Sammanställning av frågor och svar som Statens folkhälsoinstitut besvarat under 2011 Gemensamt serveringsutrymme 8 kap. 14 andra stycket Av lagtexten framgår att särskilt tillstånd kan dock meddelas för flera tillståndshavare att utnyttja ett gemensamt serveringsutrymme. Det betyder att man inte bara kan ha ett gemensamt tillstånd. För att kunna få ett sådant särskilt tillstånd ska man alltså vara tillståndshavare. Statens folkhälsoinstitut ser dock inga hinder för att personer ansöker om ett eget serveringstillstånd samtidigt som de ansöker om ett särskilt tillstånd för ett gemensamt serveringsutrymme. Liksom att kommunen kan välja att samtidigt behandla både ansökan om serveringstillstånd och ansökan om särskilt tillstånd om gemensamt serveringsutrymme. Möjligheten att få ett särskilt tillstånd till att utnyttja ett gemensamt serveringsutrymme gäller både för stadigvarande serveringstillstånd till allmänheten och tillfälligt serveringstillstånd till allmänheten. En ansökan om ett särskilt tillstånd om att utnyttja ett gemensamt serveringsutrymme ska göras gemensamt av alla sökande. Kommunen ska utfärda ett tillståndsbevis för det särskilda tillståndet. På beviset ska det finnas uppgifter om samtliga tillståndshavare, se FHIFS 2010:6 om tillståndsbevis 4. Tillståndsbeviset ska i övrigt utformas enligt föreskrifterna. På tillståndsbeviset anges även tillståndshavarnas egna restaurangnummer (som deras egna serveringsställen har) Det finns särskilda kategorikoder för stadigvarande servering vid gemensamt serveringsutrymme, se föreskriften. När det gäller tillfälliga tillstånd är det ingen uppgift som Folkhälsoinstitutet tar in och det finns inget restaurangnummer eller kategorikod för sådana tillstånd. I övrigt ska tillståndsbevis för tillfällig servering i tillämpliga delar utformas enligt föreskrifterna. De stadigvarande serveringsställenas egna serveringsutrymmen kan ingå i det gemensamma serveringsutrymmet. Men om tillståndshavarna vill ha kvar ett eget serveringsutrymme utöver det gemensamma ser inte Folkhälsoinstitutet att det möter något hinder. Observera att ett serveringsutrymme ska ligga i anslutning till serveringsstället vilket även gäller för det gemensamma serveringsutrymmet. Det framgår av 8 kap. 14 att ett tillstånd omfattar ett visst avgränsat utrymme och av 8 kap. 15 att kök ska finnas i anslutning till serveringslokalen för stadigvarande tillstånd till allmänheten. Men även vid tillfälliga serveringar ska serveringsutrymmet ligga i anslutning till serveringsstället eftersom det annars är svårt att upprätthålla kravet på att tillhandahålla tillredd mat och överblickbarhet. 1 (14)
Fråga: Kan ett gemensamt serveringsutrymme beviljas för slutna sällskap? Svar: Nej. Slutna sällskap är inte längre slutna om de blandas ihop, de ska hållas åtskilda. I annat fall är det att se som servering till allmänheten. Om en tillståndshavare har flera lokaler så är det möjligt att ha olika slutna sällskap samtidigt men i åtskilda lokaler. Det här har inte ändrats sedan lag om handel med drycker (LHD) och finns angivet i Lagar och politik kring alkohol, en kommentar till LHD, Arne Hillbo s. 140. Fråga: Kan en tillståndshavare med serveringstillstånd till allmänheten och en tillståndshavare med serveringstillstånd till sina medlemmar, klubbrättighet, tillsammans ha en fest för enbart det slutna sällskapet, dvs. medlemmarna? De önskar använda respektive tillståndshavares serveringslokal samt sammanbindande lokaler i huset. Kan dessa två parter ansöka om tillstånd till gemensamt serveringsutrymme? Svar: När det gäller gemensamt serveringsutrymme är det platsen som helhet som ska vara överblickbar. Det innebär att samtliga tillståndshavare ska ha tillsyn över det gemensamma utrymmet. Huvudprincipen är att varje tillståndshavare ansvarar för ordningen för sin servering (prop. 2009/10:125, s. 102). Om det kravet uppfylls så kan det vara möjligt även om regeln främst är avsedd för tillståndshavare som driver restaurangrörelse (dvs. inte ett särskilt slutet sällskap med tillstånd, klubbrättighet) med tillstånd för servering till allmänheten (i prop. 2009/10:125 s. 101 f. är det restauranger som nämns). Fråga: Kan ett gemensamt serveringsutrymme delas av tillståndshavare och andra restauratörer som inte har serveringstillstånd? Svar: Nej, det är tillståndshavare som kan ansöka om att få dela på ett gemensamt serveringsutrymme. Catering 8 kap. 4 Fråga: Det är väl rätt uppfattat att om cateringtillstånd meddelats så kan partihandlarna leverera alkoholdryckerna till den plats där tillställningen ska vara. De har väl möjlighet att leverera till annan plats än där företaget har sitt säte/kök? var: Ja, leverans får ske dit där tillställningen äger rum. Partihandlaren får förvissa sig om att det är rätt mottagare. Fråga: Hur ska brandsäkerheten intygas? Svar: När det gäller brandsäkerhet skulle kommunen ta hänsyn till det enligt gamla alkohollagen (7:8 första stycket tredje meningen) vid ansökan om stadigvarande serveringstillstånd till allmänheten. Nu har man utvidgat bestämmelsen till att även gälla stadigvarande serveringstillstånd för slutna sällskap. Det är troligt att samma lokaler används flera gånger och att kommunen i framtiden kommer att ha kännedom om att den lokal som anmälan gäller är lämplig från brandsäkerhetssynpunkt. Det kan innebära att när kommunen har kännedom om lokalen och dess brandsäkerhet krävs inte att tillståndshavaren vid anmälan behöver bifoga dokument om lokalens lämplighet från brandsäkerhetssynpunkt. Observera att brandskyddskravet inte gäller 2 (14)
