(STRIDIGHETERNA INOM FÖRSTA INTERNATIONALEN) SKRIVA OM ELLER SKRIVA NYTT

INNEHÅLL (Inledande anmärkningar) SKRIVA OM ELLER SKRIVA NYTT (STRIDIGHETERNA INOM FÖRSTA INTERNATIONALEN) SKRIVA OM ELLER SKRIVA NYTT Michail Bakunin: Internationalens politik Partisocialisternas resolution Anarkisternas motresolution Michail Bakunin: Marxismens byråkratiska tendenser Lorenzo: Konferensen i London HEYMARKET SKRIVA INLEDNING SKRIVA OM ELLER SKRIVA NYTT (Snack om haymarket o 1maj) E August Spies: Trial speech MED HJÄRTAT FYLLT AV VREDE (Handlingens propaganda och direkt aktion) SKRIVA OM ELLER SKRIVA NYTT E Lucy Parson: To tramp E Alexander Berkman: Attentatet Marius Jacob: Varför jag stal Joe Hill: Folket E Elizabeth Gurly Flynm: Folowing the "book of rules" E kola igenom boken o bestäm ANARKISM OCH SYNDIKALISM TEORETISKA GRUNDER (Industrial Workers of the World) SKRIVA OM ELLER SKRIVA NYTT

Peter Kropotkin: Den anarkistiska kommunismen Errico Malatesta: anarkism och syndikalism Isaac Puente: Frihetlig kommunism IWW:s principförklaring IAA den syndikalistiska internationalen IAA:s principförklaring PROLETARIATETS FRIGÖRELSE MÅSTE VARA DESS EGET VERK (Emiliano Zapata och den mexikanska revolutionen) SKRIVA OM ELLER SKRIVA NYTT Emiliano Zapata: Två dokument (Anarkisterna i ryska revolutionen) SKRIVA OM ELLER SKRIVA NYTT Öppet brev från Rysslands Anarkosyndikalistiska Förbund till andra länders anarkister och syndikalister Maria Isidine: Sanningen om Kronstadt Peter Arsjinov: Machnorörelsen Ett machnovistiskt dokument Italien fabriksockupationerna, september 1920 Errico Malatesta: Reflektioner över fabriksockupationen DEN SPANSKA REVOLUTIONEN (Anarkism och syndikalism i Spanien) SKRIVA OM ELLER SKRIVA NYTT Augustin Souchy: Den 19 juli 1936 Krig och revolution i Spanien Nisse Lätt: Evocación

Vernon Richards: Industrikollektiven Gaston Leval: Några slutsatser om de spanska kollektiven DEN SOCIALA REVOLUTIONENS ÅTERKOMST Ett mellanord - ej korrat Allt eller inget Provo - SKRIVA OM/SKRIVA OM ELLER SKRIVA NYTT ---------------EJ KORRAT------------------- Upprop till det internationella provotariatet Provokravallerna Frankrike 1968 ett ögonvittnes reflektioner Ockupationskommittén vid det självständiga och folkliga Sorbonne i dokument Upprop till alla arbetare Minimidefinition av en revolutionär organisation SKRIVA NYTT EFTERORD INLEDANDE ANMÄRKNINGAR I maj 1968 dyker den svarta fanan upp på barrikaderna i Paris. Ryktet sprider sig över planeten: ett spöke har återvänt till världen ur det förgångnas ruiner anarkismen. Kapitalisterna i väst och byråkraterna i öst, poliser och fackföreningspampar, påvar och politiker, fascister och nystalinister tar sig för pannan. De alltid lika intellektuellt intellektuella tar sig om hakan och mumlar: "Intressant". Bokförläggarna får bråttom. Anarkismen är ett begrepp som rymmer en lång rad av skiftande och oftast motsägelsefulla teorier och idévärldar; tänkare, agitatorer och handlingsmänniskor förenade i hat och förakt mot all auktoritet. I föreliggande antologi har vi medvetet begränsat oss till att belysa anarkisternas hållning och verksamhet i den revolutionära rörelse som för mer än hundra år sedan kan sägas tog sin början med Första Internationalen. Anarkismen som ett konkret uttryck för arbetarklassens strävan efter frigörelse från det kapitalistiska systemet, anarkismen i praktiken den

kommunistiska anarkismen och den revolutionära syndikalismen. För oss är detta det väsentliga och än mer naturlig tycks oss vår urvalsprincip med tanke på att det något nymornade intresset för anarkismen härrör från en djupgående och massiv revolt av en arbetarklass, som alla politiker ivrigt påstått och innerligt hoppats vara djupt och stilla avsomnad. Göteborg i juli 1969 Bengt Ericson och Ingemar Johansson STRIDIGHETERNA INOM FÖRSTA INTERNATIONALEN Anarkismen och statssocialismen utgör arbetarrörelsens två verkliga motpoler. Anarkismen förnekar varje organisering som inte sker nerifrån, som inte innebär maktens fördelning på rörelsens alla deltagare och som inte tar direkt fasta på utsugningens avskaffande och löneslaveriets upphävande genom den fullständiga socialiseringen av produktionsmedlen, förvaltade av arbetarnas demokratiska sammanslutningar, som arbetarråd*, syndikat* och kommuner, i hela samhällets tjänst. Sitt första uttryck tog denna motsättning i Första Internationalen, Internationella Arbetarassociationen. Internationella Arbetarassociationen, IAA, bildades i London 1863. Dess grundsatser slår fast att syftet med Internationalen var att sammansluta arbetarna som klass och inte för partipolitiska uppgifter. Grundsatserna finns i Michail Bakunins artikel Internationalens politik. Två ledande män urskildes snart inom Internationalen, Karl Marx och Michail Bakunin. Allt eftersom Marx alltmer hävdade och intrigerade för att möjliggöra centralrådets direkta makt och kontroll över alla internationalens sektioner skärptes motsättningarna mellan honom och Bakunin. Denne och hans anhängare argumenterade slutligen mot Marx med de grundsatser som denne av allt att döma själv hade författat. Bakunins ovan nämnda artikel Internationalens politik är ett utomordentligt exempel härpå. IAA:s kongress i Haag 1872 kom att utgöra den definitiva brytningen. Dels uteslöts här Bakunin och hans ivrigaste förespråkare, dels utfärdade kongressen en resolution om Proletariatets* förhållande till det politiska partiet. Kongressen beslöt också att centralrådet skulle flyttas från London till New York. I protest mot Haag-kongressens beslut organiserade Jurafederationen omedelbart en "de antiauktoritära federationernas* och sektionernas kongress" i S:t Imier. Här antogs en motresolution. Marx' grupp tynade bort på andra sidan Atlanten och dog för gott i Philadelphia den 15 juli 1876, medan Bakunins falang höll sig vid liv ytterligare ett år. Dess sista kongress hölls i Verviers 1877 och ur det uppstod den organiserade anarkistiska rörelsen, vars grunder fick sin första egentligt teoretiska framställlning i Bakunins kritik av marxismens* byråkratiska tendenser.

