Vad är socialdemokrati?

Vad är socialdemokrati? En bok om idéer och utmaningar Ingvar Carlsson ordförande i Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och statsminister 1986-1996. Anne-Marie Lindgren utredningschef i Arbetarrörelsens Tankesmedja. En ideologi är en uppsättning värderingar om hur samhället bör se ut. Men den är också en samhällsteori, ett sätt att förklara samhällsutvecklingen. I denna bok beskrivs social demokratins idéarv och dess samhällsteori av två socialdemokrater, Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren, som på nära håll följt och även deltagit i både partiets debatt och praktiska politik. Vad är socialdemokrati? INGVAR CARLSSON och ANNE-MARIE LINDGREN Vad är socialdemokrati? En bok om idéer och utmaningar av Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren Arbetarrörelsens Tankesmedja / Idé & Tendens förlag

Vad är socialdemokrati? En bok om idéer och utmaningar av Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren

Utgiven av Arbetarrörelsens Tankesmedja och bokförlaget Idé och Tendens Barnhusgatan 16, 3 tr, 111 23 Stockholm www.arbetarrorelsenstankesmedja.se info@ts.lo.se Andra upplagan, tilltryck Tryck: LO-tryckeriet i Stockholm, 2011 ISBN 978-91-976756-0-4

Förord Varje socialdemokrat har sitt eget svar på frågan om vad socialdemokrati är. Socialdemokratin är inte och har aldrig varit ett parti med en fast uppsättning trossatser, som alla medlemmar måste svära på och aldrig ifrågasätta. Men det finns en socialdemokratisk idétradition, formad under mer än hundra år av teoretisk debatt och praktisk politik, vars utveckling kan följas i partiprogrammen. Den rymmer både värderingar och samhällsanalys, drömmar om morgondagens samhälle och praktisk politik för dagens. Denna skrift beskriver hur socialdemokratins samhällssyn vuxit fram och hur den kan användas för att förstå det förändringsskede som samhälle och politik nu är inne i. På det sättet är den en introduktion till socialdemokratisk idéhistoria och socialdemokratisk idédebatt. Men naturligtvis är den också ett personligt svar på frågan om vad socialdemokrati är. Den är också ett debattinlägg men inget program om socialdemokratins framtid i en värld som är mycket förändrad både i förhållande till det samhälle där arbetarrörelsen växte fram och till det där socialdemokratin genomförde sina stora reformer. Men det är vår djupa övertygelse att jämlikhets- och solidaritetsfrågorna är lika aktuella nu som då. Boken kan ses som en syntes av våra egna erfarenheter från många decennier av såväl socialdemokratisk idédebatt och praktisk socialdemokratisk politik, under skiftande yttre förutsättningar och i mycket skiftande debattklimat. Det har ibland krävt omprövningar av metoder men aldrig av de grundläggande värderingarna eller den grundläggande samhällssynen. Stockholm i februari 2007 Ingvar Carlsson Anne-Marie Lindgren Förord till andra tryckningen Halvtannat år efter det att första tryckningen av vår bok kom ut är upplagan slutsåld. Vi är glada både över det intresse för socialdemokratisk idédebatt, som detta visar på, och över att boken uppenbart fyllt en funktion för denna debatt. När boken nu utkommer i en andra tryckning är det i förhoppningen att den också fortsättningsvis ska vara ett bidrag till debatten om hur socialdemokratins värderingar och socialdemokratins samhällssyn förhåller sig till dagens utveckling och hur vi som socialdemokrater vill handskas med den. I förhållande till den första tryckningen har några mindre omarbetningar gjorts i det sjätte avsnittet, Socialdemokratin i dagens värld. Stockholm i oktober 2008 Ingvar Carlsson Anne-Marie Lindgren