cateringverksamhet som sker i lokaler som inte är avsedda för allmänheten, t.ex. enskilda hem, en arbetsplats, FHIFS 2010:8 3 andra stycket. Fråga: Serveringstider? Svar: Vid beslut om serveringstider för cateringverksamhet kan en utgångspunkt vara att servering beviljas inom normaltiden (8 kap. 19 ). Kommunen vet inte var tillståndshavaren kommer att servera och kan inte som vid andra tillståndstyper göra en prövning utifrån ställets placering. Samtidigt är tanken med att införa cateringtillstånd att det ska underlätta för den som vill bedriva sådan verksamhet. Och om det inför varje serveringstillfälle blir mer en regel än ett undantag att tillståndshavaren behöver ansöka om utsträckt serveringstid har bestämmelsen förlorat en del av sitt syfte. En vägledning för kommunen kan vara vilka serveringstider som meddelats tidigare för servering i slutna sällskap. Kommunen får också genom anmälan vetskap om mellan vilka tider en viss tillställning ska pågå och har möjlighet att följa upp verksamheten med tillsynsbesök. Fråga: Kan man godkänna en lokal men begränsa tiden för serveringen? Svar: Serveringstiden är beslutad när serveringstillståndet meddelas och tiden ska anges i tillståndsbeviset. Det är inte möjligt att meddela villkor efter meddelat beslut. Om det finns begränsningar för lokalens användande, t.ex. hur sent servering får pågå, som leder till att serveringstiden enligt tillståndet inte kan nyttjas fullt ut, så begränsas förstås möjligheten att servera av den anledningen. Fråga: Ska serveringsansvarig vara på plats hela serveringstiden? Även i hemmet? Svar: Ja en serveringsansvarig ska finnas på plats under hela serveringstiden och det gäller även i privata hem. Fråga: Får andra alkoholdrycker finnas i lokaler som är privata (t.ex. arbetsplats, hem)? Förtäras i lokalen? Svar: Regeln är att det är ett förbud att dricka andra alkoholdrycker än de som serverats i enlighet med tillståndet och att dessa alkoholdrycker inte heller får förvaras på serveringsstället, 8 kap. 24. Under den tid cateringföretaget är på plats så är det servering enligt alkohollagens bestämmelser som gäller. Då får det inte förtäras andra alkoholdrycker i lokalen. När det gäller förvaring (om gästerna har alkoholdrycker med sig eller om det är servering i kundens hem och det finns andra alkoholdrycker där än de som tillståndshavaren har med sig) så bör regeln i 11 kap. 9 medföra att tillståndshavaren inte döms till ansvar då det kan vara en sådan omständighet där det framgår att drycken var avsedd för annat än försäljning eller förtäring på platsen. Även här får man ta hänsyn till att regeln tillämpas under den tid cateringföretaget är på plats. Fråga: Kan flera cateringföretag dela på ett kök och vad avses med ett eget kök? Svar: Folkhälsoinstitutet har gjort den tolkningen att det är ett eget kök som avses, dvs. köket kan inte delas av flera företag. Ett delat kök kan försvåra för kommunens tillsyn, t.ex. matutbud och alkoholdrycker som förvaras på tillredningsstället m.m. I lagen är det 3 (14)
klart uttalat att den som bedriver (tillståndshavaren) cateringverksamhet ska ha ett eget kök för tillredning av mat (8 kap. 4 ). Med eget kök får avses att man antingen äger köket eller har dispositionsrätt till köket, vilket regleras i ett hyresavtal. Fråga: Vad gör man av en anmälan? Vad räknas som skälig handläggningstid? Hur ska en anmälan hanteras om inte den anmälda lokalen kan godkännas? Svar: När kommunen får in en anmälan om lokal för catering ska kommunen göra en sakprövning, Följande kan kommunen ta hänsyn till när den ska besluta om att godkänna en lokal för cateringverksamhet: lokalen ska omfatta ett visst avgränsat serveringsutrymme (8 kap. 14 ), den ska vara tillräckligt stor för sällskapet, den ska vara lämplig från brandsäkerhetssynpunkt (8 kap. 16 ). När det gäller kravet om brandsäkerhet gäller det inte för privata lokaler, FHIFS 2010:8 3 andra stycket. Det är inte möjligt att vägra godkänna en lokal med hänvisning till att kommunen befarar att lokalens placering medför olägenheter i fråga om ordning och nykterhet eller särskild risk för människors hälsa (8 kap. 17 ). Den bestämmelsen kan användas vid en prövning av en ansökan om ett serveringstillstånd. Om kommunen anser att lokalen inte kan godkännas och bristerna inte kan åtgärdas ska tillståndshavaren få besked genom ett beslut om att