DOKUMENT DAGAR SOM SKAKADE SVERIGE TORSDAG 3 JULI Kidnappad Bryssel den 20 januari 1993 EN HEL TIDNING: Ulrika Bidegård berättar om dramat 21 år senare
2 e DAGAR SOM SKAKADE SVERIGE Här väntade Mm En kall januaridag för 21 år sen förändrades elitryttarinnan Ulrika Bidegårds liv för alltid. Mm Hon kidnappades utanför sitt hem och tillbringade sedan fyra fasansfulla dygn instängd i en liten låda. Jag kommer förstås aldrig att glömma det som hände, det kommer alltid att sitta kvar, säger Ulrika Bidegård, 49, i dag. GØMDE SIG BAKOM BILEN. När Ulrika hoppade ur PÅ TOPPEN AV SIN KARRIÄR. Ulrika Bidegård vid OS i Barcelona 1992, året innan kidnappningen. Foto: JAN GYLLENSTEN ULRIKA BIDEG RD Solen skiner över hagarna när Ulrika Bidegård går över det klargröna gräset för att titta till hästen Bright Eyes. Det är lugnt och vackert på gården som är hennes sedan tre år tillbaka. 2011 flyttade hon och barnen Cajsa, 16, och Calvin, 18, in här, och i dag driver Ulrika en egen träningsanläggning i anslutning till det gulmålade bostadshuset strax utanför Kungsbacka. Den egna ryttarkarriären fick ett abrupt slut 1993 men hästarna är fortfarande en mycket stor del av Ulrikas tillvaro, trots den bitterhet som finns kvar på grund av allt som kidnapparen tog ifrån henne. Hur skulle livet ha blivit annars? Det är förstås omöjligt att veta. Men
DAGAR SOM SKAKADE SVERIGE e 3 kidnapparen förstod hon inte varför hennes hundar började skälla. I nästa ögonblick dök den maskerade mannen upp och hotade henne med en pistolattrapp. Foto: INGVAR NÄSLUND PARKERADE OCH GICK MOT ING NGEN D SLOG MANNEN TILL klart är att Ulrika då stod mitt i en elitkarriär med en otroligt spännande framtid i sikte. Allting hade bara börjat. Det är en råkall onsdagkväll i januari 1993. Ulrika Bidegård, 28, har bott i Belgien i fem år, hon flyttade hit för att träna för brasilianaren Nelson Pessoa, en legendar inom ridsporten. De kom i kontakt på Ulrikas tidigare ridskola i Kungsbacka och hon frågade då om hon kunde få börja träna för honom i Belgien där han har sin anläggning. Tillsammans med ryttare från hela världen satsar hon nu helhjärtat på sin sport, med hårt jobb och målinriktad träning med sina hästar Masada och New Zeeland. Resultaten är mycket goda Ulrika tillhör den svenska eliten i hoppning och var även uttagen i den svenska OS-truppen året innan. Hennes föräldrar har valt att flytta med sin dotter till Bryssel för att finnas nära och stötta hennes karriär. Men just nu är de hemma i Sverige på besök. Ulrika var också nyligen på hemmaplan för att träna med landslaget, men nu är hon tillbaka i Belgien och familjens villa i Rhode-Saint-Genése utanför Bryssel. Det allra mesta i Ulrikas liv handlar om ridningen. Men för att koppla av emellanåt slappar hon gärna framför en film, Mitt Afrika har hon sett hur många gånger som helst och skådespelerskan Meryl Streep är en stor favorit. Bodyguard som hade premiär året innan berörde henne också. Whitney Houston, som spelar huvudrollen i filmen, är en artist som Ulrika tycker mycket om. Den här dagen, den 20 januari, har hon som vanligt tränat på dagen. Kvällen har hon tillbringat hos en kompis, de har ätit middag ihop och suttit och pratat. Men Ulrika ska upp tidigt i morgon och vill inte bli borta för länge. Familjens hundar Jeppe och Belinda har hon med sig och de hoppar tillsammans in i den svarta BMW:n och åker den kvartslånga bilresan hem. Klockan närmar sig 22 på kvällen. Hon parkerar framför familjens hus och hundarna hoppar ut direkt. De börjar omedelbart att skälla, Ulrika förstår inte varför. Då hoppar en man med mask för ansiktet ut från sitt gömställe bakom Ulrikas föräldrars bil. Han skriker på engelska att han är terrorist och hotar henne med en pistolattrapp mot huvudet. Kidnapparen bakbinder Ulrikas händer och tejpar för hennes ögon. Hundarna får han in i garaget där han låser in dem. Ulrika tror att det är ett rån och ropar åt mannen att han kan få hennes nycklar och ta vad han vill inne i huset. Men mannen är inte ute efter familjens saker. Han är ute efter Ulrika. Han tvingar in henne i bilen, men Artikeln fortsätter på nästa uppslag VÆND
