Hur ska vi hantera de psykiskt störda lagöverträdarna inom rättsystemet? En analys av 2008 års reform

JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Sofie Jeppsson Hur ska vi hantera de psykiskt störda lagöverträdarna inom rättsystemet? En analys av 2008 års reform Examensarbete 30 poäng Handledare Helén Örnemark Hansen Straffrätt Vårterminen 2010

Innehåll SUMMARY 1 SAMMANFATTNING 3 FÖRORD 5 FÖRKORTNINGAR 6 1 INLEDNING 7 1.1 Syfte och frågeställningar 8 1.2 Metod 9 1.3 Dispostion och avgränsningar 9 2 HUR HAR DE PSYKISKT STÖRDA LAGÖVERTRÄDADE BEHANDLATS GENOM TIDERNA? 12 2.1 Historik 12 2.1.1 Brottsbalkens tillkomst 13 3 ALLMÄNNA UTGÅNGSPUNKTER 15 3.1 Allvarlig psykisk störning 15 3.2 Begreppsbildning 16 3.3 Uppsåtskravet 18 4 HUR BEHANDLAS DE PSYKISKT STÖRDA LAGÖVERTRÄDARNA IDAG? 20 4.1 Särbehandlingens konsekvenser 20 4.2 BrB 30 kap 6 - Före reformen 20 4.3 BrB 29 kap 3 2 p - Före reformen 21 4.4 BrB 30 kap 6 - Efter reformen 22 4.4.1 Vad innebär synnerliga skäl? 23 4.5 BrB 29 kap 3 2 p - Efter reformen 28 5 RÄTTSPSYKIATRISK VÅRD 29

5.1 Förutsättningar för vård 29 5.2 Den nya vårdformen 30 5.3 Det rättspsykiatriska underlaget 30 5.4 Vårdmöjligheterna inom kriminalvården 32 5.5 Etiska överväganden 34 6 VAD ÄR BAKGRUNDEN TILL 2008 ÅRS LAGÄNDRING? 37 6.1 Tidigare förslag 37 6.2 Uppdragets omfattning 38 6.3 Behovet av en reform 39 7 VAD INNEBÄR 2008 ÅRS REFORM I REALITETEN OCH VILKA KONSEKVENSER KAN DEN FÅ? 41 7.1 Remissinstansernas synpunkter gällande Ds 2007:5 41 7.2 Praxis 44 7.2.1 RH 2008:90 (Rödebymålet) 44 7.2.2 NJA 1995 s. 48 (Flinkfallet) 47 7.2.3 RH 2009:14 48 7.2.4 B- 945-09 50 8 HUR KAN REGLERINGEN AV DE PSYKISKT STÖRDA LAGÖVERTRÄDARNA SE UT I FRAMTIDEN? 52 8.1 Framtidens reglering 52 8.2 Genomgång av SOU 2002:3 53 8.2.1 Straffrättsligt ansvar 53 8.2.2 Vårdbehov 56 8.2.3 Samhällskydd 59 9 SAMMANFATTANDE ANALYS 64 Bilaga A - EKMR art 5 70 BILAGA B - THE DECLARATION OF HAWAII 71 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 75 RÄTTSFALLSFÖRTECKNING 79

Summary How mentally disordered offenders should be treated in the justice system is an issue constantly under discussion. This group has for a long time been treated differently in criminal law. The questions of these offenders are very complex and no easy solutions are likely to find. This area is characterized by conflicting interests, where humanity and public protection are two of the most central. Over the past fifteen years, a number of government investigations have been presented. The investigations have included various proposals on how to improve the situation for mentally disordered offenders and also for society in large. There are very few investigations that have led to any changes, except for a reform that came 2008. The reform from 2008 Penalties for mentally disordered offenders, were directed to correct some deficiencies in the system for mentally disordered offenders. The aim was not to make a fundamental reform of the system. The largest change was that instead of using an absolute ban on prison for mentally disordered offenders we now apply a presumption against imprisonment. Imprisonment may today be imposed as a penalty even though an offender has been seriously mentally disturbed during the offense, if there are exceptional reasons. Exceptional reasons can for example be a very serious crime and that the offender at the time of sentencing is of limited or no need of psychiatric care. Prison may still not be imposed for the most severely mentally disordered, that is, those who lacked an understanding for his actions or was incapable of controlling his actions. The purpose of the reform from 2008 was to increase the flexibility in the process of determining penalties for mentally disordered offenders, this by creating room for proportionality and considering the individuals need for psychiatric care. The purpose of my essay is to investigate the background of the reform from 2008, what the reform means and what impact it can have. I will also describe the general problems that are associated with mentally disordered offenders and give an idea of how a future legislation might look like. There are a lot of deficiencies in the current provisions regarding mentally disordered offenders. A small part of these have been corrected by the reform, but at the same time it has given new difficulties. Most of the shortcomings in the system still exist. Some of the problems with the current system are that it does not sufficiently distinguish between care and punishment, that an offender must be found guilty of an offence to receive treatment. Furthermore it is an immense problem that mentally disordered offenders who are not found to be seriously mentally disturbed and therefore are sentenced to prison does not receive requisite psychiatric care. 1

To overcome the problems mentioned above, there are many who advocate a radical reform of the system. Among the bodies considering the proposed legislation half was critical to the reform and even among the bodies that endorsed the reform there was a consensus that a more fundamental reform should have been introduced instead. In 2002, a report was introduced by the so-called Psych responsibility committee, but their proposal did not lead to any legislative changes. The report contained a lot of proposals for fundamental changes of the system for mentally disordered offenders. In brief, the proposal was that accountability once again becomes a prerequisite for criminal liability and that general penalty rules would apply to those who were judged to be accountable. In a reformed system the need for psychiatric care would not control the choice of sanctions but instead affect the execution. Many believe that such a system in a better way would promote the requirements of foresee ability and proportionality. The proposals in the report of 2002 have continuously been discussed and in the reform from 2008 the government wrote that they are working on implementing a major reform based on the report that Psych responsibility committee presented. The government however writes that this will take more time and considerations before such a change could be achieved. 2

