Hur bör elhandeln organiseras?

Hur bör elhandeln organiseras? En analys av den svenska elmarknadens regelverk Elforsk rapport 2004:10 Lars Bergman Eirik S. Amundsen Mars 2004

Hur bör elhandeln organiseras? En analys av den svenska elmarknadens regelverk Elforsk rapport 2004:10 Lars Bergman Eirik S. Amundsen Mars 2004

Hur bör elhandeln organiseras? En analys av den svenska elmarknadens regelverk Elforsk rapport 2004:10 Lars Bergman Eirik S. Amundsen

Förord De senaste årens genomgripande förändring av spelreglerna på elmarknaden är ett stort marknadsekonomiskt experiment. För att denna nya ordning verkligen skall leda till en effektiv elförsörjning krävs ökad kunskap om hur en elmarknad i konkurrens verkligen fungerar och hur de problem som vi ser bäst ska lösas. Inom ramen för Elforsks Market Design-program bedrivs såväl teoretisk som praktisk forskning kring funktionerna på en avreglerad elmarknad. Programmet finansieras av svenska elföretag, Svensk Energi, EBL-kompetans i Norge samt av staten genom Svenska Kraftnät och Statens Energimyndighet. Slutförda studier och konferensmaterial finns samlade på programmets hemsida www.elforsk-marketdesign.net, där arkivet kontinuerligt uppdateras med tillkommande rapporter och studier. Stockholm, mars 2004 Peter Fritz Programsekreterare Market Design Elforsk AB i

Författarnas förord Under arbetet med denna rapport har vi dragit nytta av samtal med många personer med kunskaper om elmarknadsfrågor i allmänhet och den svenska elhandeln i synnerhet. Vi är tacksamma mot alla, men vill särskilt nämna Gunnar Fabricius, Peter Fritz, Richard Green, Lennart Hjalmarsson, Paul Joskow, Stephen Littlechild och Göran Morén. Vi har också haft stor nytta av de synpunkter som deltagarna vid ett seminarium vid Elforsk gav på en tidigare version av rapporten. Ingen av de personer som givit synpunkter och på annat sätt påverkat vårt arbete har emellertid något ansvar för våra analyser och slutsatser. Bergen och Stockholm i februari 2004 Eirik S. Amundsen Lars Bergman iii

Innehållsförteckning 1 SYFTE OCH UPPLÄGGNING... 1 2 BAKGRUND... 4 2.1 EU:S ELMARKNADSDIREKTIV...4 2.2 DEN INTERNATIONELLA DEBATTEN...5 3 DEN SVENSKA ELHANDELN... 8 3.1 FÖRETAGEN...8 3.2 ELHANDELSFÖRETAGENS KOSTNADER...10 3.3 KONTRAKTSFORMER I SVERIGE OCH NORGE...14 4 VILKA KONSUMENTVÄRDEN SKAPAR ELHANDELSFÖRETAGEN?... 18 4.1 ELHANDELSFÖRETAGENS UTBUD AV TJÄNSTER...18 4.2 PRISRISKER...19 4.3 KVANTITETSRISKER...20 4.4 EXKURS: KOSTNAD ATT BÄRA RISK...21 4.5 ELHANDELSFÖRETAGEN OCH ELMARKNADENS EFFEKTIVITET...23 4.6 SLUTSATSER OM KONSUMENTVÄRDEN I ELHANDELN...29 5 DEN INTERNATIONELLA DEBATTEN OM ELHANDELNS ORGANISERING... 31 5.1 HOGAN OCH EFFICIENT DIRECT ACCESS...31 6 ALTERNATIVA MODELLER FÖR ELHANDEL... 35 6.1 MODELLERNA...35 6.2 KRITERIER FÖR JÄMFÖRELSE...39 6.3 JÄMFÖRELSE MELLAN ALTERNATIVEN...40 6.4 SAMMANFATTANDE BEDÖMNING AV DE SAMHÄLLSEKONOMISKA EFFEKTERNA AV OLIKA ALTERNATIV...43 6.5 EN ALTERNATIV MODELL FÖR ELHANDELN...44 6.6 EU:S DIREKTIV...46 7 BEHÖVER ELHANDELN REFORMERAS OCH I SÅ FALL HUR?... 48 7.1 FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR ORGANISK EFFEKTIVISERING...48 7.2 EN MARGINELL REFORM...49 7.3 SLUTORD...50 v