4 e DAGAR SOM SKAKADE SVERIGE Allt var planerat KIDNAPPAREN. Mannen som rövade bort Ulrika Bidegård var en svensk snickare som hade jobbat åt familjen. Han avtjänade sitt straff i belgiskt fängelse och på Kumlaanstalten. ULRIKA BIDEG RD KÆMPADE FØR SITT LIV MEN KIDNAPPAREN Fortsättning från föregående uppslag Ulrika lyckas ta sig ut igen. Hon är fysiskt stark av all träning och kämpar sig fram till gräsmattan och börjar springa. Men mannen hinner ifatt henne och tvingar ner henne på marken igen. Rädslan slår till, fram till nu har Ulrika framför allt känt sig förbannad men nu landar insikten om att något mycket allvarligt är på väg att hända. Mannen lägger in henne i hennes egen bil och trycker en trasa mot hennes ansikte, den är indränkt med thinner och Ulrikas motståndskraft rinner ur henne. Han kör ut från familjens hus, och nu startar en bilfärd som kommer att pågå i flera timmar. Men kidnapparen kör inte långt, utan mest runt i cirklar. Vid ett tillfälle gör han ett stopp på en ödslig plats och lindar in Ulrikas kropp i några täcken. Runt allting virar han tjock byggtejp, och känner sig riktigt nöjd med hur bra han får till paketet. Någon gång under färden fladdrar tankarna på den amerikanska sjuttiotalsfilmen Levande begravd förbi inom Ulrika, hon har sett den bara några dagar tidigare. Filmen handlar om en kvinna som blir levande begravd i en trädgård. Är det vad som ska hända med henne? Ska han begrava henne inrullad i mattan medan hon fortfarande är vid liv? Eller våldta henne? Eller döda henne direkt? Kidnapparens lägenhet ligger på Rue de l Arbre Benit 6 i centrala Bryssel. I skydd av det nattliga vintermörkret lyckas han kånka upp den inlindade Ulrika för trapporna med hjälp av en stor säck. En gång tappar han taget om henne och Ulrika slår sig illa i ansiktet. Men det bekommer inte hennes kidnappare, han fokuserar bara på att ta sig in i lägenheten där trälådan finns. Lådan som han har förberett i flera veckor och som nu ska bli Ulrikas fängelse. Lådan är 1,50 meter hög och 90 GØMSTÆLLET. Hantverkaren höll Ulrika Bidegård som sin fånge på andra våningen. Foto: PETTER OFTEDAL Mannen upplevde familjen Bidegård som välbeställd, därför blev hon hans offer. Foto: JOAKIM ROOS centimeter bred. Den är gjord av spånskivor och har frigolit på insidan. Här inne placerar han sitt offer och binder hennes fötter och händer med sex röda läderremmar, och han lindar byggtejp över ansiktet och munnen. Över hennes öron sätter han hörselskydd. När han kan konstatera att hon sitter ordentligt fast, utan möjlighet att göra ljud som hörs ut, lämnar han lägenheten för att köra tillbaka Ulrikas bil till familjens villa. Han byter snabbt bil till sin egen Chevrolet Van och kör tillbaka till stan. Dödsångesten river med full kraft i Ulrikas inre. Hon är kissnödig och ber om att få gå på toaletten. Kidnapparen svarar med att klippa upp hennes kläder, hon får utföra sina behov där hon är. Ulrika har ingen aning om vem kidnapparen är, dels säger han knappt något och dels är hennes ögon hårt igentejpade. Om hon hade kunnat se honom hade hon sannolikt känt igen den 30-årige svenske hantverkaren som flera år tidigare har varit hemma hos hennes familj i villan och renoverat. En lugn kille som inte gjorde så mycket väsen av sig, utan jobbade på ordentligt. Det här var under en period då många svenskar hade flyttat till Bryssel på grund av förmånliga skatteregler. Därför hade en svensk byggfirma startats på plats i Belgien med affärsidén att serva de svenska utvandrarna.