inte godkänna lokalen. Folkhälsoinstitutet har fått en fråga om det kan ske genom att anmälan avvisas, jmf med anmälan enligt lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning. Frågan är i och för sig förvaltningsrättslig. Ett godkännande av lokalen är ett krav för att tillståndet ska kunna användas och Folkhälsoinstitutet ser ingen annan lösning än att kommunen gör en sakprövning av de omständigheter som framkommer av anmälan innan beslut tas. När det gäller övriga rutiner för godkännande såsom handläggningstid är det en fråga som kommunen själv får utforma (prop. 2009/10:125, s. 100). När en lokal blir känd och återkommer så bör det innebära kortare handläggningstid. Men t.ex. beroende på hur lokalen ska användas kan det behövas ett nytt intyg om lokalens lämplighet från brandsäkerhetssynpunkt. Fråga: Kan ett cateringbolag använda sig av en yta, t.ex. en skogsdunge, som serveringslokal i alkohollagens mening? Svar: Enligt 8 kap. 14 alkohollagen ska serveringstillstånd omfatta ett visst avgränsat utrymme. Det ska jämföras med bestämmelsen om catering i 8 kap. 4 där serveringen ska ske i en lokal. I den gamla alkohollagen skiljer man på lokal och utrymme. Definitionen enligt den gamla alkohollagen 7 kap. 10 finns i prop. 2009/10:125, s. 101. Med lokal menas utrymme inomhus och med annat avgränsat utrymme avses del av serveringsställe som är beläget utomhus och där alkoholservering förekommer. I författningskommentaren till nuvarande bestämmelse i 8 kap. 14 första stycket anges att stycket motsvarar 7 kap. 10 i den gamla lagen (prop., s. 169). 4 (14)
Eftersom bestämmelsen om catering särskilt anger att den lokal där serveringen äger rum anmäls till kommunen, finner Folkhälsoinstitutet att den som har ett stadigvarande serveringstillstånd för cateringverksamhet inte kan bedriva servering exempelvis i en skogsdunge inom ramen för detta tillstånd. Kunskapsprov 8 kap. 12 andra stycket Fråga: Vilket stöd har FHI i lagstiftning och förarbeten för att i föreskrifter kräva kunskapsprov av den som söker tillfälligt tillstånd för servering till slutet sällskap? Svar: Statens folkhälsoinstitut har rätt att utfärda föreskrifter (FHIFS 2010:7, 8 kap. 12 andra och tredje stycket alkohollagen och 4 2 p alkoholförordningen). I propositionen 2009/10:125 sidan 96 finns motiveringen. Det framgår att kravet bör gälla såväl stadigvarande som tillfälliga tillstånd, men nivån kan skilja. Det finns inget angivet om att sökande av tillfälliga tillstånd till slutna sällskap är undantagna från att göra ett kunskapsprov. Proven har olika antal frågor utifrån typ av tillstånd. Kommunen har även en möjlighet att medge undantag enligt 10 andra stycket i föreskrifterna om kunskapsprov. Kommunernas möjlighet att medge undantag från att göra ett kunskapsprov vid ansökan om tillfälligt serveringstillstånd till slutna sällskap är avsedd för sådana enstaka tillställningar som inte kan antas återkomma. Om någon ansöker vid ett och samma tillfälle om flera tillfälliga serveringstillstånd för olika tillställningar så är inte bestämmelsen om undantag från att göra kunskapsprov tillämplig. Vid en bedömning av om undantag ska göras finns flera faktorer för kommunen att ta hänsyn till. Undantaget i 10 andra stycket gäller ansökan om tillfälligt serveringstillstånd till slutet sällskap vid ett enstaka tillfälle. Dessa tillställningar kan vara mycket olika till sin karaktär. Det kan handla om en bröllopsfest eller annan familjehögtid där det krävs ett serveringstillstånd eller om en större tillställning med kommersiella intressen arrangerade av en näringsidkare eller en förening. Det är därför rimligt att inte ha ett generellt undantag utan låta kommunerna avgöra om serveringen är av sådan art och omfattning att det kan krävas ett prov för att bedöma om tillståndshavaren har tillräckliga kunskaper. Återkommande ansökningar om tillfälliga tillstånd bör behandlas enligt 5 fjärde stycket i föreskrifterna. Observera att om det är fråga om regelbundet återkommande verksamhet kan det vara lämpligare att ansöka om ett stadigvarande tillstånd och då ska sökanden göra prov enligt 5 tredje stycket. Fråga: Vem betalar tolk vid muntliga förhör? Svar: Statens Folkhälsoinstitut har inget bemyndigande att bestämma om kommunernas avgifter. Sveriges Kommuner och Landsting har tagit fram ett cirkulär 10:77 (dnr 10/6222) om avgifter. Fråga: Vem, vilka och hur många ska klara provet i en ideell förening som söker tillstånd? 5 (14)