1 Syfte och uppläggning Under det senaste decenniet har långtgående reformer av elmarknadens regelverk genomförts i ett stort antal länder. Den genomgående ambitionen har varit att ge marknadskrafterna ett större spelrum på en tidigare reglerad marknad. Fri prisbildning och decentralisering av investeringsbeslut är en gemensam ingrediens i de nya regelverken. Målet är en elmarknad där effektivitet och konsumentintresse skall säkras genom konkurrens snarare än genom central styrning och reglering. Det speciella med den nya elmarknad som nu växer fram är att dess institutioner, dvs regelverk, aktörskategorier och organiserade marknadsplatser, till stor del tillkommit genom en central reglering. Det vanliga är att marknadens institutioner i stället växer fram och anpassas på marknadens villkor; regler, aktörskategorier och organiserade marknadsplatser finns därför att de visat sig bidra till en bättre fungerande marknad. Mot denna bakgrund är det sannolikt att en del av de institutioner som skapats i samband med elmarknadsreformerna inte är ändamålsenliga och därför med tiden bör och kommer att förändras. Detta är ett av skälen till den stora aktivitet som råder inom forskningsområdet electricity market design. Samtidigt måste man beakta att förändringar i elmarknadens regelverk kan medföra höga kostnader och en lång omställningsperiod. Med andra ord måste de fördelar som en ny organisering av elhandeln kan medföra ställas mot de kostnader som anpassning till ett nytt regelverk för med sig. Syftet med denna rapport är att på uppdrag av Elforsk identifiera förändringar i elhandelns organisering och reglering som kan bidra till en från samhällsekonomisk synpunkt bättre fungerande elmarknad 1. Det samhällsekonomiska perspektivet innebär att två frågor står i fokus. Den första rör förhållandet mellan den marginella kostnaden för att producera och distribuera el och det pris för som de slutliga elförbrukarna måste betala. För att elförsörjningen skall vara effektiv från samhällsekonomisk synpunkt måste konsumentpriset på el vara lika med den relevanta marginalkostnaden. Man kan därför säga att det samhällsekonomiska perspektivet till stora delar sammanfaller med ett konsumentperspektiv på elmarknad och elpriser. Den andra frågan rör den totala kostnaden för att producera och distribuera el. Från samhällsekonomisk effektivitetssynpunkt bör denna kostnad vara så låg som möjligt. En viktig utgångspunkt för vårt uppdrag är några nyligen framförda förslag om en omvälvande förändring på detta område. Den föreslagna organiseringen av elhandeln skiljer sig från det nuvarande på två avgörande punkter. För det första skall nätbolagen 1 Två begrepp återkommer ofta i samhällsdebatten kring elmarknaden. Det första är fungerande elmarknad. Det är ett begrepp som inte är särskilt väl definierat och som inte återfinns i en lärobok i nationalekonomi. Emellertid anses en marknad i allmänhet fungera om det ständigt finns ett jämviktspris, dvs ett pris vid vilket utbud och efterfrågan balanserar. Huruvida detta pris är oväntat högt eller lågt, och hur det förhåller sig till relevanta kostnader för produktion och distribution av produkten i fråga, är en annan sak. Det andra begreppet är effektiv elmarknad. Med detta avses en marknad där jämviktspriset är lika med den från samhällsekonomisk synpunkt relevanta marginella kostnaden för att producera och transportera den aktuella produkten. 1

svara för all försäljning av el 2 inom respektive distributionsområde. Därmed försvinner i praktiken de nuvarande elhandelsföretagen, medan nätföretagen får utökade uppgifter. För det andra skall all försäljning av el ske till spotmarknadspris. Därmed exponeras elkonsumenterna för finansiella risker som under rådande förhållanden bärs av elhandelsföretagen. Enligt förslagsställarna skulle denna organisering av elhandeln medverka till en bättre fungerande elmarknad och leda till samhällsekonomiska vinster. Vår uppgift är att analysera och utvärdera dessa förslag och att mot bakgrund av våra analyser eventuellt föreslå förändringar i gällande regler för elhandeln i Sverige. De analyser och slutsatser som vi redovisar i det följande bygger på studier av relevant litteratur, särskilt den internationella litteraturen på området. Vi har också haft diskussioner med en rad olika personer med kompetens och erfarenheter av särskild betydelse för den aktuella frågeställningen samt genomfört en mindre studie av elhandeln i Norge. Vidare har EME Analys på vårt uppdrag genomfört en kartläggning av den svenska elhandelns struktur samt de kostnader för leverantörsbyten mm som den nuvarande organiseringen av elhandeln medför. Rapporten är disponerad på följande sätt: I det närmast följande avsnittet redovisas några utgångspunkter för den följande diskussionen kring elhandelns organisering. En av dessa utgångspunkter är EU:s elmarknadsdirektiv medan en annan är den internationella debatten om elhandeln och betydelsen av konkurrens i denna. I avsnitt 3 ges en kortfattad beskrivning av den svenska elhandelns struktur. Där görs också vissa jämförelser med den norska elhandelns struktur. Därefter (avsnitt 4) diskuteras elhandelsföretagens nuvarande uppgifter och de konsumentvärden som elhandelsföretagen direkt och indirekt kan skapa. I avsnitt 5 redovisas och kommenteras den internationella diskussionen om elhandelns organisering. Avsnitt 6 ägnas åt en jämförelse fyra mellan olika modeller för elhandelns organisering. Dessa modeller är utformade mot bakgrund av den svenska och internationella diskussionen som redovisats i de föregående avsnitten. I avsnitt 7, slutligen, redovisas våra slutsatser. 2 Vi bortser från att vissa industriföretag köper el direkt från producent eller NordPool. 2