DAGAR SOM SKAKADE SVERIGE Kennet, Lena och Christian Bidegård försöker vara rationella även om känslorna naturligtvis sliter inuti dem. De åker hem till huset och börjar förbe- e 5 in i minsta detalj FICK ØVERTAG MED HJÆLP AV EN TINNERTRASA OCH EN MATTA När Ulrikas föräldrar ville renovera huset för att få en ljusare helhet i inredningen föll det sig naturligt att använda svenskarnas tjänster. Ljus parkett, ljusa väggar och ljusa badrum blev resultatet, precis som familjen ville ha det. Den här mannen, som ursprungligen kommer från Göteborg, hade flyttat till Belgien några år tidigare. Han hade tidigare haft en byggfirma hemma i Sverige som börjat gå sämre och sämre, trots mannens skicklighet när det gällde finsnickeri. Han började skuldsätta sig och tog bland annat ett lån med föräldrarnas hus som säkerhet. Men det fungerade inte för honom som han hade tänkt sig i Bryssel heller, trots att han kunde jobba en del åt den svenska byggfirman. Skulderna växte och paniken kröp närmare. När mannen i samma veva läste boken Förhandlaren av Frederick Forsyth, som handlar om en son till en president som kidnappas, väcktes idén och den vansinniga planen började ta form. 500 000 D0LLAR P ONSDAG. Mannens krav postades till familjen i form av ett polaroidfoto. Att det blev just Ulrika Bidegård han kidnappade tycks mest ha varit en slump, som baserades på att han upplevt familjen som välbeställd när han tidigare varit i deras hus och renoverat. Planeringen har varit noggrann. Men inte förrän ett halvt dygn efter att han tagit Ulrika kontaktar han hennes familj, som fram tills nu inte har vetat om att dottern är kidnappad. Det är torsdag förmiddag den 21 januari 1993 när telefonen ringer på Ulrikas pappa Kennets kontor hemma i Sverige. I rummet finns också hennes farbror och bror Christian. De sitter runt ett brunt bord, stolarna har en mintgrön färg. Kennet Bidegård lyssnar och lägger snart på luren igen innan han framför det osannolika beskedet; den som ringde påstår att Ulrika är kidnappad, och familjen uppmanas att inte kontakta polisen. Det är allt som sägs. Kennet ringer direkt till familjens städerska i Bryssel som beger sig till villan, där hon kan konstatera att hundarna är inlåsta i garaget och att Ulrikas bil står där den brukar men hon finns inte i huset. Nästa samtal går till en åklagare och denne kontaktar i sin tur Interpol. Redan samma eftermiddag sitter familjen Kennet, Christian och Ulrikas mamma Lena på flyget. De möts av Tony Soberon, 28, från belgiska polisen och tas direkt till ett förhörsrum på flygplatsen. Det är massor av frågor, om Ulrika, hur hon ser ut, vad hon tycker om att göra. Om familjen, människor de känner, vilka de umgås med. Förhören sker på franska med hjälp av en kvinnlig tolk. Under tiden sitter Ulrika inspärrad i den lilla lådan, tillfångatagen av mannen hon ännu inte vet vem det är. Hon kan inte röra vare sig händer eller fötter, inte ens vila huvudet mot lådans bakre vägg. Byggtejpen, som är hårt virad runt hennes ansikte gör så att hennes hårspänne, trycker rakt in i huvudet. Någon bekväm ställning finns förstås inte. Ibland domnar hon bort en stund, men hon sover nog aldrig ordentligt. Det är oerhört varmt i lådan, och hon är mycket törstig. Ibland ger gärningsmannen henne vatten från en flaska med ett sugrör i, men det är svårt att dricka eftersom läpparna är så svullna. Någon gång får hon en banan. Än så länge finns livsgnistan kvar, en stark vilja att överleva så att hon ska få se sina föräldrar och sin bror igen. Hon undrar vad de gör, vad som händer där ute. Var hon är. Ulrika försöker hålla reda på timmarna, om det är dag eller natt. Tankarna på familjen är det som håller henne kvar. Artikeln fortsätter på nästa uppslag VÆND
