Svarsförslag till del I

Transkript

1 1 Resultat och kommentarer till tentamen i straffrätt Vid rättningen av skrivningen har den fyrgradiga betygsskalan använts med betygen AB (med beröm godkänd), Ba (icke utan beröm godkänd), B (godkänd) eller U (underkänd). Högsta poäng på skrivningen är 27 och tillsammans med poäng för pm är maxpoäng alltså 30. Totalt har 187 skrivningar rättats. Resultat med betygsgränser: AB poäng. (42 procent) BA 20 24,5 poäng. (44 procent) B 15 19,5 poäng. (12 procent) U 0 14,5 poäng. (2 procent) Fråga 1 (8,5 p) Svarsförslag till del I För möjlighet att nå full poäng på denna fråga krävs en utförlig och noggrann diskussion om huruvida brottsförutsättningarna för trolöshet mot huvudman (10 kap. 5 BrB) är uppfyllda, med en slutsats om att så är fallet. (En diskussion kring andra brott har kunnat ge någon eller några poäng beroende på fullständigheten i argumentationen.) Vad avser prövningen av om brottsförutsättningarna för trolöshet mot huvudman är uppfyllda kan följande sammanfattande sägas. Brottsbeskrivningsenlighet (A1) Fabians agerande passar väl in på rekvisiten i 10 kap. 5 BrB; trolöshet mot huvudman. - Förtroendeställning: Fabian är, vilket följer av frågan, anställd på företaget/butiken vilket utgör ett exempel på förtroendeställning. - Uppgift att för annan sköta en ekonomisk angelägenhet: Fabian har till uppgift att bl.a. prismärka vilket är en uppgift som omfattas av lagtextens krav. Han måste anses befinna sig i en sådan maktställning att han har en möjlighet att skada sin huvudman. Även personer med relativt enkla arbetsuppgifter kan vara gärningspersoner. Av förutsättningarna i frågan följer att Fabian genom sin arbetsuppgift har givits möjlighet att märka varorna med ett felaktigt pris vilket påverkat slutpriset. - Genom att sätta ned varornas pris på nämnda sätt missbrukar han sin förtroendeställning. Det är frågan om ett missbruk eftersom Fabian inte har rätt att prismärka lamporna med det låga priset. Omständigheten att lamporna möjligen kommer att reas ut i framtiden påverkar inte bedömningen. - Skada uppkommer genom att intäkterna från lampförsäljningen blir mindre än vad de hade blivit om Stephanie betalat fullt pris. - Gärningsculpa Kravet på gärningsculpa är uppfyllt. Man kan argumentera för att frågan är om typfall II. Eftersom ekonomisk skada definieras som beaktansvärd fara för slutlig förlust föreligger skada redan vid gärningen (dvs. redan vid tidpunkten för prismärkningen som Fabian har kontroll över). Men en mer fullständig prövning enligt typfall I är naturligtvis också korrekt. Det är en kontrollerad gärning att prismärka varorna med felaktigt pris. Fabian får inte agera på så sätt (vilket följer av frågan) men gör det ändå med risken för att kunden betalar för lite för varan, dvs. frågan är om ett otillåtet risktagande. En av riskerna med felmärkningen är just att kunden betalar för lite vilket innebär att relevanskravet är uppfyllt.

2 2 (se Jareborg m.fl. Brotten mot person och förmögenhetsbrotten 2015 s. 338 ff.). Rättfärdigande omständigheter (A2) Föreligger inga. Uppsåtskrav (B1) Trolöshet mot huvudman är ett uppsåtligt brott. För att bedöma om kravet på uppsåtstäckning är uppfyllt måste en prövning ske. - Fabian måste anses ha uppsåt (insikt) i relation till att han befinner sig i en förtroendeställning med uppgiften att sköta en ekonomisk angelägenhet. Han måste anses ha vetskap om innebörden av sina arbetsuppgifter. - I förhållande till att Fabian missbrukat sin förtroendeställning krävs inte att han själv anser att det är fråga om ett missbruk. Tillräckligt är att hans uppsåt omfattar de faktiska omständigheter på vilka rätten grundar bedömningen att missbruk föreligger. Uppenbart är att Fabian insett (insikt) att han prismärkt lamporna till ett underpris. - Lika uppenbart måste det anses vara att Fabian (i vart fall) insett att huvudmannen orsakats skada. Även en argumentation som går ut på att Fabian haft en avsikt att skada sin huvudman kan accepteras. - Uppsåt till A2 (dvs. uppsåt till frånvaro av rättfärdigande omständigheter). Fabian måste anses ha uppsåt i förhållande till frånvaron av rättfärdigande omständigheter. Ursäktande omständigheter (B2) Föreligger inga. Slutsats: Brottsförutsättningarna för trolöshet mot huvudman är uppfyllda. Fråga 2) a) i) Fel ii) Fel iii) Rätt iv) Fel b) i) Rätt ii) Rätt iii) Rätt iv) Rätt c) i) Fel ii) Rätt iii) Fel

