Peregrinen. d e l i v

Peregrinen Var är Alexis? Nineve trampade otåligt på dockningshallens gummerade golv. Nica väntade närmare luftslussen, förvånad över att Nineve visade sin otålighet. Den tidigare stridspiloten var normalt ett under av lugn och tålamod. Vet du, jag förstod inte att vi kom så nära den där asteroiden som vi gjorde, en halv mikrodistans enligt Sergo. Nica ångrade sig i samma sekund hon öppnade munnen. Nineves fnysning och axelryckning bekräftade vad Nica redan hade gissat - det här var inte ett bra läge för småprat. Jag förstod det inte då, jag menar, jag har aldrig varit ut i rymden, ännu mindre i närheten av att kollidera med en asteroid. Nineve gav henne en lång blick. Nica borde verkligen hålla mun. Ja, inte för att vi var nära att krocka med den, en halv mikrodistans, jag menar, det är ju jättelångt, men för mig, alltså Nineve hade inte släppt Nica med blicken och de grå ögonen stirrade rak in i hennes. Dags att vara tyst. Nica ryckte på axlarna, vände sig om och gick mot luftslussen. Jag fick i alla fall en bra historia ut av det. Och sängsällskap. Händelsen hade bidragit till att imponera en ung kadett på Wahibs. Sällskap i sängen var annars lika ovanligt som spännande flygningar. Bakom dem, vid luftslussen, klättrade Leto omkring. Kom ner därifrån! Nica önskade att hon inte lät så sur, det var inte Letos fel att hon pratade för mycket. Pojkens spindellika ben stack fram som taniga pinnar

ur de vida shortsen. Bålens seniga muskler skymtade under den öppna västen när han fnittrande bände på skylten ovanför dockan. Den var visst vacker och förtjänade tydligen att tas med. De hade haft med sig den hypersjuke pojken ganska länge nu. En triad hade passerat sedan de pådyvlades honom av den mystiske mannen på restaurangen Mudejar. En man som de sedan inte sett eller hört något av. Om de fått bra betalt för att sköta den hypersjuke pojken hade det gått Nica förbi. Leto, snälla Nica bad fast hon visste att det inte var meningsfullt att be Leto om någonting. Hon rotade i kaftanens ficka efter nötter eller torkad frukt, men det var slut. Leto hänge upp och ner i skylten, det långa blonda håret svajade. Han stirrade förtjust mot golvet under sig. Nica kollade på rutin sensorn kring sin arm, bara för att se att signalen från Letos markör fortfarande kom fram. Hon skulle inte göra misstaget att tappa bort honom igen. Förra gången hade hon fått irra halvvägs ner i Källaren för att få fatt på honom. Det var bara tur att Alexis och de andra inte hade upptäckt att Leto var borta. Efter rymningen hade hon försökt få Leto att acceptera ett spårarmband. Han vägrade såklart och pillade upp låset gång på gång. Nica hade då till sin förvåning upptäckt att han redan hade en markör inopererad under vänster nyckelben. Någon tidigare skötare hade tydligen också haft problem med att Leto rymde och tänkt samma tanke som Nica. Hon ställde in sin sensor på den inopererade markörens signal och lät Leto slippa armbandet. Skrammel och ett morrande bubblade upp från luftslussens länk. Radions statiska brus dränkte detaljerna i den lynnige teknikerns missnöjesyttring, men budskapet var klart - även Sergo hade tappat lusten att vänta på Alexis. Vad väntar vi på? röt Sergo igen och den här gången var varje stavelse tydlig.