Sammanfattning Hur psykiskt störda lagöverträdare ska behandlas inom rättssystemet är en fråga som ständigt diskuteras. Denna grupp har sedan lång tid tillbaka särbehandlats inom straffrätten. Problematiken kring dessa lagöverträdare är väldigt komplex och några enkla lösningar går troligen inte att finna. Området präglas av motstående intressen, där humanitet och samhällsskydd är två av de mest centrala. Under de senaste femton åren har ett antal statliga utredningar lagts fram. Utredningarna har innehållit olika förslag på hur man kan förbättra situationen för de psykiskt störda lagöverträdarna och även för samhället i stort. Det är väldigt få utredningar som lett till förändring men 2008 kom en reform som medförde vissa lagändringar på det aktuella området. 2008 års reform Påföljder för psykiskt störda lagöverträdare var inriktad på att korrigera vissa brister i lagstiftningen kring psykiskt störda lagöverträdare. Syftet var således inte att göra någon genomgripande reform av systemet. Förändringarna innebär bland annat att man istället för ett absolut fängelseförbud ska tillämpa en presumtion mot fängelse. Fängelse kan dömas ut som påföljd trots att personen varit allvarligt psykiskt störd vid gärningstillfället, under förutsättning att det föreligger synnerliga skäl. Synnerliga skäl kan exempelvis vara förhanden om ett mycket allvarligt brott begåtts och gärningsmannen vid domstillfället har ett begränsat eller obefintligt behov av psykiatrisk vård. Fängelse får fortfarande inte dömas ut för de mest allvarligt psykiskt störda, det vill säga de som saknat insikt om sin gärnings natur eller saknat förmåga att kontrollera sitt handlande. Syftet med 2008 års reform är enligt förarbetena att öka flexibiliteten vid påföljdsbestämningen avseende de psykiskt störda lagöverträdarna och därigenom skapa utrymme för proportionalitetsbedömningar samtidigt som den enskildes behov av vård ska beaktas. Syftet med min uppsats är att utreda vad bakgrunden till 2008 års reform är, vad reformen innebär och vilka konsekvenser den kan få. Jag kommer även redogöra för den allmänna problematiken kring de psykiskt störda lagöverträdarna samt ge en bild av hur en eventuell framtida lagstiftning kan komma att se ut. Det finns en hel del brister i dagens reglering avseende de psykiskt störda lagöverträdarna. En liten del av dessa har korrigerats genom 2008 års reform men samtidigt har lagändringarna gett upphov till nya svårigheter. De flesta bristerna i systemet finns således fortfarande kvar. Några av de mest centrala problemen med dagens system är att man inte i tillräcklig utsträckning skiljer på vård och straff, att en lagöverträdare måste fällas till ansvar för brott för att kunna få vård samt att de psykiskt störda lagöverträdare som inte bedöms vara allvarligt psykiskt störda och som 3

döms till fängelse inte får tillgång till erforderlig vård inom ramen för verkställigheten. För att komma tillrätta med ovannämnda problem är det många som förespråkar en genomgripande reform av systemet. Ungefär hälften av de tillfrågade remissinstanserna ställde sig kritiska till att införa 2008 års reform och även bland de instanser som tillstyrkte reformen fanns det en konsensus gällande att en mer genomgripande reform borde ha införts. År 2002 lades ett betänkande fram av den så kallade Psykansvarskommittén, förslaget ledde emellertid inte till någon ny lagstiftning. Betänkandet innehöll en hel del förslag på grundläggande förändringar av systemet gällande psykiskt störda lagöverträdare. I korthet innebar förslaget att tillräknelighet (ansvarsförmåga) återigen skulle bli ett krav för straffrättsligt ansvar och att allmänna påföljdsregler skulle gälla för de som bedömdes vara tillräkneliga. I ett reformerat system skulle vårdbehovet inte styra påföljdsvalet utan istället påverka verkställigheten av påföljden. Många menar att ett sådant system på ett bättre sätt skulle kunna främja kraven på förutsebarhet och proportionalitet. Det som föreslogs i betänkandet från år 2002 är fortfarande aktuellt och i propositionen till 2008 års begränsade reform skriver regeringen att de arbetar på att genomföra en större reform med utgångspunkt i det som Psykansvarskommittén lade fram. Regeringen skriver dock att det krävs mer tid och noggranna överväganden innan en sådan förändring kan bli verklighet. 4

Förord Jag vill först och främst tacka min kära familj och mina vänner som har stöttat mig under hela utbildningen. Att skriva min examensuppsats har varit väldigt intressant och utvecklande men utan er hade det inte varit hälften så roligt. Sedan vill jag även rikta ett stort tack till min handledare Helen Örnemark Hansen för mycket bra handledning, uppmuntran och goda råd under skrivandets gång. 5

Förkortningar BrB Ds EKMR HD HSL KvaL LPT Brottsbalken Departementsserien Europakonventionen Högsta domstolen Hälso- och sjukvårdslagen Lagen om Kriminalvård i anstalt Lag om psykiatrisk tvångsvård LRV Lag om rättspsykiatrisk vård LRPU Lag om rättspsykiatrisk undersökning Prop. SOU Proposition Statens offentliga utredningar 6

1 Inledning I alla länder finns särskilda lagbestämmelser för psykiskt sjuka. Samhällets syn på de psykiskt sjuka har alltid påverkat lagreglernas utformning. Frågan är mycket komplicerad och därför alltid intressant att resonera kring. Den svenska regleringen av de psykiskt störda lagöverträdarna är mycket ovanlig. I Sverige kan nämligen en psykotisk person anses vara straffrättsligt ansvarig trots att han/hon vid gärningstillfället helt saknade verklighetsuppfattning. Särregleringen av psykiskt störda sker enligt svensk rätt inte på ansvarsnivån utan istället vid påföljdsvalet. Detta innebär att domstolen först ska bedöma om uppsåt eller oaktsamhet föreligger och sedan vid påföljdsvalet ta ställning till om en allvarlig psykisk störning existerar. Vårdbehovet styr vilken påföljd som ska dömas ut. I alla länder i världen utom Sverige, Grönland och tre stater i USA (Idaho, Montana och Utah) tillämpar man istället någon form av den så kallade tillräknelighetsläran. Tillräknelighetsläran innebär i stort att man inte kan anses ansvarig för brott om man till följd av en allvarlig psykisk störning eller liknande saknar förmåga att till fullo förstå vad man gör eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse. Särregleringen för de psykiskt störda sker således på ansvarsnivån. Även Sverige tillämpade tillräknelighetsläran fram tills år 1965. Det internationella perspektivet innebär att den svenska regleringen väcker vissa frågetecken. Den 1 juli 2008 genomfördes det i Sverige en begränsad reform av lagstiftningen för psykiskt störda lagöverträdare. Reformen innebär bland annat att man istället för ett absolut fängelseförbud ska tillämpa en presumtion mot fängelse. Fängelse kan dömas ut som påföljd trots att personen varit allvarligt psykiskt störd vid gärningstillfället, under förutsättning att det föreligger synnerliga skäl. Detta kan exempelvis bli aktuellt om den tilltalade har begått ett mycket allvarligt brott samt har ett begränsat behov av psykiatrisk vård alternativt om den tilltalade i anslutning till gärningen själv har vållat sin bristande förmåga genom rus. I den nya lagtexten stadgas det även att fängelse inte får dömas ut för de mest allvarligt psykiskt störda, det vill säga de som saknat insikt om sin gärnings natur eller saknat förmåga att kontrollera sitt handlande. Tillräknelighet har således till viss del återkommit i svensk lagstiftning men fortfarande ska de som anses vara otillräkneliga anses ansvariga och dömas till påföljd. Dagens svenska modell innehåller således till viss del en lagstiftningsform som funnits i Sverige sedan sent 1960-tal och till viss del ett återinförande av tillräknelighetskriterierna, dock utan att ta steget fullt ut. Att genomföra en begränsad reform av det slag som nu gjorts kan på många sätt anses diskutabelt och väcker därför många frågeställningar. Flera av de berörda remissinstanserna avstyrkte reformen och invändningarna var många. 7

