O M B I N B I O D L I N G C O H B I P R O D U K T E R Joachim Petterson www.bonnierfakta.se Text Joachim Petterson, 2015 Grafisk form Joachim Petterson, www.honeydesign.se Fotografier Roland Persson (förutom s 59, 93, 161,162 16 Emma Shevtzoff, s 85 Joachim Petterson och s 70 och 119 Sara Petterson) Illustrationer SaraMara, www.sara-mara.se (förutom s. 117 Svea och Göta Petterson) Typsnitt Svea Sans, Adobe Garamond och DTL Argo Redaktör Susanna Eriksson Lundqvist Repro JK Morris Production AB, Värnamo Tryck Livonia Print, Lettland 2015 ISBN 978-91-7424-496-0 Foto Roland Persson Illustrationer SaraMara Bonnier Fakta
INNEHÅLL Min bisyssla......................... 9 Var rädd om bina....................... 13 Livet i bisamhället...................... 37 En egen bigård........................ 63 Bisyssla året runt....................... 87 Vårsyssla.......................... 89 Försommarsyssla....................... 103 Högsommarsyssla..................... 123 Sensommarsyssla...................... 143 Höst- och vintersyssla.................. 159 Honung och biprodukter.................... 167 Tack............................. 188 Register............................. 190 Ett stort gäng arbetsbin har samlats vid kupans ingång. Med gemensam kraft sänker de värmen i kupan genom att fläkta med vingarna.
min bisyssla MIN BISYSSLA När jag blev biodlare var intresset för bin inte lika stort som nu. Idag har allt fler förstått hur viktiga bina är, och deras hälsa och hotet mot deras existens är en global ange lägenhet. Pollineringsarbetet som bin och humlor utför är nöd vändigt för vår överlevnad. Tre fjärdedelar av det vi äter har sin grund i denna viktiga insats som inte kostar oss ett öre. Mitt intresse för biodling väcktes när jag som barn var på besök hos min mammas morbror i Värmland. Han berättade för mig att det bodde bin i alla de små vita husen som stod uppställda en bit ifrån gården och han visade mig hur han skördade honung. Det verkade spännande, harmoniskt och hemtrevligt att syssla med biodling och jag kan fortfarande minnas den söta doften av vax och honung när jag smög mig in till rummet där honungsslungan stod. Det skulle dröja nästan trettio år innan jag själv blev biodlare med egna kupor. Jag utbildade mig i reklam och grafisk design och under åren som följde arbetade jag som art director på större och mindre reklam byråer. Karriären tog fart, jag fick stora uppdragsgivare och utmärkelser och allt snurrade fortare och fortare. I ett skede tog en av de seniora kreatörerna mig i armen och tyckte att jag skulle gå hem och sova: Det är ingen som kommer att tacka dig för att du får en hjärtinfarkt. De orden skulle komma att få en större betydelse för mig. Hösten 2002 tog det tvärstopp. Jag var med om en allvarlig olycka som krävde många års rehabilitering och nu fick jag tid att reflektera. Jag började omvärdera vad som är viktigt och betydelsefullt i livet. Inom ett år hann jag också bli pappa och husägare. En av de saker som jag då bestämde mig för att göra var att slutföra ett projekt som jag ägnat många träslöjdstimmar åt i högstadiet. Jag skulle bygga klart trågkupan som stod halvfärdig i garaget för att se om biodling var något för mig. Jag gick på kurs, skaffade alla böcker jag kunde hitta om biodling och frågade ut mina biodlarkunniga släktingar som gav mig många goda råd. Sedan ställde jag min nya trågkupa på en lagom solig plats på 9
bisyssla tomten och installerade mitt bisamhälle som jag köpt från en bigård i närheten. Jag hade nått mitt första mål. Idag bor jag med min familj, min hustru Sara och mina döttrar Svea och Göta, i förorten Bromma strax utanför Stockholm, där jag har fyra aktiva bikupor i trädgården. Det ger en lagom arbetsbörda och tillräckligt mycket honung för att täcka familjens behov mer än väl. Som biodlare får du väldigt mycket tillbaka för den tid du lägger ner. För min del handlar det inte bara om honungen. Att arbeta med bina, känna värmen från dem och insupa doften av vax och honung är kontemplativt och fyller en terapeutisk funktion. Det är rogivande att bara vara vid kuporna, att se bina kommunicera med sina danser och studera hur samhället utvecklas med årstiderna. Dessutom ger biodlingen närhet till naturen och det känns tillfredsställande att veta att jag gör något bra som är till glädje för många. När jag ser dignande fruktträd i grannskapet vet jag att det bland annat är tack vare mina bin som de får så många och stora frukter. Jag har velat skriva en inspirerande och samtidigt praktiskt användbar bok för dig som är intresserad av bin och kanske vill börja bisyssla på en gång. Det betyder inte att du måste bli biodlare, det finns många andra saker du kan göra för att hjälpa våra pollinerande vänner. Du kan till exempel locka fler bin och humlor till din trädgård genom att bygga bon och odla växter som de tycker om. Att berätta att man är biodlare är ofta en bra isbrytare på middagar och fester. Jag får ofta frågor om bin och deras situation, men många funderingar handlar också om honung. Vi behöver många fler biodlare. Jag ser hellre att vi får 100 nya biodlare med ett par samhällen på olika platser i Sverige än bara en biodlare med 100 bikupor på samma plats. Det kan verka märkligt, men man fäster sig verkligen vid sina lurviga vänner. När jag sitter vid kupan i vårsolen och ser det ena biet efter det andra landa med sin pollenlast på flusterbrädan och vanka in i kupans inre, kan de nästan bli individer och inte bara en del av en superorganism. 10
FÖRSTA KAPITLET VAR RÄDD OM BINA Bin, humlor och andra insekter har en av världens viktigaste uppgifter: pollineringen, det vill säga befruktningen av våra växter. Deras idoga arbete ökar våra skördar och främjar tillgången på växter som ger näring åt många djur. Det är en service som vi människor drar fördel av varje dag helt gratis. 13
