När pengarna inte räcker. Barn i Sverige och Moçambique berättar om ekonomisk utsatthet.

När pengarna inte räcker. Barn i Sverige och Moçambique berättar om ekonomisk utsatthet.

När pengarna inte räcker BRIS, SOS Barnbyar 2012 Form. Susann Karlsson Nemirovsky Redaktör. Agnete Dannenberg Texter. Jenny Ingårda, Tonya Lilburn, Agnete Dannenberg Foto. Tryck. Johan Bergling, Sergio Armando Pereira, Jenny Ingårda Grafiska Punkten, Växjö www.bris.se www.sos-barnbyar.se

När pengarna inte räcker. Bakom varje siffra i barnfattigdomsstatistiken finns ett barn av kött och blod. SOS Barnbyar och BRIS möter dagligen barn som hör till de allra mest utsatta och röstsvaga i vårt samhälle. Det är utgångspunkten i vårt samarbetsprojekt där barn i Sverige och i Moçambique själva berättar om upplevelsen och känslorna kring att hela tiden leva på marginalen. Att barn som lever i fattigdom är oacceptabelt är alla överens om. Ändå är barnfattigdom ett stort problem i flera delar av världen inklusive Sverige. Detta måste förändras och tiden för förändring är nu. Det är dags att Sverige axlar manteln som ett föregångsland och jobbar för att stärka de allra mest utsatta barnen i världen och även tar på sig rollen att vara dessa barns röst. Målet bör vara att Sverige ska vara bäst på att minska barnfattigdomen i såväl vårt eget land som internationellt. För vissa barn är fattigdomen på liv och död. I Moçambique dör 300 barn varje dag i sjukdomar som diarré, mässling, lunginflammation. Sjukdomar som egentligen är lätta att förebygga bara resurserna finns. Nästan hälften av alla barn är undernärda. I Sverige har fattigdomen en annan skepnad, men det finns barn i Sverige som går hungriga till skolan och som fryser under vintern för att de inte har tillräckligt med kläder. Barn som inte har samma möjligheter att klara skolarbetet som de andra i klassen. Barn vars grundläggande, nödvändiga behov inte blir tillfredsställda. barn är morgondagens fattiga vuxna. Genom att ansluta sig till FN:s millenniemål har världens ledare förbundit sig att halvera fattigdomen i världen till 2015. Ändå hamnar de mest utsatta barnen runt om i världen gång på gång utanför samhällets insatser mot fattigdom, oavsett om det handlar om nationella åtgärder eller globala åtaganden som just millenniemålen. Alla världens länder, utom två, har ratificerat barnkonventionen. Den slår fast att alla barn har rätt till samma möjligheter, samma rätt till vård och utbildning. Alla barn ska ha rätten och möjligheten till ett värdigt liv som barn, vilket är grunden för att kunna leva ett värdigt liv som vuxen. Detta är rättigheter och möjligheter som inte infrias, trots att länderna åtagit sig att fullfölja Barnkonventionens artiklar. För att kunna skapa förändring krävs en ökad kunskap om de fattiga barnens verklighet, i såväl Sverige som i resten av världen, utifrån barnens egna röster. Därför startade BRIS och SOS Barnbyar, med finansiering från Svenska PostkodLotteriet, det gemensamma projektet När pengarna inte räcker där barn från Sverige och Moçambique har fått berätta om sin situation, konsekvenserna av att leva i fattigdom och framförallt vilka åtgärder de själva vill se. Låt oss lyssna på vad barnen har att säga. Det är hög tid för politiker och beslutsfattare att få upp ögonen för barnens egna upplevelser och agera i frågan om barnfattigdom. Gemensamt för de här barnen är att de på grund av bristande resurser hindras att nå sin fulla potential. De barn som lever i familjer med låg eller ingen inkomst har sämre hälsa, sämre utbildning och därmed sämre framtidsutsikter. Som vuxna löper de större risk att hamna i arbetslöshet och kriminalitet. Dagens fattiga Kattis Ahlström Generalsekreterare BRIS Anna Ryott Generalsekreterare SOS Barnbyar

