Anteckningar om viltvård för fältfågel.

Anteckningar om viltvård för fältfågel. Under en period från 1995 och några år framåt var jag ganska engagerad i allt som hade med fältfåglar att göra. Under de åren skrev jag ett antal uppsatser eller vad man kan kalla det. När jag nu i januari 2006 kollade igenom datorn fick jag iden att lägga ut mina funderingar på hemsidan. Det är skrivet som ett antal olika uppsatser vilket gör att det blir en hel del upprepningar. Under perioden som följande text skrevs blev jag helt övertygad om den moderna växtnäringens negativa betydelse för fältfåglarna. Sannolikheten för att jag har rätt är inte så stor, med tanke på att de flesta forskare och andra lärda då skulle ha fel. Är man som jag dum nog att gå mina egna vägar måste man stå för sina åsikter även om de kanske visar sig vara fel. Om jag trott att det varit fel hade jag valt att inte publicera detta. Hej! Bjälbo 4/2 2000 I följande skrift har jag försökt beskriva rapphönsens utveckling och situation förr och nu. För att skriften ej ska bli för lång har jag bara skrivet lite ytligt om de faktorer man kan hitta i litteratur och ute i fält. I de allra flesta fall kan jag gå betydligt djupare för att bekräfta mina antaganden. Jag skriver i första hand om handelsgödsel, men i praktiken är problemet lika stort med nedfall och mineralisering, så gott som allt tillskott av växtnäring är av negativ för fältfågeln. Allt för täta spannmåls bestånd och gräsbeväxta fältkanter är inte skydd utan i stället ogästvänliga och sterila platser för fältfågeln. Övergödning har troligen även en effekt på predations problemen, en bättre växtnärings balans ger en större mängd biomassa, som i sin tur ger mer smågnagare, som i sin tur ökar överlevnaden hos våra predatorer. Som sagt är skriften bara lite ytlig, om intresse finnes kan återkomma med mer information i ämnet och även åtgärder för att mildra problemen. Med vänliga hälsningar Anders Hedström Bjälbo Brogård 59691 Skänninge Tel. 0142/43110 Fax. 0142/43045 Mobil. 070-67 167 70 E-post: hedstrom@bjalbo.nu Hemsida: www.bjalbo.nu

Målet med viltvården är en jaktbar stam av det vilt man försöker hjälpa. Fasanen en prydnad för jaktmarken och delikatess på matbordet. Serverad med hasselbacks potatis, en god sås och en flaska gott vin kan även en jaktidiot få familjen på gott humör. Mina funderingar om fältfågel. Mitt intresse för fältfågel har alltid varit stort. När jag 1993 trots dålig fågel stam skaffade min första fågelhund blev detta intresse ännu större. Litteratur i ämnet viltvård blev flitigt studerat och i viss mån omsatt i praktiska åtgärder. När Svensk Jakt nr 6/7-95 kom började ett nytt intresse. I en artikel skriven av professor Vidar Markström stod det att läsa om en fransk rapphönsmark. I ett extremt uppdrivet jordbruks område utan någon som helst blygsamhet i användandet av kemikalier fanns en enorm rapphöns stam. Detta trots fältstorlekar man sällan ser i Sverige. Det nya intresset blev att på hobby bas studera rapphöns biotoper. Att jämföra hur det såg och ser ut på svenska fält förr och nu för att jämföra det med de fält som det skrevs om i artikeln. Uppenbart från början var och är att allt som står skrivet i vår moderna svenska litteratur är inte sant. Böckerna fältvilt 1 och 2 med flera fick en allt mer undanskymd plats i bokhyllan. I stället fokuserades intresset på gammal lantbruks rådgivning. Böckerna i serien Nya lantmanna boken från 1950 blev en källa till funderingar. Lika så även lantbruks konsulent Erik Månssons beskrivning av det Östgötska lantbruket i en av böckerna Sveriges bebyggelse skriven 1948 blev till värdefull hjälp. När man som aktiv lantbrukare jämför dessa böcker med modern fack press och rådgivning börjar en del frågetecken att rätas. Statsagronom Franc försökte förmå svenska bönder att på 40- talet öka användningen av handels gödsel. Den gödnings mängd han rekommenderade då, motsvarar i dag ungefär den mängd kväve vi får ner som nedfall med sura regn. Erik Månsson skriver bland annat att vikten av en god växt

närings balans får aldrig underskattas. Ett välgödslat fält tål dels torka bättre och kan lättare konkurrera ut ogräs skriver han. Sommaren 95 gjorde jag en del försök ute på fält. Med hjälp av klister fällor försökte jag ta reda på var jag hade mest insekter lämpade till kyckling föda. Det genom gående resultatet var att ju glesare en gröda var ju mer insekter fanns det. Mest insekter var det där jag snaggat en gammal gräs vall med lie. Minst insekter hade jag i ett väl gödslat höstvete fält. De prover jag gjorde håller inte en sådan kvalitet att de kan sägas vara säkra men de ger ändå en fingervisning om hur det kan ligga till. Att insektsförekomsten intimt hänger samman med mängden ogräs är ett känt faktum, ogräs bekämpning hämmar insekts livet. Men detta är inte hela sanningen, det viktigaste medlet i kampen mot ogräs i all odling är huvudgrödans konkurrens kraft. Denna konkurrens kraft får man dels genom en omsorgs full skötsel av jorden men framför allt genom en lämplig gödsling. År 1870 hade vi en genom snittlig avkastning på höstvete om cirka 1,5 ton per hektar, 1940 hade den stigit till cirka 2,5 ton per hektar och år. I slutet på 1990 talet har vi en avkastning på cirka 7 ton per hektar och år och på goda vetejordar mer. Jag påstår att huvud parten av denna enorma skördeutveckling har vi fått tack vare användningen av handels gödsel. Detta påstående vet jag att många vänder sig i mot och nämner maskin utveckling mm. Till dem vill jag säga, prova ett par år med att odla med den modernaste teknik men tillför inget kväve. Kväve nedfallet vi har dag kan jämföras med den totala kväve gödslingen före 1940. Spannmåls skörden på ett sådant prov skulle nog påminna om en tid då det fanns gott om rapphöns i markerna. En tid utan gps teknik, Rapid koncept, linje kartering och blad analyser. Jag har själv gjort försök med kvävefria zoner, med hjälp av ett par olika tekniker har jag helt uteslutet all gödslig på några ställen utmed fält kanter. Resultatet har blivet som väntat en låg, gles gröda med mycket men smått ogräs. Sol och vind får snabbt marken att torka efter regn och dagg. Samtidigt som daggen når ned till mark nivån och ger eventuella kycklingar tillgång till vatten. Dessa zoner har givet vis även varit sprutfria och på en del ställen har den sprutfria zonen varit bredare än den kvävefria. På dessa ställen kan man se en intressant sak om man jämför olika ogräs plantor. En kväve gödslad pilörts planta kan nå en höjd av 80-90 cm medan den ogödslade plantan av samma sort når en höjd av 10-15 cm. De bilder vi kan se i vissa moderna viltvårds böcker, när en rapphöns kyckling äter insekter i blomman på en pilörts planta är absolut avritade från en kväve fri odling. I annat fall är det en gammal teckning som kommit till användning, möjligen är det så man tror att det kan se ut på ett modernt fält. Med kvävefria zoner har jag försökt att skapa en bild av hur det kan ha sett ut på de åkrar som en gång i tiden höll goda rapphöns stammar. Tyvärr har jag ännu inte haft några häckande rapphöns i någon av dessa zoner, men väl några fasankullar. En fasankull jag såg i en sådan zon nu somras bestod av minst 16 kycklingar, detta ser jag som ett säkert bevis för att jag är på rätt väg. När man pratar med jägare och lantbrukare om rapphöns och rapphönsjakt brukar åsikterna gå isär om när man senast hade jaktbara stammar. Uppenbart är att vissa områden har haft fågel långt senare än andra. Före och efter andra världskriget är en viktig punkt i rapphönans tideräkning, på 50 talet var det bra med fågel enligt många men sedan gick det utför med stammarna. Om man läser SLUs skrift om rödlistade ryggradsdjur i sverige står det om rapphönsstammen att den hade sin kulmen storleks mässigt under åren 1890-1914. Därefter påbörjades en långsam tillbakagång vilken drastiskt accentuerades i början av 1950-talet i hela utbredningsområdet. Detta stämmer fullkomligt med lantbrukets användning av handels