var rädd om bina HONUNGSBIN, SOLITÄRBIN OCH HUMLOR Fyra femtedelar av alla levande varelser på jorden är insekter. Några få har människan tagit i sin tjänst, som när vi odlar silkesmaskar för att producera värdefullt råsilke en 5 000-årig tradition eller håller honungsbin för att producera vax och honung. Det finns omkring 17 000 biarter i världen, varav cirka 290 finns i Sverige. Av alla bin i världen är det bara ett fåtal som lever i samhällen och producerar honung. Till dem hör honungsbin (Apis) och humlor (Bombus), liksom gaddlösa bin (Meliponini) som inte finns i Europa. Alla dessa är sociala bin och tillhör ordningen steklar. Övriga är olika solitärbin som lever ensamma, till exempel murarbin, tapetse rarbin, ullbin och bladskärarbin. HONUNGSBIN De flesta förknippar bin med vårt honungsbi som bor i kupor och samlar honung. Honungsbiet lever i stora samhällen med en äggläggande drottning, drönare (hanar) och arbetsbin (infertila honor). Bisamhället beskrivs utförligare i nästa kapitel. Man kände länge bara till fyra arter med understammar: det västliga biet, det östliga biet, dvärgbiet och jättebiet. Idag har man kartlagt nio arter som lever i samhällen. Fem av dem är normalstora bin som bygger parallella vaxkakor i håligheter (Apis mellifera, Apis cerana, Apis nigrocincta, Apis koschevnikovi och Apis nuluensis), två är dvärgbin (Apis florea och Apis andreniformis) och två är jättebin (Apis dorsata och Apis laboriosa) som föredrar att bygga sina samhällen på en enda jättestor fritt hängande honungskaka hellre än i håligheter. I olika delar av världen har olika biarter utvecklat egenskaper och temperament som är särskilt anpassade till det område där de lever. Det västliga biet, Apis mellifera, fanns från början i Afrika och Europa med stor utbredning bort mot Uralbergen. Genom människans försorg finns det idag över hela världen, även på de I Skandinavien och övriga Europa förekommer honungsbin nästan bara som husdjur. Men vi kommer aldrig att kunna tämja dem, vi har bara lärt oss hur vi får dem att trivas. 17
var rädd om bina amerikanska och australiska kontinenterna där det tidigare inte fanns några Apis alls. Idag är Apis mellifera den vanligaste arten av honungsbin i världen, förmodligen för att den är lättast att odla. I Europa finns det inga andra arter av honungsbin än Apis mellifera och under tiotusen tals år har den utvecklat flera underarter. Apis mellifera mellifera, det svarta biet, eller det mörka biet som det också kallas, har funnits på den europeiska kontinenten sedan istiden. Det har idag det största geografiska utbredningsområdet och har blivit en allmäneuropeisk ras med olika lokala namn som engelskt bi, tyskt bi, nordiskt bi och så vidare. På den iberiska halvön finns den inhemska rasen Apis mellifera iberica som är nära släkt med det svarta biet. Apis mellifera ligustica, det gula italienska biet, härstammar från den Appeninska halvön där det har utvecklats i en ganska isolerad miljö. Ett stenkast därifrån hittar vi Apis mellifera carnica, carnicabiet, som tidigare kallades krainerbi efter staden Krain i Slovenien. Det är det vanligaste biet österut mot Karpaterna, Bulgarien och Ukraina. Söderut hittar vi det makedonska biet Apis melli fera macedonia och det grekiska Apis mellifera cecropia. I Sverige har vi i huvudsak tre av dessa raser i våra kupor: mörka nordiska bin, gula ligusticabin (italienska) och gråaktiga carnicabin. Förutom dessa odlas också ofta en fram avlad biras: det lite brunaktiga buckfastbiet. De olika raserna har olika egenskaper och var och en har sina förespråkare. Humlor Precis som honungsbina är humlorna viktiga pollinatörer i den vilda naturen och i våra odlingar. De lever också i samhällen med en drottning, men i mycket mindre skala, och bygger gärna bo i håligheter i marken eller stenrösen. Humlornas lurviga kropp gör att de inte är så väderkänsliga, vilket betyder att de är igång tidigt på säsongen när det fortfarande är lite kyligt ute. De flyger inte så långt och är därför väldigt bra invånare i trädgården för den som vill ha extra pollineringshjälp tidigt på våren. En vetenskaplig miss Carl von Linné gav honungsbiet namnet Apis mellifera (efter latinets apis = bi, mel = honung och ferre = bära) eftersom han trodde att bina bar med sig honungen. Senare insåg han att bina gör honung av nektar och ville då ändra namnet till Apis mellifica som betyder honungsgörare (facere = göra), men det godkändes inte. Enligt vetenskapliga namngivningsregler ska det först angivna namnet användas. Humlor i växthuset Humlor har länge odlats för att utföra pollinering i växthus. Det har blivit så framgångsrikt att man i flera länder via postorder kan beställa humlesamhällen förpackade i papplådor till sina växthusodlingar. En brittisk studie har visat att humlesamhällen som placerats ut i städer växer snabbare än sådana som placerats ut i konventionella jordbrukslandskap. Det betyder att det är bra att vi skapar fler boplatser åt dem i våra stadsträdgårdar. 19
bisyssla var rädd om bina Från sälg till ljung Solitärbin och humlor söker mest upp de växter som ger snabb och lättåtkomlig föda. Honungsbin är mer strukturerade i sin insamling av mat och fokuserar på en näringskälla i taget. De växter som ger årets första pollen är oftast al och hassel. I deras hängen finns stora mängder pollen med ganska hög protein halt. Strax därefter blommar sälgen och dess gula videkissar är som magneter för nyvakna humlor och bin som är i stort behov av att fylla på matförråden efter den långa vintern. Sälgen innehåller massor av proteinrikt pollen och energirik nektar, vilket gör den till en nyckelväxt för biodlingen. I södra Sverige kan den blomma redan i februari. Många trädgårdsägare tycker att sälgen är en skräpväxt och drar sig inte för att ta fram sågen. Men tänk på sälgens värde för bina när du är ute och röjer sly. När sälgen blommar sätter binas arbete igång på allvar, så plantera gärna några buskar istället för att ta bort dem om du har plats i din trädgård. Bland de tidiga vårblommorna är vitsippan en viktig dragväxt som innehåller mycket pollen (men inte så mycket nektar). Över en dag kan en brungrå skogsbacke förvandlas till ett hav av blommor fulla av pollen.vitsippan blommar i april maj. Maskrosen är också en tidig dragväxt som uppskattas av bin och biodlare men som många avskyr och kallar ogräs. Den blommar från början av maj och sprider sig snabbt. Maskrosen producerar stora mängder värdefullt pollen och nektar som kan ge bina årets förs ta överskott av honung. Om bina hämtar det mesta av den nektar de behöver från maskrosen kan man få knallgul maskroshonung. En annan gul dragväxt som kommer tidigt på säsongen är raps, men till skillnad från maskroshonung blir rapshonung nästan vit. Det är när rapsen blommar som man säger att