Endast några dagar efter införandet av ovan nämnda reform beslutade regeringen att tillsätta en utredning för att se över den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen. Ett lagförslag skulle enligt regeringen presenteras den 10 juni 2010, men vid en intervju med ett av kansliråden vid Justitiedepartementet informerades jag om att datumet för detta har skjutits upp till den 30 april 2011. I direktiven till den nya utredningsgruppen vid namn Psykiatrilagsutredningen ingår det att utarbeta en ny, pedagogisk och lättillgänglig lagstiftning som är anpassad till de etiska, medicinska och juridiska krav som bör ställas i samband med tvångsomhändertagande av personer med psykisk sjukdom. I uppdraget ingår det att utgå från att Psykansvarskommitténs förslag i SOU 2002:3 kommer genomföras. Genom en sådan översyn vill regeringen skapa förutsättningar för att genomföra den reform som Psykansvarskommittén föreslog och som många har väntat på. SOU 2002:3 handlade i stort om att införa tillräknelighet som ett krav för straffansvar och att allmänna påföljdsregler ska gälla för de som anses tillräkneliga. En sådan modell skulle innebära att Sverige till viss del återgick till den straffrättsliga struktur som avskaffades 1965. 1.1 Syfte och frågeställningar Huvudsyftet med min uppsats är att utreda 2008 års reform. Jag kommer utförligt undersöka vad bakgrunden till reformen är, vad den innebär och vilka konsekvenser den kan få. För att tydliggöra de konsekvenser som reformen kan komma att innebära ska jag applicera de nya reglerna på äldre rättsfall samt redogöra för de fall som kommit efter lagändringen. Utöver detta kommer jag redogöra för vad vissa utvalda remissinstanser anser om reformen. För att ge en rättvisande och läsvärd uppsats kommer jag ge en helhetsbild av hur psykiskt störda lagöverträdare behandlades i det svenska rättsystemet förr och hur de behandlas idag. Vidare kommer jag ta upp den allmänna problematiken kring psykisk störning och brott. Det kommer även finnas ett avsnitt som behandlar hur en trolig framtida lagstiftning kommer se ut. Avslutningsvis kommer jag utifrån det jag tidigare avhandlat på området sammanfatta mina egna åsikter kring den begränsade reformen samt ge förslag på hur jag anser att lagstiftningen gällande psykiskt störda lagöverträdare bör vara utformad i framtiden. Mot bakgrund av de syften jag angett kommer jag utgå från följande frågeställningar: Huvudfrågor: Vad är bakgrunden till 2008 års begränsade reform, vad innebär den och vilka konsekvenser kan den få? Underfrågor: 8

Hur har de psykiskt störda lagöverträdarna behandlats genom tiderna? Hur behandlas de psykiskt störda lagöverträdarna idag? Hur är den rättspsykiatriska vården utformad? Vad är bakgrunden till 2008 års reform? Vad innebär 2008 års reform i praktiken och vilka konsekvenser kan den få? Hur kan regleringen av de psykiskt störda lagöverträdarna se ut i framtiden? 1.2 Metod Jag kommer i första hand använda mig av en traditionell juridisk metod där jag utgår från lagstiftning, förarbeten, rättspraxis och doktrin för att kunna fastställa gällande rätt. Det ämne jag valt är av tvärvetenskaplig karaktär och berör därför även andra områden utöver det juridiska, såsom det psykologiska och kriminologiska. Av den anledningen kommer jag under skrivandets gång även att använda mig av källor från dessa områden. Utöver de källor som ovan nämnts har jag via telefon fått tillfälle att ställa frågor till Göran Nilsson, kansliråd vid justitiedepartementets straffrättsenhet. Göran Nilsson var rättssakkunnigt biträde vid arbetet med 2008 års begränsade reform. Vidare har jag även fått möjligheten att genomföra en kort intervju via telefon med Lars Håkan Nilsson, kriminalvårdens medicinska rådgivare. I de delar jag använt mig av informationen från intervjuerna har jag tillämpat en metod med empiriska inslag. Jag har således inte använt mig fullständig sociologisk empirisk metod. 1.3 Dispostion och avgränsningar Eftersom jag under uppsatsens gång kommer hänvisa till ett stort antal olika statliga utredningar har jag valt att göra en kronologisk förteckning över dessa i bilaga C. Uppsatsen inleds med kapitel två, vilket redogör för hur de psykiskt störda lagöverträdarna har behandlats genom den svenska historien. Syftet med den historiska framställningen är främst att visa hur tillräknelighetsläran tillämpats i Sverige genom tiderna, därav den valda faktaavgränsningen. I kapitel tre har jag valt att lyfta fram några allmänna utgångspunkter som är viktiga för att få en helhetsbild av mitt uppsatsämne. Avsnittet går igenom begreppet allvarlig psykisk störning samt problematiken med uppsåtskravet. 9