Innehåll Förord...3 1. Partihstoria...5 Kampåren...5 Genombrottsåren...9 Folkhemsbyggets tid...11 Omställningens tid...15 Och nu?...19 2. Idéer och samhällsanalys...21 Vad är en ideologi?...21 Frihet...22 Jämlikhet...27 Solidaritet...30 Historiematerialismen...33 Sambandet mellan idéer och ekonomi...35 Intresset ljuger aldrig...37 Motsättningar mellan kapital och arbete...38 3. Socialdemokratisk idéutveckling...43 Marxismen...45 Revolution eller reform?...48 Ett barn av sin tid...51 Äganderätten och synen på kapitalet...53 4. Fördelningen av produktionsresultatet...60 Välfärdssamhället...61 Den generella välfärdspolitiken...62 Kritiken mot välfärdspolitiken...64 Individ och samhälle...67 5. Marknad och politik...70 Marknadsmodellen...70 Verklighetens marknader...71 Marknadsmodellens brister...74 Planhushållning?...76 Svaret är fördelningspolitik...78 Marknadiseringen av politiken...79 6. Socialdemokratin i dagens värld...82 Den gamla grunden...85 Den nya verkligheten...86 Utmaningarna...94 4

1. Partihistoria Socialdemokratin har vid det här laget nära 120 års historia som politiskt parti, och mer än hälften av den tiden har partiet befunnit sig i regeringsställning. Det är en lång tid, och allt som hänt känns säkert inte bekant, ens för aktiva partivänner. Därför börjar vi med en kortfattad historik; den är i huvudsak beskrivande, medan mer värderande och diskuterande aspekter kommer i senare avsnitt. Den svenska socialdemokratins historia kan delas in i fyra perioder: kampåren från 1870-talets slut fram till 1920-talets början, när principen om allmän rösträtt segrat genombrottsåren fram till 1940-talets mitt, när partiet växte till landets största folkhemsbyggets tid från andra världskrigets slut fram till ca 1980, när de stora sociala trygghetsreformerna förverkligades omvandlingens tid när industrisamhällets förändringar och den ökande internationaliseringen förändrade också politikens villkor och möjligheter den tid vi nu befinner oss i. Kampåren Politiska och fackliga organisationssträvanden bland arbetarna börjar uppstå redan vid 1800-talets mitt, men de började på allvar växa sig starka på 1880-talet. Det socialdemokratiska partiet bildades 1889. Initiativet kom från Socialdemokratiska Föreningen i Stockholm, som inbjöd de socialdemokratiska föreningar och de fackföreningar som då existerade till en konstituerande kongress. Att inbjudan gick ut till såväl politiska som fackliga organisationer berodde på att man såg det politiska och fackliga arbetet som två sidor av samma sak, arbetarklassens frigörelse. Denna uppfattning var dock inte oomstridd inom de fackliga organisationerna; endast cirka en femtedel av de då existerande fackför- 5

