Barn i sorg- Skolans beredskap då barn drabbas av personliga förluster

ISB Institutionen för samhälls- och beteendevetenskap Barn i sorg- Skolans beredskap då barn drabbas av personliga förluster Children in grief- The schools plan of action when children suffer from personal losses Emelie Johansson Examensarbete i lärarutbildningen Vt. 2007 Handledare: Kerstin Åman Examinator: Margareta Sandström- Kjellin

ISB Institutionen för samhälls- och beteendevetenskap Examensarbete 10 poäng SAMMANFATTNING Emelie Johansson Barn i sorg- Skolans beredskap då barn drabbas av personliga förluster 2007 Antal sidor: 25 inklusive bilaga Examensarbetet handlar om barn i sorg, med fokus på barn i de yngre åldrarna, som har drabbats av sorg till följd av dödsfall i sin närhet. Avsikten är att utreda hur pedagogen bör bemöta ett barn i sorg för att kunna stötta och hjälpa barnet på bästa sätt. Studiens syfte är att studera hur skolan arbetar med barn i sorg och vilken kunskap skolpersonalen har om detta. För att få svar på detta har intervjuer med två lärare, två rektorer, en specialpedagog och två skolsköterskor gjorts. Intervjuerna har ägt rum på två olika skolor. Resultatet har visat att båda skolorna har en god beredskap för akut sorgearbete i form av krisplaner. Däremot har de flesta av pedagogerna inte fått någon utbildning när det gäller barn i sorg, även om båda rektorerna uppger att det kanske skulle behövas. De flesta pedagogerna har goda idéer om hur de kan hjälpa ett barn i sorg och hur de kan anpassa arbetssättet. Nyckelord: Sorgebemötande, barn, skolans beredskapsplaner, lärarfortbildning

Innehållsförteckning 1. Inledning... 2 1.1 Syfte... 3 1.2 Forskningsfrågor... 3 2. Teoretisk bakgrund... 3 2.1 Skolans roll... 3 2.2 Sorgreaktioner hos barn... 6 2.3 Att prata med barn om döden... 8 2.4 Barnens rätt i samhället... 8 3. Metod... 10 3.1 Vald forskningsstrategi... 10 3.1.1 Urval... 10 3.1.2 Datainsamlingsmetoder... 11 3.1.3 Tillvägagångssätt... 11 3.1.4 Databearbetning och analysmetoder... 12 3.1.5 Tillförlitlighet och trovärdighet... 12 3.1.6 Etiska ställningstaganden... 12 4. Resultatet... 12 4.1 Skolorna i studien... 12 4.2 Skolornas beredskap för akut sorgearbete... 13 4.3 Skolpersonalens kunskaper och erfarenheter om barn i sorg och hur det påverkar elevernas skolgång... 15 4.4 Beredskap att anpassa arbetssättet för att hjälpa barn i sorg... 17 5. Diskussion av resultatet... 19 5.1 Skolornas beredskap för akut sorgearbete... 19 5.2 Skolpersonalens kunskaper och erfarenheter om barn i sorg och hur det påverkar elevernas skolgång... 19 5.3 Skolpersonalens beredskap att anpassa arbetssättet för barn i sorg... 20 5.4 Avslutande diskussion... 21 Referenslista... 23 Elektroniska källor:... 24 Bilaga 1- Intervjufrågor 1

1. Inledning Varje år dör 90 000 människor i Sverige. Av dem är 3000 mellan 15-45 år. Av dessa människor är många föräldrar med små barn (Dyregrov, 1990). Det visar att det är många barn som drabbas av sorg varje år. Många barn förlorar varje år en anhörig som står dem mycket nära. Ett barn som förlorat en förälder kan känna sig ensam i sin sorg eftersom jag kan tänka mig att den andra föräldern förmodligen är upptagen med sin egen sorg. Det här är en av anledningarna till att skolan är otroligt viktig för barn som har sorg. De vuxna i skolan, framför allt läraren som har mest kontakt med barnet, kan ge barnet en trygghet och ett stöd som kan hjälpa barnet vidare. För att läraren ska kunna ge barnet det stöd det behöver krävs att man har kunskap om hur olika barn reagerar på sorg, hur man kan prata med barnen om sorg, och framför allt hur man som lärare kan bemöta barnet på rätt sätt för att ge barnet det stöd det behöver. Det är viktigt som pedagog att tänka på att ofta blir hela klassen påverkad om en elev förlorar en anhörig. När jag var nio år och gick i trean var det en klasskompis till mig vars mamma dog i cancer. Det var något som var främmande för mig, så främmande att varken jag eller mina övriga kompisar förstod vidden av det som hade hänt. Man visste att hennes mamma var död, men det var något som var så långt borta från ens egen verklighet att man hade svårt att ta det till sig. Jag kommer ihåg att vi blev avundsjuka för att hon fick tillåtelse att gå hem från skolan när hon ville. Det var aldrig någon som pratade med oss i klassen om vad som hade hänt och den drabbade flickan ville nog inte prata om det. Jag tror att det hade varit bättre för oss alla om man hade varit mer öppen och pratat med oss om det som hade hänt. Man hade förmodligen fått en större förståelse och vetat hur man skulle agera mot flickan i fråga. Döden är inte ett ämne som borde vara tabubelagt, speciellt inte när det drabbar en elev i en klass, och därmed påverkar hela klassen. En annan anledning till att jag har valt att skriva om barn i sorg är eftersom att detta viktiga ämne inte har ingått i utbildningen. Jag är övertygad att jag någon gång kommer att stöta på barn i sorg och därför anser jag det vara viktigt att ha kunskaper om detta för att kunna vara ett bra stöd. Det här arbetet kommer alltså att handla om barn i sorg. Jag kommer att fokusera på barn som har förlorat en närstående. Det kan vara en förälder som dör, ett syskon, en vän, far- eller morföräldrar eller en annan person som stod barnet nära. Antingen är en elev drabbad, eller så kan det ha hänt något som försätter många elever i sorg, exempelvis kan en lärare dö, eller flera elever kan vara inblandade i en olycka av något slag. Eftersom jag ska bli lärare för de yngre åldrarna kommer jag att fokusera på dessa. Det jag vill undersöka är hur pedagogerna ute på skolorna arbetar med barn i sorg och jag vill även undersöka vilka beredskapsplaner som finns och vad de innebär. När jag arbetar som lärare vill jag känna mig trygg i hur jag ska bemöta och hjälpa ett barn som har förlorat en anhörig. Enligt Dyregrov (1997) behöver inte kris vara någon plötslig eller dramatisk händelse. Även Fahrman (1993) tar upp det faktum att kris inte behöver innebära något negativt. Hon skriver att en kris kan innebära en möjlighet till en förändring. Foster (1990) skriver att en kris är en händelse som hindrar personen från att fungera i sin vardag och som under en period inte går att lösa med vardagliga medel. Detta leder till en period av kaos innan en form av anpassning kan ske. Även om en kris inte alltid innebär sorg är det ändå vanligt att det är så. I det fortsatta arbetet kommer jag när jag pratar om en krissituation eller dylikt syfta på den form av kris som leder till sorg. Och som jag har nämnt tidigare kommer jag att undersöka barns sorg till följd av ett dödsfall i barnets närhet. Som blivande lärare är jag intresserad att ta reda på hur skolan arbetar med barn i sorg och framför allt hur pedagoger arbetar med dessa barn och vilka kunskaper de har. Det här vill jag ta reda på för att kunna bli en så bra pedagog som möjligt. Eftersom barn som drabbas av sorg finns i skolan är det viktigt att veta hur man som pedagog bör bemöta dessa barn på bästa sätt. 2

