Förord till första upplagan

Förord till första upplagan Jan har i Rökringar då och då förmedlat valda delar av sin enorma kunskap om pipor och hur dessa bör skötas för att ge maximal njutning. Den första artikeln fanns redan i nr 4 år 1992. En hel del medlemmar har tillkommit sedan dess och skulle säkert finna både ett och annat guldkorn i dessa artiklar. Jag minns själv, när jag som nyvorden medlem läste artikeln Pipans skötsel och strax därefter besökte Jan och fick se det hela omsättas i praktiken. Dagen efter gick jag till järnhandlaren och köpte en bänkslip, ett antal polertrissor plus slipvax. En bit carnaubavax skaffade jag hos en piphandlare. Sedan dess har piporna sett ut som nya. De är både trevligare att titta på och inte minst mycket godare att röka i så. Eftersom jag har det mesta samlat i min dator, bestämde jag mig därför för plocka fram artiklarna och sammanställa dem i ett litet specialnummer i serien Svenska Pipklubbens skrifter. Eftersom Jan redan har gjort en motsvarande sammanställning av all tillgänglig pip- och tobakslitteratur, blir detta nr 2 i serien. Lund november 1996 Bengt Carlson Förord till andra upplagan Det har gått mer än 15 år sedan första upplagan av denna skrift publicerades och mycket har hunnit hända. Vissa av artiklarna i denna andra upplaga har därför uppdaterats för att bättre spegla läget idag. Dessutom har ett antal artiklar lagts till för att göra den mer komplett. Vi hoppas den ska ge dig en god vägledning i konsten att ta väl hand om dina kära pipor. Matteröd mars 2012 Jan Andersson

Pipans delar Benämningarna på pipans delar framgår av ovanstående skiss. Några detaljer som är viktiga för att pipan skall fungera tillfredsställande är följande: Den del av rökkanalen som löper genom halsen (från tapphålet till kammaren) skall ha en diameter på 4 mm. Är den mindre leder det till att pipan blir sur och draget dåligt. En annan detalj som det ofta slarvas med från tillverkarnas sida är höjden på bettet. Den idealiska höjden må vara individuell, men för de flesta ligger den på 3,5-4 mm. Ett för tjockt bett leder till att pipan känns obekväm i munnen och att man får för stor salivavsöndring. Kammarens utformning är också av största betydelse. En cylindrisk kammare som i skiss a är idealisk. Vissa pipmodeller kräver dock att kammaren är svagt konisk. Ser den ut som i skiss b bör den inte vålla några problem. Däremot är en kraftigt konisk kammare som i skiss c helt förkastlig. En sådan pipa är nästan omöjlig att röka till botten. Efterhand som tobaken förbränns, drivs fukten nedåt i den resterande tobaken. Den lilla mängden tobak i botten och den lilla brandytan gör att det bildas en fuktig klump, som nära nog är omöjlig att förbränna, åtminstone med bibehållen njutning. (Ur RR nr. 4/1992)

De klassiska pipmodellerna De klassiska modellerna på pipor har alla fått namn. De som jag tar upp här är de vanligaste, och i de flesta fall är fabrikerna eniga om benämningarna när det gäller dessa. Sedan finns det en hel flora av namn på andra modeller, mer eller mindre knutna till en speciell tillverkare. Den utan tvekan vanligaste pipmodellen är Billiard. Den kännetecknas av det lätt rundade huvudet och att halsen är kortare än spetsen. Förlänger man halsen så att den blir längre än spetsen får vi en Liverpool och om vi byter den vanliga spetsen mot en sadelspets (se sid. 12) kallas den Lovat.Till denna modell finns det en upphovsman, hämtad ur den engelska adelsfamiljen Lovat. Dock råder en viss oenighet om vem inom familjen som skall få äran för detta, men de flesta experter anser att det är Lord Fraser Lovat, som levde under slutet av 1800-talet. Samtliga nämnda modeller har rund hals. Om vi tar en Liverpool eller Lovat och gör halsen oval, får vi en Canadian. Denna modell förekommer ibland med utpräglat lång hals, vilket kan vara mycket elegant. Nästa modell är Pot och det är inte så svårt att gissa varför den fått sitt namn. Den kännetecknas av de raka sidorna. För att vara riktigt klassisk skall huvudets diameter vara större än dess höjd. Halsen är vanligtvis rund. 4

Liksom med Pot är det inte så svårt att gissa varför Apple har fått sitt namn. Gör vi hals och spets lite längre och slankare får en Prince. En del fabrikanter anser att spetsen skall vara lite böjd för att det skall vara en äkta Prince, men här går uppfattningarna isär. Den som givit namn åt modellen är prinsen av Wales (han med Lily Langtree), som alltid rökte denna modell. Bulldog är en annan av de genuint klassiska. Den kännetecknas av kanten en bit från huvudets ovansida. Oftast är här en eller två ringar infrästa runt huvudet. Det är svårt att säga var namnet kommer ifrån, men som någon sade: Är det någon pipmodell som skall kallas Bulldog, så måste det vara denna. Gör vi huvudet lägre och bredare får vi i stället en Rhodesian. Cognac har ett huvud som påminner om ett cognacsglas, medan Dublin kännetecknas av huvudets koniska form. Ofta är det också lite framålutat. En Zulu har ett huvud som en Dublin men en svagt böjd spets, oftast med sadel. Pipan skall vara ganska kort och kraftig. Chimney (Skorsten) är en pipa med smalt och högt huvud. Poker eller Stand up Poker beskrivs bäst av bilden. Mycket praktisk att ställa ifrån sig. Den välter inte och spiller aska. En böjd pipa kalls helt enkelt Bent. Beroende på hur mycket böjd den är, benämnes den quarter-, half- eller fullbent. På bilden visas en half-bent. Men den gamla svenska beteckningen Snugga är kanske väl så trevlig. (Ur RR nr. 4/1992)