om att lyssna på barn Varje barn har rätt att uttrycka sin mening och att höras i alla frågor som rör henne eller honom. Det har Sverige och Moçambique och 191 andra stater skrivit under på när de anslöt sig till barnkonventionen i slutet av 80-talet. Ändå var det första gången för flera av de barn som deltog i vårt projekt som någon verkligen lyssnade och noterade vad de tyckte och tänkte. Den metod vi använde för att samtala med barnen kallas för Höringmetoden och har utvecklats av det norska företaget Forandringsfabrikken. Den går ut på att barnen är experter på sin egen situation. De vuxnas roll är att möjliggöra samtalet och lyssna, utan att värdera eller döma. Barnen måste känna att de kan uttrycka sig fritt och bli tagna på allvar. Rent praktiskt är Höringmetoden en slags workshop. I vårt fall deltog fjorton barn i åldrarna 10 19 i Sverige, och tjugo barn mellan 11 17 i Moçambique. Varje grupp bestod av sju till tio barn som vi träffade under två dagar i följd. Under de dagarna skapade vi ett förtroende mellan oss och barnen genom lekar som varvades med uppgifter som barnen skulle lösa tillsammans. Varje uppgift ställde en specifik fråga: När i vilka situationer räcker inte pengarna? Hur känns det? Hur visar ni det utåt? Vad behövs för att ni ska få det bättre? Barnen fick svara på frågorna genom att rita, göra collage, dekorera lådor och sedan visa och berätta för varandra, medan samtalen dokumenterades på band och genom anteckningar för att sedan sammanställas. Barnen, som deltar anonymt under hela processen, fick också veta att det som kom fram på Höringarna skulle ligga till grund för en skrift, som senare skulle överlämnas till en beslutsfattare. Ursprunget till Höringmetoden utvecklades under 80- och 90-talen. Icke-statliga organisationer (NGOs) använde en metod som kallas Participatory Learning and Action (PLA) för att mer direkt involvera och ta till vara expertisen hos lokalbefolkningen i biståndsarbete. Den demokratiska tanken är bärande genom att använda kreativa uttrycksmedel kan man låta människor som inte är vana att uttrycka sig komma till tals, på sätt som de känner sig bekväma med. En analfabet kan delta på samma villkor som en professor. En sexåring har samma förutsättningar som en sjuttonåring att göra sig hörd. Det finns också ett värde i att uppgifterna görs och presenteras i grupp. Ingen behöver stå själv och berätta om det svåra. Genom att hela gruppen står bakom det som presenteras skapas också en slags allmängiltighet i det som kommer fram en kollektiv erfarenhet om man så vill. I Sverige har Höringmetoden använts av Rädda Barnen och Barnombudsmannen när de till exempel velat få in kunskap från placerade barn. I Moçambique används varianter av ursprungsmetoden PLA främst bland NGOs, men oftare i samtal med vuxna än med barn. Igår var en bra dag, för då ritade vi och skojade och gjorde saker som jag tycker om. Urvalet av barn gjordes lite olika beroende på land. I Moçambique driver SOS Barnbyar sina så kallade familjestärkande program där man på olika sätt stödjer barn och deras familjer i Bairro 5, ett fattigt område i staden Chimoio. Utgångspunkten är barnets situation och hur utsatta de bedöms vara. Barn som lever med en kroniskt sjuk förälder, eller som redan har förlorat föräldrarna och därför lever med en far- eller morförälder eller syskon är den främsta målgruppen. Den lokala personalen har regelbunden kontakt med familjerna och hade lätt att rekrytera barn till Höringarna genom att gå runt i husen och berätta om projektet. I Sverige var situationen en annan. I vårt sökande efter barn och unga som befinner sig i situationer där pengar inte räcker till tog vi tidigt kontakt med vuxna som jobbar nära barn, fritidsgårdspersonal, lärare, rektorer, socialsekreterare och chefer på olika nivåer. Alla ansåg att det var ett viktigt och bra projekt och ville ställa upp och förmedla kontakter till oss. Det var dock få som hörde av sig igen och vi fick känslan av att de hade svårt att ta upp frågan med de barn de jobbade med, kanske var den för känslig och tabubelagd. Det var först när vi vände oss till organisationer som Stadsmissionen och Insolvens som driver dessa frågor specifikt som vi fick kontakt med ungdomar som kunde komma i fråga för vårt projekt. Det var också genom det personliga mötet mellan projektledaren och ungdomar på en fritidsgård, som deltagare hittades. När de fick information om projektet och en direkt fråga om de ville vara med så svarade majoriten ja. Kriteriet för de som medverkade var att de skulle kunna, och vilja, förmedla känslan och upplevelserna av att 4

