MANDO DIAO, 2006 EMMA SVENSSON Intervju av LARS NOREN Fotografi av EMMA SVENSSON Blinkar du så missar du Frändefors när du kör förbi, säger hon om platsen där hon föddes och gjorde musikvideor med sina småsyrror stajlade som Spice Girls, när hon var elva. Jag nickar med munnen full av bulle, men ska inte hon ha en? Hon läser mina tankar och säger att hon köpte två, och jag smällde i mig en precis innan du kom. Hon ler avväpnande. Emma Svensson är rak och direkt och påfallande öppen. Allt jag säger kan du använda. Det blir roligare så, tycker jag. www.procenter.se
Nej, jag visste inte heller att Frändefors ligger i södra Dalsland, en halvtimme eller så från Trollhättan där Saab en gång regerade. Där, bland glittrande sjöar och djupt gröna skogar växte hon upp, rockfotografen. Så idylliskt! Men, nej, så var det inte. Inte för Emma, trots att hon var begåvad och lärde sig att läsa och skriva redan när hon var fyra. Eller kanske var det just därför. Problemet var att hon inte fick börja tidigare i skolan. Mamma ville det, men sådant hade ingen hört talas om, där jag kommer ifrån. I stället fick hon hoppa över en klass, vilket omedelbart ledde till att hon förlorade sina nyvunna klasskompisar. Från hösten i ettan direkt till våren i tvåan ledde till att Emma blev utfryst och mobbad och ofta tog sin tillflykt till toaletten, där hon låste in sig. Hennes utsatta läge var det ingen som tog notis om, och nu när Emma Svensson har blivit trettio börjar hon märka konsekvenserna av THE (INTERNATIONAL) NOISE CONSPIRACY, 2004 att ha blivit utsatt som barn. Hon anser sig hålla ett för stort avstånd till andra människor och går hos en terapeut för att komma till rätta med bristen på närhet. För mig var det tufft länge. Jag fick min första tjejkompis när jag började gymnasiet. Men det varade inte så länge, för snart kom det någon coolare och tog över henne. Jag var en sådan som dög när bästisen var sjuk. FRÅN TVÅHUNDRA TILL HUNDRAFEMTIO. Kanske är de här tidiga erfarenheterna förklaringen till varför hon jobbar så hårt. Jag tror att det är för att jag vill fly från sociala situationer, säger Emma, som kämpar för att skapa en hälsosammare fördelning mellan arbete och fritid. Under det senaste året har hon trappat ned från att jobba tvåhundra procent till hundrafemtio. Att vara arbetsnarkoman är ju nästan som att vara alkoholmissbrukare. Emma skrattar insiktsfullt. Jag måste lära mig att prioritera. Men att jag skulle jobba mindre än heltid, det kommer nog aldrig att hända, säger hon. Rockfotoemma kallas hon, efter sajten hon startade när hon var bara tjugo år gammal, och som nu är störst i Sverige på bilder från rockkonserter. Om man bortser från mediegymnasiet i Uddevalla där hon började plugga foto redan som femtonåring, är hon en självlärd fotograf. Paradoxalt nog avrådde lärarna Emma Svensson och de andra eleverna från att bli yrkesfotografer. Det är ingen mening med att försöka bli någonting inom media, sa lärarna. Jag ser väl misstrogen ut för Emma nickar och säger: Jo, så var det. Det finns inga fasta jobb och man tjänar inga pengar. Man måste jobba gratis, sa de. Vi skakar båda på huvudet åt de lärare som rekommenderade eleverna att ge upp innan de ens hade börjat. SVENSK MÄSTARE PÅ MCDONALD S. Så det blev hamburgare för Emma, i stället. Sista året på gymnasiet vigde hon nästan uteslutande åt McDonald s. Kameran la hon på hyllan. Tänkte att jag kanske ville bli personalchef på något stort företag. Man vet ju inte, säger hon med ett leende. Emma Svensson som alltid har varit ett år yngre hade nu hunnit bli sjutton, och hon hade en plan: Tänkte jag skulle ta sverigerekord i försäljning i kassan på McDonald s, och sedan bli restaurangchef så fort jag bara kunde, bubblar hon på som vore det en självklar målsättning för en sjuttonåring som just har gått ut gymnasiet. Så jag satsade tvåhundra procent