Internationell jordbrukspolitik Svensk mjölk ett globalt problem?

UMEÅ UNIVERSITET Kulturgeografiska institutionen C-uppsats, kulturgeografi Vt. 2003 Handledare: Olof Stjernström & Aina Tollefsen Altamirano Internationell jordbrukspolitik Svensk mjölk ett globalt problem? Rikard Eriksson

Europeiska kossor är rikare än hälften av världens befolkning. Varje ko får dagligen foder och vård för 20 kronor, medan 2,8 miljarder människor tvingas leva på betydligt mindre. (ETC 2003, s. 78) i

ii

Abstract Through a theoretical framework this paper describes the structures on the global agriculture market and its impacts in the developing world. An emphasis lies on the European dairy sector, Sweden and the Swedish-Danish corporate Arla and their actions in the Dominican Republic. Despite global rules for agriculture production, the global market is heavily structured towards a core point of view. Actors like EU protect their markets from interference by developing countries producers. In the same time, their heavily subsidized production make a terrible impact in the developing world by lowering the world s market price and forcing developing producers to quit their production. In the dairy sector, the overproduced products are sold on the world market in form of milk powder or dry milk products. Sweden is a European country that does not know on which side they stand. They want to open the European market for the developing world and reform the Common agricultural policy (CAP). Still they don t want to deregulate their dairy sector by fear that the rural population will disappear. This policy makes the Swedish dairy production produce more than the Swedish consumers buy and some of these quantities are sold out on the world market as dry milk. Arla is the largest dairy corporate in the whole EU. Its policies to export overproduced goods make countries like the import needed Dominican Republic s producers to quit their productions due to the fierce competition from cheap subsidized Arla products. Even worse in long terms, the food security of the country is threatened by Arla s market interference. No stimulations in the own market are made due to this behaviour. Keywords: Free trade versus protectionism, market access, CAP, milk qoutas, dry milk, food security. iii

Ordlista: Förklaringar och förkortningar BNP Bruttonationalprodukt CAP Common Agricultural Policy CONALECHE Dominikanskt råd för reglering av mjölkindustrin FAO Food and Agriculture Organization of the United Nations FDI Foreign Direct Investment Forum Syd Svensk samarbetsorganisation gällande biståndsfrågor FTAA Free Trade Area of the Americas GATT General Agreement on Tariffs and Trade IMF International Monetary Fund LRF Lantbrukarnas Riksförbund MUL Minst Utvecklade Länder OECD Organisation for Economic Co-operation and Development Oxfam Brittisk biståndsorganisation SAP Världsbankens strukturanpassningsprogram för u-länder SOU Statens Offentliga Utredningar Terms of trade Relativ förändring i bytesförhållandet TNC Transnational Corporate TRIPS Trade-Related aspects of Intellectual Property Rights Tulleskalering Tullstrukturen utformas så att nivån stiger med förädlingsgraden Tulltopp Tullar som överstiger 12 procent WTO World Trade Organisation ZMP Tysk marknads- och priskontrollant av animalieproduktion iv

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Abstract Ordlista: Förklaringar och förkortningar iii iv 1 INLEDNING 1 1.1 Syfte 2 1.2 Metod 3 1.2.1 Avgränsningar och disposition 4 1.2.2 Källkritik 5 1.3 Bakgrund 6 1.3.1 Globalt jordbruk 7 1.3.2 Handelshinder 8 1.3.3 WTO 10 1.3.4 Jordbruksavtalet 11 2 TEORI 15 2.1 Frihandel och komparativa fördelar 15 2.2 Centrum-periferi 17 2.3 Beroendeskolan 20 3 EU 23 3.1 EU, en tullunion 23 3.2 Jordbruket i EU 24 3.3 Mejerisektorn 27 3.4 Marknadsregleringar för mejerisektorn 29 3.4.1 Mjölkkvoternas framväxt 29 3.4.2 Andra marknadsregleringar 30 3.4.3 Marknadsreglerande utgifter 32 3.5 Agenda 2000 33 3.6 Mjölkkooperativens roll i EU 35 v

4 SVERIGE 37 4.1 Handelspolitiska grunder 37 4.2 Produktion och konsumtion av svensk mjölk 39 4.3 Mjölkpulver 41 4.4 Jordbrukspolitiska ståndpunkter 43 4.4.1 Böndernas syn 45 5 FALLSTUDIE: ARLA 47 5.1 TNC på jordbruksmarknaden 47 5.2 Företaget Arla 49 5.3 Dominikanska Republiken 51 5.4 Arla och Dominikanska Republiken 53 5.5 Konsekvenser i u-länderna 56 6 ANALYS 59 6.1 Vad bör göras i framtiden? 59 6.1.1 Förändring i EU 60 6.1.2 Förändring i u-länderna 62 6.2 Diskussion 64 6.2.1 Frihandel 65 6.2.2 Komparativa fördelar 66 6.2.3 Centrum-periferi 68 6.2.4 Beroendeskolan 70 6.2.5 Svensk mjölk 72 6.2.6 Arla och Dominikanska Republiken 75 6.2.7 Övriga slutsatser 78 7 SAMMANFATTNING 81 REFERENSER 84 Appendix 1 Brev från Arla vi

FIGURER Figur 1: Den relativa andelen import och export (%) av utvalda mejeriprodukter jämfört med produktionsnivån inom EU år 2000 28 Figur 2: Total mjölkproduktion i Sverige i tusen ton (1991-2000) 39 Figur 3: Produktion av mjölkprodukter i Sverige kontra direktkonsumtion år 2000 (tusen ton) 40 Figur 4: Olika produkters del av den svenska produktionen (%) åren 1991-2001 41 Figur 5: Total produktion av mjölkpulver i Sverige jämfört med inhemsk försäljning och export i tusen ton (1991-2000) 42 Figur 6: Världsmarknadspriset för pulvermjölk i dollar/ton (1999-2002) 43 Figur 7: Produktion och konsumtion (miljoner liter) i Dominikanska republiken (1989-1998) 52 TABELLER Tabell 1: EU:s utgifter för marknadsreglering av mejerisektorn i miljoner kronor (1997-2001) 32 Tabell 2: Sveriges utgifter för marknadsreglering av mejerisektorn år 2000 i miljoner kronor 33 Tabell 3: De tio största mejeriföretagen i Europa år 2001 50 Tabell 4: Den ekonomiska relationen mellan Arla och Dominikanska Republiken i miljarder kronor år 2002 55 vii