befinna sig i situationer där pengar inte räckte till. Alla de barn och ungdomar som medverkade lever i en marginaliserad värld och upplevelsen av utanförskap visade sig vara genomgående stor. De lever på existensminimum, men det viktiga i projektet var att inte fastna i föräldrarnas avsaknad av inkomst, utan att fånga in barnens upplevelser och känslor. Att använda samma metod för barn i Sverige och i Moçambique har sina fördelar men också sina begränsningar. Det finns naturligtvis ett värde i att ställa samma frågor och använda samma metod för att kunna över att betyda något att få uppmärksamhet från en vuxen, att bli bjuden på mat, att bli lyssnad på var för dem en helt ny upplevelse. Nu vill barnen, och vi, att fler ska ta del av deras berättelser, om hur det är att leva i ekonomisk och social utsatthet, att tvingas ta ansvar för familj och syskon redan som liten, att hindras i sin skolgång, och att alldeles för ofta vara tvungen att oroa sig för var maten ska komma ifrån. En Höring innebär att dela med sig av sina berättelser och föra dem vidare. Jag har känt mig behövd idag, när jag är här! göra jämförelser. Samtidigt är förutsättningarna för att samla in materialet väldigt olika mellan länderna. I Sverige kunde vi kommunicera direkt med barnen, i Moçambique fick SOS Barnbyars lokalpersonal genomföra och dokumentera Höringarna, som sedan översattes. Även i förhållande till materialet uppstod skillnader barnen i Sverige var mer benägna att gestalta ett koncept, att låta helheten uttrycka deras tankar, medan barnen i Moçambique lät varje detalj vara betydelsebärande. Det senare kan förstås bero på en ovana vid materialet barnen i Chimoio har inte mycket utrymme för pyssel och lek och för många var det första gången de höll i en sax eller hanterade lim. En sak som dock förenade barnen i båda länder var den stolthet och lycka som de kände över att tillfrågas. För många av barnen oavsett land var det första gången de fick berätta och första gången någon ville lyssna på vad de sa. Flera var märkbart tagna av att bli sedda och behövda och tog sina uppgifter på största allvar. Glädjen 5