dragperioden börjar på allvar och bina kan samla ett stort förråd av honung. I mitten av maj är det dags för de viktiga blommande körsbärs- och äppelträden med ett myller av rosa och vita blommor, tätt följda av allehanda bärbuskar som pockar på binas uppmärksamhet. I månadsskiftet maj/juni blommar sedan den ena pollen- och nektarkällan efter den andra i naturen och trädgårdarna hägg, förgätmigej, blåklint och många fler. I juni juli finns det som mest nektar och pollen att hämta. Några biväxter utmärker sig mer än andra. Olika sorters klöverblommor är viktiga nektarkällor och fångar även upp kväve i luften som gödslar marken där de växer. Hallon är en annan bra biväxt som blommar under större delen av sommaren både i trädgårdar och vilt på hyggen. På sensommaren söker bina bland annat upp sent blommande kryddväxter, rallarros, honungsfacelia och kärleksört. Till de allra sista dragväxterna för säsongen räknas ljung. Äppelblom Sälg Blåklint Vitsippa Maskros 24 25
bisyssla var rädd om bina En bivänlig trädgård Om du börjar odla bin gör du en viktig insats för miljön, men det finns också annat du kan göra för att förbättra livschanserna för de pollinerande insekterna. Ett sätt är att förvandla din trädgård till en näringsrik oas genom att plantera växter som är rika på pollen och nektar. Då bidrar du i viss mån till att kompensera för att det blivit svårare för bin, humlor och andra insekter att hitta mat på grund av att dagens jordbruk odlar stora arealer med samma typ av gröda som sällan eller aldrig går i blom. Om du planterar biväxter i din trädgård hjälper du inte bara insekterna, du får också en prunkande trädgård. Insekterna befruktar växterna och ser till att du får fler blommor, bär och frukter. För varje besök i exempelvis en äppelblomma bildas en ny kärna och för varje ny kärna blir frukten större. En positiv effekt är också att de gröna växterna producerar syre och renar luften från växthusgasen koldioxid. Ju fler bivänliga blommande växter du har i din trädgård, desto bättre. Vi har planterat in honungsfacelia och vitklöver i gräsmattan på vår tomt. Vi har också gjort en sensommarrabatt och satt en syrenbuddleja (fjärilsbuske) som besöks av bin, blomflugor och fjärilar långt in i september. Fråga gärna på plantskolan vilka växter som bina föredrar och vad som passar bäst i din klimatzon, men även vad som fungerar bäst på just din tomt. Vill du odla i kruka kan du också välja exotiska växter som bin njuter av. Ta reda på var i trädgården det är mest sol det är dit bin, humlor och fjärilar helst söker sig. Plantera sedan växterna du skaffat i grupper. Växterna får gärna ha blommor i olika färg och storlek, det lockar flera arter. Blå, lila, gula och vita blommor drar till sig mest uppmärksamhet. Plantera också växter som blommar vid olika tider på säsongen och kombinera gärna med sådana som blommar länge. Då skapar du en biologisk mångfald i mikro format och bina får ett rikt och varierat utbud av nektar och pollen från tidig vår och ända fram till hösten. 26 27
bisyssla var rädd om bina En traditionell grön gräsmatta kan imponera på en del grannar, men jag tycker mest att den är tråkig och fantasilös, särskilt som jag vet att de pollinerande insekterna nästan inte har något att hämta där. En alltför välansad gräsmatta innehåller få växter som ger pollen och nektar. Jag undviker att klippa gräsmattan före midsommar och det brukar jag ofta tipsa andra om. Måste du klippa gräset, försök åtminstone lämna en del av gräsmattan oklippt. Vi låter varje år en solig del av tomten få växa fritt till en härlig sommaräng. Vilda blommor tillsammans med typiska ängsväxter som vi sått in i gräsmattan har fått breda ut sig till glädje för oss och till nytta för våra bin, men även för fjärilar och humlor. Man kan hitta ängsfröer i nästan alla plantbutiker som säljer växter och fröer. Om du inte klipper gräsmattan så ofta på sommaren är det extra bra att plantera in vitklöver i den. Vitklövern är en fantastisk biväxt som blommar länge och innehåller mycket nektar och pollen. Eftersom den är kvävefixerande är den dessutom mindre känslig för torka än gräs. Du kan också gynna bin och humlor genom att plantera lökväxter i gräsmattan på hösten. De är viktiga eftersom de blommar tidigt på våren när det finns få pollen- och nektarkällor. Plantera arter som sprider sig lätt, exempelvis vintergäck, snödroppe, scilla, vårstjärna och vårkrokus. Lämna sedan blommorna ifred och klipp inte gräset förrän de har vissnat ner. Saknar du trädgård men har balkong kan du hjälpa bina genom att odla biväxter i krukor eller lådor. Det blir samtidigt en skön oas som kan dämpa stressen för både dig och stadsbina. På en takterrass eller större balkong är det faktiskt också möjligt att starta en biodling. Har du ingen balkong kan du åtminstone hänga ut en låda med blommor utanför fönstret. Att bekämpningsmedel i jordbruket påverkar bin negativt vet vi, och det gäller även din täppa. Köp obesprutade växter, använd bara obehandlad jord utan gifter och skippa kemiska bekämpningsmedel. Ska du använda gödsel, ta reda på vad den innehåller. Kompostera ditt hushållsavfall och använd det som gödsling i dina rabatter. I Japan har man utvecklat en komposteringsmetod som kallas bokashi. Med den kan du enkelt och luktfritt kompostera under köksbänken i lägenheten. Förutom pollen och nektar behöver de pollinerande insekterna vatten, så ställ gärna ut ett fågelbad i trädgården. Lägg några stenar i ett stort fat med vatten och låt dem sticka upp över ytan så att bina kan komma åt vattnet utan att drunkna. Du kan också lägga i några lecakulor som får flyta omkring. Har du plats kan du anordna en vacker damm, där bina och andra invånare i trädgården kan släcka törsten. Vänta med att klippa en blommande gräsmatta till efter midsommar. Har du möjlighet kan du låta en del av tomten få bli en blomstrande sommaräng. 28 29
