VÄRDE! synpunkter på ett ojämlikt Finland Anne Välimaa, Marja Hautaluoma (red.)
VÄRDE synpunkter på ett ojämlikt Finland
Förläggare: Valtakunnallinen työpajayhdistys rf ISBN 978-952-67587-0-1 Grafiskt utseende: Jupiter-stiftelsen / Kalle Lydman Ombrytning: Kustmedia Ab / Heidi Hjerpe Tryck: KTMP Denna bok har översatts till svenska och publicerats inom ESF-projektet ULA Ungdom/Lärande/Arbete. Projektet finansieras av Närings- trafik- och miljöcentralen med medel från Europeiska Socialfonden samt Svenska Kulturfonden och Svenska Folkskolans Vänner.
INNEHÅLL Outi Alanko-Kahiluoto Inledning 6 Pentti Arajärvi Marginalisering i Finland? 8 Sirpa Pietikäinen Diskrimineringspolitik blir dyrt 10 Markku Hassinen Vem är rädd för den fattiga 12 Erkki Tuomioja Klassamhällets återkomst 15 Tom Tarvainen Den tredje sektorn på mötesplatsen 18 Virpi Koskela Vem är verkligen utanför och från vad? 20 - du och jag i två olika soffor i vardagsrummet? Rosa Meriläinen Ett skarpt nej till gemenskap 22 Arto Satonen En kanal till arbetslivet för dem som är svårast att sysselsätta 25 Aarne Kiviniemi Det behövs mer omfattande perspektiv 27 inom sysselsättningspolitiken Tuija Kotiranta Hur skulle det vara om man slutade att lura de arbetslösa? 29 Anne Valppu-Vanhainen Kan man få till stånd resultat som leder till arbetsmarknaden med hjälp av aktivering? Janne Pulkkinen Är aktivitet räddningen? 31 Den tredje sektorns roll. Vilken är allas vår inställning till arbetslöshet? Mikael Isomäki Social marginalisering bland invandrare i Finland 33 - en invandrares inlägg Kaisa Krogerus Hur syns marginalisering högst uppe i Finland 36 Tarja Tallqvist Förekommer det marginalisering i Finland? Kan man göra något 41 för att förebygga den? Uppstår det en tudelning i medborgare som klarar sig och medborgare som inte klarar sig i Finland? Suvi Waitara Teflonliv eller riktigt liv 43 Tapio Kuure I en lös tjuderlina 45 Aila Paloniemi De ungas välfärd till en nyckelfråga 48 Katja Komonen Håll fast vid skolan 50 Heikki Turkka Fram från utkanten, från uppsökande arbete till finnande 53 Jukka Gustafsson Framgångshistorien för verkstäder måste höjas till en ny nivå 56 Karja Ollilainen Korrigerande erfarenheter och ombyggnad 59 Karel McLeod Smith Förebyggande eller främjande av arbetslöshet? 61
Inledning Detta år har varit det europeiska temaåret för bekämpning av fattigdom och social utestängning. I Finland har huvudtemat för EU:s temaår varit att öka delaktigheten och samhörigheten. Valtakunnallinen Työpajayhdistys ry (TPY), en organisation som har specialiserat sig på att utveckla verkstadsfältet och branschen för social sysselsättning, har deltagit i temaåret genom att ordna olika diskussionstillfällen och seminarier. Avsikten med denna pamflettsamling är att utreda frågorna, vad som avses med utanförskap, marginalisering, fattigdom och lottlöshet i dagens Finland. Vi har bett våra skribenter att reflektera över om det förekommer marginalisering i Finland kan man göra något för att förhindra marginalisering, hur kan man öka delaktigheten, är tudelningen i medborgare som klarar sig och inte klarar sig en slump eller resultatet av medvetna val och vad kan göras för att förhindra tudelningen. Vi bad experter och aktörer från olika samhällsområden att skriva om sin syn på saken. Resultatet är en mångstämmig serie ställningstaganden, visioner, kritik och begrundanden, och bland dem också konkreta förslag till hur ojämställdhet kan avskaffas. En av avsikterna med pamfletten har varit att tillföra något konkret till diskussionen om delaktighet och gemenskap, eftersom det ofta talas om dessa begrepp på en alltför abstrakt och teoretisk nivå inom politiken, utan förslag till hur det kunde vara möjligt att bygga en positiv gruppanda. Vid verkstäderna är emellertid delaktigheten närvarande varje dag, eftersom delaktigheten där är målet med verksamheten och dess etik. Då en person kommer till verkstaden, personen må vara ung eller litet äldre, möts han/hon sådan som han/hon är och i den livssituation han/hon råkar vara ansikte mot ansikte. Mötet är grundprincipen för verkstadsverksamheten, dess etos. Mötet är en förutsättning för att det uppstår växelverkan, som är ett villkor för att man ska kunna känna delaktighet. Varför