SOPHIE ZETTERMARK SYSTERSKAP

SOPHIE ZETTERMARK SYSTERSKAP

Till alla systrar, med obeskrivlig kärlek

Ge upp är inte svaret, fucka upp är det.

Vi är de som kommer vinna allt, vi är de som inte går att stoppa, som övervinner alla hinder, som älskar så mycket att vi går sönder, för att sedan läka, för att sedan älska igen. Vi håller varandra i handen där vi går längs stadens gator, du tittar hela tiden upp mot himlen, som räckte inte ytorna härnere för dig, som behövde du större himlar för att kunna existera, större frihet för att kunna andas. Vi när friheten vid vår barm, vi matar den som en matar ett litet barn, vi gör allt för att den inte ska försvinna, vi älskar med den som med den mest passionerade av älskare, vi behöver ingenting annat än den, vi behöver få vara fria, vi behöver få andas, vi behöver få skapa, vi behöver få älska utan krav, vi behöver friheten lika mycket som vi behöver kärleken, som vi behöver få leva.

Vi är de som är smartare än de flesta, som har insikt i hur saker och ting fungerar, som gång på gång kommer till insikter om oss själva, som gör någonting åt med de insikterna, vi är de som har modet att möta livet som det är och inte skygga tillbaka, trots dess fulhet, trots allt det svarta, trots allt det svåra, så möter vi ändå livet med öppna ögon och öppna armar. Och det är svårt, livet, det är så svårt att vi gång på gång är nära att ge upp, men ge upp är inte svaret, fucka upp är det. Vi tröstar varandra när vi ännu en gång har fallit ner i avgrundsdjupen, du gråter mot min axel och önskar att någon kunde ta hand om dig för en gångs skull, att du skulle slippa ta hand om alla andra hela tiden. Och vi vill det, ta hand om varandra, vi vill finnas där, stötta, fånga upp, se, förstå.

Vi är de som bär på en sällsynt kraft, en kraft som fortsätter att bära oss, som gör att vi gång på gång tar oss upp igen när vi fallit ner, en kraft som strålar ut från våra bankande hjärtan, en kraft som skiner igenom våra pälsar och röda läppstift, en kraft som är vårt innersta, som är allt det vi kan ge och ta emot. Vi har båda diagnoser, men vi tror inte på dem, vi tror inte på någonting någon säger till oss, vi är skeptiska till allt det de kallar sanning, det är vår uppväxt som har gjort oss skeptiska, vi tror på vår egen sanning och den säger oss att vi är friska, att vi är friskare än de som kallar sig friska, att det bara är vi som kan ta hand om oss själva och varandra, att det är vi som kommer rädda oss, inte läkarna, inte medicinerna, inte sjukvården, utan vi, oss, vi fantastiska, vi strålande, vi oförstörbara.

Vi är de som är fulla av liv, som är så fulla av liv att vi nästan sprängs av det, vi lever varje ögonblick, vi är närvarande, vi är här. Överallt finns livet, det sipprar in i oss när vi minst anar det, överallt vart vi ser så finns det, och allt hänger samman, allt är en del av en större helhet och vi kan känna helheten, vi kan känna kärleken som strålar ut ur allting, vi kan känna ödmjukheten som vi när vid vår barm, för trots att vi är stolta, trots att vi bär våra huvuden högt, så vet vi också att inte glömma bort ödmjukheten, eftersom vi ännu inte vet hur livet kommer drabba oss, eftersom vi ännu inte vet vad vi inte vet, eftersom det är viktigt att förhålla sig öppen, eftersom det är viktigt att inte nöja sig, eftersom det är viktigt att fortsätta förbli sökande, förbli drivande, förbli undrande.

Vi är de som överlever allt, all skit som livet kastar på oss klarar vi av, alla sorger som vi går igenom gör oss starkare, allt det som gör ont gör att vi lär oss någonting om livet. Våra liv är kaos, vi vill att de ska vara kaos, normaliteten tråkar ut oss, lyckan tråkar ut oss, vi vill ha kaos, inte drama, men kaos, underbart, flimrande, strålande kaos, vi har ständigt nya relationer på gång, nya förälskelser, ny litteratur som vi älskar över allt annat, vi hänger oss åt allting med samma passion, vi lever varje ögonblick som om döden stod och väntade på oss, och det gör den ofrånkomligen, men än så länge lever vi, än så länge älskar vi, än så länge har vi liv i oss, nog för att göra oss lyckliga mitt i kaoset, för lyckliga är vi, en fantastisk lycka som inte många upplever, en lycka som är bortom själva lyckan.

