Inställning Käromålet bestrides i dess helhet. Sedan käranden frånfallit huvuddelen av sina yrkanden kvarstår endast ett påstående om att varslet varit otydligt, och skadestånd därför skall utgå för brott mot MBL 45. Med hänvisning till entydig praxis skall skadeståndet, för det fall domstolen av någon outgrundlig anledning finner att Hamnarbetarförbundets avdelning 4 brutit mot MBL:s varselregler, jämkas till 0. Svaranden yrkar å sin sida ersättning för rättegångskostnader med belopp som kommer att anges vid huvudförhandlingens avslutande. Sakframställan (nu ca 20 minuter, helt OK) Juridik är helhet, inte delar. Som jag hade anledning att påpeka sist vi möttes är juridik inte matematik, juridik är samband och sammanhang. Allt annat är regelfetischism och har inget med juridik att göra. Min uppgift i denna sakframställan är således att sätta tvisten i sitt sammanhang, och lyfta fram det mönster som utkristalliserat sig och utgör bakgrunden till att kärandesidan valt att väcka talan och driva detta ärende på det märkliga sätt man nu en gång valt.
Jag har företrätt hamnarbetarbetarförbundets avdelning 4 under 15-20 år, och mött olika ledningar och olika ledningskulturer. I huvudsak har det fungerat bra när tvister uppstått har parterna resonerat, och kunnat mötas; när arbetsgivaren vill säga upp en medlem som porrsurfat på arbetstid och laddat ned en rad sidor, så förhandlar vi, ser att arbetsgivaren har tunga argument för sin sak, och vi lägger oss. Arbetsgivaren har varit saklig, och skall respekteras för det. I ett annat fall har vi ett äkta par som triggar varandra, och de är stökiga. Vi överenskommer med arbetsgivaren att istället för att säga upp dem, bryta sönder deras arbetsgemenskap, flytta dem till olika ställen, att jag tar ett allvarligt samtal med dem, och de får en chans till. Detta genomförs, arbetstagarna skärper till sig, och anställningarna kan fortgå. Pragmatiskt, ömsesidig respekt, ärlighet och konsekvens som ett uttryck för den omsorg som utgör göteborgsandans goda sida. Sensommaren/hösten 2006 sker en dramatisk förändring. Jag skall strax komma till den, men låt mig börja tre år tidigare, strax innan det nu så berömda JKL kliver in i leken och börjar sin ansvarslösa bärsärkagång. Arbetsmiljöproblemen i Göteborgs Hamn är, som arbetsmiljöverket påpekat, allvarliga, mycket
allvarliga. I en skrivelse direkt riktad till Göteborgs hamn skriver Arbetsmiljöverket 2006 att I er verksamhet har skapats en kultur där en, många gånger omedveten, prioritering görs, så att produktionen går före säkerheten. Det har inträffat en rad allvarliga olyckor jag har själv tvingats uppträda som offentlig försvarare i ett mycket obehagligt sådant men skall inte fördjupa mig i det nu. Jag skall istället ta avspark i, när vi nu kan se i backspegeln, det år när den nya strategin börjar ta form. Det började med en lång lågintensiv konflikt, som aldrig blev föremål för rättslig prövning. Bakgrunden var att Göteborgs Hamn beslutat att det var för dyrt det skulle kosta 30.000 kronor per månad att dra farligt gods på bromsade vagnar. Ja, det är sant, man ansåg att just det farliga godset, som just för att det är farligt alltid placeras högst i ro-ro-fartygen och således dras upp för en kraftig lutning, skulle dras på obromsade vagnar, dvs vagnar som saknar den automatik där bromsarna slår till om tuggmastern tappar vagnen. Konflikten bestod i att så länge arbetsgivaren vägrade tillhandahålla bromsade vagnar för farligt gods, så vägrade hamnarbetarna att befatta sig med detta. Enligt arbetsgivarsidan var därmed fråga om en olovlig konflikt. Jag och Sveriges Hamnars ombud i det ärendet, Pia Schöldström, träffades tillsammans med Patrik Eidfeldt, representanter för arbetsgivaren och