Alexis svarade Nica. Hur svårt kan det vara, vi får koordinaterna för vår plats i räddningskonvojen, vi glider i samlad gruppering till portalen och hoppar strömhopp till Hamura-systemet, sedan vidare till Taoan och den utsatta kolonin, vilken astronovis som helst kan leda den operationen Nica sa ingenting, hon hade lärt sig att det inte spelade någon roll, Sergo pratade sällan i syfte att få ett svar. Nineve hade övergått till att betrakta Nätet genom dockningshallens panoramafönster när Alexis till slut skyndade mot dem. Det var tydligt att han var på gott humör, hältan syntes knappt och han brydde sig inte ens om att hålla in kulmagen när han närmade sig. Vi ska ut dit först sa han i förbifarten till den tystlåtna piloten och pekade mot Nätet. Nineve nickade långsamt, tydligen med tankarna på annat håll. Luftslussen passerades snabbt och alla trängde sig in i Peregrinen. Nica fascinerades fortfarande över att ett så pass stort skepp ändå kunde kännas så trångt att vistas i. Skeppet måste göras klart, sedan ska vi ta ombord passagerare. Alexis gav ordern som om den var det naturligaste i världen. Passagerare? sa Nica och hon såg på Nineve och Sergo att de tänkte samma sak som hon. Peregrinen hade inte flugit med passagerare så länge som Nica varit ombord och hon hade inte hört talas om att dom gjort det tidigare heller. Just det, passagerare sa Alexis och nickade. Post till kolonierna hade alltid varit okej, men levande varelser hade Alexis inte velat veta av annat än som stas i containrar. Nu var det tydligt andra tider. Nica och Sergo utbytte menande blickar. Passagerarna klev på när Nica var nere i Peregrinens inre och skeppet tog fart mot Nätet. Nicas mage lugnade sig snabbt efter den skakiga övergången från Coriolis gravitation till skeppets gravgenerator. Mentalt var det inget problem, hon var van, men magen reagerade likadant varje gång

glappet i gravitationen högg till. Det var som om någon sprutade kallt vatten rakt in i magsäcken på henne. Sergo hade mästrande förklarat det som en latens i gravgeneratorn, inget essentiellt fel, endast ett kosmetiskt glapp. Nica genomförde snabbt sina uppgifter, mest rutinkontroller av funktioner i samband med starten. Sedan skyndade hon sig till bryggan och dess fönster. Hon hoppades få se passagerarna också, men de höll sig tydligen i sin hytt. Nätet växte i takt med att Peregrinen närmade sig omlastningsplattformen. Leto kröp upp i knät på Nica och kurade ihop sig till en liten boll. Ögonen glittrade under luggen och blicken irrade efter solens reflexer på det enorma skeppsskelettet. Nica låste fast bältets spänne runt sig och höll Leto hårt, ifall dockningen skulle bli mindre varsam. Det är resterna efter skeppet Zenit sa Nica, min mormorsmor kom med det Leto lutade sig fram och tryckte ansiktet mot glaset som snabbt blev immigt. Nica torkade det rent med kaftanärmen. Ser du bulkfraktaren, hundratusen kubik, minst, och ändå mindre än nätet, ser du spindlarna, stuvare i exo, eller som den där borta, en robot Leto lyssnade inte utan tryckte ansiktet mot glaset, som immade igen igen. Du vet att han inte lyssnar på dig, va? muttrade Sergo och fortsatte som till sig själv: En som inte lyssnar och en som inte bryr sig om att ingen lyssnar. Då är vi alltså två som ingen lyssnar på sa Nica, men Sergo hade redan återgått till att ge Nineve tips på hur hon skulle styra skeppet bättre. Till Leto sa hon: Jag har stuvat här ute, vet du, innan jag tog tjänst på Pereginen Leto slickade på glaset och grimaserade. Kanske var det kallt. Nineve satte enkelt ner Peregrinen på Nätet. Inte helt hopplöst sa Sergo, motvilligt imponerad. Den lätta klass IV-fraktaren försvann helt i myllret av öppna dockor

