Ympäristölautakunta

Ympäristölautakunta 25 08.02.2017 Utlåtande till Vasa förvaltningsdomstol med anledning av Oy Porta Marina Ab:s och Stormälön Mariina Oy:s besvär över Södra Finlands regionförvaltningsverks beslut enligt vattenlagen 2790/11.01.00/2016 Ympäristölautakunta 08.02.2017 25 Beredare Miljövårdsinspektör Petri Huovila, tfn 050 464 6866 Föredragande Miljövårdschef Carl-Sture Österman, tfn 044 458 5927 förnamn.efternamn@pargas.fi Vasa förvaltningsdomstol har begärt utlåtande av Pargas stads miljövårdsmyndighet om det besvär som Stormälön Mariina Oy och Oy Porta Marina Ab har anfört över Södra Finlands regionförvaltningsverks beslut, enligt vilket bryggor i småbåtshamnarna ska avlägsnas och avkortas (eller tillstånd sökas enligt vattenlagen). Diarienummer 01511/16/5211. Miljönämnden har tidigare behandlat samma ärende med anledning av Olli Karapuus ansökan om förvaltningstvång enligt miljöskyddslagen (13.4.2016, 67; 17.8.2016, 126). Samtidigt har även Karapuus ansökan till regionförvaltningsverket om förvaltningstvång enligt vattenlagen varit anhängig, ävenså en ansökan enligt sjötrafiklagen till NTM-centralen om att begränsa trafiken i sundet som leder till småbåtshamnarna. Enligt Karapuu förorsakar verksamheten i småbåtshamnarna betydande olägenhet för användningen av hans fritidsfastighet. Regionförvaltningsverket gav 6.10.2016 sitt beslut om den ansökan enligt vattenlagen som nu behandlas, nr 202/2016/2. I beslutet ålades verksamhetsutövarna i småbåtshamnarna att vid vite avlägsna en del av båtbryggorna och halvera de resterande bryggorna senast 1.9.2017. Alternativt gavs verksamhetsutövarna möjlighet att ansöka om tillstånd enligt vattenlagen för att få hålla kvar bryggorna och för verksamheten i småbåtshamnarna. Hamnföretagarna har ansett det som befogat att anföra besvär över regionförvaltningsverkets beslut till den del beslutet gäller huvudförpliktelsen att riva ned bryggorna och vitet på 10 000 euro för båda företagarna. Trots besvären har verksamhetsutövarna meddelat att de ändå tänker ansöka om tillstånd för hamnverksamheten enligt vattenlagen inom tidsfristen. Förslag Miljönämnden beslutar ge följande utlåtande till Vasa förvaltningsdomstol med anledning av ärendet gällande Olli Karapuus ansökan om förvaltningstvång, diarienummer 01511/16/5211. Miljönämnden har tidigare behandlat samma ärende och därför bifogas nämndens tidigare behandlingar till handlingarna för förvaltningsdomstolens kännedom (bilaga). Därtill är det befogat att med anledning av regionförvaltningsverkets beslut och hamnföretagarnas besvär särskilt fästa uppmärksamhet vid följande punkter: 1. Regionförvaltningsverkets beslut har motiverats genom stadgandet i 1 kap. 28 i vattenlagen (264/1961) och genom stadgandet med samma innehåll i 2 kap. 5

i den nya vattenlagen (587/2011). Eftersom alla bryggor i Porta Marina har byggts under den gamla vattenlagen, såsom även så gott som alla bryggor i Stormälön Mariina, skulle det vara motiverat att behandla ansökan om förvaltningstvång med stöd av den gamla vattenlagen, även om det med tanke på slutresultatet inte finns så stora skillnader i textinnehållen i den gamla och den nya lagtexten. Det är också beaktansvärt att Karapuus fastighet har en ägarandel endast i det vattenområde där Porta Marinas bryggor finns, men inte i det vattenområde där Stormälön Mariinas bryggor finns. Detta utlåtande grundar sig på lagrummen i den gamla vattenlagen. 