1.1 Syfte Syftet med det här arbetet är att studera hur skolan arbetar med barn i sorg och vilken kunskap skolpersonalen har om detta. Här är jag intresserad av att studera hur skolpersonalen kan ge stöd och på bästa sätt hjälpa ett barn som drabbas av sorg och även undersöka vilka kunskaper skolan som organisation besitter. I arbetet kommer jag att inta skolpersonalens perspektiv. Det kommer att fokuseras på barn i åldrarna mellan förskoleklass och upp till år 6 eftersom jag själv blir lärare för de yngre åldrarna. 1.2 Forskningsfrågor 1. Har skolan någon beredskap för akut sorgearbete och hur ser i så fall en sådan beredskap ut? 2. Vilken kunskap och erfarenhet har skolpersonalen då det gäller barn i sorg och hur det påverkar elevernas skolgång? 3. Vilken beredskap att anpassa arbetssättet har skolpersonalen för att hjälpa elever som drabbas av sorg? 2. Teoretisk bakgrund Enligt Gyllenswärd (1997) gör Harris (1996) en väldigt målande bild av hur ett barn känner sig som har förlorat en förälder. Hon liknar händelsen som en väldigt svår bergsklättring, där barnet är en nybörjare som är helt beroende av den erfarne ledaren. När de har kommit en bit upp på berget försvinner ledaren som nybörjaren är så beroende av och därmed uppstår en känsla av skräck och övergivenhet. Inledningsvis i teoriavsnittet presenteras vad skolan har för roll när det gäller barn i sorg och vad styrdokumenten säger. Efter det presenteras olika sorgreaktioner hos barn. Sedan kommer ett kort avsnitt om hur man bör prata med barn om döden och sist presenteras ett avsnitt om BRIS jobb för barn i sorg. 2.1 Skolans roll Styrdokumenten I läroplanerna står det inget skrivet om hur personalen ska agera när det gäller barn i sorg. Däremot står det vissa saker som man kan tolka har med ämnet att göra, men det är alltså en tolkningsfråga. I Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet (Lpo94) står det till exempel skrivet att läraren ska uppdatera sig om varje elevs personliga situation. Det står också att undervisningen ska anpassas efter varje elevs förutsättningar och behov och att skolan ska främja en förståelse för andra människor. Inte heller i skollagen (Utbildningsdepartementet, 1994) finns att läsa något om vilken roll skolan och läraren bör ha för ett barn i sorg. I socialtjänstlagen (SoL) finns inte heller något att läsa om barn och sorg (www.notisum.se). Skolan som organisation Dyregrov och Raundalen (1995) menar att skolan bör ha planerat och förberett sig mentalt så gott det går innan det sker ett dödsfall till exempel, detta för att kunna hantera situationen på bästa sätt. En sak skolan kan göra är att skicka iväg några av lärarna på skolan på en kurs om barn och döden, eller att man har dödsfall på skolan eller i klassen som ett tema på en planeringsdag för personalen på skolan. Detta förespråkar även Lawhon (2004) av den anledningen att öka personalens förståelse för barns sorgeprocess. Han menar också att genom att utbilda skolans personal och blivande lärare om barn i sorg kan det medföra att de kan ge det rätta stödet, säkerheten och kontinuiteten som ett sörjande barn behöver. Dyregrov (1997) påpekar hur viktigt det är att man inte förbiser elever när en elev har omkommit. 3

Ofta är det så att det fokuseras på klassen som den förolyckade eleven gick i och exempelvis bästa kompisen som gick i en annan klass glöms bort. Dyregrov (1997) menar att det är ett stort problem att personalen på skolorna ofta underskattar elevernas problem när något traumatiskt har hänt. Han påtalar betydelsen att se till att även läraren eller annan personal som arbetar nära ett traumatiserat barn får stöd eftersom det kan vara väldigt psykiskt påfrestande för den som hjälper eleven i fråga. Reid och Dixon (1999) skriver i sin amerikanska studie att lärare har en unik möjlighet att stötta sörjande barn eftersom barnet som sörjer oftast väljer en vuxen de känner väl att prata om sin förlust med. Trots detta är att förbereda sig för att möta dessa barn inte något som ingår i lärarutbildningarna. Om det har hänt något på skolan där även läraren försätts i sorg är det vanligt att läraren sätter sin egen sorg åt sidan för att finnas där för barnen. Detta är en väldigt svår situation att hantera för en lärare som inte fått något av detta med sig från sin utbildning. Reid och Dixon (1999) skriver om en undersökning gjord i USA där det visade sig att lärarna som ingick i studien alla kände sig antingen minimalt eller helt och hållet oförberedda att hantera dödsfall på skolan. Det fåtal som hade fått träning i ämnet kände sig mer bekväma med att hantera ämnet döden och även att svara på elevernas frågor om döden. 51 % av undersökningens informanter uppgav att de kände sig minimalt eller inte förberedda alls på att möta barn i sorg. Endast 18 % kände att de fått tillräckligt genom sin lärarutbildning för att känna sig väl förberedda att möta och stötta barn i sorg (Reid och Dixon, 1999). I sökningen efter forskning om barn i sorg har ingen svensk forskning stått att finna, varav det inte presenteras någon svensk forskning av ämnet i denna studie. En annan studie visar att för att göra döden till ett mera naturligt ämne att prata om i skolan kan man ta med det i den dagliga undervisningen, att integrera döden i de dagliga ämnena. Det här skulle öka barnens förståelse för döden. Döden är en oundviklig del av livet och därför borde detta vara något som ingår i undervisningen i skolorna (Lawhon, 2004). Vilket stöd en elev i sorg får från sin lärare beror på hur läraren ser på sin roll som hjälpare och hur bekväma de känner sig att ta itu med döds- relaterade problem. Lärarna i en grekisk studie (Papadatou, Metallinou, Hatzichristou och Pavlidi, 2002) bekräftar sin okunskap i ämnet och uppger att de skulle behöva specialiserad träning för att kunna hantera döds- relaterade problem i klassrummet. På grund av att det är en sådan brist på utbildning om hur en lärare ska stötta ett barn i sorg har EU och det grekiska utbildningsdepartementet startat ett stort projekt i Grekland som heter: Sensitisation and Training of Educators and Health Care Providers in Supporting Seriously Ill and Bereaved Children. Lärarens roll Enligt Dyregrov och Raundalen (1995) är det vanligt med förnekelse bland lärarna i skolan. De vet helt enkelt inte hur de ska agera vilket gör att de förnekar det som har hänt barnet istället. Detta är viktigt att komma över eftersom det inte är förrän då som läraren kan vara ett bra stöd för barnet. När en elev som har upplevt ett dödsfall kommer tillbaka till skolan kan det vara svårt för skolans personal att veta hur man ska agera. Att man som lärare direkt tar kontakt med eleven och föräldrarna är ett bra sätt att visa att man bryr sig (Dyregrov och Raundalen, 1995). Även Foster (1990) tar upp hur viktigt det är att läraren tar kontakt med barnet och dess familj. Ett förslag kan vara att åka hem och besöka familjen. Detta kan ge barnet som snart ska komma tillbaka till skolan eller förskolan en ökad trygghet. Om läraren inte besökt familjen i fråga känner ofta barnet en lojalitet till familjen och de tror att de förråder familjen om de berättar och pratar om det som har hänt med läraren. Men däremot om barnet har varit med när läraren besökt dem i hemmet och hört att det pratats om händelsen kan det vara lättare för barnet att öppna upp sig och så småningom komma vidare. Det är viktigt att läraren förklarar för resten av eleverna i klassen vad som har hänt eleven som ska komma tillbaka till klassen och varför han/hon kanske kommer att reagera på olika sätt. På det sättet kan eleverna förstå ett förändrat beteende hos eleven och barnet som sörjer slipper 4

