Lång tillståndsprocess för miljöfarlig verksamhet För fyra år sedan samlades femton miljölagar ihop till en miljöbalk. Den styr nu hur miljöfarlig verksamhet får bedrivas och hur man söker tillstånd för miljöfarlig verksamhet. Miljökonsekvensbeskrivningar är en del av tillståndsprocessen. av EVA SAHLSTRÖM publicerad i Leveranstidningen Entreprenad nr 10, 2003 Miljöbalken trädde i kraft 1 januari 1999 och ersatte då regler från femton tidigare miljölagar. Målet med miljöbalken är att främja en hållbar utveckling. Det innebär att nuvarande och kommande generationer ska försäkras en hälsosam och god miljö. Miljöbalken är en övergripande lagstiftning som rör all miljöpåverkan. Många av de bestämmelser som förut ingick i miljölagstiftningen har genom miljöbalken fått en ny och vidare tillämpning. Alla typer av åtgärder som kan få betydelse för de intressen balken är tänkt att skydda berörs av lagstiftningen, både om åtgärderna är en del av den enskildes dagliga liv eller i någon form av näringsverksamhet. Nytt i miljöbalken jämfört med tidigare lagstiftning är också de allmänna hänsynsreglerna som gäller för all verksamhet som påverkar miljön. Här ingår till exempel att man måste vidta nödvändiga skyddsåtgärder och försiktighetsmått samt att det är den som orsakar skada eller olägenhet på miljön som ansvarar för att förebygga eller avhjälpa den. En annan nyhet med miljöbalken är miljökvalitetsnormer. Dessa sätter gränser för högsta eller lägsta halt av ämnen i mark, vatten eller luft i ett område. Miljödomstolar När miljöbalken infördes inrättades också regionala miljödomstolar, tingsrätterna i Umeå, Östersund, Stockholm, Vänersborg och Växjö. Dessa ersatte de tidigare koncessionsnämnderna för miljöskydd och vattendomstolarna. För att få bedriva miljöfarlig verksamhet måste man enligt miljöbalken ha tillstånd. Ansökan om tillstånd prövas antingen av miljödomstolen, länsstyrelsen eller kommunal nämnd, beroende på vilken typ av verksamhet det är. I en bilaga till miljöbalken (1998:899) finns en mycket lång klassning av verksamheter i A, B och C. För verksamheter som betecknas som A är miljödomstolen tillståndsmyndighet och för B-verksamheter söker man tillstånd hos länsstyrelsen. C- verksamheter kräver inte tillstånd men måste anmälas till tillsynsmyndigheten, oftast den kommunala nämnd som handlägger miljöskyddsfrågor. Dessutom finns så kallade U-verksamheter som varken kräver tillstånd eller anmälan, men miljöbalkens regler gäller ändå i stor utsträckning. Tillåtlighetsprövning Ett antal särskilt uppräknade verksamheter kräver dessutom en tillåtlighetsprövning av regeringen. Det är verksamheter som har stor påverkan på omgivningen, till exempel kraftverk, massafabriker och större anläggningar för behandling av farligt avfall. Det gäller dessutom vägar med minst fyra körfält och en sträckning av minst tio kilometer, järnvägar avsedda för fjärrtrafik, allmänna farleder och flygplatser.