3 ELFORSK

2 Bakgrund Som bakgrund till den följande diskussionen om elhandelns organisering finns det skäl att kort beröra två förhållanden. Det ena är utvecklingen av ett för hela EU gemensamt regelverk för elmarknaden och de restriktioner som detta kan innebära med avseende på möjligheterna att ändra regelverket för den svenska elhandeln. Det andra är den internationella debatten om elhandelns organisering och de slutsatser som där har dragits. 2.1 EU:s elmarknadsdirektiv Enligt EU:s första elmarknadsdirektiv (96/92/EG), som sedan 1999 är införlivat i medlemsländernas lagstiftning, skall alla större elkonsumenter ha tillgång till den fria elmarknaden. Konkret innebär detta att större elkonsumenter skall ha rätt att fritt välja elleverantör. Tillsammans skall dessa större konsumenter svara för minst 30 procent av elförbrukningen, dvs definitionen av stor elkonsument skall anpassas så att graden av marknadsöppning är minst 30 procent i varje medlemsland. I EU:s andra elmarknadsdirektiv (2003/54/EG) föreskrivs att den minsta tillåtna graden av marknadsöppning skall öka och nå 100 procent senast i juni 2007. I det första direktivet föreskrevs att företag som bedriver både nätverksamhet och elhandel skall vara organiserade så att ledning och ekonomisk redovisning för respektive verksamheter hålls strikt åtskilda ( management and accounting separation ). Detta har senare skärpts och kravet är nu att nätverksamhet och elhandel senast från juni 2007 skall bedrivas av skilda juridiska personer ( legal separation ). Båda dessa regler reflekterar målet att skapa en integrerad europeisk elmarknad med konkurrens och fri prisbildning i produktion och handel, samtidigt som transmission och lokal distribution även fortsättningsvis skall skötas av reglerade monopolföretag. Ett viktigt delmål är att konsumenternas skall ha möjligheter att fritt välja mellan konkurrerande leverantörer. Ett eventuellt nytt regelverk för den svenska elhandeln måsta alltså vara utformat så att det ger konsumenterna möjligheter att välja mellan olika elleverantörer på det sätt som EU:s elmarknadsdirektiv föreskriver. Nuvarande regelverk i Sverige uppfyller emellertid elmarknadsdirektivets krav med bred marginal. Graden av marknadsöppning är redan nu 100 procent, vilket innebär att även hushåll och andra småförbrukare är fria att välja elleverantör. Med andra ord gäller det som brukar kallas full retail competition i Sverige. Samma förhållande råder i Norge och en del andra länder och utvecklingen inom EU går generellt, om än långsamt, i denna riktning (se Green (2001)). Vidare innefattar det svenska regelverket redan nu krav på att nätverksamhet och elhandel skall bedrivas i skilda bolag ( legal separation ). Detta medför bland annat att de svenska elhandelsföretagen har en relativt fristående ställning med avseende på ägande, möjligheter till fusioner mm. I flertalet andra länder, där man nöjt sig med den minimala grad av separation mellan reglerad och konkurrensutsatt verksamhet som 4