eningarna var representerade vid kongressen. Det starka politiska och fackliga samarbete, som är ett utmärkande kännetecken för svensk socialdemokrati, växte sig gradvis starkare under de kommande decennierna. Huvudkraven från den första partikongressen var allmän och lika rösträtt, rätt till facklig organisering och förkortad arbetstid till åtta timmar om dagen. De första decennierna i partiets historia präglades av bitvis hård kamp mot den tidens maktägande grupper. I kampen för rösträttsreformen hade socialdemokratin allierade i de liberala grupperna; den första socialdemo- Tidsbild från 1895: Fyrabarnsfamilj i Norrköping levde Den 1 december 1895 gick en fabriksarbetarhustru till sin vanliga matvarubutik på Väster i Norrköping och köpte 4 liter mjölk, 1 kilo sill, sammanlagt 12 kilo mjöl, 2 liter fotogen, korngryn och risgryn, potatis, margarin, en liten bit korv och halvt kilo kaffe. Mjölken räckte i tre dagar, sedan köpte hon fyra liter igen. Korngrynen, risgrynen och mjölet räckte en vecka. Mjölet blev bröd och grynen blev gröt, och det var stommen i familjens måltider. Så såg inköpslistan, och matsedeln, ut, vecka efter vecka, månad efter månad: mjölk, mjöl, potatis, sill och små mängder kött eller korv. Fotogen, soda och såpa och den enda lilla lyxen: kaffe. Månadens inköp slutade på 35 kronor och 37 öre. Kvar av den kontantinkomst familjen förfogade över var 63 öre. 36 kronor i månadslön, plus värdet av fri bostad motsvarande 10 kronor och 50 öre, för en arbetsvecka på sex dagar med 11-12 timmars arbetsdag. Bostaden var på ett rum och kök. I den bodde man, hustru och fyra småbarn. 36 kronor i månaden skulle alltså försörja 6 sex personer. Mannen i familjen var den enda som hade inkomst; med fyra småbarn i familjen var det omöjligt för hustrun att förvärvsarbeta. Någon barnomsorg fanns nämligen inte. Kassaboken upptar för december bara hushållsutgifter. Kläder och skor fick man väl skaffa för de kronor mannen kunde tjäna in på övertidsarbete, eller möjligen ett extra påhugg utanför fabriken någon gång. Absolut ingenting i kassaboken visar att den förts under julmånaden; bokstavligen inte ett öre fanns till julklappar eller ens till en julskinka. Så såg livet ut för arbetarna på 1890- talet: långa arbetsdagar, trånga bostäder, låga löner som bara räckte till det mest nödvändiga. De hade så gott som inga möjligheter till sjukvård, trots att osunda arbetsmiljöer ofta gjorde arbetarna sjuka. Den vanligaste döds - orsaken bland textilarbetarna i Norrköping var lungsjukdomar av olika slag som i många fall orsakades av textildammet. De hade inga möjligheter att ge sina barn utbildning. Sex år gick arbetarbarnen i skola, sedan väntade fabrikerna. De hade ingen

kratiske riksdagsledamoten, Hjalmar Branting, valdes in tack vare valsamverkan med liberalerna i Stockholm. Men hela det konservativa etablissemanget bekämpade arbetarnas politiska och fackliga strävanden, med delvis hårda metoder. Åtskilliga av arbetarrörelsens ledare dömdes till fängelsestraff för sådant som hädelse, majestätsbrott eller hot mot den allmänna ordningen, det vill säga helt enkelt politisk agitation. Fackligt aktiva arbetare blev ofta nog avskedade och kunde i värsta fall svartlistas hos alla arbetsgivare, vilket innebar att de aldrig fick något nytt jobb. Många tvingades emigrera. på 36 kr i månaden pension när de blev gamla, i den mån de nu blev det; många dog före 60-årsdagen. När man inte längre orkade arbeta var egentligen fattigstugan den enda återstående möjligheten. De hade ingen rösträtt. För att få rösta i riksdagsvalen måste man ha en årsinkomst på 800 kronor (samt vara man, kvinnor saknade rösträtt hur höga inkomster de än hade). En genomsnittlig arbetarinkomst låg vid 1800-talets början kring 600-700 kronor för män. Kvinnors genomsnittslön var ännu lägre för kvinnliga arbetare betalades sämre, även när de utförde exakt samma arbetsuppgifter som männen. De hade givetvis ingen förhandlingsrätt. Lönerna sattes av arbetsgivaren, och en arbetare kunde sägas upp från en dag till en annan. De hade ingen ersättning för skador som berodde av olyckor på arbetsplatsen, och ingen ersättning vid arbetslöshet. Att protestera mot villkoren eller att försöka organisera fackföreningar för att förbättra dem var farligt; de som försökte betraktades som orosstiftare och blev ofta avskedade. Så enkelt kan man beskriva bakgrunden till arbetarrörelsens uppkomst. Den växte ur de arbetande människornas krav på ett rimligare utbyte av sitt hårda slit, i fabrikerna, i gruvorna, i skogen, på åkrarna. Det var krav på bättre materiella villkor, som mer pengar till mat och kläder, till bättre bostäder, kortare arbetsdagar och möjlighet till sjukvård. Men det var också krav på respekt för det arbete man utförde och den betydelse det arbetet hade, och det uttrycktes i kravet på rösträtt och inflytande i samhället, om rätt att få organisera sig fackligt och förhandla om löner och arbetsvillkor, trygghet efter arbetslivets slut, möjligheten att låta sina barn gå i skola. Det var inte första gången i historien som fattigt folk protesterade mot orättvisor och förtryck. Men 1900- talet kom att visa de första exemplen på att en sådan proteströrelse på allvar lyckades. 7