är delaktigheten så viktig? Det är viktigt för var och en att känna att han/hon inte är ensam och att allt inte hänger på hans/hennes resurser. Var och en behöver få känna att han/hon kan göra saker i sin egen takt och att han/hon trots sin olikhet är lika bra som andra. Utan erfarenhet av att man hör till en gemenskap och är en fullvärdig medlem av den är det omöjligt att tro att det går att påverka verksamheten i samhället. Enligt den franska politiska filosofen Jacques Rancière förstår vi innebörden av demokrati bäst då något oväntat blir verklighet. Det är fråga om demokrati då någon lottlös, tyst och utan ansikte plötsligt får sin röst hörd. Demokrati är således inte endast den tid för tal som ges, utan den stund då de som tidigare har tystats ner av samhället kräver att bli hörda och få sin del på offentlighetens fält. Diskussionen om romfrågan som har brett ut sig över hela Europa, och som i Finland kommer till uttryck i form av en diskussion om att i lag förbjuda tiggeri, påvisar att det inte är lätt att få muntur i offentligheten om man är verkligt lottlös fattig, marginaliserad, bostadslös eller lottlös i den bemärkelsen att man inte kan tala makthavarnas språk. Demokratin expanderar hos oss endast relativt sällan i dagens läge. Diskussionen under den senaste tiden får en att ifrågasätta den yttersta viljan hos EU:s makthavare och de lyckligt lottade att ge alla sina suveräna medborgare röst och medborgarskap. Det som är säkert är dock att det inte är möjligt att gömma illamåendet i samhället på samhällets bakgård för att kunna ses endast vid noggrant definierade tidpunkter: i brödköer, hem, förortsstationer, ställen där man delar ut rena nålar. Traditionellt har man i välfärdsstaterna i Norden levt i tron om att en jämn fördelning av välfärden 6
även upprätthåller samhällsfreden. Det skulle vara klokt att hålla fast vid denna tanke, inte bara i Finland utan även på annat håll inom EU. Skribenterna i den förhandenvarande samlingen påminner om att det förekommer marginalisering så länge det finns mekanismer som gynnar den. Permanent kan skillnaderna i välfärd och hälsa utjämnas endast om inkomstskillnaderna utjämnas samtidigt. Socialskyddet borde inte vara uppbyggt så att det försvagas om man mottar ett tillfälligt arbete och att det leder till en spiral av försämrad utkomst om man mottar tillfälligt arbete upprepade gånger. Människan och hennes livssituation borde ses som en helhet, i stället för att hon delas upp i delområden enligt ansvarsområdena för olika myndighetsgrupper. Man får önska att de goda förslagen i denna pamflett kommer att uppmärksammas och att många som nu är osynliga blir synliga och de som har tystats ner blir hörda som en följd av EU:s temaår. Genom att följa Rancières tankegång skulle man kunna säga att det inte finns några färdiga samhällen: det finns bara erfarenhet av gemenskap. Gemenskapen framträder endast då någon som tidigare har varit lottlös plötsligt känner sig som en medlem av gemenskapen och känner att han/hon är i sitt esse. Hur skulle man annars kunna känna delaktighet? Och på vilken grund skulle vi vilja lämna någon utanför? Helsingfors 10.10. 2010 Outi Alanko-Kahiluoto riksdagsledamot, ordförande för Valtakunnallinen Työpajayhdistys ry 7
Pentti Arajärvi JD, docent, Helsingfors universitet Marginalisering i Finland? Frågan är onödig. Alla vet att det förekommer marginalisering i Finland. En del blir till och med utslagna. Med det sistnämnda avser jag försummelser eller likgiltighet från dem som är förpliktade att handla. Marginalisering innebär ofta att man blir lottlös i huvudströmningen i samhället eller går miste om ett så kallat bra liv. Många förutsättningar för ett bra liv står att finna i statens eller kommunens verksamhet. De ordnar utbildning, ansvarar för hälsovården och socialväsendet och delvis även för boendet. Främjande av sysselsättning är en specifik uppgift för statsmakten. Förenklat kan man säga att riksdagen genom att godkänna grundrättigheter och att Finland förbinder sig till ett stort antal människorättsavtal även har godkänt att statsmakten med särskild förpliktelse måste svara för dessa frågor. Lagar som behövs för att förebygga marginalisering på allmän nivå har stadgats och varje