gödsel. Man började så smått att testa och använda en del handels gödsel mellan 1910-1920 för att sedan sakta men säkert öka användningen fram till krigsutbrottet med sina handels hinder. Ett total stopp i sjöfarten gjorde att importen av handels gödsel helt stannade under några år. Under dessa år kom istället de värsta vintrarna som så väl rapphöns som människor upplevt. I slutet av 40- talet och början av 50- talet kom så handeln och importen av såväl handelsgödsel som annat i gång. Efterkrigstidens lantbruks rådgivare fick rätt, med hjälp av handels gödsel kunde man öka skörden. I Arvid Lundbergs bok Handbok för jaktvårdare utgiven 1932 står det att den senaste tiden har rapphöns stammen gått ned något katastrofalt. Han skriver att anledningen till detta är okänd, man hade tidigare trott att handels gödseln bar skulden, men då forskning visat att några för hönsen giftiga ämnen ej stod att finna, kunde detta ej vara fallet. Paralleller till detta måste givetvis dras till dagens tal om sprutfria kantzoner och ogräs bekämpning. Det är inte ogräs preparatet som är farligt för kycklingarna, det är den förändrade floran som ger kycklingarna en sämre insekts diet. Det samma gäller handels gödsel, den är i sig inte farlig för kycklingarna, det är den förändrade floran som är problemet. Med gödslingen förändras inte bara dieten för kycklingarna, hela deras livs miljö förändras på ett negativt sätt. Det är många faktorer som måste stämma om en rapphöns kyckling skall uppnå flygg ålder. Föda, skydd och vatten är några exempel på sådana faktorer. Men även tillgänglighet och framkomlighet till föda och skydd har betydelse och framförallt sol och värme. Dessa faktorer påverkas i mycket hög grad av gödsling, eller använd hellre termen växtnärings balansen. Det finns ett förhållande mellan växtnärings balans och jordart. En sämre sandjord svarar sämre på gödsling än en god lerjord mycket beroende på att den sämre jorden har en mindre vatten hållande förmåga. Utan tillräckligt med vatten kan inte växten ta upp växtnäringen. Detta är säkert en anledning till varför vissa områden höll fågel längre än andra. Områden med dålig jord har alltid varit de bästa fågelmarkerna. I det franska exemplet i början hade man 800meters bevattnings ramper på fälten. Bild på kvävefri kantzon. Tyvärr är bildkvaliteten inte bra. Det jag vill visa är den glesa låga växtligheten i kanten på fältet. Enligt min tro den optimala kycklingbiotopen. Eller som en gammal fågeljägare sa när han var på besök, så här såg det ut på fälten på den tiden vi hade gott om fågel. Fältfågel biotop vad är det?

Teorierna om de jaktbara fält fåglarnas nedgång är många, det har forskats och skrivets on hel del under årens lopp. Jag har försökt att läsa så mycket som möjligt om rapphöns och fasaner, dels nya rön men framförallt gamla skrifter. Dessa har jag försökt jämföra med de olika tidernas förutsättning för jordbruket. Parallellt med detta har jag gjort egna fältförsök. Utifrån detta har jag bidat min egen teori om vad som har hänt och varför fältfåglarna inte tycks komma tillbaka. Min personliga slutsats är att den ökade omsättningen av växtnäring på fälten och i naturen i övrigt är orsaken till de dåliga fågel stammarna. Jag ska med denna skrift försöka förklara mina teorier. Det bör påpekas att enligt SLUs skrift om rödlistade djur i Sverige började ned gången av rapphöns stammen redan år 1914. Alltså långt innan lantbruket började använda besprutnings medel. Det är intressant när man läser om gamla jakter och jägare att försöka få en bild av det landskap de jagade i. Den bild vi dag har om forna dagars jakter är nog många gånger förskönad, man kan läsa att de även förr kunde gå tomt utan att någon fågel påträffades. De flesta av de jakthistorier som lever kvar gäller nog förövrigt de dagar då allt stämde. Om de kom till en del av marken där det växte mycket enbuskar stegrades alltid förhoppningarna. Enbuskar i odlingslandskapet har alltid förknippats med rapphöns. Vad kännetecknar då enbusken för något? Enbusken kan nog förknippas med torra backar och betesmark, alltså med magra marker. Skillnaden mellan betesmark och spannmålsfält är som regel den att betesmarken är för mager att odla spannmål på. Hade betesmarken haft en högre avkastnings förmåga skulle den med all sannolikhet ha varit uppodlad. Det finns så gott som alltid en ekonomisk verklighet bakom allt som händer såväl i rapphöns biotopen som i övriga världen. Begreppet mager mark har ändrats genom tiden, mark som inte var odlingsvärd förr har med hjälp av handelsgödsel blivet det. I dag är det egentligen bara tork känsliga marker som är magra. Med den höga kunskapsnivå vi har i lantbruket i dag och med hjälp av mark kartering och konstgödsel förekommer knappast någon mager mark beroende på närings brist. När man jagade rapphöns förr drog man sig helst till den magra marken, marken där enbuskarna växte. Ett annat kärt tillhåll för rapphöns och jägare var områden med mycket stengärdsgårdar. Vad kan då stengärdsgården haft för god inverkan på rapphönsen? Därom tvistas det mycket, men en sak är klar, rapphöns äter inte sten block. Att stengärdsgården ofta hyser en mängd predatorer som vesslor, hermeliner och iller är knappast något positivt. Det skydd som vegetationen runt stengärdsgården gav är nog det som de flesta anser som mest positivt. Min egen reflektion på just stengärdsgården är även en annan. Den viktigaste förutsättningen för att bygga en stengärdsgård är att det finns gott om sten. På den tid då dessa gärdsgårdar byggdes fanns inga maskiner, den enda kraft som fans att tillgå var muskel kraft från folk, oxar och hästar. Jag törs garantera att ingen tyckte det var så roligt att bygga stengärdsgårdar så att man bar sten från grannen till sina egna åkrar. Den sten de byggdes av kom från den åker de byggdes på. Man kan alltså konstatera att stengärdsgårdar bara fanns på jordar med extremt mycket sten. Det var också sådana jordar som förr och i viss mån även i dag är de magraste. Man bör även tänka på att dessa stengärdsgårdar var stängsel för betande kreatur som även åt upp det som skulle ha varit skydd för rapphönsen. När jägaren förr sökte sina rapphöns gick han till de magraste markerna, markerna där stengärdsgårdar och enbuskarna fanns. Storleksrationaliseringen är ett annat kärt ämne i diskussionen om rapphönsens tynande tillvaro. Klart är att många gårdar och fält slagits ihop de senaste femtio åren, många stenrösen och markvägar har tagits bort. Rapphönsen trivs bäst på små fält sägs det, men även det är nog en sanning med vissa tveksamheter. När jag påstår något sådant har jag nog kört ut hakan lite väl långt. Men om man tittar lite på historiken bakom lantbruket kommer en