Den något vanvördiga rubriken Knottriga pipor har jag använt som beteckning för pipor med ojämn yta. Det finns två olika huvudgrupper bland dessa, de sandblästrade och de rustikerade. Tyvärr är dessa pipor mycket underskattade i Sverige vilket är synd, för de har en skönhet som man lär sig uppskatta alltmer ju längre man umgås med dem. Dessutom har de vissa praktiska fördelar. Men låt oss återkomma till detta senare och först titta lite närmare på den största gruppen, de sandblästrade. Sanddblästring åstadkoms genom att man besprutar pipan med sand under högt tryck. De mjukare partierna av träet avlägsnas härvid. Man kan undra hur man från början kom på denna metod. Svaret får man i en gammal katalog från början av 20-talet, utgiven av Alfred Dunhill. Där berättar han hur man 1914 hade importerat ett lager algerisk briar som inte uppfyllde de stränga kvalitetskrav man ställde. Den blev undanstoppad i pannrummet i källaren, där det tydligen var mycket varmt. Då någon råkade titta på klossarna flera månader senare visade det sig att dessa hade bränts så att ådringen framstod i relief. Hur det kunde bli så varmt i pannrummet att detta fenomen inträffade är svårt att förstå, men man får väl acceptera Alfred Dunhills förklaring. Han tyckte emellertid att det var en originell och tilltalande finish och man började inleda experiment för att åstadkomma denna effekt med andra metoder. På så sätt kom man fram till att sandblästring var den bästa och effektivaste. Det är alltså Alfred Dunhill som bör tillerkännas äran för att ha kommit på metoden med sandblästring. Visserligen har vi bara hans egna ord på det, men å andra sidan har de aldrig blivit emotsagda. Knottriga pipor Från början användes två olika metoder för att framställa sandblästrade pipor. Den ena var den tidigare nämnda, där man sprutar sand under högt tryck på pipan. Nackdelen med denna metod är dock att den kräver investering i dyrbar utrustning. Den andra metoden, som främst användes av en del franska tillverkare, gick ut på att man lade piporna i sand som upphettades mycket kraftigt. Denna metod var tidsödande och vansklig och är i dag helt försvunnen. Man kan tydligt se en pipas ådring på en sandblästrad pipa, dock kanske inte på det sätt man väntar sig. Om man blästrar en pipa med straight-grain-ådring (där ådringen löper lodrätt från toppen till botten), får denna vågräta ringar runt piphuvudet. Dessa ringar löper alltså vinkelrätt mot ådringen och följer årsringarna. Danskarna kallar dessa ringar för ostegardiner. Personligen är jag mycket förtjust i sandblästrade pipor och tycker det är lika spännande att titta på dessa pipor som på släta. De fördelar som brukar anges till favör för de sandblästrade är lägre vikt, svalare rök på grund av den större avkyl-

ningsytan, mindre känslighet för repor och annan yttre påverkan. Alla dessa faktorer är givetvis sanna, även om de två första snarast är av teoretiskt intresse. Den sistnämnda är dock ett påtagligt faktum. Sandblästrade pipor är pipor som man blir DU med, som den numera avlidne danske skribenten P. C. Olrik brukade uttrycka det. På rustikerade pipor har ytan gjorts ojämn genom mekanisk påverkan. Dessa pipor har länge haft ett dåligt rykte som nog varit välförtjänt. Man såg förr ofta pipor av okänt ursprung, där man hade karvat ytan ojämn med kniv eller andra grova verktyg för att därmed dölja grava fel och brister. Dessa pipor är förvisso förkastliga och bör undvikas. Dock har rustikering i en förfinad form fått en renässans under senare år. Många välkända pipmakare och fabrikanter gör i dag rustikerade pipor. Här det dock inte frågan om någon grovt tillyxad yta, utan man använder betydligt finare verktyg för ändamålet. Då det gäller enskilda pipmakare är det ofta tandläkarborrar som kommer till användning och man får en yta som påminner om sandblästring men ändå har sin egen stil. Fabrikanterna måste givetvis använda mer rationella metoder. Jag kan intyga att metoden med s k tandläkarborr är tidsödande. Jag har själv rustikerat ett antal pipor och det är ett mycket roligt arbete men visst tar det tid. Bland danska pipmakare som gör rustikerade pipor kan nämnas Peter Hedegaard och Poul Winsløw, som båda gör mycket fina rustikeringar. Engelska LJS briars är också mycket framstående och irländska Peterson s har en serie med mycket vackra och prisvärda rustikerade pipor. Vilka pipor är det då man rustikerar eller sandblästrar? Jo, det är pipor som har små fel i ytan i form av så kallade sandspots. När sådana dyker upp, vilket det gör på nästan alla pipor, har man två möjligheter. Man kan laga dem eller man kan blästra alternativt rustikera. Dessa små felaktigheter har ingen som helst betydelse för pipans egenskaper eller livslängd, men på en slät pipa sänker de priset avsevärt. Ju fler lagningar desto billigare pipa. Sandblästrade och rustikerade pipor är billigare än sin släta syskon. Som ett kuriosum kan dock nämnas att så inte alltid har varit fallet. I Dunhills prislista från 1923 ser man att deras Shell Briar (sandblästrade) är dyrare än de släta. Detta beror sannolikt på det tidsödande arbete sandblästring innebar på den tiden. Om Du inte har någon sandblästrad pipa är mitt råd att skaffa en sådan av bra kvalitet. Jag tror att Du kommer att bli förtjust. Dessutom vill jag hävda (med risk för att bli emotsagd) att de finaste sandblästringarna utförs av Stanwell. Titta på deras sandblästrade pipor nästa gång Du får tillfälle, så kan Du själv bedöma. Då det gäller rustikerade pipor bör man vara mer försiktig med vad man kö-

per. Det är onekligen så, att man kan dölja stora brister med hjälp av rustikering. Man bör därför enbart köpa sådana pipor om de är tillverkade av någon välkänd fabrik eller pipmakare. Dessa riskerar inte sitt goda rykte genom att sälja något undermåligt. Med detta kan jag bara önska Dig mycket nöje med dina knottriga pipor. Medan jag har skrivit detta har jag rökt en av mina sandblästrade Stanwell som är vidunderligt vacker, tycker åtminstone jag själv. (Ur RR nr. 6/1992) Från vännen Knut Hagen i Larvik fick jag följande brev: Å prøve seg på nye tobakker er vel for oss alle veldig spennende. Når flere personer har deltatt i prøverøking, kommer det ofte til uttrykk forskjellige oppfatninger. Kan dette ganske enkelt henge sammen med at man, kanskje naturlig nok, har valgt forskjellig pipe. I artikkelen om pipens deler tar du for deg kammerets utforming, og nevner det sylindriske som det ideelle. (Nesten synd for oss som har en svakhet for den så klassiske Dublin, hvor kammeret blir konisk) Det jeg konkret savner er litt kunnskap om hvilke pipe jeg bør velge når jeg skal prøve min nye tobakk, og føler den spente forventning etter å ha åpnet boksen. Blir det en god opplevelse, eller går det rett i dass. Og, om det går rett dit, var det i tilfelle min egen feil. Er det noen nyttige tips om hvilke pipe som passer til de forskjellige skjæringer av tobakk. Flake, mixture m.m. i forhold til pipens fasong, størrelse, tykkelse på kammerets vegger o.s.v. Med enkle ord sakt er artiklene både om piper og tobakk svært interessante, men for meg ville det vært til stor hjelp om jeg hadde noen tips om hvordan jeg kan omsette kunnskapen disse gir til min daglige opplevelse av å røke en god pipe. Kan du, Jan, gi oss noen tips om Hvilken pipe skal jeg velge til den tobakk jeg nå vil røke? Det är ett intressant ämne Knud tar upp, men samtidigt ett ämne där det inte går att ge några raka svar. Dessutom finns det en del mer eller mindre oförklarliga fenomen, vilka gör det än svårare men kanske också intressantare. De synpunkter jag ger är rent personliga och i bästa fall kan de kan-