MICHAIL BAKUNIN Internationalens politik Internationella Arbetarassociationen har en grundsats som varje sektion och varje medlem måste underkasta sig. Denna grundsats framställs i de allmänna stadgarna, som generalrådet 1866 presenterade på kongressen i Genève, och som denna kongress antog med acklamation* och som slutligen definitivt sanktionerades genom att alla länders sektioner antog dem. De bildar alltså vår stora organisations grundsats. Ingressen till de allmänna stadgarna definierar klart den internationella associationens grundsatser och mål. Där förklaras framför allt: att arbetarnas frigörelse måste vara arbetarnas eget verk. att arbetarnas ansträngningar framför allt måste inriktas på att fastställa lika rättigheter och skyldigheter för alla det vill säga politisk, ekonomiskdet vill säga och social jämlikhet. att kapitalets förtryck av arbetarna är allt politiskt, moraliskt och materiellt knektväldes ursprung. att arbetarnas frigörelse därför är det stora mål som varje politisk rörelse måste underordna sig. att arbetarnas frigörelse inte är ett enkelt lokalt eller nationellt utan ett internationellt problem. Till följd av dessa principer upptar den internationella associationen i sina led alla arbetarsällskap och enskilda personer, varifrån de än må komma och utan hänsyn till hudfärgs- idé- eller nationalitetsskillnader, under förutsättning att de öppet och utan baktankar fullständigt accepterar dessa principer och förpliktar sig att följa dem. Låt oss alltså se vilken den första plikten är, som varje arbetarsällskap eller individ påtar sig i och med inträdet i Internationella Arbetarassociationen. Den första plikten av dem alla är att anstränga sig till det yttersta för att säkra jämlikhetens triumf, inte bara den politiska jämlikheten, vilket skulle vara ren borgerlig radikalism, utan den samtidiga politiska, ekonomiska och sociala jämlikheten genom avskaffandet av alla privilegier, ekonomiska som politiska, på det att det för alla människor på jorden, oavsett hudfärg, nationalitet eller härkomst, hädanefter bara skall finnas ett levnadssätt: lika skyldigheter, lika rättigheter.

Detta är den revolutionära socialismens* fullständiga program, vars första betingelse, första ord är jämlikheten och som tillåter friheten först efter, i och genom jämlikheten, eftersom frihet utan jämlikhet skapar ett privilegium, nämligen ett fåtals herravälde och det oerhörda flertalets slaveri. För att starkare framhäva den revolutionärt socialistiska karaktären hos Internationalens program följer i ingressen efter denna första förklaring en andra som inte är mindre viktig: att kapitalets förtryck av arbetet är allt knektväldets ursprung, politiskt, moraliskt eller materiellt, och att på grund av detta är arbetarnas ekonomiska frigörelse det stora mål som varje politisk rörelse måste underordna sig. Detta är motsatsen till all bourgeoisins* politik; den punkt där den socialistiska demokratin definitivt och absolut skiljer sig från bourgeoisins uteslutande politiska demokrati. I samma ögonblick som Internationella Arbetarassociationen erkänner att arbetarnas ekonomiska frigörelse är det stor mål, som varje politisk rörelse måste underordna sig, tillbakavisar den all politik som inte sätter upp detta direkta mål, det vill säga all borgerlig, monarkistisk, liberal och demokratisk-radikal politik, eftersom all bourgeoisins politik, som bekant, inte har och inte kan ha något annat mål än att befästa och utvidga bourgeoisins makt. En makt som uteslutande är grundad på beroendegörandet av arbetarna och utsugningen av arbetet. För att det inte ska råda någon oklarhet på denna punkt tillfogar ingressen att kapitalets förtryck av arbetarna är allt politiskt, moraliskt och materiellt knektväldes ursprung. Vilket innebär inte mindre än att det för att uppnå Internationalens stora mål, arbetets ekonomiska frigörelse, är nödvändigt att bryta kapitalets tyranni, att bryta bourgeoisins hela makt, hela dess existens. Hur ska man åstadkomma att kapitalets tyranni bryts? Måste man förstöra kapitalet? Nej, det skulle innebära att förstöra alla jordens samlade rikedomar, allt råmaterial, alla arbetsredskap, alla produktionsmedel. Med andra ord: hela mänskligheten den som idag är alltför talrik för att, som de vilda folken, kunna leva av naturens frukter och följaktligen bara kan fortleva med hjälp av kapitalet. Det skulle innebära att döma hela mänskligheten till det mest fruktansvärda dödsstraff, till hungerdöden. Man kan, man ska alltså inte förstöra kapitalet, man måste bevara det. Men om det bevaras och om det fortsätter att finnas till utom och över arbetet, är ingen mänsklighet i stånd att hindra kapitalet från att undertrycka och betjäna sig av arbetet. Det utom och över arbetet existerande kapitalet det är bourgeoisin, det är befästandet av dess ekonomiska, politiska och sociala makt. Arbetet som förblir utom och under kapitalet det är proletariatet. Är då en försoning möjlig så länge båda förblir utom varandra? Kan man finna en politisk författning som förhindrar kapitalet från att undertrycka och suga ut arbetet? Det är omöjligt. Alla överenskommelser man skulle komma att träffa skulle bara

leda till en ny utsugning av arbetet genom kapitalet och skulle nödvändigtvis bli till skada för arbetarna och till nytta för bourgeoisin. De politiska inrättningarna kan nämligen bara utöva makt så länge som de inte står i motsättning till den ekonomiska makten. Av detta följer att så länge kapitalet förblir i bourgeoisins händer, kan ingenting hindra den från att suga ut och förtrycka proletariatet. Då kapitalet i sig inte kan förstöras och då det inte bör förbli koncentrerat i händerna på en avskild, utsugande klass, återstår bara en lösning: den inre och fullständiga föreningen av kapital och arbete. Bourgeoisin måste tvingas att bli arbetare och arbetarna måste erövra inte den privata, utan den kollektiva äganderätten till kapitalet. Om de skulle dela upp kapitalet mellan sig, skulle de omedelbart förminska det, skulle de sänka dess produktionskraft i oerhörd grad och genom arvsrätten skulle de förvandlas till en ny bourgeoisi, upprätta en ny kapitalets utsugning av arbetet. Sådana är de påtagliga följderna av de allmänna stadgarnas grundsatser. Dessa följder fastslogs för övrigt till fullo av kongressen i Bryssel 1868 på så sätt att den kollektiva äganderätten till fastigheter och jord samt den fria krediten, det vill säga den kollektiva äganderätten till kapitalet, förklarades vara absolut nödvändiga betingelser för arbetets och arbetarnas frigörelse. Det mål som vår association har ställt upp är ofantligt: jämlikheten. Det av den utropade enda verkningsfulla och verkliga medlet är inte mindre oerhört: det är störtandet av bourgeoisins makt, dess förgörande som avskild klass. Man förstår att Internationella Arbetarassociationen i och med att den vill och måste uppnå detta mål med detta medel träder i öppet krigstillstånd med bourgeoisin. Ingen försoning är längre möjlig mellan den och proletariatet, eftersom proletariatet inget mindre vill än jämlikheten och bourgeoisin existerar endast genom ojämlikheten. För bourgeoisin som självständig klass innebär jämlikheten döden, för proletariatet innebär minsta ojämlikhet slaveri. Proletariatet har tröttnat på att vara slav och bourgeoisin önskar naturligtvis inte att dö. Därför pågår det ett oförsonligt krig, och man måste antingen vara narr eller dåre för att rekommendera och predika försoning för de arbetande klasserna. När Internationella Arbetarassociationen tog på sig att föra detta oerhörda krig mot bourgeoisin, gjorde den sig inga illusioner om de väldiga svårigheter som väntade. Den var inte blind för motståndarens krafter och de gigantiska ansträngningar som måste till för att besegra honom. Den vet att alla försvars- och anfallsvapen: kapitalet, krediter, allt organiserat våld militärt, byråkratiskt och diplomatiskt dessa oerhörda förtryckande centraliseringar som man kallar stater, alla religiösa gifter och all tillämpning av vetenskapen att allt detta finns på vår fiendes sida, och det enda vi har att sätta däremot är rättvisan i folkmassornas nyvaknade instinkt och proletariatets oerhörda numerära storlek. Den förtvivlade inte och förtvivlar inte om segern. Den förstod att med hjälp av det fientliga lägrets korruption samt politiska och