Svar: När en förening ansöker om tillstånd så är det personer i styrelsen som ska uppfylla kunskapskravet, riktlinjen är minst hälften av styrelsemedlemmarna. Kommunen får bedöma vilken eller vilka personer som har ett betydande inflytande och är aktiva i serveringsrörelsen. Det är samma bedömning som görs i övriga fall när en juridisk person söker serveringstillstånd. Fråga: Hur många i en förening får göra kunskapsprovet? Kan en förening skicka 10 personer bara för att vara säkra på att någon klarar sig? Svar: Nej, det kan den inte. Kommunen ska göra en bedömning av vilka personer som är personer med betydande inflytande, PBI, i verksamheten. PBI är de personer som ansvarar för föreningen och får skriva på handlingar, ingå avtal m.m. Alla PBI personer ska prövas för den personliga och den ekonomiska lämpligheten. Oftast är bara en del av dem aktiva i serveringsrörelsen. Hälften av de PBI personer som ska vara aktiva i serveringsrörelsen ska ha kunskaper i alkohollagstiftningen och göra kunskapsprovet. Se Folkhälsoinstitutets allmänna råd om kunskaper i alkohollagstiftningen i Handbok alkohollagen, s. 73. Fråga: Ska en konkursförvaltare göra ett kunskapsprov? Svar: När det är en konkursförvaltare som ska driva rörelsen vidare under en period så kan det finnas anledning för Folkhälsoinstitutet att medge dispens från kravet att göra ett kunskapsprov. Men om den egentliga driften ska skötas av någon annan än konkursförvaltaren bör kommunen undersöka dennes personliga lämplighet inklusive kunskaper om alkohollagen (prop. 2000/01:97 s. 55). Här får kommunen tillämpa föreskrifterna som vid övriga ansökningar om serveringstillstånd. Rumsservering 8 kap. 5 och 18 Fråga: Får en gäst själv bära alkoholdrycker från baren till sitt rum eller måste personal förflytta dryckerna upp till rummet? Svar: Nej, av lagtexten och det resonemang som återfinns i prop. 2009/10:125 s. 110 f. får det anses framgå att med rumsservering avses endast att serveringspersonal lämnar över alkoholdrycken till hotellgästen vid gästens hotellrum. Alkohollagens regler om till vem servering av alkoholdrycker får ske gäller även vid rumsservering, 3 kap. 7-8. Det är den som serverar som ansvarar för att exempelvis servering inte sker till eller att drycken inte tillhandahålls någon som är under 18 år. Fråga: Om restaurangen drivs av annat bolag än hotellet, ska tillståndshavaren alltid ha en serveringsansvarig på plats under den tid rumsservering erbjuds till hotellgästerna? Svar: Ja, bestämmelsen om serveringsansvarig i 8 kap. 18 alkohollagen gäller även vid rumsservering. I lagtexten anges att bestämmelsen om att tillståndshavare eller serveringsansvarig ska närvara på serveringsstället under hela serveringstiden inte gäller vid rumsservering. Det bör innebära att i ett hotellrum krävs inte detta tillsynsansvar. Det skulle nämligen innebära ett intrång i den privata sfär som ett hotellrum är. I prop. 2009/10:125, s. 110 f. skriver regeringen: det får ankomma på hotellet självt att reglera när sådan service kan erbjudas, med beaktande av de villkor beträffande ansvarsfull servering som alkohollagen uppställer. Vidare kan man läsa i 6 (14)
författningskommentaren på sidan 167 att bestämmelser om bl.a. serveringsansvarig person även gäller för rumsservering. Pausservering 8 kap. 15 Fråga: De som har tillstånd utfärdade före 2011 får de fortsätta servera t.ex. cider vid pausservering? Svar: Nej, det finns en undantagsregel gällande pausservering som är klart uttalad i lagen om vilka dryckesslag som får serveras vid pausservering, 8 kap. 15 fjärde stycket. Det är vin och starköl. Se även övergångsbestämmelser 3. Person med betydande inflytande, PBI, 8 kap. 12 Fråga: I allmänna rådet om lämplighetsbedömning i Handbok alkohollagen (under 7 kap. 7 gamla alkohollagen, 8 kap. 12 nya lagen) står det att minst hälften av de personer med betydande inflytande som är aktiva i rörelsen bör ha kunskaper. Vad menas egentligen att vara aktiv i rörelsen? Vi har t.ex. ett AB där en person är 100 % aktieägare och ledamot samt firmatecknare men inte kommer att arbeta i restaurangen. I bolaget finns ytterligare två personer där en är suppleant utan firmateckningsrätt och den andra extern firmatecknare. De sistnämnda ska arbeta i restaurangen. Vilka räknas som PBI och aktiva i rörelsen? Vilka ska göra kunskapsprov? Svar: Ägaren till aktiebolaget är en person med betydande inflytande i rörelsen (PBI), men denne ska inte vara aktiv i själva serveringsrörelsen. Han eller hon omfattas av bestämmelsen i 8 kap. 12 första stycket alkohollagen Serveringstillstånd får endast meddelas den som visar att han eller hon med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden samt omständigheterna i övrigt är lämplig att utöva verksamheten. Den personliga och ekonomiska lämpligheten ska alltså prövas för ägaren. Däremot bör inte denna prövning omfatta kunskaper om alkohollagstiftningen (8 kap.12 andra stycket), eftersom ägaren inte ska vara aktiv i serveringsrörelsen. Den externa firmatecknaren är också att betrakta som en PBI-person och dessutom ska han eller hon vara aktiv i serveringsrörelsen. För honom eller henne ska det göras en lämplighetsprövning som även omfattar kunskaper om alkohollagstiftningen. Suppleanten ingår inte i den krets som regelmässigt bör lämplighetsprövas, såvida inte suppleanten har en generalfullmakt att företräda bolaget, har ett betydande ägarinflytande eller i övrigt har sådan ställning att ett bestämmande inflytande föreligger (se Kammarrätten i Stockholm, mål nr 3544-09, 2010-02-25). Denna bedömning måste kommunen göra i det enskilda fallet. Matkrav 8 kap. 15 Fråga: kan matkoncept med halvfabrikat anses uppfylla de krav som ställs på matutbud och kök? Svar: För tillstånd för stadigvarande servering till allmänheten och stadigvarande cateringverksamhet krävs att man tillhandahåller lagad eller på annat sätt tillredd mat enligt 8 kap. 15 alkohollagen. Den förändring som har gjorts i lagtexten, i förhållande till den gamla alkohollagen 7 kap. 8, syftar till att möjliggöra även för t.ex. 7 (14)