bli utesluten ur kamratskapen i klassen. Även Jarrat (1994) beskriver att det kan vara svårt för ett barn i sorg att komma tillbaka till skolan efter det att en familjemedlem har dött på grund av att här är barnet helt ensam om sin förlust och sorg och inga människor vet vad de ska säga eller hur de ska bemöta barnet. Ett litet barn kan i en sådan situation uppleva att de har gjort något hemskt, vilket blir ett hårt slag för det här barnet som nu mer än någonsin behöver få känna sig välkommen och omtyckt. Det är här som läraren kan göra situationen mycket lättare för barnet genom att bemöta det på rätt sätt och förbereda resten av klassen på hur barnet kan komma att reagera och varför. Foster (1990) menar att i början kommer eleven att vara väldigt känslig för motgångar med mera, därför bör man sänka kraven på eleven, och låta eleven till en början få känna sig trygg i gemenskapen i klassen utan att ha höga prestationskrav på sig. Att inte ha för höga krav på barnet är något som även Lawhon (2004) skriver i sin studie. Foster (1990) påpekar att en del utbrott eller andra häftiga reaktioner är något man får räkna med från ett barn i sorg. Det man kan göra som lärare i en sådan situation är att försöka trösta barnet och inte göra en stor grej av situationen. Att få ett accepterande, att det inte gör något, kan betyda mycket för barnet. Dyregrov och Raundalen (1995) skriver att när det har hänt något som påverkar många elever är det bra att ha ett klassrumssamtal där man berättar för eleverna vad som har hänt och ger dem möjlighet att ventilera sina tankar, funderingar och att dela sin sorg. På ett sådant möte kan läraren också se vem eller vilka elever som är extra berörda, av olika anledningar, och därmed kan behöva extra stöd och hjälp. Efter att man har pratat med barnen kan man be dem att rita och måla sina tankar och känslor om det som har hänt. Det är ytterligare ett sätt för barnen att kunna bearbeta sina känslor. Dyregrov och Raundalen (1995) skriver också att barnen kan få läsa berättelser eller dikter till minne av den som har omkommit. Det viktigaste är att läraren är ett bra stöd för barnen, men barnen kan också vara ett bra stöd till varandra. Dyregrov (1990) skriver att anledningen till att läraren är otroligt viktig som resurs för ett barn i sorg är att läraren känner eleven, de vet hur klassen fungerar och de är specialister på att förmedla kunskap och information till eleverna. Kübler- Ross (1987) betonar hur viktigt det är att barnet som drabbats av en förlust behöver hjälp på den nivå som det själv befinner sig i. Det här ställer en hel del krav på dem som kommer i kontakt med det sörjande barnet eftersom man måste anpassa sig till den personens livssyn. De flesta barn känner en viss tillgivenhet till sin lärare och ser läraren som någon som bryr sig, därför finns det mycket läraren kan göra för att hjälpa ett barn i sorg. Bland annat kan läraren ta elevens känslor på allvar och lyssna på dem eftersom ett barn i sorg ofta känner sig isolerad. Läraren kan också vara förstående för barnets reaktioner, till exempel kan barnet en tid bli väldigt fäst vid en sak som tillhört den avlidne, detta brukar däremot avta med tiden. Det är väldigt bra om det finns en plats där eleven kan få dra sig undan om han/hon känner att det behövs, ibland kan det vara för jobbigt att vara kvar i klassrummet och det kan vara till stor hjälp att ha en plats där eleven kan få vara för sig själv en stund (Lawhon, 2004). Vilken effekt en stor förlust i barndomen har på ett barn beror till stor del på vilket stöd de får från vuxna runt omkring sig under sorgeperioden. Är det en familjemedlem som har omkommit är det vanligt att de överlevande familjemedlemmarna är så upptagna med sin egen sorg att de inte ser barnets sorg eller tror att barnet är för litet för att sörja. I dessa fall spelar skolan en stor roll genom att ha möjligheten att hjälpa barnet ta kontroll över sitt liv igen och ge barnet en känsla av trygghet och stabilitet. En närvarande lärare som visar att den bryr sig, bekräftar elevens behov och följer med barnet genom sorgeprocessen kan vara avgörande för att underlätta att barnet klarar av att anpassa sig till den nya situationen som uppstår när man har förlorat en närstående. När barnets sorgereaktioner försummas eller misstolkas påverkas barnets relation till läraren, eller andra inblandade vuxna, negativt vilket förmodligen kommer att skapa problem i klassrummet som blir ansträngande för alla inblandade (Papadatou, Metallinou, Hatzichristou och Pavlidi, 2002). 5