år har man i statens och kommunernas budgetar reserverat en avsevärd finansiering för dessa åtgärder. Individen tar alltid ansvar för sig själv och för barnens del ligger det grundläggande ansvaret på barnens föräldrar eller andra vårdnadshavare. Man kan emellertid inte kräva att en hjälplös person ska klara sig själv. Det förekommer marginalisering i Finland. Varje år omhändertas och placeras ungefär 16 000 barn och ungdomar utom hemmet och antalet ökar. Inkomstskillnaderna har ökat från mitten av 1990-talet. Arbetslösheten uppgår till närmare 9 procent och antalet långtidsarbetslösa ökar. Den verkliga misären har avlägsnats från Finland men antalet relativt fattiga ökar och ökningen sker särskilt bland familjer med en förälder och familjer med många barn. Man har lyckats få bostadslösheten att minska men den berör fortfarande tusentals personer. Ungefär 13 procent av dem som har fyllt 30 år har inte avlagt någon examen efter grundskolan. Antalet personer som lider av mentala problem, särskilt depression, ökar. Antalet rusmedelsskador ökar. Dessa två omständigheter leder till att allt fler får sjukpension. Om samma människa råkar ut för flera av de ovannämnda omständigheterna kan man på goda grunder tala om marginalisering. Ensamhet och svaga sociala relationer utgör ofta ytterligare en tilläggsaspekt. Något bör alltså göras. Det är vanligt att man vidtar åtgärder inom barnskyddet alldeles för sent. Istället för att olika myndigheter skulle uttrycka sin oro för varandra och att någon av dem vid behov, oftast socialväsendet, skulle vidta tidiga åtgärder, väntar man tills barnet har så svåra symptom att han/hon inte längre kan bo hemma. De yngre syskonen kan lämnas kvar i familjen för att invänta att även de måste omhändertas. Skräckens triangel inom barnskyddet är omhändertagning, missbruk i familjen (bland de vuxna) och mentala problem. I alla dessa fall skulle ett tidigt ingripande och reservering av tillräckligt stora resurser redan i begynnelseskedet spara betydande samhälleliga resurser. Slutresultatet skulle också vara mer mänskligt och effektivt för alla. Till samma kategori hör förebyggandet av fattigdom i barnfamiljer. Den ökande nöden i familjerna beror dels på att understöden för barnfamiljer nedfryses och dels på det dåliga sysselsättningsläget. Ett sätt att förbättra situationen är att underlätta deltagande i arbetslivet för de vuxna i familjerna och förbättra understöden för barnfamiljer. Den offentliga makten, staten och kommunerna kan inte skapa ett obegränsat antal arbetsplatser, men de kan märkbart hjälpa till med sysselsättningen, förbättra de arbetslösas förutsättningar att få arbete och erbjuda unga och även äldre möjlighet att få erfarenhet inom arbetslivet. Trots det minskar sysselsättningsanslagen. De ökade inkomstskillnaderna är särskilt en följd av skattepolitiken och delvis en följd av socialpolitiken. Med en (låg) plattskatt på kapitalinkomsterna och genom att flytta tyngdpunkten i beskattningen till inkomstbeskattning och kommunalskatt har man skapat en situation där inkomsterna inte längre utjämnas genom beskattningen. 8
Marginalisering i Finland? - Pentti Arajärvi Då de lägsta förmånerna inom socialskyddet även har halkat efter den allmänna inkomstutvecklingen har den lägsta inkomsttagargruppen kört fast och de högsta grupperna rymt. Utbildning är kanske det bästa sättet att påverka på lång sikt. Om mer än 13 procent av dem som har fyllt 30 år inte har avlagt någon examen efter grundskolan bör man bli bekymrad för dem. Läroplikten bör förlängas med ett år eller till och med två till 18 år. Efter grundskolan bör man delta i någon verksamhet som är nyttig med tanke på kunnandet. Den unga kan gå gymnasiet, gå en yrkesinriktad utbildning, vara vid en verkstad, gå i tionde klass, gå en läroavtalsutbildning eller vad som helst där hans/hennes kunskap och färdigheter ökar med tanke på framtiden. Till samma lösning kunde även den nuvarande förskoleundervisningen fogas som sådan som en del av läroplikten. Enligt alla utredningar spelar förskoleundervisningen en viktig roll för den kommande skolframgången. Närapå alla barn deltar i förskoleundervisning, men det är fråga om de få procent av barnen som inte deltar i förskoleundervisningen. Det