moraliska upplösning, skulle man genom en verklig och solid förening och organisering av dessa miljoner proletärer som har tröttnat på att lida, och som idag över hela Europa visar otåliga tecken på att vilja uppnå frigörelse, kunna skapa en fruktansvärd makt, som skulle kunna ta upp kampen med och besegra alla privilegierade klassers och staters maktförbund. Den förstod samtidigt att för att vara verkningsfull och verklig måste en sådan organisation förkasta varje kompromiss och tvetydighet och framför allt hålla fast vid sin grundsats. Vi finner i ingressen till de allmänna stadgarna förklaringen att "arbetarnas frigörelse måste vara arbetarnas eget verk", vilket i förening med de följande förklaringarna betyder att Internationella Arbetarassociationen utan tvivel visar bort ur sin krets alla som där eftersträvar något annat mål än arbetarnas fullständiga och definitiva frigörelse det vill säga jämlikheten. Vidare betyder denna förklaring att när associationen undantagsvis tar emot en borgare i sina led, så sker detta under förutsättning att denne fullständigt uppriktigt, av hela sitt hjärta, ansluter sig till arbetarnas program och avstår från all såväl personlig som lokal politik och alltifrån inträdet endast eftersträvar Internationalens enda och stora politik, som absolut inte känner något annat mål än arbetets universella frigörelse. För att göra detta syfte än mer iögonenfallande tillfogas i ingressen denna vidare förklaring, att arbetarnas frigörelse inte ska vara ett enkelt lokalt eller nationellt utan i högsta grad ett internationellt problem. Av detta följer att associationens hela politik uteslutande kan vara en internationell politik, som utesluter all bourgeoisins patriotiska* och alltid egennyttiga fåfänga, all inskränkt nationell politik. Arbetarens, medlemmens av Internationalen, fosterland är från och med nu den stora federationen av all världens arbetare, som befinner sig i kamp mot det borgerliga kapitalet. För arbetarna kan det hädanefter inte finnas andra landsmän och bröder än arbetarna, av vilken nationalitet de än må vara, och ingen annan fiende än borgaren om inte denne borgare bryter all solidaritet med bourgeoisins värld och öppet gör arbetets sak mot kapitalet till sin. Detta är Internationella Arbetarassociationens program. Jämlikheten är dess mål. Organisationen av arbetskraften, världsproletariatets förenande över statsgränserna och på alla patriotiska och nationella inskränkningars ruiner det är dess vapen, dess stora, dess enda politik som utesluter varje annan. Var och en som antar detta program kan med all rätt betrakta sig som en värdig medlem av Internationella Arbetarassociationen. 31 juli 1869 Ur Michael Bakunin: Gesammelte Werke, Band II, Der Syndikalist Verlag, Berlin 1922. RESOLUTION Om proletariatets förhållande till det politiska partiet antagen av Internationella

Arbetarassociationens femte kongress i Haag 2-7 september 1872. I sin kamp mot de besittande klassernas kollektiva makt kan proletariatet endast handla som en klass när det också självt organiserar sig i ett självständigt politiskt parti, som står i motsättning till alla gamla, av de besittande klasserna bildade, partier. Proletariatets konstituerande som politiskt parti är ofrånkomligt för att säkra den sociala revolutionens triumf och dess högsta mål: klassernas avskaffande. Också det fackliga organiserande av arbetarna som redan äger rum under inflytande av den ekonomiska kampen skall verka som en hävstång i arbetarnas händer i kampen mot utsugarnas politiska makt. För att försvara monopolen och för att föreviga arbetets undertryckande använder besittarna av jorden och kapitalet alltid sin politiska makt. För proletariatet måste därför erövrandet av den politiska makten vara en plikt. Anmärkning: denna resolution utgjorde alltså de auktoritära* socialisternas politiska program. MOTRESOLUTION Om proletariatets förhållande till det politiska partiet, antagen av Internationella Arbetarassociationens antiauktoritära sektioners kongress i S.t Imier 15-16 september 1872. I beaktande av att det är en lika absurd som reaktionär uppfattning att föreskriva proletariatet ett likformigt politiskt program som den enda vägen till social frigörelse fastslår kongressen: att ingen har rätt att beröva de autonoma* federationerna och sektionerna deras obestridliga rätt att för egen del avgöra vilket politiskt tillvägagångssätt de betraktar som mest framgångsrikt och att varje försök i sådan riktning måste leda till ofruktbar dogmatik*. Proletariatets strävanden kan bara ha ett mål: upprättandet av en ekonomisk, absolut fri organisation och federation, grundad på allas arbete och absolut oberoende av varje politisk regering. Dessa organisationer och federationer kan endast vara uttryck för proletariatets egen spontana aktion, dess yrkesförbund och självständiga kommuner. I beaktande av att varje politisk organisation endast kan vara en organisation för en klass' herravälde över massan och att proletariatet om det skulle sätta sig i besittning av den politiska makten självt skulle omvandlas till en härskande och utsugande klass förklarar den i S:t Imier förenade kongressen:

