EN SANN LÖGN. Det går en våg av dokumentärt

Frida Röhl. Foto: Jenny Kronberg (GÖTEBORG): HUR NÄRA SANNINGEN KAN TEATERN KOMMA? OCH VEMS SANNING ÄR DET SOM SKILDRAS PÅ SCEN? FRIDA RÖHL, KONSTNÄRLIG LEDARE FÖR FOLKTEATERN I GÖTEBORG, HAR UNDERSÖKT DETTA SVÅRFÅNGADE BEGREPP TILLSAMMANS MED HELA TEATERN I SANN GRUPPTEATERANDA. EN SANN LÖGN Det går en våg av dokumentärt baserad teater på svenska scener just nu. Ett slags journalistisk teater som bygger på intervjuer med allmänheten, på sociologiska undersökningar etcetera. Det tycks finnas en längtan efter verklighet idag. Frida Röhl har länge varit lockad av att utforska gränsen mellan det verkliga och det fiktiva. Jag tror att allt som jag någonsin har gjort relaterar till verklighet och fiktion, för det har alltid intresserat mig. Våren 2014 tillträdde hon på Folkteatern i Göteborg, efter att under tio år ha lett frigruppen Teater Tribunalen, vars uppsättningar genom åren har klingat av en tydligt politisk och samhällsengagerad underton. Om det är något jag förknippar Frida Röhl med är det just ett väl förankrat politiskt engagemang i det hon gör, tillsammans med en vilja att vrida och vända på de ämnen hon undersöker, visa på det komplexa allt kombinerat med en konstnärlig frimodighet. Hennes första egna projekt efter tillträdet på Folkteatern Sanning c/o Folkteatern problematiserar begreppet sanning. Vems sanning är det egentligen en ensemble berättar när den uttrycker att den säger som det är? Hur sann kan teater, som i grunden alltid också bär på ett lager av fiktion och representation, bli? Jag ville sätta teatern i relation till människor utanför teatervärlden. Jag var inte så intresserad av att göra ett socialt projekt och fråga folk hur de mår, eller hur det är att växa upp på en viss plats, utan jag ville höra vad de tycker teater ska handla om och ha en dialog om konstformen. I stort sett alla som Folkteatern frågade hade en åsikt om detta. Det är glädjande att se att så många människor, som inte själva håller på med teater, vill något med teaterkonsten. Det är egentligen en intressantare ingång till vad teaterns roll i samhället ska vara, att fråga allmänheten vad de faktiskt vill se, istället för: Varför går du inte på teater? Söker dialog På senare år har Frida Röhl intresserat sig för hur vi, rent bokstavligt, arbetar med teater i Sverige. Hur processerna ser ut. Och varför vi talar så lite om dem. Jag tror att om man vill hitta nya former för teaterföreställningar, eller förändra teaterformen i stort, är det processerna man ska rikta in sig på. Det är där det intressanta händer. Och vi behöver släppa in publiken i dessa processer, på ett tidigare stadium än normalt. Följaktligen har de också tagit in provpublik i det här projektet, och haft öppna repetitioner. Det är något som jag skulle vilja utveckla mycket mer. Att försöka hitta ett gemensamt ägande av den föreställning vi gör och ha modet att vara i dialog med publiken. Jag tror att framför allt vuxenteatern i Sverige behöver hit- 62 SHAKESPEARE- OG TEATERTIDSSKRIFT 2 3 / 2015 AV BIRGITTA HAGLUND

NORSK SHAKESPEARE- OG TEATERTIDSSKRIFT 2 3 / 2015 63