Vi är de som är känsliga, som kan läsa av sociala koder och normer, som tar in intryck på ett hängivet sätt, som känner av stämningar, känner av oss själva och de olika stämningarna vi är i, de olika stadier av sorgeprocesser och lyckor som vi är i. Vi lever med ångest, den är orsakad av samhället och av den miljö vi växte upp i som triggade våra sårbarheter, det är ett problem eftersom det hindrar oss från att vara det vi vill vara, men vi försöker lära oss någonting också av den erfarenheten, vi försöker tänka att det gör oss till rikare mänskor, till mer komplexa, men det är svårt när ångesten är som värst och du ringer mig i panik och jag inte kan göra någonting annat än att säga åt dig att andas, och ångesten är så stark, den är starkare än du och jag tillsammans, den får allt att gå itu.

Vi är de som skapar, som skapar mästerverk, som aldrig slutar skapa, till och med när vi mår som sämst skapar vi, men då skapar vi i våra huvuden, vi lever kreativt på alla sätt som går. Vi skriver långa manifest och manus, sätter ner på pappret vad vi tror på och vad vi vill, den värld vi vill se förverkligad skapar vi, det är ett undersökande av möjligheternas villkor, det är ett undersökande av hur långt en kan ta språket innan det upphör, det är ett undersökande av allt som gör ont och hur en ska få det att läka, det är ett undersökande av oss själva och vilka vi blir i själva undersökandet, det är ett undersökande av varandra och vilka vi blir tillsammans, det är ett undersökande av undersökandet, av undersökandets villkor, av undersökandets möjligheter, av undersökandets begränsningar.

Vi är de som älskar, vi älskar innerligt och ärligt, vi känner kärleken i våra kroppar, som ett varmt ljus omger den oss, vi känner den ända in i hjärtat. Vi bär kärleken med oss i våra handväskor, allt vi äger har kärleken i sig, vi kallar varandra darling och baby, vi kysser varandra innerligt och med passion. Kärleken är vår gåva till världen, allt det vi har att ge, närvaron som kärleken möjliggör är en fantastisk sådan, det är att förlora sig själv helt i kärleken till en annan person, men fortfarande bibehålla sin självständighet, vi förlorar oss i varandra på ett sätt som fortfarande gör oss till individer, vi hänger oss åt varandra men utan att förlora vår egen person, kärleken är allt det vi vill ge och lite till, kärleken är svindlande, fantastiskt svindlande.

Vi är de som aldrig pratar om män, de finns inte i vår karta, i vår bild av vad världen ska vara, de befinner sig utanför kartan, i periferin. Vi har för länge sedan insett att vi inte behöver män för att överleva, vi har insett att de är överflödiga, att de bara tar upp plats med sina äckliga kroppar, med sin ynkliga självömkan över att de inte är brinnande nog för att kunna åstadkomma någonting, med sin tomhet som de försöker fylla genom att omge sig med kvinnor, med sina problem med mansrollen och manligheten, med sina patetiska försök att faktiskt säga någonting viktigt om världen, med sitt behov av sex för att hävda sig, vi har för länge sedan insett att de inte går att förändra, att det inte går att bota dem från manligheten, att de är för alltid förlorade, och vi sörjer det inte, tvärtom skrattar vi åt deras undergång.

En kvinna tar inte bara sin identitet och individualitet för given, hon vet också att det enda som är fel är att skada andra och att meningen med livet är kärlek.

Systerskapet är det som kommer att bära oss, som kommer bära oss när vi själva inte längre orkar, som kommer att rädda oss när vi tror att vi är förlorade, som kommer bära oss genom de svåraste av tider, och det är alltid de svåraste av tider, det är alltid svårt, men vi tar oss igenom det, med hjälp av systerskapet, med hjälp av allt vad systerskapet innebär, vi bärs av tanken på att det finns andra som oss därute, att vi är förenade, att vi bärs genom den svåraste av ångest, den svåraste av depression, som det här samhället har åsamkat oss, vi bärs av känslan av att vi inte är ensamma, att vi är älskade, vi bärs av styrkan i våra samlade kroppar, vi bärs av styrkan i oss själva, denna styrka som vi inte vet vart den kommer ifrån, men som bär oss, och som kommer fortsätta att bära oss.