EU:s första elmarknadsdirektiv förskriver ( management and accounting separation ), finns det i allmänhet en hög grad av integration mellan nät- och elhandelsföretag. Den svenska modellen 3 har i allmänhet ansetts främja effektivitetshöjande strukturell omvandling på elmarknaden och därmed bidra till lägre elpriser för såväl stora som små elkonsumenter. Konsumenternas möjlighet att fritt välja elhandelsföretag, och konkurrensen om kunderna mellan dessa, har ansetts bidra till effektiv konkurrens och lägre priser på elmarknaden. Det är också mycket som talar för att erfarenheterna av den svenska modellen, speciellt reglerna om full marknadsöppning och legal separation mellan nätverksamhet och elhandel, har påverkat innehållet i EU:s andra elmarknadsdirektiv. Under senare år har emellertid förslag om en radikal omorganisering av den svenska elhandeln förts fram, först av konsulten Gunnar Fabricius 4 och senare av Miljöpartiet i en motion till riksdagen 5. Grundtanken i dessa förslag är, som nämndes ovan, att nätföretagen skall sköta all försäljning av el inom respektive nätföretags distributionsområde och att ett standardkontrakt för alla elkonsumenter införs. Enligt detta kontrakt skall konsumentpriserna bestämmas av spotmarknadspriserna under den relevanta tidsperioden tillsammans med en reglerad avgift som bestäms av nätföretagets tillkommande kostnader. Med den föreslagna ordningen skulle elhandelsföretagen bli överflödiga. Med andra ord skulle den gamla elmarknadens eldistributionsföretag, med lokala monopol, återuppstå och konsumenterna skulle förlora den nyvunna rätten att själva välja elleverantör. Därmed torde en elmarknadsreform med denna innebörd vara oförenlig med EU:s elmarknadsdirektiv. Emellertid är det möjligt att förslaget skulle kunna modifieras så att det, utan att fundamentalt förändras, skulle kunna vara förenligt med EU:s elmarknadsdirektiv. Denna fråga diskuteras i avsnitt 6. 2.2 Den internationella debatten Den svenska diskussionen om elhandelns organisering är varken ny eller unik för Sverige, även om den institutionella bakgrunden för debatten skiljer sig emellan olika länder. I den internationella litteraturen på området brukar den av Fabricius m fl förordade modellen kallas spot price pass-through. Modellen har också många anhängare, men också kritiker. Förslag om spot price pass-through i elhandeln framfördes av William Hogan, professor vid Harvard University, i början av 1980-talet 6. Men enligt bland andra Hogan själv var det Larry Ruff som några år tidigare lanserat idén. I en rad artiklar har Hogan senare argumenterat för elhandel baserat på spot price pass-through. Dock är det främst Paul Joskow, professor vid MIT, som med vederbörliga referenser till Ruff och Hogan i detalj utvecklat argumenten för kontrakt av denna typ 7. I en nyligen utkommen 3 Som till stora delar är en nordisk modell. 4 Se Fabricius (2002) 5 Motion till riksdagen 2003/04: Elmarknaden hindrar konkurrensen. 6 Se Hogan (1994) 7 Se Joskow (2002) 5

lärobok 8 argumenterar Steven Stoft för spot price pass-through som den mest naturliga kontraktsformen i elhandeln. Kritikerna av att i praktiken avveckla elhandelsföretagen menar att dessa har en viktig funktion på elmarknaden. Den mest artikulerade motståndaren till tanken på obligatoriska kontrakt baserade på spot price pass-through är professor Stephen Littlechild 9, tidgare Regulator i Storbritannien. Littlechild har anfört både teoretiska argument och praktiska erfarenheter av konsumenternas bristande intresse för denna typ av kontrakt som stöd för sin ståndpunkt. Innebörden av de olika förslagen och kritiken av dessa diskuteras något mer ingående i avsnitt 5. Här räcker det att konstatera att det även bland de mest ansedda specialisterna på electricity market design finns olika uppfattningar om hur elhandeln bör organiseras. Med andra ord finns det ingen market design som kan anses vara entydigt överlägsen alla andra. 8 Se Stoft (2002) 9 Se Littlechild (2000) och Littlechild (2002). 6