är förmodligen samma barn som skulle behöva det allra mest. Det känns oändamålsenligt att låta personer som blivit arbetsoförmögna på grund av depression gå i pension då arbete skulle vara ett bra sätt att förebygga depressionen. Det verkar som om det skulle behövas mer av olika slags rehabiliterande verksamhet med anknytning till arbete. Samtidigt strävar arbetsförvaltningen efter att flytta över personer som är svåra att sysselsätta från sitt eget område till socialväsendet och hälsovården. Ett omfattande samarbete hör emellertid till nyckelfaktorerna för rehabilitering. Jämte hälsovården måste man vid socialväsendet snabbt och ansvarsfullt svara på individens behov. Inom dessa branscher sker det allra lättast att en hjälplös socialstödsmottagare eller ängslig patient förväntas fatta rationella, motiverade beslut. Individens rättigheter och realiserandet av dessa får inte vara beroende av individens individuella kapacitet. Vi är rikare än någonsin tidigare i historien, men ändå förefaller det som om det inte finns tillräckligt med pengar för att bygga ett bra liv, ibland inte ens tillräckligt för sådana behov som är centrala för ekonomisk framgång. Vi vet priset för allt men inte värdet av någonting. Vi är blinda för avkastningskraven på kapital och sätten att mäta vinst. Då så kallat ineffektivt kapital inte godkänns och då den enda värdemätaren är ekonomisk vinst på relativt kort tid, märker man inte förlusterna på lång sikt, den mänskliga nöden och det faktum att man eventuellt äter upp förutsättningarna för välfärd på detta sätt. Endast ett utbildat, kunnigt, friskt och sysselsatt folk kan producera de ekonomiska resultat som man genom att fördela säkrar både välfärden för kommande generationer och tar hand om personer som har marginaliserats i dagens läge hjälper dem att bli herrar över sitt eget liv. Arbetsgruppen för varumärket Finland, som har tillsatts av utrikesministeriet, dryftar grunden för landets anseende. Något utopistiskt skulle Finland kunna vara det första landet i världen där man har avlägsnat fattigdom och marginalisering? 9
Sirpa Pietikäinen ekonom, medlem i Europaparlamentet Diskrimineringspolitik blir dyrt Då larmet hade gått på Titanic var gentlemännen generösa och lät kvinnor och barn gå i livbåtarna först. Det fanns resurser till det eftersom det verkade som om det fanns tillräckligt med tid och livbåtar då det stora fartyget sjönk långsamt. Det uppstod ett egoistiskt handgemäng först i sista stund. Tre år senare sjönk ett annat stort passagerarfartyg Lusitania. Det sägs att man då inte respekterade kvinnor och barn. Gentlemannamanéret hade inte minskat för att första världskriget börjat utan på grund av att det var bråttom: det stora fartyget sjönk under ytan på 18 minuter. Då resurserna blir små eller då man tror att de kommer att bli det - drabbas de svaga först och mest. Det är ingen tillfällighet att man har använt ett sjunkande fartyg som en extrem symbol för att det ekonomiska läget försämras. Det är heller ingen tillfällighet att en del politiker börjar leta efter lösningar så att andra skulle förunnas minde än de egna då den ekonomiska situationen är dålig. Diskriminering och marginalisering är två sidor av samma mynt. Då marginalisering är lottlöshet gällande ekonomisk, social och psykisk välfärd leder denna lottlöshet till diskriminering och lottlösheten stärks av diskrimineringen. Och även om all marginalisering inte beror på diskriminering finns det diskriminerande cirklar i samhället som de som håller på att bli utslagna lätt hamnar i. Det räcker att tänka på arbetsmarknaden, kraven på den och hur farligt lätt det är att på grund av olika orsaker hamna utanför den eller marginaliseras. Diskriminering är en mekanism där man i resursstriden orättvist hindrar svaga grupper från att få delaktighet i gemensamma resurser och beslut som berör fördelningen av dem. Våra resurser utgör en koppling mellan utkomstens grundförutsättningar och tiden. Särskilt de resurser som har anknytning till miljön har anknytning till tiden: någonstans medför klimatförändringen torka och försämrar förutsättningarna för näringsproduktion, på annat håll orsakar en orimlig förbrukning av naturtillgångarna brist på råvaror och energi. Dock är