6 e DAGAR SOM SKAKADE SVERIGE BIDEG RDS FÆNGELSE M TTEN Lådan är 1,50 meter hög och 90 centimeter bred. MATERIALET Den är gjord av spånskivor och har frigolit på insidan och utsidan. BUNDEN MED REMMAR Kidnapparen binder hennes fötter och händer med sex röda läderremmar, och han lindar byggtejp över ansiktet och munnen. HØRSELSKYDD Över hennes öron sätter han hörselskydd. L DAN HELT STÆNGD När polien hittade Ulrika Bidegård var lådan helt tillsluten med ett lock gjord på samma sätt som resten av lådan. 90 cm 150 cm L DAN. Här inne höll kidnapparen Ulrika Bidegård som sin fånge i fyra fasansfulla dagar.
DAGAR SOM SKAKADE SVERIGE e 7 Snickaren hade byggt Bidegårds fängelse för hand HELVETET ÆR ØVER. Belgisk polise har plockat isär lådan där Ulrika Bidegård suttit fängslad och tar den med sig från lägenheten på Rue de l Arbre Benit 6 i Bryssel. Foto: PETTER OFTEDALL NYHETEN EXPLODERADEV I MEDIERNA MOT POLISENS VILJA Fortsättning från föregående uppslag reda inför att polisen ska flytta in i väntan på kidnapparens kommande kontaktförsök. De köper kinamat till middag till sig själva och poliserna som redan är på plats, det känns konstigt att göra helt vanliga, vardagliga saker men de inser att de måste äta och försöka fungera så gott det går. Det har varit en lång dag, som började i Göteborg och nu är på väg mot sitt slut i Bryssel. Lena tar fram sin dagbok och skriver några rader; Var är hon någonstans? Jag kan inte sova. Polisens arbete pågår med full intensitet. Men nu händer något som ska komma att försvåra utredningen rejält. Den kvinnliga tolken som hjälpt till med familje förhören på flygplatsen säljer storyn till media, och det är som att en bomb briserar. När Christian tittar på TV4:s Nyheterna får han en chock när han plötsligt ser Ulrika i bild, när hon rider på en häst. Reportern rapporterar att ryttarinnan Ulrika Bidegård har blivit kidnappad, och omedelbart börjar telefonen hemma hos familjen att ringa. Fallet får enorm uppmärksamhet både av svenska och utländska medier och från och med nu bevakas familjens hem av ett pressuppbåd. Detta var inte vad polisen hade räknat med, och oron är stor för att medias rapportering utsätter Ulrika för en betydligt större risk eftersom kidnapparen uttryckligen sagt till familjen att inte blanda in polisen. Och nu känner hela världen till kidnappningen. Men Tony Soberon och hans poliskollegor har inget annat val än att fortsätta jobba på, dygnet runt, trots de svårare förutsättningarna. Kidnapparen själv känner fortfarande inte till att hans gärning nu är den dominerande nyheten över en stor del av Europa. Han har helt inne i att följa sin plan, och där ingår att skicka en bild på Ulrika till familjen. Han tar ett foto av henne där hon sitter i lådan. Huvudet är bakåtlutat och hon gapar på bilden. De svullna, särade läpparna och den onaturliga ställningen gör att hon ser avsvimmad ut. Tortyren förstärks av den svarta ögonbindeln och de illröda banden som är hårt åtdragna SP R AV SMÆLLEN. Kidnapparen tappade den matta Ulrika Bidegård var invirad i vilket resulterade i ett rejält sår i ansiktet. Foto: PETTER OFTEDAL runt Ulrikas armar. På polaroidbilden skriver mannen 500000 USD WEDNESDAY. Detta är hans krav, 500 000 amerikanska dollar ska han ha senast på onsdag, det är runt tre miljoner kronor. Fotot är hans bevis på att han har Ulrika, och på fredagkvällen den 22 januari går han iväg och postar sin bild i ett kuvert adresserat till hennes