1) att proletariatets första plikt är att förinta varje politisk makt. 2) att varje organisering av den politiska makten som en så kallad provisorisk* och revolutionär makt, vilken ger sig ut för att vilja förinta sig själv, endast är en villfarelse och farligare för proletariatet än alla idag existerande regeringar. 3) att proletariatet måste tillbakavisa varje kompromiss och varje utslag av borgerlig politik för att i stället utveckla solidaritet och revolutionär aktion. På så sätt kan den sociala revolutionen fullbordas. MICHAIL BAKUNIN Marxismens byråkratiska tendenser 1. Marxistisk ideologi Socialisternas eller rättare de tyska auktoritära kommunisternas doktrinära skola grundades strax före 1848 och har, vilket måste erkännas, gjort inte bara det tyska utan hela det europeiska proletariatet stora tjänster. Det är huvudsakligen den som fört fram den storslagna idén om en Arbetarinternational och det var också den som tog det första initiativet till dess förverkligande. Det är alltså fråga om en mycket aktningsvärd skola, vilket däremot inte hindrar den från att ibland röja vissa tvivelaktiga tendenser och framförallt då när den som grundval för sina teorier ställer upp en princip, som visserligen relativt sett är helt riktig men fullständigt felaktig om man, i likhet med denna skola, betraktar den som den enda filosofiska grundvalen och som alla andra principers ursprung. Denna princip står i absolut motsättning till vad idealister* av alla skolor hävdar. Medan idealisterna menar, att idéerna bestämmer och skapar de faktiska händelserna, säger kommunisterna i överensstämmelse med den vetenskapliga materialismen tvärtom att det är fakta som föder idéerna och att dessa senare aldrig är någonting annat än de idémässiga uttrycken av fullbordade fakta. Vidare menar de, att av alla fakta är det de ekonomiska och materiella, som utgör den egentliga basen, den principiella grundvalen för alla andra; att vare sig intellektuella eller moraliska, politiska eller sociala, ingenting annat är än oundvikliga följder härav. Vi, som i lika hög grad som själve Karl Marx är materialister och determinister*, noterar också historiens obönhörliga sammanlänkning av ekonomiska och politiska fakta. Ja, vi inser verkligen nödvändigheten av och de naturliga egenskaperna hos allt som har hänt, men vi böjer oss inte urskillningslöst därför och framför allt aktar vi oss noga för att lovsjunga händelser, som står i uppenbar motsättning till historiens slutgiltiga mål det alltigenom mänskliga ideal, som under mer eller mindre tydliga former kan skönjas i instinkter och strävanden bland alla tiders folk och religiösa symboler. Det ideal, som är ett med den mänskliga rasen, den mest sociala av jordens alla raser och som, idag bättre förstått än någonsin, kan summeras så som: det är

mänsklighetens triumf, det är striden för och uppnåendet av varje individs fulla frihet och utveckling materiell, intellektuell och moralisk genom en absolut fri och spontan organisation av den i mesta möjliga mån fulländade ekonomiska och sociala solidariteten mellan alla jordens mänskliga varelser. Allt som i historien från den mänskliga synpunkten någon annan kan vi inte utgå ifrån visar sig vara anpassningsbart till detta mål är gott, allt som går i motsatt riktning är ont. Vi är dock mycket väl medvetna om att vad vi kallar för gott och ont, det ena såväl som det andra, alltid är en fråga om naturliga verkningar av naturliga orsaker och att båda dessa följaktligen är lika oundvikliga. Men i den egentliga naturen finner vi mycket, som vi inte gärna välsignar. Likadant är det med historien, där vi möter många nödvändigheter, som vi hellre förbannar än välsignar och som vi skulle vilja brännmärka med all den kraft, som vår sociala och intellektuella moralitet är mäktig, fastän vi märker att i och med att till och med den mest avskyvärda historiska händelse fullbordats, får den denna karaktär av ofrånkomlighet, som vi återfinner i alla naturens fenomen såväl som i historiens. 2. Marxismen och staten Karl Marx, det tyska socialistpartiets obestridlige ledare en man som besitter ett mäktigt intellekt och en vittomfattande kunskap och vars hela liv, kan man utan att smickra påstå, uteslutande har ägnats den största sak som finns idag: arbetets och arbetarnas frigörelse Karl Marx som också otvivelaktigt är om inte den ende så en av Arbetarinternationalens ursprungliga grundare utvecklade den kommunistiska idén till ett allvarligt arbetsobjekt. Hans arbete på Kapitalet är i högsta grad ett vetenskapligt och realistiskt arbete i den meningen, att det absolut utesluter varje annan logik än faktats. Tyvärr är det späckat med formelsystem och metafysiska subtiliteter, som gör det oförståeligt för den stora massan av läsare. Marx är inte bara en lärd socialist, han är också en mycket skicklig politiker och en brinnande patriot. Liksom Bismarck, fastän i en något annorlunda mening, vill han som så många andra av sina landsmän, socialister eller ej, för det tyska folkets seger och för världens lycka och, frivilliga eller påtvingade, civilisation, se upprättandet av den stora tyska staten. Bismarcks politik är nuets; Marx, som betraktar sig som hans efterträdare, är framtidens. Och när jag säger, att Marx anser sig som Bismarcks efterträdare, förtalar jag honom inte långt därifrån. Om han inte såg sig så skulle han inte ha tillåtit Friedrich Engels, hans tankars förtrogne, att skriva att Bismarck tjänar den sociala revolutionens sak nu på sitt eget sätt. Marx kommer att tjäna den senare; på ett annat. I den meningen är det, som han längre fram kommer att bli Bismarcks efterträdare såsom han idag är hans politiska beundrare. Låt oss nu undersöka den marxistiska politikens speciella karaktär låt oss framhäva de väsentliga punkter, där den skiljer sig från Bismarcks. Den väsentliga och skulle man kunna säga: den enda punkten är: Marx är demokrat, auktoritär socialist och