även den egna ekonomiska tillväxten och befolkningsutvecklingen bundna till tiden, den verkliga eller en imaginär. Det talas till exempel kontinuerligt om befolkningens åldrande som beroende på talarens tidsintervall hotar att skrota eller åtminstone sätta grunden för antingen välfärdsstaten, nationalekonomin, vårdförhållandet eller hälsovårdssystemet i gungning. Den offentliga ekonomins grunder hotas å sin sida av en ekonomisk regression, en minskning av statens och kommunernas skatteintäkter och en ökning av utgifterna. Hot är alltid en definieringsfråga. Hot har alltid även varit en stadig grund för den diskriminerande politiken. Rädslan för att saker och ting blir sämre och att man skulle vara tvungen att avstå från något som man har vant sig vid är ofta en starkare drivkraft för att agera än ett osäkert löfte om att allting kommer att bli bättre. En enkel politisk deklaration som redan innehåller ett diskriminerande verksamhetsprogram är att säga att invandrare tar våra arbetsplatser. Det är inget under att det runtom i Europa har uppstått populistiska grupper som för en diskriminerande, invandringsfientlig politik. Kunde man ens mer konkret säga att vi vill koncentrera resurserna på oss själva och hålla andra borta från att dela dem med oss? Diskriminerande politik kungör den egna gruppens överlägsenhet i jämförelse med andra och fiskar röster genom att förkunna: Först åt oss! Följden av detta blir många slags skador. Tydligast lyfter man fram överträdelse mot principen om jämställdhet och respekterande av mänskliga rättigheter. Man fäster även en del uppmärksamhet vid upprätthållandet av samhällsfriden då man reflekterar över hur den onda cirkeln av diskriminering och marginalisering minskar möjligheten att få fotfäste och vara delaktig i samhället. Mycket mindre lyfter man fram hur diskrimineringen 10
Diskrimineringspolitik blir dyrt - Sirpa Pietikäinen i själva verket även försvagar produktionen av resurser i samhället då den utestänger olika grupper. Å andra sidan behöver diskriminerande politik inte rikta sig öppet till någon befolkningsgrupp utan det räcker att man försöker finna lösningsmodeller genom att fördela resurser ojämlikt. Mekanismerna inom marginalisering och diskriminering har även blivit allt mer taktfulla och å andra sidan även hårdare. Det är allt svårare att bryta dem med det traditionella kravet på jämställdhet då spelreglerna skenbart är jämställda. Till exempel inom hälsovården kan man antyda om man borde vårda yrkesverksamma på ett annat sätt än dem som har gått i pension ska man låta den offentliga hälsovården vittra sönder samtidigt som arbetstagarna omfattas av arbetshälsovården? Det förs även en offentlig prioriteringsdiskussion i fråga om sjukdomar detta trots att eller kanske därför att vissa risker och sjukdomar hopar sig inom olika befolkningsgrupper. Man måste fråga sig om man känner till strukturell marginalisering inom politiken och å andra sidan om politiken leder till sådan marginalisering. En politik där till exempel utbudet av service är ordnat så att en del befolkningsgrupper blir utan service lättare än andra. Då man till exempel motiverar koncentreringen av service med kostnadsbesparingar glömmer man ofta bort att fråga om denna besparing drabbar dem som på grund av ett längre avstånd inte kan nå servicen lika bra som tidigare? Även praxis inom politik och administration kan orsaka diskriminering som det är mycket svårt att ingripa i. Låt oss reflektera över två frågor för de äldres del: pensioner och hälsovård. Det är skäligt enkelt för pensionärer och deras förmånsorganisationer att visa sin kollektiva styrka då det talas om pensionspolitik som regeringen och riksdagen har allenarådande beslutanderätt om. Majoriteten av riksdagen försvagar inte pensionerna. Däremot är det helt annorlunda med hälsovården eftersom beslutanderätten har decentraliserats mellan staten, kommunerna och dem som ordnar vården. Praxis inom det decentraliserade beslutsfattandet varierar och problemen blir antingen lokala eller ännu oftare personliga. Om det i den amöbaartade naturen finns diskriminerande praxis är det svårt att påvisa att den är systematisk eller allmän. Och även om det skulle finnas politisk vilja känns administrationens