Jag träffade Elmir för att prata om hans flykt från Bosnien till Sverige när kriget bröt ut och belägringen av Sarajevo inträffade i början på 1990-talet. Han berättade hur det var precis innan det bröt ut och hur han sedan kom till Sverige där hans nya liv började. Under en längre tid hade det trappats upp. Skottlossningarna som till en början avlöste varandra med längre mellanrum blev allt tätare och kom allt närmare. En dag när han var hos sin farmor räknade han pansarvagnarna som passerade. - Vi såg 73 lastbilar lastade med två pansarvagnar på varje lastbil körandes upp mot berget, berättar Elmir. Samtidigt fortsatte politikerna på tv och radio att försöka lugna befolkningen genom att säga att det bara var en övning och att det inte är någon fara. Rebellerna som var emot dem var inte så många sades det. I början av april 1992 beskjuts en fredsdemonstration och kriget var ett faktum. Elmir berättar om när de skulle fly, de var hemma hos hans morföräldrar som bodde knappt femhundra meter ifrån deras egna hem. Han var bara sju år gammal när han sprang mot hemmet och runt hans fötter ven kulorna. Han såg kulorna försvinna ner i gräset runt honom. - De siktade mot mina hälar, säger han. Han har i efterhand fått det berättat för sig hur soldaterna sköt mot fötterna på barn för att få människor att stanna och ta hand om sina barn. De ville inte döda, men inte heller att de skulle fly. Tillsammans med en annan familj begav de sig till flygplatsen men det var inga flyg som lyfte så de tog sig istället mot bussarna. När de kom dit fick de reda på att även de var inställda så de begav sig istället till tågen. Sista tåget var på väg att lämna stationen och de hann precis med tåget som skulle ta dem mot Kroatien. Tågets slutstation var strax innan gränsen till Kroatien. Där hade familjen som de flydde med släktingar som
de fick stanna hos ett litet tag. Eftersom inga män över 16 år fick lämna landet och en av de unga killarna som bodde där arbetade som vakt var de tvungna att muta honom för att komma vidare. Papporna i familjen var över 16. De åkte sedan buss över gränsen och tog sig till Rijeka i Kroatien där Elmirs familj hade kusiner som de också fick stanna hos ett tag. Därifrån tog de ännu ett tåg som ledde dem till München. Elmirs lillasyster, som var två år yngre, hade inte hunnit skaffa något pass vilket gjorde att de blev tvungna att gömma henne. Hon gömdes under en massa kläder för att inte bli upptäckt. När de passerade Slovenien hittade den slovenska polisen hans lillasyster. Eftersom de inte hade för avsikt att stanna i Slovenien och nästa station låg utanför deras land beslöt polisen sig för att låta henne gå. De önskade dem lycka till med den tyska polisen som skulle vara ännu hårdare. De tog sig till München utan att systern upptäcktes och där fick de hjälp av Elmirs farbror. De hamnade slutligen i Köpenhamn när Elmirs far kom på att han hade en bekant i Landskrona som han hoppades kunna hjälpa till. De tog sig sedan med svävare över till Malmö och befann sig plötsligt i Sverige. Elmirs föräldrar gick fram till första personen de såg som hade uniform på sig och berättade att de var flyktingar så gott de förmådde på den engelska och tyska de kunde. Mannen i uniform tog väl hand om dem, ringde in en tolk och såg till att de fick hjälp. De hade nu kommit till ett annat land, flykten var över. Men livet blev inte en dans på rosor så fort de satte sina fötter i Sverige. De flyttades runt Familjerna skickades runt på olika flyktingförläggningar i Sverige. Först var det Flen, sedan Västerås och slutligen Österbybruk. Folk blev satta i lägenheter tillsammans med andra utan hänsyn till var de kom ifrån och vilken bakgrund de
hade. Många har nationella konflikter med andra länder vilket drabbar invånarna och det sitter kvar även om de har kommit till ett annat land. Det gjorde att två fiender helt plötsligt kunde ha samma bostad och skulle leva under samma tak. Där tänkte inte Migrationsverket till. Elmir berättar att de själva inte upplevde några problem men det beror också på att de bodde tillsammans med andra flyktingar. Har man flytt från något är man tacksam för det lilla. I Österbybruk lärde de känna en svensk familj som de började umgås med. De utbytte tjänster med varandra så som målning med mera, de ställde alltså upp för varandra. Runt 1994 fick de uppehållstillstånd i