7 ELFORSK

3 Den svenska elhandeln 10 En analys av olika alternativ för organiseringen av elhandeln måste utgå från en beskrivning den svenska elhandelns struktur i olika avseenden. I detta avsnitt ges inledningsvis en kort översikt av vilka företag som är verksamma i elhandeln och dessas relativa storlek. Därefter diskuteras elhandelns kostnader, särskilt de kostnader som bedöms hänga samman med den nuvarande organiseringen av elhandeln. Avslutningsvis diskuteras fördelningen mellan olika typer av kontrakt på den svenska elmarknaden. Som jämförelse redovisas motsvarande uppgifter för den norska elmarknaden. 3.1 Företagen Vid mitten av år 2003 var omkring 125 företag registrerade hos Svenska Kraftnät som leverantörer av el till slutförbrukare. Dessa företag kan delas in i tre grupper. Den första är de nationellt verksamma elhandelsföretagen som marknadsför sina tjänster nationellt och har en inte oväsentlig del av sina kunder utanför sitt gamla monopolområde (i de fall de har haft något monopolområde). Exempel på elhandelsföretag i denna kategori är Telge Energi, Kraft och kultur, Storuman Energi, OKQ8 och Hydro. Statoil var tidigare en nationellt aktiv aktör men valde att lämna den svenska elmarknaden. Den andra gruppen är de regionalt verksamma elhandelsföretagen. De ser en viss region som sin marknad och bedriver därför ingen nationell marknadsföring. Genom samfakturering av elanvändning och annan kommunal verksamhet har många regionala elhandelsföretag en lokal prägel. Många av de regionalt verksamma elhandelsföretagen har skapats genom att geografiskt näraliggande elhandelsföretag gått samman i ett gemensamt bolag för elhandel. I andra fall har bolaget fått sin nuvarande storlek genom uppköp av geografiskt näraliggande elhandelsföretag. Ett exempel på det sistnämnda är Östkraft som har vuxit genom förvärv av geografiskt näraliggande elhandelsföretag och nätbolag. Den tredje och antalsmässigt största gruppen är de lokalt verksamma elhandelsföretagen. Flertalet företag inom denna grupp vänder sig enbart till kunder inom ett givet nätbolags distributionsområde. Detta sammanfaller ofta med det tidigare kommunala elbolagets verksamhetsområde. De mindre lokala elhandelsföretagen kan i sin tur delas in i olika grupper. Den första utgörs av bolag som är återförsäljare i eget namn och som i vissa fall helt eller delvis ägs av något av de stora kraftbolagen. Elhandelsföretagets riskhantering och förvaltning av slutkunder sköts då av det stora kraftbolaget i form av en separat kraftportfölj. Ett exempel på elhandelsföretag i denna grupp återförsäljare är Söderhamn Elförsäljning. Den andra gruppen utgörs av lokala elhandelsföretag som helt bedriver sin verksamhet i ägarbolagets namn. Det finns då ingen egen kraftportfölj för det lokala elbolaget som i stället integreras direkt i det stora ägande kraftbolagets namn. Ett exempel på ett sådant intressebolag är Katrineholms Energi som säljer el via ägaren Östkraft. Den tredje 10 Detta avsnitt bygger på en utredning som gjorts av EME Analys. 8

gruppen är de självständiga lokala elhandelsföretagen. De anskaffar och säljer kraft till sina kunder i egen regi. För att attrahera kunder att stanna kvar hos den lokala aktören erbjuder de ibland en viss rabatt på ordinariepris. Alternativt säljer de endast till lokala kunder inom det lokala nätområdet. Storleken på denna typ av rabatt kan uppgå till ca 2,5 öre/kwh. Exempel på elhandelsföretag inom denna typ av aktör är Eksjö Energi. Nedanstående stapeldiagram visar hur de elhandelsföretag som är verksamma i Sverige (år 2003) är fördelade mellan de ovan diskuterade tre kategorierna. I diagrammet anges också hur stor andel av elhandelsföretagen inom respektive kategori som har balansansvar. Som framgår av diagrammet är det ett relativt litet antal elhandelsföretag som är verksamma i hela landet eller inom en större region. Det betyder att antalet konkurrerande elhandelsföretag kan skilja sig väsentligt mellan olika lokala marknader. Elhandelsföretag i Sverige uppdelade inom geografiskt verksamhetsområde 120 100 80 60 40 20 0 Nationella aktörer Regionala aktörer Lokala aktörer Med balansansvar Utan balansansvar Figur 3.1 Elhandelsföretag i Sverige uppdelade inom geografiskt verksamhetsområde. Källa: Svenska Kraftnät och företagens hemsidor. Den svenska elmarknaden i stort domineras av ett fåtal aktörer. De tre största kraftbolagen har tillsammans en sammanlagd marknadsandel i Sveriges på omkring 75 procent, exklusive Vattenfalls ägarintresse i Plusenergi (50 procent) och Sydkrafts förvärv av Graninge. De tre största kraftbolagen har behållit en mycket stor del av de kunder som de före elmarknadens avreglering 1996 hade i sina gamla monopolområden. Därefter har företagen vuxit genom omfattande förvärv av mindre, ofta kommunalt ägda, elhandelsföretag. Ett förhållande som möjliggjort detta är att de finansiella riskerna på elmarknaden blivit större och mer komplexa, vilket medfört skalfördelar i riskhanteringen och därmed konkurrensnackdelar för de mindre elhandelsföretagen. Samtidigt har de större elhandelsföretagen utnyttjat de potentiella skalfördelarna och byggt upp kompetens för analyser och kontinuerlig riskbedömning. I nedanstående figur visas de tio största elhandelsföretagens försäljning fördelad på dels antalet kunder, dels försåld kvantitet. Som indirekt framgår av figuren har Vattenfalls kunder i genomsnitt en större förbrukning än Sydkrafts och Fortums kunder. Det är 9