facket, och fick se hanteringen. Det var för mig, som bor på andra sidan älven, chockerande att se med vilken ignorans för inte bara arbetarnas liv och hälsa, utan även för civila medborgares och miljön, Göteborgs Hamn agerade. Jag ställde mig inte bara rättsligt, utan även emotionellt, på arbetstagarnas sida, inte utan viss tacksamhet med tanke på den fullständiga hänsynslöshet som arbetsgivaragerandet visade på. Motparten insåg nog också att detta var inte bra, och det blev så småningom också bromsade vagnar och någon stämning för olovlig konflikt lämnades aldrig in. Uppenbarligen var man dock inte särskilt glad över denna prestigeförlust, samtidigt som man intuitivt förstod vilken oerhörd skandal det skulle blivit om media fått kännedom om hur hamnledningen såg på inte bara hamnarbetarnas säkerhet utan hela göteborgs och göteborgarnas miljö och hälsa. Nu väljer man att etablera samarbete med JKL, en rent lobbyföretag, som gör vad som helst för pengar och där sanningen är en fråga om vem som vinner i varumärkeskampen. 12 februari 2004 får jag på initiativ från avdelningens dåvarande ordförande, i och för sig efter upprepade förslag från mig, en förfrågan att ställa upp och tillsammans med arbetsgivarsidans jurist bygga någon form av förhandlingssystem/skiljenämnd, tackar ja, men sedan låter sig arbetsgivarsidan aldrig avhöra. I
november 2004 beslutar sig istället arbetsgivarsidan att väcka talan mot Hamnarbetarförbundet, sedan de tagit konflikt i just en sådan fråga som idag är föremål för rättens behandling. Peter Jeppsson, VD i Sveriges hamnar, beskriver det själv i en debattartikel i höstas i Göteborgs-Posten, när han försöker lobba i den pågående konflikten: Frågan prövades bland annat av Arbetsdomstolen för tre år sedan då Hamnarbetarförbundet genom blockad av nattarbete protesterade mot förändringar i arbetstider och ersättning som i allt väsentligt har samma grund som i dagens konflikt. I AD 2004:96 var fråga om interimistiskt beslut, och gjordes gällande att fråga var om en olovlig stridsåtgärd, men i centrum stod då som nu själva varslet och dess formulering: Hamnarbetarförbundet hade som orsak angivit att vi inte kan acceptera den uppgörelse som slöts mellan Göteborgs Hamn AB och Svenska Transportarbetarförbundet den 24/9-04. Arbetsgivaren gjorde gällande att åtgärden därmed syftade till att tränga undan ett bestående kollektivavtal, och därför på sätt MBL föreskriver var olovlig. Arbetsgivarsidan förlorade tvisten med 7 röster mot 0. Det var fråga om interimistiskt beslut, alltså skulle huvudförhandling i ärendet ske, för det fall inte parterna återkallade sin talan. Tid för huvudförhandling var utsatt till en fredag, och arbetsdomstolen frågade mig efter att
arbetsgivarsidan insett att slaget var förlorat om vi inte också kunde återkalla, istället för att kräva dom, så slapp vi huvudförhandling. Jag hade naturligtvis inga invändningar mot det, men måste säkra min huvudmans kostnader, och anmälde därför att även vi kommer att återkalla så snart jag får ett besked från min huvudman om att motparten tar rättegångskostnaderna i annat fall måste jag begära dom, för att säkra min huvudmans intressen. På tisdagen, eller var det möjligen onsdagen, sammanträffade avdelningens dåvarande ordförande Kindgren med Göteborgs Hamns dåvarande personalchef, Peter Svanberg, som meddelade att de tar ansvaret för rättegångskostnaderna. Så snart jag fått detta besked, ringde jag omedelbart till Arbetsdomstolen, så de kunde ställa in denna förhandlingsdag, och öppna för andra ärenden. Sedan detta skett, och ärendet avskrivits, vägrade Göteborgs Hamn stå kostnaderna. Det var, och är alltjämt, något jag aldrig någonsin varit med om, och markerade en helt ny stil från arbetsgivarsidan. Till saken hör att Göteborgs Hamn i det ärendet påstått att Det kan skäligen befaras att förbundet försvårar en framtida doms verkställighet och väsentligt förringar dess värde. Jag är nu framme vid den konflikt som är föremål för dagens prövning. Sensommaren/hösten 2006