Samarbete med hemmet Det kan vara till stor hjälp för eleverna i klassen om det drabbade barnets mamma eller pappa kommer och berättar om det som har en hänt, om ett syskon dött till exempel. Det kan vara skönt för eleverna att höra från föräldern att det är okej att inte veta hur man ska agera eller bete sig mot eleven till exempel. Många föräldrar tycker att det är ett bra sätt att hjälpa sina barn medan andra inte alls vill på grund av att det är för smärtsamt (Foster, 1990). Lawhon (2004) skriver i sin amerikanska studie att ett övergripande mål för alla lärare är att stimulera varje barns generella utveckling. För att kunna skapa en bra lärandemiljö är det viktigt att läraren är lyhörd när det gäller barnens olika förmågor och intressen. Alla barn har kommit olika långt i sin fysiska och psykiska utveckling, i sin förmåga att vara kognitiv och när det kommer till deras personliga erfarenheter och förmåga att lösa problem. Det är ofta skillnader mellan pojkar och flickor och om man räknar in de förändringar som sker i ett barns liv när denne förlorar en nära anhörig förstoras skillnaderna betydligt. I ett vanligt klassrum finns det minst två elever som sörjer förlusten av en nära anhörig. Vanligast är förlusten av en mor- eller farförälder men det kan också röra sig om att en förälder, ett syskon, någon annan släkting eller en vän har dött. I USA har 1 av 20 elever förlorat en eller båda sina föräldrar, vilket medför drastiska förändringar i ett barns liv. För att kunna vara ett bra stöd för en elev som förlorat en anhörig är det viktigt att läraren och annan skolpersonal samarbetar och får tillräckliga fakta och stöd från en förälder eller annan vårdnadshavare. För att detta ska fungera är det viktigt att familjen känner att de kan lita på skolans personal, att de inte bryter sekretessen. Samarbetet med hemmet är viktigt för att skolan ska kunna ge eleven den hjälp och stöd som behövs. Därför är det bra att ordna ett möte med föräldrar eller vårdnadshavare för att få all bakgrundinformation om vad som har hänt och hur nära eleven stod personen som har dött med mera. 2.2 Sorgreaktioner hos barn Vanliga sorgreaktioner De vanligaste reaktionerna bland barn som fått uppleva en kris eller ett dödsfall är chock och tvivel, ångest och protest, barnet blir apatiskt eller lamslaget, men det är också vanligt att barnet fortsätter med sin vardag precis som vanligt. Det är speciellt vanligt bland små barn att de reagerar med chock och rent ut av med misstro. De har helt enkelt svårt att förstå det som har hänt. Små barn reagerar med chock för att de ska få en möjlighet att successivt ta in det som har hänt (Dyregrov och Raundalen, 1995). Många barn reagerar med protest och förnekelse. De tror inte på det de får höra, på det sättet kan de hålla den smärtsamma sanningen på avstånd (Dyregrov, 1990). Det är naturligt att barn reagerar med förnekelse på en traumatisk händelse. För att skydda sig mot en alltför stor ångest tar barnet in nyheten bit för bit. När något som är väldigt smärtsamt för barnet händer, till exempel att en förälder dör, blir sådant som var planerat väldigt viktigt för att behålla tryggheten. Därför reagerar många barn på nyheten med att säga att nu ska jag gå ut och leka med Ove. Det tar helt enkelt ett tag innan verkligheten kommer ikapp barnet (Fahrman, 1993). Foster (1990) skriver att barn reagerar ofta på sorg med att de blir väldigt nervösa och känsliga. De blir ombytliga i humöret och har svårt att ta motgångar. Anledningen till att många barn agerar ut all sin förtvivlan och ilska i skolan eller förskolan är att man inte pratar om känslorna omkring dödsfallet hemma. Om familjen har svårt att uttrycka dessa känslor kan barnet uppfatta det som om att man inte ska prata om det alls. Barnet kan också känna att det inte vill göra familjen ännu mer ledsen genom att belasta dem med sin egen sorg, varav barnet agerar ut sin sorg i skolan istället. Om ett barn har förlorat en förälder är det vanligt att känna att man har förlorat sin trygghet i tillvaron. Detta kan medföra att barnet blir väldigt klängigt på den föräldern den har kvar i rädsla att den föräldern också ska försvinna. Många barn blir väldigt känsliga och upplever även helt vanliga 6

situationer som ett hot (Dyregrov och Raundalen, 1995). Utagerande beteenden och ilska är vanligt hos barn som drabbas av sorg. Den här ilskan kan exempelvis rikta sig mot polis eller läkare för att de inte gjort tillräckligt, eller kanske mot andra vuxna för att de inte förhindrat händelsen, eller mot sig själv av samma anledning. Oftast har pojkar svårare att uttrycka sina känslor än vad flickor har. Därmed är ilska och aggression en mer accepterad reaktion hos en pojke (Dyregrov och Raundalen, 1995 och Dyregrov, 1990). Även Foster (1990) tar upp att det är vanligt att reagera med ilska. Ofta kan man vara arg på den som har dött, för man tycker att det är den dödes fel att man fått lida så. Dyregrov (1997) skriver att eftersom små barn inte kan kontrollera sin ilska på ett bra sätt ofta tar ut detta på sina kompisar i leken. Detta kan medföra svårigheter i de sociala kontakterna med andra barn på förskolan eller skolan. Om man inte bearbetar den här ilskan kan det göra att barnet utvecklar en ökad våldsamhet. En del barn håller sig så aktiva som möjligt hela tiden för att slippa tänka på det hemska som har hänt. Andra reagerar genom att prata om händelsen hela tiden, går igenom händelseförloppet om och om igen, ibland till och med för främlingar. Barnet tror att de kan ta kontroll på ångesten på det här sättet. Mindre barn leker ofta lekar som handlar om det de har varit med om (Dyregrov, 1997). Barn som får uppleva upprepade förluster, speciellt traumatiska och plötsliga förluster löper en större risk att drabbas av komplicerade sorgereaktioner. Det är viktigt att läraren har en stor kunskap om dessa sorgereaktioner för att kunna förstå barnet och därmed vara ett bra stöd (Lawhon, 2004). Efterreaktioner Dyregrov och Raundalen (1995) tar upp att det är vanligt att barnet drabbas av koncentrationssvårigheter i skolan. Ofta kan det här problemet uppkomma långt efter händelsen vilket kan göra det svårt för personalen på skolan att koppla ihop barnets koncentrationssvårigheter med den traumatiska händelse barnet har varit med om. Barnet kan också få problem med kontakten med de andra barnen i skolan. Ibland kan reaktionerna som kommer efteråt vara starkare eftersom det som har hänt då har hunnit sjunka in. De tar upp reaktioner som ångest, sömnproblem, skuldkänslor, sorg och saknad med mera. Lawhon (2004) skriver i sin studie att sörjandeprocessen är väldigt komplicerad, för vissa barn är sorgen fördröjd och kommer inte upp till ytan på flera år medan det för andra barn kan komma upp till ytan så fort barnet befinner sig i en stressig situation. Det har visat sig att barn som deltar vid begravningsritualer inte drabbas lika ofta av långvariga efterreaktioner medan det är vanligare bland de barn som inte deltagit vid dessa ceremonier. Barn under fem år förstår inte varaktigheten i att någon har dött. Detta medför att de ofta inte reagerar så starkt när de får höra att till exempel en förälder har dött, eftersom de helt enkelt inte förstår innebörden, att pappa/mamma aldrig mer kommer tillbaka. Reaktionen dröjer då på sig tills barnet har förstått innebörden av att föräldern har dött (Dyregrov, 1990). Detta tar även Willis upp i sin studie från 2002. Foster (1990) skriver att det inte är förrän barnen kommer upp i åttatolvårsåldern som de får en verklig insikt om att döden är för alltid. Barns förmåga att sörja Varje barns sorg är unik, men den går igenom tre olika faser: en tidig fas, en akut fas och en fas då sorgen sjunker undan. Eftersom barns utbrott av akut sorg ofta är kortvariga och det är lätt att avleda dem är det lätt att tro att de har avslutat sin sorg fast det egentligen inte är så. Man kan också missta sig att tro att barnet inte lider så mycket av förlusten som det verkligen gör (Jarrat, 1994). Barn har inte har samma förmåga till långvariga sorgperioder eftersom deras psykiska flexibilitet är större än hos en vuxen och att barnet inte har samma emotionella och intellektuella förståelse och mognad som en vuxen har (Fahrman, 1993). 7