bisyssla var rädd om bina PERENNER, LÖKVÄXTER OCH ANDRA TRÄDGÅRDSVÄXTER Nektar Pollen mars april maj juni juli aug sept okt Snödroppe Vintergäck Vårkrokus Aubretia Hyacint Pärlhyacint Scilla Blåeld Alsikeklöver Blåklint Borstnejlika Fetknopp Gul nunneört Honungsfacelia Kantnepeta Rödklöver Vitklöver Backtimjan Blågull Bolltistel Lammöron Lavendel Kattmynta Blåklocka Luktreseda Myskmalva Stockros Fackelblomster Höstaster Kärleksört Rudbeckia Silverax Solros Höstkrokus Murgröna KRYDDVÄXTER Nektar Pollen mars april maj juni juli aug sept okt Ramslök Gräslök Gurkört Koriander Salvia Vitsenap Kryddtimjan Oregano/Kungsmynta Citronmeliss Isop PRYDNADSTRÄD OCH -BUSKAR Nektar Pollen mars april maj juni juli aug sept okt Hassel Sälg, pil och vide Körsbärskornell Näverlönn Järnek Måbär Oxbär Hagtorn Vildvin Ölandstok Snöbär Syrenbuddleja FRUKTTRÄD OCH BÄRBUSKAR Nektar Pollen mars april maj juni juli aug sept okt Krusbär Plommon Äpplen Körsbär Vinbär Hallon Björnbär 30 31
ANDRA KAPITLET LIVET I BISAMHÄLLET drönare drottning arbetsbi Honungsbina är sociala insekter som lever tillsammans i stora samhällen, ungefär som vårt eget. Ett bisamhälle består under året i genomsnitt av 50 000 individer i en enda stor familj. Det motsvarar en medelstor stad i Sverige, som Sundsvall, Halmstad eller Karlstad. Utan sitt samhälle kan bina inte överleva, de måste samarbeta. Det finns tre sorters invånare, men man kan se hela bisamhället som en enda stor superorganism. Alla är beroende av varandra. 37
bisyssla DRÖNARNA LATA KAVALJERER I ett bisamhälle finns det ett par hundra till några tusen drönare. De är de enda manliga individerna i kupan och deras huvudsakliga uppgift är att para sig med drottningen. I övrigt deltar de inte i det dagliga arbetet i kupan. Men det är inte alla drönare som parar sig med drottningen och för de utvalda kavaljererna är lyckan kortvarig. Efter parningsakten slits drönarnas könsorgan ut och de faller döda till marken. Drönarna är gaddlösa och äter kopiösa mängder mat. De som inte parar sig med drottningen lever i genomsnitt i 45 dagar eller som mest upp till 90 dagar. De blir könsmogna vid 8 10 dagars ålder. Under första veckan efter födseln gör de kortare orienteringsflygningar för att sedan ge sig ut på längre turer på eftermiddagarna. De föds på försommaren och har ett ganska drägligt liv fram till dess att hösten nalkas och det övriga samhället börjat tröttna på deras lättjefulla liv. Arbetsbina slutar att mata drönarna och kastar helt sonika ut dem. Förr kallades det för drönarslakt. Drönarna har den tidsmässigt längsta utvecklingen. På det tjugofjärde dygnet börjar drönarbiet gnaga sig ut ur sin cell. Efter ytterligare drygt en vecka är det könsmoget och redo att para sig. 44
livet i bisamhället ARBETSBINA FLITIGA HOVFRÖKNAR Arbetsbina är också honor, men de är infertila eftersom de inte fått fullt utvecklade äggstockar som drottningen. Där emot kan arbetsbina lägga ägg om de saknar drottning, men avkomman som föds kan bara bli drönare eftersom äggen inte är befruktade. Om detta händer ser vaxkakorna i bikupan ut som kullerstensgator, man brukar kalla det för puckelyngel eller puckelsamhälle. Som biodlare måste man då gripa in (se sidan 97). Arbetsbiet kommer under sin livstid att utföra många olika uppgifter. Oftast beror uppgifterna på biets ålder. Normalt arbetar det under de första tre veckorna inne i kupan för att sedan få nya uppdrag utanför kupan som dragbi. Utvecklingen från ägg till färdigt bi via larv och puppa tar 21 dagar. Det är lätt att känna igen nyfödda bin som går och vinglar på vaxkakan alldeles tufsiga med tovig päls. Arbetsbiets första uppgift efter födseln är att som putsbi rengöra sig själv och städa ur sin egen cell. De närmsta tre dygnen hjälper det till att putsa andra celler där ett bi just har kläckts så att de blir rena och fina drottningen lägger bara ägg i rena snygga celler. I början blir Efter tre veckor med olika uppgifter inne i kupan är det dags att börja arbeta ute på fältet och samla pollen och nektar. Efter cirka två tre veckor slits vingmusklerna ut och arbetsbiet dör. 47
bisyssla ungbina matade med honung och pollen av äldre bin, men redan under tredje dagen börjar de äta själva och då utvecklas speciella körtlar som producerar fodersaft, ett livsviktigt proteinrikt sekret. Efter sjätte dagen producerar biet så mycket fodersaft att det är redo att bli ambi och börja mata larver. Efter ungefär tio dagar slutar biet att producera fodersaft och då är det dags att lämna kupan för första gången, dels för att tömma tarmen, dels för att orientera sig i omgivningarna inför framtida uppdrag. Det gör det oftast tillsammans med andra ungbin. En varm vårdag kan man se gäng av ungbin som tillsammans hovrar utanför kupan bland biodlare kallas det orienteringsflygning. Observera att det inte är detsamma som svärmning. Om man tittar närmare ser man att det är ungbin som rör sig i små cirklar och med huvudet hela tiden riktat mot kupan. Man kan lugnt sätta sig vid kupan och studera deras flygträning. Nu börjar en ny fas för arbetsbiet ett slags övergång från inre till yttre tjänst. Det är dags för nektarväxling. Uppgiften är att ta emot stora flyglaster nektar och pollen från de äldre kamraterna, fältbina eller dragbina som de också kallas. Detta är ett omfattande och hårt jobb. Nektarn ska förädlas till honung, torkas och lagras i vaxceller. Även pollen klumparna som dragbina lämnat i vaxceller ska packas ihop och förseglas med en droppe honung som foderförråd (kallas bibröd). Ett par veckor efter födseln har arbetsbiets vaxkörtlar blivit fullt utvecklade och det kan nu övergå till tjänsten som byggbi i kupan. Behöver samhället mer plats ser byggbina till att bygga nya vaxceller, dels för att drottningen ska få mer plats för äggläggning, dels för att bisamhället ska få mer lagringsutrymme för honung och pollen. Vaxet som arbetsbina använder som byggmaterial kommer från speciella vaxkörtlar på undersidan av bakkroppen. En kort tid kan bina även tjänstgöra som städbin och hjälpa till med att röja ut döda bin ur kupan. När de flitiga och fromma arbetsbina närmar sig tre veckors ålder har även gift Biet suger upp nektar eller honung med en snabelliknande tunga som fungerar som ett sugrör. 48
