Ryssland inför presidentskiftet Det Ryssland som Vladimir Putin i mars överlämnar till sin efterträdare är ett annat Ryssland än det han själv tog över efter Boris Jeltsin för åtta år sedan. Jeltsintidens nästan obegränsade frihet med avslöjande reportage och hetsiga debatter i TV, en mångfald av politiska partier, skarpa motsättningar i duman och stora ekonomiska omvälvningar har efterträtts av statskontrollerade TV-program utan direktsända debatter, ett parlament dominerat av ett enda parti, en maktlös opposition och en stabilisering av ekonomin. Utvecklingen går bakåt, säger man i väst. Nej, den går åt rätt håll, hävdar en majoritet av ryssarna. Det enda löfte Putin gav när han tillträdde var att statsmakten skulle stärkas. Det löftet har han också hållit. På Jeltsins tid förmådde staten inte få uppstudsiga guvernörer ute i regionerna att leverera in skattepengar till staten och använda statsanslag på avsett vis. Kriminaliteten ökade lavinartat och det svaga rättssystemet hade ingenting att sätta emot. Putin såg till att guvernörerna blev utsedda av presidenten istället för av invånarna i regionen och fick därmed slut på deras självsvåld men också på regionernas självbestämmande.
Kommentarer Jeltsin fick på sin tid utstå både genanta nyhetsinslag i TV, där han i upprymt tillstånd dirigerade en tysk militärorkester, och plågsamt närgångna reportage om det första Tjetjenienkrigets verkliga ansikte. Tidningarna kritiserade ofta honom och hans politik. Arg blev han förmodligen ibland, men han lät massmedierna hållas. Putin däremot såg omgående till att de viktigaste TV-kanalerna hamnade direkt eller indirekt under statens kontroll. Också tidningarna blev försiktigare, även om svängrummet där var större. Putin visste ju att få ryssar numera läser dagstidningar, medan TV i stor utsträckning avgör valresultaten. På Jeltsins tid fanns det flera hundra politiska partier i Ryssland, och i dumavalet 1995 ställde 43 partier upp. Det ledde till en så stor röstsplittring att bara fyra partier klarade femprocentspärren, men oppositionen, dominerad av kommunistpartiet, var stark. I de två senaste dumavalen, 2003 och 2007, ställde bara en handfull partier upp och ännu färre kom in. Partierna har också blivit annorlunda, inte längre de plattformar för politiska kändisar som de var under Jeltsin utan i många fall produkter av Kremlförvaltningens politiska uppfinningsrikedom. Det av Kreml skapade mittenpartiet Enade Ryssland kontrollerar nu drygt två tredjedelar av dumans 450 platser och kan räkna med stöd också från Vladimir Zjirinovskijs liberaldemokrater liksom från det Kremlkonstruerade vänsterpartiet Ett rättvist Ryssland. Den kommunistiska oppositionen är patetiskt liten och maktlös och de liberala partierna har slagits ut helt. Det sista är något av en ödets ironi. Det var nämligen just de unga reformliberalerna kring Jeltsin som såg till att den ryska författningen koncentrerade makten hos presidenten, medan parlamentet reducerades till en rent lagstiftande församling utan inflytande över regeringens sammansättning eller dagspolitiken. Reformliberalernas syfte var att hindra kommunisterna från att få verkligt politiskt inflytande och därmed hämma den stora ekonomiska omdaningen av Ryssland. I
grunden hyste de en djup misstro mot vanliga ryssars förmåga att rösta rätt. Nu har de själva fallit offer för det synsättet. De största förändringarna under Putins tid som president har ändå skett på det ekonomiska området. Ekonomiska reformförslag som utarbetades redan på Jeltsins tid har nu genomförts och ekonomin har faktiskt liberaliserats. Många privatägda ryska företag går bra, somliga så bra att de har börjat investera utomlands. Samtidigt har landets viktigaste naturtillgångar, främst oljan och gasen, återförts från privata ägare, de s k oligarkerna, till staten. Utländska investerare har motats bort från stora nya projekt inom energisektorn. Ordning och reda För gemene man har utvecklingen betytt påtagligt höjd levnadsstandard, förbättringar i den under 1990-talet grovt eftersatta välfärden och framför allt ordning och reda i tillvaron. Löner och pensioner betalas numera ut på utsatt tid. Både löner och pensioner har höjts, även om pensionärerna också nu får vända på slantarna för att få tillvaron att gå ihop. En välsituerad medelklass har växt fram och ägnar sig entusiastiskt åt den nya modeflugan shopping. Alla har ännu inte fått uppleva förbättringarna. Fortfarande definieras miljoner människor som fattiga, dvs deras inkomster ligger under gränsen för skälig levnadsnivå. De finns på landsbygden, där hela byar börjar avfolkas, och i utsatta områden i norr där gruvbrytningen har lagts ned och inga nya arbetstillfällen finns. I storstäderna, där den ekonomiska utvecklingen har gått snabbast, finns inte bara shoppinggallerior och caffelattebarer utan också narkomaner, prostituerade och gatubarn. Men de fattiga blir färre och de någorlunda välbeställda allt fler. Viktigast är ändå att ryssarna börjar uppleva tillvaron som ordnad och förutsägbar, inte ett enda hotfullt kaos, så som den tedde sig under 1990-talet.