viii

1 INLEDNING Vi lever i en globaliserad värld. Varor och tjänster förs mellan länder och företag i en allt snabbare takt. Stora pengar vinns och förloras i maktspelet på den globala handelsarenan. Vi lever även i en mer liberaliserad värld. Stora aktörer som Världsbanken och WTO förespråkar en liberal ekonomisk politik, utan handelshinder och protektionistiskt tänkande. Denna politik implementeras till u-länderna genom Strukturanpassningsprogrammet (SAP). Den slogan som används är Liberalare ekonomisk politik, annars inga lån!. Problemet i dagens samhälle är att u-länderna liberaliserar sin politik, samtidigt som vi i väst blir allt mer protektionistiska och vill skydda våra marknader genom handelsunioner och tullar (De Vylder m.fl. 2001). Världshandelsorganisationen WTO har skapat ett internationellt regelverk för handel mellan sina medlemsländer. Detta för att motverka att de fattiga länderna ska bli marginaliserade i handelspolitiken, men detta verkar inte hjälpa eftersom handelspolitiska block som EU, USA och Japan går i motsatt riktning. Jordbruket är en viktig handelspolitisk gren för alla fattiga länder. Det är signifikant både nationellt och internationellt. Fattiga människor kämpar varje dag att kunna få mat på bordet, samtidigt som den nationella ekonomin behöver en konkurrenskraftig jordbruksexport för att kunna utvecklas. Detta är ett viktigt handelsobjekt för u-länderna, samtidigt som det är en av de grenar där de möter störst handelshinder. Mejeriproduktionen i Sverige har en lång tradition och i vilken landsände man än befinner sig kan kor ses ute i hagen. Det ogynnsamma odlingsklimatet i norra hemisfären, medför att bönder måste förlita sig på produktionsstöd i olika former för att kunna leva på sin näring. Samtidigt som kvoter och produktionsstöd håller mejerisektorn och kulturlandskapet i Sverige levande kan produktionen få konsekvenser globalt. Överskottet av den europeiska produktionen säljs billigt till länder i tredje världen i form av främst mjölkpulver. U-länderna i stort behov av att importera livsmedel 1

eftersom de i många fall har en för låg produktionsnivå, men det innebär en risk för tredje världens producenter när de fattiga länderna kan importera betydligt billigare varor än de inhemskt producerade. Trots produktionsklimatet som råder i Sverige är ändå de svenska bönderna bland de mest effektiva producenterna av mejeriprodukter i Europa. Detta beror på att stora mjölkkooperativ som Arla har chansen att förse sina bönder med den senaste teknologin som effektiviserar produktionen. Arla har genom fusioner de senaste åren vuxit sig starka inom EU och de har blivit ett av världens största mejeriföretag, med mål att förgrena sig över hela världen. Dominikanska Republiken ses som en viktig marknad för Arla och dess agerande i landet leder inte bara till att dominikanerna får tillgång till mjölkpulver. Det kan även hota den inhemska produktionen i landet. Vad döljer sig egentligen bakom den glada kon på många av våra mjölkpaket? Under arbetets gång har några intressanta föreställningar framkommit ur litteraturen och debatten i media. Detta är någonting som jag valt att belysa med mitt arbete. Detta ämne är utsatt för en rad, mer eller mindre, allmängiltiga fördomar. Det finns många som har en åsikt om WTO, den europeiska jordbrukspolitiken och de transnationella företagens agerande i världen, men alla är inte helt insatta i hur dessa förhåller sig till varandra och vilken roll de egentligen spelar. Föreställningar innefattande att det internationella regelverket är skapat av och för de rika länderna, att den europeiska jordbrukspolitiken är till för att skydda de inhemska producenterna från konkurrens från tredje världen, att det svenska kulturlandskapet bara kan bevaras med hjälp av ett levande jordbruk och slutligen att Sverige bara producerar kvantiteter av mjölk som täcker det inhemska behovet är påståenden som kommer att gå som en röd tråd genom arbetet. 1.1 Syfte Syftet med studien är att med bakgrund av strukturerna på världsmarknaden för mjölkprodukter (och dess regelverk) tillsammans med Sveriges omdefinierade roll som medlemsstat i EU, analysera hur det svenskägda 2

mejeriföretaget Arla inverkar på mjölkproduktionen i Dominikanska Republiken. Detta görs för att åskådliggöra hur u-länders utveckling kan påverkas av EU:s politik. Följande frågeställningar blir då intressanta: Vad bestämmer Sveriges politik gällande mejerisektorn? Har Sverige överproduktion av mjölk? Hur agerar svenskägda mejeriföretaget Arla i Dominikanska Republiken? 1.2 Metod Denna studie är en litteraturstudie med sekundära källor angående världshandelns strukturer, svensk och europeisk jordbrukspolitik och dess konsekvenser för länder i tredje världen. Detta har innefattat statliga utredningar (SOU) och rapporter från oberoende organisationer som brittiska biståndsorganisationen Oxfam och svenska organisationen Forum Syd, samt officiella fakta från Jordbruksdepartementets och EU:s hemsidor. Data angående Arla och Dominikanska Republiken inhämtades från internet och från rapporter av Oxfam. Datat till statistiken kommer från officiella databaser som FN:s jordbruksdepartement (FAO) och det svenska Jordbruksverkets årsböcker. Statistiken har även bearbetats för att kunna ge en bättre bild av exempelvis mjölkpulvrets signifikans för Arla respektive Dominikanska Republiken. Värdet på Dominikanska Republikens totala import av mjölk beräknades genom att multiplicera den totala summan importerad mjölk med världsmarknadspriset för år 2002, där en dollar räknas som åtta svenska kronor. För att få de svenska böndernas syn på världshandeln av mjölk och Arlas förehavanden i Dominikanska Republiken användes en sakkunnig informant från Lantbrukarnas Riksförbund (LRF). LRF är en intresseorganisation för alla som äger eller brukar jord och skog eller är verksamma inom jordbrukskooperation. I detta sammanhang utgörs de svenska böndernas röst av LRF. Informanten svarade via mail på de frågor som ställdes. Frågorna var: 3