på min McDonald s-karriär, och blev restaurangchef och satte försäljningsrekord, säger den unga kvinnan från Frändefors, hon med det sällsynt stora drivet, hon som avråddes från att fortsätta med foto av lärarna på medieprogrammet i Uddevalla. Nu, tretton år senare och med runt tvåtusensexhundra bilder från rockkonserter i bagaget, är hon så etablerad man kan bli inom rockfoto-gebitet. AUTO MED BLIXT. Det började med Mando Diao, som just hade släppt en EP. Emma tyckte att de var världens coolaste och köpte biljett till en konsert med bandet. Och av någon konstig anledning fick jag en idé om att jag skulle fotografera på konserten. När det väl var dags och bandet hon älskade öste på från scenen stod hon handfallen. Alla kunskaper var som bortblåsta, så jag ställde in kameran på auto med blixt. Det var skitkul, säger hon glatt. Plötsligt kom det fram en kille och knackade mig på axeln och frågade vem jag fotade för. Nämen jag fotar bara för att det är kul, sa jag. Det visade sig att han var journalist på Bohuslänningen, som är en lokaltidning i
Uddevalla. Han erbjöd sig att ta med Emmas filmrullar till tidningen och om bilderna var bra kanske de kunde bli publicerade. Jag trodde inte att det skulle bli något. Men det blev det med besked: första gången hon plåtade en konsert blev hon publicerad! Jag kände en sådan lycka, gick som på moln, strålar hon vid minnet, och beslutade där och då att det här måste hon hålla på med. Två veckor senare ringde killen från Bohuslänningen och frågade om hon ville följa med på Kent på Scandinavium. Klart jag ville det! När det var dags och Emma stod där i fotodiket sa vakten, tre låtar, ingen blixt. Vadå ingen blixt, hur ska jag göra nu? Hon berättar att hon tittade på kameran och de olika programmen blomma, sport, porträtt och så tog hon sina tre skott. Bilderna blev nog inte så bra för Bohuslänningen hörde aldrig av sig igen. Men det verkar inte ha spelat någon roll att Kent-jobbet gick i diket; Emma Svensson var övertygad om att hon hade hittat hem och att det var kameran hon skulle satsa på, och att det var musik hon ville plåta. Hon noterade att det fanns många sajter på nätet som skrev om musik, men inga som la upp bilder. Något sådant ville jag starta, och så kodade jag ihop något som såg för jävligt ut, men det var ändå en sajt på nätet. Så skapades Rockfoto.nu. Emma Svensson var tjugo år gammal. STÖRST PÅ ROCKFOTO I LANDET. Men Rockfoto var verkligen ingen overnight success och Emma fortsatte arbeta för den stora hamburgerfabriken i ytterligare tre år. Bildbyrån hon startat, och som riktade in sig på bilder från rockkonserter, tjänade helt enkelt inga pengar. Den förblev ett hobbyprojekt. Efter två till tre år började tidningarna ringa för att köpa bilder. Första kunden var Svenska Dagbladet, sedan hakade Aftonbladet på och därefter Dagens Nyheter. DN ville att vi skulle plåta alla de konserter de skrev om, och det har vi gjort sedan dess, konstaterar Emma Svensson. Klart det finns större bildbyråer, men på rockfoto slår vi dem. Hon säger sig vara osäker på varför. Jag tror henne. Men det är klart, tänker jag, att blir man, som Emma Svensson, utsedd till Årets Rockfotograf två år i följd (2005 och 2006) och fortsätter att göra sitt yttersta för att ta så bra rockkonsertbilder det bara går, och gör det år efter år, ja då är det naturligt att det blir resultat. Jobbar man sedan kontinuerligt med att rekrytera de bästa fotograferna har man en god chans att hålla stånd mot även de största bildbyråer. Rockfoto.nu har i dag ett stall som omfattar fler än etthundra fotografer, och Emma Svensson är på väg att sprida sitt hundraprocentiga ägande på fler händer genom att bilda ett aktiebolag. COLDPLAY, 2009 KUNDE HA GJORT VAD SOM HELST. Fotograf är hon, men det kunde nog ha blivit vad som helst för Emma Svensson från Frändefors. Hennes järnvilja, förmåga