ske leda till att man själv spinner vidare på ämnet. Den idealiska pipmodellen för alla typer av tobak är enligt min mening en Pot eller Billiard med ett lagom stort tobakshål, ungefär 19 mm. Så ville man vara riktigt säker, skulle man egentligen bara hålla sig till sådana pipor. Men då blev det å andra sidan ganska tråkigt och visst finns det många andra pipor som är lika bra att röka i, det enda är att man inte kan vara riktigt säker. Den gamle redaktören P. C. Olrik, som jag ofta refererar till, skrev en gång att man bör röka en flake i en kraftig pipa med tjocka väggar, som har möjlighet att ta hand om den kraftiga värmeutveckligen. Däremot bör en nyansrik mixture rökas i en tunnväggig pipa, eftersom de olika smaknyanserna då bättre kommer till sin rätt. Jag delar inte helt den gode Olriks uppfattning i detta avseende. Enligt min uppfattning smakar alla tobaker bäst i en pipa med tjocka väggar. Då Olrik skriver om den kraftiga värmeutvecklingen hos en flake-tobak bör man känna till, att han rökte flake på det traditionella sättet. Han gnuggade alltså inte sönder skivorna utan bröt dem på mitten och stoppade dem i pipan med spetsarna nedåt. Jag skulle inte tro att många i dag tillämpar den metoden, särskilt som de flesta flake-tobaker numera är så hårt pressade, att det blir svårt att hålla eld i pipan. Tobakshålets utformning har givetvis stor betydelse. I artikeln om Pipans delar (se sid. 3) skrev jag att ett cylindriskt tobakshål är idealiskt. Detta skall dock inte tolkas som att alla koniska tobakshål är förkastliga. Äldre piprökare minns säkert de gamla Ratos-piporna som slutade i en spets längst ner. De var omöjliga att röka till botten och var verkligen förkastliga. Men ett måttligt koniskt tobakshål bör inte vålla några problem och är en nödvändighet i vissa pipmodeller. Jag tror nämligen det är ytterst väsentligt att väggarna inte blir tunnare längre ner på piphuvudet. Att borra exempelvis en Dublin cylindriskt är rent förödande. Pipan på vinjettbilden är ett exempel på det - en W. Ø. Larsen från 70-talet. Visst är det en vacker pipa - men omöjlig att röka. Orsaken är att man borrat det koniskt formade huvudet cylindriskt, så väggarna blir tunnare nedtill. Hade man istället valt en konisk borrning, hade den kanske fungerat. Men det finns också en del oförklarliga fenomen som kan förbrylla, men samtidigt är lite av charmen med det hela. Jag har vid flera tillfällen varit med om att en pipa är helt omöjlig att röka, den blir glödande varm redan efter en kort stund. Men en annan pipa i exakt samma modell kan vara hur bra som helst. Vad beror det på? Det är svårt att förklara och jag kan bara komma med gissningar. En förklaring kan vara träet - en kloss kan ha bättre förmåga än en annan att avleda värme. Kanske kan det också bero på turbulens. Jag vet inte! Det är svårt att hitta en rationell förklaring. Så för att sammanfatta dessa spridda tankegångar och åtminstone försöka besvara Knuds fråga, vill jag säga så här: Då jag provar en ny tobak och vill ge den en så objektiv bedömning som möjligt, väljer jag en traditionell klassisk pipa, helst en Billiard eller Pot, med ett tobakshål på ungefär 19 mm. Är tobaken finskuren, kan ett något smalare tobakshål vara att föredra, kanske 17 mm. Då har jag gjort min grundläggande bedömning. Sedan kanske jag med tiden upptäcker att just den tobaken smakar ännu bättre i en annan typ av pipa. Men det är en helt annan historia, som Kipling sade. (Ur RR nr. 77/2010) 9

Spetsar, spetsar, spetsar Spetsen (skaftet, munstycket) är en mycket väsentlig del av pipan. Visserligen är det kanske inte i första hand spetsen vi betraktar, när vi står i begrepp att införskaffa en ny pipa, men om inte spetsen harmonierar med piphuvud och hals blir helhetsintrycket inte tillfredsställande. Dessutom är det ju den vi stoppar i munnen och som vi alltså har mest intim kontakt med, när vi röker vår pipa. De vanligaste materialen till spetsar är ebonit (ett hårdgummimaterial som också benämnes vulkanit), akryl, cumberland och konstbärnsten. De tre sistnämnda är olika typer av syntetiska material. Horn och bärnsten förekommer mest på antika pipor. Ebonit eller akryl Fram till i slutet på 90-talet var ebonit det vanligaste materialet, men idag har nästan alla fabrikstillverkade pipor en spets av akryl. Då det gäller pipmakarpipor är dock fortfarande eboniten vanligast. Till fabrikstillverkade pipor görs spetsen från ett stöpt råämne ett ämne med ungefär den form som spetsen ska ha i färdigt skick. Tidigare tillverkades sådana råämnen av ebonit, men numera görs de uteslutande i akryl. I början var motståndet mot akryl kompakt, men kvaliteten har efterhand förbättrats avsevärt och idag kan det ibland vara svårt att skilja en akryl- och en ebonitspets åt. Detta visade Stanwell med all önskvärd tydlighet vid Danska Mästerskapet 1991, då man utan att tala om det utrustade tävlingspipan med en spets av akryl. I likhet med mig märkte de flesta ingenting. Fördelen med akrylspetsar är att de inte missfärgas lika lätt som ebonit. En och annan pipmakare använder akryl, men majoriteten fördrar fortfarande ebonit. Åtminstone gäller detta pipor i de högre prisklasserna, där spetsarna görs helt för hand. Man utgår då från en massiv stång (eller en platta) som är oerhört hårt pressad. Att göra en spets på det sättet är både svårt och tidsödande och kan ibland ta lika lång tid som att göra resten av pipan. Numera förekommer även helt handgjorda spetsar av akryl. Tappen Detta är den detalj på en pipa som oftast orsakar problem och trasiga tappar står för huvuddelen av alla pipreparationer. För att i någon mån råda bot på detta använder man ibland ett annat material i tappen än i resten av spetsen. Det vanligaste är delrin, ett material som är mer förlåtande om man till exempel tappar en pipa. Det förekommer delrintappar både på spetsar av akryl och ebonit. Världen skulle dock inte vara så full av knäckta tappar om man var lite mer försiktig. Att man råkar tappa en pipa kan hända vem som helst, men att hålla pipan i spetsen och knacka ur den mot ett hårt underlag är ren misshandel. Ett annat vanligt och felaktigt förfarande är att ta spetsen ur pipan när den är varm. Detta kan leda till att inte bara tappen utan även halsen knäcks. Orsaken är att träet och eboniten utvidgar sig olika mycket vid uppvärmning. Detta kan man märka om man har en pipa, där spetsen sitter lite löst. Så snart pipan blivit varm sitter den oftast stenhårt. Om en spets är för trög, kan detta i de flesta fall åtgärdas enkelt. Ta lite vanlig tvål och gnid på tappen. Vanligtvis räcker detta. Skulle så inte vara fallet, får man ta 10

