Stolar och bokstäver som bruksföremål

hannes rydell Stolar och bokstäver som bruksföremål I en väns ansikte är också de minimala uttrycken ett precist språk. Rynkor och veck är linjer som preciserar vad som sägs. Här fyller detaljseendet en praktisk funktion. Vår mottaglighet för den här sortens finlir odlar vi olika. Mitt professionella fokus är satt på bokstavsformer. Typografi intresserar mig både då den är uttrycksfull och då den tjänar ett skrivet innehåll utan att göra så mycket väsen av sig. Den sorts bokstavsformer som inte tar plats utan snarast ger plats åt innehållet är bruksföremål, som då de tecknas kräver att man närmar sig problematiken med lika delar sval analys och intuition. Brukstypografin rymmer större frågor, som jag vill tro ska räcka ett helt liv. Typsnittskategorin antikvan med serifer och en växling i linjernas tjocklek rymmer de mest spännande och komplicerade frågorna. Jag vill nyansera såväl frågorna som svaren utifrån givna läsesammanhang och i vaken relation till vår tid. Antikvan kan betraktas som en artefakt, ett av människohanden framställt föremål som varken är resultatet av konst eller av vetenskap. Ett uttryck där kulturen snarare än individen sätter spår. I den här texten undersöker jag vad typografin kan lära sig av stolformgivningen. Jag zoomar in typografins minsta beståndsdelar: bokstäverna, deras struktur och detaljer. De krav som ställs på stolens form beträffande till exempel ergonomi, kan indirekt också förklara varför antikvabokstäver har ett så strikt formschema. De visuellt ergonomiska beaktanden, som formar brukstypografin, lyder ögat på ett liknande sätt som den ergonomiskt utformade stolen lyder kroppen. Men den synliga och fysiska upplevelsen av stolen är mer påtaglig än läsarens upplevelse av bokstäverna. Vad som gör en stol mer bekväm än en annan kan vi lättare sätta ord på. Hos obekväm typografi är det ofta svårare att exakt hitta felen. Ögat som ensam sensor får i sammanhanget en svagare impuls om man jämför med den upplevelse som stolen ger hela kroppen. Stolen som bruksföremål blir tillsammans med kroppen ett tvåbitarspussel, som vi har stor erfarenhet av. Ju fler anpassningar som kan förläggas till tinget desto bättre är det. Människans anpassningsförmåga är stor, vilket gör att formgivare kan sticka iväg en bit bortom funktionens område. Det kan definitivt behövas för att låsa upp fastfrusna tankesätt, men bruksföremål behöver befinna sig där, eller kanske snarare hitta tillbaka till funktionens fält mot slutet av en designprocess. Det här resonemanget kan tillspetsas ytterligare, ända tills det börjar klia på vissa postmodernister skulle jag tro. De sittdon och bokstäver som är tänkta som bruksföremål kan följa nästan objektivt fixerade konstanter för formens skelett. Det subjektiva som rör smak och tycke ändras knappt i skelettet utan snarare i muskulaturen, i formens yttre skikt. För att tydliggöra exemplen i texten kan vi dela upp bokstavsformen i tre anatomiska delar: skelettet, musklerna och det yttersta skiktet skalet. Typsnittens formspråk blir unikt där i skalet och i de riktigt små detaljerna. Talade ord får nyanser genom ansiktsmimiken. Skriftspråkets berättarröst nyanseras bland annat i dess typografiska form. Val av till exempel papper och pärm på en bok 91