Systerskapets kärna är kärlek, men en kärlek utan krav, en kärlek som tar ansvar för den andre, som en frivillig gest, en kärlek som är präglad av frihet istället för instängdhet, när vi är tillsammans blir vi friare än när vi är ensamma, och det är svindlande, det är fantastiskt, det är ofattbart, kärleken bär oss genom allt, kärleken är livets mening och dess konsekvens, kärleken är läppstiftskyssar och mentolcigaretter, kärleken är vad vi ger varandra och vad vi får, kärleken är ett skydd mot omvärlden, en sköld som håller oss fria och lyckliga, i en värld där så mycket har gått fel, i en värld så fylld av våld, så håller kärleken oss uppe, så får den oss att vilja fortsätta kämpa, att vilja fortsätta försöka, att vilja fortsätta undersöka, att vilja fortsätta älska.

Systerskapet är ett band starkare än alla andra band, starkare än bandet till den biologiska familjen, starkare än bandet till någon man överhuvudtaget, systerskapets band är så starkt att det klarar av konflikter, att det klarar av meningsskiljaktigheter, och det är ett band som vill se dessa saker, som vet nödvändigheten av att bli sedd och förstådd och bekräftad, som vägrar blunda för det som gör ont, som vågar möta alla sidor av livet, även de svåra, som vågar ta hand om varandras sorger och smärtor, systerskapets band är så starkt att det inte tar slut ens när en relation tar slut, det lever kvar långt efter relationen har nått sin ände, systerskapets band är det som ger mening åt vardagen och som ger livet ett skimmer, som gör livet värt att leva, som gör det värt att fortsätta.

Systerskapet är ett skydd mot ensamheten, mot denna fruktansvärda, sorgliga ensamhet som ibland drabbar en, som en inte kan komma ut ur, som bara fortsätter, ensamheten som är lika stark som en sjukdom, ensamheten som får en att tro att en är helt själv med dessa upplevelser, med dessa förnimmelser om hur världen är och hur den borde vara, systerskapet är ett skydd mot den ensamheten, systerskapet finns med en överallt, även när en inte är i direkt kontakt med någon av sina systrar så finns de där, ständigt vakandes över en, och plötsligt känns ensamheten inte lika hemsk längre, plötsligt känns det okej att vara ensam, plötsligt känns ensamheten som en vila, som ett sätt att hämta kraft, som ett sätt att läka, som ett sätt att bli sig själv igen.

Systerskapet är att älska att skapa, att fortsätta skapa trots all skit som händer, trots allt våld i världen, att fortsätta se en mening i att skapa, att fortsätta tro på att en har någonting viktigt att säga och att fortsätta att säga det, att fortsätta tro på att någonting kommer finnas kvar när en själv inte längre är här, att fortsätta att älska skapandet även när det känns svårt och tungt och jobbigt, att fortsätta att tro på att det finns systrar därute som en aldrig har mött och kanske aldrig kommer möta men som en förenas med genom skapandet, att fortsätta tro på att det finns en mening med undersökandet, med viljan att förstå, att fortsätta tro på skapandets kraft även när det tycks som att det är slöseri med tid, att det är slöseri med resurser, att även då tro på skapandets kraft, dess oemotståndliga, fantastiska kraft.

Systerskapet kommer ur en upplevelse av att ha någonting gemensamt, att ha blivit förtryckta, att inte få ha varit dem en ville vara, att inte få vara fri, att inte få vara lycklig, att hela tiden begränsas i vad en får och inte får göra, att hela tiden få höra att en är den ena eller andra saken, att aldrig själv få bestämma vad en vill bli, att alltid få höra att en måste ta hand om mäns känslor, ta hand om mäns behov, ta hand om män både sexuellt och intellektuellt, att aldrig få utrymme att utveckla allt det en vill utveckla, att alltid bli skuren i kanterna, systerskapet kommer som en motreaktion mot allt det, systerskapet är en styrka som inte försvinner, systerskapet vägrar ta hand om mäns behov och känslor, systerskapet vill bara ta hand om sig själv och de andra systrarna.

Systerskapet är en vilja, en kraft, till att förändra, till att skapa den värld en vill se, systerskapet är en kraft som kommer långt inifrån en själv, och samtidigt någonting som kommer av att delas med andra, systerskapet är en kraft starkare än alla andra krafter, den spränger sönder alla andra krafter, systerskapet är en vilja till frihet, en vilja till omsorg, en vilja till ansvar, en vilja till förståelse, den viljan är så stark att den inte går att bryta sönder, inte ens under de allra hårdaste av förhållanden så går den sönder, den går att dela tvärs över världen, med olika förhållanden och olika komponenter som spelar in, men den går att dela, systerskapet är en vilja till förändring så stark att revolutionen startar här, med oss, i detta rum, här, nu.