Zardasht Rad och Daniel Dahlin i Incident. Charlotte Trulsen, Sanna Hultman, Lycke Claesson, Elisabeth Göransson och Jonas Sjöqvist i Variations. ta ett sätt att rikta sig mer utåt. Tittar man på barn- och ungdomsscenerna jobbar de mycket oftare på det här sättet. De ställer frågor till publiken, tar in referensgrupper Med Sanning c/o Folkteatern upprättade Frida Röhl en plattform och en relation med göteborgarna, men hon ville också nå en gruppteateranda inom teaterhuset. Folkteatern är, enligt henne, tillräckligt liten för att alla ska kunna vara med i de konstnärliga samtalen och tillräckligt stor för att kunna göra intressanta projekt. Gruppteater är mitt ideal, i synnerhet som jag nu leder en folkteater. Det måste finnas ett slags kollektivt avsändarskap i det vi gör. Ja, teater är i grunden en kollektiv konstform, där även publiken är delaktig, och detta är också Frida Röhls utgångspunkt som regissör. GRUPPTEATER ÄR MITT IDEAL. DET MÅSTE FIN NAS ETT SLAGS KOLLEKTIVT AV SÄNDARSKAP I DET VI GÖR. Ibland upplever jag att det enbart är en eller två personer som skapar en uppsättning, resten är hantlangare. Och det kommer från en genikult kring exempelvis stora regissörer, som ofta hyllas och överskattas idag. De gör många gånger en teater som blir intern och nästan enbart intressant för teaternördar. Jag längtar efter ett tilltal som bygger på gemensamt skapande. Hon är inte ute efter att upplösa de olika yrkesrollerna men hon vill att alla ska vara inkluderade i det konstnärliga samtalet, oavsett funktion på teatern. I grunden tycker jag att teatern behöver hitta tillbaka till sig själv vilka är vi som gör det här och varför? Att fråga sig vad vi berättar och ur vems perspektiv, det tycker jag också ligger i sanningsbegreppet. Finns det en sanning överhuvudtaget? Det är intressant att undersöka, både filosofiskt, politiskt och konstnärligt. I Sanningsprojektet har de alla arbetat med workshops, där de gemensamt har spånat fram idéer kring exempelvis scenrummet. På sikt tror jag att det kommer ut intressanta teaterföreställningar ur ett sådant arbete som bygger på delaktighet, och jag vill fortsätta med det. Den här vi-känslan som Frida Röhl är mån om att skapa på Folkteatern får jag också när jag ser de tre föreställningar som ingår i Sanningsprojektet. Det märks att hela teatern har varit engagerad i arbetet. Samma vi-känsla får jag även så fort jag kliver in på teatern. Foajén använder de till samtal, föreläsningar, teatersport, musikarrangemang men där finns också en välbesökt restaurang, frekventerad av folk som inte bara är teaterpublik. De har en bar, fullsatt även den, och verkar ha blivit en självklar mötesplats vid Järntorget. En varierad trilogi Ingången till Sanningsprojeket, som består av tre olika uppsättningar, bör- 64 SHAKESPEARE- OG TEATERTIDSSKRIFT 2 3 / 2015

Amina Hocine (musiker), Zardasht Rad och Lycke Claesson i Not based on a true story. jade med arbetet kring Not based on a true story, den pjäs som ligger sist, regisserad av Frida Röhl. Det är en lättillgänglig, smått utflippad föreställning, med en mängd olika infallsvinklar på teater och med ett collageaktigt formspråk som drar åt revy. Manuset bygger på de svar Folkteatern fick in från sin publik, kring vilka ämnen de önskar se skildrade på scen. Vilken verklighet. Och det var både högt och lågt clowner som druttar på ändan, magiska tricks, något politiskt men DET ÄR DEN ABSOLUT ENKLASTE VÄGEN ATT GÅ, OM MAN VILL HITTA AUTENTICITET, ATT LÅTA MÄNNISKOR BERÄTTA SINA EGNA HISTORIER FRÅN EN SCEN. MEN HUR SKA VI UTVECKLA TEATERKONSTEN? ändå roligt, dagsaktuella frågor som högerextremism och främlingsfientlighet Det var jättemånga som tyckte att vi skulle göra något om rasism. Och då passade Variation bra. Kristian Hallbergs pjäs, även den i Frida Röhls regi, är först ut i trilogin och handlar om en förälder i pjäsen en pappa, här