Trots detta växte både partiets och fackets medlems antal. Den allmänna rösträtten kom ett steg närmare sitt förverkligande genom riksdagsbesluten 1907 och 1909, som gav alla svenska män över 24 år röst rätt i både riksdagsval och kommunalval. Den kommunala rösträtten var dock graderad mot inkomst och förmögenhet; ju större inkomst/förmögenhet, desto fler röster. Som mest kunde en person ha 40 röster därav namnet den 40-gradiga skalan. Konstruktionen var högerpartiets villkor för att över huvud taget gå med på utvidgad rösträtt. Besluten skulle kunna ses som en delseger för socialdemokrater och liberaler, men socialdemokraterna röstade i den slutliga voteringen mot förslaget till förmån för sitt eget krav på allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. För kvinnor var även med de nya reglerna utestängda från rösträtt till riksdagen. Däremot hade de rösträtt i kommunalvalen, om de uppfyllde inkomst- eller förmögenhetskravet. Högern gav inte upp motståndet mot den allmänna och lika röst rätten förrän 1917/1918. Det skedde under trycket av oroligheterna både inom landet med stora hungerrevolter på flera orter och de stora omvälvningarna i omvärlden, med de ryska och tyska revolutionerna som de största händelserna. Röst rättsreformen, som gav alla vuxna män och kvinnor rösträtt, med en röst per person, fördes i hamn av en regeringskoalition mellan liberaler och socialdemokrater. Samma regering kunde också (1919) lägga fram den proposition om åttatimmarsdagen, som betydde att ett av arbetarrörelsens centrala krav förverkligades. Rösträttsreformen var en grundlagsreform, som måste beslutas av två riksdagar med val däremellan, ett val som då måste genomföras enligt de gamla röst rättsreglerna. Det första val, där svenska kvinnor också fick rösta, ägde därför rum först 1921. Till den nya mandatperioden kunde riksdagens talman också för första gången välkomna kvinnliga ledamöter fyra i andra kammaren och en i första. 8

Ungefär samtidigt med rösträttsreformen splittrades det socialdemokratiska partiet. I grunden låg den gamla stridsfrågan om vilka metoder partiet skulle arbeta med: fredliga och reformistiska, eller mer militanta, med sikte på revolution. Denna konflikt skärptes ytterligare genom motsättningarna i försvarsfrågan, där oppositionsgruppen krävde en radikal nedrustning. På partikongressen 1917 förlorade den oppositionella gruppen omröstningen i frågan. Det blev den utlösande faktorn för utbrytningen ur det so cial demokratiska partiet och en ny partibildning. De första åren hade det namnet Sveriges Vänstersocialdemokratiska Parti, men sedan partiet 1921 anslutit sig till den kommunistiska internationalen bytte det namn till Sveriges Kommunistiska Parti. Ett antal decennier, partisprängningar och namnbyten senare heter det nu Vänsterpartiet. Genombrottsåren 1920-talet brukar kallas minoritetsparlamentarismens tid, eftersom inget parti hade majoritet i riksdagen, och inga stabila former för samarbete mellan två eller flera partier kunde utvecklas. Från nyåret 1920 till hösten 1932 hade Sverige tio olika regeringar; de flesta av dem satt mindre än två år. Tre av dessa regeringar var socialdemokratiska. Det osäkra parlamentariska läget och de stora ekonomiska problemen 1920-talet präglades av arbetslöshet och ekonomisk depression innebar stora begränsningar i handlingsutrymmet och samhällsreformerna fick anstå. Det faktum att socialdemokratin, som bara några decennier tidigare betraktats som en samhällsfara, nu vuxit sig så stark att den nådde regeringsmakten, visade i sig självt på en stor samhällsförändring. Motståndet mot arbetarrörelsen och rädslan för den! var fortfarande starkt inom konservativa grupper. Det kom till uttryck i den rena skräckpropaganda som bedrevs mot socialdemokratin i 1928 års val. En av högerns valaffischer vi- 9