Hur ett barn reagerar på ett dödsfall i deras närhet beror på många olika saker, bland annat barnets ålder, dennes intellektuella mognad, alltså vilken förmåga barnet har att förstå det som har hänt och vilken relation och hur mycket barnet var beroende av personen som har dött (Gyllenswärd, 1997). Papadatou, Metallinou, Hatzichristou och Pavlidi (2002) skriver om en grekisk studie som gjorts på 125 barn i åldrarna 6-17 år som har visat att en stor majoritet av barnen klarade av att hantera förlusten av en närstående på ett bra sätt. Bara 17 % av barnen uppvisade betydande beteendeproblem till följd av förlusten inom fyra månader efter dödsfallet. Enligt detta är barnens sorgeprocess en naturlig process som hjälper dem att anpassa erfarenheten av förlusten av en närstående i sitt liv och behålla en pågående anknytning till den avlidne. Barnets sorgeprocess är något som barnets familj och sociala nätverk kan förstå bäst, vilket inkluderar skolan. 2.3 Att prata med barn om döden Anledningen till att det är viktigt hur vuxna svarar på barnens frågor om döden är att de frågar dessa frågor för att försöka skapa sig en bild av världen, de vill veta varför olika saker sker. Eftersom barn kan ha svårt att uttrycka sina tankar är det viktigt att inte ha för bråttom när man svarar på barnets fråga, utan att man först och främst funderar på vad det egentligen är barnet vill ha svar på. Ofta kan det ge betydligt mer att diskutera med barnet än att bara ge ett kort svar. Det är viktigt att inte använda några andra ord istället för död eftersom det då ofta är jämförelsen barnet kommer ihåg istället för det man egentligen försökte berätta för barnet. Det är av vikt att vara ärlig i sina svar till barnet. Om man inte vet vad man ska svara på barnets fråga är det bättre att säga att man måste fundera lite på frågan än att tvinga fram ett svar (Åkesson, 1977). Dyregrov (1990) skriver att det är viktigt att vara tydlig när man berättar för barnet att någon har dött, eller över huvud taget när man pratar om döden, eftersom barnen tar det de vuxna säger väldigt bokstavligt. Om man berättar att mormor sover, eller har åkt på en lång resa kan barnet uppleva ångest och reagera väldigt starkt när någon ska ta en tupplur eller åka på en resa. Även Willis (2002) tar upp i sin amerikanska studie att det är viktigt att vara väldigt konkret när man pratar med barn om döden. Att säga att personen som dött sover, till exempel, förvirrar bara barnet eftersom barnet fortfarande är övertygad om att när någon sover, kommer personen alltid att vakna igen. Lawhon (2004) skriver i sin studie att hur barnet reagerar på sorgen kan bero på hur det får reda på nyheten om att en anhörig har dött. Det är att rekommendera att barnet får veta så snart som möjligt och att man inte håller undan för mycket fakta för barnet. Det bästa är om en närstående person berättar nyheten för barnet i en lugn och trygg miljö. Här är det viktigt att barnet får en möjlighet att ställa frågor, dela sina bekymmer och uttrycka sina känslor. Sedan är det bästa enligt Foster (1990) att vänta på att barnet själv kommer med sina frågor, det gäller att vara lyhörd. Man bör respektera barnet i sina önskningar om när de vill prata om det som har hänt. 2.4 Barnens rätt i samhället Barns sorg kan relateras till frågor om barns rätt i samhället. BRIS- Barnens Rätt I Samhället är en ideell organisation som arbetar för att bistå barn. BRIS fungerar som en länk mellan barn, vuxna och samhället. Sandelin (2007) skriver att BRIS under 2006 har fått fördjupade kunskaper och erfarenheter om barns sorg i och med arbetet med stödgrupper för de barn som förlorat anhöriga i flodvågskatastrofen i Asien. Det är viktigt att inte se sorg som ett problem utan som något som varje barn, ungdom och vuxen måste förhålla sig till. En risk som finns om ett barns sorg bagatelliseras eller förnekas är att barnet på egen hand försöker hantera dessa ofta svårbegripliga känslor på ett sätt som kan bli destruktivt för barnets framtida personlighetsutveckling. Därför gör BRIS ett jättejobb där de erbjuder barn någon att prata med om sina känslor och problem. Det råder en stor okunskap bland de vuxna om barns sorg, många förstår inte hur stor skillnad det är på ett barns sorg och en vuxens sorg. Det här medför ofta att barnet känner sig frustrerad och inte förstår varför den vuxne inte klarar av att stötta barnet. Barn behöver stöd och hjälp från vuxna för att 8