höringar Sverige Nyfikna och nervösa blickar far runt i restaurangen. Det rasslar lite i en klänning prydd med säkerhetsnålar, rosa hårtestar tvinnas runt ett finger och en keps dras lite längre ner i pannan. Att vara restauranggäst och bli serverad vid bordet är en helt ny upplevelse för många av de barn och ungdomar som vi nu bjudit in till en så kallad Höring. Ovant och betydelsefullt. En del barn känner varandra sedan tidigare och börjar snart prata om helgen, om kollot de varit på tillsammans, om fritidsgården och skolan, om det senaste spelet och andra aktuella saker som hänt i livet senaste tiden. Restauranglunchen är startskottet för våra två dagar tillsammans. När vi väl presenterat oss för varandra känns stämningen genast lite lättare. Nervositeten växlar om till glädje, nyfikenhet och kamratskap. Alla är där av samma anledning och för att deras synpunkter är viktiga. Utan dem får vi inte den kunskap som vi behöver. Att jobba med Höringar är också något nytt för oss på BRIS. Vi är vana att möta barn i telefon, chatt och mejl, men nu ska vi möta dem ansikte mot ansikte. Kommer de gå med på att jobba i grupp? Kommer de våga berätta om sina upplevelser? Litar de på oss? Men när samtalen väl kommer igång sprids tilliten inom gruppen. Humor och allvar växlar snabbt och ingen behöver känna sig utpekad. De känner igen sig i varandras berättelser. ansvar Att vara tvungen att växa upp och inte ha råd att vara barn. Så är det att leva i en familj där pengarna inte räcker till. Man förlorar tidigt sin rätt att bara vara barn. När jag var tolv år så kunde jag handla själv. Jag skulle handla veckomat till åtta personer och helst se till att ha pengar kvar. Jag är jävligt bra på att snåla när det gäller mat men det är fett tråkigt. Det händer ofta att mamma inte klarar att betala räkningarna så att det är oftast så att jag och mina syskon får jobba extra för att få ekonomin att gå ihop. Att vara fattig är jobbigt. Det är en överlevnadssak. Ibland händer det att föräldrar blir sjuka och det påverkar dessa familjer på flera olika sätt. Att köpa nödvändig medicin är en utgift som man inte räknat med samtidigt som sjukskrivningen i sig leder till minskad inkomst. Ibland så tappar man hoppet, kan jag tycka. Tretton år av mitt liv har gått åt till problem och det ser inte ljusare ut. Det gör inte det. Vad är det som är värst? Det är det att min pappa har varit sjuk i sju månader och hans sjukhusräkningar är inte billiga. Hur gör ni med det? Vad händer om man bara låter dem vara? Då blir det kronofogden, så man måste betala dem. Hur gör ni för att få pengar? Vilket ansvar måste ni ta? Alltså, vi minskar mycket på matkostnader. Vi tar det billigaste märket i allt och vi kan inte laga dyr mat. Det är sånt man får vänja sig vid. Vid jul köper vi så billigt som möjligt bara för att vi ska kunna köpa julklappar också. För det är inte så jävla kul att ha jul utan julklappar. Men bara vi kan få en julklapp var, så blir det jul. 8

oro & stress Oron över att det inte ska finnas mat är ständigt närvarande. Flera berättar om hur de går till skolan utan att ha ätit frukost. Ett tomt kylskåp hör till vardagen och då framförallt i slutet av månaden. När vi frågar om deras drömmar för framtiden är det just tillgången till mat som de snabbt kommer in på. I framtiden vill jag bli normal. Att jag har pengar så att jag har det okej. Leva ett liv. Att jag kan göra aktiviteter på helgerna och att man kan handla mat när man behöver det. Det här med att handla mat är viktigt för dig? Det är typ det viktigaste. Jag kan gå fram till kylskåpet och inte hitta någonting. Hur gör du då? Jag får stå ut med det. Jag är van. Barnen berättar att de oroar sig för att föräldrarna inte kan betala räkningarna. De är väl medvetna om att obetalda räkningar leder till kravbrev från kronofogden och det i sin tur kan leda till vräkning. En flytt för barnet betyder ny skola och nya klasskompisar. Ännu en tid i ensamhet och utanförskap. Alla motgångar leder till en låg eller ingen självkänsla alls. De vet inte hur de ska förhålla sig till sin låga självkänsla och får dåligt samvete bara för att de önskar sig saker som kompisar har. Som om de inte får tillåta sig att önska ett vanligt liv. Vi var tvungna att flytta och jag kom till en ny klass. Jag är blyg överhuvudtaget när det är nytt folk, vet inte vad de ska tänka om mig. 9