Systerskapet är en omsorg, att ta hand om varandras sårbarheter, att se den andre, att försöka förstå den andre, att spegla den andre, att lyssna på den andre, att se vad den andre behöver och att ge den det, systerskapet är att ta ansvar av fri vilja och ansvara för den andre, systerskapet är att låta någon ligga i ens famn när den har ångest och säga åt den att andas, systerskapet är att lära sig tecknen på ångest och att meddela den andre att en ser tecknen, systerskapet är att besöka den andre på sjukhuset och säga till den att den är oslagbar, att vad den har i sig inte kan brytas sönder ens av institutionerna, systerskapet är att ringa den andre varje dag när den befinner sig i kris och lyssna, bara det, lyssna, systerskapet är allt det och så mycket mer, systerskapet är sann omsorg, sann kärlek.

Systerskapet är utanför kartan, systerskapet erkänner inte kartan som begreppsapparat, systerskapet är vilt och växande, systerskapet växer sig ut ur alla ramar och kategorier, det spränger sönder alla normer, alla konventioner, systerskapet är någonting helt eget, någonting sällan skådat i den här världen, en fri sammanslutning mellan fria individer, en sann ärlighet och respekt, systerskapet är allt det du drömt om och lite till, systerskapet är ett vattenfall som fortsätter att flöda, systerskapet är en växt som när sig på kärlek, systerskapet är en vacker promenad i ett dimlandskap, systerskapet är klarhet, en klarhet som kommer sig av att äntligen ha insett det viktiga här i livet, av att äntligen ha insett vad det är en bör ägna sig åt, vad det är en bör älska.

Systerskapet är att ge och inte ta, eftersom det ligger ett våld i tagandet, systerskapet ger och ger till alla som behöver det, givandet är en kärlekshandling, en motståndshandling, en upprorshandling, att ge och att inte ta kräver övning, men vi övar oss i det tillsammans, och det vi får när vi övar är så långt mycket bättre än någonting vi tidigare har upplevt, när alla ger blir luften statisk av kärlek, och det går att känna kärleken ända in i de mörkaste skrymslena av ens kropp, att inte längre skada den andre genom att ta från den har den effekten, förståelsen för den andre ökar och ens vilja att ge ökar också den, när alla ger och ingen tar elimineras våldet, och allt som blir kvar är kärlek utan våld, någonting vi inte trodde att vi skulle få uppleva.

Systerskapet är motsatsen till våld, motsatsen till allt det som männen har byggt upp, motsatsen till att vilja förstöra som ligger i mannens väsen, de skador vi har åsamkats av män läker sakta när vi umgås i systerskapet, mannens våld är slugt och nästintill osynligt, men det finns där, i varje man finns det en vilja till att förstöra den andre, att bryta ner den, för att sedan bygga upp en ny person helt beroende av honom, och vi tror inte på det, vi tror inte på beroenden, vi tror på ömsesidig respekt av individualitet, vi tror på coola kvinnor som gör fantastiska saker, vi tror på att vi är oövervinneliga tillsammans, att tillsammans är vi starkare än allt annat, än allt det som håller oss fast, alla bojor vi tvingas släpa på, att vi är starkare än dem, att vi är starka, att vi är starkast.

Systerskapet bygger på ömsesidig respekt, att inte gå över någons gränser, att inte skada den andre genom att ta från den som männen gör, att inte med våld försöka göra den andre beroende av en, att inte tvinga in den andre i ett vi som den inte kan stå för, utan att tillåta den andre att komma och gå i vi-et som den vill, vi tror på frihet och på att det är någonting som vi måste nära minst lika mycket som kärleken, vi tror på att det enda möte som är värt någonting är ett respektfullt och ärligt möte mellan fria individer, vi tror att läppstiftskyssarna kommer leda oss till friheten, eftersom de redan gör det, vi tror inte att männen kan lära sig respekt och ömsesidighet, vi tror att de är förstörda av manlighet och att det inte är vår uppgift att rädda dem, dem får klara sig själva.

