Miklós Radnóti Krig, död, kärlek

Miklós Radnóti Krig, död, kärlek

MIKLÓS RADNÓTI Krig, död, kärlek dikter i urval

Miklós Radnóti Krig, död, kärlek Dikter i urval, översatta från ungerska Tolkningar av Ove Berglund Formgivning och sättning: Björn Edlund Tryck: Ulmapress, Riga satt med Century Schoolbook av Morris Fuller Benton Publicerad med stöd från Svenska Akademien och Hungarian Book Foundation. ISBN-10 91-976382-4-2 ISBN-13978-91-976382-4-1 Brända Böcker Förlag 2009

FÖRORD Miklós Radnóti är nog, tillsammans med Attila József, den 1900-talspoet som ungrarna älskar mest. De två levde under samma tid, och båda dog unga och våldsamt omkring 1940, liksom den unge Sándor Petöfi hade gjort nästan ett sekel tidigare. Miklós Glatter (Radnóti) föddes i Budapest 1909, hans föräldrar Ilona Grosz och Jakab Glatter var ungerska judar. Hans tvillingbror och hans mor dog vid förlossningen. Han växte upp hos fadern och en älskad styvmor, Ilka Molnár, och fick en halvsyster Ágnes, född 1914. Fadern avled i slaganfall när Miklós var 12 år gammal, och det finns uppgifter om att Miklós snart därefter separerades från styvmodern och systern, vilka var mycket fattiga. Båda dog så småningom i Auschwitz. 5

Pojken togs om hand av en välsituerad morbror, Dezső Grosz. Han fick god skolgång, gick igenom handelsgymnasium, och studerade i en högskola för textilproduktion. Han fick 1928 arbete i morbroderns företag, men där stannade han inte så länge, han var då redan poet, och hade andra vyer. Vid universitetet i Szeged studerade han ungersk och fransk litteratur och skrev 1934 en avhandling om den ungerska författaren Margit Kaffka. Han deltog mycket aktivt i det politiska kulturlivet under denna tid, då han och många andra unga såg fram emot en socialistisk revolution. Efter universitetsstudierna ville han bli lärare, men nekades tjänst. Han försörjde sig som privatlärare, översättare, frilansskribent. År 1935 gifte han sig med sin stora kärlek Fanni Gyarmati, som han hade träffat redan i tonåren. De bosatte sig i Budapest. Radnóti fördes till arbetsläger under 4 månader 1940, tio månader 1942-1943, och slutligen i maj 1944 till läger i Bor i Serbien. Under senhösten, när ryssarna kom närmare, utrymdes lägret och fångarna tvingades att marschera mot Österrike. Nära Abda i nordvästra Ungern avrättades den utmattade Radnóti tillsammans med ett tjugotal andra, och alla begravdes i en massgrav. Graven öppnades 1946, Radnóti identifierades, och i hans jacka fann man en anteckningsbok, den så kallade Borboken, som innehöll tio dikter. År 1930 utkom hans första diktsamling, Pogány köszöntő (Hednisk hälsning). Han hade då tagit artistnamnet Radnóti efter sin fars hemby Radnót i Transsylvanien. Nästa samling 6

Újmódi pásztorok éneke (Moderna herdars sång) kom 1931. Den ledde till åtal för oanständighet och hädelse, och han blev fälld, men benådad. Efter ett par små diktutgåvor 1933 och 1935 kom 1936 boken Járkálj csak, halálraítélt! (Du dödsdömde, gå bara på!) vars dikter i mycket handlar om döden. Boken blev ett definitivt genombrott och renderade honom Baumgartenpriset. Ännu ett par samlingar passerade censuren 1938 och 1942, och därtill en stor samling översättningar av grekisk, tysk, engelsk och fransk lyrik. Hans dikter efter 1942 kom att publiceras postumt 1946 i en samling Tajtékos ég (Fradgad himmel). Radnóti ville slippa sin judiska identitet och såg sig själv som enbart ungrare, vilket var problematiskt i ett samhälle med stark antisemitism. Den fosterländska dikten Nem tudhatom (sid 40) från januari 1944 väckte kritik hos såväl judar som antisemiter. De förra tyckte att en jude vid denna tid inte skulle uttrycka kärlek till Ungern, de senare ansåg att en jude inte hade rätt att göra det. Radnóti blev tidigt övertygad katolik, och han kände sig som delaktig i en europeisk kultur som vilade på den klassiska grekiska. Han skrev till exempel sina nio ekloger (sid 17, 27, 48) på hexameter, efter Vergilius. Döden tog stor plats i Radnótis poesi. Redan i tioårsåldern tog han på sig en stor skuld för att modern och tvillingbrodern hade dött vid förlossningen (sid 15, 37), och han har i någon dikt identifierat sig med Kain. Människans liv framstår ständigt som hotat (sid 14, 20, 21), han skriver om döden under Spanska inbördeskriget (sid 17), och senare under världskriget finns döden 7