intressant bild fram. Under åren 1828-1927 genomfördes den stora reformen laga skifte, den genom tiderna största storleksrationaliseringen. Gårdarna flyttades ut från byarna och marken bytte ägare så att man fick de fält som kom att ligga närmast den nya gården. I de mest utpräglade jordbruksbygderna gick denna reform snabbast att genom föra. Generellt kan man nog säga att den genomfördes där under den första hälften av reformen. Mot det bör man då jämföra det faktum att rapphöns stammen var som störst under åren 1890-1914. Rapphöns stammen steg alltså efter att laga skifte, den största storleksrationaliseringen genomförts. I detta samanhang bör man även ta upp professor Vidar Markströms artikel i svensk jakt nr 6/7 95. I den artikeln beskriver han en fransk rapphöns mark med en enorm fågel produktion, med en vårstam på 30-50 par rapphöns per 100hektar och lokalt upp till 1 par per hektar. Detta är nog ungefär 100 gånger mer än vad vi har i Östergötland i dag. Denna mark var extremt hårt driven, både vad det gällde besprutning och konstgödsel. Med en fält storlek på upp till 50-60 hektar för de enskilda grödorna, alltså en utpräglad monokultur. Ur svenskt perspektiv är detta mycket storskaligt. Men ändå fanns det där nästan 100 gånger mer rapphöns än i svenska marker. Rapphöns kan helt klart trivas även i ett storskaligt lantbruk. I artikeln skriver Vidar Markström att på fälten finns det 800 meters bevattnings ramper. Detta är något intressant, att bygga upp ett antal så stora bevattnings ramper är en mångmiljon investering. Här kommer den ekonomiska verkligheten in i bilden, för att kunna finansiera en sådan investering måste marken lida av vatten brist. Ingen normal företagare gör en investering som inte betalar sig. På det aktuella området måste det antigen vara extremt lite nederbörd eller en jord med dåligt vatten hållande förmåga eller kanske en kombination av båda delarna. Eftersom fälten inte var runda bör det bli en hel del mark som inte blev bevattnad. Den delen av fälten har säkerligen en låg produktions förmåga, beroende på vatten brist. Även här kan vi knyta an till den magra markens positiva inverkan på rapphönsen. Jag vill försöka att ge en bild av att fältets produktions förmåga har en mer negativ betydelse för rapphönsen än dess utformning och utseende. Det är viktigare för rapphönan att ha tillgång till ett soligt och varmt hörn på fältet den lever, än att fältet är litet. Soligt och varmt kan det aldrig bli i ett spannmåls fält med maximal produktion. I ett spannmåls fält gödslat med 100-150 kg kväve per hektar blir den totala växt massan så stor att skugga råder vid marknivån under hela sommaren. Chansen för en kyckling kull att klara sig i total skugga är mycket liten. All den tid som går åt till att söka värme hos hönan är förlorad tid till närings sök. Hos vanliga tama kycklingar kan man styra aktiviteten med hjälp av ljus intensiteten. För svagt ljus kan ge för låg foder konsumtion och för starkt ljus kan ge överaktivitet, med hackning och stress som följd. Skillnaden mellan tamkycklingar och rapphöns är i och för sig stor men ljusets inverkan på deras aktivitet mönster är säkert det samma. Ljuset är för övrigt den faktor som bestämmer när parningstiden skall börja. Vissa år kan rapphönsen para ut sig tidigt, men äggläggning och kläckning brukar ske vid ungefär samma tid alla år. Enligt all forskning väljer rapphönan ut sin blivande make och tupp utifrån hans längd. En längre tupp är en bättre beskyddare då han genom sin höjd kan se längre. En tupp med bra överblick kan i god tid varna för eventuella faror. Man bör nog fråga sig vilken nytta rapphönsen har av detta i den moderna spannmålsodlingen. Man bör beakta att höstsäden är 3-4 gånger högre än en upprest rapphöns tupp under sommaren. Den nytta rapphönan en gång hade av en reslig tupp försvann när jordens produktionsförmåga började att stiga. Enligt de flesta fågel böckerna kan man finna rapphöns inom lågt och glest bevuxna områden. Ett spannmåls fält av idag är varken glest eller lågt bevuxet och inne håller som regel inga rapphöns. Det har vi med hjälp av växtnäring tagit bort förutsättningarna för.

Ännu ett exempel på kvävefri kantzon. Tyvärr dålig bildkvalitet även här. Sådana här zoner producerar både vegetarisk och animalisk föda av hög kvalitet. Samtidigt som det ger en torkzon efter daggiga morgnar och regn. Citat och kommentarer. Mitt intresse för fältfågel har gjort att jag läst en del gammal litteratur om detta ämne. Vissa avsnitt i dessa böcker är mycket intressanta att jämföra med dagens förutsättningar för fältfåglarna. I SLUs ArtDatabanken om rödlistade ryggradsdjur i sverige kan man läsa följande. De högsta tätheterna i Europa noterades under perioden 1890-1914. Därefter påbörjades en långsam tillbakagång vilken drastiskt accentuerades i början av 1950-talet i hela utbredningsområdet. Kommentar. Jag tycker det är viktigt att tänka på att nedgången av rapphöns började långt innan bekämpningsmedel togs i bruk. När man läser CM Pay eller Anton Raabes böcker om fågeljakt, skrivna på 30-talet, ansåg de att rapphönan knappt fanns i jaktbara stammar då. Då liksom nu var det bättre förr, frågan är när förr var, var det före 1914, före1940 eller före 1980? Jag tror att man säga att före 1914 hade vi en optimal stam i en optimal biotop. Perioden 1914 till 1950talet hade vi en stam på tillbaka gång i en sviktande biotop. Efter 50- talet har vi haft en spillra av den forna stammen i en förstörd biotop. Arthur Wendel skriver i sin bok Våra jaktbara hönsfåglar (1911) följande. Det större eller mindre antalet ägg, som rapphönan lägger, anser man för övrigt bero på väderleken och tillgången på föda under läggningstiden, så att när Maj är varm och frodig, blir äggantalet stort. Kommentar. Mannen som skrev detta levde och verkade under en tid med optimala stammar och optimala biotoper för rapphönsen. Men troligen är det en sanning som står sig än idag, att sedan välmående höns är bättre och mer vaksamma föräldrar förstärker ytligare effekten av en fin Maj. Han skriver på ett annat ställe. Efter kläckningen när kycklingarna torkat föras de till någon torr, solbelyst plats med god tillgång på larver och insekter. Kommentar. Att hitta en solbelyst och varm plats vid månadsskiftet juni/juli i den moderna spannmålsodlingen är inte lätt. Höst säden är meter hög och har gått i ax, vår säden går i ax inom någon vecka, fältkanterna är igen växta med gräs. Vid marken där kycklingarna lever är det skugga och mörkt. Enda chansen till soligt och torrt klimat är om det finns någon fläck på fältet som torkat ned eller av någon annan anledning hämmats i sin tillväxt. (Kanske en kvävefri zon). Det finns mycket mer intressant i denna bok, jag har lånat den på Mjölby bibliotek på så kallat fjärrlån. Det exemplar jag lånat kommer från Stockholms stadsbibliotek, för den ringa summan 5kr skickar de efter böcker från hela Sverige.

I Arvid Lundberghs bok Handbok för jaktvårdare (1932) finns ett intressant avsnitt. Man har fram kastat flera teorier om anledningarna till rapphönsens minskning de senaste årtiondena, men ingen torde vid närmare granskning kunna giva en godtagbar förklaring. Icke heller konstgödningen som man ett slag trodde innehålla för rapphönsen giftiga beståndsdelar, torde enligt vad de senast gjorda forskningarna giva för handen förorsaka någon skada. Kommentar. Detta avsnitt har jag kortat ned, han skriver även att skydd och predation i skrivande stund var den samma som på 1800-talet. Att man redan i början av 30-talet såg en koppling mellan användandet av konstgödsel och rapphönsens nedgång är intressant. Det är bara synd att det inte fått samma uppföljning som bekämpningsmedel. Då användningen av konstgödning går parallellt med rapphönsens tillbaka gång under hela 1900- talet. Gödningen i sig är inte farlig, men de täta vegetations bestånden till följd av gödslingen som hämmar rapphönan Även denna bok är fjärrlånad, den kommer från Umeå stadsbibliotek. I boken Fältviltet 1 skriven av Görgen Göransson och Bo Frylestam (1983) skrivs det bland annat följande. Nuförtiden finns Englands bästa rapphönsområden i grevskapet East Anglia där jorden är mager och jordbruken inte kunnat moderniserats så mycket. Kommentar. Även här hittar vi rapphönsen på de magra markerna. Anledningen till att magra marker inte struktur rationaliseras i samma utsträckning som de bättre markerna är att lönsamheten är för dålig. Finns produktionsförmågan finns även ekonomin till rationalisering. Att småskaligt lantbruk lever kvar på vissa håll beror som regel på att jorden avkastar för dåligt. Det finns en gammal tumregel som säger att dålig jord är alltid för dyr, bra jord är aldrig för dyr. Om jordpriset understiger avkastningsförmågan träder alltid en kapitalstark köpare in och rationaliseringen är ett faktum. Det finns alltid en ekonomisk värklighet bakom det som händer. På flera ställen i boken återkommer man till att magra jordar och helst områden med kreaturshållning och betesmark är de bästa rapphöns markerna. Att det finns betesmark i ett område betyder som regel att det är magra marker. Man producerar alltid det som ger det bästa ekonomiska utbytet. Om jorden/marken varit bättre hade spannmåls produktion gett ett bättre ekonomiskt utbyte än kreatursdrift. Om jorden är tillräckligt bra är det även ekonomiskt försvarbart att genomföra en struktur rationalisering, och därmed ytligare öka lönsamheten i spannmåls odlingen. På ett annat ställe skrivs följande. I Ungern konstaterade man en oroande kraftig nedgång fr.o.m. mitten av 1970-talet, vilket sammanföll med införandet av betydligt större och snabbare jordbruksmaskiner och troligen ökad användning av kemiska bekämpningsmedel. Kommentar. Helt klart ökade man användningen av bekämpningsmedel, ännu säkrare är att man ökade användningen av konstgödning. Målet med en rationalisering är att öka lönsamheten, dels genom att sänka arbetstiden per hektar och dels genom att öka skörden. Genom att öka användningen av konstgödsel ökar man skörden, samtidigt som behovet av bekämpning ökar. Även ogräs tillgodogör sig växtnäring och genom den ökade tillväxten och tätheten ökar sjukdomarna på grödan, detta medför mer bekämpning. Tyvärr är det nog så att man gödslar sig till en del av sprutbehovet. Även stora fält har kantzoner och som regel finns det ingen harmoni mellan nedgång av rapphöns stammen och den procentuellt mindre kantzonen. Jag gjorde en beräkning i samband med Vidar Markströms artikel i svensk jakt, resultatet blev att med 30par rapphöns/100ha på ett 50ha fält hade varje par 188 meter kantzon. Att skylla alltför stor del av rapphönsens nedgång på storleks rationalisering och brist på kantzoner är felaktigt. Om man däremot skyller på kvalitén på kantzonen kommer man nog närmare sanningen.