bisyssla livet i bisamhället DE FLESTA ARBETSBIN LEVER I 4 6 VECKOR ALLA ARBETSBIN ÄR TJEJER blåsan blivit fullt utvecklad. En del av dem får nu en mer offensiv uppgift som vaktbi vid flustret, ingången till kupan, ett par dagar. Efter den tredje veckan börjar den absolut tuffaste perioden i arbetsbiets liv fältarbetet. Som dragbi ska det samla nektar, pollen, propolis (kittharts) och vatten. Det är en oerhört tung och slitsam period som inom fjorton dagar till tre veckor oftast slutar med att biet dör därför att vingmusklerna slits ut i fältarbetet. Arbetsbinas uppgifter är inte ristade i sten utan beror på vilka behov samhället har och var insatserna behöver sättas in. Vissa bin kan hoppa över vissa uppgifter för att det uppstår andra akuta behov någonstans i kupan. Det kanske behövs fler vaktbin vid flustret för att mota bort andra tjuvaktiga bin eller fler som hjälper till med städning och utbyggnad av vaxkakor. Eller så växer samhället så snabbt att det behövs hjälp med yngeluppfödningen. Antalet arbetsbin varierar stort beroende på årstiden. Under vinterperioden finns det 15 000 20 000 bin i bisamhället. När våren och försommaren kommer sker en kraftig ökning som når sin kulmen i slutet av juni, då samhället är som störst. Under gynnsamma förhållanden kan det finnas så mycket som 60 000 80 000 bin i kupan. Därefter minskar samhället allteftersom drottningen lägger allt färre ägg, färre bin föds och många sliter ut sig och dör. Ett arbetsbis livslängd beror mycket på när det föds. Bin som föds på försommaren under den intensiva arbetsperioden kanske bara blir fyra till sex veckor gamla, medan de flesta bin som föds i slutet av sommaren klarar sig över vintern. Några få kan faktiskt leva ända fram till våren. Det är nästan sju månader! Drottning Arbetsbi Drönare FRÅN ÄGG TILL FÄRDIGT BI Efter tre dagar kläcks ägget och blir en larv. Larven matas av am bina med proteinrik fodersaft de första tre dagarna. Den larv som ska bli drottning matas med saften under hela larvperioden, medan de andra larverna får en blandning av en mindre mängd fodersaft och pollen. Cellerna förseglas under larvstadiet med ett poröst gulaktigt vax med pollen i. Larverna växer fort och genomgår fyra hudömsningar. De spinner in sig i silke och förvandlas till puppor. Under det sextonde, tjugoförsta respektive tjugofjärde dygnet börjar de färdiga bina gnaga sig ut. Biets utvecklingsstadier i antal dygn 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 Drottningen föds 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 Ägg Larv Puppa ( ynglet täcks) Arbetsbiet föds Drönaren föds 50 51
livet i bisamhället BINAS SKAFFERI För att överleva behöver bin precis som vi näringsämnen som proteiner, vitaminer, fett, kolhydrater och mineraler. Allt detta finns i det pollen och den nektar som de samlar. De behöver också vatten, kanske det viktigaste av allt. Vatten är det första som bina söker efter på våren för att kunna lösa upp sockerkristallerna i lagrad honung eller vinterfodret som biodlaren gett. De behöver också vatten för att producera fodersaft till ynglen. Varma sommardagar samlar bina in vatten och lägger små vattendroppar på vaxkakorna. När vattnet dunstar bort sjunker värmen i kupan. Pollen ger bina kraft Pollen, eller frömjöl, är blommors och barrväxters förökningsmedel, men det är även binas proteinkälla. Förutom viktiga proteiner innehåller det vitaminer, mineraler och enzymer. Pollen har olika färg, sammansättning och framför allt näringsinnehåll beroende på varifrån det kommer. När biet besöker en blomma fastnar pollenkorn i hår på biets kropp. För att det lättare ska kunna transportera pollenet till kupan är de bakre benparen utrustade med grunda fördjupningar med långa böjda hår längs kanterna som bildar små pollenkorgar (kallas också pollenbyxor). Biet kammar ihop de lättflyktiga pollenkornen med benen, blandar dem med nektar och saliv till klibbiga klumpar och packar dem i sina pollenkorgar. Ett riktigt starkt bi kan med lite tur lasta hela 25 milligram pollen. Pollenbehovet är extra stort på våren och sensommaren vilket är bra att tänka på när man planerar för att plantera nya växter i sin trädgård. Om du planterar tidig- och senblommande växter som innehåller mycket pollen gör du bina en stor tjänst. Stora pollenkonsumenter Ett normalstort bisam hälle förbrukar mellan 25 och 50 kilo pollen per år. Varje bi lastar vanligtvis 10 milligram per flygtur i sina pollenkorgar. Det innebär att bina gör i genomsnitt 2,5 5 miljoner flygturer per år. Skörda pollen På grund av pollenets rika näringsinnehåll samlar många biodlare pollen i så kallade pollenfällor. Man kan också skörda pollen ur binas vaxkakor med ett speciellt stansverktyg. Produkten kallas bibröd och innehåller allt det nyttiga från pollenet samt antibakteriella ämnen från honungen och säljs i hälsokostbutiker. Pollenkorg Pollenet som bina samlar har ett varierande färgspektrum från ljust gulgrönt till nästan rött. Det packas i cellerna och förseglas med en droppe honung som startar en fermenteringsprocess. 55
livet i bisamhället Blommornas nektar blir honung Bina behöver mycket energi för att orka samla. Energin får de från nektar som de hämtar från blommor och omvandlar till honung. Nektar är en söt, sockerhaltig vätska som fungerar som transportör av näringsämnen i växterna och lockar till sig bin och andra insekter för att blommorna ska bli pollinerade. Den produceras vanligen i speciella körtlar som kallas nektarier och lagras i nektargömmen hos blomman. Nektar ska inte förväxlas med honung. Nektarn innehåller ungefär 70 procent vatten och flera olika sockerarter: främst rörsocker (sackaros), men även fruktsocker (fruktos) och druvsocker (glukos). Sockerhalten liksom fördelningen av sockerarterna varierar mellan olika växter. Ju högre sockerhalt, desto mer honung kan biet producera. Med sin sugsnabel suger biet upp nektarn som samlas i den så kallade honungsblåsan, även kallad honungsmage eller nektarblåsa. Honungsblåsan kan innehålla upp till 70 milligram nektar, vilket kan jämföras med biets egen vikt på 100 milligram. En normallast är dock 15 40 milligram. Det krävs över tusen blombesök för att fylla blåsan, vilket tar ungefär en timme. I honungsblåsan spjälkas nektarns rörsocker till druvsocker och fruktsocker genom att blandas med biets saliv som innehåller ett speciellt enzym (invertas). Processen startar redan på vägen tillbaka från blommorna, och väl hemma i kupan är det dags för nektarväxling. Dragbina lämnar över nektarn till bina som arbetar inne i kupan. Dessa tillsätter mer enzymer och efter ett tag lägger de den i vaxkakornas celler. Nu har nektarn omvandlats till honung men den är inte riktigt mogen ännu. Först måste den värmas och ventileras för att få ner vattenhalten. Genom att tränga ihop sig kan bina höja temperaturen i kupan och de kan också fläkta med vingarna så att vatten i honungen avdunstar. När vattenhalten sjunkit från omkring 70 procent till 18 20 procent förseglar de honungen med ett tunt vaxlock. Under 20 procent är den vattenhalt som krävs för att honungen ska kunna långlagras och inte börja jäsa. Honungsförrådet En del biraser är väldigt sparsamma och kan lagra stora överskott av honung, medan andra är mer slösaktiga och äter upp mycket av den nektar som förts hem till kupan på en gång. Överskottet är tänkt att bli ett förråd till vintern, men istället skördar biodlaren nästan all honung. För att bina inte ska svälta ihjäl på vintern måste biodlaren ersätta bina med sockerlösning. Bina måste samla mängder av nektar för att tillgodose samhällets behov av honung. Det är inte ovanligt att ett bisamhälle kon sumerar mellan 50 och 100 kilo honung under en säsong. Mängden beror bland annat på väderlek och temperatur. 57