vegetariska restauranger och restauranger med mat från andra delar av världen att få serveringstillstånd. Uttalandet i prop. 1994/95:89, s. 104, om att köket också ska användas får fortfarande anses gälla. Det innebär att restaurangens kök ska användas för tillagning eller tillredning av den mat som tillhandahålls. Ny matlagningsteknik ska inte vara ett hinder för en restaurang att få ett serveringstillstånd och i prop. 2009/10:125, s. 105 nämns som exempel Sous-vide. Vad vi förstår tillagas maten då i en vakuumförpackning, råvaran läggs i en lufttät plastpåse och tillagas under lång tid. Vi kan inte uttala oss om olika koncept som tillhandahålls inom restaurangnäringen. Det är möjligt att nya koncept kommer ut på marknaden och att dessa presenteras för kommunerna vid en ansökan om serveringstillstånd och det blir en prövning för kommunen i varje enskilt fall om dessa koncept kan anses uppfylla lagens krav på mat och varierat utbud. Folkhälsoinstitutets mening är att det ska finnas ett kök i anslutning till serveringslokalen och att det köket ska användas. Fråga: Hur många rätter krävs? Svar: Folkhälsoinstitutets riktlinje när det gäller stadigvarande serveringstillstånd till allmänheten är fem av varje rätt, dvs. förrätt, huvudrätt och efterrätt. Den vägledning som finns får hämtas ur propositionen (2009/2010:125). I författningskommentaren (s. 169) skriver man om ett varierat utbud vilket innebär ett flertal av såväl förrätter, huvudrätter och efterrätter. Jämför med uttrycket fåtal som bör innebära fler än två (ett par). Efter kl. 23 är kravet lägre men i vart fall ska man kunna erbjuda gästerna flera rätter av enklare slag. Enklare rätter kan vara kalla maträtter eller färdiga maträtter som värms i mikrovågsugn. I lagtexten använder man ordet fåtal och i författningskommentaren ordet flera. Här får avses att man ska kunna erbjuda gästerna fler än två rätter. Folkhälsoinstitutets riktlinje är tre rätter. Observera att restauranger som öppnar först efter klockan 23 och ansöker om stadigvarande serveringstillstånd till allmänheten ska uppfylla samma krav som de som har öppet tidigare på dygnet. Det innebär att restaurangen ska tillhandahålla lagad eller på annat sätt tillredd mat. Det finns inget undantag för en sådan verksamhet och syftet med kravet är att det bara ska vara egentliga restauranger som får stadigvarande tillstånd till allmänheten. För tillfälligt serveringstillstånd till allmänheten och tillstånd för servering i slutna sällskap ställs kravet liksom hittills något lägre. I propositionen (s. 105) skriver man att det bör vara tillräckligt med någon form av tillredd mat och det finns inget krav på ett varierat utbud. Det är tillräckligt att servera prefabricerade maträtter. Lagtexten begränsar dock inte kommunen att göra en bedömning utifrån tillställningens karaktär. Det kan t.ex. finnas anledning att ställa ett högre krav på antalet maträtter vid tillfällig 8 (14)
servering till allmänheten än till ett slutet sällskap av privat karaktär. Syftet är att hålla berusningsnivån lägre genom att servera mat och då är det rimligt med ett visst utbud som gästerna förväntas beställa. Uttrycket någon form av tillredd mat bör avse åtminstone en tillredd maträtt. Antalet rätter kan således vara lägre än vad som krävs efter klockan 23 vid stadigvarande servering till allmänheten men hänsyn bör tas utifrån karaktären av arrangemang. Observera att kraven för stadigvarande cateringverksamhet för slutna sällskap är samma som för stadigvarande tillstånd för servering till allmänheten. Slutligen får det uppmärksammas att riktlinjer för antal maträtter endast är en del av den helhet som kommunerna tar med i sin bedömning vid prövning av en ansökan om serveringstillstånd, se mer i dokument Krav på mat och utrustning: http://www.fhi.se/handbocker/kunskapsplan/krav-pa-mat-och-utrustning-enligt-nyalkohollag/ Provsmakningstillstånd 8 kap. 2 och 6-7 Fråga: Vad är definition av provsmakning? Svar: Förmodligen får man här se till vilken alkoholdryck som ska provsmakas. Det kan vara rimligt att det är olika mängd beroende på om det avser t.ex. spritdryck eller vin. I prop. 2009/10:125 s. 113 finns ett exempel angivet Vid provsmakning av en dryck ges normalt en mycket liten mängd, oftast motsvarande en matsked eller mindre. Folkhälsoinstitutet har ingen annan vägledning. Sammanfattning av lathund provsmakning