Hur ställer sig svenska bönder till en eventuell minskning av produktionsstöd från EU? Vad skulle behöva reformeras i den europeiska jordbrukspolitiken, så att både europeiska (svenska) bönder och tredje världens bönder gynnas? Hur ställer sig LRF som organisation till Arlas relation med Dominikanska Republiken? På grund av Arlas uttryckliga ovilja till samarbete kunde inte annat material än deras bokslut, hemsida och material från radioprogrammet Naturbruk i Sveriges Radio P1 användas. Det enda svar som erhölls av Arla på de gjorda försöken till kontakt, kan studeras i Appendix 1. Försök har även gjorts att ta kontakt med berörda departement i Dominikanska Republiken, men dessa försök har varit fruktlösa. Den enda information som tillhandahållits av dem är officiell statistik. Detta har lett till att de bägge parternas ståndpunkter fått ställas oberoende mot varandra i resultatet. 1.2.1 Avgränsningar och disposition Mejerisektorn valdes på grund av att det är en av de sektorer som får mest stöd av EU:s produktionsstöd. Det är även en sektor som har lång tradition i Sverige och som finns utspridd över hela landet. Studien skulle i ett inledande stadium inrikta sig helt på Arla och dess relation till tredje världen i allmänhet och Dominikanska Republiken i synnerhet. På grund av problem med att få material från båda parterna kom studien istället att handla om strukturerna på världsmarknaden, där Sverige (EU) och Arla användes som exempel för att ge en mer konkret bild av problemet. Informationen om Arla användes som ett exempel i studien. Eftersom studien i huvudsak är teoretisk har en stor vikt lagts vid den teoretiska bakgrunden om handel och relationer mellan regioner. 4

1.2.2 Källkritik Även om det använda materialet får anses trovärdigt, så måste det alltid tas i beaktande att det är organisationer som vill väcka debatt och skapa en opinion som författat majoriteten av materialet. Därför kan en skev, eller vinklad, bild av problemet ofta ges. Officiella utredningar från exempelvis SOU får anses som de mest tillförlitliga. Problemet med att maila ut frågor till informanter är att frågorna kan missuppfattas och därför kan svaren inte bli tillfredsställande. Det är även mycket svårt att ställa följdfrågor och därigenom kan ytterligare information gå förlorad. En fördel kan dock vara att informanten får tid på sig att tänka ut sitt svar och därigenom ge givande information. Internetkällor kan anses som mindre tillförlitliga än tryckt material. I denna studie får dock de använda källorna anses trovärdiga eftersom de är från permanenta hemsidor (EU, FAO och Jordbruksdepartementet). Dessa sidor är officiella och uppdateras regelbundet. Det kan även vara så att material taget från internet är betydligt mer uppdaterat än vad tryckt material är eftersom det tar tid att få material tryckt. Teorierna om komparativa fördelar och frihandel är ålderdomliga, men de passar ändå in i resonemanget på grund av att de är grunden i dagens nationalekonomiska tänkande. Centrum-periferi innefattar mer än bara handelsteorier, det är därför viktigt att betona att handel är en faktor som innefattar både kapital, varuflöden och arbetsmigration. Ibland kan det uppfattats som att generaliseringar har gjorts. Att benämna alla medlemsstater under namnet EU är naturligtvis en generalisering. Detsamma gäller vid benämningen av u-länderna, tredje världen eller syd. Alla u-länder benämns då som en homogen grupp, vilket de naturligtvis inte är. Detta görs dock för att underlätta arbetet. Detsamma gäller benämningen utveckling eller tillväxt. Det är begrepp vars betydelse kan variera väldigt 5

för olika läsare, men som ändå sätts in i samma mening som utvecklingsfrågor för u-länderna. Vad som i detta fall menas med dessa begrepp är omfattande strukturella eller organisatoriska förändringar som bland annat leder till förbättrad nationalekonomi. 1.3 Bakgrund Nedan följer en redogörelse om hur världsmarknaden är utformad, vilka regler som finns för internationell handel och vem som administrerar regelverket. Detta är viktigt att veta för att kunna sätta det övriga resultatet i ett större sammanhang. Uttrycket världsmarknad ger intrycket av att det är en stor världsomspännande marknad. I själva verket är exempelvis EU:s och USA:s egna marknader större. De allra flesta jordbruksprodukterna konsumeras inom samma land som de produceras. En förklaring till detta är höga handelshinder och låga världsmarknadspriser (vilket ger låg vinst på försäljningen) som motverkar handel. Vissa färskvaror kan även vara svåra att transportera en längre sträcka. De enda jordbruksprodukterna som egentligen produceras huvudsakligen för export är u-landsproducerade varor som kaffe, kakao, palmolja, bananer och gummi, vilket delvis härrör från det koloniala arvet. Av mjölkproduktionen är det bara cirka sex procent som säljs på världsmarknaden och det är i huvudsak mjölkpulver, smör och ost. I detta fall står Australien och Nya Zeeland tillsammans för ungefär halva exporten och EU för den övriga delen. Den internationella handeln domineras av i- länderna som står för ungefär 70 procent av all import och export. Mot denna siffra kan det sägas att jordbruksprodukter och textilier utgör minst 70 procent av alla u-länders samlade exportintäkter. Cirka 85 procent av allt exporterat mjölkpulver går till u-länderna. Jordbrukshandelns del av all internationell handel är ungefär tio procent. Det kan förklaras med att många av u-ländernas produktion är småskalig odling för självhushållning. Den når inte alltid den lokala marknaden, och allt mindre den internationella. Den internationella handeln har ökat de senaste årtiondena på grund av 6

förbättrad levnadsstandard i allt fler länder som leder till ökat importbehov, och även på grund av att allt fler nationer slår sig samman i olika handelsblock (Johansson och Sidenvall 2002 ; Einarsson 2001). Eftersom enskilda u-länders export domineras av ett fåtal grödor (delvis på grund av de gamla koloniala handelsstrukturerna), gör dem speciellt känsliga för variationer i världsmarknadspriset. I ett historiskt skede dominerades u-ländernas export till i-länder, men det blir allt vanligare att exporten sker till andra u-länder (Johansson och Sidenvall 2002). 1.3.1 Globalt jordbruk Jordbruket spelar en viktig roll i många av de fattigaste länderna, både som exportsektor och som en ren överlevnadsstrategi. Inom jordbrukssektorn arbetar två tredjedelar av världens fattiga befolkning. Varje år får dessa människor, genom tullar på deras produkter, betala ungefär samma summa som 40 procent av det erhållna biståndet. I-länderna har minskat sina handelshinder, men detta har skett mycket långsamt. Eftersom u-ländernas produktion ofta är inriktad på i-ländernas marknader blir de också hårt drabbade av olika hinder (Oxfam 2002a). Problemet med dagens samhälle är att u-länderna stöter på störst handelshinder i just de områden där de är som mest konkurrenskraftiga, jordbruk och tekoindustrin (UD, Internet 2003-04-29). Aktörerna på jordbruksmarknaden är: Naturliga exportörer. Dessa innefattar länder som USA, Kanada, Australien, Brasilien och Argentina. Dessa länder har gynnsamt klimat och bra jordar för att bedriva jordbruk. De bedriver storskalig produktion till låga kostnader. EU, som främst exporterar spannmål och animalier. Produktionen utgörs med hjälp av en stor användning av bekämpningsmedel eftersom klimatet är relativt ogynnsamt för odling. De importerar foderråvaror. Produktionskostnaderna är relativt höga och är därför beroende av subventioner. 7