familj. Eftersom det är helg ska det dröja flera dagar innan det kommer fram. Men innan dess planerar mannen en ny kontakt. Nu bor ett stort antal poliser hemma hos familjen Bidegård. En särskild förhandlare finns på plats, beredd direkt om kidnapparen skulle ringa. Lena Bidegård lagar sjömansbiff till middag, samtidigt som hon försöker hantera paniken och oron för dottern. Utredningen är nu påväg in i ett ännu intensivare skede. Samtalet som ringdes första dagen till Kennet Bidegårds kontor i Göteborg har spårats till en telefonkiosk i centrala Bryssel som nu står under bevakning. Dessutom har mannen gjort uttag på Ulrikas kontokort som också kan spåras till en särskild bankomat. Han har tagit ut 10 000 belgiska franc vilket ungefär motsvarar 2 000 kronor. På lördagen ringer mannen till familjen igen, det är ett kort samtal och kidnapparen spelar nu upp ett meddelande som han har tvingat Ulrika att tala in på en bandspelare. På bandet vädjar Ulrika till sina föräldrar att betala ut lösensumman på 500 000 dollar. Det ska komma ytterligare Artikeln fortsätter på nästa uppslag VÆND
8 e DAGAR SOM SKAKADE SVERIGE Tony fritog Ulrika GIFTE SIG MED HJÆLTEN. Den 13 augusti 1994, drygt 18 månader efter kidnappningsdramat, gifte sig Ulrika Bidegård med polisen Tony Soberon. Här åker de Rolls Royce ULRIKA HØRDE OVÆSEN UTIFR N TRAPPHUSET PLØTSLIGT Fortsättning från föregående uppslag besked om hur och när. Ungefär samtidigt framförs uppgifter i svensk media om att polisen spanar på en speciell telefonkiosk i Bryssel. Polisen inser att man måste agera, medias utspel skapar en enorm risk för Ulrika just nu. Man befarar att kidnapparen ska gripas av panik när han inser att polisen börjar ringa in honom, och att ett sådant tillstånd kan bli förknippat med stor fara. Christian Bidegård går ut med ett meddelande till pressen, han läser själv upp det och det sänds direkt i tv. Han berättar att familjen har haft kontakt med kidnapparen, och han vädjar om visad hänsyn med tanke på den akuta situationen. Kraften börjar försvinna ur kroppen och själen. Den starka viljan att överleva börjar successivt ersättas av något som snarare är apati. Ulrika känner att hon inte orkar mer. Hon är på väg att börja ge upp. Hennes kidnappare har gått ut för att ta ut mer pengar, han går till samma bankomat som tidigare och tar återigen ut 10 000 belgiska franc. En polis ur spaningsgruppen känner igen mannen, efter att ha sett honom på andra övervakningsbilder som tagits under de senaste dagarna. Man bestämmer sig omedelbart för att följa efter mannen, som går tillbaka hem till lägenheten på Rue de l Arbre Benit 6. Identiteten fås fram i takt med att flera pusselbitar ur spaningarna faller på plats. Polisen lånar snabbt en lägenhet i huset mittemot varifrån de kan ha span på lägenheten. En bild tas fram och visas för familjen hemma i huset. Christian känner igen den misstänkta kidnapparen direkt, det är ju den lugna, tillbakadragna hantverkaren som var hemma hos dem Jag stödjer dem så mycket jag kan och renoverade för ett tag sen. Ulrikas familj förstår ingenting. Är det verkligen han som har gjort detta? Ett problem är att det hänger lakan för flera fönster så det är svårt att ha fullständig uppsikt. Polisen vill helst försäkra sig om att mannen inte befinner sig intill Ulrika vid det kommande till slaget mot lägenheten, allt för att undvika en gisslansituation eller annan livsfara för Ulrika. Än så länge har poliserna inte ens sett henne, så i nuläget kan de inte vara säkra på att hon finns därinne. En märklig omständighet är faxet som skickas till familjens hus