Det första större projekt som tillåtlighetsprövades enligt den nya miljöbalken var Botniabanan. Den första etappen av Botniabanan hann med att bli bedömd enligt den gamla lagstiftningen, men de övriga etapperna har bedömts enligt den nya miljöbalken. Ett annat stort projekt som nyligen fick tillåtlighet av regeringen enligt miljöbalken är Citytunneln i Malmö. Tillståndsprövning Tillståndsprövning för miljöfarlig verksamhet kan delas in i tre etapper: 1. Samråd och miljökonsekvensbedömning. 2. Miljökonsekvensbeskrivning. 3. Ansökan om tillstånd. Ansvaret för att söka tillstånd för miljöfarlig verksamhet ligger på beställaren, eller den så kallade verksamhetsutövaren. Det är en tidskrävande process att söka tillstånd, och den börjar med vad man kallar ett tidigt samråd, med länsstyrelsen och de enskilda som särskilt berörs. Verksamhetsutövaren ska före samrådet ha lämnat uppgifter om den planerade verksamheten, till exempel lokalisering, omfattning, utformning och förutsedd miljöpåverkan. Avsikten med det tidiga samrådet är bland annat att se vilka problem som finns, överväga alternativ och ge allmänheten möjlighet att påverka. Efter det tidiga samrådet gör verksamhetsutövaren en samrådsredogörelse som lämnas till länsstyrelsen. Länsstyrelsen beslutar därefter om den tänkta verksamheten kan antas medföra betydande miljöpåverkan eller inte, ett beslut som inte kan överklagas. Om länsstyrelsen bedömer att miljöpåverkan inte blir betydande är det dags att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning, en MKB. Om verksamheten däremot antas medföra en betydande miljöpåverkan ska verksamhetsutövaren ha ett utökat samråd, med övriga statliga myndigheter, de kommuner, den allmänhet och de organisationer som kan antas bli berörda. Verksamhetsutövaren gör sedan en ny samrådssammanställning och bifogar den till ansökan, samt gör en miljökonsekvensbeskrivning. Miljökonsekvensbeskrivning I ansökan om tillstånd för den miljöfarliga verksamheten ska det ingå en miljökonsekvensbeskrivning. Den upprättas av verksamhetsutövaren som också står för kostnaden för den. Avsikten med en MKB är att ta reda på och beskriva de effekter, både direkta och indirekta, som en planerad verksamhet eller åtgärd kan få. En MKB ska ge underlag för en samlad bedömning av hur verksamheten eller åtgärden påverkar människors hälsa och miljön. En MKB behöver inte innehålla mer än vad som är nödvändigt i det enskilda fallet. När det gäller verksamheter utan betydande miljöpåverkan kan de ofta vara tillräckligt med en begränsad MKB. I miljöbalkens sjätte kapitel kan man läsa i sjunde paragrafen om vad en MKB ska innehålla när det handlar om en verksamhet med betydande miljöpåverkan. Ansökan om tillstånd Om verksamheten klassas som A-verksamhet enligt bilagan till miljöbalken lämnas ansökan med miljökonsekvensbeskrivningen till miljödomstolen. Handlar det om en B-verksamhet går den till länsstyrelsen. Ärendegången är i stort sett densamma.
Handläggningen på länsstyrelsen sköts av miljöenheten eller motsvarande, men beslutet om tillstånd fattas av en miljöprövningsdelegation. Ansökan skickas till kommunens miljönämnd för en så kallad kompletteringsrunda och det kan hända att verksamhetsutövaren får ett föreläggande om att komplettera handlingarna. Remissrunda När ansökan är komplett går den ut på remissrunda och ansökan kungörs av länsstyrelsen i en ortstidning. Remissinstanser och sakägare som har något att invända kontaktar länsstyrelsen. Det går också att skriva till länsstyrelsen i ärendet utan att vara sakägare. Synpunkterna lämnas till den sökande som kan bemöta det som framförts eller ändra sig. Miljöprövningsdelegationen håller i vissa fall ett offentligt sammanträde i ärendet där alla som känner sig berörda kan muntligen framföra sina synpunkter. Länsstyrelsen lämnar sedan ett förslag med beslut till miljöprövningsdelegationen, med bland annat de villkor länsstyrelsen anser behövs för verksamheten. Miljöprövningsdelegationen fattar beslut om tillståndet och beslutar också om miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven i miljöbalken. Överklagan Besluten kungörs i ortstidning och den som berörs av det kan överklaga beslutet inom tre veckor från det datum som anges i beslutet. De som kan överklaga, förutom verksamhetsutövaren, är närboende och ideella föreningar som har till ändamål att tillvarata naturskydds- och miljöintressen. Det behöver inte vara huvudsyftet med föreningen, men den måste ha funnits i tre år och ha minst 2.000 medlemmar. Om beslutet har fattats i en kommunalnämnd (ett tillstånd för en så kallad C- verksamhet) överklagas det till länsstyrelsen. Beslut i länsstyrelsen överklagas normalt till miljödomstolen, alltså någon av de fem tingsrätter som hyser de regionala miljödomstolarna. Miljööverdomstolen, som ingår som en del i Svea hovrätt, är nästa instans. Som sista instans dömer Högsta domstolen. Fotnot: Lagtexter: 6 kapitlet i miljöbalken handlar om miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag. 6 kap, 1 anger när det krävs en miljökonsekvensbeskrivning. 6 kap. 7 beskriver vad en miljökonsekvensbeskrivning ska innehålla. Lagtexterna kan man på nätet på www.notisum.se eller i Rixlex på www.riksdagen.se Firman Jordnära har en sida om miljöbalken som är lite lättare att hitta i, med länkar till Notisums sidor: www.jordnara.nu Ruta: Innehållet i en MKB Miljökonsekvensbeskrivningen bör alltid utformas som en egen handling om verksamheten bedöms medföra betydande miljöpåverkan. I andra fall bör den antingen utgöra en egen handling eller vara en tydligt urskiljbar och samlad del som kan läsas fristående från övriga ansökningshandlingar.