bisyssla en egen bigård Olika modeller av kupor Tak Halmkupan Genom den flätade halmkupan sticker man tunna pinnar som bina kan bygga lodräta vaxkakor från. Kupan står ofta på en rund träbotten eller en trälåda. Många har nog sett teckningar av klassiska runda bikupor av halm på honungsetiketter och i gamla barnböcker. Det var de vanligaste kuporna under flera hundra år i nordvästra Europa. Halmkupor är vackra men inte särskilt praktiska, så idag används de oftast som svärmkupor eller inredningsdetaljer. Jag har fått överta en gammal halm kupa som tillhört min svärmors farfar, men den har än så länge bara fått ta plats som prydnad i hemmet. Kanske ska jag låta nästa svärm bo kvar i halmkupan så att jag kan testa hur man odlade bin på svärfarfars tid. För omkring 150 år sedan kom tre biodlare, ukrainaren Petro Prokopovych, polacken Johann Dzierzon och amerikanen LL Langstroth, oberoende av varandra på att man kan förse kuporna med ramar med vaxkakor där drottningen kan lägga ägg och honungen förvaras. Detta revolutionerade biodlingen i och med att man kunde plocka ut ramarna ur kupan när de fyllts med honung utan att behöva förstöra bisamhället. Ramarna gjordes fyrkantiga och därmed blev också kupan fyrkantig. Ramkupan utvecklades sedan till trågkupan och uppstaplingskupan. Det finns idag även andra mindre vanliga kupmodeller. De flesta bikupor som vi använder idag har lösa ramar av trä eller plast, i en låda eller flera lådor. Täckskiva Skattlåda Skattlåda Skattlåda Spärrgaller Ramar Yngelrum Vaxmellanvägg Botten Fluster Flusterbräda Paketlösning Exempel på startpaket för en uppstaplingskupa: 1 tak täckbrädor/täckskiva 4 lådor till yngelrum och skattlådor 1 botten 1 spärrgaller 40 träramar 40 vaxmellanväggar UPPSTAPLINGSKUPAN Uppstaplingskupan, eller vandringskupan som den också kallas, är idag den vanligaste kupkonstruktionen. Namnet kommer av att man staplar lådor ovanpå varandra för att utöka binas utrymme. Kupan består av en botten, ett tak och ett antal lådor (yngelrum och skattlådor) med ramar. Det är vanligt att yngelrummet består av två lådor. Varje låda rymmer oftast tio ramar. Uppstaplingskupor är välisolerade och görs av antingen trä eller cellplast. I Sverige har de flesta kupmodeller som finns i handeln minst 30 millimeter isolering. Botten kan bestå av ett nät som ger bra ventilation och gör det lättare att undersöka bisamhället, men det går även bra med en vanlig täckande botten. Uppstaplingskupans uppbyggnad Botten kan vara täckande eller bestå av ett nät. Flustret är binas ingång till kupan. Flusterbrädan framför flustret är binas landningsplats. Yngelrummet kan bestå av en eller flera lådor med ramar med vaxkakor i där bina håller till och drottningen lägger sina ägg det är samhällets hjärta och barnkammare. På sommaren utökar man yngel rummet med fler ramar och eventuellt fler lådor för att drottningen ska få mer plats för äggen. Vaxkakorna i ramarna innehål ler ägg, larver och yngel som bina har täckt med ett lock (samt lite mat i kanterna). Spärrgaller placeras mellan yngelrummet och skattlådorna för att hindra drottningen från att lägga ägg bland honungen. Gallret kan även användas på botten för att hindra oönskad svärmning. Skattlådor (en eller flera) placeras ovanpå yngelrummet. I skattlådorna sätter man in ramar som bina bygger ut med vaxceller och fyller med honung. Beroende på kupmodell kan yngelrummet och skattlådorna se likadana ut. Ramarna är fyrkantiga och består av ihopsatta trälister. De sätts in i både yngelrum och skattlådor. I ramarna sätter man vaxmellanväggar. Vaxmellanväggar är plattor av vax med präglat mönster som läggs i ramarna. Bina bygger sedan vaxceller på båda sidorna av mellanväggen i ett perfekt hexagonmönster då säger man att ramen är utbyggd. Täckskiva/täckbrädor finns i olika material, exempelvis trä, glas eller plast. Taket består av ett väderbeständigt material, såsom plåt eller tjärpapp. 72 73
bisyssla TRÅGKUPAN Förr i tiden var trågkupan den kanske vanligaste bikupan i Sverige och för många är den sinnebilden av en bikupa med träpanel, knutar och pulpettak. Det är en lådkonstruktion som har en flyttbar bakre vägg för att man successivt ska kunna göra utrymmet i yngelrummet större. Oisolerade skattlådor ställs ovanpå yngelrummet och är skyddade av ett ytterhus. Yngelrummet byggs ut horisontellt, framåt eller bakåt, med ramar efter var- and ra. Har kupan en så kallad lösbotten kan den lätt dras ut, vilket underlättar när man ska rengöra den. Trågkupor är bra ventilerade, men vissa kan behöva isoleras vintertid. Trågkupan kan vara bra för den som vill lära sig mer om hur bisamhället fungerar eftersom man successivt utökar bisamhället med enstaka ramar allteftersom det växer på våren och sommaren. Trågkupor är fina men lite dyrare och ger inte alltid den bästa arbetsställningen för ryggen. Därför har en del modeller gjorts med fällbara sidoväggar så att man lättare ska kunna komma åt att arbeta. Tak Bitömmare* Skattlåda Spärrgaller Täckbrädor Ramar Fluster Flusterbräda Botten Yngelrum *En passage som ser till att bina kan komma ut men inte in. 74