rationalitet och kontrollens ideologier ibland förkrossande inför politiken. Till exempel effektivering, centralisering, externalisering och konkurrensutsättning kan leda till dåliga resultat och diskriminerande praxis om man inte utvärderar innehållet i och följderna av dem. Å andra sidan kan samma mekanismer när de är som bäst även innebära lösningar på nuvarande problem. Lyckligtvis finns det även möjlighet till en annorlunda politik. Till en politik där man frågar: Hur kan vi fungera så att resurserna räcker till i fortsättningen? och Hur kan vi fungera så att den ekonomiska, sociala, utbildningsmässiga och övriga mänskliga välfärden kunde fördelas så rättvist som möjligt? Det är fråga om hur vi säkerställer de gemensamma resurserna. Kan vi arbeta på ett produktivt sätt och bygga upp spelregler till exempel för att använda energi och råvaror allt effektivare så att de räckte till fler och för en längre tid? Och kan vi tillsammans skapa en mekanism med vilken man kan stävja klimatförändringen tillräckligt? Och kan vi förnya och upprätthålla strukturerna i välfärdsstaten så att alla får livskvalitet som garanteras av grundtrygghet i rättvis anda? Fördelarna med politik där man beaktar alla grupper är för det första att förtroendet i samhället ökar då så många som möjligt har erfarenhet av delaktighet i den gemensamma välfärden. Samtidigt är det fråga om ett deltagande i beslutsfattandet där man delar resurser och särskilt resurser som berör en själv. Ur denna tilltro och delaktighet uppkommer socialt kapital som å sin sida gagnar både individer och samhället på många olika sätt. En av de konkreta nyttorna är att samhällsfreden stärks och att det blir lättare att förutsäga saker och ting. Och om man granskar frågan ur ett ekonomiskt perspektiv är resultatet samhälleligt sparande, eftersom tilltro fungerar som ett samhälleligt smörjmedel. Då detta saknas måste man ty sig till juridik, skriftliga avtal och byråkrati medel med vilka den egna ställningen kan säkras. Sådant råkar man däremot ut för då man uppammar egoistiska förmånskonflikter mellan olika grupper. Det är inte bara individer eller populistiska partier som har monopol på kortsiktig egoism. Inom europeisk politik verkar det som om även staten löper risk att störta samman genom den. Allt fler är endast intresserade av att säkra att man inte behöver ge avkall på sina egna vanor och bryr sig mindre om hur det gemensamma goda kan ökas. Om alla vill ha den bästa serveringen och en permanent plats vid kaptenens bord, men ingen är intresserad av vart båten går eller om dess maskiner fungerar, får alla snart sitta ensamma i sina livbåtar eller till och med ligga i vattnet. Alternativen är endast att klara sig och vinna tillsammans utan att diskriminera någon eller att förlora ensam och var för sig. Oberoende av nationalitet och nation. 11
Markku Hassinen verksamhetsledare, Valtakunnallinen Työpajayhdistys ry Vem är rädd för den fattiga Vi är inne på de sista månaderna av EU:s temaår om fattigdom och social utestängning. Fattigdomen har inte behandlats i offentligheten med undantag av några slarvigt skrivna löpsedlar under den heta, våldsamma sommaren då spriten flödade. Löpsedlar är ett sätt att sälja och de blir oavsiktligt alltid bakgrundslösa utropstecken i människors undermedvetande och ilbud från verklighetens sliriga spelfält. Bakom alla löpsedlar finns verkliga människor vars gärningar som ofta är desperata inte förklaras. De lyfts bara fram till allmänt påseende i skyltfönstret för uppmärksamhetsekonomins eftersträvande av vinst. För en tid sedan förkunnades det i kvällstidningarna Finland är det bästa landet i världen och efter det har det varit lätt att andas. Vi är det utvalda folket som har haft en stum och tyst vetskap om att vårt folk, vår ras och vårt språk är utan like. Ibland råder det brist på gemenskap, kommunikation, arbete och uppehälle samt tolerans, men vi är det bästa folket. Finland är ett land där det enligt EU-kriterier bor ungefär 900 000 fattiga, i världens bästa land. Förekommer det fattigdom i Finland och borde man i stil med Pisa-undersökningen upptäcka något kvalitativt mer storslaget i dess uttrycksformer än hos fattigdomen i andra länder? Vad skiljer en fattig person