Systerskapet är ett skratt, ett klingande, fantastiskt skratt, en väldig lycka, en strålande, flimrande, fabulös lycka, systerskapet är lyckan personifierad, systerskapet är det bästa vi har funnit på denna jord och som vi håller hårt fast vid, men inte för hårt, systerskapet är allt det vi önskat och lite till, systerskapet är att fucka up istället för att ge upp, systerskapet är ett skratt trots att en står intill avgrunden och tittar ner, trots att en vet allt det mörka och svåra, trots att ångesten kommer krypande och är överväldigande, trots att en då och då förlorar hoppet om att det kommer att bli bättre, trots att en då och då inte kan känna kärleken som strömmar ut ur sina systrars kroppar, trots att allt kan kännas så nattsvart att en inte vet vart en ska ta vägen och mentolcigaretterna inte längre hjälper, trots allt det så är det ett skratt.

Kvinnan kommer slutligen vare sig hon tycker om det eller inte och om inte annat för att hon måste att ta kommandot över världen. Mannen kommer av praktiska skäl inte att existera.

Vi är de som söker lyckor, vi vet att det finns mer än en lycka, vi vet att det går att finna lycka i de mest oväntade av saker och tider, vi söker lyckor efter att ha varit olyckliga en längre tid, eftersom världen har tagit sig in i oss, eftersom våldet inte går att blunda för, eftersom det är så mycket som skulle krävas för att vi skulle bli lyckliga, hur vara lycklig i en värld där så mycket har gått fel, hur separera sin personliga lycka från det politiska, och ändå söker vi lyckorna, ändå vågar vi tro att det går, att vi kommer finna lyckorna, vi vågar tro på modet, eftersom det är modet som bär oss, eftersom det är modet som räddar oss gång på gång, och vi söker, vi ser det som en politisk handling att fortsätta förbli sökande, förbli undrande, förbli undersökande.

Vi är de som inte går att rädda, gång på gång fördärvar vi oss själva, det tycks inte ligga i vår natur att bevara oss, gång på gång går vi under, vi brinner så starkt att vi bränner upp oss själva och varandra, vi sätter det i system att försöka bevara oss själva men gång på gång misslyckas vi med det, systemen krackelerar och faller sönder, och vi älskar fördärvet, vi älskar denna kittlande känsla precis innan vi är på väg att gå sönder, vi försöker rädda varandra, vi gör allt för varandra, försöker stötta och se och förstå, men det räcker inte, vi går ändå under, och allt vi kan göra är att hjälpa varandra att ta sig upp igen, och igen, och igen, våra ansikten härjade av ångesten, våra kroppar slitna av för mycket kaffe och för lite mat, våra sinnen fast beslutna att fortsätta.

Vi är de som lever utan att kräva, som ser kravet som någonting som helt felaktigt har blivit en norm i vårt samhälle, allt vi gör är att önska sig, och vi önskar oss enhörningar och glitter och liv och gnistrande ljus, vi önskar oss läppstiftskyssar och kärlek, kaffe, cigaretter och kakor, vi önskar oss att världen därute ska sluta vara så full av våld, vi önskar att männen ska elimineras, vi önskar oss att alltid få vara tillsammans, vi önskar oss att våra sorger inte ska ta över och att ångesten ska försvinna, vi önskar oss att alla våra önskningar ska slå in, vi vet att det inte ligger något våld i önskningen, att det är en handling fri från våld, eftersom en inte förväntar sig att det ska slå in, eftersom det är allt en kan göra i en värld som vår, eftersom vi måste önska, gång på gång måste vi önska.

Vi är de som lever med smärta, smärtan är vår följeslagare, smärtan över allt det vi har varit med om, smärtan över att gång på gång bli till, smärtan över alla sorger som vi går och bär på, smärtan över alla rädslor som vi inte kan slippa undan, hur mycket vi än försöker att vara modiga så kommer alltid rädslan krypande, men rädslan är början till modet, och vi utmanar våra rädslor, vi går dit där vi är som räddast, i det respektfulla och ärliga mötet mellan fria individer, och det är inte så konstigt att vi är rädda, vi är uppväxta i en kultur som skyr det ärliga och respektfulla, som odlar falskhet och våld, smärtan över när vi faller ur närvaron och inte tycks kunna ta oss in igen, smärtan över att inte kunna finnas där för varandra när vi inte vill något hellre, smärtan.

Vi är de som regerar, som regerar över vårt egna lilla rike, som vi har skapat tillsammans, och som är fantastiskt, vi regerar tillsammans och utan makt, vi har byggt en utopi mellan oss och lever den, i vår utopi är vi ostoppbara, är vi fantastiska, är vi glittrande, och det finns ingenting utanför som är så starkt att det kan ta sig in och göra sönder det vi har byggt upp, banden är starkare än så, vi är starkare än så, vi regerar över vårt drottningsrike, som inte alls är ett rike utan ett fritt land utan ägandeanspråk, vi godtar inte de andras språkbruk för att försöka beskriva vad det är vi har byggt upp, vi vet att språket har begränsningar och att mycket av språket har använts för att rättfärdiga våldet, därför skapar vi ett nytt språk enkom för oss, ett språk utan våld.