bisyssla en egen bigård ÄNTLIGEN DAGS FÖR BINA! När du ställt dina kupor på plats, skaffat all utrustning och för berett ramarna är det bara bina som saknas. I Sverige odlar vi främst fyra raser av honungsbin: nordiska bin, ligusticabin (italienska bin), carnicabin (krainerbin) och buckfastbin. Vilken ras ska du välja? För att göra det enkelt för dig kan du antingen rådfråga en biredskapshandlare eller gå in på Sveriges Biodlares Riksförbunds hemsida och leta upp kontaktpersoner i din lokala biodlarförening. De vet vilken biras som används av biodlare i ditt grannskap. Har du tur kan du även få tag på någon som har en eller flera nya bisamhällen att sälja. Om det inte är aktuellt kan din lokala biodlarförening lotsa dig vidare. Ett samhälle kostar ungefär 1 000 2 000 kronor (100 200 kronor per ram fyllda med bin). Inom många områden vill man försöka hålla en så ren biras som möjligt för att kunna behålla de olika rasernas utmärkande och positiva egenskaper: sparsamma, fromma, svärmtröga, snabbväxande eller duktiga övervintrare. Visst händer det att drottningar och drönare av olika raser parar sig. Då uppstår ett slags traktens blandning, men det är oftast inte något problem. Har man otur kan bina i värsta fall tappa sitt goda humör och bli aggressiva och det vill man förstås slippa. Skulle det hända köper man en ny parad drottning från en drottningodlare med lugna och svärmtröga bin. NORDISKA BIN (Apis mellifera mellifera) är mörka, nästan svarta till färgen och har funnits i Skandinavien i tusentals år. De är väl anpassade till vårt klimat och vår korta sommarsäsong då de arbetar intensivt. De är relativt benägna att svärma och känsliga för vissa sjukdomar. År 1990 startade räddningsarbetet Projekt Nordbi för att bevara och bygga upp stammen. Idag finns de i hela Sverige men är vanligast i norr. LIGUSTICABIN (Apis mellifera ligustica) är gulbruna till färgen och kallas även gula italienska bin. De är anpassade till medelhavsklimat med milda fuktiga vintrar och långa torra somrar. Rasen är populär, framför allt i söder. Bina övervintrar i stora samhällen men härdigheten varierar. De anses vara duktiga nektarsamlare och kan ge biodlaren stora honungsskördar även när det bara finns nektar en kortare period. CARNICABIN (Apis mellifera carnica) är gråbruna till färgen. De härstammar från bergsområdena på Balkanhalvön och har anpassats till klimatet där: långa bistra vintrar, korta vårar och heta somrar. De trivs också mycket bra i vårt klimat. Bisamhällena är små på vintern men växer mycket snabbt på våren och kan effektivt utnyttja tidigt blommande växter. Expansionstakten gör att de även blir ganska svärmningsbenägna. BUCKFASTBIN Carnicabi Buckfastbi Nordiskt bi Ligusticabi härstammar från klostret Buckfast i Devon. För att få bukt med en sjukdomsepidemi i början på 1900-talet började broder Adam experimentera med korsningar mellan inhemska engelska bin och importerade ligusticabin. Idag är buckfastbiet ett omtyckt bi som är flitigt, sparsamt, svärmtrögt och motståndskraftigt mot en del sjukdomar. Det varierar i färg beroende på vilka raser som dominerar i korsningen. Ofta är det lite brunaktigt och liknar ligusticabiet. 82 83
FJÄRDE KAPITLET BISYSSLA ÅRET RUNT Biodlaråret börjar egentligen med att bina görs redo för den långa vintern då det inte finns någon mat att hämta i naturen. Å andra sidan är det på våren som naturen vaknar till liv och du får börja arbeta med dina bin igen efter ett långt uppehåll. Eftersom årstiderna varierar i olika delar av landet är det svårt att ange exakt när olika sysslor ska utföras. Men bina vet vad de ska göra. Ditt jobb är att lyssna till dem och ge dem optimala förutsättningar för ett gott liv både i och utanför kupan. 87
bisyssla året runt VÅRSYSSLA En solig dag när det blivit lite varmare lämnar bina kupan för årets första flygtur som kallas rensningsflygning. Den kan ske redan i februari i södra Sverige, och längre norrut brukar den vara avklarad i slutet av mars. Rensningsflygningen är startskottet för binas vårutveckling. Efter att ha suttit och tryckt en lång vinter inne i kupan är bina nödiga och behöver lätta på trycket. Bin är renliga varelser och vill helst göra detta utanför kupan. Man kan förstå lättnaden när de nu kan uträtta sina behov, ofta kollektivt. Om det fortfarande ligger snö på marken kan man se hur den täcks av brungula prickar en bit framför kupan. Föreställningen bör beskådas på avstånd eftersom binas avföring är väldigt svår att tvätta bort. Det är mycket viktigt att du inte stör bina innan rensningsflygningen är avklarad för annars kan de göra på sig i kupan. Så även om de börjat röra på sig och lämnat kupan ska du vänta med att göra ett första besök. Biodlarens loggbok För anteckningar om dina besök i bigården. Du bör till exempel skriva ner: datum tid på dagen temperatur väderförhållanden samhällets status vilka ingrepp du gjort i kupan Foderkontroll Under vintern samlar sig bina tätt i en formation som kallas för vinterklot. De rör sig långsamt mellan centrum och ytterkanten på klotet för att hålla 25 30 grader i mitten där drottningen sitter. Arbetsbina turas om att sitta ytterst, där det är kallare. Ju kallare det är ute, desto mer foder behöver bina för att hålla en hög värme i klotet. När det blir varmare utomhus börjar bina röra sig mer och då behöver de också mer foder. Men om samhället har fått 20 kilo sockerlösning vid invintringen på sensommaren ska allt vara i sin ordning. Efter rensningsflygningen är det dags att försäkra sig om att bina har ordentligt med mat i foderförrådet. Det ska finnas minst två ramar med foder kvar. Lyft på taket, lägg handen på täckbrädorna, känn värmen från binas aktivitet och hör det dova surrandet från tusentals bin som rör sig i kupans mörker. Lossa försiktigt en eller två av de bakre täckbrädorna. Om det finns foder kvar i kupan hittar du det i ramarna som sitter i 89