2. I det lagrum som nämndes ovan (1 kap. 28 i vattenlagen 264/1961) stadgas följande: Ägaren eller innehavaren av en strand är, även om han inte är ägare av eller delägare i vattenområdet, för enskilt behov berättigad att framför stranden i vattendraget sätta ut förtöjningspåle eller förtöjningsboj för båt eller anlägga brygga, [ ] om det kan ske utan att vålla ägaren av vattenområdet skada eller avsevärt men [ ]. Miljönämnden anser det vara tvivelaktigt om detta lagrum alls kan tillämpas på behandlingen av det aktuella fallet. Syftet med lagrummet torde vara att endast, eller i första hand, ge alla innehavare av en strand möjlighet till en brygga och båtplats i egen strand, även om innehavaren inte skulle äga någon andel i vattenområdet. I detta fall äger hamnföretagarna med familjemedlemmar över 67 % av det oorganiserade samfällda vattenområdet 445-501-876-1, i vilket även Karapuu är delägare och där alla Porta Marinas bryggor finns (däremot inte en enda av Stormälö Mariinas bryggor). Har avsikten med detta lagrum på riktigt varit att ge instruktioner också för sådana situationer där innehavaren av en strand även är ägare av vattenområdet? För det andra så ger man genom detta lagrum rätt att anlägga en brygga eller andra anläggningar vid strand för enskilt behov. Uthyrning av båtplatser i en båthamn och hamnverksamheten överlag torde inte vara privat användning, utan kommersiell användning i allra högsta grad. Nämnden anser att det inte är möjligt att tillämpa detta lagrum (och inte heller 2 kap. 5 i den nya vattenlagen med samma innehåll) som grund för ett avgörande i ärendet, och framför allt inte som enda grund, såsom regionförvaltningsverket har gjort. Miljönämndens syn i ärendet står i samklang med motiveringarna av den nya vattenlagen (regeringens proposition RP 277/2009). I propositionen konstateras att lagrummet 2 kap. 5 föreslås inte gälla ägare av eller delägare i ett vattenområde, som har rätt att på sitt eget vattenområde placera anordningar och anläggningar för eget bruk, om inte detta förutsätter tillstånd enligt 3 kap. 2 eller 3 i vattenlagen. Delägarnas rätt att tillgodogöra sig samfällda vattenområden bestäms enligt lagen om samfälligheter (758/1989). 3. Om förvaltningsdomstolen ändå anser det vara befogat att tillämpa ovannämnda lagrum i vattenlagen på det aktuella fallet torde det vara väsentligt att ta fasta på vad satsen om det kan ske utan att vålla ägaren av vattenområdet skada eller avsevärt men betyder. Skadan eller det avsevärda menet ska enligt lagrummet riktas mot ägaren av vattenområdet. Det verkar som om avsikten med detta lagrum uttryckligen skulle ha varit att skydda ägarnas möjligheter att kunna tillgodogöra sig egna vattenområden. Avsikten verkar inte ha varit att ta ställning till om det förorsakas olägenheter för användningen av fastigheter på

land eller strand. Hurdan skulle situationen vara om Karapuus fastighet inte ägde någon andel i det samfällda vattenområdet? Då skulle detta lagrum inte på något sätt kunna tillämpas, även om olägenheten för Karapuus rekreationsanvändning av sin fastighet på land fortfarande skulle föreligga. Då man talar om olägenheter och men som förorsakas ägarna av vattenområden, torde det ha varit lagstiftarens avsikt att rikta fokus på sådana olägenheter som förorsakas t.ex. fiske, båttrafik eller båthållning som ägarna av vattenområden eventuellt kunde råka ut för. I det aktuella fallet handlar det inte i någon större utsträckning om olägenheter som skulle ha förorsakats Karapuu som ägare av ett vattenområde, utan det är frågan om olägenheter som förorsakats Karapuus användning av sin fritidsfastighet/landfastighet. Regionförvaltningsverket motiverar sitt beslut med den olägenhet som förorsakas Karapuus användning av sin fastighet för rekreation med stöd av 1 kap. 28 i den gamla vattenlagen och 2 kap. 5 i den nya vattenlagen. Är detta korrekt? Är detta korrekt uttryckligen med stöd av den gamla vattenlagen som var i kraft då bryggorna