skärptes plötsligt klimatet allvarligt i Göteborgs Hamn. Plötsligt upphörde all form av substantiell kommunikation från arbetsgivarsidan, man bara pekade med hela handen. Den första konkretiseringen är att man väljer ut en person, medlem i Hamnarbetarförbundet men lite enstöring, och varslar honom om uppsägning pga personliga skäl. Mannen har varit anställd i hamnen snart trettio år, och är besvärlig i den meningen att han inte är särskilt social och i att han följer alla regler; kör i trettio kilometer, där det skall vara trettio kilometer, stannar vid stopplikt etc, och inte heller tar skit. Vi försöker komma med olika förslag till lösningar, inklusive att jag lyckas förmå mannen att gå i pension vid 61 år ålder, om han säkras lön de dryga två år som är kvar. Det är som att prata med en vägg, och vi tvingas väcka talan. I förberedelsen meddelas dramatisk att det samma dag framkommit att min huvudman gjort sig skyldig till ytterligare tre brott mot sitt anställningsavtal; han skulle vid tre tillfällen i augusti lämnat sin arbetsplats för tidigt, vid samtliga tillfällen närmare bestämt 4 minuter för tidigt. Stämningen i Göteborgs Hamn var då, nu hösten 2007, oerhört infekterad, och jag och Annerback överenskom att inte låta detta helt felaktiga visar det sig senare påstående bli känt: då skulle hamnen explodera, och någon måste ta ansvar. Hos AD tvingas vi begära sekretess för
uppgifterna. Senare, några veckor före huvudförhandlingen, återkallar arbetsgivaren uppsägningen, och killen får ett bättre erbjudande än vi en gång föreslagit förlikningsvis. Man vill inte ha en huvudförhandling, man har helt enkelt inget på fötterna, och får också betala förbundets kostnader. Under detta pågående ärende, dvs vintern 2006 och våren 2007 skärper arbetsgivaren sin attityd. Man beslutar ensidigt dra in den s k nattmackan, överenskommelse om övertidsmat sägs upp ensidigt utan förhandling, den generella reduceringen av arbetstid vid övertidsarbete förändras utan förhandling, öppettider i matsalen förändras trots kompakt motstånd etc. Vad vi inte vet då, men som framkommer i den tidningsartikel, där en journalist utnyttjats i striden om opinionen, är att allt föregåtts av hemliga möten med bl a hamnens stora kunder. Jag citerar ur aktbilaga 39: Inför det förändringsarbete som hamnen just nu är uppe i hade Göteborgs Hamns ledning tre möten med redare, skeppsmäklare och åkerier Enligt en närvarande skulle det bli sämre i hamnen innan det blev bättre. Åhörarna, däribland de rederier som sedan skrivit offentliga brev till hamnledningen, gav hamnen sitt stöd för den valda strategin. (DT, klassisk skp-strategi, där man skall skicka formulera brev
som går till media före det går till adressaten, skicka insändare i anonyma upprördas namn etc) Det är dock inte fråga om någon konspiration, hävdar hamnledningen sedan upplägget blivit känt genom journalistens heder, men när kattsingen föreligger då en konspiration, om inte i detta fall, när man överenskommer och genomför en samlad strategi där media skall och kommer att utnyttjas optimalt? Man visste att det skulle eskalera till en konflikt, och man ville ha en sådan det blir sämre i hamnen innan det blir bättre eller som Tom Westman, vittnet käranden plötsligt avstått från att höra, uttrycker det i en branschtidning; vi har börjat sätta ner klackarna i marken för att stärka vår rätt att leda och fördela arbetet. Man gör dock två avgörande missbedömningar; för det första, upplägget och JKLs inblandning, där man t o m skrivit fejkade insändare i arg sjuksköterskas namn blev känd den utnyttjade journalisten hade heder och man stod där med byxorna nere. För det andra ställde sig, till ledningens besvikelse och förvåning, Transport och dess medlemmar till hundra procent bakom Hamnarbetarna och dess medlemmar. Och det hur mycket godsaker man än lockade med, t ex en resa i businessclass för de båda fackordförandena till Australien med möjlighet att där också följa den pågående ATPturneringen! Äckligt? Ja, oerhört äckligt, och korkat. Göteborgsanda när den är som sämst.