gestaltad av en kvinnlig skådespelare, Sanna Hultman vars självbild rasar rejält. Variation visar hur långt det kan vara mellan teori och praktik. K ser sig som en medveten och ansvarsfull samhällsmedborgare och förälder, som engagerar sig mot bland annat främlingsfientlighet. Det är lätt att fatta sympati för rollen, till att börja med. Tills publiken börjar inse hur full av förutfattade meningar och fördomar K är, utan att själv vara medveten om det. Det är en pjäs som är lätt att få grepp om, menar Frida Röhl, och som skildrar den lilla världen, relationerna. Det är intressant att prata om rasism på det sättet när blicken riktas mot den vita, medvetna människan snarare än att skildra galna högerextremister. Det kryper mer under huden. Den andra pjäsen i trilogin, Möjligtvis har det inträffat en incident av Chris Thorpe i regi av Fredrik Lusth (skådespelarstudent från Teaterhögskolan i Luleå) och Magnus Lindman är en minst sagt mångbottnad och mer svårfångad historia. Här står det komplicerade världspolitiska läget i centrum som Thorpe «filosoferar kring», enligt Frida Röhl. Publiken bjuds pusselbit för pusselbit, utan att för den skull riktigt få hela bilden lagd. Frida Röhl tycker Möjligtvis har det inträffat en incident innehåller ett budskap om att världen faktiskt går att förändra. Även om man inte uppnår sitt mål omdanar man den på något vis ändå. Chris Thorpe har lagt de fyra olika, dramatiskt laddade, situationerna som beskrivs i pjäsen väldigt nära ett antal otäcka händelser ur verkligheten som massakern på Himmelska fridens NORSK SHAKESPEARE- OG TEATERTIDSSKRIFT 2 3 / 2015 65

torg i Peking eller Anders Behring Breiviks massmord på Utøya. Hur långt kan våra övertygelser driva oss när vi upplever dessa som otvetydigt sanna, är en central fråga. Förvandlas vi till massmördare eller till räddare i nöden? Dramatikern har tagit det som vi uppfattar som sanning eller verklighet och förvridit det, gjort en konstnärlig form av det. Frida Röhl har länkat samman de tre uppsättningarna genom att den unga kille som i den här pjäsen berättar om sin flykt till Europa, också kan ses som den pojke från Afghanistan som det talas om i Variation, men som publiken aldrig får möta. I del tre, Not based on a true story, får föreställningen mot slutet ett brännande tonläge när skådespelaren Haroon Nathan (som även medverkar i del två) börjar berätta om sina upplevelser under sin egen flykt från Afghanistan till Europa. Bland annat om människosmugglarna. Cirkeln sluts. Verklighet och fiktion flyter ihop. För mig personligen är den unga killen en röd tråd genom de här tre föreställningarna. Men det gör inget om ingen fattar det. Däremot har det varit viktigt för mig att hela teatermaskineriet är synligt, i den avslutande uppsättningen. Att teknikerna kommer in och alla får vara med. Det är också en verklighets- och fiktionsfråga, att avslöja hela maskineriet och samtidigt försöka framhärda i att göra något slags teater av det. När konsten inte nöjer sig med att stanna inom fiktionen utan tar sig ut i verkligheten uppstår det ofta provokationer, menar Frida Röhl. Hon nämner den svenska konstnären och filmregissören Anna Odell, som iscensatte en psykos och låtsades att hon tänkte hoppa från Liljeholmsbron i Stockholm. Odell kördes till psykakuten och lyckades där lura personalen, varpå hon tvångsmedicinerades och bältades. Det blev en hetsig debatt kring konst och verklighet. Hur långt får konsten gå? Ibland kan även det omvända ske, att verkligheten