Nettoimportörer i nord (Norge, Japan och Sydkorea). Deras jordbruk skyddas av höga tullar, men har inget överskott att exportera. Nettoexportörer i syd (Vietnam och Thailand), vilka exporterar ris. Nettoimportörer i syd (många u-länder, främst afrikanska). De importerar spannmål och mejeriprodukter och exporterar tropiska grödor. Självförsörjande länder (de flesta u-länder). Den egna produktionen ligger i närheten av det egna behovet och de kompenserar differensen med viss import eller export. Den höga urbaniseringsgraden i u-länderna medför att efterfrågan på livsmedel stiger och behovet av importerat livsmedel ökar. Deras import kompenseras dock ej i några ökade exportintäkter (De Vylder m.fl 2001). 1.3.2 Handelshinder De tydligaste politiska handelshindren som olika aktörer stöter på, är de som direkt påverkar ett lands import och export. Exempel på sådana hinder är tullar, import- och exportkvoter och exportsubventioner. Det finns även olika indirekta medel som exempelvis arealbidrag. Dessa kommer med i bilden trots att de inte är direkt handelspolitiska, utan istället är till för att garantera de egna bönderna en viss inkomst. De blir dock ändå handelsstörande eftersom de påverkar priser och produktionsvolymer. Det är främst i- länder som använder sig av indirekta stöd, beroende av att de är kostsamma (Johansson och Sidenvall 2002). Det finns olika former av exportdumpning av jordbruksprodukter, bland annat: Direkta exportstöd. Används för att betala skillnaden mellan producentpris och världsmarknadspris. Det är nästan bara EU som använder sig av detta. Exportkrediter. Genom att erbjuda förmånliga betalningsvillkor minskar kostnaden för kunden på kort sikt. Detta är mycket svårt att beräkna eftersom exportavtalen är hemliga. Används främst av USA och EU vägrar diskutera sänkningar av exportstödet om inte även denna post ska sänkas. 8

Alla slags direktstöd. Blir en dumpningsmekanism så fort en produkt som fått stöd exporteras. Både om exportpriset reduceras genom exportstöd eller direktstöd kommer importören att få betala fel pris. Icke-monetära former av dumpning. Betyder med andra ord miljödumpning (tillskansande av billiga naturresurser), social dumpning (sänkta produktionskostnader genom undermåliga arbetsförhållanden och rättigheter för arbetaren) eller liknande företeelser. Det är ett känsligt område och ingenting som någon vill ta upp på övernationella möten. I länder som är naturliga exportörer finns det ofta ett samband mellan låga produktionskostnader och rovdrift av naturresurser. I detta fall är varken nord eller syd skuldfria (Einarsson 2001). Graden av skydd kan skilja sig mycket mellan olika länder, men skyddsstrukturen är ofta densamma. Varor som anses viktiga för ett specifikt land skyddas i hög grad av höga tulltoppar medan skyddet för varor som inte konkurrerar med den inhemska produktionen inte är lika högt. Tulltopparna kan i vissa fall vara flera hundra procent, vilket medför att de utestänger all handel. I-länderna har ofta höga tulltoppar på varor som är speciellt viktiga för u-ländernas export. Ett handelshinder som ökat de senaste åren är tulleskalering, vilket innebär att skyddsgraden ökar med förädlingsvärdet. Detta drabbar u-länderna särskilt hårt eftersom de ofta exporterar råvaror. Det utgör även ett hinder för u-länderna att diversifiera sin produktion och öka värdet på exporten (Johansson och Sidenvall 2002). Det främsta skälet till att handelshinder används är viljan att skydda de inhemska produkterna mot importkonkurrens och en vilja att förbättra statskassan med tullintäkter. Det hävdas ofta att jordbrukets särart gör att internationell handel inte är gynnsam på grund av att den kan äventyra ett lands livsmedelsförsörjning och att jordbruket leder till många kollektiva nyttigheter. Handelshinder brukar även förklaras som en del i en prisstabiliserande politik för att dämpa de variationer i pris som bönder möter, och även för att dämpa de negativa effekterna på miljön. I grunden betyder dessa ar- 9

gument att marknaden inte fungerar och att handelspolitiken kan åtgärda dessa problem (Johanson och Sidenvall 2002) 1.3.3 WTO WTO (World Trade Organisation) bildades år 1995 efter förhandlingarna under den så kallade Uruguayrundan. Detta skedde på grund av att WTO:s föregångare, GATT (General Agreement on Tariffs and Trade) hade ett begränsat mandat gällande enbart industrivaror. Under Uruguayrundan skärptes många befintliga avtal. Ett tydligt exempel på detta är i-ländernas subventionerade livsmedelsdumpning. Om ett land anser sig drabbat av dumpning kan straffåtgärder vidtas, men det måste bevisas att importlandets företag skadas och att det finns ett klart samband med dumpningen. Det går då att stifta särskilda tullar mot det skyldiga landet, som ofta ligger på 50-60 procent, vilket är mycket högt. En annan regel som skärptes var den om subventioner. Olika subventioner riskerar att snedfördela exportpriserna, och därför reglerades nu avtalen om subventioner till att begränsa selektiva subventioner till särskilda företag eller branscher. Detta gäller dock inte inom textil- och jordbrukssektorn (De Vylder m.fl. 2001). WTO har 140 medlemmar, varav 30 stycken tillhör de minst utvecklade länderna (Ryssland är en stark handelsnation som ännu står utanför WTO). Från att avtalen tidigare handlat om tullar och importkvoter, utvidgades reglerna till produktstandarder, exportsubventioner och hälsoskyddskrav. Om något land skulle bryta mot de regler WTO fastställt, kan organisationen inte själv straffa landet. Det blir istället det land som vunnit tvisten, som får införa handelshinder mot det skyldiga landet. I praktiken leder detta till att små länder har mycket svårt att straffa ett stort land. EU för alla unionens medlemsländers talan inom WTO (De Vylder m.fl. 2001). I WTO måste alla medlemsländer ansluta sig till alla avtal, eller helt stå utanför. Detta missgynnar u-länderna eftersom de tidigare bara behövde skriva på avtal de själva trodde att de kunde vinna på. Avtalen om jordbruk och textilier gjorde att många u-länder ville ansluta sig till WTO, i hopp om att de- 10