med nästan överallt. I sin sista dikt (sid 57) beskriver han exakt hur han själv strax ska dö. En lika stor plats som döden tar kärleken till hustrun Fanni, uttryckt i dikter både från vardagen hemma (sid 13, 21, 26, 29, 30, 33) och i arbetslägren, då som längtan och hopp (sid 48, 52). Radnóti kan också vara säreget rolig (sida 24, 36, 43). Urvalet av dikter till denna bok, 34 av hans cirka 400, inklusive åtta från Borboken, har delvis varit självklart, men i övrigt gjorts av Béla Bodor, från de ungerska originalen, och av mig själv, från engelska översättningar. Jag har gjort svenska tolkningar via råöversättningar från ungerskan, gjorda av László Sall (Sällskap för ungersk litteratur), Farkas Vánky och György Fenyö. Jag har också haft en del hjälp av Ervin Rosenberg, Péter Kádár och Judit Sántha. Radnóti skrev ofta med rim/assonanser, och en genomgående rytm, han har detta som en sorts ars poetica (sida 42) även om han också skrev fri vers. Jag har försökt efterlikna originalen, men jag har funnit det svårt och felaktigt att pressa fram rimmen, eller skriva perfekt hexameter och distikon, särskilt som Radnótis bilder och konstruktioner ofta är egenartade. I det här urvalet om krig och död känns det som om på något sätt kärleken segrar till slut, och därför har jag gett boken titeln Krig, död, kärlek, i nämnd ordning. Ove Berglund 8

9

10

BRUTEN ELEGI 1. Jag skrev mitt liv, med en pinne i dammet, i skymningen, just där två vägar löper samman. Det blev en hemsk bild, den ångade som ett rötägg vid de fattigas bord, och visade mig själv, ända intill döden: min haka skymdes av halsduken, mitt skägg hade äntligen börjat gro, och jag löstes upp i den silkeslena luften. På andra sidan vägen satte sig en fågel på en buske, den höll fladdrande upp sin vikt på den gungande grenen, under viskande gråt. 2. Den haltande söndagen blev till kväll, och jag sitter nu hemma. Över mina böcker om krig och fred på hyllorna, och genom byrålådans springa, fladdrar som ett irrbloss husrannsakans fasa, och dess svaga ljus tvekar: ska det flamma upp eller ska det vänta? 11

Låt det flamma upp! Låt skräcken vara här, runt omkring mig! Bland mina minnen hänger två män på grova galgar, och rep av flätat hår slits sönder under deras tyngd. Och som ur trädets stam en ny gren spirar, så gror mina dikter ur mig, och skogsduvans läte är gråt över dem. 3. Och jag genomlever varje dag med pånyttfödd fruktan och oro. Även min älskades kyssar har smak av bekymmer, och inom mig blir vreden allt kraftigare. Men då och då, när hon tror att jag inte märker det, har hon i hemlighet en tro på en gud och ber en bön för mig. 12

NATT PÅ VÅR GÅRD På himlen nymånen är smal, liknar en skåra svalan plöjt i vattenytan med en vinge, och genast glömt. Trädgården bäddade för natt, och viveln smög sin väg, den morska tulpanen somnade stående på post. Jag rör mig lätt och tänker att hårknuten i hennes nacke är en punkt i guld, som nickar efter en lustig dikt. Jag läser, dikten tar sig fram ifrån min mun, likt andedräkt efter en kyss, likt gräs som spirar under fallna löv. Jag tar med dikten till vårt hus, hon möter, nacken vit som snö, hårknuten, om den löses, blir ett gyllene baner. 13

DU DÖDSDÖMDE, GÅ BARA PÅ! Du dödsdömde, gå bara på! i busken gömt sig vind och katt, de mörka träden faller ned där du ska gå, och vägen blir krokig, krum, och vit av skräck. Krymp nu, höstlöv, krymp! krymp du fasansfulla värld! kall vind viner ifrån himlen, på det bruna stela gräset kastar vildgässen sin skugga. O poet, lev rent liv nu, som de vindpinade fjällens folk, lev utan synd, som på fromma gamla bilder de små söta jesusbarnen. Lev ståndaktigt som vargar gör, blödande ur sina sår. 14

TJUGOÅTTA ÅR Jag var ett fult och elakt spädbarn, du lilla mor, som födde tvillingar jag din mördare! Var min tvillingbror dödfödd, eller levde han i fem minuter, jag vet inte, men där, i blod och jämmer lyftes jag mot ljuset som ett segrande litet vilddjur, som redan visat vad han var värd, två döda bakom honom. Bakom mig två döda, framför mig världen, jag växte ifrån samma djup som rövarna, jag växte upp föräldralös från djupet, hit till den klingande hårda frihetens rymliga blåsiga topp. Min barndom var så djup, och så kall. Istället för ditt rop väste ormar mot mig längs mina leksakers små vägar, då kvällen kom såg jag blod 15

som skrämde barnet, istället för stora snövita dun. Min barndom var så djup, och min ungdom var så hög! Var det värt två dödar? ropade jag mot bilden, som lyste på min vägg. Du var tjugoåtta år då, på bilden kanske tjugofem, en stolt ung kvinna, allvarlig, undrande. Du var tjugoåtta år då, jag är det nu, tjugoåtta år, och sedan död, lilla mor, blodiga rymling! Lilla mor, blodiga offer, jag växte upp till man, solen skiner starkt, bländar mig, vinka till mig med din fjärilshand, att det är bra såhär, att du vet, och att jag inte lever förgäves. 16