republikan; Bismarck är in- och utvändigt en tvättäkta pommrare, en aristokrat* och en monarkistisk junker. Skillnaden är därför mycket stor och synnerligen väsentlig samt dessutom uppriktig från båda hållen. På den punkten är ingen förståelse eller försoning möjlig mellan Marx och Bismarck. Vad är det då som förenar dem? Det är bådas hänförda dyrkan av staten. Vad beträffar Bismarck behöver inte detta bevisas bevisen finns där redan. Från topp till tå är han en statens man och ingenting annat än en statens man. Men jag tror inte heller att jag ska ha några speciella svårigheter med att bevisa att det är sak samma med Marx. Han hyser en så lågande kärlek till regeringsinstitutionen, att han rentav ville instifta en i Arbetarinternationalen; och han är makten så hängiven, att han ville och fortfarande vill pådyvla oss sitt eget diktatorskap. Det tycks mig, att detta är tillräckligt för att karaktärisera hans personliga attityd, som för övrigt finns synnerligen konsekvent uttryckt i hans socialistiska och politiska program. Hans ansträngningars yttersta mål, så som det har tillkännagetts av hans eget parti i Tyskland, är upprättandet av den stora folkstaten. Men den som säger stat, säger nödvändigtvis också en speciellt avgränsad stat, som utan tvivel om den är mycket stor n måste sammanföra många olika folkslag och nationer men dock utesluta än flera. För såvitt Marx inte liksom Napoleon och Karl V drömmer om Världsstaten, måste han när hans drömmar en gång blivit verklighet, om de nu någonsin blir det trots att han idag är uppfylld av en internationell ande, nöja sig med att regera en enskild stat och inte flera stater på en gång. Den som säger stat säger följaktligen en stat och medger därmed existensen av flera stater och den som säger flera stater säger omedelbart: konkurrens, avundsjuka, ofred och ändlöst krig. Såväl den enklaste logik som historien bär bevis för detta. Eftersom varje stat hotas att utplånas av grannstater, måste den gå mot en fullständig maktutövning, och när denna har nåtts måste den föra en erövringspolitik för att den inte själv ska kunna bli erövrad, då två krafter som på samma gång är lika stora och skilda åt kan inte existera utan att försöka förgöra varandra. Den som säger erövring säger erövrade människor, förslavade och i bojor, under vilken form eller namn det än må vara. Det ligger i statens natur att bryta den mänskliga rasens solidaritet och, om det behövs, att förneka mänskligheten. Staten kan inte skydda sin självständighet och sin styrka, om den inte för sina egna medborgare, eller rättare sagt undersåtar, sätter upp sig själv som ett absolut och slutgiltigt yttersta mål. Genom detta kommer oundvikligen en brytning till stånd mellan mänskligheten, betraktad som universell moral och med ett universellt förnuft, och Staten, dess moral och förnuft. Den politiska (stats-)moralprincipen är mycket enkel. Staten är den högsta av alla skickelser och allt som gagnar dess utveckling är av godo, medan allt som går den emot är av ondo det må sedan vara de mest mänskliga drag i världen. Denna moral kallas patriotism. Internationalen är patriotismens förnekelse och följaktligen också statens. Det är därför som Marx och hans vänner i det tyska socialdemokratiska

partiet skulle omintetgöra Internationalen, om de lyckades införa statsprincipen i vårt program. Staten måste för sitt eget bevarande nödvändigtvis utveckla makt i utrikespolitiken, men om så blir fallet, kommer detsamma att prägla inrikespolitiken. Varje stat måste inspireras av och ledas enligt en speciell moral, som är anpassningsbar till statens existensvillkor och eftersom denna moral innebär en begränsning av den mänskliga och universella moralen, innebär den också ett förnekande av mänskligheten. Staten måste därför hålla uppsyn över alla sina undersåtars tänkanden, låtanden och speciellt göranden så att även dessa överensstämmer med statsmoralen och se till att undersåtarna slår dövörat till den sanna och universella mänsklighetsmoralens förkunnare. Resultatet blir därför nödvändigheten av en statscensur, eftersom alltför stor tanke- och åsiktsfrihet är, som Marx säger, och det synnerligen logiskt utifrån hans synpunkt sett, oförenliga med den samstämmiga underkastelse, som fordras för statens bevarande. Marx har också givit bevis för denna sin åsikt, när han under olika förevändningar försökte upprätta en kamouflerad censur inom Internationalen. Men hur effektiv denna censur än är och även om staten själv tar hand om hela undervisningsväsendet och folkuppfostringen, så kan den aldrig vara säker på att förbjudna och farliga tankar inte lyckas nästla sig in i befolkningens medvetande. Förbjuden frukt har alltid lockat människan, och revolten, statens eviga fiende, vaknar lätt i hennes hjärta, om hon inte har gjorts så fördummad att undervisning, uppfostran och censur helt kan trygga statens välfärd. Staten måste fortfarande hålla en polismakt, som övervakar och styr folkets åsikts- och känsloström. Vi har själva varit tvungna att konstatera hur Marx är så övertygad om denna nödvändighet att han trodde att han kunde fylla hela Internationalen och då framförallt de franska, italienska och spanska sektionerna med hemliga agenter. Hur fulländad, ur synpunkten av statens bevarande, undervisningens, uppfostringens, censurens och polisens organisation än skulle kunna vara, kan staten inte vara fullständigt säker, om den inte har en militärmakt, som också i hemlandet bekämpar dess fiender. Staten är regerandet uppifrån och ner av ett oerhört stort antal människor, som alla är väsentligt skilda åt i kulturhänseende, geografisk tradition och de intressen och strävanden, som styr deras beteende. Staten är regerandet över alla dessa av en eller annan minoritet. En minoritet som såvida den inte är begåvad med de attribut, som teologerna tillskriver Gud: allsmäktighet, allvetande och allestädesnärvaro varken kan veta och förutse världens behov eller med en fullkomlig rättvisa tillfredsställa de mest angelägna intressena. Inte ens om den så omvaldes tusen gånger om under förhållanden där allmän rösträtt rådde och sedan kontrollerades av folkliga institutioner. Missnöjda människor kommer alltid att finnas, eftersom det kommer alltid att finnas sådana som har offrats. Staten offrar också precis som kyrkan gladeligen människor till höger och vänster. Den är en nyckfull varelse, i vars hjärta alla befolkningens positiva, levande, individuella och lokala intressen möts, kolliderar och förgör varandra och sugs upp i

den abstraktion*, som kallas det allmänna intresset, det allmänna goda och den allmänna säkerheten och där alla verkliga viljor motverkar varandra i en annan abstraktion, som brukar gå under benämningen "folkets vilja". Härav kommer det sig, att folkets så kallade vilja aldrig är någonting annat än offrandet och förnekandet av alla befolkningens verkliga viljor. På samma sätt förhåller det sig med det allmänna goda, som inte är någonting annat än offrandet av dess intressen. Men för att miljoner människor ska kunna påtvingas denna allätande abstraktion, måste den representeras och understödjas av en verklig varelse, av en eller annan levande kraft. Denna kraft har alltid existerat. I kyrkan kallas den för prästerskapet och i staten den härskande eller styrande klassen. Och vad säger oss nu historien? Jo, att staten alltid har varit arvegods för en eller annan klass, en prästklass, en aristokratisk klass, en borgarklass och slutligen, när alla andra klasser har förbrukats, en byråkratisk klass. Staten faller eller uppstår, vilket man vill, som en opersonlig maskin, men det är absolut nödvändigt för statens bevarande att det finns en privilegierad klass som är angelägen om dess existens. Och det är just de förenade intressena hos denna privilegierade klass som kallas patriotism. Men i Marx folkstat, har man sagt oss, kommer det överhuvudtaget inte att finnas några privilegierade klasser. Alla kommer att vara jämlika, inte bara ur juridisk och politisk synpunkt utan även ur ekonomisk. Det är vad som har utlovats, men jag betvivlar sannerligen, med tanke på hur denna utveckling har tagit sin början och på den kurs som den är avsedd att följa, att det löftet någonsin kan hållas. Det kommer följaktligen inte längre att finnas någon privilegierad klass, men det kommer att finnas en regering, och lägg detta noga på minnet en synnerligen komplicerad regering som inte kommer att nöja sig med att regera och styra massorna politiskt, så som alla nutida regeringar gör, utan den kommer också att styra dem ekonomiskt och i sina egna händer koncentrera produktionen, den rättvisa välståndsfördelningen, jordens brukande, fabrikernas byggande och utveckling, handelslivets organisation och inriktning samt slutligen produktionens kapitalfördelning av den ende bankiren: staten. Allt detta kommer att kräva en regering, vars medlemmar besitter såväl ett oerhört vetande som "huvuden, där hjärnan pöser över" (detta anspelar på ett ironiskt uttalande om Marx, fällt av den tyskamerikanske delegaten Sorge vid Första internationalens kongress i Haag 1872 öa). Det kommer att bli den vetenskapliga intelligentians välde, det mest aristokratiska, despotiska*, arroganta och föraktfulla av alla välden. En ny klass kommer att uppstå, en ny hierarki* av verkliga och låtsade vetenskapsmän och världen kommer att delas i en minoritet, som regerar i vetandets namn, och en ofantlig och okunnig majoritet. Och då, förbannade vare de okunniga! En sådan regim* skulle inte kunna undgå att väcka synnerligen ont blod hos massorna, vilket Marx upplysta och befriade regering måste dämma upp genom användandet av stark vapenmakt. Eftersom regeringen, säger Engels, måste vara stark för att kunna upprätthålla ordningen bland dessa miljoner analfabeter, vilkas brutala uppror skulle kunna förstöra allting och rentav kasta omkull en regering, vars medlemmar bär upp huvuden, där hjärnan pöser över.