Sverige och det var då deras liv åter började. Strax efter det fick Elmirs pappa en praktikplats i Gävle så de flyttade dit. Här började han själv i skolan igen efter att ha missat två år under flykten. Han hade inte gått i skolan sedan första klass och nu började han i tredje. Han hade inga problem med att skaffa vänner och hans föräldrar var väldigt hårda med att han skulle få rätt vänner. De ville helst att han umgicks mer med svenska än med utländska barn, mestadels för att han skulle lära sig språket. Elmir märkte inga problem med att skaffa nya vänner och blev heller inte utstött på grund av sitt ursprung. Elmir har fortfarande kontakt med en del av sina gamla skolkamrater. 1995 flyttade de till Falkenberg och då var Elmir redan 11 år. Runt 2006 flyttade hans syster till Helsingborg och senare följde hans föräldrar men Elmir själv flyttade till Helsingborg först i slutet av 2008. Elmir har idag en bostadsrätt i Malmö och hans syster arbetar med delfiner på Sardinien. Hans pappa arbetar på en bensinmack i Helsingborg och hans mamma ingår i ett integreringsprojekt för kommunen. Hans föräldrar har båda utbildning sedan Bosnien och arbetade med helt andra saker där. Hans mamma har juristutbildning från universitetet och hade arbetat många
år på bank. Hans pappa var lantmäteriingenjör och arbetade då för lantmäterikontoret i Sarajevo. De hade också en kiosk som familjen ägde och drev. Det är svårt att få utländska utbildningar att räknas i Sverige vilket gör att de har fått ta de jobb de kunnat få. Hans föräldrar har alltid tyckt det varit viktigt med att lära språket och har själv kämpat för att lära sig svenska. Det har gjort att de har klarat sig bra och fått arbete och den hjälp de har behövt. De kämpade som sagt också för att deras barn skulle lära sig, för att lättare komma in i samhället. Aga var inget ovanligt i Bosnien Elmir säger att han inte har upplevt rasism riktad mot sig under sin uppväxt men säger också att det kan ha skett bakom stängda dörrar. Han menar då vid ansökningar till jobb med mera, om han blivit bortsorterad på grund av sitt namn vet han ingenting om. Han tillät aldrig någon att kalla honom för till exempel blatte och gjorde de det så sa han till ordentligt. Han tillåter inte intolerans. Men han hade själv inga problem med sådant, han fick vara med och leka och har kommit bra överens med kollegorna på arbetet senare i livet. - Om alla som har funderingar om en kultur och undrar var folk kommer ifrån så borde de besöka de länderna. Se hur det är, säger Elmir. Han menar att det är viktigt att förstå var folk kommer ifrån för att kunna bemöta dem. Alla kommer från olika kulturer och därmed har alla olika värderingar om vad som är rätt och fel. Han berättar om aga som är olagligt och idag väldigt ovanligt i Sverige var både accepterat och lagligt i till exempel Bosnien. Själv blev han aldrig slagen av sina föräldrar men han kan lättare förstå var folk kommer ifrån. Elmir berättar att det är skillnad mellan flyktingar och invandrare och berättar också att media målar upp en bild som inte stämmer överens med verkligheten och hur det
ser ut i Sverige idag. Människor med utländsk bakgrund är inte detsamma som någon som utnyttjar bidrag för att leva. Elmir arbetar och betalar skatt som vilken svensk som helst och han har kämpat för att komma dit. Alla har ett val om vad de gör med sina liv, han valde att gå den vägen som lett honom till det arbete han har idag. Han nämner också att det finns de som använder det svenska systemet för att leva så enkelt som möjligt, arbeta så lite som möjligt men. Bosnien finns alltid i hans hjärta Jag frågade om han känner sig om en svensk eller om han har haft problem med att identifiera vilken nationalitet han tillhör. Han säger att det ibland är svårt att se sig själv som svensk när han befinner sig i Sverige, han använder uttrycket försvenskad. Sen känner han samma problem när han är i Bosnien. Eftersom han kom till Sverige så ung och har växt upp här så känner han inte sig som en bosnier när han är där och hälsar på. Han saknar lite av båda världar. Han är inte van vid jargongen och förstår inte vissa uttryck men han berättar ändå att Bosnien alltid finns i hans hjärta. Jag tackar Elmir för samtalet, tar i hand och lämnar sedan hans lägenhet. Elmir heter egentligen något annat. Publicerad på www.michael-lind.se 21 april 2013.