under söndagen. Det är en tidigare chef till den misstänkte kidnapparen som, utan att veta att denne är huvudmisstänkt, skriver att han befarar att det är hantverkaren som är gärningsmannen. Det tycks stå allt mer klart att polisen befinner sig på rätt plats. Polisen har bestämt att de ska gå in i lägenheten under natten som kommer, innan måndagens tidningar landar i brevlådorna, sannolikt med nya detaljer från utredningen. Ulrika är svag, mycket svag. Apatin har nu vunnit helt över både ilskan och livsgnistan. Det är som att hjärnan, ja hela hon, har slutat att fungera. Mannen som tagit henne tillfånga har lagt sig för att sova, men han vaknar till av braket som ekar i trappuppgången när polisen slår in porten på husets bottenvåning. När de slår in hans lägenhetsdörr står mannen framför dem och de griper honom direkt. Ulrika hör oväsendet och blir rädd. Kommer det fler ur kidnapparens liga nu? Men nu är polisen på väg fram mot den lilla lådan, som har ett täcke över sig. De öppnar och ser henne sitta där, iklädd endast en t-shirt. Synen är förfärlig.
DAGAR SOM SKAKADE SVERIGE e 9 här gifter de sig PRESSUPPBÅD. Ulrika Bidegård vid den första presskonferensen efter fritagningen. Foto: PETTER OFTEDAL TILLBAKA I SADELN. Den 21 februari 1993: Ulrika Bidegård tävlar igen. Foto: PETTER OFTEDAL från bröllopet till festen. Tony Soberon är redo med champagnen inför de nyfikna åskådarna. Paret skilde sig för några år sedan. SLOG POLISEN IN YTTERDØRREN OCH GREP KIDNAPPAREN Ulrikas armar är svarta efter att de röda repen tryckt åt så hårt kring dem, och ansiktet är sönderslaget efter fallet i trappen. Hon är så medtagen att Tony Soberon befarar att hon ska dö. Alla inser att hon snabbt måste till sjukhus för att få vård. Man klipper loss henne, och Tony lyfter henne varsamt i benen medan två kollegor bär henne i armarna ut genom lägenhetsdörren, nerför trapporna och ut i friheten. Klockan är 02:45 på måndagsmorgonen den 24 januari, och Ulrika Bidegård är räddad. Juni 2014. Ulrika småpratar med dottern Cajsa Soberon, 16, hemma på gården utanför Kungsbacka. Cajsa har nått stora framgångar som hoppryttare på ponny; Bright Eyes som just nu står och betar i hagen är hennes. De har nått många fina resultat tillsammans. Nästa år är det dags att gå upp en klass och börja tävla på stor häst. Ulrika tränar dottern, som började rida redan när hon var mycket liten. På sin gård har Ulrika också en bredare verksamhet där hon tränar ett tiotal elever. På helgerna åker hon runt på tävlingar, både med dottern och med sina andra adepter. Och så fort hon är hemma går hon gärna och ser sonen Calvin, 18, när han spelar fotbollsmatch som mittfältare i Onsalas A-lag i division fyra. Det är jätteroligt att de har sina idrotter, och att de har blivit så duktiga båda två. Jag stödjer dem så mycket jag kan, säger Ulrika. Vi sätter oss vid en trädgårdsmöbelgrupp i trä, med stallet bakom och hagarna framför oss, och vi pratar om hur allting i den egna ridkarriären förändrades efter kidnappningen. Det är klart att det känns bittert att tänka på det. Jag var ju mitt uppe i min HÆR AVSLØJADES HAN. Vid den här bankomaten tog kidnapparen ut pengar när han upptäcktes av polisens spanare. Foto: PETTER OFTEDAL karriär, jag var ju inte så gammal, konstaterar Ulrika. Efter att hon räddats ur kidnapparens låda återhämtade sig kroppen förvånansvärt snabbt trots skadorna. Ulrika ville så innerligt gärna tillbaka till ridningen till sitt liv och hon började träna igen Foto: ROGER LUNDSTEN nästan direkt. Tävlade gjorde hon för första gången efter bara någon månad. Det massmediala