att fokusera och enorma arbetskapacitet kunde ha tagit henne till vilka platser som helst, i stort sett. Om hon hade velat. Och nu vill hon det. Jag vill genomföra så många av mina egna projekt som möjligt, säger hon och illustrerar med en del av vad hon redan har åstadkommit: varit chefredaktör för tidningen OKEJ, gjort en bok tillsammans med Håkan Hellström, varit bildredaktör på både modetidningar och stora musikfestivaler, startat nya sajter Emma Svensson har dessutom undervisat i fotografi och arrangerat fotoresor sedan hon var tjugofem. Detta vid sidan av plåtandet av rockkonserter. Jag älskar att vara spindeln i nätet. Den som driver en massa olika projekt. Som gör budgetar och planerar. Det spelar ingen roll vad Emma Svensson och jag talar om. Hon är lika oförställd, lika självklar och generös oavsett ämne. Framgångarna hon säger att hon nu har råd att göra bara sådant hon tycker är kul tycks inte ha förvridit huvudet på henne. Och hon vill gärna dela med sig av det hon har lärt sig. När Emma började fotografera konserter var hon den enda som var både ung och tjej, vilket innebar att hon inte fick någon respekt, säger hon. Folk tittade snett på en och så där och många höll hårt i sina kunskaper. Jag bestämde mig för göra tvärtom, att vara öppen och utan hemligheter. Jag vill inspirera andra och hjälpa dem fram. KRISTIAN GIDLUND. En av hennes bästa vänner är döende i cancer, berättar hon utan omsvep. Det är Kristian Gidlund, trummis i bandet Sugarplum Fairy, som liksom Emmas gamla favoriter, Mando Diao, kommer från Borlänge. Vi lärde känna varandra på Lunarstorm. Han spelade i ett band och jag hade precis börjat fotografera. Vi har skrivit långa mejl till varandra i tio års tid, och han har alltid varit en viktig person i mitt liv, berättar Emma Svensson. Kristian Gidlund blev sjuk år 2010, opererades, strålades och blev så småningom friskförklarad, berättar Emma. Plötsligt kom cancern tillbaka och det fanns ingenting de kunde göra. Hon kände att hon ville göra en utställning, som kunde turnera runt Sverige och samla in pengar till Cancerfonden för att hjälpa andra som befinner sig i samma situation. Men, säger hon, jag ville också hedra honom, göra något fint som hans familj kan bevara, när han inte längre finns kvar. Emma följde med honom när han rakade av sig håret, och när han fick cellgifter på sjukhuset. Det var hårt. Jag kunde inte stänga av som krigsfotografer gör för att palla. Jag kunde inte det. Jag grät. Utställningen, som består av åttio bilder tagna av Emma Svensson och tjugo texter skrivna av Kristian Gidlund, visades först på Design Hall vid Telefonplan i juni i år. I skrivande stund befinner den sig i Göteborg. Jag har gråtit så mycket under det här projektet, och Kristian har varit så stark. Under sommaren har det blivit allt svårare för honom, förklarar Emma. Det finns inte längre någon behandling för honom. Kristian är den första i min närhet, som jag kommer att förlora. Jag har aldrig behövt begrava någon, som står mig nära. Jag behöver inte betvivla hur mycket han betyder för henne. Vi skiljs åt därute i den svagt upplysta fotostudion vid Telefonplan. Emma Svensson är på väg till Jotunheimen i Norge för att vandra. Temat är att tänja på gränserna för sin egen förmåga, säger hon och ler igen. Nästa år hade jag tänkt mig Kilimanjaro.
KRISTIAN GIDLUND, MARS 2013 KRISTIAN GIDLUND PÅ SÖDERSJUKHUSET, DECEMBER 2012 KRISTIAN GIDLUND BACKSTAGE EFTER EN SPELNING I TYSKLAND, 2006
KRISTIAN GIDLUND, MARS 2013 Jag älskade honom, avslutar Emma Svensson sin blogg om Kristian Gidlunds tragiska bortgång. (Intervjun gjordes några veckor tidigare.) Emma besökte honom i föräldrahemmet i Dalarna, när slutet var nära. Han visade henne ängen bakom huset: Där borta vid björkarna, på ängen. Precis intill kyrkogården. Där man kan skymta mitt barndomshus. Där vill jag vila.