därför troligt att Vattenfalls kunder i genomsnitt uppvisar en högre priskänslighet än Sydkrafts och Fortums kunder. 1000000 800000 600000 400000 200000 0 Elförsäljning i Sverige 60 50 40 30 20 10 0 Kunder TWh Figur 3.2 Elförsäljning i Sverige. Källa: Kraft-Affärer. 3.2 Elhandelsföretagens kostnader Som underlag för den fortsatta diskussionen om elhandelns organisering är det lämpligt att översiktligt belysa arten och storleken av de kostnader som uppstår i elhandeln. Dessa kostnader måste täckas av marginalen mellan elhandelsföretagens försäljningspris och inköpspris. Handelsmarginalens storlek är en indikator på den samhällsekonomiska betydelsen av ökad effektivitet i elhandeln. Om den nödvändiga handelsmarginalen är liten, så är den potentiella samhällsekonomiska vinsten av effektivare elhandel också liten. En viktig fråga i sammanhanget är vilka, och hur stora, kostnader som skulle kunna undvikas eller kraftigt reduceras genom en förändring av elhandelns organisering. Som bakgrund till den följande diskussionen kan nämnas att elhandelsföretagens marginaler sjönk mellan 1996 och 2001. Dock steg marginalerna i s k tillsvidarekontrakt under denna period. Efter 2001 har marginalerna i fastpriskontrakt stigit. En överslagsmässig beräkning tyder på att marginalen mellan elhandlarnas försäljnings- och inköpspriser vid slutet av 2003 i genomsnitt uppgick till 7-8 öre/kwh. 3.2.1 Avgifter till NordPool För att få handla på NordPool Elspot måste en aktör vara medlem av börsen. Kostnaderna för detta är dels en startavgift på 50 000 NOK, dels en årlig avgift på 100 000 NOK. För ett företag som väljer att vara clearingkund hos NordPool är kostnaden 25 000 NOK per år. Omsättningsavgiften på den fysiska marknaden är 0,25 NOK/MWh för alla kundkategorier. År 2002 var den totala omsättningen på Elspot 124,4 TWh (111,9 TWh år 2001). Även på den finansiella marknaden finns det en inträdesavgift på 50 000 NOK och en årlig avgift för deltagande motsvarande 100 000 NOK. Omsättningsavgifterna för finansiella kontrakt ligger på 0,025 NOK/MWh. På den finansiella marknaden omsattes 1 018,7 TWh under 2002 (909,9 TWh år 2001). NordPool har inte uppgifter om hur stor 10