kunna klara av att förstå alla de stora förändringarna i känslolivet som sker hos alla som känner en stor sorg. Genom stödgrupperna har det visat sig att barnen upplever att det råder brist på lyssnande vuxna. Till en början fick barnen ett bra stöd men de upplevde att vuxenvärlden snabbt glömde det som hade hänt och ville att det hela skulle vara över. Detta medför att många barn känner sig ensamma i sin sorg. På grund av att barnen när de umgås med sina vänner ofta uttrycker en vilja av att allt ska vara som vanligt känner de inte att de vill prata med sina kompisar om sin sorg. Det är väldigt vanligt att barn känner att de inte vill prata med föräldrarna om sin sorg eftersom de vill skona dem, föräldrarna är ofta upptagna med sin egen sorg. (Om till exempel ett syskon har dött). Föräldrarna i sin tur känner samma sak, de vill skona sitt barn och inte tynga det ännu mer med sin egen sorg. Det hela blir en ond cirkel. Många undviker barn i sorg eftersom de inte vet hur de ska kunna trösta barnet, men faktum är att de flesta barn inte vill bli tröstade. Däremot är det jätteviktigt att få berätta sin historia, att ha någon att prata med, utan att nödvändigtvis bli tröstad. Barngrupper är på frammarsch i Sverige, där kan barn få möjlighet att träffa andra barn som varit med om samma sak som de själva. Detta är något som barnen som varit i kontakt med BRIS själva efterlyst (Sandelin, 2007). Sammanfattning Både Dyregrov och Raundalen (1995) och Lawhon (2004) menar att skolan bör planera och förbereda sig mentalt så gott det går innan det exempelvis sker ett dödsfall på skolan, detta för att kunna hantera situationen på bästa sätt och för att öka personalens förståelse för barns sorgprocess. Reid och Dixon (1999) menar att eftersom ett barn i sorg ofta väljer en vuxen de känner väl att prata om sin sorg med har lärare en unik möjlighet att stötta sörjande barn. Papadatou, Metallinou, Hatzichristou och Pavlidi (2002) skriver i sin grekiska studie att eftersom det råder sådan brist på utbildning om hur lärare ska stötta barn i sorg har EU tillsammans med det grekiska utbildningsdepartementet startat ett projekt för att utbilda pedagoger i ämnet. Dyregrov och Raundalen (1995) och Foster (1990) förespråkar att läraren tar kontakt med den drabbade eleven och dess familj för att visa att man bryr sig. Detta underlättar för barnet när denne ska komma tillbaka till skolan. Foster (1990) skriver också att det är viktigt att prata med resten av klassen om det som har hänt. Både Foster (1990) och Lawhon (2004) anser att en lärare inte bör ställa några höga krav på eleven som drabbats av sorg. Jarrat (1994) menar att när barnet kommer tillbaka till skolan är denne helt ensam i sin sorg. Här kan läraren vara ett stort stöd för barnet. Lawhon (2004) påpekar att barn ofta känner en tillgivenhet till sin lärare och därför kan läraren vara ett stort stöd för barnet. Det är också bra om det finns en plats i skolan där barnet kan dra sig undan och få vara för sig själv när det blir för jobbigt att vara kvar i klassrummet. Enligt Foster (1990) kan det vara till stor hjälp för både barnet som drabbats av sorg och klasskamraterna om barnets föräldrar kommer till skolan för att berätta om det som har hänt. Lawhon (2004) skriver i sin amerikanska studie att det i ett vanligt klassrum är minst två elever som sörjer förlusten av en närstående. I varken läroplanerna, skollagen eller socialtjänstlagen står det något om hur personalen ska agera när det gäller barn i sorg. Sandelin (2007) skriver att BRIS erbjuder barn i sorg stödgrupper där de kan få prata med andra barn som befinner sig samma situation som dem. Detta är något som barnen själva har efterlyst. Vanliga sorgreaktioner bland barn är chock, tvivel, ångest, protest, att barnet antingen blir lamslaget eller apatiskt och att barnet fortsätter med sin vardag precis som vanligt (Dyregrov och Raundalen 1995). Vanliga reaktioner är också förnekelse (Fahrman, 1993) och att barnet blir känsligt och nervöst (Foster, 1990). Många barn reagerar på sorgen genom att bli utagerande (Dyregrov och Raundalen, 1995). En del barn håller sig aktiva så mycket som möjligt för att hålla sorgen borta medan andra pratar väldigt mycket om händelsen som ledde fram till sorgen (Dyregrov, 1997). Reaktioner som kan uppstå efter lång tid är bland annat koncentrationssvårigheter i skolan. Anledningen till att reaktionerna som kommer efteråt kan vara starkare är för att då har det som hänt hunnit sjunka in (Dyregrov och Raundalen, 1995). Många barn reagerar inte så starkt när de får höra att en närstående har dött. Detta beror på att barn under fem år inte förstår varaktigheten i att 9

