Innehåll Sverige, High Chaparral juli 1987... 9 Vietnam, Hanoi mars 2005... 15 Danmark, Over Dråby april 2005... 101 USA, Colorado, Montrose juni 2006... 181 5
Vi älskar dig för evigt, mamma och pappa, stod det på kransens band. 7
Vietnam Hanoi mars 2005 17
värgen sprang förbi mig just som jag öppnade dörren till faster Lillians lägenhet. Hon skrattade när hon såg mig, hon pekade på mig och skrattade och skrattade, hon kunde helt enkelt inte sluta. Puckeln på hennes rygg såg ut som en ojämn bergstopp. Huden var rynkig som skinnet på en kokt kyckling, och tandstumparna satt huller om buller i munnen. Knäna nådde nästan upp till hakan när hon gick, som om hon skulle ta sig över ett högt hinder. Du kan kalla mig dvärgen, sa hon, det gjorde alltid din faster Lillian. Dvärgen såg ut som ett uppochnervänt L när hon gick omkring och piskade mattorna och dammtorkade de två porslinshästarna. Den ena var tejpad med målar tejp. Någon hade ritat krusiduller på tejpen. Det såg ut som ett barns verk, men faster Lillian och farbror Jimmy fick inga barn. Det är säkert ingen överdrift att säga att de prövade allt mot sin barnlöshet: insemination, provrörs be fruktning, akupunktur och temperaturmetoden. De badade svetthydda, gick på kanonkuren, åt jod från färska alger från Stilla havet och bidrottninggelé, och faster Lillian hade alltid benen i luften eller fötterna uppe på någon möbel för att hålla kvar sperman i sig. Faster Lillian ansåg att orsaken till deras barnlöshet var att 19
farbror Jimmy gick i för tajta byxor på sjuttio talet. Min farfar Eigil hade däremot en annan uppfattning. En gång hörde jag honom säga att farbror Jimmy med största sannolikhet inte kunde hitta hålet bland faster Li llians oräkneliga fettvalkar. Det var omöjligt att se skillnad på vad som var upp och ner på hennes kropp, halsen kunde lika gärna vara låret. Han låg säkert och gned loss någonstans mellan två av de nedersta magvalkarna och trodde att det var där han skulle vara. Jag reste till Hanoi därför att en vietnamesisk advokat ringde och berättade för mig att min faster Lillian hade dött av ett hjärtstillestånd. Han fick det att låta som om jag hade vunnit högsta vinsten på ett sydöstasiatiskt penninglotteri, trots att det inte fanns några pengar att ärva, det framhöll han flera gånger, det enda som fanns var min faster Lillians saker. De var å andra sidan många. Det kom som en total överraskning att hon hade testamenterat dem till mig. Ingen i min familj hade sett henne på tretton år, inte sedan hon slog sig ner i Hanoi. Hon lämnade varken adress eller telefonnummer. Hon flyttade till Vietnam i januari 1992, tre månader efter att hon hade skilt sig från farbror Jimmy, tre månader efter att brevet från prästen i Utah hade kommit, brevet som avslöjade att mina farföräldrar inte var min faster Lillians mamma och pappa, som hon alltid hade trott, utan att de var hennes moster och morbror. Min faster Lillian och jag satt bredvid varandra i soffan. Kuvertet med det amerikanska frimärket låg i röran på mat- 20
bordet borta under lampan, och faster Lillian grät, allt inom henne, sa hon, allt hade liksom rasat, och jag föreställ de mig hennes kropp som ett hus som just hade brakat ihop. Min faster Lillians bisättning hade ägt rum, sa den vietnamesiska advokaten, den hade förrättats i stillhet. I sitt testa - mente hade hon uttryckt en önskan om att det inte skulle vara några familjemedlemmar närvarande. Tänk, sa min farmor Bodil, när jag berättade det för henne, tänk att vara en sådan liten människa, så bitter. Varken hon eller farfar Eigil ville följa med till Hanoi för att hämta faster Lil lians urna och packa ner hennes saker. De sa att de hade blivit för gamla för att resa så långt. Tidpunkten för resan passade inte för mina föräldrar. De hade just fått levererat sin utomhus jacuzzi, och min pappa Robert hade äntligen kunnat sätta sig i den minigrävmaskin han hade köpt spe ciellt för ändamålet att gräva ner jacuzzin i trädgården. Thorbjørn, min farbror, vägrade blankt att sätta sin fot i Vietnam. Han tål inte kommunister, han säger att det är människor som inbillar sig att de har haft en olycklig barndom. Min kusin Lennart kunde inte heller tänka sig att följa med. Innan jag åkte sa han att om jag skulle undvika att möta döden i Hanoi, måste jag stoppa mina pengar i munnen och hålla käften. De har knivblad på fingertopparna istället för naglar, de kan klä av dig inpå bara skinnet bara så där, sa han och knäppte med fingrarna. 21