Vi är de som bränner, vi bränner upp för att vi själva brinner, vi bränner upp Moderaternas lokaler, vi bränner upp mansklubbarnas mötesplatser, vi bränner upp varje plats där männen möts och konspirerar, vi ser det som en politisk handling och en nödvändighet, vi bränner upp för att en stund se någonting brinna som vi själva brinner, vi bränner upp eftersom vi anser att världen skulle vara en bättre plats utan vissa ställen där män kan samlas och diskutera, vi bränner upp kärnfamiljernas nästen, som vampyrer har de nästen där de samlas, vi bränner upp allt det som inte passar in i vår bild av världen och vad den borde vara, i eldskenet är vi som mest levande, i eldskenet glittrar våra ögon och våra läppstiftsmunnar är fuktiga och svullna, i eldskenet så skrattar vi och väljer livet.

Vi är de som är modiga, trots att vi är rädda så är vi modiga, vi vågar möta livet, vi vågar tillsammans, tillsammans kan vi gå igenom allt, tillsammans klarar vi av ångesten och depressionen och hopplösheten, tillsammans hittar vi mening, även när allt tycks meningslöst så hittar vi mening, vi bär modet med oss, det strålar ut från våra ögon och munnar, hela våra uppenbarelser är fyllda av det, det finns ingenting som är så starkt som vårt mod, vi vågar se också det som gör ont, det som är svårt, vi ser det tillsammans och det gör oss starkare, för varje dag som går blir vi allt starkare, tills vi är helt oövervinnerliga, tills vi en dag ska bli de starka kvinnor vi drömmer om att bli, de som vi har föreställt oss, de som vi hoppas kunna bli, de som vi redan är.

Vi är de som äcklas av män, av deras krymplingar till varelser, av deras patetiska självömkan, av deras oförmåga att relatera till någonting annat utanför sig själva, av våldet de utsätter andra för, vi äcklas bara av lukten av dem, som alltid hänger kvar i luften efter de har gått, vi svär på att aldrig inleda en relation med en man och håller det löftet, vi gör allt för att eliminera männen ur våra liv, vi vill leva i ett mansfritt samhälle, ett vackert samhälle, vi vill leva utan hierarkier och makt, vi vill leva som det är meningen att vi ska leva, tillsammans, i samarbete, och eftersom mannen är en krympling så kan han inte samarbeta, allt han kan är att trampa på andras fötter för att själv komma fram, allt han kan är att använda sig av kvinnor för att nå det han själv inte kan nå.

Vi är de som lever med våra hjärtan, vi är de som låter våra hjärtan styra, vi känner instinktivt vad som är rätt och fel och agerar på den instinkten, våra hjärtan vill vad som är bra för oss, vill samarbete, vill kärlek, vill respekt, vill ärlighet, våra hjärtan har alltid styrt oss rätt och det vore idiotiskt att inte följa dem, våra hjärtan som slår och slår och bankar och bankar och som håller oss levande, som håller oss vid liv, våra hjärtan som hänger runt omkring våra halsar och som ger oss kraft, ger oss mod, ger oss styrka, våra hjärtan som kommunicerar och visar på vad som är viktigt, vad som är viktigt att hålla fast vid, vi är de som låter våra hjärtan styra, eftersom vi inte kan annat, eftersom vi känner att det är det rätta, eftersom det är allt vi vill göra och hur vi vill leva.

Kärlek är varken beroende eller sex, kärlek är vänskap och därför kan kärlek inte existera mellan två män eller mellan en man och en kvinna. Kärlek kan inte existera där en eller båda är en själlös, osäker och insmickrande man.

Systerskapet är det som kommer att förändra oss för alltid, som kommer att omvandla oss till någonting helt nytt, någonting vi inte trodde att vi kunde bli, systerskapet är en förvandlande kraft, en kraft som finns inne i oss alla, en kraft som kommer fortsätta att bära oss, systerskapet är förvandlande till sin karaktär, det är därför det är så fruktat av männen, eftersom de vet att de inte är starkare än alla dessa kvinnor tillsammans, eftersom de vet att det är någonting som exkluderar dem, som inte behöver dem, som inte önskar dem, eftersom de själva egentligen vet om sin överflödighet och inte tycker om att få den upp i ansiktet, eftersom de vet att världen vore en bättre plats utan dem, eftersom de vet att de är oförmögna att bilda ärliga och respektfulla relationer med andra mänskor.