ras situation nu skulle förbättras och att i-länderna skulle öppna sina marknader för utländska exportvaror (De Vylder m.fl. 2001). 1.3.4 Jordbruksavtalet Jordbruksavtalet som trädde i kraft i WTO år 1995 är det avtal som idag styr den globala jordbrukspolitiken. Medlemsländerna åtog sig att minska både importhinder och olika typer av stöd. Kortfattat innebär avtalet att: Alla handelshinder (kvoter, införselavgifter etc.) ska omvandlas till tullar, så kallad tariffering. Importmöjligheterna ska upprätthållas genom särskilda kvoter (tullkvoter inom vilka tullarna är lägre). Importlandet ska även garantera att importen till minst fem procent av konsumtionen möjliggörs. Utgifterna för import- och exportstödstöd ska minskas. Interna stöd, allt som inte är exportsubventioner, ska inordnas i ett regelverk och reduceras (SOU 2002). Det interna stödet kategoriserades i olika förbudsnivåer. Kortfattat kan man säga att direkt importstörande metoder (tullar som varierar automatiskt vid prisfluktuationer) förbjöds och att stöd som inte är direkt länkat till produktionen (landsbygdsstöd och miljöstöd) tilläts (De Vylder m.fl. 2001; SOU 2002). Eftersom alla prisnivåer relateras till världsmarknadspriset, kan en viss förvirring uppstå gällande kostnader och avgifter. Världsmarknadspriset ligger långt under de flesta producenters prisnivå, främst på grund av dumpning. Ändå var det världsmarknadspriset som var utgångspunkten för jordbruksavtalet. Det är ganska naturligt att det blev så, på grund av att någon sorts konstant måste finnas tillgänglig. De siffror som finns tillgängliga angående subventioner blir mycket osäkra eftersom de räknas utifrån världsmarknadspriset som hela tiden varierar beroende på vilka kvantiteter som finns tillgängliga på marknaden (Einarsson 2001). 11

Avtalet har olika särbestämmelser för u-länder. Bland annat har de tio år på sig att genomföra det och i-länderna har sex år. U-länderna behöver inte heller reducera tullar, exportstöd och interna stöd i samma utsträckning, endast till två tredjedelar av de övriga länderna reduceringsnivåer. Subventionerade insatser till fattiga jordbrukare fick helt behållas. Alla stöd som understiger minimiregeln på tio procent av produktvärdet är tillåtna (fem procent för i-länder). I praktiken är det endast tullåtgärderna och minimistödet som är positivt för u-länderna, eftersom det är i-länderna som tillämpar exportsubventioner och dylikt. MUL-länderna (de minst utvecklade länderna) är helt undantagna reduceringsåtganden (De Vylder m.fl. 2001). Den största framgången med jordbruksavtalet är att länder tvingas göra om gamla importhinder till tullar, vilka är mer kontrollerbara och transparenta. I praktiken blir dock tullreduceringarna låga eftersom världsmarknadspriserna var låga under avtalets utformning och tullarna blev sedan höga när de bands till kvoter (tariffering) (De Vylder m.fl. 2001). Många av u- länderna har bundit sina tullar, men tillämpar en lägre nivå, detta för att i framtiden kunna skydda sina inhemska producenter. Flera länder har dock bundit sina tullar till låga nivåer, detta gäller främst de allra fattigaste MUL-länderna, eftersom strukturanpassningsprogrammet tvingat dem till det. För u-länderna finns det några påtagliga orättvisor i jordbruksavtalet: Det är många tomma löften från de rika länderna. I praktiken har inte marknadstillträdet ökat och subventionerna har inte minskat relativt sett. U-länder har i vissa fall bundit sitt stöd vid låga nivåer, bundit tullar och gjort lättnader i tullarna. Det är nästan bara i-länder som lyckats använda sig av skyddsklausulerna. I samband med jordbruksavtalet undertecknades ett särskilt ministerbeslut angående MUL och de nettoimporterande nationerna. Detta skulle säkerställa att de som är beroende av billig livsmedelsimport skulle få fortsatt importhjälp. Detta beslut har inte lett till några konkreta åtgärder eftersom det är svårt att bevisa att jordbruksavtalet medfört negativa konsekvenser 12

för världens importberoende länder. Att importländernas kostnader ökat beror mer på att livsmedelsbiståndet minskat, inte att världsmarknadspriset stigit (SOU 2002). 13

14

2 TEORI Det finns en rad olika teorier som kan lämpa sig vid en studie om handel och utveckling. Med hjälp av dessa ska grunderna i handelsteorierna och relationen mellan olika regioner förstås och utgöra ramen för empirin. 2.1 Frihandel och Komparativa fördelar Grunden i nationalekonomiskt tänkande lades av Adam Smith i boken Wealth of Nations år 1776. Han ansåg att samhällets långsiktiga ekonomiska utveckling skulle stå i centrum för politiken. De viktigaste faktorerna för detta var kapitalackumulationens (investeringarnas) roll, arbetsfördelning och specialisering. Marknaden skulle reglera de ekonomiska processerna (den osynliga handen). Statsledningens uppgift var att utöva rättskipning, bekosta offentliga inrättningar och indriva skatter, som dock inte fick bli ett hinder för handel och produktion. Detta lade grunden till begrepp som frihandel, individualitet och demokrati (Smekal 1999). Grundteorin om fördelarna med frihandel kan sammanfattas med att teknisk utveckling och ökad konkurrens leder till bättre och billigare produktion som konsumenterna kommer att tjäna på. Handeln producerar inga varor, men driver producenterna till en ökad konkurrens och priskrig. En global arbetsfördelning uppstår, genom att produktionen kommer att ske där produktionen är mest rationell och effektiv. Handelsteorin bygger på att samtliga köpare och säljare måste vara små, för att kunna påverka marknadspriset. Alla parter måste även ha fullständig information och producenten måste bära hela kostnaden för produktionen och ta ut den i försäljningspriset (Johansson 1999). Adam Smith lade grunden till begreppet komparativa fördelar, men David Ricardo utvecklade det senare i sin bok Principles of Political Economy and Taxation (1817). Detta begrepp innebär att två länder tjänar på att handla med varandra, även om det ena landet är mer effektivt på att producera varor. Länderna bör specialisera sig så att de tillverkar de varor de, relativt sett, är bäst på. Genom detta kan deras gemensamma produktion 15