byggdes? Alla bryggor i Porta Marina och nästan alla bryggor i Stormälön Mariina har byggts under den gamla vattenlagen. Om regionförvaltningsverkets beslut motiveras med men som vållats ägaren av ett vattenområde, torde det vara skäl att notera den minimala andel som Karapuus fastighet har i det samfällda vattenområdet 445-501-876-1, dvs. cirka 0,4 %. Det samfällda vattenområdet är över 162 ha stort, dvs. Karapuus möjligheter att utnyttja det samfällda vattenområdet har uppenbarligen inte minskats även om småbåtshamnarna har erövrat cirka 4 ha (ca 2,5 %) för sin verksamhet. Det är också beaktansvärt att notera att Karapuus fastighet 445-501-1-93 har en ägarandel endast i det vattenområde 445-501-876-1 där Porta Marinas bryggor finns. Det betyder att bryggorna i Stormälö Mariina och användningen av dem inte har kunnat vålla ägaren av vattenområdet olägenheter eftersom de ligger i ett annat vattenområde där Karapuus fastighet inte är delägare i. Utifrån detta faktum är det uppenbarligen fel att tillämpa detta lagrum åtminstone på Stormälön Mariinas småbåtshamn. 4. Oy Porta Marina Ab gjorde 16.9.2004 en anmälan om hamn till datasystemet för miljövårdsinformation hos Sydvästra Finlands miljöcentral (diarienummer LOS-2004-Y-742). Enligt anmälan fanns det i Porta Marinas hamn cirka 250 båtplatser redan då (nu är antalet båtplatser cirka 330). Miljöcentralen krävde inte då en ansökan om tillstånd enligt vattenlagen. Om man jämför flygbilder från 2006 och 2013 kan man beräkna att antalet båtplatser i de tre hamnområdena endast har ökat med cirka 70 platser från 2006 till 2013. Om det nu finns sammanlagt cirka 630 båtplatser i hamnområdena, var antalet båtplatser cirka 560 redan 2006. Under denna tid har det inte anlagts andra nya båtplatser på Porta Marinas sida än de cirka 15 platserna vid den s.k. servicebryggan. Såsom det redan i tidigare behandlingar har konstaterats uppstod problemen uppenbarligen först 2013, trots att antalet båtar och båttrafiken redan i flera års tid, senast från 2006 framåt, varit på ungefär samma nivå som nu. En fredlig samexistens mellan Karapuu och hamnföretagarna rådde med andra ord i flera års tid innan situationen blev problematisk.

5. Småbåtshamnarna med sina bryggor och anordningar ligger inom ett W-1/v-7-område, för vilket stranddetaljplanen för Stormälö Rompudden strand gäller (godkänd 7.2.2012). Enligt planbestämmelsen är detta vattenområde del av vattenområde för båtbryggor och andra till förtöjning av båt behövliga anordningar, såsom bojar. Utifrån flygbilden verkar det som om några av Porta Marinas bojar var placerade ett par meter utanför planområdet. Detta har troligtvis dock inte förorsakat något problem. För att vara exakt förbjuder planen inte heller att båtar skulle kunna placeras utanför avgränsningen av båthamnsområdet v-7. Representanten för det aktuella vattenområdet 445-521-1-13 har dessutom gett sitt skriftliga samtycke till placeringen av bryggorna 8.12.2008. Det kan även konstateras att hela det nuvarande bryggområdet i småbåtshamnarna ingick som LV-3-område i den tidigare delgeneralplanen (fastställd 19.7.1989, ändrad 29.12.1995). I den förra strandplanen från 1996 hade endast markområdena i hamnarna anvisats som LV-2-område. I samband med planläggningen har ägarna av vattenområdet, markägarna och andra intressenter blivit hörda. Detta torde inte heller vara oväsentligt med tanke på utredningen av bakgrunden till det aktuella fallet. 