3 3 Svarsförslag till del II Fråga 3 (5p) (Uppgiften avser alltså förslag till ändrade regler om villkorlig frigivning och inte villkorlig dom) Frågan om ändring i reglerna för villkorlig frigivning skall ses mot bakgrund av de ideologier eller principer som straffrätten bygger på. Vad som också bör beaktas är att frågan om villkorlig frigivning i större eller mindre mån hör hemma på lagstiftnings nivå som tillämpningsnivå och verkställighetsnivå. Som bakgrund är det väsentligt att skilja på om man ser det utdömda straffet som det riktiga straffet och att villkorlig frigivning är en förmån för det dömde eller om man ser straffet som det som skall verkställas enigt nuvarande regler. Här bör nämnas preventionstankar, såväl individual- som allmänprevention. Vidare bör behandlas hur ändringsförslaget förhåller sig till proportionalitetsprincipen som humanitetsprincipen. Proportionalitetsprincipen innebär främst att det utdömda straffet skall vara proportionellt i förhållande till brottet allvar. Om förslaget genomförs kommer det att innebära att straffet i meningen tid i fängelse kommer att förlängas. Detta kan eventuellt ha en avskräckande effekt. En effekt kan bli att likvärdiga brott kommer att innebära olika långt frihetsberövande för olika personer. Ur allmänpreventiv synpunkt kan anföras att ett förväntats längre straff än tidigare skulle kunna ha en brottsavhållande effekt. Det är ett argument som motsägs av kriminologisk forskning, men som politiker har en häpnadväckande tilltro till. Om de föreslagna reglerna genomförs kommer det sannolikt att medföra att den totala repressionsnivån ökar. Individualpreventivt kan man konstatera att senare frigivning minskar risken för återfall i vart fall så länge frihetsberövandet kvarstår. En fråga att ställa är om risken för återfall minskar om den dömde minskar om hen friges efter det att hela straffet är avtjänat och han inte har någon straffåterstod som kan förverkas jämfört med den nuvarande ordningen där han blir villkorligt frigiven med en straffåterstod, som kan förverkas i samband med nya brott. Ur behandlingssynpunkt är det sannolikt en fördel för verkställighetsmyndigheten om det ges möjligheter att slussa ut den dömde ii frihet. Ur humanitetssynpunkt kan man peka på att osäkerhet om frigivning är en negativ faktor. Varje åtgärd som förkortar frihetsberövande torde vara en fördel ur humanitetssynpunkt. Ett svar bör också innehålla ställningstagande till olika konsekvenser av förslaget och andra frågor som kan aktualiseras. (Det bör här pekas på vikten av att skilja mellan inträffade återfall och risken för framtida återfall.) Går det att göra tillräckligt säkra bedömningar, när konsekvensen blir att ett frihetsberövande kan förlängas med ibland betydande tid? Vilket organ (domstol, verkställighetsmyndighet eller annan) bör besluta om att villkorlig dom bör ske eller inte ske? En synpunkt kan vara att frågan bör lösas i samordning med eventuella samhällsskyddsåtgärder. Under alla omständigheter är det väsentligt att ta hänsyn till hanteringen av den dömde i samband med att verkställigheten upphör. En fråga är vilka omständigheter som skall ligga till grund för om villkorlig frigivning skall ske. Skall t ex förhållanden under verkställigheten påverka beslut om villkorlig frigivning? Om man som i andra sammanhang skall bedöma risk för återfall är det redan inträffande återfall, som är