I det efterföljande fjärde kapitlet redogör jag för hur de psykiskt störda lagöverträdarna behandlas idag. Jag går igenom hur regleringen såg ut före 2008 års reform, det vill säga då det absoluta fängelseförbudet var rådande. Även om reformen har varit i kraft i snart två år har jag valt att ta med ett avsnitt om det absoluta fängelseförbudet, för att klargöra varför en reform ansågs nödvändig. Fokus ligger på de centrala bestämmelserna BrB 30 kap 6 och 29 kap 3 2 p. Längre fram i kapitlet går jag igenom hur regleringen ser ut idag, efter reformens ikraftträdande. Jag analyserar den nya lydelsen av BrB 30 kap 6, varvid synnerliga skäl står i centrum. Även den nya lydelsen av BrB 29 kap 3 2 p lyfts fram. I kapitel fem finner man en genomgång av den rättspsykiatriska vården. Jag har valt att lyfta fram vilka förutsättningarna är för att få sådan vård, hur domstolarna gör sina bedömningar samt vilka möjligheter kriminalvården har att tillgodose de intagnas vårdbehov. Jag går även igenom vissa etiska överväganden som aktualiseras inom den rättspsykiatriska vården. Kapitel sex och sju behandlar 2008 års reform. Jag har valt att redogöra för de mest centrala delarna i 2008 års reform men inte hela. Detta på grund av utrymmesmässiga skäl och då hela reformen inte är relevant för mina frågeställningar. Kapitel sex tar upp bakgrunden till reformens genomförande samt uppdragets omfattning. För att visa vad reformen innebär i realiteten har jag i kapitel sju valt att redogöra för vissa utvalda remissinstansers synpunkter på reformen. Urvalet av remissinstanser har gjorts utifrån vilka som berörts i störst utsträckning. Under kapitel sju finner man även ett avsnitt som analyserar vissa utvalda rättsfall. Jag har tagit med två rättsfall som meddelats före 2008 års reform och två som meddelats efter reformen. Syftet med att ta med äldre rättsfall är att visa hur utgången i dessa hade kunnat bli om de hade varit föremål för prövning efter reformens ikraftträdande. Dessvärre finns det knappt några relevanta rättsfall som meddelats efter reformen, varför jag endast kunnat ta med två stycken. I det åttonde kapitlet har jag valt att gå igenom hur en eventuell framtida reglering av de psykiskt störda lagöverträdarna kan komma att se ut. Eftersom regeringen har uttalat att det pågår ett större reformarbete med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs betänkande Psykisk störning, brott och ansvar, har jag valt att utgå från dessa förslag. Vid genomgången av Psykansvarskommitténs betänkande kommer jag utelämna vissa delar, dels på grund av utrymmesmässiga skäl, dels då hela betänkandet inte är relevant för uppsatsens frågeställningar. I det avslutande nionde kapitlet finner man min sammanfattande analys. Under uppsatsens gång följer avsnitt med egna kommentarer under de flesta kapitlen. I min analys avser jag att ge en helhetsbild av uppsatsens viktigaste frågor samt sammanfatta mina tidigare kommentarer i ett och samma kapitel. I fokus för det avslutande kapitlet står besvarandet av uppsatsens 10

huvudfrågor: Vad är bakgrunden till 2008 års begränsade reform, vad innebär den och vilka konsekvenser kan den få? 11

2 Hur har de psykiskt störda lagöverträdade behandlats genom tiderna? I detta kapitel kommer jag att redogöra för hur de psykiskt störda lagöverträdarna har behandlats i den svenska historien. Syftet med detta är att visa hur tillräknelighetsläran har sett ut genom tiderna, dvs. den lära som länge var rådande i Sverige innan den avskaffades år 1965. 2.1 Historik De psykiskt störda lagöverträdarna har sedan lång tid tillbaka varit föremål för diskussion och denna grupp har länge särbehandlats inom straffrätten. Redan i det äldsta judiska samhället och i det antika Grekland behandlades de psykiskt störda på ett annat sätt än andra lagöverträdare. De psykiskt sjuka ansågs sakna normalt mänskligt förnuft och därför ansågs de inte kunna ställas till ansvar för sina handlingar. 1 De sinnessjukas straffrättsliga ställning i de svenska medeltidslagarna kännetecknas främst genom att det skiljdes på avsiktliga och oavsiktliga handlingar. Om en handling betecknades som oavsiktlig var böterna betydligt mycket lägre och betalades av den sinnesjukes släktingar. Utifrån det kan man anta att en sinnessjuk lagöverträdare i princip var straffri, dock kunde den straffrättsliga regleringen variera en hel del mellan de olika landskapen. 2 I 1734 års lag var regleringen av de psykiskt stördas straffrättsliga ställning väldigt knapp. Det enda som stadgades var att den psykiskt stördes vårdnadshavare ansvarade för dennes brott genom att betala de böter som utdömdes. 3 Eftersom lagstiftningen var så kortfattad är det omtvistat huruvida regleringen innebar frihet från straffansvar eller om det psykiska tillståndet endast var en förmildrande omständighet. 4 De psykiskt störda lagöverträdarnas straffrättsliga ställning förändrades på ett radikalt sätt under 1800 - talet. Vi fick en lagstiftad tillräknelighetsmodell när 1864 års strafflag trädde i kraft. Enligt strafflagen straffriförklarades de som var från vettet eller saknade förståndets bruk genom sjukdom eller ålderdomssvaghet. Lagen byggde på den klassiska 1 SOU 2002:3, s. 163. 2 Radovic, S, Anckarsäter, H m.fl., Tillräknelighet, s. 59 f; Grönwall, L, Holgersson, L, Psykiatrin, tvånget och lagen, s. 11 f. 3 Radovic, S, Anckarsäter, H m.fl., Tillräknelighet, s. 63 f; Grönwall, L, Holgersson, L, Psykiatrin, tvånget och lagen, s. 28. 4 SOU 2002:3, s. 165. 12

straffrätten som var rådande i Europa under perioden. Den klassiska straffrätten har sin bakgrund i två olika föreställningar, nämligen upplysningsmännens krav på lika straff för lika brott samt de tyska romantiska filosofernas tänkesätt att straffet skulle reparera den samhällsbalans som brottet orsakat. 5 Den klassiska straffrättsskolan ansåg att rimliga proportioner skulle finnas mellan brott och straff. Straff skulle innebära sonande av skuld och eftersom den som led av en svår sinnessjukdom inte bar någon skuld skulle denne inte straffas. På grund av legalitetsprincipens genomslag stadgades ansvarsfrihet för brott uttryckligen i lagtexten. De som ansågs vara otillräkneliga skulle erbjudas psykiatrisk vård om sådant behov fanns. 6 Strafflagens tillräknelighetsbegrepp var gällande i cirka 100 år men genomgick några mindre reformer under tidens gång. Från 1900-talets början växte ett ifrågasättande av strafflagens tillräknelighetsregler fram. 7 Med en total förändring av den svenska straffrätten som mål tillsattes år 1938 två utredningar, straffrättskommittén och strafflagsberedningen som skulle bereda en ny brottskatalog och ett nytt straffsystem. En första brytning mot tillräknelighetsläran till förmån för ett synsätt dominerat av vårdbehov kom genom strafflagsberedningens förslag 1942. Detta förslag ledde dock inte till någon ny lagstiftning. 8 2.1.1 Brottsbalkens tillkomst I sitt slutbetänkande Skyddslag 9 föreslog strafflagsberedningen att straffriförklaringarna skulle avskaffas. Beredningen menade att tillräknelighetsläran hade spelat ut sin roll i den svenska straffrätten. Istället skulle de psykiskt störda lagöverträdarna, om vårdbehov fanns, dömas till vård på sinnessjukhus eller till öppen psykiatrisk vård. Individualpreventiva skäl var avgörande för om vård skulle ges eller inte. Förslaget innehöll även regler om att fängelse inte skulle kunna utdömas som påföljd för de psykiskt störda lagöverträdarna. I propositionen till brottsbalken accepterades strafflagsberedningens förslag och genom brottsbalkens tillkomst 1962 avskaffades således straffriförklaringarna till förmån för vårdtänkandet. Resultatet blev emellertid inte någon renodlad vårdmodell utan snarare en kompromisslösning. I realiteten försvann inte tillräknelighetsläran helt utan kom genom fängelseförbudet och stadgandet om frihet från påföljd att flyttas från ansvarsledet till påföljdsledet. 10 Att man avskaffade möjligheten till ansvarsfrihet var principiellt omvälvande och i princip unikt för Sverige. 5 Lidberg, L, Wiklund, N, Svensk rättspsykiatri Psykisk störning, brott och påföljd, s. 18. 6 SOU 2002:3 s. 165 f. 7 Radovic, S, Anckarsäter, H m.fl., Tillräknelighet, s.70. 8 Radovic, S, Anckarsäter, H m.fl., Tillräknelighet, s. 76 9 SOU 1956:55. 10 Radovic, S, Anckarsäter, H m.fl., Tillräknelighet, s. 80 ff. 13