någon har dött (Dyregrov 1990 och Willis 2002). Ett barns sorg går igenom tre faser: en tidig fas, en akut fas och en fas då sorgen sjunker undan (Jarrat, 1994). Eftersom ett barns psykiska flexibilitet är större än hos en vuxen och att barnet inte har samma emotionella och intellektuella förståelse och mognad som en vuxen har de inte samma förmåga till långvariga sorgperioder (Fahrman, 1993). Hur ett barn reagerar på ett dödsfall i sin närhet beror på barnets ålder, dess intellektuella mognad och vilken relation barnet hade till den omkomne (Gyllenswärd, 1997). Enligt Åkesson (1977) frågar barnen om döden för att skapa sig en bild av världen och därför är det viktigt hur vuxna svarar på barnens frågor. Här har läraren en stor roll eftersom barnen förmodligen kommer att rikta många av sina funderingar till läraren. Det avsnittet är därav av vikt för att lärare ska kunna veta hur de ska ställa sig till barnens frågor om döden. Om en situation som försätter ett eller flera barn i sorg händer är det oftast inte lärarens roll att berätta att någon har dött till exempel. Men det kan ändå vara bra för skolans personal att veta hur sådana situationer bör hanteras, för det kan hända att läraren eller annan personal behöver underrätta barnen om något som har hänt. När barnen/barnet sedan har fått veta det som har hänt skriver Foster (1990) att de vuxna bör vänta på att barnet själv kommer med sina frågor, att det gäller att vara lyhörd. Man bör respektera barnet i sina önskningar om när de vill prata om det som har hänt. Detta är allmänna fakta som är bra för pedagoger att tänka på om olyckan är framme i skolan eller om ett barn av annan anledning drabbas av sorg. 3. Metod 3.1 Vald forskningsstrategi Studiens forskningsfrågor behandlar om skolan har någon beredskap för akut sorgearbete, pedagogers kunskap och erfarenheter om barn i sorg samt vilken beredskap för att anpassa arbetssättet som finns. Enligt Denscombe (2000) undersöks den här typen av frågor bäst med intervjuer eftersom det här kan vara ganska känsliga frågor och därför passar det sig inte att samla data som dessa via enkäter. För att ta reda på hur skolan arbetar med barn i sorg kommer studierna att genomföras inom skolan. Intervjuer genomförs med rektorer, skolsköterskor, specialpedagog och lärare. De som intervjuas benämns här informanter. 3.1.1 Urval Studierna genomförs på två olika skolor i en medelstor stad i Mellansverige. De två olika skolorna har valts utifrån att de ligger i olika områden. Det kan ge en möjlighet att se om arbetet med barn i sorg skiljer sig mellan dessa två områden. Det har funnits tidigare kontakter med den ena skolan. De här två skolorna har också valts för att de har undervisning för de yngre åldrarna vilket studien inriktar sig på. Med de yngre åldrarna menas då förskoleklass upp till år 6. Den ena skolan är en f-6 skola. Skolan är belägen i ett blandat upptagningsområde med både villor, radhus och hyreshus i området. Skolan kallas fortsättningsvis Skola 1. Den andra skolan är en f-9 skola. Informanterna väljs här bland de lärare som arbetar med barn från förskoleklass och upp till år 6. Även den här skolans upptagningsområde är blandat med både hyreshus och villor men med en majoritet av hyreshus. Skolan ligger i ett område som räknas som socialt utsatt och får på grund av det extra stöd. Denna skola kallas i fortsättningen för Skola 2. På var och en av skolorna intervjuas en rektor, en skolsköterska och en lärare. Specialpedagog intervjuas bara på Skola 1. Specialpedagogen på Skola 2 har, trots upprepade försök, inte gått att nå och ingår därför inte i undersökningen. Informanterna har olika befattningar på skolorna och därmed olika utbildningar, erfarenheter och kunskaper. Det gör att de kan bidra med olika kunskaper till studien. Eftersom syftet med studien är att undersöka vilka kunskaper och erfarenheter pedagogerna har om barn i sorg och vilken beredskap de har att anpassa arbetssättet 10

efter barn i sorg tillfrågas lärarna om detta. Skolsköterskorna och specialpedagogen har ett annat uppdrag och utbildning. Deras uppdrag är bland annat att vara ett stöd för läraren som har ett barn i sorg i sin klass. Barn i sorg kan komma i kontakt med specialpedagogen och skolsköterskan bland annat om läraren känner att barnet behöver någon annan än läraren att prata med. Rektorer förmodas kunna ge information om hur skolan som organisation arbetar med barn i sorg. Intervjufrågorna anpassas efter informanternas befattning på skolan och därmed vad just de kan bidra med för kunskaper till studien. En del frågor är samma för alla informanter eftersom det är intressant att göra en jämförelse om hur kunskaper skiljer sig beroende på befattning och utbildning. Samtliga informanter kontaktas via mail där syftet med studien och en kort presentation av författaren presenteras. Informanterna får genom mailkontakt ge exempel på en tid, detta för att hitta en tid som informanten känner passar bäst. Informanterna på Skola 1 kommer i fortsättningen att kallas för: rektor 1, skolsköterska 1, specialpedagog 1 och lärare 1. Informanterna på Skola 2 kallas i sin tur för: rektor 2, skolsköterska 2 och lärare 2. Totalt intervjuas sju personer varav två är män och fem är kvinnor. 3.1.2 Datainsamlingsmetoder De insamlingsmetoder som används för denna studie är intervjuer. Denscombe (2000) skiljer på intervju och konversation där han menar att en intervju går in mycket mera på djupet och därför kräver teorier och kunskaper om en specifik situation. Genom en intervju kan man som författare få god kunskap och en ökad förståelse för det som undersöks. Denscombe (2000) skriver om tre olika intervjuformer: strukturerad intervju, semistrukturerad intervju och ostrukturerad intervju. I den här studien används semistrukturerade intervjuer. Denscombe (2000) beskriver att en semikonstruerad intervju är när intervjuaren har färdiga frågor med sig till intervjutillfället men samtidigt är inställd på att vara flexibel och låta den intervjuade utveckla sina svar. Meningen med intervjun är att ha öppna frågor så att den intervjuade får möjlighet att utveckla sina synpunkter. Det är av vikt att börja intervjun med en lätt fråga, som har för avsikt att göra att informanten känner sig bekväm i situationen. I enlighet med detta börjar den semistrukturerade intervjun i den här studien med frågor om informantens utbildning och arbetserfarenhet. 3.1.3 Tillvägagångssätt Varje möte med informanterna inleds med att personen får veta att studien handlar om barn i sorg och att det fokuseras på barn som har drabbats av sorg till följd av dödsfall i sin närhet. De informeras om att det kan röra sig om att ett eller flera barn kan vara drabbade beroende på vad som har hänt och vem eller vilka som har omkommit. Detta görs för att svaren ska bli så relevanta för undersökningen som möjligt. Intervjuerna genomförs på informanternas arbetsplatser under en tidsintervall på tre veckor. Intervjuerna med rektorerna genomförs på deras arbetsrum. Intervjun med skolsköterska 1 äger rum i ett konferensrum på stadshuset medan intervjun med skolsköterska 2 äger rum i hennes rum på skolan. Intervjun med specialpedagogen genomförs i hennes arbetsrum och intervjuerna med lärarna äger rum i deras respektive klassrum på skolorna. Intervjuerna tar allt ifrån 25 till 50 minuter. För att det ska finnas gott om tid till varje intervju avsätts i alla fall en timme för varje intervju. Alla intervjuer spelas in på band och det görs även anteckningar under intervjuerna. När intervjuerna är genomförda får informanterna möjlighet att ställa frågor om studien och lägga till information om de känner att det är något de missat att berätta under intervjun. När intervjun är färdig skrivs en kort sammanfattning av hur intervjun gick, hur engagerad informanten var med mera. Direkt efter intervjuerna skrivs de ut från ljudupptagningen. Denscombe (2000) menar att genom att skriva ut intervjun från ljudupptagningen levandegörs intervjun igen. Det är mycket lättare att analysera data i textform än att sitta och spola ett band fram och tillbaka. Utskriftsprocessen bör 11