En MKB ska vara väl strukturerad och ha en ändamålsenlig indelning. Den ska innehålla uppgifter om: hur den planerade lokaliseringen eller de alternativa lokaliseringarna överensstämmer med aktuell kommunal och regional markanvändning. den planerade verksamhetens eller åtgärdens eventuella samband med andra projekt. de förslag till alternativa lägen och utformningar som framkommit under samråden men som avförts när man upprättat miljökonsekvensbeskrivningen, och anledningen till varför verksamhetsutövaren har avfört alternativen. motiv till vald avgränsning av miljökonsekvensbeskrivningen. de prognos- och beräkningsmetoder som använts, de antaganden som gjorts, vilket underlag och vilka informationskällor som har använts. eventuella brister och osäkerheter i metoder och underlag. vem eller vilka som har hjälpt verksamhetsutövaren att göra miljökonsekvensbeskrivningen. den planerade verksamheten och dess alternativ, inklusive nollalternativet, ska beskrivas på ett jämförbart sätt. avgörande och alternativskiljande faktorer ska lyftas fram. styrkan och omfattningen av effekter och konsekvenser kvantifieras på ett sätt som gör det möjligt att se att riksdagens miljökvalitetsmål, miljökvalitetsnormerna och miljöbalkens hänsynsregler uppfylls. en beskrivning ska göras av den planerade verksamheten eller åtgärdens inverkan på de allmänna intressena enligt 3 4 kap. miljöbalken. Ruta: De allmänna hänsynsreglerna Miljöbalkens andra kapitel innehåller tio så kallade allmänna hänsynsregler: Bevisbörderegeln den som bedriver eller tänker bedriva en verksamhet är skyldig att bevisa att reglerna följs. Kunskapskravet verksamhetsutövaren måste ha nödvändig kunskap för att skydda människors hälsa och miljön mot skada och olägenheter. Dessutom ska de anställda ha tillräckliga kunskaper för att verksamheten ska kunna bedrivas riskfritt. Försiktighetsprincipen verksamhetsutövaren är skyldig att vida alla nödvändiga försiktighetsmått för att undvika skador och olägenheter på människors hälsa och miljö. Detta gäller inte bara miljöstörningar utan även utarmande av värdefulla natur- och kulturmiljöer och misshushållning med naturresurser, energi eller material. Bästa möjliga teknik vid yrkesmässig verksamhet ska den bästa möjliga tekniken användas för att förebygga skador på miljön. Tekniken ska finnas tillgänglig, men måste inte finnas i Sverige. Vidare ska den vara industriellt möjlig att använda både ut teknisk och ekonomisk synvinkel. Bästa lokalisering den plats som väljs för verksamheten ska vara lämplig med hänsyn till miljöbalkens mål, och göra så lite intrång som möjligt på människors hälsa och miljön. Denna regel gäller inte bara för ny verksamhet utan
också vid utvidgningar och omprövningar av redan befintlig verksamhet. Hushållning och kretslopp verksamhetsutövaren ska använda råvaror och energi så effektivt som möjligt och utnyttja möjligheter till återvinning och återanvändning. Produktvalsprincipen man ska välja de kemiska produkter och varor som är minst skadliga för miljön. Skälighetsregeln hänsynsreglerna ska uppfyllas i den mån det inte kan anses oskäligt. Ansvar att avhjälpa skador det är den som orsakar en miljöskada som ansvarar för att den avhjälps. Stoppregeln en verksamhet får inte bedrivas om den medför risk för att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller miljön försämras avsevärt.