Inget annat land har på ett sådant sätt avskaffat föreställningen om att en påföljd kräver ansvar. 11 Påföljderna för de psykiskt störda lagöverträdarna fortsatte vara föremål för diskussion under 1970-talet. Förhoppningarna att behandling skulle leda till mindre brottslighet infriades inte. I denna behandlingskritiska anda lades ett betänkande fram av den så kallade Bexeliuskommittén. 12 I betänkandet förslogs det att reglerna för allvarligt psykiskt störda skulle omarbetas. Detta betänkande lämnades sedan över för fortsatt beredning till Socialberedningen. Enligt deras förslag 13 skulle vanliga påföljdsregler tillämpas för psykiskt störda lagöverträdare. 14 Socialberedningens slutbetänkande lades sedermera till grund för 1991 års reform, vilken bland annat innebar att det nya begreppet allvarlig psykisk störning infördes i brottsbalken och i vårdlagstiftningen. 15 1996 föreslog Straffansvarsutredningen i sitt betänkande att tillräknelighetsläran skulle återinföras i svensk rätt och att påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård skulle tas bort. Detta betänkande ledde inte till någon lagändring. 16 År 2002 lades ett nytt betänkande på straffrättsområdet fram av den så kallade Psykansvarskommittén. Uppdraget bestod i att föreslå en reformerad reglering av det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare. Utredningen tillsattes för att komma tillrätta med de problem som lagstiftningen gav upphov till. Utredningen lämnade förslag på genomgripande förändringar, varav en handlade om att tillräknelighet åter skulle bli ett krav för straffrättsligt ansvar. Betänkandet präglades av principerna om rättssäkerhet, förutsebarhet samt proportionalitet. Den dåvarande regeringen genomförde inte reformen. 17 Inte heller i skrivande stund har något slutligt ställningstagande till förslagen gjorts. 11 Lidberg, L, Wiklund, N, Svensk rättspsykiatri Psykisk störning, brott och påföljd, s. 26. 12 SOU 1977:23. 13 SOU 1984:64. 14 SOU 2002:3, s. 166 ff. 15 Prop. 1990/91:58, s. 456. 16 SOU 1996:185, s. 12. 17 SOU 2002:3, s. 15. 14

3 Allmänna utgångspunkter För att kunna ge en helhetsbild av mitt uppsatsämne kommer följande kapitel handla om de allmänna utgångspunkter som mitt uppsatsämne berör, såsom innebörden av begreppet allvarlig psykisk störning och hur man ska bedöma uppsåt hos psykiskt störda människor. 3.1 Allvarlig psykisk störning Begreppen psykisk störning och allvarlig psykisk störning är centrala i den straffrättsliga regleringen avseende de psykiskt störda lagöverträdarna. När begreppet allvarlig psykisk störning infördes i lagstiftningen innebar det en begränsning av den grupp som omfattas av den straffrättsliga särregleringen. Begreppet är ett juridiskt begrepp, inte medicinskt. 18 Psykisk störning är ett samlingsbegrepp för alla slags psykiska sjukdomar och andra psykiska avvikelser, inklusive psykisk utvecklingsstörning. Det kan både handla om varaktiga och tillfälliga tillstånd. Begreppet allvarlig psykisk störning som används i BrB 30 kap 6 och i 31 kap 3 är tänkt att ansluta till de motsvarande begreppen i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV). 19 Allvarlig psykisk störning är ett svåravgränsat juridiskt begrepp. Vad som egentligen utgör en allvarlig psykisk störning anges inte närmare i lagstiftningen men diskuteras och exemplifieras i förarbetena till 1991 års lagändringar. Bedömningen av om en psykisk störning är allvarlig eller inte måste göras utifrån både störningens art och grad. I varje enskilt fall måste det göras en sammanvägning av arten samt av de symtom som belyser graden av störningen. 20 I förarbetena ges följande exempel på vad som kan vara allvarlig psykisk störning. Till allvarlig psykisk störning bör i första hand räknas tillstånd av psykotisk karaktär, således tillstånd med störd realitetsvärdering och med symtom av typen vanföreställningar, hallucinationer och förvirring. Till följd av en hjärnskada kan vidare en psykisk funktionsnedsättning av allvarlig art (demens) med störd realitetsvärdering och bristande förmåga till orientering i tillvaron uppkomma. Till allvarlig psykisk störning bör också räknas allvarliga depressioner med själmordstankar. Vidare bör dit föras svårartade personlighetsstörningar (karaktärsstörningar), exempelvis vissa invalidiserade neuroser och personlighetsstörningar med impulsgenombrott av psykoskaraktär. 18 Prop. 1990/91:58, s. 6. 19 Jareborg, N, Zila, J. Straffrättens påföljdslära, s. 133. 20 Prop. 1990/91:58, s. 87. 15