Att inte ha pengar leder till stress och oro, både hos ungdomarna och hos deras föräldrar. Att behöva be om pengar leder till konflikter mellan barnet och föräldern men också till konflikter mellan föräldrarna. Många berättar att det blir spänt på grund av den obalans som uppstår hos föräldrarna vid en skilsmässa. Den ena föräldern kan få en bättre situation ekonomiskt medan för den andra blir det precis tvärtom. Det skapar konflikter som påverkar barnet. En tjej ritar ett brustet hjärta. Man blir sårad, säger hon. Vad är det som man kan bli sårad av när det gäller att inte ha pengar? Det är jättemycket som man kan bli sårad av. För oftast är det så att om man har dålig ekonomi så gör det att föräldrarna lägger ut det på varandra och bråkar jättemycket. Hur kul är det för ett barn att se sina föräldrar bråka? Det vet man ju själv när man inte har pengar. Då lägger man ut det själv på första bästa. Förstår du? Så det brustna hjärtat blir barnets känsla när föräldrarna bråkar? Ja det är så här hårt så att det brister mer och mer. Men när dina föräldrar har bråkat, har det handlat mycket om pengar då? Ja, det brukar oftast handla om att det inte finns pengar. Du sa tidigare att det blir orättvist? Jo, det brukar bli så att den andra har lagt ut mer än vad den andra har gjort. På saker och så. ilska En röd tråd i Höringarna är ilskan över föräldrarnas brist på ansvar. En ilska över att familjen är fattig och en oro över att det är något som går i arv. Många känner sig uppgivna och har inga framtidsdrömmar. Jag är arg för att jag är fattig. Vem blir du arg på? Mina föräldrar. På staten. På dina föräldrar, varför? För att de inte jobbar eller för att de dricker, struntade i skolan när de var små, att de skaffade barn när de inte ens hade pengar. Kan det finnas någon skillnad på vilka känslor man har mot sin familj och mot staten? Man har mer hatiska känslor mot staten. Eller så kan man känna att man blir skitarg. Staten har ändå ett ansvar att ta hand om barnen i samhället. Att inte ha pengar leder ofta till att man hamnar i skolor som av ungdomarna beskrivs som fattiga. En fattig skola innebär bland annat att det inte serveras bra och hälsosamma luncher. Luncher som är extra viktiga när maten hemma oftast inte ger den näring växande barn behöver. Det innebär också att skolan kanske inte har tillräckligt med datorer som ungdomarna kan använda för att klara skoluppgifter. Och denna grupp av ungdomar har sällan datorer och hjälpmedel hemma som kan hjälpa dem. Utan tillgång till dator vare sig hemma eller i skolan halkar de ofelbart efter. Hur märker man att det är en fattig skola? För att de inte har råd med någonting. Det är jävligt jobbigt. Alla andra skolor har så här att de får datorer och grejer som man får ha under tre års tid när man går där. Men på min skola finns det bara datorer om man går till en fucking datasal som alltid är upptagen. Deras datorer som man får ha i klassrummet är typ från 2001 och sladdarna funkar inte så de går inte att ladda. Så om man går på en dålig skola går det inte att ha en schyst dator? Nej. Och om man behöver ha en dator så får man inte alltid ha det för det räcker inte alltid till. Många skolor kräver ju arbeten på datorer också, men de räcker inte till? Precis! Om man går i en så kallad fattig skola kan det betyda att man inte har tillgång till skolkurator eller skolpsykolog. Att de kan få hjälp och stöd från professionella vuxna 10

förstår du? är viktigt för många. Och det ska vara ett långsiktigt stöd. Det är också viktigt att andra vuxna som finns runt barnen visar tillit och tålamod. Att våga berätta om sin hemsituation kan ta tid och då är det viktigt att det finns ork, tid och resurser. Många av ungdomarna bor i ekonomiskt utsatta områden. De beskriver en ilska över att det känns omöjligt att ta sig därifrån. De har inte råd att åka kollektivtrafik, köpa cykel, ta mopedkörkort eller köpa moped. Endast ett par har planerat för hur de ska förändra sin situation och klara av att flytta. Övriga menar att det är för svårt för dem att ändra sina liv. De beskriver att de är fast i området och inte har råd att flytta därifrån för arbete eller studier på annan ort. I framtiden vill jag bli normal. Att jag har pengar så att jag har det okej. Leva ett liv. Att jag kan göra aktiviteter på helgerna och att man kan handla mat när man behöver det. 11