från Systembolaget Vin öl spritdryck Antal sorter 4 6 4 Antal cl/sort 5,5 8 2 Fråga: Provsmakning på ett tillverkningsställe. Kan det vara ett stadigvarande eller ett tillfälligt tillstånd? Svar: En tillverkare av alkoholdrycker kan söka ett stadigvarande provsmakningstillstånd som gäller vid tillverkningsstället. Det framgår inte av lagtext och det finns inget skrivet i prop. 2009/10:125 om även ett tillfälligt provsmakningstillstånd kan sökas vid ett tillverkningsställe. Och förmodligen finns det inte något behov av en möjlighet att få ett tillfälligt provsmakningstillstånd vid ett tillverkningsställe. Det skulle inte innebära någon skillnad på uppställda krav, t.ex. finns inte något krav på kök för ett stadigvarande provsmakningstillstånd, jämför med stadigvarande serveringstillstånd. Kan det återkallas? Svar: Ja, ett provsmakningstillstånd som gäller på tillverkningsstället kan återkallas. Samma regler gäller som för ett serveringstillstånd, se sidan 114 nämnda proposition. Fråga: Kan ett tillfälligt provsmakningstillstånd återkallas (tillfälligt provsmakningstillstånd avser partihandlare, 8 kap. 6 första stycket 2)? 9 (14)
Svar: Ja, det framgår av nämnda proposition s. 113. Vad gäller sanktioner för den som inte sköter sig är det ingen skillnad när det gäller innehavare av serveringstillstånd (här avses provsmakning enligt 8 kap. 6 första stycket 1, eller 7, Folkhälsoinstitutets kommentar). Beträffande de tillfälliga tillstånden för provsmakning ska samma regler gälla som för tillfälliga serveringstillstånd. Ett tillfälligt provsmakningstillstånd kan även sträcka sig över flera dagar och missköter tillståndshavarna sin verksamhet så kan kommunen vidta åtgärder enligt 9 kap. 17 eller 18. Fråga: En tillverkare köper in malt, humle och jäststam. Är förädling av jäststam att likställas med råvara som produceras på den ena gården? Och kan i så fall tillverkaren få ett provsmakningstillstånd enligt 8 kap. 7 alkohollagen? Svar: Enligt 8 kap. 7 alkohollagen är det möjligt för tillverkare att erbjuda provsmakning av alkoholdrycker som tillverkats från råvaror som producerats på den egna gården. Bestämmelsen kan tolkas som att samtliga råvaror ska vara producerade på gården, men enligt Folkhälsoinstitutet bör bestämmelsen kunna avse de huvudsakliga ingredienserna. En ytterligare vägledning inom området finns i uttalandet i SOU 2010:98, Gårdsförsäljning, delbetänkande av Utredningen om vissa alkoholfrågor, s. 108, där innebörden av kravet på egenproduktion av råvaror tas upp. Där anges följande: För det första gäller de aktuella bestämmelserna enbart alkoholdrycker som är producerade på den egna gården av egna råvaror, vilket utesluter t.ex. ölbryggerier. Det kan ses som en indikation på att utredningen antar att öltillverkare normalt köper exempelvis korn för framställning av malt, som är en huvudsaklig råvara vid öltillverkning, istället för att odla kornet själv. Mot bakgrund av detta finns stöd för en tolkning att enbart egenproducerad jäst inte är tillräckligt för att få särskilt tillstånd för provsmakning enligt 8 kap. 7. Fråga: I 8 kap 6 första stycket 1 står det att den som har ett stadigvarande serveringstillstånd kan anordna provsmakning vid arrangemang riktade till allmänheten. Är det då tillräckligt att det stadigvarande tillståndet gäller för servering i slutet sällskap? Svar: Det stadigvarande tillståndet som avses i 8 kap. 6 ska enligt Folkhälsoinstitutets tolkning gälla för serveringstillstånd till allmänheten. I den mån bestämmelsen kan verka otydlig finns det stöd för tolkningen i prop. 2009/10:125, s. 113 tredje stycket. Det föreslås sålunda att en restauratör som har serveringstillstånd ska kunna anordna provsmakning av alkoholdrycker inom ramen för sitt serveringstillstånd. Vår tolkning är att den som har ett serveringstillstånd som är begränsat till slutna sällskap inte kan anordna provsmakning riktad till allmänheten. Fråga: Vem ansvarar för provsmakning vid ett arrangemang på ett serveringsställe enligt 8 kap. 6 första stycket 1? Svar: Det var redan enligt gamla alkohollagen möjligt, och är fortfarande, för en tillståndshavare att hålla provsmakningar inom ramen för sitt serveringstillstånd. Det ställs då ett krav på att tillståndshavaren tillhandahåller tillredd mat. Här förutsätts inte att det är ett speciellt arrangemang dit konsumenter med särskilt intresse för en viss alkoholdryck sökt sig. Det kan erbjudas den gäst som besöker restaurangen. Om tillståndshavaren vill använda en konsult som ska informera om dryckerna är det viktigt att reglerna om marknadsföring följs. Är det en partihandlare som kommer dit och pratar ska informationen vara saklig och opartisk då det annars kan ses som en påträngande marknadsföringsåtgärd som inte är tillåten (7 kap. 1 ). 10 (14)
