Henrik Fock Operation Snövit
Av Henrik Fock har tidigare utgivits Ty Riket är mitt, 2001 Albert Bonniers förlag Makten och härligheten, 2004 Albert Bonniers förlag Räddad av gonggongen, 2008 Recito Akt&Mening Henrik Fock 2012 Ansvarig utgivare: Akt&Mening Framställt av vulkan.se ISBN 978 91 637 1400 9
Söndagen den 18 oktober Fredrik Ahlgren höll söndagstidningen i handen medan han öppnade fönstret och såg ut. En provisorisk glasskiva satt över ett krossat fönstret i husets nedersta våning vid terrassen. Polisen blåvita plastband, som spärrade av området, rörde sig sakta i vinden. Det var svårt att få det ur tankarna. Tänk, att något sådant kunde hända här i vårt hus. Solskenet brydde sig dock inte, det flödade obekymrat i den klara och kalla morgonen. Fredrik drog in ett djupt andetag. Hade han inte vetat bättre hade han uppfattat luften som frisk. Han stängde fönstret. Bruset från stadens liv tonade ned till ett fjärran sus. Händelsen hade degraderats till tidningens insidor och en kort notis, det hade ju gått en vecka. Till en början hade ändå mordet väckt långt större uppståndelse än när gangstrar mer regelmässigt sköt ihjäl varandra i förorterna. Polisen har ännu ingen misstänkt efter dådet på Saltmätargatan i Stockholms innerstad, sa notisen. Lite längre fram i tidningen hittade Fredrik dödsannonsen. Min älskade make, Jan Lager, inget kors, ingen symbol över huvud taget, bara födelse och dödsdatum samt ett enda namn som sörjande, Madeleine. Ibland såg det mycket annorlunda ut, vackra dikter eller pinsam hemmagjord pekoral, en tröst i Guds barmhärtighet eller en sista hälsning till Hammarby fotboll. Erik muttrade irriterat från köket mellan blipparna från ett dataspel. Monstren hade tydligen vunnit en rond. Fredrik bläddrade vidare i tidningen, det kanske stod något mer. Jo, där fanns den, nekrologen, Jan Lager var ju inte vem som helst. Minnesorden var korta och formella under en bild av en 5
man i dryga trettioårsåldern med mörkt vågigt hår. Fredrik kände förstås igen honom, men det var något särskilt med hans blick. Den var på något konstigt sätt skarp och dunkel på samma gång, som om den inte visste vad den ville säga. Men blickar kan väl inte prata, slog Fredrik det ifrån sig och tog istället itu med texten. Jan Lager var en framtidsman som grymt och obegripligt ryckts bort tidigt i sin livsbana. Ändå hade han under sin korta tid gjort stora insatser för företaget WWCC. Strax före sin bortgång hade han avslutat koncernens exportaffär till Kamwania i Afrika som skapat tusentals arbetstillfällena i Sverige. Jan Lager hade dessutom varit omtyckt och respekterad av alla på företaget och en uppskattad vän i en stor vänkrets och, framförallt, en älskad och älskande make. Orden var signerade av Ludvig Ehnhorn, och om honom hade ju Fredrik hört talas, välkänd chef för WWCC, mannen som hade byggt upp företaget från ingenting till en världsledande koncern. Sådan var han alltså, Jan Lager, tänkte Fredrik, en framtidsman i trettioårsåldern, älskad av sin hustru och uppskattad av sina många vänner. Och död. Det kan gå fort. Fredrik lade ifrån sig tidningen. Erik, ropade han mot köket. Vad sägs om lunch på McDonalds och en eftermiddagsbio? Helt okej, pappa. När de kom hem från bion och gick in genom porten stod Madeleine Lager utanför dörren till sin våning. Hon var blek, ögonen djupt blå, håret blont med slingor och uppsatt i nacken i en hästsvans. En pärlcollier, som hon bar utanpå en jumper slöt tätt om halsen och jeansen satt som i en modeannons. Vad säger man? Beklagar sorgen? Är som vanligt? Men han behövde inte bestämma sig, hon tog omedelbart befälet. Det är du som är Fredrik Ahlgren..? Jag tror vi har hälsat på varandra Ja, det är jag. Och det här är min grabb, Erik. Skulle du? Hon lade huvudet på sned och försökte sig på ett leende medan hon pekade med långa röda naglar mot en sopsäck 6