skam När de är med kompisar gäller det att se till att de inte blir avslöjade som fattiga. Att inte ha pengar gör att de måste ljuga även för dem som står nära. De blir blyga och drar sig undan. De blir ensamma och har ingen att prata med eller visa sitt rätta jag för. Har du kompisar som har olika mycket pengar? Ja. Vet man vilka som har pengar och som inte har? Såklart. Hur vet man det? Om man bjuder hem en kompis till sig så ser man. Så om någon kom hem till dig skulle de se att det inte var lika lyxigt då? Nja, jo, jag tror det. Jag har inte så stor teve och så. Vi har ganska snyggt och så men jag tror det. Vill man ta hem kompisar? Nej, jag brukar inte ta hem. Min mamma vill att jag ska ta hem kompisar men det finns inget att göra hemma hos mig. Det är jävligt tråkigt. Men min mamma tvingar mig alltid att ta hem för jag får inte gå hem till någon annan innan hon kommer. Kan man tappa kompisar för att man inte vill ta hem dem? Ja, helt klart! Att inte kunna följa med på aktiviteter är också något som de flesta av ungdomarna tar upp som ett problem. Det är inte alltid de kan anpassa aktiviteterna efter vad de har råd med. Så de flesta ljuger när sådant kommer upp. Det händer ofta att mamma inte klarar att betala räkningarna, så att det är oftast så att jag och mina syskon får jobba extra för att få ekonomin att gå ihop. Och när man hänger med kompisar så kan jag inte alltid säga att jag inte har råd, utan man får hitta på ursäkter. Man vågar inte säga hela tiden att man inte har pengar eftersom man hela tiden hör hur de skämtar om fattiga. 12

Vad kan man hitta för ursäkter? Till exempel att om de ska till Donken så säger man att man bantar, jag ska sluta med snabbmat. Och om de ska gå på bio så säger man att det inte går någon bra film som man vill se eller så. Vad gör du då? Åker hem. Hur känns det inuti dig då? Dåligt. Man blir besviken. Skäms. Det blir blankt. Du sa att du brukar panta burkar? Du och din kusin. Ja. Är det för att få pengar? Ja, vi måste göra det om jag åker till honom på helgen och det inte finns något godis, då måste vi panta flera säckar för att ha råd. Hur brukar du göra S, brukar du panta burkar? Nej. Mamma vill att jag ska det, men det är skämmigt. Datorer är en viktig och självklar del av barns och ungdomars vardag. Via datorn träffar man kompisar, spelar tillsammans och där har man en stor del av sitt sociala liv. Flera pratar om att data och tevespelandet är ett verktyg som kan stärka en som person. Ingen ser dig och du bedöms bara utifrån din prestation. Du kan vara dig själv. Du är någon, tillhör ett sammanhang och bedöms på samma sätt som alla andra. Utan dator, mobiltelefon och möjlighet till uppkoppling kan det bli ett problem rent socialt. Man drar sig för att ta hem kompisar för man har inget att göra. Snart hamnar man utanför gemenskapen, isolerar sig och får ett socialt handikapp. Tillsammans med fel kläder och fel tillhörigheter förstärks skammen och ensamheten. Precis som för de allra flesta ungdomar tycker de att det är viktigt med kläder. Att ha rätt kläder leder till en känsla av tillhörighet. Att spara till rätt sorts tröja eller rätt märke på skorna blir viktigt och flera beskriver hur de sparar sin månadspeng under många månader för att kunna köpa den rätta tröjan. Jag fokuserar alla mina pengar på kläder just nu. Hur kommer det sig att du gör det då? Det är bara för att min mamma inte har råd att köpa kläder. Varje gång hon ger mig min månadspeng, vilket inte händer varje månad, då sparar jag ihop det. Jag kanske använder tjugo spänn för att gå och handla någonting på fredag 13