sade hur kvinnor drevs bort från sina hem och såldes till (mörkhyade) slavuppköpare, en annan hotade med att folk skulle bli av med sina hem och sparpengar. 1932 bildade socialdemokratin sin fjärde regering, efter stora framgångar i årets riksdagsval. Kampen mot den höga arbetslösheten var det bärande löftet. Socialdemokratin hade dock inte fått egen majoritet i riksdagen, men en uppgörelse 1933 med bondeförbundet nuvarande centerpartiet om den ekonomiska politiken, den så kallade krisuppgörelsen, gav ett mer stabilt regeringsunderlag. Det kom också att bilda upptakt till ett samarbete som sedan i skilda omgångar fortsatt under en god del av 1900-talet, senast kring 1990-talets mitt. Krisuppgörelsen innebar ett nytänkande i den ekonomiska politiken och ett psykologiskt genombrott för den aktiva konjunkturpolitik, som brukar kallas keynesianism. Den innebär att staten i konjunkturnedgångar går in med aktiva åtgärder i syfte att öka produktion och därmed sysselsättning. Sitt fulla genomslag och sin största betydelse fick denna typ av politik först under 1950- och 60-talen, och då i kombination med den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Statens insatser enligt krisuppgörelsen var förhållandevis små, och den ekonomiska återhämtningen under andra halvan av 30-talet berodde i huvudsak på den högkonjunktur som den europeiska upprustningen skapade. Vår bostad var ett vindsrum, med en järnspis som slukade massor av ved. Det var ett släpande med barnvagn och unge, vedfång och matkassar uppför alla trappor. Vatten fick vi hämta ute på den ruffiga vinden och till övriga bekvämligheter hörde ett ruffigt utedass. Den förste oktober fick vi äntligen en lägenhet, en modern etta. Vilken känsla att öppna dörren till allt detta nya fina, blanka golv och blanka kranar, varmvatten, ett riktigt skafferi med ventil, garderober och toalett med tvättställ. Badrummet låg i källaren. Glädjen jag kände var ofattbar jag tror aldrig att jag glömmer den underbara upplevelsen. (Citat ur Vi har inte fått något gratis, Östergötlands socialdemokratiska kvinnodistrikts jubileumsbok 1984) 10

Men den principiella betydelsen av krisuppgörelsen var alltså mycket stor: den markerade ett nytt sätt att se på statens roll för att hålla uppe sysselsättningen, och den anvisade en väg ur den handlingsförlamning inför arbetslösheten, som 1920-talets benhårda tro på marknadens självreglering hade inneburit. 1930-talet innebar också några begynnande sociala reformer, bland annat bättre stöd till barnfamiljerna, lagfäst semester om två veckor och förbättrat stöd till vissa funktionshindrade. Förslaget om utbyggd folkpension nära var tredje folkpensionär behövde stöd från fattigvården, så låg var pensionen fick dock ingen majoritet i riksdagen, eftersom bondeförbundet här följde övriga borgerliga partiers avslagsyrkande. Per Albin Hanssons regering avgick därför våren 1936, dock bara för att återkomma efter seger i riksdagsvalet på hösten samma år. Hösten 1939, efter andra världskrigets utbrott, bildades en samlingsregering mellan samtliga riksdagspartier utom kommunisterna; den socialdemokratiska partiordföranden Per Albin Hansson kvarstod som statsminister. Samlingsregeringen upplöstes först efter krigets slut, då socialdemokraterna på nytt bildade regering på egen hand. Folkhemsbyggets tid Decennierna efter andra världskrigets slut kallades ibland för skördetiden: det var nu socialdemokratin kunde förverkliga de stora sociala reformer man drömt om och planerat för under tidigare decennier; tillsammans kallades de för folkhemsbygget. De grundläggande förutsättningarna för folkhemsbygget var två: den politiska viljan att fördela välfärden rättvist och den stora ekonomiska expansion, som följde efter det andra världskriget när den industriella massproduktionen på allvar slog igenom, och där svensk industri stod mycket stark på världsmarknaden. 11