I boken Fältvilt 2 står följande. Som exempel kan nämnas, att ett par tjeckiska forskare i en undersökning letade rätt på 100 rapphöns reden och mätte upp hur långt de var lagda från fältets kant: 47 reden 0-5meter 19 reden 6-10 meter 15 reden 11-15 meter 11 reden 16-25 meter 8 reden mer än 25 meter Iden här undersökningen visade det sig, att även kullstorleken varierade beroende på närheten till skydd. Nära en fältgräns med goda skyddsmöjligheter var medeltalet ägg i varje rede 17, medan redena längre ut i fältet bara hade ett medeltal på 12 ägg. Kommentar. Skydd??????????????. En rapphöns kull som lever i ett fullgödslat vete fält som är så tätt att det inte ens bildas klorofyll i stjälkarna på den nivå som rapphönsen vistas behöver mer skydd???? (Förmodligen har dessa rapphöns förväxlats med mullvadar). Denna fixering vid skydd har nått en nivå utan motstycke. Nästa steg i att kväva rapphöns föryngringen med skydd är troligen att förse tuppen med kondom. I dagens odlings landskap är skydd det ända rapphönsen har under sommaren. Det som saknas är i stället de öppna soliga och torra platser som det skrevs mycket om förr. När jag själv var barn i slutet av 60- talet och början av 70-talet, kunde man fortfarande hitta växter som kattfot, darrgräs och smultron på fältkanterna. Dessa växter måste man se som en indikator på den tidens växtnärings status på fältkanterna. Dessa låga spröda växter gav en öppen och varm miljö för kycklingarna. Experter på området säger att de har sprutats bort, detta måste vara en biologisk sensation, en kväve känslig växt som darrgräs sprutas bort och ersätts av ett kväve krävande gräs som kvickrot. Om det resonemanget stämmer skulle alltså darrgräset före besprutningen konkurrerat ut kvickroten. Naturens lagar är tuffa, den starkaste vinner. Anledningen till fältkanternas biologiska enfald är övergödning och inget annat. Anledningen till att rapphönsen väljer att lägga sitt rede intill fältkanten är nog troligen närheten till en öppen yta. I vart fall om det ser ut som när jag var barn, före övergödningen. Ett av de troligen största slagen mot rapphönsen var när man bytte ut de gamla tallriksgödningsspridarna mot centrifugal spridare. Då började man att gödsla även fältkanterna och omkring liggande område. Den gamla tallriksspridaren spred gödningen bara bakom maskinen, och de flesta var sparsamma så de såg till att all gödning hamnade på fältet. Med centrifugal spridaren slungades gödningen ut åt sidorna utan någon större precision. På dagens moderna centrifugal spridare finns det skydds plåtar att sätta dit för att minska risken att gödsla utanför fältet. Min syn på gödselns inverkan på rapphönsens historia är följande. Före användningen av handelsgödsel var spannmålsbestånden så glesa och låg växande att rapphönsens reproduktion fungerade såväl inne i fältet som på fältkanten. Vid måttlig användning av handelsgödsel trängdes rapphönsen undan från de bördigaste fälten. Så länge fältkanten förblev ogödslad kunde rapphönsen fortfarande häcka på de fälten. Med ökad gödsling trängdes rapphönan ut mot de allra magraste markerna, markerna som inte svarar på gödsling. Spiralen har sedan fortsatt och de rapphönskullar vi har idag återfinns som regel intill något lågproduktivt område. Ett brännskär, ett flatberg eller en markväg är ofta räddningen för kullen.

Om vi ska bryta utvecklingen med de dåliga rapphöns stammarna måste vi försöka skapa områden som påminner om dessa brännskär mm. Enklaste sättet att göra det är att utesluta gödningen på lämpliga platser. Remsor eller hörn utan gödning och sprutning, men i övrigt skött på samma sätt som övriga fältet, så anlägger man en kvävefri/kväve sanerande zon. Det bästa skyddet för rapphönan är dess egen enorma reproduktions förmåga. Utan att ta tillvara på den hjälper inga andra skydd heller. En miss i planeringen. Av misstag råkade jag spruta ihjäl allt ogräs på åkerkanten. Det som tidigare var en steril kant med i första hand gräsogräs blev en god fågel biotop med i huvudsak örter av olika sorter. Frågetecken om sprufria kantzoner. Att svära i kyrkan, är något fult man inte får göra, att ifråga sätta sprutfria kantzoner är troligen värre. Att sprutfria kantzoner är bra för fältfåglarna är helt klart, men frågan är hur bra de är och på vilket sätt. Detta är något jag egentligen ej behöver bekymra mig över då detta är bevisat med forskning, men jag kan ändå inte låta bli. En anledning till det är att man försöker styra dessa zoner ifrån de historiskts sätt bästa fågel markerna. Detta och några andra anledningar skall jag försöka belysa i denna skrift. Att jag själv är övertygad om att markernas växtnärings balans är anledningen till de dåliga fågelstammarna kommer nog tydligt att framgå. En förändrad närings balans ger en förändrad flora som i sin tur ger en förändrad fauna. Att på en fullgödslade kantzon med hjälp av enbart utebliven besprutning kunna öka kyckling överlevnaden är nog en sanning med vissa tveksamheter. Jag anser att man bör skilja på kyckling överlevnad och andra orsaker till förbättrad reproduktion. Anledningen till att man bör skilja på detta är att man då lättare kan planera för nästa steg i viltvården. Om man följer hur ett spannmåls fält och dess ogräs förändras under fältfåglarnas reproduktions period kan man göra en del iakttagelser. Min egen uppfattning är att de flesta fågel kullarna hittar man i höst sådda grödor om de finnes i spannmåls fält. I vart fall ser man de flesta rapphöns paren på höstsådda fält eller på obearbetade stubbåkrar. Om vi då tittar på ett höstvete fält med sprutfri kantzon, kan vi där se betydligt fler ogräs plantor än på det fält där man har bekämpat ogräset. När värmen i april- maj får grödan och ogräset att växa får då