ett fint sandpapper, rulla det runt tappen och vrida några gånger. Men ta det försiktigt! Slippapperet tar fort och blir tappen för lös, är detta mycket svårare att åtgärda. Börja inte slipa förrän du försökt flera gånger med tvål och är säker på att denna metod inte hjälper. Är tappen för lös blir det genast mer komplicerat. Har pipan stått oanvänd länge är det normalt att den sitter lite löst. Gör ingenting förrän du har rökt 5-10 stopp i pipan. Oftast har då problemet lösts av sig självt. Men sitter spetsen ändå för löst, kanske till och med så löst att det är risk att du tappar piphuvudet, måste givetvis något göras. Har tappen suttit bra från början och du inte har slipat den, kan det vara enkelt åtgärdat. Orsaken kan vara att tappen på något sätt blivit deformerad, exempelvis genom att man har tagit ur den medan pipan ännu är varm. Eftersom spetsen eftersträvar att återta sin ursprungliga form kan det räcka med att värma den försiktigt. Detta gör man lämpligen över ett stearinljus, spritlåga eller med varmluftspistol. Var noga med att inte hålla tappen så nära att den bränns och vrid den hela tiden. Vänta tills den svalnat ordentligt (har du bråttom, kan du spola den i kallt vatten) innan du provar. Det är då mycket möjligt att den sitter bra igen. Tyvärr kan även motsatsen inträffa, att den sitter ännu lösare. Då är förklaringen att tappen från början varit för liten och vid något tillfälle tryckts ihop för att sitta ordentligt. Det finns en metod att åtgärda även detta, men den är synnerligen vansklig. Man kan värma tappen och sedan trycka den försiktigt mot en plan yta, så att den trycks ihop en aning. Man får sedan hålla den i detta läge tills den har svalnat. Risken är dock mycket stor, att man antingen trycker lite snett eller för hårt, så att tappen blir skev. Dessutom har metoden ytterligare en nackdel som hänger samman med vad vi konstaterade tidigare, nämligen att eboniten strävar efter att återta sin ursprungliga form. Efter en tids användning, då spetsen blivit varm några gånger, kan den sitta löst igen. Det finns ytterligare ett sätt, som är enkelt och riskfritt men får upprepas då och då. Man tar nagellack (helst ofärgat) och sätter en liten sträng längs tappen. Måla inte runt hela, det blir alldeles för tjockt. Detta får tappen att sitta fast, men nagellacken slits bort efter en tid, och då får man upprepa proceduren. Kanske en lite udda metod, men den fungerar och är riskfri. Men det bästa man kan göra med en lös tapp är givetvis att byta den. Det är inte särskilt kostsamt men måste överlåtas åt en fackman. Böjning av spetsar Säkert har du någon gång stött på en pipa, där du inte varit helt nöjd med spetsens böjning. Detta är mycket lätt att åtgärda och innebär inga större risker, åtminstone inte om man är försiktig. Alla spetsar är från början raka och spetsen till en krokig pipa har gjorts helt färdig, innan den böjts. Värmer man därför en krokig spets, kommer den att räta ut sig. Vill man öka eller minska böjningen på en spets, värmer man den försiktigt på samma sätt som beskrevs då det gäller tappar. Akta bara så att spetsen inte bränns, då kan det vara omöjligt att få den snygg igen. Rör den hela tiden, så att hela området som ska böjas blir jämnvarmt. Den ska kunna böjas utan att man använder någon kraft alls. Håll sedan spetsen i önskat läge tills den svalnat eller spola med kallt vatten. För säkerhets skull kan det vara klokt att trä en piprensare genom spetsen så att rökkanalen inte blir skadad. 11

Insticksspetsar På instickspipor undviker man alla problem med den känsliga tappen, eftersom det helt enkelt inte finns någon. Denna typ av pipor kallas på engelska Military eller Army, beroende på att de ansågs lämpliga för militärer genom sin robusta konstruktion. Änden på en sådan spets är svagt konisk, så att den kilas fast i halsen. Halsen förstärks då oftast med en metallring. På en instickspipa kan man ta ur spetsen utan risk, även när pipan är varm. Olika typer av spetsar En normal spets avsmalnar ungefär jämnt från halsen till bettet. Avsmalnar den kraftigt under en begränsad del, kallas den på engelska tapered och på danska køllespids. Någon svensk benämning finns inte, och jag har inte kunna komma på någon bra. Kom gärna med förslag. Så här ser den i alla fall ut. Ett pipmärke (Charatan) har som specialitet att göra dubbel sadel på sina spetsar. De har då en vanlig sadel nära halsen och en mindre nära bettet. Är spetsen jämnbred (sedda ovanifrån), kallas den parallellspets. Fishtail innebär att spetsen blir bredare mot bettet, så att den ser ut som stjärtfenan på en fisk. En sadelspets har en sadel, där den smalnar av kraftigt för att sedan vara ungefär jämntjock fram till bettet. Det förekommer även spetsar med ensidig sadel, dvs hela avsmalningen sker på ovan- eller undersidan av spetsen. Sedan finns det förstås mängder av fancyspetsar och olika kombinationer av ovanstående. Så när det kommer till kritan, finns det nästan ingen begränsning på hur en spets kan se ut. (Den ursprungliga artikeln om spetsar publicerades i RR nr. 4/1992. Sedan dess har dock så mycket hänt då det gäller material att artikeln här omarbetats kraftigt). Pipa med insticksspets s. k. Army-mounted. 12