Tvångsvård bör vidare kunna aktualiseras när en krisreaktion är sådan att påverkan av den psykiska funktionsnivån blir så uttalad att den är av psykotisk art. Till allvarlig psykisk störning bör hänföras också alkoholpsykoserna, såsom delirium tremens, alkoholhallucinos och klara demenstillstånd. Detsamma gäller de psykoser som kan drabba narkotikamissbrukare. Även i andra situationer när en missbrukare har kommit in i ett allvarligt förvirringstillstånd och det är uppenbar fara för hans fysiska hälsa eller liv skall tvångsvård kunna tillämpas. I vissa fall kan vidare ett abstinenstillstånd vara så svårartat att det under kortare tid måste betecknas som en allvarlig psykisk störning. Självklart är att ett allvarligt missbruk som leder enbart till allvarliga kroppsliga komplikationer inte skall kunna medföra psykiatrisk tvångsvård. 21 I propositionen framhölls vidare att vissa typer av psykiska störningar är allvarliga såväl till art och grad medan vissa störningar alltid bör anses allvarliga till sin art men däremot inte behöver vara av allvarlig grad och vice versa. Vid den enskilda prövningen måste det tas hänsyn till hastiga förändringar av störningen samt risken för återfall. Den psykiska störningen är av allvarlig art så länge det finns stor risk för att de psykiska symtomen kommer tillbaka om behandlingen avbryts. 22 Det bör påpekas att propositionens uppräkning av vad som kan utgöra en allvarlig psykisk störning inte är avsedd att vara uttömmande, utan en enskild bedömning av varje psykiskt tillstånd ska alltid göras. 23 När domstolen ska avgöra huruvida en psykisk störning är allvarlig eller inte används inte det beviskrav som gäller vid prövning av skuldfrågan. Istället ska domstolen pröva om övervägande skäl talar för att det är fråga om en psykisk störning av allvarligt slag. 24 3.2 Begreppsbildning Domstolarna får genom den rättspsykiatriska undersökningen hjälp att bedöma vem som är att anse som allvarligt psykiskt störd. Det bör påpekas att all begreppsbildning är en mänsklig produkt och inte något som existerar i sig självt. Sjukdomsbegrepp skapas av människor för att fylla en viss funktion, utan dessa finns det ingen information om vad som är sjukt eller friskt hos oss människor. Det kan därför finnas anledning att ifrågasätta hur lämplig psykiatrins begreppsbildning är att koppla direkt till lagstiftningen om särbehandling för psykiskt störda brottslingar. Vad är det som 21 Prop. 1990/91:58, s. 86 f. 22 Prop. 1990/91:58, s. 87. 23 SOU 2002:3, s. 146. 24 Se NJA 2004 s. 702. 16

kännetecknar och förenar alla tillstånd som kan anses omfattas av beteckningen psykisk sjukdom eller störning? Allmänt sett brukar det handla om avvikelser från det normala men självklart innebär inte det att alla avvikande beteenden innebär psykisk sjukdom. Det som i princip alltid omfattas av begreppet psykisk sjukdom är psykoser, neuroser, depressioner, psykopati och psykisk utvecklingsstörning. 25 Något som kan vara intressant att reflektera över är varför psykiatrin ofta gör gällande att en person är psykiskt sjuk eller störd endast på grund av att denne uppvisat ett farligt beteende. Enligt många människor måste en våldtäktsman eller en seriemördare vara psykiskt sjuk. Man presumerar en tvångsmässighet i dessa människors beteenden eftersom det inte finns några andra förklaringsmodeller att använda sig av. Inom straffrätten har man egentligen inte någon nytta av en begreppsbildning som innebär att alla farliga brottslingar automatiskt anses lida av en psykisk störning eftersom syftet med de rättspsykiatriska undersökningarna är att identifiera vilka av de grova brottslingarna som faktiskt är så pass sjuka eller störda att de ska särbehandlas. 26 Enligt den Nationella psykiatrisamordningens betänkande Vård och stöd till psykiskt störda lagöverträdare innebär begreppet allvarlig psykisk störning en felaktig uppdelning av människors psykiska hälsa. De menar att denna uppdelning inte har en verklig medicinsk koppling till verkligheten och dessutom medför oerhört långtgående konsekvenser för den enskilde lagöverträdaren. Bedömningen om någon lider av en allvarlig psykisk störning avgör om personen ska sättas i fängelse eller överlämnas till rättspsykiatrisk vård. Den hårddragna uppdelningen har till viss del luckrats upp genom avskaffandet av det absoluta fängelseförbudet. Psykiatrisamordningens förslag handlande till viss del om att tillräknelighetsläran borde införas i svensk straffrätt. De menar att den främsta fördelen med ett införande av tillräknelighetsläran är den skulle innebära en klarare uppdelning mellan vård, straff och samhällsskydd. 27 Grunderna i den nuvarande regleringen för de psykiskt störda lagöverträdarna tillkom när brottsbalken trädde ikraft. Under årens gång har dock vissa reformer genomförts och nya mindre lagar tillkommit. En viktig reform var den som kom år 1991, det är denna reform som i stort ligger till grund för dagens regler om psykiskt störda lagöverträdare, med undantag för de regler som tillkom genom 2008 års reform. Lagändringarna som följde av 1991 års reform innebar att begreppet allvarlig psykisk störning infördes i både brottsbalken och i den allmänna tvångsvårdslagstiftningen. Målsättningen med att ändra begreppet var att åstadkomma överensstämmelse mellan den straffrättsliga regleringen och vårdlagstiftningen. Tidigare hade begreppen sinnessjukdom, sinnesslöhet 25 Wennberg, S, Behovet av straffrättslig särbehandling av psykiskt avvikande brottslingar vad är myt och vad är verklighet?, JT 1999-2000, nr 3, s. 615 ff. 26 Wennberg, S, Behovet av straffrättslig särbehandling av psykiskt avvikande brottslingar vad är myt och vad är verklighet?, JT 1999-2000, nr 3, s. 615 ff. 27 SOU 2006:91, s. 137. 17

eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. använts i brottsbalken. I den allmänna tvångsvårdslagstiftningen hade begreppen psykisk sjukdom och därmed jämställd psykisk abnormitet brukats. Genom införandet av begreppet allvarlig psykisk störning begränsades gruppen av personer som omfattades av fängelseförbudet. Vidare innebar 1991 års reform att en särskild lag om rättspsykiatrisk vård trädde i kraft och att den särskilda utskrivningsprövningen infördes. 28 Begreppen allvarlig psykisk störning och psykisk störning är som ovan nämnts begrepp som används både inom det psykiatriska - och juridiska området. Det sakkunniga utlåtande som en rättspsykiatrisk undersökning resulterar i ligger sedan till grund för domstolens bedömning huruvida en allvarlig psykisk störning föreligger eller ej. Problemet med detta förfarande är att två helt olika ideal styr straffrätten respektive psykiatrin. Inom psykiatrin gäller principen hellre fälla än fria, det vill säga man pekar hellre ut en störning för mycket än för lite eftersom det kan öka patientens möjlighet till vård. Inom straffrätten gäller den motsatta principen, hellre fria än fälla, i den bemärkelsen att ingen får dömas till ansvar utan att vara överbevisad om sin skuld. 29 Kommentar: Om en person enligt psykiatrins bedömning anses vara allvarligt psykiskt störd får detta ofta väldigt långtgående konsekvenser för den straffrättsliga bedömningen. Det är väldigt sällan som domstolen frångår den medicinska bedömningen om det inte finns något annat medicinskt yttrande domstolen kan stödja sig på. Konsekvensen blir att domstolarna i regel går på den bedömning som den rättspsykiatriska undersökningen kommit fram till. Det innebär att det juridiska inslaget i påföljdsvalet urholkas. Enligt min mening bör man inom straffrätten inte använda sig av begreppet allvarlig psykisk störning då det i praktiken innebär att den psykiatriska bedömningen helt styr om en person ska få vård eller fängelse. Psykiatrin är ingen exakt vetenskap och det är inte sällan som bedömningarna av en persons psykiska hälsa skiljer sig åt. Att låta detta begrepp styra valet av påföljd innebär att den som inte klassas som allvarligt psykiskt störd ofta inte erhåller någon vård alls, trots att dennes störning kan ligger väldigt nära gränsen för en allvarlig psykisk störning. 3.3 Uppsåtskravet När någon begått en straffrättslig gärning ska domstolen ta ställning till om uppsåt eller oaktsamhet har förelegat. Vid brott som förövats under påverkan av allvarlig psykisk störning är den bedömningen särskilt svår och kräver därför en rättspsykiatrisk bedömning. Gällande uppsåtsprövningen för psykiskt störda så är denna i princip att förstå på samma sätt som i andra 28 SOU 2002:3, s. 143; Ds 2007:5, s 73. 29 Wennberg, S, Psykiskt störning, brott och ansvar För och emot Psykansvarskommitténs betänkande, SvJT 2002 s. 577. 18

fall. Psykisk störning behöver således inte utesluta uppsåt, om en persons själsförmögenhet är tillräcklig för att uppsåtsrekvisitet ska anses vara uppfyllt. Har personen på grund av sitt tillstånd exempelvis trott att förhållandena var sådana att hans gärning skulle vara straffri på grund av nödvärn eller något liknande är uppsåtsrekvisitet däremot inte uppfyllt. 30 Domstolarnas uppsåtsprövning av gärningar begångna under påverkan av en allvarlig psykisk störning tar främst sikte på om kravet på tillräcklig medvetenhetsgrad är uppfyllt. 31 I diskussionen kring uppsåt och allvarligt psykiskt störda lagöverträdare har det ibland hävdats att uppsåtsrekvisitet tolkas mer extensivt när förutsättningarna för överlämnande till rättspsykiatrisk vård i övrigt är uppfyllda. På så sätt kan domstolen se till att gärningsmannen får den vård som denne anses behöva, om uppsåt inte kan styrkas kan rätten nämligen inte utdöma någon påföljd och därmed är även rättspsykiatrisk vård uteslutet. 32 Kommentar: Att bedöma om uppsåt förelegat är alltid en mycket komplicerad uppgift för domstolen. Det säger sig självt att den bedömningen blir ännu svårare när det gäller ett brott som begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, eftersom störningen i vissa fall innebär att personen varit helt omedveten om vad denne har gjort. Det förhållandet, att domstolarna i vissa fall nästan tvingas finna uppsåt styrkt för att den psykiskt störde ska kunna dömas till erforderlig vård utgör ett stort problem i det nuvarande straffrättssystemet. En lagöverträdare måste kunna erhålla vård även om inte uppsåt föreligger. Ett straffrättssystem som ger domstolarna incitament att tänja på uppsåtskravet är inte ett rättssäkert system. Detta problem var inte något som 2008 års reform tog upp och dessa situationer kan således förfarande uppstå. 30 Lidberg, L, Wiklund, N, Svensk rättspsykiatri Psykisk störning, brott och påföljd, s. 43 f. 31 Se RH 2008:90; NJA 1968 s. 500; Nja 1969 s.40. 32 Ds. 2007:5, s. 60 f. 19

4 Hur behandlas de psykiskt störda lagöverträdarna idag? Följande kapitel handlar om hur regleringen avseende de psykiskt störda lagöverträdarna var utformad före reformen 2008 samt hur den ser ut idag efter reformens ikraftträdande. Det mest centrala i detta kapitel är hur man ska bedöma de synnerlig skäl som krävs för att man ska kunna döma en lagöverträdare till fängelse trots att denne led av en allvarlig psykisk störning vid gärningstillfället. 4.1 Särbehandlingens konsekvenser Att man inom rättssystemet särbehandlar psykiskt störda lagöverträdare innebär att man gör ett nödvändigt undantag från principen om likhet inför lagen. Särbehandlingen kan innebära att psykiskt sjuka i vissa fall slipper påföljd i situationer där andra medborgare straffas. Samma brott kan vidare ge olika långa frihetsberövanden beroende på om den dömde är psykiskt störd eller frisk. Gällande de brott som ger frihetsberövande påföljder, är det vanligt att den psykiskt sjuke blir frihetsberövad en längre tid än övriga medborgare om brottet är av medelgrov karaktär men kortare tid om brottet är mycket grovt. Dessutom är vårdtiden vid rättspsykiatrisk vård mycket olika även om påföljden avser samma typ av brott, detta då det grundläggande kravet för utskrivning är att den intagne anses vara frisk, såvida inte vården förenats med särskild utskrivningsprövning. Då ska även andra kriterier vara uppfyllda innan personen kan skrivas ut. Det kan således enligt dagens rättssystem ha väldigt stor betydelse för den enskilde om denne blir klassad som allvarligt psykiskt störd eller inte. 33 4.2 BrB 30 kap 6 - Före reformen Före den 1 juli 2008 fick den som begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning inte dömas till fängelse. Förbudet mot fängelse stadgades i BrB 30 kap 6 och benämndes just fängelseförbudet. Det stadgades även i samma paragraf att den tilltalade kunde bli fri från fängelse om inte heller någon annan påföljd var lämplig. För att fängelseförbudet skulle aktualiseras krävdes det ett orsakssamband mellan störningen och brottet. 34 33 Diesen, C, m.fl. Likhet inför lagen, s. 323 ff. 34 SOU 2002:3, s. 143 f. 20