intresset var fortsatt enormt, och även i ridsportvärlden blev Ulrika nu kändis av helt andra anledningar än framgångarna på hoppbanan. Helt plötsligt bjöds hon in till tävlingar som aldrig varit aktuella tidigare, och hon märkte hur omgivningen ofta tystnade och tittade när hon anlände någonstans. Söndagen den 28 mars 1993 går Europafinalen i hoppning i Brabanthallen i den nederländska staden s-hertogenbosch. När ryttaren med startnummer 18 är på väg in för omhoppning håller publiken andan. Speakern presenterar Ulrika Bidegård som kidnappningsoffret. Hon hör det tydligt, men lyckas ändå prestera en Artikeln fortsätter på nästa uppslag VÆND
10 e DAGAR SOM SKAKADE SVERIGE Jag lever i nuet och 21 R EFTER KIDNAPPNINGEN KRETSAR ULRIKA BIDEG RDS LIV Fortsättning från föregående uppslag fjärdeplats. Det är en stor bedrift, av en rad olika anledningar. Men jag kände att jag tappade glädjen i ridningen under den här tiden. Vilket land jag än kom till, vilken tävling jag än var med i så var det titta, där kommer hon som har blivit kidnappad. Jag försökte ett tag till, men sen fattade jag beslutet att lämna den internationella satsningen. Vi bodde kvar i Belgien, men jag lämnade bort mina två bästa hästar. Istället tog jag mig an några tillridningshästar. Allt blev på en helt annan nivå. När det senare blev offentligt att Ulrika hade ett förhållande med polisen som räddat henne, Tony Soberon, fick det massmediala intresset nytt bränsle. Paret flyttade så småningom till Sverige, Ansvarig utgivare: THOMAS MATTSSON där de levde ihop i många år innan de gick skilda vägar för några år sen. Under åren efter kidnappningsdramat fortsatte utredningen mot gärningsmannen. 10 maj 1995 dömdes han till femton års fängelse och satt de fyra första åren i Belgien, innan han flyttades till Kumlaanstalten i Sverige för att avtjäna resten av sitt straff. Jag funderar inte på var han bor eller vad han gör. Jag vill inte lägga någon energi på att tänka på vad jag känner för honom, han är inte värd det, säger Ulrika. Han förstörde väldigt mycket i mitt liv, och det är ju som det är. Det stör mig förstås, men i övrigt ödslar jag ingen energi på honom. Jag funderar inte på var han bor Sin egen bearbetning har Ulrika skött mycket på egen hand. För mig var det meningslöst med psykologhjälp. Vi är väldigt tajta i familjen och jag pratade väldigt mycket med dem hela tiden efter det som hänt. Det var mitt sätt. Jag träffade en psykolog någon gång men det gav mig ingenting. Jag kände att det var upp till mig själv att gå vidare. Att fortsätta med ridsporten var också självklart, trots att det ofrivilligt blev på ett helt annat sätt än vad planen varit tidigare. Ulrika har haft tränarjobbet som yrke i alla år, hon är utbildad C-tränare som det heter, och har nu växlat upp sin egen verksamhet i och med köpet av den egna gården för tre år sen. Här driver hon nu Stall Bidegården och trivs jättebra. Det blev en väldigt stor förändring till det bättre med en egen gård. Förut har jag alltid fått hyra in mig i andra stall, och då måste man förstås alltid ta hänsyn till många andra människor. Nu när vi har allting hemma blir det mycket friare, och jag kan utveckla verksamheten på ett helt annat sätt. Men visst är det mycket slit, och det är långa dagar och arbetsveckor eftersom jag ofta har träningar på kvällarna och är med på tävlingar på helgerna. Vi lever inget vanligt Svenssonliv precis... Calvin och Cajsa lägger ju också ner mycket tid på sina sporter, så ofta ses vi hemma vid tiotiden på kvällen och äter middag. Det är inte alls ovanligt för oss, säger Ulrika leende.
