BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ 2013 22-28 APRIL Skellefteå skriver # 11 Mina händer En berättelse från Skellefteå
Författaren & Skellefteå berättarförening 2013 Tryck: Skellefteå Tryckeri, april 2013
Smaken fördelar sig i bakre delen av munnen och jag njuter av lukten som böljar upp från koppen och in i näsan. Februariljuset sprids genom fönsterrutorna, tystnaden svävar i rummet. Min blick sveper över risporna, groparna och de djupa skårorna i bordet. Egentligen borde vi för länge sedan slipat och putsat det, men det är något som hindrar oss. Här har livet skrivit sina kapitel, tårar som droppat ner på bordet, sommarsaft som runnit ur omkullvälta glas och alla intressanta samtal och diskussioner som bordet har lyssnat på under alla år. Jag ser på mina händer. Plötsligt hälsar det förflutna på. Min lilla hand i pappas stora valkiga näve. Innesluten av värme som spred sig in under huden och gjorde mig stark och orädd. Mina korta fingrar som flätades ihop med mammas långa ungefär som flätorna i hennes nybakade vetelängder. Handen i luften i den instängda skolsalen. Men det var då, nu ligger händerna på köksbordet. Inte släta längre som den gången när vi blyga och tafatta i smyg höll varandras händer, när nyväckta känslor spred sig som elektriska stötar till våra tonårshjärtan. Ett par år senare får jag en guldring på mitt vänstra ringfinger. Plötsligt ser handen annorlunda ut, som en vuxenhand. Hur mycket kärlek kan rymmas i ett par händer? Barnen byggde sandslott på stranden, min hand smekte din kind, kände den vassa skäggstubben och den mjuka huden mitt på kinderna. Jag ritade med mitt pekfinger från pannan över de sträva 3
ögonbrynen, upp på näsryggen, förbi överläppens skäggstrån. Utforskade varje por i din hud, ville krypa under den. Kände fukten som stannat i virvlarna på bröstet efter simturen. Vårt barns hud mjuk som sammet. Min hand varsam och lätt när den rörde sig över den lilla kroppen vars värme fortplantades till insidan av min hand. Vad hände när händerna några år senare slöts runt de smala armarna som jag skakade i ilska. Idag är jag förlåten, men mina händer skäms. Alla bullar som händerna format. Om jag blundar kan jag känna hur degen omsluter fingrarna. Värmen i handflatan under tiden handen formade brödet. Klockans tickande hörs genom köket, precis som hos mamma eller som klockan hos mormor och morfar. Nu har barnen flyttat hemifrån och hunden har dött. Det gick så fort. Våra händer är lite rynkigare nu och vi har en ny frihet. Hur mycket tröst ryms i ett par händer? Plötsligt en dag, pappa, din vänstra hand hade börjat hänga livlös. När du kom hem från doktorn var du förtvivlad, kunde knappt skrapa ihop de ord som behövdes för att berätta. Köksklockan tickade och en tumör växte långsamt in i varje cell av din hjärna. Min hand tröstade och smekte. Du lämnade oss en strålande solig aprildag. Jag tror att solen sken för att hälsa dig välkommen. Men vi var bottenfrusna. Det var konstigt att livet pulserade som vanligt runt oss, men det aldrig blev det samma igen. Så förtvivlad mamma var när jag inte kunde lära mig att göra det där viktiga hälsteget på raggsockor på slöjden. Hur kunde jag vara så obegåvad brukade hon skämtsamt fråga. 4
Tiden gick, dagar blev till månader som blev till år. Någonting kom smygande och jag anade vad det var. Men hur visste jag? Allt stod inte rätt till. Jag ville inte se, inte förstå, men så småningom fanns inget annat. Skräcken i dina ögon, i dina händer, de som hade stöttat och smekt. Nu var det min tur att stötta dig. Demensen smög på och förvandlade ditt liv till ett inferno. Sakta, som när vatten i kupade händer sipprar mellan fingrarna tömdes du. Du slöt dig som ett igenklistrat kuvert. Himlen var ljusblå och luften kall när jag strök din kind för sista gången. En liten suck hördes när du lämnade oss. Ljuset på bordet flämtade till, kanske var det pappa som kom för att hämta dig. Hur många begravningar har jag varit på? Suttit där med sorgen som flöt ut ur kroppen, ut genom porerna och andedräkten. Gråtit, mest av saknad, men också för den ödesmättade stämningen. De gör sig påminda våra föräldrar och släktingar. De petar på oss med skuldfyllda fingrar i nacken. Ständigt detta dåliga samvete hinner inte hälsa på. Händerna som rör vid evigheten. Mjuk och varm kommer hon till oss, vårt barnbarn. Nu har mina händer blivit farmorhänder. I min hand ligger återigen en liten varm och slät barnhand. Kom så gungar vi. Medan fingertopparna krumelurar sig uppåt sjunger vi Imse vimse spindel. Och frågan kommer: - Varför har du så många skrynklor på dina händer, farmor? Vi utforskar skrynklorna tillsammans. Lyfter på huden och ser hur den sakta rinner tillbaka. Vi tittar på det fina mönster av grässtrån i den mjuka huden när jag en varm sommardag har suttit på händerna ute på gräsmattan. - När du var liten farmor, fanns det dinosaurier då? 5
En fågel kvittrar i februarikylan utanför fönstret, snart är våren på väg. Tussilagoknopparna spränger sig igenom den kalla jorden. Bland bruna fjolårslöv och svartmögligt gräs som luktar surt står de där som små solar. Vårens första, upplyfta av mjuka saftfyllda stjälkar. Jag vill gräva undan den hårda jorden för att vinna några millimeter till av stjälken. Att stoppa handen i jorden känns som att stoppa den i en handske med fårskinnsfoder. Maskarna har grävt sina gångar och luktrat upp. Svart jord pressas in i varje hudveck, kryper in och fäster. Letar sig in under de korta naglarna, fäster i nagelns ojämnheter. Huden blir torr och sträv. Du och jag igen. När jag skriver svämmar tankarna över och rinner genom armarna ut i fingertopparna. Pennan är glatt, jag trycker den mot papperet och vilar i handens små rörelser. En brun rund prick har slagit sig ner på min vänstra hand. Konstigt. Var det inte sådana där bruna prickar som mamma brukade kalla för gravrost. Tystnaden som svävat i rummet har nu landat stilla. 6
7
Önskar du ge författaren feedback på novellen? E-posta till berattarforeningen@gmail.com. Vi förmedlar sedan mailet till författaren.