det rapphöns par som lever på ett fält med sprutfri kantzon en betydligt bättre diet än det par som lever på det besprutade fältet. På den sprutfri kantzonen har rapphönsen tillgång till dels vete blad men även örtblad, knoppar och blommor från ogräset. Ogräset drar till sig och producerar även under denna tid insekter, något som är mycket värdefullt under ägg läggnings perioden. Redan 1911 skrev Arthur Wendel i sin bok Våra jaktbara hönsfåglar att det var viktigt att månaden Maj var varm och frodig, då fick rapphönsen mycket näring och kunde lägga stora ägg kullar. Man kan även vända på den saken och fråga en vanlig äggproducent varför han använder värpfoder? Svaret blir att med rätt sammansatt foder stiger ägg produktionen. En anledning till förbättrad reproduktion hos rapphöns i fält med sprutfria kantzoner är troligen att de har en bättre ägg produktion. Om detta stämmer har vi inte ökat överlevnaden utan i stället ökat antalet kläckta kycklingar. I den forskning som gjorts finns det egentligen inget som säger om man har ökat överlevnaden eller om man ökat antalet kläckta kycklingar. Vad jag har förstått har man i de uträkningar man gjort inte tagit hänsyn till den troliga högre ägg produktion som sprutfria kantzoner ger. Det kan tyckas betydelselöst att ifrågasätta anledningen till det positiva resultat som sprutfia kantzoner ger. Men om vi inte nöjer oss med några fåglar mer i varje kull, utan istället vill ha både större och fler kullar är det viktigt att se på skillnaden. Resultatet av forskningen har tyvärr visat att man fått ungefär samma antal kullar, om än något större i fält med sprutfra kantzoner. Om man inte nöjer sig med 0,5-1 par rapphöns per 100 hektar så måste man hitta andra infalls vinklar än sprutfria kantzoner. Ingen jägare har väl räknat med att enbart dessa zoner skall ge oss rapphönsen tillbaka, men enligt pressen kan man tro det. En detalj i de beskrivningar om sprutfria kantzoner som finns, som jag anser felaktig är att man bör undvika lätta sand och mulljordar. Skälet till detta är i sig väl motiverat då risken finns att dessa jordar producerar för mycket ogräs med efter följande ogräsfrö, vilket är negativt för jordbruket. I all gammal litteratur står tydligt omskrivet att just dessa jordar är de bästa fågel markerna. Om målsättningen är att gynna faunan måste väl ändå åtgärderna sättas in där man har störst möjlighet att nå målet. Att anlägga sprutfria kantzoner där det inte finns fågel ger inget resultat. Utan påtagliga resultat kommer snart jakt intreserade lantbrukarna att tröttna på dessa zoner. Tveksamt är det också om svenska konsumenter är villiga att betala bidrag till dessa zoner om de inte kan se något resultat. För det resultat man kunnat visa är endast större kullar av rapphöns men inte fler kullar. Ska vi ha sprutfria kantzoner skall de ligga där de ger bästa avkastning i form av fågel. Denna avkastning har vi med största säkerhet på lätta sand och mulljordar. Med sprutfria kantzoner ökar man mängden med matnyttiga insekter för rapphöns kycklingarna. Alla som någon gång provat på att föda upp rapphöns kycklingar vet att tillgången på ett lämpligt foder är viktigt. Men det är ändå bara en liten och ganska enkel bit av uppfödningen. Miljön och klimatet där kycklingarna finns är minst lika viktig, att det är varmt och torrt är en förutsättning. Med hjälp av en extra foderautomat kan man inte kompensera för en bristande miljö. Med sprutfria zoner kan man endast förbättra foder tillgången för de vilda fåglarna, miljön i övrigt är den samma som i sprutade fält. När man läser om viltvård kan man tro att ett fält idag ser ut som det gjorde för 50 år sen. Enligt böckerna är enda skillnaden att det inte finns något ogräs i dag. Sanningen är den att vi tre dubblat skörden på 50 år. Det är inte bara kärnskörden som ökat, utan den totala biomassan på fältet. Detta ger en total skugga nere vid markskiktet där kycklingarna förväntas leva. Att skuggan är total kan enklast ses på att nedre delen av sädesstrået saknar klorofyll. Klorofyll bildas i en process kallad fotosyntes, där solljuset har en aktiv roll. Med den lilla erfarenhet jag har av uppfödning kan jag dra den slutsatsen, - att med den miljö ett spannmåls fält har att

erbjuda är inte bra för en kycklingkull. Utan solens eller värmelampans ljus och värme hjälper inga extra foder automater. En intressant parallell till våra svenska sprutfra zoner är ett motsats förhållande i England. Där har man på vissa håll rekommenderat en total bekämpning av den yttersta kanten av fältet med Rondup eller liknande medel mot rot ogräs. Dessa kant bekämpningar ger positivt resultat på rapphöns föryngringen genom att det bildas soliga och varma platser för fåglarna. Av misstag råkade jag själv för några år sen att spruta en fältren med en kraftig ogräsbekämpning. Med en blandning avsett för allt frö och rotogräs i potatis sprutade jag renen. Jag upptäckte det inte fören skadan var skedd, när jag undersökte renen ett par månader senare blev jag dock förvånad. I stället för den vanliga av gräs igen växta renen var det en flora som fått vilken viltvårdare som helst att bli lycklig. På renen växte en blandning av gul och vitmåra, stor och liten blåklocka detta uppblandat med små ruggar av johannesört och brännässlor. En harmonisk blandning av föda och skydd för en rapphönskull. Det är sådana här motsats förhållanden som gör att man måste ifrågasätta det som våra forskare påstår. Jag vill och kan inte på något sätt döma ut de sprutfria kantzonrna, men de måste styras så de placeras på rätt ställe. Min egen erfarenhet säger att de vilda kullar man hittar, finns nästan alltid intill lågavkastande delar av fältet. Så kallade brännskär, fläckar eller stråk i fältet där grödan vissnar ner p,g,a torka eller närings brist är de säkraste ställena. Med detta menar jag de kullar man hittar eller ser i samband med flyghavre plockning i juli. Under denna tid finns som regel kullarna kvar i närheten av den plats där de är kläckta. Så fort skörden börjar flyttar fåglarna till den plats de har bäst skydd. Var man hittar fåglarna i september under jakten säger inte mycket om var de kläckts. Den sprutfria kantzonen har fått en stor uppmärksamhet, den ingår idag i såväl reko stöd som sigill odling. Min undran är om den blivit tillräckligt kritiskt granskad. Fasanen en vacker och kär invandrare. Har blivit något av en symbol för en levande viltvård. Fältfågelvård och uppbyggnaden av en vild stam. När detta skrivs är vi början av ett nytt årtusende. När vi jobbar med viltvård jobbar vi för framtiden och får inte hänga upp oss på detaljer i historien. Historien i detta fallet är den senare hälften av förra seklet. De miljögifter och bekämpningsmedel som användes under denna period ställde till mycket problem i naturen. Miljögifter och bekämpningsmedel finns fortfarande men de värsta och mest farliga är sen länge förbjudna. Det är tex ca 30 år sen DDT och kvicksilver förbjöds. Vissa ersättningsmedel till dessa var troligen ännu mer skadliga för fältviltet, men utvecklingen har gått framåt även här. Man bör notera att DDT

ersattes av fosforsyra baserade preparat som tex Fenitrotion, med samma verksamma beståndsdel som Fosformos som förr användes till bekämpning av kråkfåglar. Hur en fasan kyckling, några dar gammal mådde av att äta insekter skadade av fosforsyra är inte svårt att förstå. Ett gift som snabbt dödar fullvuxna kråkor dödar även små spröda fältfågelkycklingar i mycket låga doser. Att fältfågelstammarna nästan tynade bort under de gångna årtiondena är inte så konstigt. Vad som däremot är konstigt är att fågelstammarna inte återhämtat sig bättre under senare år. En förklaring till detta är att mycket annat hänt i naturen under de för fåglarna svarta årtiondena. Storleksrationalisering och bekämpningsmedel är de anledningar som oftast förs fram, men till detta ställer jag mig mycket tveksam. I en artikel i Svensk Jakt nr:6/7-95 skriver Professor Vidar Markström om en fransk rapphönsmark med en otrolig rapphönsstamm. I ett hyperrationellt jordbruk med fältstorlekar på 50-60 hektar och med 5-6 överfarter med sprutan hade man 30-50 rapphöns par på våren per 100hektar. Stora fält med mycket bekämpning kan bevisligen hålla enormt mycket rapphöns. Något som sällan eller aldrig kommer fram i diskussionen om fältfåglar är den totalt ökade omsättningen av växtnäring. Med detta menar jag framförallt kväve i alla former. Redan 1932 skrev Arvid Lundberg om att man såg ett samband mellan användandet av handelsgödsel och en sviktande rapphönsstam. Men då den tidens forskning visade att det inte fanns några för rapphönsen giftiga ämnen i gödseln avfärdades den teorin. Detta är en mycket intressant tråd att dra i då det gäller att lösa knuten i problemen för fältfåglarna. Modern forskning har visat att sprutfria kantzoner har gett en förbättrad reproduktion hos rapphöns. Anledningen till detta sägs vara att på det ogräs och då framförallt örtogräs lever en massa insekter som är kycklingarnas stapel föda. Då man sprutar bort ogräset försvinner även de insekter som är beroende av örtogräs och därmed försvinner kycklingarnas mat. (Protein innehållet i kyckling fodret måste vara på mellan 25-30%, alltså måste de ha animaliskt protein, vegetabiliskt räcker inte till.). Hur lyckas man då med en god ogräsbekämpning? Med enbart ogräsbesprutning kommer man endast en bit på väg, den viktigaste bekämpningen kommer från huvudgrödans konkurrenskraft. Och denna konkurrenskraft får man genom en lagom avvägd gödsling av grödan. Genom att utesluta all form av gödsling på vissa kantzoner eller hörn på fältet kan man förbättra kycklingarnas matsedel. Med kvävefria zoner eller hörn tillgodo ser man även många andra biotopkrav som fältfåglarna har. Alla med förankring i jordbruket vet hur en gödnings mista ser ut, en kil eller gädda med låg, gles och blek gröda. I en sån mista är det betydligt mindre mängd blad och grönmassa som skuggar marken. Detta ger ogräset mindre konkurrens och mindre skugga ger en bättre miljö för såväl insekter som kycklingar. Både fasan och rapphönskycklingar har ett mycket stort behov av ljus och värme. En ytterligare fördel är att marken i den kvävefria zonen snabbt torkar upp efter regn. Vid svår torka hittar daggen ner till markskiktet i den kvävefria zonen och ger kycklingarna ett tillskott av vatten. Listan över fördelar med kvävefria zoner kan göras lång och det är nog ingen slump som gjort att statistiken över fällda rapphöns och importen av handelsgödsel så exakt hänger samman under 1900-talet. Kvävefria zoner får man genom att hålla ifrån kanten 3-4 meter på lämpliga platser när man kör vändtegsvarvet med gödningsspridaren. Om man använder centrifugalspridare måste man vara noga med att använda de skyddsplåtar som finns för att hindra spridning utanför