4 4 den mest betydande faktorn för att bedöma att det föreligger återfallsrisk. Därmed skulle det i många fall vara givet på förhand att villkorlig frigivning inte skall förekomma. Det förhållandet att en person förhåller sig väl under straffavtjänande säger i regel inte något om risken för återfall i samband med frigivning. Det kan anföras att om det utdömda straffet är lika med det straff som skall avtjänas, så blir systemet tydligare. Ett annat argument är att som kriminologisk forskning visar längre tider i anstalt medför att benägenheten till återfall ökar. Fråga 4 (8p) Ester (E)skall dömas för två brott och då gäller som huvudregel att det skall dömas till en påföljd (BrB 30:3) Straffvärdet för den samlade brottsligheten skall fastställas inom tillämplig straffskala (BrB 29:1). Straffskalan för grov misshandel enligt BrB 3:6 st 1 är fängelse ett till sex år. Nu skall E dömas för två brott och straffskalan blir då med tillämpning av BrB 26:2 fängelse 1 8 år. Straffvärdet som i allt väsentligt bestäms oberoende av vem som är gärningsman, bestäms med stöd av i första hand BrB 29:1 och i andra han enligt BrB 29:2 3. I uppgiften anges att straffvärdet med tillämpning av BrB 29:1 är fängelse två år och sex månader. Mot den bakgrunden skall prövas om det finns några försvårande omständigheter enligt BrB 29:2 eller förmildrande omständigheter enligt BrB 29:3. Här kan diskuteras om E visat särskild hänsynslöshet genom att använda en trasig glasflaska i ena fallet och i andra fallet sparkat en liggande person. Detta är emellertid faktorer som påverkat graderingen av brottet som grovt och bör inte få något inverkan på straffvärdet. Det skall här skiljas på omständigheter som är brottsexterna och omständigheter som är brottsinterna. Det förhållandet att E trott att den hon misshandlade trakasserat hennes syster är inte heller en förmildrande omständighet. Uppgiften är inte avsedd att uppfattas så att det var fråga om någon nöd- eller nödvärnssituation. Straffmätning: Faktorer som här kan påverka straffmätningen är återfall enligt BrB 29:4, billighetsskäl enligt BrB 29:5 och E:s ålder, BrB 29:5. När det talas om återfall kan påpekas det väsentliga att skilja mellan inträffade återfall och risk för framtida återfall. E har visserligen gjort sig skyldig till återfall i brott, men gärningarna ligger långt tillbaka i tiden och det är inte fråga om likartad brottslighet. Återfallet får inte någon betydelse för straffmätningen. Som billighetsskäl bör beaktas att E genom att ringa ambulans gjort en insats för att minska verkningarna av hennes gärning. (Att beakta en omständighet betyder i dessa sammanhang att man överväger om denna omständighet skall få någon inverkan på bedömningen, men behöver inte innebär att omständigheter får någon verkan.) Här kan vara rimligt att räkna med att straffvärdet som övergår till att bli ett straffmätningsvärde - sänks med två månader. Det kan också vara acceptabelt att säga att det inte finns några billighetsskäl som får någon inverkan. Viktigare här att den betydelse E:s ålder skall få. I praxis har med stöd i BrB 29:7 utvecklats ett slags standardiserad ungdomsrabatt. Det innebär att om gärningsmannen är 18 när brotten begås skall rabatten vara c:a 50 %. Det innebär att straffmätningsvärdet efter hänsynstagande till ungdomsrabatten bli ett år och två månader. Påföljdsval: Såväl straffvärde som straffmätningsvärde ligger tydligt på fängelsenivå, varför böter kan uteslutas. Här kan också uteslutas att E skall överlämnas till vård enligt BrB 31 kap. Eftersom E är under 21 år skall övervägas om hon kan överlämnas till någon påföljd enligt BrB 32 kap. Eftersom det enligt sociala myndigheter inte finns förutsättningar att ingripa enligt Lagen om

5 5 vård av unga (LVU) finns inte förutsättningar för överlämnande till ungdomsvård. Frivilliga åtgärder kan inte anses tillräckligt ingripande. Ungdomstjänst bör diskuteras, men inte heller den påföljden kan anses tillräckligt ingripande. Eftersom E är 18 år så krävs dessutom särskilda skäl för att förordna om ungdomstjänst. Eftersom E var över 17 år vid gärningarna kan inte sluten ungdomsvård enligt BrB 32:5 komma i fråga. Påföljdsvalet står då mellan fängelse å ena sidan och alternativen villkorlig dom (VD) eller skyddstillsyn (St) år den andra. Detta val regleras i första hand i BrB 30:4 och styrks ytterligare i BrB 30:5. I BrB 30:4 kan utläsas en presumtion mot att välja fängelse. Som skäl för fängelse anges (högt) straffvärde, brottets art och återfall. Presumtionen mot fängelse förstärks ytterligare i BrB 30:5, dör det krävs särskilda skäl för att döma en 18-åring till fängelse. Valet mellan fängelse och något av alternativen kan lämpligen lösas i två led. Det första valet står mellan fängelse och ren VD eller St. Presumtionen mot fängelse vägs mor brottets art och det straffmätningsvärde som finns. Återfall spelar här inte någon roll. När straffmätningsvärdet för en 18-åring är över ett år talas detta för att döma till fängelse. I detta fall har också brottet ett betydande artvärde, i vart fall om någon av gärningarna är oprovocerad. Om man här väljer bort fängelse står valet mellan VD och St. Valet beror på hus domstolen ser på risken för återfall. Anses det vara risk för återfall väljs ST (BrB 30:9) och om det inte anses vara risk för återfall väljs VD (BrB 30:7). VD skall enligt BrB 30:8 som huvudregel kombineras med böter. Om man då väljer fängelse som påföljd bör det ske en andra vägning. Denna gång står valet mellan fängelse och förstärkt VD eller St. Förstärkningen består i att VD eller St kombineras med samhällstjänst. Här kan det vara rimligt att välja fängelse och rimligt att välja något alternativ. Om man väljer fängelse skall detta tidsbestämmas i enlighet med straffmätningsvärdet. Väljer man något alternativ står valet mellan VD och St. (i båda fallen kombinerade med samhällstjänst). Om domstolen inte har anledning att räkna med återfall i brott skall VD väljas (BrB 30:7). Om domstolen å andra sidan räknar med att det är risk för återfall väljs skyddstillsyn (BrB 30:9) Övervägande skäl talar här för att välja VD. De påföljder som ligger närmast till hands är fängelse i enlighet med straffmätningsvärdet eller villkorlig dom i kombination med samhällstjänst.