Man kan mycket väl se att bakom alla det marxistiska programmets demokratiska och socialistiska fraser och löften återfinns i dess stat allt det som skapar alla staters sanna, despotiska och brutala natur vilken regering de än har. När allt kommer till kritan, så är den av Marx så ivrigt förespråkade folkstaten och den aristokratmonarkistiska stat Bismarck upprätthåller med lika mycket skicklighet som makt, fullständigt identiska vad beträffar naturen hos såväl deras inrikes- som utrikespolitik. Deras utrikespolitik präglas av samma militära taktik, erövringens, och inrikespolitiken av samma väpnade förtryck. Detta, de politiska krafternas sista argument mot massorna, som trötta på att tro, hoppas, underkasta sig och lyda, reser sig till revolt. 3. Den sociala revolutionen och staten Vad Bismarck har gjort för den politiska och borgerliga världen, gör idag (det vill säga 1872) Marx anspråk på att göra för den socialistiska världen; att inom Europas proletariat ersätta det franska initiativet med tyskt initiativ och tyskt styre, och eftersom det enligt honom själv och hans lärjungar inte finns något mer avancerat tyskt tänkande än hans eget, trodde han att ögonblicket var inne att låta detsamma, teoretiskt och praktiskt, triumfera i Internationalen. Detta var enda syftet med den konferens, som han 1871 sammankallade i London. Detta marxistiska tänkande är utförligt utvecklat i det berömda Kommunistiska manifest, som Marx och Engels skrev och lät publicera 1848. Det är teorin om proletariatets frigörelse och om arbetskraftens organisation genom staten. Dess springande punkt är arbetarklassens* erövring av den politiska makten. Man kan förstå att så ambitiösa män som Marx och Engels är anhängare av ett program som samtidigt som det helgar och välsignar den politiska makten slår upp dörrarna på vid gavel för ärelystnaden. Eftersom det kommer att finnas politisk makt kommer det nödvändigtvis att finnas undersåtar, som visserligen enligt den republikanska modellen kallas medborgare, det är så sant men som inte desto mindre är undersåtar och som sådana underkastade lydnad, därför att utan lydnad är ingen maktutövning möjlig. Som svar på detta kommer man att framhålla, att de inte lyder enskilda människor utan lagar, som de själva har varit med om att stifta. Till vilket jag bara vill anföra, att alla vet i vilken mån, som folket i de stater som är mest fria och mest demokratiska, men styrda av politisk makt, har varit med om att stifta sina egna lagar. Var och en som inte avsiktligt tar fantasier för verklighet märker väl att till och med i sådana länder är det inte lagar, vilka det självt har stiftat som folket lyder utan lagar, som har stiftats i dess namn och att underkasta sig dessa lagar innebär ingenting annat än att underkasta sig en bevakande och regerande minoritets nyckfulla vilja, det vill säga att vara slav i frihet. När jag använder uttrycket "proletariatets grädda" menar jag, i motsättning till marxisterna, inte det övre skiktet, de mest kultiverade och välbeställda tjänstemännen i arbetarvärlden, ett skikt av halvt förborgade arbetare, som utgör just den klass som marxisterna tänker sig som den högsta härskande klassen. Och det skiktet är också, om inte allt i massproletariatets intresse ställs till rätta igen, fullständigt kapabelt att uppnå den ställningen, eftersom, i sitt relativa välstånd och i sin halvborgerliga

position, är detta övre arbetarskikt dessvärre bara alltför genomsyrat av alla borgerlighetens politiska och sociala fördomar, dess trångsynta strävanden och anspråk. Det kan utan vidare påstås, att detta övre skikt är det minst socialistiska och mest individualistiska i hela proletariatet. Med proletariatets grädda menar jag framförallt den stora massan, dessa miljoner okultiverade, arvslösa, eländiga och analfabeter, vilka herrarna Marx och Engels har för avsikt att underkasta en faderlig regims synnerligen stränga regering, för att använda ett uttryck av Engels i ett brev till vår vän Carlo Cafiero. Detta kommer otvivelaktigen att ske i deras eget intresse, såsom naturligtvis alla regeringar, som vi ju vet, har upprättats uteslutande i den stora massans eget intresse. Med proletariatets grädda menar jag precis detta regeringarnas eviga köttben, detta stora pack, som herrarna Marx och Engels brukar karaktärisera med det på en gång pittoreska och hånfulla uttrycket "trasproletariatet*", denna drägg, denna slödder, som, så gott som oförstört av den borgerliga civilisationen, i sitt hjärta, i sina ansträngningar och i sitt kollektiva elände bär den framtida socialismens frö, denna drägg är det som idag besitter kraft nog att påbörja den sociala revolutionen och föra den till seger. Fastän marxisterna avviker från vår uppfattning även i detta avseende, förnekar de inte vårt program fullständigt. De förebrår oss endast för att vi inte skyndar långsamt utan springer förbi historiens långsamma framåtskridande och ignorerar den successiva evolutionens vetenskapliga lag. Efter att ha haft den alltigenom tyska fräckheten att, i de av sina arbeten som ägnas filosofiska analyser av det förflutna, hävda att de upproriska tyska böndernas blodiga nederlag och de despotiska staternas triumf på 1500-talet bekräftade en stor revolutionär utveckling, är de idag fräcka nog att roa sig med att upprätta en ny despotism till stadsarbetarnas så kallade fördel och till lantarbetarnas förfång. För att ytterligare stödja sin teori om den politiska maktens erövring, har Marx utvecklat ännu en speciell teori, som egentligen bara är en logisk följd av hela systemet. Varje lands politiska villkor, menar Marx, är alltid produkten av och det sanningsenliga uttrycket för dess ekonomiska situation; för att förändra den förra är det alltså endast nödvändigt att omarbeta den senare. Enligt Marx utgör detta historiens hemlighet i ett nötskal. Han tar ingen hänsyn till andra historiska element som till exempel de politiska, juridiska och religiösa institutionernas uppenbara reaktioner på den ekonomiska situationen. Han säger: "Fattigdom skapar politiskt slaveri, staten", men han tillåter inte att hans uttryck travesteras och blir till "Politiskt slaveri, staten, skapar och vidmaktbåller i sin tur fattigdom som ett villkor för sin egen existens därför är det för att utplåna fattigdomen nödvändigt att utplåna staten." Denna hans underliga inställning, som förbjuder hans motståndare att beskylla staten, det politiska slaveriet, för att vara en av de mest verksamma orsakerna till fattigdom, får honom att beordra sina vänner och lärjungar att betrakta erövringen av den politiska makten och friheten som det absolut nödvändiga och primära villkoret för ekonomisk frigörelse.