Det är i denna stämning, eskalerad genom att Hamnledningen i mars 2007 ensidigt och utan förhandlingar säger upp den centrala Göteborgsbilagan, där övertidsreglerna och bemanning regleras, som konflikten har sitt ursprung. Den 17 april 2007 begär därför Transportarbetarförbundet och Hamnarbetarförbundet i en gemensam skrivelse, aktbilaga 17, formella förhandlingar rörande de ensidigt bestämda förändringarna rörande arbetstider. Arbetsgivaren vägrar i praktiken att föra några som helst substantiella förhandlingar, man fortsätter JKL-kampanjen som då alltjämt är obekant såväl för de fackliga organisationerna som för allmänheten och pekar med hela handen. Upprördheten bland de anställda växer med arbetsgivarens vägran att föra substantiella förhandlingar, och till slut kräver medlemmarna att det utlyses en konflikt. Precis det man önskat uppnå det blir värre innan det blir bättre först måste vi bara få ut dem i konflikt, så vi kan i media spela ut mot hamnarbetarförbundet, och voja oss över hur mycket pengar de överbetalda, bortskämda, hamnarbetarna kostar skattebetalarna. Mkt riktigt, avdelningen och medlemmarna faller i fällan, och den 30 maj varslar avdelningen om konflikt i form av en övertidsblockad under 48 timmar. Arbetsgivaren gör en varselinvändning,
och hävdar att varslet är oklart men framförallt att varsel ej skett i tid efter en lagändring skall varsel ske sju arbetsdagar i förväg, och för några år sedan beslöt regering och riksdag att nationaldagen skulle vara helgdag. Det är bara att återkalla varslet, vilket också sker. Den 7 juni varslar avdelningen återigen om övertids- och nyanställningsblockad, denna gång för 72 timmar, med start den 22 juni 00.00 och avslut den 24 juni 24.00. Som orsak anges att organisationen (vill) få till stånd kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare. Med hänsyn till den position Göteborgs Hamn och Sveriges Hamnar intagit i 2004 års, med Jeppson i grunden likadan, konflikt, preciseras man dessutom att avtalet avser att reglera frågor som ej är reglerade av Svenska Transportarbetarförbundet. I den utsträckning vad som här anges är oklart för någon, så klargjordes före konflikten utlöstes, vid ett möte den 14 juni, både vad avdelningen ville uppnå och vad som krävdes för att varslet skulle återkallas återgå till att tillämpa de regler ni ensidigt i mars ändrat rörande övertidsuttag. Kravet på kollektivavtal kvarstod, men förhandlingar om kollektivavtal kunde i sådant fall föras utan att stridsåtgärden utlöstes. Det har mao varit solklart både vad Hamnarbetarförbundet ville uppnå på längre sikt,
och också vad som krävdes för att varslet skulle dras tillbaka. Det blev en hetsig sommar, med allt mediatryck, men jag skall respektera den tid som avsatts till sakframställan och stanna här, för att istället återkomma till vad som hände under sommaren i vittnesförhören. Jag vill dock påpeka att sedan GP-journalisten avslöjat spelet med JKL visade sig arbetsgivaren mer beredvillig att föra substantiella diskussioner, varför de i april initierade och i juni strandade förhandlingarna, nu efter konflikter och mediaspel, återupptogs. Åtminstone i det avseendet, och kanske i alla avseenden om vi exkluderar JKL, så påminner det om den svenska modellen: en part vill något, den andre vill det inte, det varslas och understundom genomförs stridsåtgärder för att förmå motparten att ta sitt förnuft till fånga, och så småningom avslutas kraftmätningen med nya förhandlingar, där något mer uttröttade, och förhandlingsbenägna, parter möts. Sällan, om någonsin, innefattar dock den svenska modellen, eller god sed på arbetsmarknaden, att man låter JKL lägga upp strategin, att man i hemliga möten beslutar om mediekampanj och försöker provocera fram strid, och aldrig någonsin har en arbetsgivare väckt talan under påstående att åtgärden stridit mot en obefintlig, så sent som i prop 1999/2002:32 uttryckligen avfärdat förslag
till, proportionalitetsprincip, och såvitt jag vet har aldrig tidigare något ombud, vilket det än månde vara, hävdat att MBL 10 innefattar en förhandlingsplikt, innan stridsåtgärder vidtas. Inte ens Iseskog, i den utsträckning han någon gång uppträtt som ombud.