fältet. Vid kombisådd med tex Väderstad Rapid maskin är det bara att stänga av utmatningen av gödning, men glöm inte att skriva upp vad maskinen var inställd på. Tyvärr är det inte ekonomiskt försvarbart att lämna kvävefria zoner runt hela fälten så det gäller att leta fram de platser som man tror sig ha fågel på. Generellt kan man nog säga att intill skyddande buskage och höga torra platser utmed fältkanterna är det bra med kvävefria zoner. I övrigt är alltid den för jordbruket sämsta jorden som tork känsliga grusbackar den mest värdefulla för fältfåglarna. I den kvävefria zonen konkurrerar huvudgrödan och ogräset om den växtnäring som finns i marken. De svåraste ogräsen är som regel mycket kväve krävande och kan inte hävda sig i den näringsbrist som uppstår. Det gör att ogräs bekämpning i sådana zoner inte behövs, och målet är ju för övrigt att i kanten av fältet ha en del insektsproducerande ogräs. Skydd Behovet av skydd för fältfåglarna är alltid ett kärt diskussionsämne. Jag anser att man måste dela upp skyddsbehovet efter årstid. Med det menar jag att behovet varierar mycket under året. Från det att stråskjutningen på spannmålsfälten börjar och fram till skörd är skydd det enda fältfåglarna har. Det är ingen överdrift att säga att vi har ett överskott på skydd under sommaren, därav behovet att minska skyddet med hjälp av kvävefria zoner. Efter skörd fram till att höstplöjningen är avklarad är läget ett annat, brist på skydd uppstår. Men det är ingen anledning att misströsta för det, under den tiden skall vi som jägare ta vår del av årets reproduktion. Om vi kan hjälpa fältfåglarna att utnyttja sin enorma reproduktions förmåga tål stammarna en dödlighet på 70-90%. Det viktigaste skyddet för allt småvilt är att deras förutsättningar till en lyckad reproduktion optimeras. Under sen höst och vinter råder nya förhållanden. Med hjälp av foder automater måste man locka in fasanerna till skyddade platser som trädgårdar och smådungar. När man väl fått dit dem gäller det att se till att de får vara så ostörda som möjligt. Hundar, katter och jägare har en otrolig förmåga att få fasaner att vantrivas och flytta. Om den flyttningen sker under en snöperiod är de ett mycket lätt byte för duvhök och andra predatorer. De fasaner man kan hålla skyddade intill gårdarna under vintern är nästa års avelsfasaner och får inte utsättas för någon jakt. Däremot är det alltid på sin plats med en mård och en rävfälla intill en foderplats. Nålsögat är som alltid under sen vinter och tidig vår. Vårkänslorna gör att fåglarna visar sig mera och ljudligt talar om var de finns och detta samtidigt som skyddet är som sämst. Jakt på rovdjur är nödvändig. Predation Rovdjurens inverkan på småviltet har alltid diskuterats. Vissa perioder har det påståtts att rovdjuren endast har plockat bort en del av överskottet av småviltet. I de flesta marker jag känner till finns inget överskott av småvilt, rovdjuren tar ändå en massa småvilt. Det påstås även att det skall råda balans mellan rovdjur och bytes djur, men även detta är en myt i det industrialiserade samhället. I inledningen talade jag om den totalt större omsättningen av växtnäring, på fälten pekar jag ut handelsgödseln som något negativt, men på markerna utan för fälten är det i stället kvävenedfallet som troligen är boven i dramat. År ut och år in gödslas markerna med stora mängder kväve genom nedfall. Om kvävet tillförs som stallgödsel,

handelsgödsel eller som nedfall har ingen betydelse, effekten är densamma, markerna gödslas och detta leder till ökad vegetation. Det är framförallt fröbärande gräs sorter som gynnas av ökad gödsling. Detta leder i sin tur till förbättrade villkor för smågnagare, vilket i sin tur leder till ökade stammar av små rovdjur. Just de små rovdjuren anser jag vara de värsta för fältviltet. Helt klart tar räven fasaner och rapphöns men han tar samtidigt både mård och mink. Samtidigt bör man tänka på att en mink rör sig på betydligt mindre område än vad en räv gör. Just minken är ett rovdjur man bör se upp med, fasanerna hittar man ofta nära vatten linjen i dikena under jakt, alltså i minkens förlovade land. Med hjälp av fällor måste man reducera rovdjuren så långt det är möjligt. Även kråkfåglarna är ett stort problem, genom att de tar både ägg och kycklingar. Jag har under några år gjort en del försök med fällor betade med fasanägg, de första fåglarna som gått i fällan har varit nötskrikor. Med hjälp av fällor fångar man inte bara äggtjuvar man får även se vilka fåglar som tillhör denna kategori. Alla kråkfåglar fångas lättast under våren i små dubbelfällor med lockfågel. Med vänlig hälsning Anders Hedström Bjälbo Brogård Skänninge 0142/43110 070/6716770 Ett alternativ till den ogräsfria vändtegen. En blandning av överblivna utsädesskvättar blandas med lite frö av viltvårds växter. En perfekt zon för fältfågel.

Viltvård på mitt sätt. När man bestämt sig för att börja med viltvård måste man först bestämma sig för vad det är man vill uppnå. Vill man öka livslängden på utsatt fågel bör man följa de traditionella råden om skydd och utfodring. Vill man öka kyckling överlevnaden och skapa en vild stam måste man söka andra vägar. Många av de åtgärder som rekommenderas i dag hade gett ett mycket bra resultat på 40-talet men är nu verknings lösa Att plantera skydd för fåglar som dött innan de nått flygfärdig ålder är menings löst. Att ordna med skydd för fältfåglarna är givetvis viktigt men det får inte bli något självändamål. Proportion och harmoni är två viktiga ord när det gäller viltvård. Viltvårdsplan Med denna inledning menar jag att man bör se de problem som finns idag, och inte bry sig för mycket om gamla uppfattningar. Viktigast av allt är att man lägger upp någon typ av viltvårds plan. Hur ser fastigheten ut, hur drivs lantbruket, vilka grödor är dominerande, vad är det för typ av jord och finns det något övervintrigs skydd för avels fågel? Detta plus mycket mer fakta bör man söka svar på. Ofta skylls dåliga fågelstammar på brist av skydd, trots att de skydd som finns inte utnyttjas. Även händer det att man lägger ned en massa jobb på skydd och optimerar det på alla sätt, men det stannar ändå ingen fågel. Frågan är då vad som är viktigast att åtgärda för att få mycket fågel på sina marker? Det viktigaste är utan tvekan att så stora och så många kullar som möjligt kläcks och överlever kyckling perioden. Gles vegetation - viktigt Det vanligaste idag är att man bedriver viltvård och jakt på i första hand utsatt fågel och en liten del vildfödd fågel. Det borde vara ett motsatt förhållande där vildfödd fågel kompletteras med utsatt fågel. De flesta åtgärderna som görs är att ordna skydd för vuxen fågel, utan en tanke på att en rapphöns kyckling endast väger 8 gram och är stor som en humla, en fasan kyckling 15 gram och något större. Klarar en 8 grams kyckling av att passera en igenväxt fältkant utan att komma ifrån kullen och utan att bli blöt? De flesta stora kullar nykläckta kycklingar man läser om eller ser finns som regel på näst intill kalmark, mark där man kan se jordytan mellan vegetationen. Med det menar jag att det inbördes avståndet mellan örter och gräs tuvor måste vara så stort att det blir soligt vid markytan. Om dessa kriterier skall uppfyllas måste marken vara mycket mager. Det vanligaste idag är att fältkanter, impediment och andra marginalmarker som borde vara lämpliga häckningsplatser för fältfåglar är igenväxta. Som regel är marken täckt med en förna av gammalt gräs. Denna förna är ett effektivt hinder för såväl örtvegetation som för kycklingarnas framkomlighet. När sedan årsgräset växer igenom förnan drar det med sig fjolårsgräset upp och bildar ett decimeter tjockt ogenomträngligt lager. På omställningsmark har jag mätt upp till 28cm dött gräs på sommaren. För en kull nykläckta kycklingar är sådan mark helt utan värde, dels är framkomligheten obefintlig och dels produceras det inte mer insekter där än i någon annan monokultur. Själv har jag provat med att bränna sådana marker, att det är kontroversiellt vet jag men rätt utfört ser jag inga problem.