del av detta som kommer från elhandlare respektive producentföretag, men som en indikation nämner de att cirka 20 procent av handeln rör prissäkring medan resterande 80 procent är relaterad till trading 11. Det är uppenbart att de fasta avgifterna ger upphov till skalfördelar som gynnar större elhandelsföretag. En omorganisering av elhandeln som innebär att samtliga nätföretag måste bli aktörer på Elspot innebär att en del av dessa skalfördelar skulle gå förlorade. 3.2.2 Administrativa kostnader Elleveranser till slutkunder för med sig administrativa kostnader av olika slag. Till stor del uppstår dessa kostnader i elhandelsföretagen, men vissa kostnader uppstår i nätföretagen. Det sistnämnda är speciellt de kostnader som hänger samman med mätning av förbrukning och distribution av relevanta mätvärden till de företag som svarar för fakturering av slutkunderna. Detta förhållande beror på att det, med nuvarande organisering av elhandeln, i allmänhet finns kunder till flera elhandelsföretag inom ett nätföretags distributionsområde. En annan typ av kostnader som uppstår i nätföretagen hänger samman med att enskilda kunder byter elleverantör. Nätföretagens kostnader för att förse elhandlarna med mätvärden och för att administrera leverantörsbyten betalas direkt av kunderna genom nätavgifter. Kostnaderna för det centrala avräkningssystemet hos Svenska Kraftnät täcks i princip av de balansansvariga företagen och ingår i de avgifter som de tar ut av sina kunder. Med andra ord reflekterar en del av nätavgifterna kostnader som egentligen är en del av elhandelns kostnader. Ett elhandelsföretags kostnad för att hantera en kund beror i hög grad på om denna finns i det egna området, dvs det nät där elhandelsföretaget är den dominerade leverantören, eller i något annat område. Detta belystes i utredningen Månadsvis avläsning av elmätare 12. I denna utredning bedömdes en elhandlares administrativa kostnader för en kund utanför det egna området uppgå till ca 300 kronor per år, medan motsvarande kostnad för en kund inom det egna området bara var ca 200 kronor per år. Till detta kommer att kostnaden för en kund i det egna området normalt kan delas med nätföretaget i området eftersom det fortfarande är vanligt att nät och kraft samfaktureras. Sammantaget visar detta att den nuvarande organiseringen av elhandeln medför kostnader som inte skulle uppstå om nätföretagen, i enlighet med det förslag som beskrevs i inledningen, skulle svara för att försäljningen av el till slutkunderna. Frågan är då hur stora kostnader som totalt skulle kunna undvikas om elhandeln organiserades i enlighet med detta förslag. Det är inte lätt att besvara denna fråga med någon större grad av säkerhet, men en överslagsmässig kalkyl kan göras. Det finns ungefär en miljon elkunder i andra områden. Med den ovan angivna extra kostnaden på 100 kr/år för var och en av dessa blir den totala kostnaden 100 MKr per 11 Enligt samtal med personal på NordPool 2003-09-11 12 STEM, ER 12 2002. 11

år. Denna kostnad uppstår i elhandelsföretagen och täcks av den handelsmarginal som dessa tar ut av sina kunder. Återstoden av de extra kostnaderna uppstår i nätföretagen. När det gäller nätföretagens löpande rapportering av mätvärden till elhandelsföretagen kan man skilja mellan schablonavräknade och timavräknade kunder. Enligt uppgift från den s k Schablonavräkningsdelegationen uppgår nätföretagens kostnader för schablonavräkningen till ca 40 kronor per kund och år utslaget på alla ca 5 miljoner kunder. Den totala beräknade kostnaden är således omkring 200 Mkr per år. Kostnaderna för att administrativt hantera de timavräknade kunderna varierar kraftigt mellan olika nät. I vissa fall ligger kostnaden i paritet med de genomsnittliga kostnaderna för schablonavräkning, medan det i andra fall uppges röra sig om kostnader på tusentals kronor per kund och år. Totalt uppgår antalet timavlästa kunder dock bara till 2-3 procent av kundstocken. Om kostnaderna för att rapportera dessa kunder till det centrala avräkningssystemet skulle vara så hög som 500 kronor per år så skulle det röra sig om 10-15 kronor per kund utslaget på hela kundkollektivet. Den totala kostnaden skulle då uppgå till 50-75 Mkr per år. Ett nätföretags kostnad för att administrera en kunds byte av leverantör utgörs av en avläsningskostnad på i genomsnitt 150 kronor per avläsningstillfälle. Denna kostnad ingår i den normala nätavgiften och belastar således inte bara de kunder som faktiskt byter leverantör. Om man antar att 4 procent av kunderna byter leverantör varje år så får alla kunder får bära en kostnad på ca 6 kronor per år för leverantörsbyten. Den totala kostnaden är då omkring 30 Mkr per år. Sammantaget innebär detta att den nuvarande organiseringen av elhandeln, dvs med separata elhandelsföretag och möjlighet för kunderna att byta elleverantör, medför administrativa kostnader som uppgår till omkring 400 Mkr per år eller 80 kr per kund och år. Dock måste man räkna med att de kostnadsparametrar som ligger bakom denna uppskattning reflekterar förhållandena under en inkörningsperiod och att det torde finnas en stor potential för kostnadsreduktioner. En mer realistisk, framåtblickande, uppskattning ligger därför betydligt lägre än 400 Mkr per år, kanske i intervallet 200-300 Mkr per år eller ännu lägre. Det skulle innebära en kostnad per kund på 40-60 kr per år. 3.2.3 Riskrelaterade kostnader En annan typ av kostnader som bärs av elhandelsföretagen är relaterade till de pris- och kvantitetsrisker som hänger samman med elhandeln. Nedanstående sammanställning av kostnaden för att bära dessa risker är hämtade från den s k Konkurrensutredningen som i sin tur utnyttjade data från Svensk Energi. 13. Intervallen för de olika komponenterna reflekterar till en del skillnader mellan olika kunder. Främst är intervallen dock ett mått på de finansiella risker som elhandelsföretagen är exponerade för. Innan vi diskuterar siffrorna i tabellen finns det skäl att kort förklara innebörden av de olika kostnadsslagen. 13 SOU 2002:7, Elkonkurrensutredningen. 12