Thonets stol. fungerar tillsammans med typografin som en kulturell kompass som effektivt säger saker om avsändarens sympatier. Stolar av trä får en materiell logik som är ofrånkomlig. Hantverket tar tid och inbjuder till eftertanke. Snickarmästaren Michael Thonet började under 1830-talet arbeta med tunna träfaner som han kokade i lim och formpressade. Han tog patent på sin uppfinning och de friare former han kunde skapa, tack vare att den nya metoden passade bra i tidens ny-rokoko. Thonet var en extremt skicklig hantverkare och en innovatör som inte nöjde sig med detta. Inte var han heller särskilt intresserad av form som ett egenuttryck för sin tid. 1859 var Stol Nr 14 satt i serieproduktion. Thonet hade då fortsatt att experimentera med böjträ och i stället för att som i sin tidigare tillverkningsprocess behöva dela upp träet i stavar eller faner kom han på ett arbetssätt där han kunde jobba med solida stycken i bokträ. En rundstav som ångas och sätts i press kan omformas rätt mycket. Men ändå inte tillräckligt för att en hållbar stolsrygg skulle kunna tillverkas i ett enda stycke. Träfibrerna på insidan av stycket pressades samman medan de på utsidan drogs isär. De fibrer som pressades samman fick fortsatt god hållfasthet. Fibern som drogs isär däremot gjorde träet porösare och svagare. Efter att ha testat mängder av arbetssätt kom Thonet på att han innan det ångvarma träet sattes i press kunde förse det med ett tunt metallband på det som skulle bli den konvexa sidan. Det tunna järnbandet fästes längs med rundstaven och veks om båda ändar. Då bandet veks om träet och fästes, gjorde det att träfibern inte töjdes isär utan bara pressades samman. Träet kunde böjas mycket mer och höll. Uppfinningen gjorde att Thonets stolar kunde framställas skamligt billigt och riktigt snabbt. På 1930-talet hade Thonets stolar sålts i uppemot hundra miljoner exemplar världen över till såväl slott som koja, till caféer, teatrar och revolutionärers mötesrum. Att stolen kunde vinna popularitet i så många och vitt skilda läger har, tror jag, utöver priset att göra med dess långsamt framforskade form och att tillverkningsprocessen tilläts sätta spår i det estetiska uttrycket. Det finns ett flöde i hantverket som formen får med sig. En vision som manifesterats. Ett fysiskt problem har kringgåtts med list. Den sortens intelligens översatt till form blir attraktiv. Thonets stol nr 14 Spår av tiden Boken American Metal Typefaces of the Twentieh Century av Mac McGrew får mig att häpna över hur bra många av bokstavsformerna däri ter sig ur en pedagogisk synvinkel. Det myllrar av väl proportionerade bokstavsformer som har spänst och artikulerad form, som står i vaken relation till ett konkret läsesammanhang. Nu sitter jag här och skulle lika gärna kunna sammanfatta det här med att de va bättre förr, kanske man kan tro. Det menar jag inte. Utan vad det här säger mig är bara att formen inte kan isoleras till känsloneutral funktion. Alla talade ord förmedlas av en röst. De skrivna orden har alltid en form som på ett lika ofrånkomligt sätt påverkar läsarens tolkning. Texten når läsaren på flera sätt parallellt. Formen liksom innehållet har flera nivåer eller kanaler. Gemensamt för välfungerande antikvor är deras formskelett. Leder, armar och ben är placerade efter en klok konvention. En musikaliskt pulserande svärta ger skelettet en kropp. Antikvans grundstruktur är i stora drag identiskt efter fem- 92

hundra år. Vad som varierar är de små detaljerna och formens yttre lager. Vad som färgar formen med en känsla, som placerar texten i en tid och i en kultur finns alltid där. Det här bekräftas av ett flertal typsnitt från 1900-talets början och mitt, som finns i boken. En del luktar av kapitalistiska uppåtvindar där läsaren bemöts mest som en konsument. Ändå kan dessa typsnitt ofta vara trogna bokstävernas funktion i texten, som bruksföremål som tjänar textens innehåll med sitt konservativa formschema, i tydligt artikulerade former. Nytecknade antikvor som för oss idag känns fräscha, med en nutidens visuella jargong, kan trots sin samtida tilltalston vara otroligt mycket sämre på att helt enkelt presentera en text. Många typsnitt av färskare datum kan kännas som tonårsrevolter mot skriftens konservativa regim. Det i sig är ju ofta skönt och välbehövligt. Men då en text ska få en berättarröst som ska hålla i några hundra sidor är det ju bra om den så att säga har passerat målbrottet. När jag själv formger bokstäver föreställer jag mig att jag ser silhuetten av en bokstavsskulptur. Alltså något med en logik som delvis också dikteras av ett materials begränsningar. Jag tänker mig ofta formen i smide. Eller att den består av ett modulskelett med solida stavar som omsluts av vax eller någon sorts krympslang. Ofta tänker jag att formen är av trä. Täljda grenar som i genomskärning är kvadratiska, eller böjträ som i en Thonet- eller Bruno Mathsson-stol. Det handlar för mig om att sakta tämja formen till en silhuett där energin pulserar mellan lägesenergi och rörelseenergi, vilket blir särskilt tydligt i smides- och böjträmetaforerna. Den anatomiska grundstrukturen i antikvabokstaven finns det skäl att fortsätta att uppskatta, men muskulaturen måste underhållas, och lite kläder skadar inte heller. I bokstävernas yttre lager avlöser trender varandra och det är framför allt där som tiden och kulturen blir synlig. Digitalt vs analogt Nu när typsnitt får sin slutliga form i digitala bezierkurvor definieras konturen snarare än bokstavskroppen. Fokus kan lätt hamna väl mycket på just det yttersta lagret som per automatik kretsar kring formen som kulturell kod, form som Theselius Stol NO 1. 93