bisyssla Är allt som det ska i kupan? 1. Foderkontroll finns det gott om foder fortfarande? 2. Kontroll av bistyrkan sitter det fullt med bin på ramarna och verkar de vara vid god hälsa? 3. Drottningkontroll verkar samhället ha en bra drottning? 4. Yngelkontroll finns det ägg, larver och täckta yngel? 5. Sjukdomskontroll finns det några tecken på smittsamma sjukdomar? Den stora vårinspektionen Äntligen! Nu är den riktiga vårvärmen här. En solig och varm dag i april eller kanske så sent som första veckan i maj i landets norra delar, stiger temperaturen till 10 12 grader. Nu är det dags för en ordentlig vårinspektion av kuporna, något som jag och alla andra biodlare har sett fram emot hela vintern. Det är en skön känsla att äntligen få sticka ner händerna i kupan, känna värmen från bina och den söta doften av vax. Men man bör som alltid inte störa bina mer än nödvändigt. Försök arbeta snabbt och metodiskt så att samhället inte blir nedkylt. De första gångerna tar vårinspektionen lite längre tid, men när du väl fått grepp om alla momenten borde den inte ta mer än fem minuter. Bina brukar vara ganska fromma så här tidigt på våren, men som nybörjare bör du sätta på dig slöja och handskar. Ta det dock gärna lite försiktigt med rök pusten, det mår både du och bina bättre av. Lyft först på taket och täckbrädorna för att se hur bina har klarat vintern. Verkar samhället friskt? Börja med att lyfta av lådan från kupans botten. Består din kupa av två lådor lyfter du av och kontrollerar en i taget. Ställ inte lådorna direkt på marken. Därefter lyfter du upp en ram i taget ur lådan och försöker uppskatta mängden bin kryllar det av bin och hittar du någon äggläggande drottning? Oroa dig inte om du har svårt att hitta henne. Finns det ägg och larver i olika stadier samt täckta yngel, det vill säga larver i celler täckta med svagt välvda lock, är det ett tecken på att där även borde finnas en drottning. Ser allt ut att vara som det ska och om det finns vinterfoder kvar i ramarna, vet man att bina har klarat sig bra. Är det många ramar med foder kvar kan du lyfta bort en och eventuellt flytta den till ett samhälle som saknar foder, alternativt spara den. Den kan behövas om du ska utöka din bigård och göra ett nytt samhälle. Försök fördela ramar med foder mellan dina samhällen så Ibland kan det vara svårt att hitta drottningen. Kan du se ägg i cellerna visar det att hon finns där, men om du vill vara säker på att hon lägger befruktade ägg måste du också hitta täckta yngel. 94
bisyssla året runt Puckelsamhälle Hittar du ramar med celler som buktar kraftigt utåt som kupoler har det utvecklats ett puckelsamhälle i kupan. Det är ett tecken på att drottningen har slut på spermier och bara lägger obefruktade ägg eller att arbetsbina har börjat lägga ägg. Ett sådant samhälle har ingen framtid på egen hand. En lösning kan vara att slå ihop det med ett annat samhälle som har en befruktad drottning. att tillgången på mat är ungefär lika stor i alla kupor. Men tänk på smittorisken! Flytta endast ramar om dina samhällen är friska. Saknar ett samhälle drottning, ägg och yngel kan du slå ihop två samhällen. Ställ lådan med det samhälle som saknar drottning ovanpå en låda med ett annat samhälle med tidningspapper emellan. Skär först några snitt i papperet med kupkniven. Då känner bina lukten av varandra och du riskerar inte att sammanslagningen går för fort så att det blir slagsmål. Lyft upp en ram i taget och kontrollera att allt ser bra ut. Eftersom äggen är obefruktade i ett puckelsamhälle utvecklas bara drönare. 97
bisyssla året runt En biodlare går ofta och pustar Många känner till eller har sett att biodlare pustar rök när de besöker bikupan. När det blir rök i kupan tror bina att det brinner och förbereder sig för att byta bostad genom att krypa ner mellan ramarna och fylla honungsblåsan med honung. När bina är mätta och belåtna blir de lugna och inte lika benägna att stickas. Vanligtvis sticks inte honungsbin, men bökar och stökar du bland ramarna i kupan med häftiga rörelser blir de störda. De gillar inte heller plötsliga stötar. Arbeta därför alltid med lugna rörelser så att bina knappt märker att du är där. Arbeta aldrig i kupan om du har druckit alkohol. Som många andra djur ogillar bin lukten av alkohol och andra starka dofter, som parfym, rakvatten, vitlök med mera. Rökpusten används för att framställa kall rök som inte skadar bina. Elda rökpusten med något naturmaterial som kan brinna utan låga och utvecklar mycket rök. Hos välsorterade biredskapshandlare kan du köpa särskild träpellets för rökpustar. Torvblock som man sågar till i lämpliga storlekar går också bra att använda och finns att köpa i de flesta trädgårdsbutiker. Om du tycker att pellets och torv är onödigt dyrt kan du använda sådant som finns gratis i naturen: gammalt murket trä eller torkad trädsvamp. Du kan tända rökpusten med exempelvis tidningspapper, tändpapper, hyvelspån eller tjärstickor. Ibland är det svårt att få igång den eldningsmaterialet kan vara lite fuktigt eller på annat sätt svårantändligt. När vanliga tändstickor inte räcker till brukar jag använda mig av en varmluftspistol eller gasolbrännare. De fungerar i alla väder också. Använd aldrig syntetiska material eller giftiga lösningsmedel när du ska elda i rökpusten. När de brinner bildas väldigt giftiga gaser som är farliga för både bin och människor och kan hamna i honungen. Tänd rökpusten en stund innan du går till kuporna. Elda med naturmaterial som avger mycket rök utan låga använd aldrig syntetiska material eller giftiga lösningsmedel. 101
bisyssla året runt FÖRSOMMARSYSSLA Som nybörjare lär man sig mycket av att titta ner i kuporna. Att följa ett bisamhälle på nära håll under en hel säsong i olika väderlekar är ett bra sätt att få kunskap om hur bisamhället fun gerar. Det är bara när man går igenom samhällena och besiktigar ramarna i yngelrummet som man kan få reda på vad som måste göras. Försök ligga lite före bina och planera besöken med tanke på hur väder och natur utvecklar sig. Förr använde man sig av olika växters blomning för att avgöra när det var dags att utföra olika sysslor i bigården. Tidigt på våren räcker det med något enstaka besök i bigården, men nu i maj juni bör du besöka den ungefär var tionde till var fjortonde dag. Utvecklingen i bisamhället varierar stort över året. På vintern är samhället som svagast med mellan 15 000 och 20 000 individer. I juli är det som starkast med uppemot 80 000 bin. De olika biraserna utvecklas olika över året om man ser till antalet individer. Det nordiska biets samhällen utvecklas långsamt under våren och har en relativt liten bistyrka på sommaren, men stor på vintern. Ligusticabin har stor bistyrka på vintern och sommaren och en ganska jämn utveckling på våren. Carnicabisamhällen däremot har en stark tillväxt på våren, stor bistyrka på sommaren och liten på vintern. Har man carnicabin gäller det därför att vara extra observant på försommaren och bygga ut bikupan i takt med att samhället växer. Om man inte hänger med är det stor risk för att bina svärmar. 103