En gång när jag satt hos Bo Nordh i hans verkstad hade han just fått en försändelse från en av sina amerikanska pipkunder, Rick Newcombe. Den innehöll några borr, som skulle användas på de pipor Bo gjorde åt honom. I stället för att göra rökkanalen 4 mm som de flesta (inklusive Bo) brukar göra, ville Rick ha den 4,3 eller 4,6 mm, beroende på hur stor pipan var. Vi skakade båda på huvudet, men Bo använde borren på Ricks pipor. Kunden har ju alltid rätt. Häromdagen kom jag att bläddra i Rick Newcombes bok, In Search of Pipe Dreams igen. Där finns ett helt kapitel om detta med pipans innermått, och Rick berättar där att han öppnar upp alla pipor han köper, även dyrgripar från våra bästa pipmakare. Det gäller såväl rökkanalen i piphalsen som den genom skaftet. Det senare vill han ha 3,5 mm i början för att sedan smalna av till 3 mm 2 mm genom bettet. Han har försökt få många pipmakare att göra piporna på detta sätt och en del gör så på pipor som de vet ska gå till honom. Men inte på några andra pipor. Dels är man kanske skeptiska till Ricks idé, dels (och framför allt) vet de att de skulle få in många reklamationer efter att mera hårdbitande pipkunder än Rick ganska snart skulle bita igenom skaftet. För om man ska göra rökkanalen 2 mm och samtidigt hålla bettet bekvämt på utsidan, dvs högst 4 mm tjockt, så blir väggarna ju tämligen tunna. Ligger det någonting i vad Rick säger? Rökkanalen När jag provade ett antal av mina pipor fann jag att det var viss skillnad på hur bra draget var. Jag plockade ut de 3-4 pipor som kändes trögast och började med att borra ur rökkanalen i piphalsen till 4,5 Pipans inre mått av Bengt Carlson mm. Det blev ingen som helst förbättring! Boven i dramat måste alltså ligga i skaftet. Så jag vidgade kanalen från 3 till 3,5 mm genom ca hälften av skaftet på ett par pipor. Ingen effekt! Men det visste jag egentligen redan sedan tidigare. Nej, det som är helt avgörande är hur det ser ut de sista två-tre centimetrarna, dvs passagen genom själva bettet. Och det väsentliga är vilken volym denna passage har, inte nödvändigtvis diametern på borret. Så först tog jag fram ett koniskt borr för att få en jämn övergång från mina 3,5 mm till ca 2 mm fram till den sista centimetern. Sedan kommer själva slitsen. Trots att höjden på denna bara är 1,6-1,8 mm så ska det kunna svälja minst samma volym luft (rök) som 3-millimetershålet längre in i skaftet. Det gäller alltså att vidga det tillräckligt mycket åt sidorna. I genomskärning, sett ovanifrån, ser rökkanalen ut som ett Y, som det alltså gäller att göra tillräckligt bredbent. Själv använder jag 1,7 mm-borr för detta och snyggar sedan till det hela med små nålfilar så att det i slutändan blir kanske högst 1,8 mm i höjdled. På de av mina pipor där draget var trögare än önskvärt kunde jag notera att vidgningen i sidled bara var ca 4-5 mm. Den Cornelius-pipa som jag beskrev i nr 65 av Rökringar har ett alldeles fantastiskt bra drag, har en mynning i bettet på ca 1,7 mm hög men är ca 8 mm bred. Igenom detta kan man utan problem dra en fluffig piprensare! Så jag gav mig på ett par-tre av mina pipor och vidgade mynningen i bettet ett par tre millimeter. Och si, plötsligt blev det nästan Cornelius-drag i dessa pipor. Så numera borrar jag förstås alla skaft på detta sätt. 13

Hur gör man? Nu frågar ni er förstås hur man åstadkommer en sådan förändring om man inte är pipmakare. För jag utgår ifrån att de flesta av er har åtminstone någon pipa som trilskas och aldrig blir en älsklingspipa för att draget är dåligt. Själv har jag som sagt gjort det på frihand med ett 1,7-mmborr.Men det tar sin tid innan man lär sig att vidga hål på det sättet. Mina första 25 försök resulterade i något som mera såg ut som åttor än som raka streck (borren drar ju åt ena hållet). Men skaffa ett par små nålfilar, en rund och en platt (ca 1,5 mm tjocka). Ta av det mesta av överskottet med dessa filar och gå helst kanske 1,5 cm in i skaftet. Vik sedan ett fint sandpapper 14 Pipans skötsel (600 korn) 4- eller 8-dubbelt och snygga till ytor och kanter med detta. Om ni har en Bengt-pipa med otillfredsställande drag kan jag ställa upp och göra jobbet. Kostnadsfritt. Men innan ni köper nästa pipa rekommenderar jag att prova draget i den och inte bara falla för en tilltalande yttre form. Det brukar inte vara populärt att sticka pipan i munnen innan man köpt den, så ta med en tjock piprensare och kör den fram och tillbaka i pipan. Den ska lätt gå igenom bettet och den ska inte möta motstånd någonstans på vägen fram till tobakshålet. En gammal sanning som alltså visar sig vara riktig. (Ur RR nr. 75/2009) Att sköta sina pipor är ingen omfattande operation om man gör det regelbundet, så att pipan inte hinner gro igen. Jag skall först ta upp några saker som gör, att en pipa inte fungerar bra och därför inte skänker dig det nöje den rätteligen borde göra. Då jag beskrev pipans olika delar, nämnde jag att den del av rökkanalen som går genom halsen skall vara 4 mm. Jag skall uppehålla mig en del vid det, eftersom det enligt min erfarenhet är den vanligaste orsaken till att en pipa inte smakar optimalt och lätt blir sur. I normala pipor skall diametern alltså vara 4 mm. I vissa mycket slanka pipor kan man ha tvingats att minska den till 3,5 mm. Detta är acceptabelt, men klenare än så får den inte bli. Tyvärr slarvar fabrikanterna ibland med detta, och jag har träffat på pipor av välkända märken som bara har en rökkanal på 3 mm. Dessa pipor har oftast fungerat bra de första stoppen, men så snart det har blivit lite beläggning i rökkanalen har de blivit alldeles hopplösa. Det finns olika hjälpmedel för att hålla rökkanalen i form. Ett är den halvcirkelformade stålskena med skarp framkant som finns i vissa pipverktyg. Ett annat är en handborr. Använder man ett sådant bör detta hålla 3,5 mm. Då går man inte helt in till träet och för man det lite fram och tillbaka så att det löper lätt, blir öppningen fullt tillräcklig. I nödfall kan man använda en bit ståltråd i samma dimension, men det är mer tidsödande och betydligt besvärligare. Upptäcker man att rökkanalen är för trångt borrad, bör man få det åtgärdat. Är man händig och har en handborrmaskin (helst med steglöst varvtal), kan man fixa det själv, åtminstone när det gäller raka pipor. Krökta pipor är lite vanskligare och här kan det vara lätt att borra fel. Vill Du inte göra det själv, får Du kontakta din tobakshandlare. Om han inte har möjlighet att hjälpa dig, kan Du ta kontakt med nå-