Bränning När man läser om halmbränning mm påvisas som regel enbart negativa resultat, insektslivet är förstört för flera år sägs det. Men då måste vi tänka på att det rör sig om halmbränning och det utförs efter skörd för att påskynda höstsådden, alltså i augusti eller september. Att bränna på hösten när insekterna fortfarande är aktiva och påbörjat sin invintrig är helt klart negativt. Den bränning jag förespråkar skall ske på senvintern, beroende på vädret men sista halvan av mars är den riktpunkt jag har här hos mig. Helst ska marken vara frusen, i vart fall får mark temperaturen ej överstiga 2-3 grader och jorden så fuktig att någon värme ej leds ner i jorden. Detta är viktigt efter som att växterna förvälls och cellväggarna spräcks vid en temperatur av ca 60 grader, och inga höst groende örter får skadas. (Gasolbränning av ogräs i specialodlingar används i alternativodlingen.) Värmen får ej heller nå ner och skada de avels insekter som finns i jorden. Som negativ effekt av bränning nämns även fåglarnas behov av fjolårs gräs till sina reden. Detta argument vill jag besvara med följande. Vi förutsätter att fåglarna behöver en liter fjolårs gräs att fodra och täcka sitt rede med. På marken vi bränner ligger ett lager med 1cm gräs, det motsvarar 10000liter per hektar, teoretiskt sett gräs till ett rede per kvadratmeter. Om vi bränner 70-80% av fjolårs gräset har det ingen praktisk betydelse i det avseendet. Gamla gräsmarker är som regel så sterila att det ändå inte blivit någon kull där. Det gräs som fåglarna behöver till sina reden är inte lignin styva stjälkar som dessa marker brukar bestå av utan de behöver mjuka elastiska gräs blad. Det är inte bra att bränna allt gräs, men att de områdena med de tätaste gräs bestånden bränns med omtanke är positivt för floran och faunan. Det sägs att bränningen ger en gödnings effekt, det är sant att man påskyndar nedbrytningen växt resterna och därmed ökar mängden tillgänglig växtnäring i jorden. Om växtresterna i stället fått förmultna hade samma mängd näring kommit jorden tillgodo fast på längre tid. Vid bränningen förs en stor mängd kväve och även en del andra näringsämnen bort med röken. Om de gamla växtresterna i stället får förmultna ökas humus halten i jorden och på sikt ökas både jordens växtnärings hållande och producerande förmåga. Vilket på sikt ytterligare försämrar förutsättningen för en lyckad reproduktion hos våra fältfåglar. Bränningen görs för att öka mängden insekts producerande örter och för att öka framkomligheten för kycklingarna. Det måste finas proportion och harmoni i fågel biotopen, med det menar jag att det krävs betydligt mer yta till ett lätt framkomligt födosök för de nykläckta kycklingarna än vad som krävs för att gömma ett rede. Om det finns obegränsat med lämpliga platser för fasan och rapphöns att lägga sina reden så hjälper det inte om de små nykläckta kycklingarna inte obehindrat kan komma ut på ett effektivt födosök. Effekter av bränning. Jag har själv en prov yta som jag under några år bränt varje senvinter. På denna yta har jag satt upp några burar av armeringsmattor som jag klär med granris. Buren är byggd av mattor med 180mm maska, vilket gör att fasan och rapphöns obehindrat kan röra sig ut och in. En sarg klipps till 2 maskor hög, och en kvadrat meter stor bit blir tak, en foderautomat sticks ned genom en av takmaskorna. Sedan sticks gran riset in i takmaskorna så de hänger ut så långt som möjligt, när det är färdigt påminner det om en lågväxande barrväxt buske med foder automat. Genom detta kompenserar jag i viss mån för det skydd jag förstört vid bränningen. En effekt av den återkommande bränningen är att de myrstackar som tidigare låg oåtkomliga i

det täta gräset nu är lättåtkomliga och uppskattade av fasan kullar. Jag tror att myrorna vid blött och dåligt väder flyttar upp sin ägg högre i stacken för att skydda dem mot väta. Det gör att när insektsförekomsten sviktar kan kullen finna sin föda på ett enkelt sätt. Att man sedan i all gammal litteratur om uppfödning av fältfågel rekommenderade myrägg som medicin mot alla möjliga sjukdomar gör saken ännu mer positiv. På denna prov yta brukar även myllgroparna ligga tätt eftersom någon förna av gammalt gräs ej täcker jorden. Jag har haft problem med att smågnagare gnagt sönder de foder automater av plywood som jag har i skyddstaken. Detta ser jag som ett tecken på att det finns enormt mycket smågnagare. Jag jämför då med den gamla automat av trä som stod där under hela min barndom utan att utsättas för råttor och möss. Ett steg i utvecklingen av övergödning och igenväxning är troligen att vi fått betydligt mer smågnagare. Det leder i sin tur till att vi får en högre överlevnad hos våra predatorer, och eftersom de är opportunister som tar det som för tillfället är lättast leder övergödningen till ökad predation. Genom att jag bränner förstör jag en stor del av smågnagarnas levnadsförutsättningar. Att locka räv med mus pip är en beprövad jakt form, att med några små pip locka till sig en räv på flera hundra meters avstånd är fascinerande. Att med hjälp av bränning kunna minska smågnagarnas aktivet och därmed dragnings kraft på predatorer, inom ett område där man försöker optimera fältfåglarnas reproduktions förutsättning är ännu mer fascinerande. Bränning av marker är för viltvården inget nytt, så gott som alla hönsfåglar svarar positivt på bränning. Redan 1911 skrev Artur Wendel att en successiv avbränning av ljungheden var en förutsättning för en lyckad orrjakt. Forskning har sedan bekräftat hans påstående, både vad det gäller skogsfågel och ripor. Det kan även vara på sin plats att fundera på varför Gustaf Skröder (?) som regel valde sitt pass på en gammal kolbotten när det gällde småvilt. Åtgärder på vändtegar. På min egen fastighet har jag odlat bland annat potatis och morötter. Dessa grödor har alltid haft en positiv klang för fågeljägaren. Visst hittar man en och annan fågel i morötterna efter att övriga skörden är bärgad, men tidigare på säsongen bedömer jag specialgrödornas effekt på fågeln som ringa. Anledningen till det är att odlingar av det slaget är dyra och har samtidigt en hög ekonomisk avkastning per ytenhet. Det medför i sin tur att det inte finns något utrymme för varken ogräs eller insekter. Ju högre ekonomiskt värde en gröda har desto mer bekämpning finns det ekonomiskt utrymme för. Det gäller att vara kostnads effektiv både vad det gäller jordbruk och viltvård. Därför kan man inte i själva odlingen göra så mycket för fältfåglarna. Däremot måste man som regel lämna vänd tegar i ändarna på de fält som sådana grödor odlas, för att ha plats med de maskiner som används. På dessa vändtegar finns det däremot utrymme för åtgärder. Jag har på dessa vändtegar sått med en fröblandning som varierat lite. Basen utgörs dock alltid av valig vårsäd, de skvättar som blivit över i såmaskinen vid övrig sådd blandas ihop. Om de egna skvättarna inte räcker till är det bara att åka till närmsta granne, brutna förpackningar återtas aldrig av någon utsädes handlare. På detta vis har vi skaffat en billig bas till utsädet för vändtegen. På hösten i samband med skörden kan man prata med odlare av oljelin och andra intressanta grödor. En säck frö som man själv tar direkt från vagnen brukar aldrig bli dyr. På så vis har vi skaffat en frö blandning av vårsäd, oljelin och ev, lite raps. (Man bör undvika att blanda i kväve fixerande baljväxter som ärtor, vicker mm.) Om man även köper till lite frö av t.e.x. bovete och solros så har man en bra blandning, de båda senare sorterna kan man gärna blanda in direkt i såmaskinen. På så vis kan man styra så att man får exempelvis solrosorna mot ytterkanten av vändtegen. Sedan är det bara att så, och sedan vänta på att det gror. Syftet med denna sådd är att få högsta möjliga avkastning, av fågel. Därför är det ytterst viktigt att det absolut inte tillförs någon form av växtnäring till dessa zoner. Om det gödslas tätnar beståndet