De marxistiska sociologerna, män som Lasalle och Engels, invänder också mot oss att staten inte är den enda orsaken till folkets fattigdom, till massornas förnedring och slaveri, men att deras eländiga villkor såväl som statens despotiska maktutövning tvärtom är verkningar av en mera allmän orsak, produkterna av en ofrånkomlig fas i samhällets ekonomiska utveckling, en fas som ur historiens synpunkt utgör ett sant framsteg, ett oerhört kliv mot vad de kallar den sociala revolutionen. Av en sådan grad rentav att Lasalle inte tvekar att frankt förklara att den stora tyska bonderevoltens beklagansvärda nederlag på 1500-talet, varifrån tyskarnas hundraåriga träldom daterar sig, och den despotiska och centraliserade statens seger, som blev upprorets naturliga följd, utgjorde en verklig seger för denna revolution, eftersom bönderna enligt marxisterna är reaktionens naturliga förespråkare, medan den moderna militära och byråkratiska staten är ett väsentligt villkor för denna revolution en stat som är en produkt av och ett ofrånkomligt bihang till den sociala revolutionen, som i och med starten under 1500-talets senare hälft började den långsamma, men alltid framåtskridande omvälvningen av den gamla feodal- och jordbruksekonomin till välståndsproduktion eller, vilket är sak samma, till kapitalets utsugning av folkets arbetskraft. Man kan förstå hur Engels, driven av samma logik i ett brev till Carlo Cafiero, utan minsta ironi utan tvärtom högst seriöst, påstår att Bismarck såväl som Viktor Emanuel II gjort denna revolution stora tjänster, då de båda företagit politisk centralisering i sina respektive länder. Den sociala revolutionen, såsom de latinska och slaviska folken föreställer sig den och önskar den, är oändligt vidare än den som de tyska marxisterna utlovar. För dessa folk gäller det inte en knappt tilltagen och endast inom en mycket avlägsen framtid genomförbar frigörelse av arbetarklassen, utan det gäller proletariatets fullständiga och verkliga frigörelse, inte bara i några länder utan i alla nationer, civiliserade eller ociviliserade; en ny, en folkets verkliga civilisation, som är ämnad att påbörja den universella frigörelsen. Det första ordet i denna frigörelse kan inte vara något annat än "frihet" inte den politiska och borgerliga frihet, som Marx och hans anhängare är så tillgivna och som de rekommenderar som det första erövringsobjektet utan den stora mänskliga frihet, som i det den förstör alla de dogmatiska, metafysiska, politiska och juridiska bojor som i dag fjättrar oss alla kommer att skänka kollektiv såväl som individer full självstyrelse i deras handlanden och i deras utveckling, när en gång för alla allt vad inspektörer, ledare och övervakare heter, har avskaffats! Det andra frigörelseordet är "solidaritet" men inte den marxistiska solidariteten uppifrån och ner, där en regering antingen genom knep eller maktutövning tilltvingar sig folkets solidaritet; inte den solidariteten som förnekar varje människas frihet och som på grund av den inte är någonting annat än en lögn, som innebär slaveri utan den solidaritet som tvärtom är bekräftelsen på och förverkligandet av varje frihet och som sitt upphov inte har någon politisk lag utan är innefattad i människans kollektiva

natur, enligt vilken ingen människa är fri, om inte alla som omger henne och som direkt eller indirekt det allra minsta påverkar hennes liv också är fria. Denna sanning har fullödigt uttryckts i Robespierres deklaration om de mänskliga rättigheterna, som fastslår att minsta mänskliga slaveri är allas slaveri. Den solidaritet som vi talar om är någonting helt annat än en konstgjord och auktoritär organisations yttringar. Den kan bara vara en samhällslivets spontana produkt; ekonomiskt såväl som moraliskt resultatet av en fri sammanslutning av allmänna intressen, strävanden och tendenser. Dess väsentliga grunder är jämlikhet och kollektiv arbetsinsats obligatorisk, inte i kraft av lagen utan i kraft av faktiska omständigheter samt kollektivt ägande. Dess ledljus är erfarenheten det vill säga praktiserandet av kollektivt liv; kunskap och inlärning och dess slutliga mål mänsklighetens upprättande och följaktligen alla staters försvinnande. Detta är det, inte gudomliga och inte metafysiska utan mänskliga och praktiska, ideal som ensamt svarar emot de latinska och slaviska folkens strävanden. De vill ha fullständig frihet, fullständig solidaritet och fullständig jämlikhet. Med ett ord: de önskar ingenting annat än mänskligheten och de kommer inte att låta sig nöjas med att se sitt ideal förverkligat provisoriskt och övergående, utan kommer att kämpa för dess fulla förverkligande. Marxisterna kommer att fördöma deras ansträngningar som löjliga så har det varit länge men detta har inte förmått dem att vika från sitt mål, och borgerliga marxistiska plattityder kommer heller aldrig att förmå dem att rubba på fullkomligheten i det målet. Det marxistiska systemet består just i förhoppningen att kunna krympa ihop socialistprogrammet så omåttligt, att det blir acceptabelt för de borgerliga Radikalerna (liberalernas vänsterflygel, vars inverkan på det tyska och därmed svenska socialdemokratiska partiet var så stark att den ännu inte tycks ha släppt öa), och på grund av detta förändra de sistnämnda till omedvetna och ofrivilliga tjänare åt den sociala revolutionen. Ett ödesdigert misstag avslöjas här: all historisk erfarenhet visar med eftertryck, att en allians mellan två olika partier alltid utfaller till det mest reaktionära partiets fördel, eftersom denna allians nödvändigtvis försvagar det mer framstegsvänliga partiet genom att dess program förminskas och förvrängs, dess moraliska styrka liksom dess självförtroende förstörs, medan ett reaktionärt parti, som i sig självt är falskheten exemplifierad, alltid är mer eller mindre sant mot sig själv. Min åsikt är hur som helst att de marxistiska flörtandet med den radikala bourgeoisien, den må sedan vara reformistisk* eller revolutionär, inte kan resultera i annat än demoralisering och upplösning av proletariatets växande kraft och följaktligen en ny befästning av bourgeoisieens etablerade makt. 4. Arbetarna och den politiska aktionen 1 Tyskland har socialismen redan börjat utgöra en skräckinjagande kraft trots att