gon av de pipmakare som finns listade på Svenska Pipklubbens hemsida (se Pipor & Pipvård - Vem reparerar din pipa). Efter detta bör man köra igenom en piprensare med någon rengöringsvätska på. Det finns olika sorter hos välsorterade tobakshandlare, som alla brukar fungera bra. Skulle Du inte få tag på någon, får Du gå till Systembolaget i stället. Sprit fungerar också alldeles utmärkt. Är rökkanalen i form skall Du kunna köra igenom en dubbelvikt piprensare utan problem. Hela den här operationen låter kanske krånglig, men om man kontinuerligt underhåller sina pipor är den inte särskilt tidsödande. Ett par små påpekanden är kanske på sin plats.var försiktig med rengöringsvätskan, så att Du inte får droppar av den på utsidan av pipan. Det kan bli matta, fula fläckar. Du har säkert också märkt att piprensare luddar, mer eller mindre beroende på kvalitet. Det är givetvis inte bra om de släpper ludd inne i pipan. Du kan undvika detta genom att dra piprensaren ett par gånger mellan tummen och pekfingret innan Du använder den. Och köp piprensare av bra kvalitet! När jag under min gymnasietid tog mina första trevande steg som piprökare, blev man inte accepterad bland de stora pojkarna förrän man hade rökt in pipan. Med detta menades att det bara skulle finnas ett litet, litet hål, där man kunde pressa ner några få tobaksstrå. Mycket tobaksnjutning blev det inte och eländigt sur blev pipan, men det var viktigt att hänga med och göra som alla andra. Beläggningen i en pipa skall inte vara mer än 1-2 mm. Det är tillräckligt för att skydda träet och det orsakar inte för stora spänningar när pipan blir varm. Och dessutom blir det plats för tobaken! För att hålla beläggningen lagom tjock, finns ett antal olika verktyg i marknaden. De vanligaste är nog de stålbrotschar som finns i olika dimensioner och utföranden. Dessa fungerar utmärkt, men man måste givetvis ha dem i rätt storlek. Sedan finns det ställbara brotschar. En variant är tvåbladig och dimensionen ställes med hjälp av en skruv. Bland annat Dunhill tillverkar en sådan. Denna typ tycker jag är svår att använda. Vill man ha en steglöst ställbar brotsch så finns en trebladig sådan, som är alldeles utmärkt. Den fungerar till alla pipor och är mycket lätt att använda. Dessutom innehåller den ett handborr för rökkanalen. Tyvärr är detta lite för klent (3 mm), men i brist på bättre kan man använda det. För mindre urskrapningar är en pipkniv det bästa. Observera dock att det måste vara en pipkniv som är rundad längst fram. Använder Du en vanlig spetsig kniv, skadar Du botten i pipan. Pipknivar finns i en mängd utföranden. Innan jag lämnar ämnet om skötseln av pipans inre, vill jag bara nämna en sak. I många pipor (speciellt franska) finns en metallsak längst fram på pipspetsen. Avsikten med denna är att hindra kondens att komma in i munnen. Enligt mitt tycke är sådana fullständigt meningslösa. De försämrar draget och skulle man behöva köra in en piprensare medan man röker, så går inte det. Kasta bort den! Pipans yttre vård Hittills har vi ägnat oss åt pipans inre vård, men vi vill ju också att den ska se vacker ut, något som i högsta grad förhöjer njutningen av piprökning. Då det gäller piphuvudet är detta mycket enkelt. Den blanka finishen på en slät pipa har åstadkommits genom att den polerats med carnaubavax. Detta vax 15

16 Överst till vänster syns en traditionell brotsch som finns i olika storlekar. Det stora verktyget är en ställbar brotsch. Kostar en del pengar men fungerar väldigt bra. försvinner emellertid ganska fort. Pipan blir matt och om den inte tillförs nytt vax, kommer den så småningom att se matt och tråkig ut. Det är mycket enkelt att vaxa en pipa. Man tar bara en bit tyg eller sämskskinn och gnider vaxbiten mot denna så att man får ett tunt lager, sedan är det bara att gnida in vaxet. Om man gör det när pipan är varm, går det lättare. Sedan polerar man av pipan med en annan duk. Har man gnidit in vaxet medan pipan är varm, bör man vänta med poleringen tills den har kallnat. Vill man ha pipan högglansig, får man gnida mycket intensivt, men de flesta är nöjda med att den blir blank och ser fräsch ut. Regelbundna vaxningar medför att träet suger upp så mycket vax det behöver och ytan blir vackrare ju äldre pipan blir. Den åldras alltså i skönhet. Denna behandling gäller släta pipor. Sandblästrade och rustikerade piphuvududen kräver ingen speciell yttre vård. Det finns små klossar med carnaubavax att köpa hos välsorterade tobakshandlare. Det är inga stora mängder som går åt, och även en mycket liten bit räcker i åtskilliga år. Vill man göra det enkelt för sig, finns ett lättare sätt. Det finns nämligen putsdukar som är vaxbehandlade på ena sidan och obehandlade på den andra. Sidorna på putsduken har olika färg, så att man inte förväxlar dem. En metod som inte kräver någon utrustning alls, är den s k näsfettsmetoden. På vår hud samlas fett, och vid näsryggen finns alltid en liten ansamling. Om du gnider pipan mot näsryggen, kan du se att den blir alldeles blank. Sedan är det bara att polera med en torr duk. Det finns de som anser, att denna metod är överlägsen alla andra och att speciellt jungfrupipor (ofärgade pipor) blir vackrare med denna metod än med någon annan. Den är i alla fall enkel, eftersom man alltid har vaxet med sig. Tyvärr förekommer det i handeln en del pipor, även av kända märken, som är lackerade. Detta är beklagligt och förkastligt. Lacken hindrar träet att andas, och dessutom blir en sådan pipa fulare ju äldre den blir i motsats till andra pipor. Det händer att lacken