i farstun. Det är en massa skräp. Sånt man vill städa undan själv. Den blev visst lite tung. Jo, den ser ju rätt tung ut, upprepade Fredrik i brist på att ha något vettigt att säga. Precis. Och det är ju en brant trappa till soprummet. Ja, det vet du ju förstås. Absolut, sa Fredrik och lade säcken på ryggen. Det skavde i axeln de sista stegen in i soprummet och han släppte säcken i golvet. Det smällde till i betongen när den gick sönder. Helvete, mumlade han när han såg hur diverse skräp spred ut sig. Han plockade upp och slängde i sopbehållaren. Men det var två saker som var svåra att slänga. Vad är det egentligen? Han vred och vände på det i handen medan en bild av en grånad lärare i gymnasiet flöt upp ur det förflutna. Heter det slipsnål? Fredrik tittade närmare. Den blänkte, och jo, det fanns en guldstämpel. Dessutom en minimal text graverad på baksidan: Till dig som redan har allt. Det andra föremålet var en svart dosa med en display med sifferknappar. Den hade kanske kunnat tas för en liten miniräknare, men det var det inte. Dosan var ändå bekant, säkert en sådan som är avsedd för att skapa koder till en Internetbank eller någon annan sajt som kräver kod för inloggning. Trasig? tänkte Fredrik. Man kastar bort en trasig för att få en ny från banken? Då får den väl gå till soporna. Men nej, det kändes inte bra. Hade Madeleine råkat slänga en nål av guld kunde det här också vara ett misstag. När Fredrik tog upp dosan från golvet fick han fick syn på något som stod skrivet på baksidan med röd spritpenna. Stockholmskärlek. Stockholmskärlek? Fredrik rynkade pannan. Vad är det för något? Han stoppade dosan i fickan. Strax därefter var han tillbaka utanför Madeleines dörr. Hon pratade med Erik men vände sig mot honom när han kom. Tack för hjälpen, det var vänligt av dig. 7
Fredrik höll fram koddosan. Jag ville bara fråga, för säkerhets skull. Kom den i soporna av misstag? Det kan ju var till ett bankkonto. Hon sneglade inte ens på den. Nej. Okej, då men det är intressant, det står något på dosan Hon satte upp en avvärjande hand. Hörde du? Det var inget misstag. Hon tog några djupa andetag och höjde rösten. Jag är inte ett jävla skit intresserad av den där, det är ju för fan inte pengar jag har brist på! Hon gick in i sin lägenhet och slog igen dörren med ett brak och lämnade Fredrik och Erik i ett moln av obehag. De åkte upp i hissen under tystnad. Erik såg fundersam och lite skrämd ut. När de stängt dörren till sin egen våning sa han: Hon är inte som mamma. Nej, det var en rätt bra sammanfattning, log Fredrik. Men man får tänka på vad hon varit med om. Det kan ju inte ha varit lätt precis. Men de hade i alla fall inga barn? Nej, det hade de inte. Fredrik fortsatte: Vad pratade ni om? Hon var väl inte arg på dig? Nej, vi sa just inget, vi liksom bara stod där. Och väntade på dig. Var det jobbigt? Nej, men hon frågade om det var du och jag som såg den där mannen. Han i porten på andra sidan gatan. Den där kvällen. Du var ju knappt vaken då, jag fick nästan släpa dig längs trottoaren. Jag vet, men hon frågade om jag skulle känna igen honom om han dök upp igen. Det skulle du väl inte? Nej, jag minns ju knappt att vi såg någon. Polisen frågade ju mig samma sak, när de knackade på förut. Om jag skulle känna igen honom alltså, sa Fredrik. Kan han komma tillbaka? Nej, det tror jag inte. Absolut inte. Hur vet du det? 8