i Finland från en fattig i Polen eller fattigdomen i Berlin från den finländska normfattigdomen? Vi har länge lyckats med att förneka förekomsten av fenomenet fattigdom och jag har ofta hört talas om att det inte längre finns verklig fattigdom i Finland. Vi tricksar med begreppet relativ fattigdom som ger en bild av växande inkomstskillnader men som inte beskriver fattigdomens absoluta fenomen. I en jämförelse med det internationella Gini-indexet är inkomstskillnaderna mellan olika befolkningsgrupper lika stora i Finland och Etiopien. Detta kan också väcka en diskussion om meningsfullheten i att jämföra medelinkomsterna mellan dessa länder. Som en internationell mätare på absolut fattigdom anses även att hela tiden vara tvungen att leva på en dagsbudget om ungefär 1,25 dollar. Även sådana människor finns i Finland även om man inte skulle vilja tro det. Fattigdomen är ett globalt fenomen med tydliga förbindelser även till internationell terrorism. Västländerna har fortsatt sin historiska mission för att försvara demokratin än här, än där i världen. Traditionen har varit obruten ända sedan korstågen. Många fredsforskare är av den åsikten att moderna erövringskrig har maskerats till strider för demokratin mot fel religioner. Den religiösa argumentationen på båda sidorna av frontlinjerna må vara hurdan som helst. På de tuktades sida är det även fråga om fattigdom och social ojämställdhet. Den internationella vapenindustrin är stor business där det används hårda medel. Samma vapen säljs till alla villiga så att marknadsläget ska förbli förmånligt. Med kostnaderna för och vinsterna från den västerländska vapenindustrin skulle man sannolikt kunna avskaffa största delen av ojämställdheten, fattigdomen och hungersnöden i världen. I stället för vapensystem skulle genuin demokrati och social jämställdhet vara den exportprodukt som behövs. I Finland har man under historiens lopp upplevt många omvälvningar som temporärt påverkat människornas möjligheter att tillgodose sina dagliga mänskliga behov Det har också funnits finländska tiggare och egentligen är det inte så väldigt länge sedan. I Finland har man upplevt hungersnöd, krig, ojämställdhet på grund av ekonomisk depression och i början av 1990-talet en lågkonjunktur som närapå äventyrade Finlands existens då medborgarnas och familjernas inkomstskillnader ökade enormt. Som en följd av lågkonjunkturen återstår en bestående arbetslöshet som periodvis även syns som ökande arbetslöshet bland ungdomar. Man har inte funnit lösningar på problemet och mycket sällan ens under ekonomiska högkonjunkturer har antalet arbetslösa minskat till mindre än 200 000 personer. 12
Vem är rädd för den fattiga - Markku Hassinen Det finns ett klart samband mellan arbetslöshet och fattigdom. Även inom familjerna upplevs fattigdomen på olika sätt beroende på om den arbetande makens/ makans inkomstnivå är sådan att den begränsar den arbetslösa makens/makans möjligheter till att få arbetslöshetsersättning. Brödköerna har blivit ett bestående fenomen i Finland och många forskare har börjat göra konjunkturprognoser utgående från antalet personer i brödköerna. Bland dem som är fattiga enligt den officiella fattigdomsstatistiken finns även människor som inte anser sig vara fattiga. I mängden finns även alternativa människor som har gjort ett medvetet val och medborgare som lever i närapå naturhushållning, och som förbrukar så litet som möjligt och skaffar sin mat genom att odla, jaga, samla bär, fiska och utnyttja naturen enligt ekologiska principer. Det är dock en mycket liten grupp i Finland som förnekar fattigdom och det finns även en stark misstanke bakom att det enda alternativet att få en suverän medborgares status skulle vara att leva enligt värdena för dagens konsumtionssamhälle. Kanske de ungefär 900 000 personer i Finland som är fattiga enligt statistiken kan berätta något om den samhälleliga uppfattningen som finns i mätarna. Vi tror starkt på ekonomisk tillväxt och konsumtion verkar vara det enda sättet att skapa välfärd, arbetsplatser och en socialt godkänd livsföring. Faktum är även att det i Finland finns ett stort antal människor som lever under den relativa fattigdomsgränsen då det råder brist på nästan allt i det vardagliga livet. Ofta