enligt Denscombe (2000) ses som en viktig del av intervjumetoden. 3.1.4 Databearbetning och analysmetoder Studien som genomförs är kvalitativ. När intervjuerna är färdiga och har skrivits ut från ljudupptagningen påbörjas analysarbetet. Här är utgångspunkten studiens forskningsfrågor. På det här sättet är det lätt att sortera materialet efter forskningsfrågorna och plocka bort det som inte är relevant för studien. Denscombe (2000) menar att för att man ska kunna analysera data måste det först organiseras. För att kunna analysera och få fram den viktigaste informationen görs därför ett analysschema. Analysschemat ser ut som en tankekarta, en tankekarta för varje enskild intervjufråga där samtliga informanters svar antecknas. På det här sättet kan man se hur informanternas svar skiljer sig åt, eller vilka likheter de har. 3.1.5 Tillförlitlighet och trovärdighet Anledningen till att man mäter tillförlitlighet är för att kontrollera om någon annan som genomförde samma undersökning skulle få samma resultat. För att kunna kontrollera detta måste man ha information om forskningens mål, hur den utfördes och vilka tankegångar som låg bakom de beslut som fattades (Denscombe, 2000). På grund av att den här undersökningen endast genomförs på två olika skolor kan man inte dra någon slutsats om hur arbetet med barn i sorg ser ut på skolor överlag. Däremot ger de en inblick i hur arbetet kan se ut på skolorna. Eftersom bara en lärare på respektive skola intervjuas ger inte detta heller en bild av vilken kunskap och erfarenhet alla lärare på skolorna har om barn i sorg, däremot ger även detta en inblick i hur det kan se ut. Det finns enligt Denscombe (2000) många olika sätt att mäta en studies trovärdighet. Ett exempel är att kontrollera om de ställen där undersökningen gjorts är relevanta för undersökningen och om detta har redovisats på ett tydligt sätt i enlighet med forskningssyftet. I studien anges information om skolorna och även om informanternas utbildning, detta för att andra som läser studien ska kunna kontrollera dess trovärdighet på ett enkelt sätt. 3.1.6 Etiska ställningstaganden Vetenskapsrådet har utvecklat fyra forskningsetiska principer: nyttjandekravet, konfidentialitetskravet, informationskravet och samtyckeskravet. I enlighet med informationskravet får informanterna innan intervjun börjar veta vad syftet med studien är och vad den ska användas till och att deras deltagande är helt och hållet frivilligt. Informanterna får veta att de rätt till att själva bestämma över sin medverkan i studien, detta i enlighet med det som samtyckeskravet förespråkar. Alltså har de rätt att avbryta intervjun när som helst de känner för det utan att det får några negativa följder för deras del. De får också veta att deras identitet är skyddad i och med att varken deras namn, namnet på skolan eller stadens namn nämns, detta förespråkas i konfidentialitetskravet. I enlighet med nyttjandekravet får informanterna innan intervjun startas veta att den information som kommer fram i intervjun endast kommer att användas till studien och inget annat. 4. Resultatet 4.1 Skolorna i studien Skola 1 Skola 1 är en f-6 skola där det går cirka 300 elever. Av dessa går 230 på grundskolan, 37 på särskolan och det finns 38 elever i förskoleklassen. På skolan finns cirka 25 lärare fördelade på 19 stycken klasser. Rektor 1 har varit rektor på skolan i sex år och innan det var han rektor på en annan skola i närområdet i fem år. Han är utbildad mellanstadielärare och har arbetat som detta i 20 år på samma skola där han nu är rektor. Rektorn ansvarar för alla barn på skolan förutom 12

förskoleklassbarnen. Skolsköterska 1 är i grunden utbildad sjuksköterska. Sedan har hon vidareutbildat sig till distriktssköterska och intensivvårdssjuksköterska, som hon arbetade med innan hon blev skolsköterska 1978. Specialpedagog 1 är utbildad mellanstadielärare. Hon har läst svenska för invandrare som vidareutbildning och jobbade efter det med flyktingbarn i 10 år. Hon har arbetat som mellanstadielärare innan hon läste till specialpedagog. Hon har arbetat som specialpedagog i 10 år med alla barn på skolan, från år 1-6 och även delvis med förskoleklassbarnen. Lärare 1 har en så kallad 1-7 lärarutbildning i SV/SO med inriktning idrott. Hon har arbetat som klasslärare i 12 år, på två olika skolor. Skola 2 Skola 2 är en f-9 skola med 560 elever. På skolan finns 60 stycken anställda. Rektorn har arbetat som rektor på skolan i fyra år. Han är utbildad 4-9 lärare i SO och jobbade på högstadiet tidigare. Han går en rektorsutbildning nu. Rektorn ansvarar för eleverna från förskoleklass till år fem. Skolsköterskan är utbildad sjuksköterska och har en vidareutbildning mot barn och ungdomsmedicin. Innan hon blev skolsköterska 2001 jobbade hon på en barnklinik. Lärare 2 är utbildad lågstadielärare och har jobbat inom grundskolan, i år 1-3, i 32 år. Hon har även undervisat i en särskild grupp för barn med invandrarbakgrund. Sammanfattning: Informanter Utbildning Erfarenhet Rektor 1 Mellanstadielärare 11 år som rektor Rektor 2 Åk 4-9 lärare, pågående Rektor sedan fyra år tillbaka rektorsutbildning Skolsköterska 1 Sjuksköterska, 29 år som skolsköterska distriktssköterska, intensivvårdssjuksköterska Skolsköterska 2 Sjuksköterska, barn- och 6 år som skolsköterska ungdomsmedicin Specialpedagog 1 Mellanstadielärare, 10 år som specialpedagog specialpedagogutbildning Lärare 1 S.k. 1-7 lärarutbildning 12 år som klasslärare Lärare 2 Lågstadielärare 32 år som klasslärare 4.2 Skolornas beredskap för akut sorgearbete Rektorernas berättelser Den beredskap som finns på Skola 1 när det gäller situationer som försätter ett eller flera barn i sorg är att det finns ett elevvårdsteam, även kallat kristeam. De har en beredskapsplan för hur man ska gå tillväga om en elev blir allvarligt skadad eller dör på skolan eller om det händer något liknande utanför skolan och så vidare. Rektorn visade upp beredskapsplanen som visade sig vara detaljerad. Rektor 1 berättar att: Vi är praktiskt förberedda, men inte mentalt. Han berättar att det finns en POSUM- grupp (psykiskt och socialt omhändertagande vid kriser och katastrofer) inom kommunen som sammanträder när det händer något allvarligt, till exempel när tsunamin inträffade för tre år sedan. Han säger också att det även finns hjälp att få från familjecentrum och socialtjänsten. I arbetet med barn i sorg stöder han sig på de krisplaner som finns inom kommunen. Rektor 2 berättar att det på Skola 2 finns en krisgrupp där man har utarbetade rutiner med en krisplan för olika krissituationer. Rektor 2 talar om att när en situation uppstår samarbetar han först och främst med dem som är berörda, det vill säga de som jobbar eller befinner sig närmast det 13