interagerar med konsten, påpekar Frida Röhl. Som när konstverk exempelvis förstörs av någon som inte kan hantera dess budskap. Den där hinnan, när fiktionen blir verklig eller när verkligheten ger sig in i fiktionen, där händer något som är kittlande och intressant. Vad får verkligheten vara och vad får fiktionen vara? En samhällsneuros Frida Röhl vill som regissör i möjligaste mån öppna upp för publikens egna associationer. Därför skissar hon gärna, regimässigt, ger publiken tillåtelse att få vara i sin egen bildvärld och fylla i själva. Vilket blir extra tydligt i Not based on a true story. Jag jobbar också mycket med att IBLAND UPPSTÅR DET NÄSTEN EN MOBBING KULTUR OM NÅGON RÅKAR UTTRYCKE SIG «FEL» skådespelarna ska hitta en snackighet, så att det inte känns som att de talar som på teatern. Detta tydliggörs, å andra sidan, i Variation. Frida Röhl ser situationen i pjäsen som ett slags neuros. Det var min första tanke när jag läste manuset, det här handlar om en neuros kring vithet, hur får jag uttrycka mig, vad får jag säga och inte, hur ska jag vara den perfekta människan? Nu finns det också en neuros i samhället i stort, tycker jag. Ibland uppstår det nästan en mobbingkultur på Facebook om någon råkar uttrycka sig «fel», fast utan onda avsikter. Om man vill ha en politisk framåtrörelse måste det finnas konstruktivare sätt än att göra människor rädda för att uttrycka sig galet när de säger sin mening. Samma rädsla möter Frida Röhl hos studerande idag. Hon undervisar i olika sammanhang, bland annat i politisk scenkonst på Stockholms dramatiska högskola, och hon har märkt att unga människor hämmas av det hårda samtalsklimatet. De tappar tillgången till sin egen intuition. Ska man uttrycka sig konstnärligt måste man våga vara i sin intuition. Sedan kan man titta på det i efterhand, men man måste våga associera fritt i stunden. Överlag saknar Frida Röhl ett mod i Teatersverige. Hon menar att branschen är ansatt, ekonomiskt sett, vilket skapar osäkra arbetsförhållanden för teatrarnas personal. Det finns inte längre utrymme att få pröva sina idéer och ibland också misslyckas. Men hon upplever även andra hot mot teatern som konstform: Jag har suttit på seminarier och hört regissörer säga, inför förstaårselever på Teaterhögskolorna, att de egentligen inte vill jobba med riktiga skådespelare utan ställa «vanliga» människor på scen, för att hitta ett autentiskt uttryck Ja, men då kan vi ju lika gärna lägga ner. Det är den absolut enklaste vägen att gå, om man vill hitta autenticitet, att låta människor berätta sina egna historier från en scen. Men hur ska vi utveckla teaterkonsten? Hur kan vi göra teatern relevant i samhället idag? Branschen är också ansatt i och med det faktum att främlingsfientliga krafter har växt sig starkare. Det sitter redan Sverigedemokrater i styrelser för svenska teatrar, enligt Frida Röhl. För mig går inte den ekvationen ihop, det är oförenligt. Kulturen blir, genom deras politik, en symbolsfär. Allt som inte tjänar det nationella syftet blir hotfullt för dessa krafter. Det är obehagligt att ha känslan av att det jag brinner för är något som en del människor vill stoppa. Avslutningsvis tillägger Frida Röhl att hon tycker Folkteaterns historia, som är starkt kopplad till arbetarrörelsen, är väldigt spännande. Hon vill använda sig av detta. Men jag vill uppdatera och förnya det hela. Hitta vad det betyder idag. Det var en av anledningarna till att jag tackade ja till jobbet. 66 SHAKESPEARE- OG TEATERTIDSSKRIFT 2 3 / 2015