eller lördag. Sedan sparar jag det till något som jag verkligen, verkligen, verkligen vill ha. Hur mycket få du i månadspeng? 150 kronor, men det räcker ju inte om jag ska köpa en massa kläder. Så jag får spara några månader. De får ofta höra kommentarer om sitt utseende, att andra ser att de är fattiga. Man blir mobbad för att man inte har de rätta kläderna, man får höra ord som mongo eller CP. Det finns ständigt en känsla av skam och rädsla för att bli avslöjad, en oro för att andra ska se att man är fattig. Har ni fått höra taskiga saker för att ni inte har pengar? Ja. Vad kan det vara? Att man ser fattig ut. Men det vet jag inte hur man kan se. Men det är väl att man har kläder som precis inte alla har. Är det något du har fått höra? Ja, senast förra veckan. Av åttaåringar. Men man tar ju ändå åt sig fast att det är från så små. Ja, man kanske tar åt sig ännu mer? Jag tänker att om det är en jämnårig så kanske det är för att de har lust att vara taskig med flit. Ja, är det en jämnårig då käftar man emot. Man säger tillbaks något lika elakt. Men är det en åttaåring då är det inte lätt att hantera. Hur kändes det för dig när du fick höra det? Jag gick hem och satte mig och kolla på teve med mamma. Jag blev ledsen. Vad sa mamma då? Berättade du för henne? Ja, hon sa att jag skulle vrida armen av dem. Dom blir så här jätteförbannade för jag var mobbad när jag var liten. Så jag har fått ta mycket skit. En uppgift bestod i att dekorera lådor till så kallade verklighetslådor. Här gav ungdomarna en bild av hur de blir hårda på utsidan och mjuka inuti. Att man virar en taggtråd kring sig och inte släpper in någon. Man stöter bort folk och det leder till ingen eller låg social kompetens. Men det kan också bli så att man tar all uppmärksamhet, alltid låter mycket och vill synas hela 14

tiden. Man tar på sig ett skal när man kommer till skolan. Skolan beskrivs som ett ställe där det är tufft: Känner mig utanför. Man hamnar i en sådan situation att folk kan få reda på det fast man inte vill att de ska få reda på det. Skämmigt. Vad kan det vara för situationer som man skäms för i skolan? Om man säger såhär: I grundskolan får ungar som har pengar status. Har man inte pengar så får man höra: HAHA, du är fattig. Har man inte rätt märkeskläder så är man ett mobboffer. glädje Berätta om något tillfälle då du var glad. Den dag när jag kände mig lycklig var en dag när pengarna räckte till. Jag var glad idag när jag åt lunch. Det var första gången jag åt på restaurang. Jag kände mig överraskad och glad en dag när jag var ute och letade pantburkar, vid några buskar såg jag en femhundralapp. Jag såg först bara kanten på den och när jag tog upp den så var det en femhundralapp! Jag vek ihop den jättefint och la den i fickan. Jag är glad när jag får åka iväg på resor. Vad är det för resor? När min skola betalade en resa förra året till Tyskland. Jag skulle egentligen inte ha fått åka med men skolan betalade hela min resa. Man kan bli rätt stark på insidan. Hur då? Man klarar av en massa skit. Om man upplever en jobbig sak och gör det igen så blir man en starkare person. Men hur vet man hur man ska hantera det? Man får erfarenhet och lär sig. Hur får man styrkan? Ibland tror man att man inte har styrkan av att uppleva jobbiga saker. Man tror att man blir svagare men man blir faktiskt mycket starkare. Det kommer automatiskt. Vad behövs för att man ska bli starkare så att man inte bara trycks ner och ner hela tiden? Tror man på sig själv så blir man starkare. Det handlar om självförtroende. Självförtroende är ju samma som självsäkerhet. Hos farmor och farfar har man alltid råd med allting, då känner jag mig glad. Jag har känt mig behövd idag, när jag är här!...har man inte pengar så får man höra: HAHA du är fattig. Har man inte rätt märkeskläder så är man ett mobboffer. 15