Frågan har bl.a. belysts av Alkoholinspektionen som ställde sig tveksam till att en restaurang under några veckor tänkte anordna ett särskilt gästspel med tema för mat och vin och där tillverkare och partihandlare skulle bjudas in för att informera gästerna om druvor, produktion samt vara restaurangen behjälplig under gästspelet (skrivelse 258/97). Skrivelsen togs fram i samråd med Konsumentverket. I nya lagen har det nu särskilt reglerats om provsmakning vid ett arrangemang anordnat av en tillståndshavare. Här avses mässliknande förhållanden. Det kan framhållas att provsmakning av alkoholdrycker till sin art är begränsad på så sätt att provsmakning ska ske av små mängder, så små att lagstiftaren anser att något krav på tillhandahållande av mat inte behövs. Det ska jämföras med annan servering av alkoholdrycker som tillståndshavaren har rätt till utan sådana begränsningar. En provsmakning av alkoholdrycker som sker i enlighet med alkohollagens regler ska inte kunna leda till oordning och onykterhet. I förarbetena anges vidare att en mässa har mer karaktär av konsumentupplysning och vänder sig främst till personer som vill prova kvalitén på olika drycker. Konsumenten som går dit är medveten om att det handlar om marknadsföring av alkoholdrycker. Det är viktigt att betona att det är en skillnad på provsmakning och vanlig servering av alkoholdrycker. Tillståndshavaren har ansvaret för att provsmakningen sker enligt alkohollagens regler. Tillståndshavarens anmälan om arrangemanget till kommunen ska följa bestämmelserna i föreskrifterna (FHIFS 2010:8). Till arrangemanget kan tillståndshavaren bjuda in partihandlare som får ställa ut sina varor. All försäljning av alkoholdrycker ska ske genom tillståndshavaren. Folkhälsoinstitutets tolkning är att partihandlarna, dvs. utställarna, får informera om dryckerna och om tillståndshavaren kan säkerställa en ansvarsfull servering, även hjälpa till med serveringen av smakproven. Eftersom lagstiftaren infört en särskild bestämmelse och med rätt för Folkhälsoinstitutet att föreskriva vad en anmälan om provsmakning ska innehålla, får det förutsättas att man ville ge nya möjligheter för en tillståndshavare att arrangera provsmakning. Tillståndshavaren ansvarar hela tiden för tillsynen vid arrangemanget på serveringsstället. Och pågår samtidigt annan serveringsverksamhet ska arrangemanget för provsmakning vara skilt från övrig verksamhet på restaurangen. Det finns även anledning att fundera över begreppet anställning. Vad som är avgörande för ett anställningsförhållande är att den som anlitas ska ha engagerats av tillståndshavaren och vara underställd denne (RegR 2000-02-02, Målnr 2516-1998). Möjligen kan partihandlarna ses som underställda tillståndshavaren vid ett arrangemang för provsmakning. Fråga: Kan man ha provsmakning i en ostbutik? Svar: Nej, det strider mot förvaringsförbudet i 3 kap. 2. Det finns ett särskilt undantag för provsmakning vid tillverkningsställe i tredje stycket. Se även författningskommentar prop. 2009/10:125 sidan 158. Måldokumentet Fråga: Vilken status har dokumentet idag? Svar: Folkhälsoinstitutet har lyft fram Måldokumentet i Vägledning till kunskapsprov. Där skriver vi bl.a. att även om det inte finns något krav på att den som ansöker om 11 (14)
serveringstillstånd ska ha genomgått en utbildning kommer det även fortsättningsvis att finnas ett behov av utbildningar inom alkoholområdet, där Måldokumentet kommer att vara den vägledning som utbildningsföretagen kan använda sig av. Läs mer: http://www.fhi.se/handbocker/kunskapsplan/vagledning-tillkunskapsprov/utbildningar-i-alkohollagens-regler/ Lager av alkoholdrycker på ett serveringsställe 4 kap. 1-2, Fråga: Varför är det begränsat till enstaka varor som får återsäljas till partihandlare? Svar: I annat fall är det att se som partihandel och partihandel får endast ske av den som är partihandlare eller av Systembolaget, 4 kap. 1, 5 kap. 1 tredje stycket alkohollagen (2010:1622). Den som planerar att avsluta sin serveringsrörelse får göra sig av med lagret genom försäljning till konsument inom sitt serveringstillstånd eller om det är möjligt så kan han/hon välja att sälja lagret till den som övertar rörelsen. Det kan förstås bara ske av de alkoholdrycker som köparen av rörelsen har fått tillstånd att servera. Den här bestämmelsen fanns med redan i Lag om handel med drycker, LHD, men då fanns även ett system med ett förenklat förfarande vid överlåtelse (23 tredje st, och tidigare i rusdrycksförsäljningslagen) där tillståndsmyndigheten kunde medge att tillståndet överfördes på den som köpte rörelsen. Vid sådan överlåtelse skulle tillståndsmyndigheten utan onödig fördröjning behandla ärendet och detta förenklade förfarande var nog anledningen till att man vid LHD:s tillkomst införde en regel om att lagret kunde säljas direkt till köparen. Bestämmelsen om att få sälja lagret överfördes även till den gamla alkohollagen (4 kap. 6 ) och till nu gällande alkohollag (3 kap. 11 ). I de fall en serveringsrörelse tvingas läggas ner så finns möjlighet att sälja lagret tillbaka till en partihandlare eller Systembolaget (3 kap. 11 andra stycket). Observera att