öka och ländernas konsumenter får tillgång till fler (och bättre) varor än utan handel och specialisering. Detta går att jämföra med merkantilismens tankar om att export är bra, import är dåligt. Ricardos slutsats, såväl av utrikeshandelsteorin som av hans förutsägelser om framtiden, var att det var nödvändigt att bekämpa protektionismen och införa frihandel. Om tullarna för spannmål slopades, skulle den samlade produktionen kunna öka och jordägarnas andel av resurserna minska (Lönnroth 1996). Ricardo anslöt sig även till Thomas Malthus järnhårda lönelag, vilket betyder att ett eventuellt arbetskraftsöverskott skulle kompenseras med en ökad mortalitet. Han kombinerade dock detta med lagen om den avtagande avkastningen. Han ansåg med detta att i takt med att befolkningen ökar, måste människorna söka upp allt sämre marginella jordar och avkastningen skulle med tiden bli allt sämre. Den kritik som kan riktas mot Ricardos tankar är att de inte tar hänsyn till de tekniska innovationernas möjligheter. Världen sågs helt enkelt som stationärt stadium (Smekal 1999). Teorin om komparativa fördelar utvecklades vidare av Eli Heckscher (år 1919) och Bertil Ohlin (år 1933). De förklarade likt Ricardo att komparativa kostnadsfördelar bör styra produktionen, men de förklarade även varför ett land producerar vissa varor billigare än andra länder. Orsaken till detta var att olika länder hade olika utvecklade produktionsfaktorer, vilket påverkade den relativa produktionskostnaden. Ett land skulle därför specialisera sig på att producera och exportera de varor som de hade gott om resurser i. Ett land som hade fördel i en arbetsintensiv produktion jämfört med en kapitalintensiv produktion, skulle tjäna på att exportera varor som krävde mer arbete än kapital i produktionen. Eftersom olika länder specialiserade sig på olika arbetsintensiva varor, skulle alla parter tjäna på denna handelsrelation. Frihandel skulle genom detta skapa ökad välfärd för alla deltagande länder och en faktorutjämning mellan länderna skulle ske över tid. Exempelvis skulle löneskillnader mellan länder utjämnas internationellt (Blomström och Hettne 1981). 16

2.2 Centrum-periferi En av skolorna inom ekonomisk utveckling är att denna sker olika i olika regioner. Denna skillnad är vanligtvis uppdelad i två komponenter, det dominanta centrumet (kärnan) och den underordnade periferin. Det är en förenkling av den verkliga världen, som naturligtvis innehåller mer än två grupperingar, men kan ändå användas för att se grunden i geografisk ekonomisk utveckling. John Friedman menar bland annat att kärnan har förmågan att snabbt kunna generera och absorbera innovationer. Periferin är, enligt Friedman, underordnat kärnan och periferins eventuella ekonomiska utveckling är helt beroende av kärnans överordnande institutioner. Tillsammans utgör de bägge komponenterna ett rumsligt system (Dicken och Lloyd 1990). Vid varje tidpunkt kommer kärnan att dominera periferin. Det finns dock skillnader i hur relationen mellan de bägge kommer att bli över tid. De som tror på marknadskrafternas utjämnande förmågor menar att glappet mellan kärnan och periferin kommer att bli allt mindre med tiden. Detta kommer att ske i tre huvudsakliga steg. Först kommer kärnans behov av varor och tjänster från periferin göra att periferin växer sig starkare. Det sker genom de betalningar kärnan gör för de varor de erhåller. Sedan kommer behovet av arbetskraft i kärnan att leda till ett arbetskraftunderskott i periferin. På lång sikt leder detta till att lönerna höjs i periferin och en förbättrad levnadsstandard uppnås. Slutligen kommer behovet av inflöden från periferin att leda till att ackumulerat kapital från kärnan söker sig ut till perifera områden för att söka nya investeringsmöjligheter. Nya produktionssystem kommer då att etableras i periferin som i sin tur leder till att andra sektorer kommer att ta del av den kumulativa tillväxten. Detta synsätt förutsätter att arbetskraft och kapital kommer att kunna flöda fritt till områden där behovet finns från områden med överskott. Gunnar Myrdal skrev år 1957 boken Economic Theory and Under-developed Regions och kallade i den dessa processer för spridningseffekter. Myrdal betonade dock att det inte är säkert att spridningseffekterna leder till att ojämnlikheterna kommer att försvinna 17

eftersom spridningseffekter i även utvecklade ekonomier tenderar till att verka väldigt geografiskt olika. Kärnans ekonomiska inflytande tenderar också att minska med ökat avstånd. Teknologiska innovationer gällande kommunikationer, gör att avståndet minskar, men bara väldigt selektivt. Det är dock bara vissa regioner som tar del av de förbättrade kommunikationerna. I detta fall blir det relativa geografiska avståndet en viktigare faktor än det absoluta avståndet (Dicken och Lloyd 1990). Det andra dominerande synsättet är att periferin kommer att få kliva tillbaka till förmån för kärnans utveckling. Myrdal kallade detta för backwasheffekter. Istället för att producera en parallell tillväxt kommer en minskning, stagnation eller som bäst minskad tillväxt att ske. På varje sätt som marknadskrafterna kan ge en utjämning mellan kärna och periferi, kan de istället medföra motsatt effekt. Kärnan kommer att efterfråga varor och tjänster från periferin, men denna efterfrågan kommer inte att minska. Varor som efterfrågas (exempelvis jordbruksprodukter och diverse råvaror till industrin) kommer att behövas i samma utsträckning i framtiden. Trots att kärnans ekonomi förbättras, kommer samma mängd av det ackumulerade kapitalet att strömma till periferin eftersom behovet av råvaror är relativt konstant. Det kapital som strömmar till periferin kommer att användas till att köpa varor från kärnan som periferin inte själv kan producera, vilket leder till att de förtjänster som skapas i kärnan kommer tillbaka till kärnan genom de konsumtionsvaror som köps i periferin. Arbetskraften kommer att flöda från periferin med låga löner till kärnan med högre löner. Detta kommer dock inte att leda till att periferin utvecklas eftersom det ofta är de högutbildade individerna som arbetsmigrerar. Det leder istället till att skatteintäkter minskar och att lokala investeringar och konsumtion minskar vilket slutligen leder till att nyetableringar hindras och att redan existerade verksamheter tvingas upphöra. Slutligen kommer inte heller flöden av kapital att agera som utjämnande faktorer. Istället kommer det ackumulerade kapitalet i regioner under utveckling att flöda tillbaka till kärnan som kapital till fortsatt forskning och sökning efter ökad vinstmaximering. Det stämmer dock att lokala inkomster kan komma att öka i periferin, men detta 18