och det blir som en monokultur bland andra. På grund av den näringsbrist som uppstår växer och utvecklas sådden långsamt. När det växer upp blir det en låg och gles vegetation, en varm men ändå skyddad miljö för fåglarna. Det ogräs som alltid brukar växa ohämmat och leda till olika typer av bekämpning på sådana här vändtegar, drabbas även även det av näringsbrist. Det gör att de annars meterhöga mållabuskarna med oacceptabel frö avkastning blir 15-20cm höga och ganska oansenliga, men ändå viktiga insekts producenter. När man på detta sätt skapar en god kyckling biotop gör man samtidigt en biologisk ogräsbekämpning, man håller i vart fall ogräset på en acceptabel nivå. Kvävefria zoner. I spannmålsodlingen är det nog lättast att göra något positivt för fältfåglarna. De täta spannmålsbestånden kväver såväl ogräs, insekter som kycklingar. För att underlätta för kycklingarna måste man skapa glesare vegetations bestånd på lämpliga platser på fältet. De historiskt bästa markerna var de magraste, så är det med all säkerhet även i dag. Man bör därför välja ut de magraste delarna på fälten för att där göra de åtgärder som behövs. Hos mig finns en låg grusås som skär genom gården, på den går en gammal markväg, intill denna väg är den mest givna platsen på min gård. Genom att helt utesluta all form av växtnäring på en remsa om ca3 meter har jag skapat en trevlig biotop. Den påminner i stort om de zoner jag anlagt på vändtegarna på potatis och morotsfälten. Det är lika viktigt här att man inte tillför någon typ av växtnärig. Om man använder kombi sådd med Väderstads Rapid maskin eller liknande är det bara att stänga av gödningsutmatningen när man sår. I annat fall får man flytta in några meter på fältet när man kör ytter varvet. Man bör vara försiktig med att använda centrifugalspridare, om man ändå kör med en sådan måste man vara noga med användandet av de skydds plåtar som brukar finnas på dem. Syftet med dessa zoner är att efterlikna den skördenivå man hade innan rapphönsen försvann. Beroende på den uteblivna gödslingen skapar vi även här en växtnärings brist, vilket ger en låg och gles gröda med ogräs som är hämmat av närings bristen. När man tittar efter insekter i spannmåls grödor eller på ogräs hittar man de flesta insekterna på blad och bladveck på spannmålen, det samma gäller ogräset, men där har vi även blommorna som värd till dem. Med kvävefria zoner hämmar vi tillväxten och därmed den totala höjden på säden i denna zon, vilket medför att de insekts producerande delarna av växtligheten hamnar i en höjd där även kycklingarna kan nå dem. Detta tillsammans med den varma miljö som det glesa sädes beståndet möjliggör ger en betydande biotop förbättring. Själv sådde jag förra året med Väderstad Rapid maskin, med gödningsaggregatet avstängt utefter den tidigare nämnda markvägen. Det var med en stor glädje jag kunde se en fasankull i denna zon. Hönan stod i skarven mellan gödslat och ogödslat, med kroppen dold i den gödslade grödan och kycklingarna ivrigt sökandes efter föda i den ogödslade. För att efter sträva en bestående effekt är det viktigt att man skördar dessa zoner. Genom det att man för bort skörden för man samtidigt bort den växtnäring som frigörs i jorden under odlingssäsongen. Man kan på sina ställen av sådan här zon se vilket överskott av växtnäring fältkanterna har. På en del ställen är säden nästan lika kraftig närmast fältkanten som på den gödslade grödan. Man kan på färgen och höjden i princip avläsa den kvävefria zonen som ett diagram över mängden tillgänglig växtnärig, det förklarar den artfattiga floran på fältkanten. De dominanta kvävekrävande gräsarter som växer där konkurrerar helt ut ört floran och bildar den förna som skadar biotopen så alvarligt. Med hjälp av utebliven gödsling kan man alltså åter skapa inslag på fälten som saknas idag. Med en aktiv åtgärd har vi skapat en bit mager åker, på ett i övrigt bördigt fält.

Kvävefria hörn. Om man inte vill eller kan satsa så mycket på fältfåglarna kan man göra på ett annat sätt. Hörnen på fälten är en central punkt för fältfåglarna. Kullen kläcks så gott som alltid vid en kant, vid födosök färdas fåglarna som regel längs med såraderna och kommer därför till sist till ett hörn. Om man i hörnen slår av gödningsspridaren och bara svänger runt utan att backa får man samma effekt som kväve fria kantzoner fast i fyrkant i hörnen. Flödet i maskinen stannar inte direkt så man måste ta till lite marginaler. Om man sedan gör likadant med sprutan (som i regel är bredare än gödningsspridaren) vid bekämpning får man ett för fåglarna trevligt hörn. På detta vis gör man inget åt den övergödda fältkanten men har ändå gjort en förbättring för fåglarna. Näringsläckage och framtidsvision. Vi bör även beakta att vi har ett problem med växtnärings läckage av framförallt kväve och fosfor. Det läckaget kommer till största delen från de magraste markerna. Ju högre skörd vi tar på ett fält ju mer växtnäring förbrukas och förs bort med skörden. Med en lägre skörd och samma gödnings giva riskerar den del gödning som ej förbrukats av skörden att i stället lakas ur. Det kan därför även miljömässigt vara motiverat att sänka såväl skörd som gödsling på magra jordar. En hög kväve giva är i sig inget hot mot miljön under förutsättning att jorden orkar att producera en skörd som förbrukar kvävet. Men om t.e.x. vatten brist brist gör att jorden inte orkar att producera en skörd som motsvarar kvävegivan är miljörisken större. Med den maskin teknik som håller på att introduceras kommer mycket intressant att hända, under förutsättning att man ser möjligheterna. På de nya större tröskorna finns en dator som bygger på G.P.S. teknik. Med sattelit hjälp kan man se exakt var på fältet tröskan befinner sig, den informationen samman förs med information om flödet genom tröskan. Ur datorn kommer en karta som med färgmarkering visar exakt hur mycket varje del av fältet avkastar. Samma teknik används då man sprider gödning, men styrs då av info. från resultatet av senast gjorda markkartering. Datorn styr alltså gödningsmängden utifrån markens avkastnings förmåga. Här kan man alltså snabbt finna de minst produktiva områdena för odling och samtidigt finna de mest värdefulla områdena för viltvård. Denna teknik finns idag endast på vissa större spjutspets gårdar men kommer säkert att vara allmän inom en inte allt för lång framtid. Med den rationaliserings takt som råder i dag kommer de enskilda brukningsenheterna snabbt att öka i storlek. Med större bruknings enheter ökas också kravet på hög maskin kapacitet, vilket gör att ny teknik snabbt kommer fram. Att med hjälp av avkastnings kartor göra en viltvårds plan vore en intressant uppgift. Skydd och skyddsbehov för fasaner. När jag skriver det här sitter jag och tittar ut genom fönstret och drömmer om hur det skulle kunna vara. På de ikringliggande gårdarna finns det i trädgårdarna som regel ett mindre antal fasaner. Jag uppskattar att på de gårdar jag ser från fönstret finns det ca50 fasaner. Efter säsongens jakt är mer än hälften hönor, det finns säkert mer än 30 st. Om alla dessa hönor fick ta fram var sin fulltalig kull skulle höstens jakt bli mycket givande. Tyvärr är det så att allt för få hönor lyckas med detta, många hönor går tomma och många hönor klarar bara en kull på 4-5 kycklingar. Det skydd som finns i kring gårdarna räcker mycket väl till för att hålla en avels stam fasaner. Med hjälp av utfodring kommer fasanerna fram till gårdarna på hösten och