Systerskapet är inte beroende, är inte inkräktning på varje persons fria val, systerskapet är en koalition mellan fria individer, ett sätt att visa på att vi är starkare tillsammans, ett sätt att visa på att kärleken finns och att den går att finna, systerskapet är inte krav ställda på ett sådant sätt att de måste följas, systerskapet är ett ansvar som tas av fria individer därför att de vill, därför att de kan, systerskapet är inte makt utövad på någon annans bekostnad, systerskapet är ett maktlöst förhållande där vars och ens behov tillfredsställs, systerskapet är inte dystopi utan utopi, men en utopi som levs, som erfars, systerskapet är inte en instängande mekanism utan en frihet, ett sätt att vara friare tillsammans på, systerskapet är inte hat och avstängande mekanismer utan kärlek.

Systerskapet är maktlöst, i en värld där makt görs i relationer är systerskapet en utopi, någonting en inte trodde att en skulle få uppleva, någonting som är så fantastiskt att en frågar sig själv om det är verkligt, men det är det, och systerskapet är helt utan våld, systerskapet tar hand om skadorna som en åsamkats av män, systerskapet hjälper till att läka de skadorna, systerskapet är maktlöst på det sättet att ingen i det har några maktanspråk, någon vilja att äga den andre eller göra den andre beroende av en, och eftersom systerskapet är fritt från makt är det en fristad i en värld där makt utövas på alla håll och kanter, i en värld där våld utövas överallt, systerskapet är en fristad som en kommer till och där en kan andas ut, där en kan läka, där en kan välja att leva igen.

Systerskapet är styrka, tillsammans är vi starkare, systerskapet är någonting att hämta styrka ur när en har tappat bort sin egen, systerskapet är styrka på det sättet att det får en att inse allt som är fel i världen och hur en skulle vilja att det såg ut, det får en att kämpa för att det ska bli så, om så bara för en liten stund, om så bara på en enda plats, systerskapet är styrka på det sättet att vi tar hand om varandra, läker varandras sår och omvandlar dem till styrka, allt det vi har varit med om, allt det vi har upplevt, blir till styrka i systerskapet, blir till någonting som gör oss starkare, trots att det tidigare har brutit ner oss, trots att det tidigare har fått oss att gå sönder, så omvandlas såren till styrka i systerskapet, så omvandlas allt som gör ont till styrka i systerskapet.

Systerskapet är mod, fantastiskt, svindlande, flimrande mod, systerskapet är det som bär oss när vi inte längre orkar bära oss själva, systerskapet har modet att möta allt det som gör ont, systerskapet har modet att verka för förändring, systerskapet har modet att inte ge upp, systerskapet har modet att tro på att en annan värld är möjlig, och att vi är en del av att skapa denna värld, systerskapet har modet att fortsätta kämpa, fortsätta slåss mot allt det dåliga i världen, mot allt det som män har byggt upp, mot allt det som män står för, systerskapet vet att vi är starkare tillsammans och att tillsammans blir vi oövervinnerliga, systerskapet har modet att samla oss alla tillsammans eftersom det vet att det händer någonting fantastiskt i det mötet, någonting svindlande, någonting glittrande, någonting underbart.

Systerskapet är inte till för män, det exkluderar dem, det visar dem hur överflödiga de faktiskt är, systerskapet är inte en uppvisning för männen, systerskapet är en uppvisning och en styrka enkom för kvinnorna, systerskapet är ett sätt att läka såren som männen åsamkat oss, systerskapet är ett sätt att säga ifrån, att vägra, att inte längre gå med på männens villkor, eftersom villkoren är helt felställda, eftersom villkoren inte tillåter oss att vara de fria individer som vi vet att vi kan vara, eftersom kraven gör oss till mindre mänskor än vad vi kan vara, systerskapet är ett sätt att skapa våra egna villkor, att själva rita om kartan eller helt och hållet kasta bort kartan, systerskapet är ett enda långt fuck you till männen, till allt som de står för, till allt som de är.