Kommentarer Allt detta tillskrivs Putins sätt att styra landet, trots att merparten av det nya välståndet nog snarast grundar sig på rekordstora inkomster från olje- och gasexporten. Men inte bara ryssar utan också utländska investerare och företag tycker att utvecklingen är positiv. Återigen handlar det om att den ryska framtiden ter sig förutsägbar, inte motsägelsefull och obegriplig. Valet av Dmitrij Medvedev som Kremls kandidat i presidentvalet i mars måste förstås mot den här bakgrunden. Medvedev är jurist och f d universitetslärare utan några band till de personer med bakgrund i säkerhetstjänsten eller militären, de s k silovikerna, som nu dominerar Kremlförvaltningen. Silovikerna är inbördes splittrade och hade förmodligen inte kunnat enas bakom en gemensam kandidat. Bättre då att satsa på Medvedev, som åtminstone teoretiskt bör kunna balansera olika falanger mot varandra, på samma sätt som Jeltsin och Putin gjorde. Eftersom författningen ger presidenten mycket stora befogenheter, kan Medvedev så småningom börja rensa ut silovikerna och ersätta dem med folk som mer liknar honom själv. Så gjorde ju Putin, själv en gång lanserad som presidentkandidat av den Jeltsin närstående s k Familjen i Kreml, när han efter presidentvalet 2000 steg för steg plockade bort medlemmar av Familjen och ersatte dem med siloviker. På det ekonomiska området är Medvedev marknadsliberal och brukar själv beteckna sig som europé. Det bör tilltala både ryska företagare och utländska investerare. Det var för övrigt Medvedev som fick företräda Ryssland vid fjolårets ekonomiska toppmöte i Davos. För ryska väljare i allmänhet är det förmodligen ännu viktigare att Medvedev förknippas med satsningar på välfärden. Redan före årsskiftet 2006/2007 utsågs han att leda de s k fyra stora sociala projekten som handlade om skolan, vården, bostadsförsörjningen och jordbruket, alla eftersatta områden. Den statskontrollerade televisionen visade under en lång period ständigt inslag där Medvedev reste land och rike runt och drack te med pensionärer, tittade på nerslitna bostadsom-
råden och kramade spädbarn på ett nyrenoverat BB. Till skillnad från Putin, som främst förknippas med styrka och handlingskraft, framstod Medvedev som en person som bryr sig om hur vanliga människor har det. Ett presidentval som i så hög grad verkar avgjort på förhand rimmar illa med våra västerländska föreställningar om demokrati. Inte heller ryssarna uppfattar duma- och presidentvalen som något äkta uttryck för folkviljan. Ett par veckor före dumavalet i december publicerade det ansedda Levada-institutet en opinionsundersökning som visade att två tredjedelar av de röstberättigade tvivlade på att valet skulle bli hederligt. Ännu färre trodde att det skulle spegla väljarnas verkliga vilja. Ändå förklarade flertalet av de tillfrågade att de såg ljust på framtiden och räknade med att valet skulle förbättra deras tillvaro. Hur går det ihop? För flertalet ryssar har Putins styre betytt ett bättre liv, och de räknar med att hans handplockade efterträdare ska fortsätta på samma linje. Samtidigt har erfarenheterna från demokratiseringsförsöken under 1990-talet gjort dem desillusionerade. De liberala partier som då hade ett dominerande inflytande på politiken var i första hand plattformar för kända politiker som ville genomföra sina politiska projekt. Vad väljarna egentligen tyckte intresserade inte de här politikerna så värst mycket. De betraktade vanliga väljare som ett ganska okunnigt släkte, som man måste förmå att rösta rätt. Också flertalet andra partier var av samma typ valplattformar för kända politiker, inte genuina uttryck för de breda lagrens önskemål. Väljarna fick sig förelagda en färdig lista och förväntades kryssa för det parti de tyckte verkade bäst eller tyckte minst illa om. Eftersom partierna ständigt kom och gick, krävdes en hel del möda för att lista ut vad som doldes bakom tjusiga partibeteckningar som Vårt hem är Ryssland eller Framåt, Ryssland! Efteråt tyckte många väljare att det parti de hade röstat på inte alls förde den politik de hade velat ha.
Kommentarer Demokratin söker sig nya vägar Nu tror ryssarna inte särskilt mycket på de politiska partierna längre, framför allt inte på de liberala partierna som under 1990-talet försökte få ensamrätt på beteckningen demokrater. De vet vid det här laget att deras möjligheter att påverka politiken i realiteten var mycket liten, den politiska mångfalden till trots. Däremot tror de på den politik Putin för. Men deras strävan att påverka sin egen vardag yttrar sig inte längre i partipolitiskt engagemang utan i frivilligt arbete på lokal nivå. Det finns enligt statsvetaren och journalisten Lilija Sjevtsova omkring 450 000 frivilligorganisationer i dagens Ryssland. De flesta är relativt små och bara verksamma lokalt, men många har också kontakt med varandra. De ägnar sig ofta åt socialt arbete, men det finns också miljögrupper, kvinnogrupper m m. Det sjuder av aktivitet, som en svensk besökare konstaterade. I stället för fåfänga försök att kanalisera sina önskemål via landsomfattande politiska partier som bildats uppifrån, ägnar sig engagerade ryssar i dag åt att försöka påverka sina egna och sina medmänniskors liv på gräsrotsnivå. Hur uppstår äkta demokrati? I Sverige tog det ungefär 70 år, med början i 1800-talets väckelserörelse, nykterhetsrörelse och arbetarrörelse till genomförandet av allmän rösträtt 1921. De politiska partierna växte fram underifrån och kanaliserade vanliga medborgares önskemål. Ryssland har haft 17 år på sig och bildandet av politiska partier har hittills skett uppifrån, inte från gräsrotsnivå. Nu börjar vanliga ryska medborgare ta sin och sina grannars vardag i egna händer och skaffa sig makt över sin tillvaro. Kanske är det därifrån, inte ur olika elitgrupper i Moskva, som en rysk demokrati kan börja spira. Ebba Sävborg Journalist