barnens egna lösningar Det är viktigt att själv få bidra med konstruktiva lösningar vilken hjälp bör ges till barn i samma situation i framtiden? De barn och unga som deltog i Höringarna fick svara på frågan: Vilken hjälp bör i framtiden ges till barn som hamnar i samma situation som du? Förslagen handlade om lösningar på alla plan. Många kände väl till de olika bidragsformer som finns, vad som krävs för att få bidrag och på vilket sätt bidragssystemet är uppbyggt. De pekade på stora orättvisor och menade att socialtjänsten måste utgå mer från varje familj och se dess förutsättningar och behov. De tyckte också att skattesystemet är orättvist och att de som tjänar mindre bör få lägre skatt och de som tjänar mer bör få högre skatt. Andra lösningar var lägre hyra, fler billiga familjelägenheter, ingen ränta på studielånet, matkuponger och en matbil där man kunde hämta ut mat. Många känner att de verkligen försökt få till en förändring och sökt olika jobb men att de tyvärr inte fått någon positiv respons på det. Om man visar framfötterna, till socialen eller staten eller någonting, och visar att man sökt men det inte är någon som har nappat, då borde man få i alla fall några hundra i månaden under sommaren så att man kan göra någonting. Jaha, något slags sommarbidrag? Ja! Man måste visa att man har försökt. För nu är det drygt att man inte får några pengar överhuvudtaget. Andra lösningar som nämndes var kollo till alla, billigare kollektivtrafik, gratis ID-kort, bättre familjehem, klädbidrag, rastvakter samt att lärare måste bli bättre på att fråga. Familjen spelar en stor roll och de var mycket tydliga med att det tidigt bör sättas in stöd till hela familjen. Det går inte att jobba med en och en i familjen utan alla måste vara med. Vid en familjekris borde man genast erbjudas fri psykologkontakt och den kontakten måste få finnas kvar under en längre tid. Det var viktigt att familjen fick möjlighet att göra saker tillsammans och då handlade det om aktiviteter i närområdet och för det skulle man kunna få ett aktivitetsbidrag som skulle gå till hela familjen. Utbildning var ett annat område som diskuterades en del. Till exempel att föräldrar kunde få gå en kurs och lära sig sköta sin ekonomi, men också att det borde finnas undervisning i skolor om hur det är att leva i fattigdom. De menade att få skolor har god kunskap om villkoren för fattiga familjer och för att barnen inte ska lida av stigmatiseringen krävs det utbildning i frågan, både till elever och till personal. Skolan borde kunna fånga upp dessa ungdomar men då krävs uthållighet. Skolhälsovård måste finnas tillgänglig på alla skolor och kuratorer och psykologer är extra viktiga. Så om skolan vet att ett barn har dåligt med pengar och mår dåligt av det, då borde de se till att hon eller han får prata med någon vuxen? Ja, för det sätter sig på psyket. Kanske inte nu men om tio år. Om man bara har en kurator på skolan men ingen har sagt åt en att man ska gå dit, funkar det med kurator då? Ska man bli tvingad om man mår så där? Vissa klarar ju inte av att säga saker och då blir det ju jobbigt att bli tvingad men egentligen är det ju bäst att man blir det. Man kan ju gå till kuratorn och prata typ om vad som helst, du kan prata fotboll och handboll, du kan prata om vad som helst och till slut kommer du ju in på någonting. Det viktiga är att man ska kunna lita på den personen. Den måste visa att den bryr sig. Hur visar man det? Genom att bry sig mer om andra än om sig själv. Och det är samma med socialtjänsten. De måste också visa att de bryr sig och att det inte bara är ett arbete de gör. Jag tycker att det är jobbigt med soc för de får pengar för att lyssna och de behandlar alla lika fast man kanske har det olika hemma. 18

Sverige Stadsmissionen ser tendenser från 2011 och även i år att fler och fler familjer i kris söker sig till dem för att man inte har pengar till mat. Något har hänt i familjen: sjukdom, separation, arbetslöshet eller problem med barnen. Av de 265 besök de hade 2011 var det 64 familjer som fick ekonomiskt hjälp för att de var i akut behov av pengar till mat. Andra skäl till att få ekonomiskt stöd från Stadsmissionen är: Behov av vinterkläder för barnet, dyra mediciner, fritidsaktiviteter till barnen, åkkort för barnen, hjälp med elräkning, hyresskuld eller del av hyresskuld där hot om vräkning föreligger. Rädda Barnens årsrapport visar att 13 procent av barnen i Sverige, 248 000, lever i fattigdom en ökning med 28 000 barn mellan åren 2008 och 2009. 19

20