och utskjutande stag. Andra skepp rörde sig kring stålskelettet, somliga större än Peregrinen, de flesta mindre, säkert skyttlar till Coriolis. Ett tärt mansansikte bakom ett exovisir uppenbarade sig utanför styrhyttens fönster. Leto tryckte munnen mot glaset och blåste. Stuvaren i exon gav tummen upp tillbaka. Mindre än fem minuter senare lossade Peregrinen från Nätet. Med en snabb drivstöt gled de ut i mörkret med två containrar fästa under skeppets buk. De fem minuterna hade Nica spenderat med kabinfönstret ovanför huvudet riktat ner mot Kua. Hon hade kunnat se de tre kontinenternas nordliga delar samt den norra polens istäcke. Molnen hade som vanligt legat över större delen av kontinenterna, men här och var hade det lyst grönt genom molnen. Gryningen hade segat sig fram och ljuset skulle snart nå Monolitens kluvna topp, rymdhamnen därnere, där hon hade vuxit upp. Från omloppsbana såg planeten helt öde ut, frånsett de bosättningar som faktiskt kunde ses ända från Coriolis höjd. Förutom Monoliten var det Konglomeraten, en oändlighet av slum och industrifält som här uppifrån såg ut som en oljefläck i det gröna. Inte ens under bra förhållanden skulle man kunna se de bosättningar som bredde ut sig mellan Monoliten och Konglomeraten: Kolonisatörernas terrassplantager, fyllda med tjattrande ekilibri som svingade sig i träden och plockade frukt åt sina mänskliga mästare. Så hade hennes pappa berättat om plantagelivet i alla fall, men Nica hade skäl att tro att det var hårdare än så. Varför skulle annars legofolken flockas till Monolitens fot och ta vilka jobb som helst? Drivstöten räckte för att Peregrinen skulle komma tillräckligt långt från Nätet och Nineve startade ett mer kontinuerligt driv. Nica lossade bältet och tog sig med långa svävande steg i riktning mot hytterna och mässsen. Gravgeneratorn var gammal och behövde ännu lite tid på sig för att nå upp till standardgravitation. Som nybörjare hade hon slagit sig illa på dörrposter och fast möblemang. Nica styrde nu vant genom korridoren

med hytter mot den längre akterut belägna mässen. De hade gäster ombord och hon var nyfiken på att se vilka det var. En hand grep hennes axel, fötterna släppte nästan från underlaget i den ännu svaga gravitationen, och hon stod plötsligt ansikte mot ansikte med Alexis. De har betalat för sin resa, och betalat bra för att få vara ifred Men om vi ska rädda Taoan-kolonin tillsammans är det väl bäst om vi Vi ska inte till Taoan, vi ska till Kua, till Monoliten. Men jag trodde vi skulle rädda kolonisatörerna på Taoan, att vi skulle hoppa upprepade Nica igen. Hon hörde själv hur dumt det lät, kaptenen hade just sagt att destinationen var ändrad. Vi ska rädda vår usla ekonomi, så att vi kan serva Peregrinen det här segmentet också, det är det vi ska göra. Alexis tittade henne djupt i ögonen. Jag förstår att du vill hoppa, men det är inget speciellt med det, du kommer att ligga på is som alla andra, sova som en Dabaransk prinsessa. Nica suckade, Alexis förklarade: Mer birr och snabbare betalt. Nica nickade. Inget portalhopp nu heller, bara hem till Kua. Alexis stod kvar och tittade menande på henne så Nica vände mot fören igen och tog snabbaste vägen ner i skeppet. Bäst att förbereda för atmosfärlandning alltså sa hon och Alexis hummade instämmande bakom henne. Det sista Nica såg innan hon lämnade hyttsektionen var Leto som krabblikt skuttade i sidled på väg mot mässen. Pojken höll ett förvridet tubliknande föremål tryckt mot kroppen. Det tubliknande föremålet var magert som Letos egen underarm, underligt format, mer som en svart istapp än något av Peregrinens ordinära verktyg. Leto gömde föremålet under västen när han närmade sig Alexis och skuttade förbi kaptenen utan att låtsas om Nicas långa blick. Nedanför henne ekade redan Sergos muttranden. Som en hemsökelse av tidigare skeppsgastars rastlösa själar. Nica

flinade åt sina egna tankar. Jag måste komma ihåg att fråga Leto om den där saken. Aaaah! Sergos ordlösa läte ekade tydligt av irritation. Jag kommer, jag kommer. Med ett kort hopp nedför stegen lät sig Nica uppslukas av Peregrinens fuktiga dunkel. 10