Lagtextens utformning före 2008 års reform var utformad enligt följande: (gällande mellan 1992-01-01 2008-07-01) BrB 30 kap 6 Den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning får inte dömas till fängelse. Om rätten i ett sådant fall finner att inte heller någon annan påföljd bör ådömas, skall den tilltalade vara fri från påföljd. 35 Det absoluta fängelseförbudet kunde leda till otillfredsställande resultat vid valet av påföljd, vilket påtalades från många håll innan en ändring trädde ikraft. Den tidigare modellen innebar varken en renodlad vårdmodell eller en renodlad tillräknelighetsmodell. Bestämmelsen i BrB 30 kap 6 kunde i vissa leda till att ingen tillräckligt ingripande påföljd kunde dömas ut. Om en person begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning fick inte påföljden bestämmas till fängelse. Om personen sedan vid domstillfället inte längre led av en allvarlig psykisk störning, kunde inte heller påföljden rättspsykiatrisk vård bli aktuell. I dessa situationer berodde vanligen den psykiska störningen vid brottstillfället på ett rusutlöst kortvarigt psykotiskt tillstånd. Detta kunde leda till orimliga situationer där proportionalitet mellan brott och straff inte fick tillräckligt genomslag. Detta problem blev särskilt påtagligt vid de allvarligaste brotten. 36 4.3 BrB 29 kap 3 2 p - Före reformen I BrB 29 kap 3 första stycket 2 p finner man regeln om strafflindring, vilken kan bli tillämplig i mål avseende psykiskt störda lagöverträdare. Om det är påkallat med hänsyn till brottets straffvärde får rätten i ett sådant fall döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. 37 De omständigheter som uppräknas i 29 kap 3 är endast exemplifierande och det är således möjligt att beakta även andra omständigheter än de som anges i paragrafen. 38 Lagtexten var före 2008 års reform utformad enligt följande: BrB 29 kap 3 Såsom förmildrande omständigheter vid bedömning av straffvärdet skall, vid sidan av vad som är föreskrivet för vissa fall, särskilt beaktas. 35 Brottsbalken (1962:700) 36 SOU 2002:3, s. 16. 37 SOU 2002:3, s. 143 f. 38 Prop. 1987/88:120, s. 81 f. 21

2 p. Om den tilltalade till följd av psykisk störning eller sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. 39 4.4 BrB 30 kap 6 - Efter reformen I propositionen 2007/08:97 Påföljder för psykiskt störda lagöverträdare lades det fram ett förslag som innebar en begränsad reform av påföljdsregleringen för psykiskt störda lagöverträdare. Syftet med reformen var att skapa en större flexibilitet vid påföljdsbestämningen och därigenom ge proportionalitetsbedömningar ett större genomslag. Den enskildes vårdbehov ska också beaktas i större utsträckning. 40 Propositionens förslag godkändes och lagändringarna trädde ikraft den 1 juli 2008. Reformen innebär att det istället för ett fängelseförbud nu finns en presumtion mot fängelse när brott har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Den som begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska som huvudregel dömas till annan påföljd än fängelse, 41 men fängelse är inte längre uteslutet. Lagtextens utformning efter 2008 års reform ser ut enligt följande: BrB 30 kap 6 Den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska i första hand dömas till en annan påföljd än fängelse. Rätten får döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl ska rätten beakta 1. om brottet har ett högt straffvärde, 2. om den tilltalade saknar eller har ett begränsat behov av psykiatrisk vård, 3. om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt, samt 4. omständigheterna i övrigt. Rätten får inte döma till fängelse, om den tilltalade till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Detta gäller dock inte om den tilltalade har vållat sin bristande förmåga på det sätt som anges i första stycket 3. 39 Brottsbalken (1962:700) 40 Prop. 2007/08:97, s.1. 41 Prop. 2007/08:97, s.1. 22

Om rätten i fall som avses i första eller andra stycket finner att någon påföljd inte bör dömas ut, ska den tilltalade vara fri från påföljd. 42 4.4.1 Vad innebär synnerliga skäl? För att man ska kunna döma en lagöverträdare som begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning till fängelse krävs synnerliga skäl. Vid den bedömningen ska man ta hänsyn till de kriterier som finns stadgade i BrB 30 kap 6. Domstolarna ska dessutom alltid utgå från de särskilda omständigheterna i det individuella fallet. Första stycket i paragrafen ovan innehåller bestämmelser om vad som i allmänhet gäller vid påföljdsvalet. Av första meningen framgår det att den som begått ett brott under påverkan av allvarlig psykisk störning i första hand ska dömas till en annan påföljd än fängelse. Domstolen ska pröva om och vilket vårdbehov som föreligger vid tidpunkten för rättegången. Föreligger fortfarande en allvarlig psykisk störning vid domstillfället kan den tilltalade överlämnas till rättspsykiatrisk vård enligt BrB 31 kap 3. Ett eventuellt vårdbehov kan även tillgodoses genom överlämnande till särskild vård i andra former enligt BrB 31 kap 2 och 32 kap 1. Om den psykiska störningen inte anses vara allvarlig men det ändå finns ett visst vårdbehov kan skyddstillsyn med föreskrift om psykiatrisk vård vara ett alternativ. Villkorlig dom kan användas om den tilltalades vårdbehov redan är tillgodosett inom psykiatrin. Föreskrift om samhällstjänst eller behandlingsplan kan också föreskrivas. Om det saknas förutsättningar för vård kan både skyddstillsyn och villkorlig dom bli aktuellt. Böter kan i vissa fall också vara ett lämpligt alternativ. 43 Enligt paragrafens andra mening får fängelse dömas ut om det finns synnerliga skäl. Kravet på synnerliga skäl innebär att bedömningen av om sådana skäl föreligger ska präglas av restriktivitet. En möjlighet att välja fängelse som påföljd när gärningen begåtts under påverkan av allvarlig psykisk störning bör enligt propositionen bli aktuellt i de fall när det straffrättsliga ingripandet annars skulle vara otillräckligt i relation till brottets svårhet. Vidare gäller att domstolen i varje enskilt fall ska göra en helhetsbedömning av alla omständigheter som kan vara relevanta för straffmätning och påföljdsval. Utöver det som finns uppräknat i paragrafen kan rätten exempelvis beakta om det är fråga om återfall i brott, om någon eller några av billighetsskälen i BrB 29 kap 5 är uppfyllda, den tilltalades ålder, och vilken påverkan störningen hade på gärningen. 44 Vid bedömningen av om synnerliga skäl föreligger ska det enligt paragrafens första stycke punkt ett tas hänsyn till om brottet har ett högt straffvärde. Ett högt straffvärde är således en av omständigheterna som talar för fängelse. Straffvärdet ska enligt regeringen vara en omständighet som 42 Brottsbalken (1962:700) 43 Prop. 2007/08:97, s. 13, 21 f, 37 ff. 44 Prop. 2007/08:97, s. 38. 23