blir repig och slits av fläckvis. Det bästa man då kan göra är att slipa av lacken och sedan polera och vaxa den, eventuellt efter infärgning. Detta bör man dock inte ge sig på själv, såvida man inte har en polermaskin hemma. Ebonitspetsar De flesta pipmakarpipor och även de flesta äldre fabrikstillverkade pipor har spetsar (skaft) av ebonit (kallas även vulkanit). Detta är ett hårdgummimaterial som är alldeles utmärkt för detta ändamål - det är lagom hårt för att vara bekvämt att bita i och lätt att forma i varmt tillstånd, om man till exempel vill böja en spets. Nackdelen är dock att det tål ljus och vatten dåligt och då lätt missfärgas. En missfärgad spets inte bara misspryder pipan, den smakar också illa. De flesta av oss har väl råkat ut för att köpa en pipa som legat länge i lager hos en tobakshandlare, kanske t o m i skyltfönstret, och kunnat konstatera att den smakar vidrigt. Att återställa en sådan, kraftigt missfärgad spets är inte lätt, om man inte har tillgång till en polermaskin. Det finns ett antal medel i handeln som är avsedda för ändamålet och jag har provat åtskilliga, men dessvärre funnit dem värdelösa. Åtminstone om man inte besitter en oändlig tålmodighet och massor av energi. Har man däremot lite hobbymaskiner hemma är det lättare ordnat. Bäst går det med en slipmaskin, men en borrmaskin som man kan göra fast i ett stativ eller skruvstäd duger också. På slipmaskinen plockar man bort smärgelskivorna och ersätter dem med polertrissor av tyg, som finns att köpa i järnhandeln. Hos samme handlare köper man också ett polermaterial som är mörkt vinrött eller brunt till färgen och brukar betecknas som polermassa. När man tagit detta på trissan, kan beläggningarna poleras bort om de inte är alltför kraftiga. Skulle detta vara fallet, får man först slipa med ett mycket fint sandpapper. De små repor som uppstår tar polermedlet bort. Spetsen blir då svart, men inte särskilt blank. För att få den blank krävs ett vitt vaxpolermedel som heter Alba och som också brukar finnas i järnaffärerna. Detta gör spetsen högglansigt svart, och den kommer att se ut som då den var helt ny. Helst bör man ha två tygtrissor, en för vardera medlet. Man avslutar sedan det hela med att polera spetsen med carnaubavax. Nämnas bör också att Alba är det medel som pipmakare använder för den sista poleringen av pipan innan den vaxas. Om du därför har några lite nedgångna piphuvuden, kan du polera dem med Alba innan du vaxar dem. Kan man inte polera spetsarna med maskin, gör man nog klokast i att överlåta arbetet till en fackman. Kan inte din tobakshandlare ombesörja det, så tag kontakt med någon av de pipmakare som finns listade på vår hemsida. Det enda som kan förebygga missfärgning av pipspetsarna är att man torkar av dem efter att de använts. Även en pipa som har blivit stående en längre tid mår bra av att tas fram då och då för en avtorkning av spetsen, åtminstone om den förvaras i dagsljus. Har man dem i lådor eller på andra mörka ställen klarar de sig bra, men i allmänhet föredrar vi väl att förvara piporna så att vi kan se dem. Se dock till att de aldrig står i direkt solljus. Detta kan på kort tid göra spetsen helt missfärgad. Dessutom kan det bleka piphuvudet. Syntetiska spetsar Numera har i stort sett alla fabrikstillverkade pipor och även en del pipmakarpipor spetsar av syntetiska material. De vanligaste materialen är akryl, cumberland och 17

Pipstoppare finns i alla tänkbara utföranden Salt-alkohol-metoden av Anders Nilsson konstbärnsten. Dessa spetsar missfärgas i regel inte om man bara torkar av dem någon gång då och då. Skulle en sådan spets trots allt få en viss beläggning är det oftast lätt att åtgärda, till och med utan maskiner. Gamla traditionalister som jag har givetvis en viss förkärlek för ebonitspetsar eftersom vi är uppfödda med dem. Men utvecklingen har gått framåt då det gäller syntetmaterial och idag kan det till och med vara svårt att skilja en ebonitspets från en av akryl. (Ur RR nr. 6/1992 och 8/1993) I senaste numret av Rökringar såg jag en fråga angående rengöring av pipor med alkohol och salt. Därom kan jag ge besked, ty jag var med... Jag har med stor framgång rengjort åtminstone några dussin pipor på det här viset. Det har kommit att bli ett standardförfarande när det gäller att restaurera begagnade pipor, för inte bara försvinner den räliga smaken i sura pipor, men även de flesta kvardröjande smakelement från aromatiska tobaker som kanske tidigare ägare avnjutit... Själva förfarandet går till så här: Pipan görs ren med vanliga metoder så gott det går, samt brotschas ur. Munstycket tas ur och tapphålet täpps med någon slags kork. Pipan fylls med salt, på så sätt att såväl rökkanal som tobakshål blir helt fyllda. Det är lämpligare att använda finkornigt salt i stället för grovt, eftersom det dels fyller ut bättre i pipan och dels har en större yta. Det brukar poängteras att man ska använda ett salt utan jod, eftersom jod har en inte vidare behaglig smak som man kanske inte ska riskera att få i pipan. Jag har dock vid något tillfälle provat med vanligt jodsalt utan att märka någon bismak, men varför chansa? Den saltade pipan ställs på sådant sätt att saltet inte rinner ut. Med en pipett droppas alkohol på saltet, tills att det förefaller helt genomfuktat, men inte vått. I de flesta fall brukar det röra sig om kanske 10-15 droppar. Det går dessvärre inte att använda vanligt brännvin eller annan sprit avsedd för mänsklig konsumtion, eftersom den innehåller alltför mycket vatten och sålunda skulle ha löst upp saltet. Idealiskt vore 18

finsprit (apotekssprit) men de flesta av oss har väl inte tillgång till sådan. Istället får det duga med rödsprit - dock inte vanlig T-Röd, som ju innehåller ett fruktansvärt bittert kräkmedel. Det vill man nog inte ha i sina pipor... Det finns dock nuförtiden andra fabrikat av rödsprit, som istället innehåller några procent isopropanol. Det är det ämne man brukar ha att göra rent bandspelare och grammofonnålar med, är helt smaklöst och avdunstar helt. Man bör däremot nog inte dricka det... Karburatorsprit går också bra - Det är väl den som heter T-Grön? - såvitt jag minns innehåller den också isopropanol men inget bittermedel. Det gäller att leta på hyllorna på bensinmacken och läsa etiketterna noga... För säkerhets skull kan man ju doppa ett finger i spriten och smaka - Smaken av bittermedel i rödsprit tar man inte fel på... Nu är det bara att låta pipan stå tills all alkohol har avdunstat, vilket brukar ta minst ett dygn. Vid det laget har saltets yta i tobakshålet blivit till en hård skorpa av något som ser ut som farinsocker, fast betydligt mindre aptitligt... När man skrapat bort detta hårda skal brukar det gå att hälla ut resten av saltet. De sista kornen dras ur med piprensare. Det måste poängteras att de finns de som påstår att deras pipor tagit skada av den här behandlingen, att träet på något sätt blivit uttorkat och till och med spruckit. Jag har aldrig märkt några sådana effekter, dock, och jag tror nog att de flesta som har försökt metoden blivit nöjda. Det finns de som menar att enda gången ett pipstopp smakar riktigt bra är första stoppet efter en saltbehandling! Det är kanske att gå till överdrift, men inget annat jag provat kan så effektivt ta bort den unkna smaken i en riktigt sur pipa. Är man orolig för eventuella bieffekter kanske man inte i första hand ska prova på sina finaste pipmakarpipor, utan hellre på något loppmarknadsfynd. En viss försiktighet är också att anbefalla, så att ingen sprit hamnar på utsidan av pipan. Som bekant löser spriten vaxet och i värsta fall även betsen... (Ur RR nr. 60/2006) Bilden hämtad ur P. C. Olkiks Bogen om Piber og Tobak (1978) 19