Men styrkan hos den svenska industrin byggdes under av den ekonomiska politiken och av arbetsmarknadspolitiken samt, inte minst, av de samverkansformer arbetsmarknadens parter (fack och arbetsgivare) byggde upp. Tillsammans blev det till den svenska modellen. Nu byggdes folkhemmet, och välfärden: 1947 kom barnbidragen och en kraftig utbyggnad av folkpensionerna. 1950 togs riksdagsbeslutet om en nioårig grundskola, gemensam för alla barn. 1951 kom en lag som gav alla anställda rätt till tre veckors betald semester. Sjukförsäkringen byggdes ut i etapper under 1950-talet. Särskilda subventioner för bostadsbyggandet infördes för att få fram fler bostäder och för att kraftigt förbättra bostadsstandarden. Många av de sociala reformerna genomfördes under någorlunda stor politisk enighet, men de borgerliga oppositionspartierna var inte på samma sätt beredda att acceptera de skattehöjningar, som krävdes för att betala reformerna. Särskilt frågan om att införa omsättningsskatt (kallad oms, senare utvecklad till mervärdesskatt, moms) på konsumtionen orsakade stora motsättningar. En av reformerna ledde dock till en omfattande och långvarig politisk strid under 1950-talet, nämligen frågan om en allmän tjänstepension (ATP) utöver folkpensionen. I praktiken gällde reformen arbetare och lägre tjänstemän; flertalet högre tjänstemän hade redan genom avtal rätt till kompletterad pension, beräknad på den tidigare arbetsinkomsten. När försöken att få till stånd sådana avtal även för arbetare och lägre tjänstemän fallit på arbetsgivarnas motstånd aktualiserades frågan om en politisk lösning. Vid denna tidpunkt hade Sverige en koalitionsregering mellan socialdemokraterna och bondeförbundet (nuvarande centerpartiet). De två partierna hade dock mycket olika uppfattningar i ATP-frågan, och därför valde regeringen att föra fram frågan till en allmän folkomröstning 12

1957. Tre alternativ stod mot varandra: Det socialdemokratiska alternativet (kallat linje 1) innebar en lagfäst rätt till tjänstepension, beräknad på tidigare inkomster, och finansierad via arbetsgivaravgifter. Bondeförbundets förslag (linje 2) var en frivillig pension, finansierad med eget sparande, men där staten garanterade värdet, det vill säga gav ett inflationsskydd. Det gemensamma förslaget från högern och folkpartiet (linje 3) handlade också om frivilliga pensioner, som dock skulle tecknas genom avtal mellan arbetsmarknadens parter, och utan värdegaranti från staten. I folkomröstningen fick socialdemokraternas förslag 47,1 procent av rösterna mot 35 procent för linje 3 och 15 procent för linje 2. Som en följd av folkomröstningsresultatet upplöstes koalitionsregeringen och socialdemokraterna fortsatte som minoritetsregering. Våren 1958 lade denna regering fram en proposition om lagstadgad tjänstepension, i enlighet med förslaget i linje 1. Eftersom socialdemokraterna inte hade majoritet i riksdagen föll propositionen, varpå regeringen utlyste nyval. Socialdemokraterna gick starkt framåt i nyvalet, men den slutliga omröstningen i riksdagen skulle ändå ha slutat oavgjort om inte en av folkpartiets riksdagsledamöter (Ture Königson), som själv var arbetare, valt att lägga ner sin röst. ATP-reformen betydde inte bara att pensionen förbättrades för vanliga löntagare. De inbetalda pensionsavgifterna byggde också upp stora kapitalfonder under samhällelig kontroll. Detta kapital investerades främst i bostadsbyggandet, och därför blev det möjligt att snabbt avveckla den bostadsbrist som rådde under 1950-talet. 1950-talet blev därmed starten för den moderna bostads politiken. Sysselsättningspolitik och tillväxtpolitik kopplades ihop. Det var en medveten linje i den ekonomiska politiken, och den fackliga lönepolitiken, att olönsamma företag och föråldrade branscher inte skulle stöttas ekonom- 13