är dessa livssituationer även förknippade med branschövergripande trångmål med vilka personerna inte kan få hjälp av det officiella servicesystemet. Är det även fråga om att det ihållande sektortänkandet som har rotat sig i den finländska förvaltningstraditionen leder till att människor marginaliseras? I Finland har man effektivt förskansat sig i olika administrativa sektorer och försvarar gränserna svartsjukt. I många länder har man skapat bra modeller för nätverkande mellan olika förvaltningsområden men den största energin i den finländska kulturen för lottlöshet och marginalisering verkar gå till att bolla klienter från den ena sektorn till den andra. I sista hand är motiveringen inte klientens väl utan en tvist om vem som betalar servicen. Finland är fullt av historier om människor som har råkat i verkliga fällor. Dessa personers trångmål skulle ha kunnat åtgärdas om man hade gått med på att tänja på sektorgränsen åtminstone något. En annan omständighet som berör det förvaltningskulturella arvet är att klienterna inte får den service de behöver, eftersom ansökningsförfarandena för förmåner ofta är mycket invecklade och formella. Skillnaden jämfört med till exempel den svenska mentaliteten är stor eftersom det i Sverige är tjänstemännens skyldighet att ge råd åt medborgarna och även att instruera dem så att de ska kunna ansöka om de förmåner som de har rätt till. I den finländska diskussionskulturen har även en tradition rotat sig där man strävar efter att hitta en officiell skyldig till alla problem. Efter en tillfällig smäll väntar man att dammet lägger sig och fortsätter på samma sätt som tidigare. Diskussionen om fattigdom och arbetslöshet präglas även av en avsaknad av visioner och konstruktiva alternativ. Det finns även mycket fördomar och rädsla. För tillfället är de rumänska tiggarna och invandrarna de skyldiga. Tiggarna som har kommit från Rumänen till Finland är ett bra exempel på vårt sätt att förhålla oss till ett fenomen som har sina rötter djupt i den europeiska historien. Romerna som har kommit till Finland har en egen stark kultur och erfarenhet av fattigdom, fördomar och kulturell internering. I Finland är man rädd för Ryssland och alla utlänningar som flyttar till Finland. Skillnaden mellan fördomar som är kamouflerade under ett rationellt tänkande och rädslorna är hårfin. Med argument som vädjar till förnuftet vill vi till och med med hjälp av lagar förbjuda tiggeri men i verkligheten ligger rädslor och det nationella arvet med fördomar i bakgrunden. I bakgrunden ligger alltid oron över en avvikelse från normerna. Om de tråkiga fenomenen går att kontrollera är livet under kontroll. I Finland har även inställningen någon annan sköter det rotat sig. Följderna av detta kan vi skönja särskilt som ett uteslutande av de finländska ungdomarna. Ofta är det slutliga argumentet som man hör att denna eventuella ändring eller lösning är för dyr för Finland. Detta budskap har under den senaste tiden hörts särskilt från finansministeriets håll. Forskare, medborgarorganisationer och samhälleliga opinionsbildare får även se sig i spegeln, då problemet i den finländska diskussionen är innovationer på detaljnivå som inte fogas till ett vidare perspektiv. Till vittnen för en åsikt som valts på förhand ställer man upp ett mycket stort antal experter med vars fakta man legitimerar omständigheternas oföränderlighet i ännu högre grad. De nyaste projekten berör uppbyggandet av varumärket Finland, men kan man skönja förebyggandet av fattigdom, arbetslöshet och social lottlöshet i diskussionen? Kunde Finland även vara ett varumärke för att utveckla sociala innovationer, utveckla utbildningssystem på internationell nivå, avskaffa arbetslöshet och fattigdom eller utveckla förebyggande system för social marginalisering? Alla dessa är produkter som exporteras ut i världen. I sista hand är det även fråga om prioritering av skatteinkomsterna, mentaliteten happy taxpayer som i alla fall danskarna vill representera officiellt. Det krävs en intensiv diskussion i Finland om huruvida vi vill bevara den nordiska socialstaten för att avskaffa fattigdom eller förebygga och avhjälpa dess värsta följder. För tillfället råder en illusion som verkar vara mycket amerikansk om 13