lagtexten är ändrad i förhållande till gamla alkohollagen. I 3:11 står det om verksamheten avvecklas till följd av att godkännande (vilket avser partihandel, tillverkning, handel teknisk sprit) har återkallats eller då det finns andra tvingande skäl. Tidigare stod det tillståndet eller godkännande eller att det finns andra tvingande skäl. I författningskommentaren skriver man att 3:11 motsvarar 4:6 och att andra stycket är oförändrat jämfört med gamla lagen och därför får vi förutsätta att möjligheten även gäller för tillståndshavare. Det finns inte några andra sätt än de som redogjorts för ovan för en tillståndshavare att göra sig av med ett lager av alkoholdrycker när han/hon tänker sälja sin rörelse. Tyst beviljande Fråga: Vad händer om en kommun inte fattar beslut inom fyra månader i ett ärende som gäller serveringstillstånd? Vad gäller om kommunen inte underrättar sökanden om att handläggningstiden inte hålls? 12 (14)
Svar: Tyst beviljande är en princip som innebär att en ansökan ska anses beviljad om inte en myndighet har fattat beslut inom en viss angiven handläggningstid. Enligt tjänstedirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden) art. 13.4, med hänvisning till 13.3, blir i korthet en ansökan beviljad om ärendet inte avgörs inom den bestämda tidsfristen. 13.4 ger i andra meningen utrymme för att göra undantag från detta om det är motiverat av tvingande hänsyn till allmänintresset,. Av 5 alkoholförordningen (2010:1636) framgår att en kommun ska fatta beslut i ett ärende om serveringstillstånd inom fyra månader från det att en fullständig ansökan har kommit in till kommunen. Ett mottagningsbevis ska skickas till sökanden. Om det är nödvändigt på grund av utredningen av ärendet får handläggningstiden förlängas med högst fyra månader. Sökanden ska informeras om att skälen för handläggningstiden förlängs innan den ursprungliga tidsfristen har gått ut. I förarbeten m.m. anges att tyst beviljande inte ska tillämpas vid handläggning av serveringstillstånd enligt alkohollagen. I prop. 2008/09:187 Genomförande av tjänstedirektivet, s. 93-106 behandlas de lagar som bör undantas från principen om tyst beviljande. Lagar inom socialdepartementets område tas upp på s. 97 och där nämns alkohollagen med ett tydligt ställningstagande till att man inte bör tillämpa tyst beviljande. Kommerskollegium har diskuterat frågan och anser att det går att luta sig mot uttalandena i prop. 2008/09:187, s. 97 om detta undantag från principen. Tyst beviljande bör alltså inte tillämpas vid handläggning av serveringstillstånd enligt alkohollagen. Vi vill framhålla betydelsen av att handläggningsreglerna i 5 alkoholförordningen följs. Ett mottagningsbevis ska skickas till sökanden när ansökan är fullständig, då börjar tidsfristen på fyra månader att löpa. Om det inte görs kan det finnas risk för att tiden räknas från det att ansökan kom in även om den inte var fullständig och det kan leda till att hela bördan för ev. dröjsmål med kompletteringar från sökandens sida läggs på kommunen. Det är också viktigt med information och motivering till sökanden ifall handläggningstiden förlängs. Om en kommun inte följer dessa regler är det ett brott mot tjänstedirektivet. Enligt Kommerskollegium saknas sanktionsmöjligheter gentemot kommunen, men Sverige skulle kunna anmälas och eventuella böter skulle drabba Sverige, inte den enskilda kommunen. Serveringslokal och utrymme 8 kap. 14 Fråga: Behöver ett stadigvarande serveringsställe ha en lokal inomhus för servering? Svar: Ett tillstånd kan meddelas för servering endast utomhus. Enligt 8 kap. 14 ska tillståndet omfatta ett visst avgränsat utrymme, detta utrymme kan vara en uteservering. Övriga krav på överblickbarhet, personal som har tillsyn över utrymmet, sittplatser etc. ska vara uppfyllda. 13 (14)
Alkoholdryck och volymprocent Fråga: När togs regeln om högsta tillåtna volymprocent bort? Svar: Den fanns med i lagen om handel med drycker men fördes aldrig in i alkohollagen. Ur 1994/95:SoU9: Enligt EES-avtalet skall bestämmelserna i rådets förordning (EEG) nr 1567/89 om allmänna regler för definition, beskrivning och presentation av spritdrycker (EGT nr L 190, 12.6.1989, s. 1) inte utgöra hinder för EFTA-ländernas rätt att på en ickediskriminerande grundval förbjuda utsläppandet på deras nationella marknader av spritdrycker för direkt konsumtion som har en alkoholhalt överstigande 60 volymprocent. I förordningen finns inte några begränsningar vad gäller högsta volymprocent för spritdrycker avsedda för direkt konsumtion. I anslutningsfördraget med EU:s medlemsländer har Sverige inte fått något motsvarande undantag från rådets förordning (EEG) nr 1567/89. Med hänsyn härtill bör någon bestämmelse om högsta volymprocent för tillverkning och försäljning av spritdrycker inte införas i den föreslagna alkohollagen. Utskottet föreslår att riksdagen beslutar att förslaget till 2 kap. 1 andra stycket och 3 kap. 1 andra stycket alkohollagen skall utgå. 14 (14)