iskt, vare sig med statliga subventioner eller med låga löner. Tvärtom var det ett samhällsekonomiskt intresse att olönsamma företag försvann, så att arbetskraft kunde röra sig över till företag med bättre framtidsförutsättningar och större lönebetalningsförmåga. Men de som på detta sätt blev arbetslösa skulle få statlig hjälp till ny yrkesutbildning och med det möjligheter till ett nytt och bättre arbete. Denna ökade kompetensnivå hos arbetskraften betydde i sin tur att produktiviteten i arbetslivet steg. Under 1960-talet var det utbyggnaden av de offentliga tjänsterna som dominerade välfärdspolitiken. Det svarade mot viktiga behov som var likartade för mycket stora delar av befolkningen, arbetare såväl som tjänstemän: större tillgång till utbildning, bättre möjligheter till sjukoch hälsovård och förbättrade möjligheter till barn- och äldreomsorg. Utbyggnaden av den obligatoriska skolan till nio år hade beslutats redan 1950 och förverkligats stegvis fram till 1960-talets början. På 1960-talet ökade satsningarna på gymnasiet och på universiteten; flera nya universitet och högskolor grundades under denna period. Sjukvården byggdes ut kvantitativt och kvalitativt. Att kvinnor i ökande utsträckning valde att yrkesarbeta ledde till krav på kraftigt utbyggd barnomsorg (förskola); utbyggnaden påbörjades under 1960-talet, men full behovstäckning nådde man inte förrän i början av 1980-talet. Under 1970-talet genomfördes flera viktiga förändringar i lag stiftningen kring arbetsmarknaden, som på olika sätt stärkte de anställda som kollektiv gentemot arbetsgivaren. De anställda fick lagfäst rätt till insyn och medbestämmande (MBL) i företagen. Lagen om anställningsskydd (LAS) reglerade formerna för anställning och uppsägning; arbetsgivarens tidigare rätt att ensam avgöra i dessa frågor förändrades till en skyldighet att förhandla med de anställdas organisationer. De anställdas inflytande över 14

den egna arbetsmiljön stärktes genom en lag som bland annat gav de fackliga skyddsombuden rätt att stoppa hälsofarligt arbete. Omställningens tid 1950- och 60-talets välfärdbygge styrdes av socialdemokratins fördelningspolitiska värderingar: rätten till utbildning, vård och omsorg efter behov, inte efter inkomst, rätten till ekonomiskt skydd vid sjukdom och arbetslöshet, rätten till trygghet på ålderdomen, rätten till inflytande över det egna jobbet. Men de underliggande förutsättningarna för välfärdspolitiken var den starka ekonomi, som gav ständigt växande resurser att fördela. Folkhemsbyggets tid sammanföll med det som ekonomhistorikerna kallar det mogna industrisamhället. En stabil arbetsmarknad, hög teknisk kvalitet och samverkan mellan arbetsmarknadens parter för en ständigt pågående effektivisering av produktionen gav stora konkurrensfördelar inte minst åt de exportindustrier, som alltid varit viktiga för den svenska ekonomin. Samtidigt utvecklades teknik och arbetsorganisation på ett sätt som påtagligt ökade produktiviteten, och som ett resultat låg den ekonomiska tillväxten under 1960-talet mycket högt och gav resurser till stora ökningar i både social välfärd och enskild köpkraft. Till de viktiga underliggande förutsättningarna hörde också en stabil internationell valutaordning i form av fasta växelkurser, i praktiken garanterad av den amerikanska dollarns styrka. Räntenivåer och kreditmarknader kunde kontrolleras på nationell nivå, liksom valutatransaktioner över gränserna. Men under 1970-talet började alla dessa ekonomiska förutsättningar att förändras. Det påverkade också villkoren för politiken. Det var dock inte alltid lätt att uppfatta att det 15