Alltsedan vi här i Europa började röka pipa på 1500-talet, har man provat snart sagt alla tänkbara material för att tillverka pipor. Trots detta har man bara hittat tre material som egentligen är lämpade att göra pipor av. Först var det lera, på 1700-talet kom man underfund med sjöskummets goda egenskaper och hundra år senare fick briarroten sitt genombrott. De pipor vi benämner kritpipor är alltså tillverkade av lera. Den felaktiga beteckningen kritpipa har tillkommit, eftersom leran som används är vit och påminner om krita. Jag ska här och nu inte uppehålla mig vid kritpipans långa och intressanta historia utan istället ägna mig åt de kritpipor som finns i dag och vad de kan skänka oss, moderna tiders piprökare. De kritpipor som finns i handeln tillverkas i Gouda, Holland eller i England. Det finns också en mindre tillverkning i USA, men pipor därifrån har jag aldrig sett på denna sidan Atlanten. De vanligaste modellerna är antingen den mycket långa pipan med lätt böjd hals (churchwarden) eller de små korta raka piporna. Den förstnämnda varianten har vanligen stort huvud som rymmer åtskilligt med tobak. Genom sin längd ofta 35-40 cm är den mycket bräcklig. Den är dessutom svår att göra ren eftersom det är svårt, om inte omöjligt, att hitta så långa piprensare. Den är därför inte idealisk att röka i. De kortare varianterna, som dessutom har ett betydligt mindre tobakshål, är däremot mycket okomplicerade att röka. De finns i en mängd olika utföranden, ofta med figurer på huvudet eller halsen. Längden är 12-15 cm, och därigenom är de förhållandevis hållbara. Dock, tappar man en sådan pipa på ett hårt golv, är det bättre att hämta en sopskyffel än att böja sig ner för att ta upp den. Man ska givetvis heller inte hålla den i halsen och knacka ur den mot ett hårt föremål, men det gör du väl inte med dina briarpipor heller. Behandla kritpipan väl, så har den lång livslängd. Jag har ett 15-tal kritpipor, flitigt använda, och de är alla mer än tio år gamla. Inte en enda har gått sönder. Varför ska man då röka kritpipa när vi har våra både vackra och goda briarpipor? Ja, givetvis vill jag inte anbefalla att man ska gå över till kritpipa istället för briarpipa. Men vid enstaka tillfällen kan det vara trevligt att känna sig förflyttad tillbaka i tiden. För man känner onekligen historiens vingslag när man stoppar en kritpipa i munnen. Dessutom ger kritpipan en renare tobakssmak än någon annan pipa, möjligen med undantag för sjöskumspipan. Den är alltså idealisk då man vill testa en ny tobak. Leran sätter ingen som helst smak på tobaken. De kritpipor i traditionellt utförande som saluföres i dag är nästan uteslutande oglaserad. Detta var också den vanligaste varianten under dess storhetstid, även om glacerade pipor förekom redan på ett tidigt stadium. En kritpipa är billig i inköp. När vi 20

räknar 100-lappar för att köpa en briarpipa, kan vi här räkna tior. Men även om pipan är billig, ska den givetvis fungera oklanderligt. Stick igenom en piprensare så att du ser att rökkanalen är fri. Det är inte ovanligt att det sitter en lerklump där kanalen mynnar i tobakshålet. De brukar vara lätta att avlägsna, men man kan ju överlåta detta åt tobakshandlaren, så slipper man råka ut för tråkigheter när man kommer hem. Vid bettet och ett par centimeter upp på halsen är många pipor lackade. Om så inte är fallet bör man göra det själv innan man stoppar den i munnen. Annars klistrar leran fast vid läpparna på ett obehagligt sätt. Det kan givetvis göras med lackfärg, men enklast är att låna lite av hustruns nagellack. Sätt en bit tejp runt halsen ett par centimeter ovanför bettet, så att du får en jämn kant. Nagellacket torkar fort, efterlämnar ingen smak sedan lösningsmedlet avdunstat och håller bra. När det är avslitet är det lätt att återställa. Vården av en kritpipa är enkel. En piprensare då och då genom halsen räcker bra. Märker man att rökkanalen börjar bli för trång, kan man använda lite rengöringsmedel eller sprit på piprensaren. Skulle inte heller det vara tillräckligt, får man använda ståltråd av lagom grovlek. Om man inte låter dem gro igen alltför mycket, är det inte sannolikt att man behöver ta till ståltråden. Jag har faktiskt aldrig gjort det i mina pipor. Inrökningen ska vara så minimal som möjligt. Så fort det börjar byggas upp en beläggning i huvudet, skrapar man ur den med en pipkniv. Observera att det ska vara en pipkniv, alltså en med rundad framkant. Brotschar är inte lämpliga att använda i en kritpipa. Det går enklast att avlägsna beläggningen om man skrapar medan pipan fortfarande är varm. Kritpipan är okänslig för hur man röker den. Jag är själv smått fanatisk med att alltid röka mina briarpipor i botten. Ibland tycker jag själv att jag går till överdrift om man syndar någon gång spelar ju ingen roll. Med en kritpipa kan man synda hur mycket som helst och dessutom göra det med gott samvete. Det gör ingenting om man bara röker halva stoppet. Får den bara torka efteråt, vilket den gör snabbt, så kommer nästa stopp inte att smaka det minsta beskt. Av den anledningen använder jag ofta mina kritpipor på kvällen då jag vill ha en godnattrök, men tycker att ett helt stopp blir för mycket. En kritpipa mörknar i färgen efterhand som den röks. Det är dock en process som går mycket långsamt, betydligt långsammare än med en sjöskumspipa. En väl använd kritpipa får en härlig patina, även om den inte blir lika vacker som en sjöskumspipa. Om man av någon anledning skulle vilja återställa en väl använd kritpipa till dess ursprungliga kritvita utseende, är det lätt ordnat. Man lägger den i en öppen eld! När elden har brunnit ner och pipan har svalnat, kan man plocka ut en kritvit pipa som ser ut som ny. Jag skulle dock inte vilja utsätta någon av mina gamla kritpipor för detta. Inte för att jag tror att de skulle bli skadade, utan för att jag uppskattar den patina de fått genom flitig användning. Det finns även tvådelade 21