tillskott används till konsumtionsvaror från kärnan istället för att ge ytterligare multiplikatoreffekter i periferin (Dicken och Lloyd 1990) Myrdal menar även att handel fungerar på samma sätt som kapitalets flöden, till förmån för de rika och mer progressiva regionerna, mot de andra mindre lyckligt lottade regionerna. Detta beror på att där bland annat kompenserande faktorer som starka stater inte finns, kommer emigration och kapitalflöden att leda till multiplikatoreffekter i motsatt riktning, från periferin till kärnan. Denna mekanism förstärks av exempelvis en ökad arbetslöshet som minskar den regionala efterfrågan på lång sikt (Dicken and Lloyd 1990). En av de stora kritikerna till de klassiska nationalekonomiska handelsteorierna är Prebisch-Singer tesen. Hans Singer, som på 1950-talet var skeptisk till den internationella handelns utvecklingseffekter, såg att den internationella arbetsfördelningen hindrade de fattiga länderna från att utvecklas eftersom de råvaruproducerande u-länderna drabbades av allt sämre bytesförhållanden (terms of trade) i sin handel med industrialiserade länder. Vinsterna från den internationella handeln hamnade därför i i-länderna och skapade inte alls välfärd för alla länder. Även Raúl Prebisch var under samma tidpunkt skeptisk till den rådande internationella arbetsfördelningen som berodde på strukturella faktorer som de neoklassiska nationalekonomerna inte tog hänsyn till. På produktionssidan ansåg Prebisch att teknisk utveckling inte bidrog till någon utjämning. Istället ledde teknisk utveckling i centrum till att vinsten steg för producenterna. Detta berodde på den höga monopoliseringsgraden på både varu- och faktormarknaden, företag som arbetade under ofullständig konkurrens kunde undvika prisfall samtidigt som fackföreningarna krävde högre löner som en del av den ökade vinsten av teknisk utveckling. En teknisk utveckling i periferin skulle främst ske i exportsektorn som inte var utsatt för samma monopoliseringsgrad som i centrum, vilket skulle leda till att centrum gynnades ännu mer eftersom de kunde ta del av de lägre priserna utan att företagen kunde skydda sig från prisfall. Även på efterfrågesidan såg Prebisch orättvisor. 19

Detta byggde på Engels lag om att den procentuella del av inkomsten som individen spenderar på livsmedel sjunker med en ökad inkomst. Alltså skulle en inkomstökning i centrum leda till en relativt lägre efterfrågan av råvaror från periferin än vad en inkomstökning i periferin skulle leda till större efterfrågan på industrivaror från centrum. U-länderna borde därför inte producera varor de har komparativa fördelar i, utan istället skapa nya produktionsfaktorer. De skulle satsa på industrialisering (Blomström och Hettne 1981). 2.3 Beroendeskolan Eftersom den största ekonomiska tillväxten i världen under slutet av 1950- talet och 60-talet, skedde i industriländerna, samtidigt som u-ländernas ekonomier stagnerade, växte det fram kritik mot moderniseringsteorierna. Under 1960-talet utvecklades därför en teori om underutvecklingens orsaker ur ett historiskt perspektiv. U-ländernas situation hade sina rötter i kolonialismen och i en allt för stor integration i världsekonomin. Underutveckling var en dynamisk process som skapats genom att i-länderna utvecklat sig på bekostnad av tredje världens länder. Kapitalismen i världen producerar utveckling för de rika och underutveckling för de fattiga. Andre Gunder Frank var den ledande beroendeteoretikern, och hans tankar om perifera satelliter och centrala metropoler fick stort genomslag. Metropolerna avtvingar satelliterna sitt ekonomiska överskott, som de sedan använder för egen utveckling. Han menade även att satelliterna enbart utvecklas i den mån det ligger i metropolernas intressen. Den enda lösningen för u- länderna skulle bli socialism och en frigörelse från de globala strukturerna (Smekal 1999). Samir Amin utvecklade Franks tankar och visade på att de afrikanska strukturerna förstördes av triangelhandeln. Centrum utgörs av ett självdrivande system, medan periferin är totalt beroende av kontakter med centrum. Det är i-länderna, som utnyttjar u-ländernas billiga råvaror och arbetskraft, och därigenom tvingar dessa länder till en överdimensionerad export. Dessa bägge teoretiker är klart neo-marxistiska (Smekal 1999). Johan Galtung i sin tur beskrev de globala dominansstrukturerna som en ny 20

form av imperialism, oberoende om nationerna var kapitalistiska eller inte. Galtung menade att olika produktionsformer har olika betydelser för ett lands utveckling. Om ett land bedriver avancerade produktionsformer, ger detta spridningseffekter på övriga sektorer i samhället. Detta sker inte genom primitiva produktionsformer. Världshandels utbyte av råvaror mot industriprodukter kommer bara, enligt Galtung, att gynna de redan utvecklade länderna (Smekal 1999). 21

22

3 EU Nedan följer en redogörelse om grunderna i det handelspolitiska EU och den jordbrukspolitik som unionen för. Allt detta för att lättare förstå den svenska politiken. 3.1 EU, en tullunion Efter Romfördraget år 1957, beslöts att handelshindren mellan dåvarande EG:s sex medlemsländer skulle avskaffas, och en tullunion med gemensam tulltaxa till tredje land infördes. Maastrichtfördraget år 1993 ändrade Romfördragets beslut till de då tolv medlemsländerna och det nya namnet EU. Eftersom handel och handelspolitiken utgör en viktig del av frågorna inom EU, har det stärkt attraktionskraften för nya länder att ansluta sig till EU. EU står för en femtedel av världens totala handel och är även den största aktören, större än både USA och Japan (EU, Internet 2002-12-15). EU:s yttre handelspolitik är den politik som medlemsländerna gemensamt tillämpar i relationen med länder utanför unionen. Inför förhandlingar i t.ex. WTO samordnas EU-ländernas ståndpunkter så att Unionen kan inta en gemensam position. Detta ökar slagkraften i EU:s handelspolitik. Det gemensamma arbetet med den yttre handelspolitiken omfattar även frågor som rör EU:s gränsåtgärder. Det kan gälla tullar, importkvoter (speciellt teko) och olika antidumpningsåtgärder (UD, Internet 2002-12-04). För att kunna genomföra den gemensamma politiken har olika instrument instiftats. En gemensam yttre tulltaxa är kanske det viktigaste instrumentet för EU. Detta innebär att EU skyddar medlemsländerna från import från ett tredje land och att import inom unionen blir mer lönsam (på grund av avskaffade tullar). De handelspolitiska instrument som används är tidigare nämnda antidumpnings- och antisubventionspolitiska instrument. Vilket innebär att varor ska förhindras att exporteras till ett lägre pris än på den inhemska marknaden respektive att hindra import av varor vars priser hålls 23

