så kan det ju inte vara att det som förenar Storhogna med banken är skrattet. Men när man sätter sig ner med ägaren till högfjällshotellet i Vemdalen, Charlotte Mannerson och Danske Banks Stefan Malmström, kan man lätt få det intrycket. De har roligt ihop. Innan Stefan Malmström träffade Charlotte Mannerson första gången, hade han fått rådet att vara lite försiktig.»hon är ganska bestämd«, hade det berättats. Relationen dem emellan är idag påtagligt avspänd. Text Lars Norén Foto david back 12 13
»Pappa var också kund i banken, och jag och mina syskon är det fortfarande.«roligt har vi förresten alla tre, där vi sitter i lobbyn på hotell Wellington, uppe på Östermalm i Stockholm. Wellington är Charlottes första hotell, inköpt 2004. Det andra äger hon tillsammans med sin partner, Anders Treschow, och det heter Storhogna Högfjällshotell & Spa Vemdalen, om man ska vara riktigt noga. Och det ska man, för den här artikeln handlar om allt som har med Storhogna och banken att göra. I varje fall allt det som de vill berätta för mig. Men först tar vi en kopp kaffe. Det var inte så att de gjorde vågen, säger Charlotte, apropå familjens reaktion när hon berättade att hon ville jobba i hotellbranschen. Då hade hon just börjat i gymnasiet. Pappa tyckte nog att det var för hårt för en kvinna. Men jag ville verkligen inte bli sjuksköterska eller sekreterare. Hon tystnar och frågar om jag inte vill ha frukost. Klockan är halv tio på morgonen och det råder en trevlig stämning på Wellington. Det känns som om Charlotte både har gjort och dukat fram frukosten själv. Det här är hennes ställe. Jag släpper skrattet som grund för samarbetet med banken. Frågar istället näsvist om det är för att både Stefan och Charlotte kommer från Linköping, som de jobbar ihop. För det tycker jag mig kunna höra, att de kommer därifrån alltså. Stefan ler och nickar, men Charlotte hinner före: Jag tog min spargris till banken på S:t Larsgatan, när jag var liten, säger hon. Pappa var också kund i banken, och jag och mina syskon är det fortfarande. Vi har ett fastighetsbolag tillsammans. Både banken och familjen har funnits i Linköping i flera generationer, upplyser Stefan Malmström. Inte den lättaste businessen Att driva hotell handlar mycket om driften, att förstå vad som krävs för att verksamheten ska fungera. Har man inte en bra business blir det inga nya spisar, förklarar Charlotte Mannerson, som har fyra år på Ecole Hoteliere i Lausanne, en av världens främsta hotell- och restaurangskolor, bakom sig. Stefan Malmström berättar att de diskuterade köpet av Storhogna länge. Det är en klassisk bankfälla att finansiera hotell, säger han med övertygelse. Det finns många som har hoppat i galen tunna. (Jag är osäker på om han syftar på banker eller de som inte borde ha skaffat hotell. Sluter mig till att det gäller båda.) Men var inte Charlotte ett säkert kort? 14 15
På Storhogna spelar mat och dryck en nyckelroll. Nyligen rekryterades en ny källarmästare, som även axlar ansvaret för det som kommer ut ur köket. Storhogna erbjuder allt det man förknippar med ett högfjällshotell.»vi satsar till exempel inte på dunka-dunka och tonårshäng i baren«, berättar Charlotte.»Har man ingen bra business, blir det inga nya spisar.«jag fick rådet att vara lite försiktig med Charlotte, avslöjar Stefan.»Hon är ganska bestämd.«men det gick bra och de har en utmärkt relation, intygar han. Och relationer är inget man laddar ner på nätet. (Fast det är bra många som försöker, tänker jag.) Mycket erfarnare än Charlotte blir man förmodligen inte när det gäller att driva hotell, vilket Stefan Malmström visste. Hon basade över Strand Hotell och Berns under en tioårsperiod. Trivdes på Strand för att»det var gulligt«. Radisson SAS ville att hon skulle ta över allt större hotell, men det ville inte Charlotte. Straffet för att jag inte ville flytta vidare hela tiden, var att jag fick ta hand om Arlandia, på flygplatsen. Hon skrattar avvärjande. Då sa jag upp mig! Men det gick inte så bra. Eller mycket bra, beroende på hur man ser det. Konsultuppdragen rullade in från SAS, arbetsgivaren hon hade givit på båten. Plötsligt befann sig Charlotte Mannerson i Azerbajdzjan för att öppna ett SAS Radisson, därnäst hjälpte hon till att ta över två hotell på Island. Och under en period drev hon Grand Hotel Saltsjöbaden, utanför Stockholm. Hur kommer det sig att det blev Wellington, undrar jag. Nja, jag bodde på Narvavägen vid den här tiden. Och på väg ner till Strand brukade jag gå förbi. Tänkte att det här är nog lagom. Storhogna är inte dunka-dunka och tonårshäng i baren Måste man inte vända sig till en ganska rik bank, om man vill köpa hotell? frågar jag henne. Charlotte skrattar och drar på det: Jaaa, säger hon. Hade jag inte haft Wellington hade det blivit svårt att köpa Storhogna. Stefan förhåller sig neutral. Ändå visste hon det mesta som var värt att veta om högfjällshotellet, i vars styrelse hon hade suttit i nio år innan förvärvet, i maj 2010. Så vad har då Storhogna som annat i fjällvärlden inte har? Gentemot Åre försöker man lyfta fram det genuina, berättar Charlotte, det som ett högfjällshotell en gång stod för. Fjäll, skidåkning, bad, avkoppling Att varva ner, att ha det bra. Vi satsar till exempel inte på dunka-dunka och tonårshäng i baren, ler hon. Istället erbjuder hotellet bland annat det som var fjällvärldens första spa-anläggning, där wellness-passen leds av särskilda instruktörer. Det är yoga, kickboxning och så vidare. Härom veckan var Anders och jag på ett bugg-pass. Hon skrattar ohejdat. Som tur var, var vi de enda deltagarna. Storhogna är Vasaloppscertifierade. Det innebär att hit kan man åka på Vasaloppsläger. Tre Vasaloppsvinnare, plus 16 17