FÖRSTA EKLOGEN Quippe ubi fas versum atque nefas: tot bella per orbem, tam multae scelerum facies; * HERDEN: Längesen var det jag såg dig, har trasten till slut lockat fram dig? POETEN Örat har nåtts av ljud ifrån skogen, se våren är här nu! HERDEN Nej, inte än, det är himlen som leker, titta på pölen. Nu ler den milt, men på natten binds spegeln av frosten, grinar med vassa tänder, tro ej april, denna pajas se på de små tulpanerna där, de har redan frusit... Varför är du så ledsen? Sitt här på stenen bredvid mig. POETEN Inte ens ledsen, jag är så van vid den hemska världen så att det oftast inte gör ont jag blir bara äcklad. HERDEN Jag fattar. Säg är det sant att på Pyreneernas toppar heta kanonrör gapar ovanför blodfrusna kroppar, björnar och män rymmer fältet tillsammans och horder av kvinnor, 17

barn och åldringar flyr med knyten på ryggen; när döden svävar omkring dem faller de framstupa ned på marken, så många döda finns där, att ingen är kvar för att städa? Känner du min vän Federico, säg har han flytt ifrån kriget? POETEN Nej, inte flytt. Han blev dödad, för två år sen, i Granada. HERDEN Kriget sprider ju rykten så snabbt, och den som är diktare bara försvinner. Har han inte sörjts i Europa? POETEN Ingen har brytt sig. Kanske ska vinden som krafsar i glöden finna nån bruten rad där på bålet, och minnas den själv. Så mycket blir kvar av verket för en nyfiken framtid. HERDEN Flydde inte, han dog, så sant. Vart kan poeten fly. Inte ens käre Attila flydde, han vinkade nej till ordningen, säg dock, vem gråter nu över honom? Du då, hur lever du, får du tillbaks ett eko i tiden? POETEN Under kanoners dån, från brända byar i ruiner? Jag skriver ändå, jag lever i en galen värld likt eken den vet när tiden är inne, bär vita korset, 18

tecknet att nästa dag är skogsmannen där med yxan, framtill den timmen föder den ändå nya blad. Du har det bra, här är det lugnt, vargen är sällsynt, du kan ju glömma att hjorden tillhör en annan, inte ens ägaren sett dig på flera månader. Himlen välsigne dig, kvällen är gammal när jag kommer hem, skymningens fjäril svävar, silvervingarna fladdrar. *Där rätt och orätt kastats om förökas krig och andra missgärningar;... 19

FRID, FASA När jag trädde ut ur porten, och klockan var tolv, for bagarn på blänkande hjul förbi med en sång, ett flygplan surrade ovan mig, klockan var tolv, plötsligt jag mindes min döda moster, och såg ovan mig alla jag älskat, vars liv tagit slut, där flög en mörk skara av stumma som dött, en skugga på husets vägg föll plötsligt omkull. Det blev tyst, dagen stannade, klockan var tolv, över gatan svävade frid...och någonting fasansfullt. 20

ENFALDIG VISA OM HUSTRUN När hon stiger in hörs dörren skratta, de många blomkruksfaten börjar klappra, och en trött blond fläck i hennes hårsvall kvittrar något, som en skärrad gråsparv. Även den gamla lampsladden ger hals, rullar sin tröga kropp mot hennes arm, och jag blir yr, kan inte skriva alls. Hon har varit borta en hel dag, hon bär i handen ett rött vallmoblad, med det ska hon nu jaga bort min död. 21

FRADGAD HIMMEL Månen vaggar på himlens fradga och jag förvånas att jag är vid liv. Döden genomsöker nu vår tid och alla den hittar är helt vita. Året ser sig om, och skriker, ser sig om, och faller: vilken höst är åter i min rygg, vilken vinter, lam av smärta? Skogen blöder och i tiden som ilar blöder varje timme. Vinden har skrivit stora och mörknande siffror i snön. Jag har förstått det ena och andra, i luften finns tung förödelse, en brusande ljum tystnad kramar mig som inför min födelse. Jag stannar upp vid trädets stam, löven susar vredgat och en gren böjer ned, för att gripa min nacke? Jag är inte svag, inte heller feg, 22

bara trött. Jag är tyst. Och grenen trevar rädd och stum i mitt hår. Man borde glömma, men jag glömmer aldrig någonting. Fradgan vräker sig över månen, och ilskan drar där en giftgrön strimma. Jag rullar mig en cigarett, långsamt och noggrannt. Jag lever. 23