handlade om grundläggande förändringar inom flera viktiga sektorer, som innebar att en del av politikens tidigare instrument blev mindre effektiva. Omställningen till de nya förutsättningarna tog tid, och 1970- och 80-talen blev politiskt och ekonomiskt turbulenta. Den svenska industrin mötte hårdare konkurrens, vartefter nya industriländer växte fram som kunde tävla med lika god kvalitet, men med lägre produktionskostnader. Samtidigt förändrades arbetsmarknaden. Industrisysselsättningen minskade, eftersom den tekniska utvecklingen innebar att man kunde tillverka allt mer med hjälp av allt färre anställda. Å andra sidan ökade jobben inom tjänstesektorn både den privata och den skattefinansierade vartefter det väx - ande välståndet ledde till att människor hade råd med mer än det materiellt nödvändiga. Både det hårdnande konkurrensläget och utvecklingen på arbetsmarknaden påverkade villkoren för lönebildningen, på ett sätt som det tog tid att lära sig handskas med. Inom varuproduktionen kan den mänskliga arbetskraften kraftigt förstärkas med hjälp av teknik, det vill säga arbetsproduktiviteten blir mycket hög. Inom tjänstesektorn kan mänsklig arbetskraft inte i riktigt samma utsträckning inom vissa tjänsteyrken knappast alls bytas mot teknisk utrustning, vilket betyder att arbetsproduktiviteten blir lägre. När en allt högre andel av de arbetande finns inom tjänstesektorn växer därför löneökningsutrymmet långsammare. Det dämpade emellertid inte löneökningstakten under 1970- och 80-talen, något som skapade kostnadsproblem för exportindustrin, som i ett par omgångar möttes med devalveringar av den svenska kronans värde. Det internationella systemet med fasta växelkurser (ofta kallat Bretton-Woods-systemet) föll samman. Delvis berodde det på framväxten av internationella kapitalmark- 16

nader, som minskade nationalstaternas möjligheter att upprätthålla det garanterade värdet på valutan. Men huvudförklaringen var de stadigt växande underskotten i den amerikanska ekonomin, som underminerade stabiliteten i hela systemet. Under 1980-talet fortsatte denna utveckling mot minskande politiska och nationella kontrollmöjligheter över kapitalflödena. Avregleringen av kreditmarknaderna, som inleddes i stora länder som USA och Storbritannien med deras nyliberala regimer var delvis ideologiskt betingad. Men den handlade också om en anpassning till den faktiska utveckling, där växande internationella kapitalmarknader och stora multinationella företagskoncerner gjorde det allt svårare att på nationell nivå kontrollera penningströmmarna. Det blev för allt fler länder, inklusive Sverige, en praktisk nödvändighet att följa det internationella mönstret. 1970- och 1980-talen präglades för svenskt vidkommande av återkommande perioder av mycket hög inflation. Flera faktorer samverkade till detta: oljeprisökningarna vid 1970-talets början, de friare kapitalmarknaderna med den lånefinansierade expansionen av efterfrågan som följde, och att lönebildningen var i tydligt olag. Inflationsproblemen förstärktes av att det under 1980- talet rådde stark högkonjunktur, något som i sig själv brukar verka prishöjande. Inflationen i kombination med högkonjunkturen gav, åtminstone kortsiktigt, en stor fördel, nämligen en mycket hög sysselsättningsnivå arbetslösheten vid 1980-talets slut låg under 2 procent. Men den hade också flera nackdelar, som i ett längre perspektiv underminerade just sysselsättningen. Kortsiktiga spekulativa penningplaceringar blev mer intressanta än långsiktiga investeringar i produktion. Trots höga nominella löneökningar, som urholkade företagens konkurrenskraft, blev det inga reallöneökningar, eftersom 17