Theselius pinnstol. Theselius "Stol". manifesterar tillhörighet och som fyller ordet Vi med en specifik innebörd. Den kalligrafiska bokstaven skrivs och det måste med nödvändighet ske inom viss tid, innan pennans bläck flyter ut till en plump. Den typografiska bokstaven fryser tiden och ska bli så bra på att vara just den bokstaven som det bara går. Typsnittstecknaren gynnas inte av någon tickande klocka som eldar på tempot. Typografi från digital tid däremot kan ibland göra misstaget att jobba på ackord eller värdera flödet i linjen över bokstavens tydlighet. Tecknet som autonom och harmonisk form mår ofta bäst utan de extra finesserna som istället ger läsningen friktion, snarare än att stimulera ögat. Egentligen är det farligt att generalisera så här och framför allt måste man skilja på brukstypografi och expressiv typografi, där formen ska fånga ögat före innehållet. Den digitala tekniken är än mer revolutionerande för typografiområdet än Thonets smarta patent var för möbelindustrin. Det motstånd materialet ger hantverkaren kan vara bra för designprocessen. Nu när typsnittstecknarens hantverk blivit digitalt kan den harmoni som den materiella logiken ger upphov till ibland försvinna. Det behöver ju i och för sig inte vara så att typografiska former bara har släktskap med skriften och arbetet med patriserna/stämplarna som skars i stål för att få blytyper. Den digitala tekniken får kanske om trettio år eller så en egen inneboende logik som kommer att påverka formen. Men i nuläget har de välfungerande antikvorna sin logiska bakgrund i den materiella världen med tyngdlag och hållfasthet med mera. Vad vi upplever som harmoniskt har också ofta en koppling till former från naturen. Oj, nu provocerar jag visst postmodernisterna igen. Mats Theselius Ett materials motstånd i ett fysiskt hantverk tror jag ofta får en positiv inverkan på den färdiga formen. Formgivaren Mats Theselius tänker annorlunda. Mats tycks förhålla sig lika vaket till ett kulturhistoriskt arv som till möbelform, som fritt konstnärligt uttryck. Han är nytänkande och konceptuell och en vass hantverkare. Däremot tror han inte alls på att materialets motstånd skulle vara något bra. Han råkar bara ha haft oturen att uttrycka sig bäst i hårda material, vilket han verkar tycka är synd eftersom han därför hinner mindre jämfört med om han varit mer hemma i, som han kallar det, sliriga material som glas, tyg eller lera. 94

När jag började se analogin mellan stolar och bokstäver fick jag syn på Mats pinnstol, som för mig tydliggjorde parallellen mellan dessa bruksföremål ytterligare. Det faktum att hantverkarens kunskap oftast ryms en bit bortom orden var sant också den dag Mats och jag träffades. Han menar också att det inte ger honom något att analysera det egna arbetet verbalt på det sätt jag söker göra och att det snarare kan bromsa upp ett kreativt flyt. Det här påminner mig lite om fraser man hör från många bildkonstnärer. Visst kan orden ibland punktera det lekfulla men sköra mentala revir, den tankebubbla som man finner sin kreativitet i, men Så den stora klokskap och det visionära tankesätt som Mats Theselius ständigt ger nya prov på får här tala genom hans grymt fina stolar. Han berättar om riktigt spännande hantverkstekniska prylar, till exempel om en specialsvarv där det trästycke som svarvas inte behöver vara rakt och där diametern på stycket regleras av hur svarvaren sitter. Sitsen är ett reglage för hur mycket trä som ska avverkas. Mats Stol, som tillverkas av Källemo, för tankarna till sagans värld, som Guldlock och de tre björnarna. Han beskriver den som enkel, som något ur ett barns teckning. Stol NO 1 (s. 93) finns i S. M. L. och XL. Och produceras av Ruben. Alla de här stolarna lyckas vara konceptuella och på något sätt tillsynes odesignade på samma gång. Både Stol och Stol NO 1 förhåller sig till stolen som begrepp, formen söker sig till sitt ursprung i idévärlden, om man nu för ett kort ögonblick ska tro på Platons uppdelning. Särskilt Stolen Stol kunde platsa i en scenografi, där alla ting karikerar sig själva, fast utan ironi. Med samma tydlighet som ett piktogram på en vägskylt. Bra bruksföremål lämnar formen fri från kreatörens ego och önskan om bekräftelse. Kreatören blir hantverkare, suddar bort både sig själv och den förnuftiga iakttagelsen, som lokaliserar tankens väg. Det hela kan först analyseras när något lekts fram, i pausen därefter kan återigen ett betraktande som skiljer på orsak och verkan ta vid. För mig blir orden ett hot om man med dem går händelserna i förväg. Kreativiteten får fart i ett skyddat tillstånd där intuitionen guidar leken. Förnuftet förblindas så att arbetet närs av överraskningar. Denna sorts vilsesprungna tankar får ett större värde då de återvänder till det funktionellt relaterade. Den association som lösgör sig från logiken för en stund, är kreativitetens högoktaniga bränsle. Även i en designprocess där målet är ett färdigt bruksföremål behöver den kreativa integriteten värnas. En text som den här skrivs i en utdragen paus mellan arbetspass där handen hinner före tanken. En träslöjdslärare som jag har haft såg sina ögon som sitt viktigaste verktyg. I pauserna från hantverket orienterar man sig bland det intuitivt framväxta och tuktar. Att med logisk förankring försöka följa de flimrande snabba tankarnas väg låter sig inte göras. Den iakttagelse som färdas med språket som farkost hindrar ofta tankarna från att lätta, bli visioner och nå sin potential. Mästare som Thonet och Theselius har saker att lära mig som typsnittstecknare. Orden i den här texten kommer i framtiden, när formkänslan nyanseras ännu längre bort från språket, troligt att kännas trubbiga. Mats vet bevisligen hur hans stolar ser ut där. Nu ger jag mig och går tillbaka till ritbordet där ett gement e väntar på att bli lite mindre framtungt. 95