»Relationer är inget man laddar ner på nätet.«danske Banks Stefan Malmström drivs av att få arbeta med människor som vill mycket. Precis som Charlotte Mannerson. egna instruktörer finns på plats. Och mängder av välpreparerade längdspår. Just nu [i början av november] går vi bara och önskar att det ska bli kallare. Charlotte skakar på huvudet. På Storhogna anordnas även ripjakt, som har blivit mycket efterfrågat. Man samarbetar med en jaktledare, som tar med sig en mindre grupp om fem, sex personer upp på fjället. Jag vill veta om Charlotte är med däruppe. Jagar hotelldirektören? Nej, det gör hon inte. I varje fall inte ännu. Det där med att åka utanför pisten Jag har läst att du har vandrat i Nepal, säger jag som själv tycker om att vandra. I varje fall i Vasaparken. Nej, Indien var det. Charlottes replik kommer blixtsnabbt. Var har du läst det? Jag hinner inte svara förrän Stefan bryter in: Jag tar på mig allt ansvar för det, säger han med spelad dramatik. Charlotte skrattar hjärtligt och man känner hur bekväma de är med varandra, hotellkvinnan och bankmannen. Det var i norra Indien, i Sikkim jag vandrade, på gränsen mot Bhutan, vill jag minnas. Det var ju i alla fall rätt väderstreck, säger Stefan hoppfullt. Replikväxlingarna löper som på teatern. När vi har hämtat oss fortsätter han att berätta om Charlotte, stigfinnaren och entreprenören, hon som får saker och ting gjorda. Han vänder sig mot henne: Du gör verkligen inte som alla andra, du gör det som driver dig, säger han. Jo, det är nog så att jag hellre åker vid sidan av pisten, tillstår Charlotte. Och jag tänker att nog har hon en god PR-kille i Stefan Malmström, som dock inte släpper spåret han är inne på: Min drivkraft är att få arbeta med människor som vill mycket. Det råder ingen tvekan: här har han träffat rätt. Närproducerat på menyn Innan familjen Lindgren tog itu med Vemdalen fanns här inte mycket. Han och familjen ägde under en tid alla tre anläggningarna: Storhogna, Björnrike och Vemdalsskalet. I mitten av sextiotalet var det som skulle bli Storhogna Högfjällshotell inte mer än en kaffestuga från Ytterhogdal, som man hade släpat upp på fjället. Bertil Lindgren sålde i slutet av nittiotalet hotellet till Mats Wallin, men det är Lindgren som ligger bakom hotellets spektakulära expansion, varav den främsta attraktionen är vinterträdgården. 18 19
Charlotte Mannerson äger även Hotell Wellington, i Stockholm. Det var där vi träffades för att göra intervjun. annons Bertils fru Lill saknade växter och blommor när de bodde där uppe på fjället, så då lät han bygga en vinterträdgård, berättar Charlotte enkelt. Man kan sitta där inne och äta bland eukalyptusträd och utanför ylar snöstormen. Hur lockar man folk hit när snön har smält? undrar jag. Eller är hotellet stängt halva året? Charlotte Mannerson berättar att när hon och Anders Treschow tog över, så ville de att Storhogna skulle vara öppet jämt. Med undantag för sex veckor i juni och juli, när man reparerar och renoverar, står anläggningen mycket riktigt öppen för gäster. Vad är det som drar mest med Storhogna Högfjällshotell? Förutom de faciliteter som hotellet erbjuder handlar det om att erbjuda något som är ursprungligt. Det betyder mycket närproducerade varor, till exempel ost från Kullens gårdsmejeri i Klövsjö och fjällröding från Börtan. Mat och vin är av yttersta vikt, menar Charlotte. Vi har precis rekryterat en ny källarmästare, som dessutom är kökschef, berättar hon stolt. Hans fru är sommelière och arbetar också på Storhogna. Båda kommer från Klövsjö. Och en av dem som städar hos oss har en egen fäbodvall, med kor, och så kärnar hon sitt eget smör på sommaren. Det låter exotiskt i mina öron. Ännu mer exotiskt låter sannolikt den dialekt hon talar. Det är Klövsjömål, säger Charlotte. När hon kommer igång får vi andra anstränga oss. Har hon aldrig misslyckats med något, dristar jag mig till att fråga denna framgångsrika kvinna. Jo, med en restaurang i Norge. Men det handlar om att gå framåt, om utveckling, att inte stå stilla, fortsätter hon. Till det behöver man säkert en bank som stöd. Jag vänder mig mot Stefan Malmström och frågar om Charlotte tänker köpa fler hotell. Det handlar inte den här artikeln om, svarar han lugnt. Och så ler han. Vill jag minnas. Storhogna Högfjällsthotell & Spa har utvecklats i takt med hela Vemdalen sedan 1970-talet. Först av Bertil Lindgren med familj, följd av Mats Wallin och sedan maj 2010 av Charlotte Mannersson och Anders Treschow. Läs mer på www.storhogna.com. 20