DAGAR SOM SKAKADE SVERIGE e 11 I HAGEN. I dag driver Ulrika stallet Bidegården utanför Kungsbacka. Hon har även utbildat sig till tränare. Foto: ANNA SVANBERG fokuserar på det FORTFARANDE KRING HÆSTAR MEN HON ÄR ÆNNU P VERKAD Även om kidnappningen är en händelse som Ulrika på många sätt har lagt bakom sig så finns det situationer som fortfarande påverkas av det som hon utsattes för 1993. Jag får väldigt lätt panikångest och kan, till exempel, inte gå in på en toalett och låsa om det inte finns ett fönster. Och om jag kommer till nya ställen där jag inte vet hur det ser ut så blir jag lite orolig. Jag känner mig mer trygg när jag känner till en plats sen innan. Jag måste alltid ha en utväg. Känslan av att inte kunna komma ut direkt när jag vill den kan jag inte hantera. Därför ser jag till att undvika sådana situationer så långt det går. Jag åker inte hiss, inte tåg och inte buss, och jag hatar att flyga. Jag försöker att inte utsätta mig för situationer där jag inte kan styra själv när jag ska gå ut. Det har blivit mitt sätt att hantera det, jag har inte känt behov av att ta tag i de här sakerna på annat sätt, utan jag försöker helt enkelt att inte hamna i de situationer som jag får ångest av. En annan del är att hon, enligt egen utsago, är överbeskyddande när det gäller barnen. Det är väldigt lätt att ta en människa, jag vet ju det... Det är väl därför jag blir lite kontrollerande ibland. Barnen förstår ju varför, men de tycker nog att jag är jobbig ibland. Jag kan bli hysterisk när jag inte får tag på dem, där är jag nog lite störd. Jag vill ha full koll på var de befinner sig. Blandrashundarna Sigge och Molly springer glatt efter Ulrika när hon går ner mot hagarna igen för att titta till hästarna. Det finns just nu tio hästar på gården, varav tre är familjens egna och de övriga tillhör Ulrikas hoppelever. Här finns även en hoppbana, ett stort stall och hagar i olika storlekar. Hon har ett bra liv, säger hon. Intensivt, fartfyllt och annorlunda. Med barnens bästa i ständig fokus, och siktet inställt framåt. Det förflutna känns oftast avlägset. Jag tänker sällan på det som hände 1993. Det finns ju med ändå, på olika sätt. Men jag lever i nuet och fokuserar på det. Det är det här som är mitt liv i dag, och det är så jag vill ha det. IDA THUNBERG redaktionen@expressen.se FOTNOT: Förutom intervjun med Ulrika Bidegård har följande källor använts: P3 Dokumentär Kidnappningen av Ulrika Bidegård, Expressens arkiv, TT och Dagens Nyheter.
DOKUMENT MISSA INTE NÆSTA DEL! På köpet med Expressen på måndag! Alla tolv Dagar som skakade Sverige Måndag 30 juni. Torsdag 3 juli. Måndag 7 juli. Onsdag 9 juli. Måndag 14 juli. Onsdag 16 juli. Måndag 21 juli. Onsdag 23 juli. Måndag 28 juli. Onsdag 30 juli. Måndag 4 augusti. Onsdag 6 augusti.