Kostnad för prisområdesskillnader: Ett elhandelsföretag köper el till det pris som gäller för det område där företagets kunder finns, dvs det relevanta områdespriset. Detta pris kan skilja sig från det s.k. systempris som bestäms på Elspot och som är det underliggande priset i de finansiella instrument som handlas på NordPool. Elhandelsföretaget kan antingen gardera sig mot avvikelser mellan systempris och områdespris genom att köpa ett särskilt finansiellt kontrakt ( contract for differences ) eller själv bära denna prisrisk. I båda fallen uppstår en kostnad. Kostnad för avvikande förbrukningsprofiler: Ett elhandelsföretag erbjuder sina kunder att köpa el till ett visst pris under en viss period. Detta pris reflekterar en bedömd genomsnittlig tidsfördelning, profil, på kundens elförbrukning. Med kunskap om de egna kundernas profil kan elhandelsföretaget säkra sina inköpspriser. Enskilda kunder kan dock ha en avvikande profil och exempelvis ha en hög konsumtion under perioder med höga priser och en låg konsumtion under perioder med låga priser. Dessa avvikelser medför kostnader för elhandelsföretaget. Kostnad för volymfel: Ett elhandelsföretag bygger sina egna inköp av el under en viss period på en bedömning av kundernas samlade förbrukning under denna period. Om kundernas faktiska förbrukning avviker från den förväntade tvingas elhandelsföretaget köpa eller sälja el på Elspot och åsamkas därmed kostnader. Vi återkommer till dessa kostnader i samband med diskussionen om kvantitetsrisker i avsnitt 4. Kostnad för balanskraft: Ett elhandelsföretag som har balansansvar är skyldigt att i möjligaste mån ha balans mellan inköp och försäljning av el under varje drifttimme. Alla avvikelser leder till inköp eller försäljning av balanskraft, ofta till oförmånliga priser 14. Elhandelsföretag som inte har balansansvar köper i stället denna tjänst från ett annat företag. I båda fallen uppstår en kostnad. Kostnad för valutakurssvängningar: Handeln på NordPool sker med NOK som valuta (Euro från 2005). De svenska elhandelsföretagens försäljning är emellertid i SEK, vilket innebär att det finns en valutakursrisk. Företagen kan 14 Det svenska systemet för reglering är uppbyggt med ett tvåprissystem, där en handlare aldrig kan tjäna på att avsiktligt göra prognosmissar. I bästa fall kan en obalans regleras till samma pris som spotpriset för aktuell drifttimme (plus omsättningsavgift). I annat fall får man mindre betalt vid försäljning eller får betala mer vid köp av balanskraft än om motsvarande transaktion utförts på spotmarknaden dygnet innan. Omsättningsavgiften på balanskraft stipuleras i balansavtalet mellan SvK och balansansvarig. Den uppgår för närvarande till 1 SEK/MWh. Den volym av balanskraft som omsattes från till följd av prognosmissar från elhandelsföretagen var år 2002 cirka 2,4 TWh. Fram till den sista augusti 2003 var motsvarande siffra cirka 1,7 TWh. Detta motsvarar en genomsnittlig prognosmiss på 1,7 procent av omsatt volym. Den genomsnittliga avvikelsen mellan upp-eller nedregleringspris och spotpriset var 89,6 SEK/MWh under 2002. Fram till slutet av augusti 2003 var motsvarande pris 123,7 SEK/MWh. Om man antar att alla elhandlare missar med 1,7 procent i sina prognoser, så blir den genomsnittliga kostnaden för balansansvar ungefär 1,5 2,1 SEK/MWh. En prognosmiss på cirka 5 procent skulle på motsvarande sätt ge balanskostnader på cirka 5-6 SEK/MWh. 13