lagarna undertrycker och motarbetar den. Arbetarpartierna är uppriktigt socialistiska i den bemärkelsen att de ser fram mot en socialistisk reform av förhållandet mellan kapital och arbetskraft och att de anser, att för att uppnå denna reform måste först av allt staten reformeras och om den inte vill låta sig reformeras fredligt måste den reformeras genom en politisk revolution. Denna politiska revolution, hävdar de, måste föregå den sociala revolutionen, men jag bedömer detta som ett ödesdigert misstag, eftersom en sådan revolution nödvändigtvis måste vara en borgerlig revolution och inte skulle kunna åstadkomma annat än en borgerlig socialism, det vill säga leda till en ny utsugning, skickligare och skenheligare visserligen, men inte desto mindre lika påtvingad som den föregående. Föreställningen att den politiska revolutionen ska föregå den sociala har slagit upp det socialdemokratiska partiets portar för alla radikala demokrater, som inte har ens en droppe socialism i sina politiska ådror. Och partiets ledare har, i motsättning till arbetarnas egna önskningar, upprättat ett nära samarbete med Folkpartiets, liberalernas, borgerliga demokrater, vilket parti är helt fientligt stämt mot socialismen; något som dess press och politiker med eftertryck demonstrerar. Dess ledare har emellertid upptäckt att dessa antisocialistiska yttringar förargat arbetarna och de har nu ändrat tonläge, eftersom de behöver arbetarnas hjälp för sina politiska syften; precis som det alltid har varit borgerlighetens metod att genomföra en revolution med hjälp av hela folket och sedan behålla dess erövringar för sig själva. Dessa folkliga demokrater har nu således förvandlats till ett slags socialister. Men den socialismen sitter bara på ytan och går inte djupare än till harmlösa drömmar om borgerligt samarbete. Vid en kongress i Eisenach i augusti 1869 fördes underhandlingar mellan representanter för dessa två partier. De resulterade i ett program, som definitivt konstituerade Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Detta program är en kompromiss mellan Internationalens socialistiska och revolutionära program, som det utformades av kongresserna i Bryssel och Basel, och den borgerliga demokratins program. Detta nya program efterlyser en "fri folkstat", där allt klassförtryck och all utsugning ska vara avskaffad. Politisk frihet förklarades vara det mest angelägna och nödvändiga villkoret för arbetarklassernas ekonomiska frigörelse. Den sociala frågan var följaktligen oskiljaktig från den politiska och dess lösning var uteslutande möjlig inom en demokratisk stat. Partiet förklarades vara associerat med Internationalen. Några omedelbara mål utfärdades: allmän rösträtt, folkomröstningar, kostnadsfri och obligatorisk undervisning, kyrkans skiljande från staten, pressfrihet och statligt understöd till arbetarkooperationer. Detta program uttrycker ledarnas politik och inte arbetarnas socialistiska och revolutionära strävanden. Det föreligger en direkt motsättning mellan Internationalens program och det ovan presenterade tvättäkta nationella programmet, mellan arbetskraftens socialistiska solidaritet och nationalstatens politiska patriotism. Härav kom det sig att socialdemokraterna fann sig själva lierade med sina borgerliga landsmän mot ett främmande lands arbetare (Frankrikes; öa) och deras patriotism

övervann deras socialism. De tyska socialisternas idé om en fri stat är en självmotsägelse, en dröm som inte kan förverkligas. Socialism innebär statens förgörande, de som stöder staten måste förneka socialismen, måste offra massornas ekonomiska frigörelse för ett privilegierat partis politiska makt och i det här fallet kommer det att bli det borgerliga demokratiska partiet. Socialdemokraternas program visar verkligen att de litar på att de borgerliga demokraterna ska hjälpa arbetarna att uppnå den sociala revolutionen, om arbetarna först hjälper bourgeoisien att uppnå en politisk revolution. Hur våldsamt de har slukat de borgerliga idéerna åskådliggörs av listan över omedelbara mål, vilka alla utom det sist uppräknade ingår i den borgerliga demokratins program. Och dessa omedelbara mål har blivit deras verkliga mål de har således låtit det socialdemokratiska partiet bli ett verktyg bland alla andra i de borgerliga demokraternas händer. Jag står fast vid att om det marxistiska partiet, det vill säga det socialdemokratiska, fortsätter att följa de politiska kravens kurs, så kommer det att få se sig självt tvingat till att fördöma strejken, de ekonomiska kravens kurs så oförenliga är i grund och botten dessa båda riktningar. De tyska socialdemokraterna uppmanar alla de arbetare som oturligt nog lyssnar till dem, att som sitt förbunds omedelbara mål se den lagliga agitationen för striden om politiska rättigheter den primära striden kallar de det. De sätter alltså rörelsen för ekonomisk frigörelse i andra rummet till förmån för den först och främst uteslutande politiska rörelsen. Genom detta uppenbara förkastande av hela Internationalens program har de i ett enda slag fyllt igen den avgrund, som de en gång öppnade mellan proletariat och borgarskap. De har gjort mer än så, de har sammanlänkat proletariatet med bourgeoisien. Eftersom det är uppenbart att den av de tyska socialisterna så omhuldade politiska revolutionen, som de ju anser absolut måste föregå den ekonomiska revolutionen, bara kan styras av bourgeoisien eller vad som är än värre av arbetare, vilkas ambitioner har omformats till borgerlig fåfänga. Och eftersom denna rörelse i verkligheten försiggår ovanför proletariatets huvud, kommer den, som alla sina föregångare, inte att underlåta att klassa proletariatet som ingenting annat än ett livlöst verktyg, som ofrånkomligen måste offras i de olika borgerliga partiernas inbördes strid om den politiska makten, det vill säga makten och rätten att härska över och suga ut massorna. Massornas instinktiva längtan efter ekonomisk jämlikhet är så stark att om de kunde hoppas på att erhålla den ur despotismens hand, skulle de otvivelaktigen och utan djupare reflektioner göra som de ofta gjort förr, förfalla till despotism. Lyckligtvis har den historiska utvecklingen också inverkat på massorna. Idag börjar man överallt förstå att ingen despotism har, eller kan ha, vare sig viljan eller möjligheten att skänka ekonomisk jämlikhet. Internationalens program är turligt nog synnerligen uttrycksfullt på den punkten. Arbetarnas frigörelse måste vara deras eget verk.