nere genom subventioner. Unionen bedriver också efterforskningar för att identifiera gemensamma handelshinder för export till ett tredje land, och hur åtgärder däremot ska kunna göras. Särskilda förbindelser med olika länder eller regioner utanför regionen har bildats för att kunna ge vissa länder fördelaktigare behandling enligt Mest Gynnad Nations principen. Dessa avtal är bland annat EES-avtalet (med Norge, Island och Liechtenstein) och en rad olika samarbetsavtal med forna kolonier till EU:s medlemsländer som går under Lomé-konventionen (Afrika, Stilla havet och Västindien) (EU, Internet 2002-12-15). 3.2 Jordbruket i EU OECD-länderna i allmänhet och EU i synnerhet bidrar till de rådande strukturerna i dagens jordbrukshandel. OECD-ländernas totala stöd beräknades år 2001 vara mer än 2500 miljarder kronor, vilket motsvar fem gånger så mycket som det sammanlagda biståndet dessa länder ger. EU svarar för den största delen av exportstödet och är världens största importör och samtidigt den näst största exportören. Drygt hälften av EU:s jordbruksimport kommer från så kallade u-länder. Noterbart är att den största delen av EU:s handel, sker inom EU. (De Vylder m.fl. 2001; SOU 2002). De flesta i- länder har under lång tid fört en aktiv jordbrukspolitik eftersom bland annat världskrigen gjort att livsmedelsbrist rådde i Europa. Jordbrukets ekonomiska del hos i-länderna är mycket blygsam, den brukar ligga runt fyra procent. Den anses ändå viktig, vilket kan ses genom alla de omfördelningar av resurser som går till jordbrukssektorn från andra sektorer (Johansson och Sidenvall 2002). Den gemensamma jordbrukspolitiken, CAP (Common Agricultural Policy), inleddes i början av 1960-talet. Då instiftades ett avtal med USA om att EU skulle få ha sitt gränsskydd om de importerade foderråvaror från USA avgiftsfritt. Eftersom EU vid den tiden var nettoimportör av livsmedel och foder, var detta inget problem. EU:s jordbruk utvecklades och inom 15 år skedde en överproduktion. Denna hade aldrig inträffat (eller åtminstone 24

varit mycket begränsad) om EU inte tillåtit tullfri import från USA och med tiden länder som Brasilien, Argentina och Thailand (Einarsson 2001). CAP är till för cirka 90 procent av unionens jordbruk och ersätter den nationella politiken för att garantera frihandel inom unionen. Den ska även hindra överflödig import från tredje land men utåt sett kan det mest verka vara ett protektionistiskt medel som används för att skydda den egna marknaden. (Wickman 2001). CAP ser till att unionens jordbruksproducenter får inkomster som ligger jämt med, eller i närheten av, andra sociala grupper. Eftersom jordbrukare som lever i mindre gynnsamma klimat får särskilda stöd, leder detta till att de nästan helt är beroende av stöd. Även konsumenterna i EU skyddas av CAP. Prisnivåerna inom unionen hålls relativt stabila för att gynna konsumenterna. Genom att bland annat lagra överskott, kan konsumenternas efterfrågan mättas även i svåra tider (Wickman 2001). En av myterna om det europeiska jordbruket innan Uruguayrundan var att budgeten var onödigt stor och att jättelika summor betalades ut till bönderna, istället grundades politiken på ett gränsskydd av rörliga införselavgifter. De ändrades regelbundet för att förhindra import under det fastställda inre marknadspriset. Detta var ett mycket effektivt sätt att reglera marknaden, och det var konsumenterna själva som betalade för det. Både inhemska och importerade produkter såldes till samma pris och EU-kassan stärktes genom de tullar som erhölls. Kostnaderna uppstod inte förrän produktionen blev större än vad konsumtionen var. Då lagrades eller exporterades överskottet, men stora delar av dessa åtgärder täcktes ändå av tullinkomsterna. När ett strukturellt överskott av produktionen påbörjades på 1970-talet började även jordbrukskostnaderna skena i takt med att exportstöden växte. Panik uppstod bland de ledande politikerna i mitten av 1980-talet eftersom exportstödet ensamt utgjorde EU:s största utgiftspost. Detta förvärrades genom att utgifterna var oberäkneliga på grund av de olika stora skördarna varje år vilka påverkade världsmarknadspriset (Einarsson 2001). Eftersom priserna inom EU är relativt sett högre än på världsmarknaden, måste över- 25

skottet subventioneras. Mellanskillnaden betalas av unionens skattebetalare genom den gemensamma jordbrukspolitiken. Samtidigt har EU höga tullar för att skydda de egna producenterna. Mängden på EU:s överskott ökar på grund av den tekniska effektivisering som ägt rum tillsammans med prisstöd för produktionen och fortsatt tullfri import av foderråvaror (De Vylder m.fl. 2001; SOU 2002). Både EU:s exportsubventioner och det direkta stödet till lantbrukarna, gör att varorna säljs billigt, eller dumpas, på världsmarknaden. Eftersom EU är en stor aktör så pressar politiken ner priserna på världsmarknaden. Även EU:s tullar bidrar till lägre priser på grund av att de varor som skulle kunna säljas inom unionen säljs på andra marknader istället, vilket leder till prispress. De varor som är särskilt utmärkande i unionens politik är mejeriprodukter, socker och spannmål (De Vylder m.fl. 2001). Latinamerika är den region som är hårdast drabbat av EU:s jordbrukspolitik, det beräknas att de förlorar 4 miljarder dollar varje år på grund av CAP (Oxfam 2002b). Latinamerika är även den region där jordbruksexporten utgör störst del av den totala handeln. Olika riktade exportbidrag leder till att lokala marknader och lokala produktionskedjor rubbas. Samt att de inhemska prisvariationerna leder till världsmarknadspriserna fluktuerar mer. (SOU 2002). På en fri marknad ska priser, utbud och efterfrågan samverka. Det som efterfrågas mer får ett högre pris, vilket i sin tur ökar produktionen. På i-ländernas reglerade marknader påverkas istället priserna av politiken. Det leder till att det som är mest lönsamt produceras, inte det som är mest efterfrågat (Johansson och Sidenvall 2002). Inom EU är tulleskaleringen särskilt hög på mejeri-, frukt- och sockerprodukter. Det betyder att tullsatsen ökar med förädlingsnivån, för att kunna förbättra sin situation, måste u-länderna få marknadstillträde även på förädlade varor. Den rådande tulleskaleringen är ett stort problem för u-länderna. Ett exempel från EU är att tullsatsen på druvor är 13 procent och på druvjuice 160 procent (UD, Internet 2003-04-29). Eftersom handeln med förädlade livsmedel ökar, leder detta till en större del av intäkterna går till i- 26