Systerskapet är ömhet, är en ömhet ärligt visad och respektfullt given, systerskapet är en förmåga att få vara svag och behövande, systerskapet känner ömhet med allt i världen utom männen, systerskapet tror på ömhetens givande kraft, systerskapet tror på ömheten som förändrande kraft, som möjlighet till att nå in till det riktiga, viktiga livet, systerskapet vet att om världen styrdes av systerskapet så skulle den se väldigt annorlunda ut, så skulle ömheten och kärleken råda, systerskapet odlar sin ömhet aktivt, systerskapet känner ömhet för varandra, för allt det som en inte rår över, för alla skador som en har åsamkats, för alla sår som inte läker hur mycket en än försöker läka dem, för all skit som en har i sig av att ha levt i ett skitsamhälle så länge, för allt det en vill vara och allt det en är.

Systerskapet är som fint vin, någonting som värmer ens insida och gör en flimrande och glittrig och lycklig, systerskapet är det kitt som håller oss samman, systerskapet är en lycka som ingen annan, systerskapet är kaffe och mentolcigaretter i parken nedanför där vi bor, systerskapet är att åka hem till dig och sitta i din soffa och prata om ångest och livet och relationer, systerskapet är att sitta på bryggan med vin och cigaretter och prata om skrivandet, om litteraturen, systerskapet är att åka tåg i sju timmar för att träffa dig i några minuter och sitta på ett café med böcker överallt runt omkring oss och prata om döden, systerskap är att veta att du finns därute när jag inte får tag på dig och veta att du precis som jag fortsätter kämpa, fortsätter leva, fortsätter älska.

Systerskapet är att se, att verkligen se den andre, att se alla dess svagheter och styrkor, alla dess sorger och skador, allt det som den kommer med och som den inte kan hjälpa, allt det som det här skitsamhället har åsamkat den, allt det som du skulle vilja kunna hjälpa att läka, för det är allt vi vill, att få läka, att få läka tillsammans, vi vill tro att skadorna inte är omöjliga att läka, vi vill tro på en värld där såren blir till ärr, vi kommer alltid minnas skadorna men de orsakar oss inte längre smärta, vi vill tro på att systerskapets kraft är så stor att den kan läka skadorna, vi vill tro på att en annan värld är möjlig, en värld där en inte utsätts för några skador från första början, en värld där alla behandlar alla med respekt och ärlighet och kärlek och nyfikenhet.

Systerskapet är allt vi har att ge, allt vi vill skapa för varandra, all kärlek vi kan ge varandra, allt skapande vi kan göra tillsammans, alla viktiga samtal som vi kan föra, alla tystnader som vi kan dela, alla texter som vi kan ge varandra, alla böcker som vi kan läsa tillsammans, allt vin vi kan dricka tillsammans och alla mentolcigaretter vi kan röka tillsammans, all stöttning vi kan ge varandra, alla kramar och kyssar vi kan ge varandra, all förståelse vi kan ge varandra, allt liv vi kan ge varandra, allt det svindlande som vi kan dela, allt det svåra som vi kan dela, alla sår som vi kan läka tillsammans, alla promenader vi kan ta tillsammans, alla bad som vi kan bada tillsammans, alla cykelturer som vi kan ta tillsammans, all kärlek vi kan ge varandra, allt vi har att ge.

Systerskapet är en värme, som våra frusna hjärtan behöver så mycket att de nästan går sönder när de får den, så länge har vi legat frusna i marken, och när vi äntligen tinar upp gör vi det med smärta, men det är en smärta som är värd det, eftersom den får oss att känna att vi lever, eftersom vi äntligen känner allt så starkt som vi vill känna det, eftersom vi äntligen kan tänka klart efter att ha befunnit oss i en sådan dimma, och systerskapet finns där och tar emot oss, tar emot våra stackars bankande hjärtan, tar emot oss när vi faller, tar emot oss när vi går sönder, för sönder går vi, gång på gång går vi sönder men vi läker alltid med systerskapets hjälp, med värmen som det utstrålar, som en vacker sol en sommardag strålar systerskapet ut värme och fyller oss med små solar.

Systerskapet är allt detta och lite till, systerskapet befinner sig utanför begreppsramarna och går inte att fånga in, går inte att kategorisera, går inte att förklara, systerskapet växer sig vilt och växande ut ur alla ramar och kategorier, systerskapet är ett uppror mot ramarna och kategorierna, systerskapet är alla våra önskningar gjorda till realitet, systerskapet är läppstiftskyssar och mentolcigaretter, systerskapet är att säga att jag ser dig, systerskapet är att ta hand om varandras skador, systerskapet är att skapa tillsammans, systerskapet är att älska högt och lågt, älska allting runt omkring en utom männen, systerskapet är att vägra gå med på vad den här världen vill göra en till, systerskapet är att fucka upp, inte ge upp, systerskapet är ett rop och en bön om att få älska och bli älskad.