6. Enligt 1 kap. 15 1 mom. i den gamla vattenlagen var det förbjudet att genom byggande i vattendrag åstadkomma skada eller men på annans vattenområde, fiske, mark, byggnad eller egendom av annat slag. Förbudet skulle gälla i tillämpliga delar även användning av anläggning eller anordning. Det kan tänkas att småbåtshamnarna kan ha minskat värdet på Karapuus fastighet och därmed åstadkommit skada. Det är dock svårt att påvisa att värdet på fastigheten faktiskt har sjunkit. Det kan finnas även dem som anser att värdet till och med har kunnat stiga tack vare en väl vårdad småbåtshamn vid sidan av en fritidsfastighet. Å andra sidan bör man komma ihåg att småbåtshamnen var stor redan då Karapuu skaffade fastigheten 1999. Såsom det i andra behandlingar har konstaterats har det sammanlagda antalet båtplatser så gott som fördubblats från 1998 till 2013 från att ha varit cirka 315 platser till nuvarande cirka 630 platser. Hur mycket kan man anta att denna tillväxt har sänkt värdet på Karapuus fastighet, eller har den gjort det alls? Beträffande tillämpningen av 1 kap. 15 1 mom. i den gamla vattenlagen sägs: Förbudet i 1 mom. gäller dock inte åtgärder som kan förorsaka skada eller men endast för en enskild, om denne har samtyckt till åtgärden. Två påpekanden gällande detta: A. Olli Karapuu är den enda som veterligen har klagat över den olägenhet som småbåtshamnarna medför. Han har dock inte fram till detta datum varit i kontakt med den lokala tillsynsmyndigheten för att råda bot på olägenheten. I varje fall kan det konstateras att den olägenhet som hamnverksamheten medför endast har gällt en enskild. B. Olli Karapuu har bevisligen gett sitt skriftliga samtycke till Porta Marinas ansökningar om åtgärdstillstånd för båtbryggor och servicebrygga 2000 och 2008 (för alla bryggor som är byggda efter 1999) samt för muddringsplanen och byggande av ett sikthinder 2008 och senast för områdesavgränsningen för stranddetaljplanen och för verksamheterna inom området 2012. Det torde inte vara felaktigt att tolka detta så att Karapuu har gett sitt samtycke till hamnkonstruktionerna och för användningen av dem.

7. Såsom det har kommit fram har varken den kommunala eller statliga tillsynsmyndigheten hittills krävt på eget initiativ ett tillstånd enligt vattenlagen för verksamheterna i båthamnarna. Orsaken är i varje fall för den kommunala myndigheten enkel: hamnkonstruktionerna och verksamheten har inte nödvändigtvis konstaterats/tolkats orsaka en kränkning av allmänt intresse (t.ex. försämring av naturförhållanden eller vattendragets tillstånd, minskning av naturskönheten eller den allmänna trivseln, försämring av möjligheterna till rekreationsändamål, ändring av kungsådra eller inskränkning av användningen av en allmän farled, skada eller olägenhet för fiske osv.). Behovet av tillstånd enligt vattenlagen är i detta fall en bedömningsfråga, i enlighet med 1 kap. 15 och 2 kap. 2 i den gamla vattenlagen. Trots att antalet båtplatser har så gott som fördubblats på 2000-talet, har det inte ansetts vara nödvändigt att ansöka om tillstånd med tanke på övervakningen av allmänt intresse och tillstånd har inte heller krävts av följande orsaker: Verksamhetsutövarna har varit majoritetsägare i vattenområdena. Båthamnarna har funnits på platsen redan i årtionden. Hamnområdet har i alla planer anvisats som ett område för båthamn, antingen som ett LV-område eller ett W-1/v-7-område. Det har skaffats vederbörliga åtgärdstillstånd för alla båtbryggor i Porta Marina från Pargas stads byggnadstillsyn. Det har beviljats tillstånd för bryggorna i Porta Marinas område enligt byggnadslagstiftningen 1973, 1978, 1979, 2000 och 2009. Bryggorna i Stormälön Mariina har beviljats motsvarande tillstånd senare. Grannarna har blivit hörda i samband med att tillstånd har sökts. Det har skaffats samtycken till hamnverksamheterna av ägarna till vattenområdena och fastigheterna och intressenterna/allmänheten har hörts i samband med planläggningen. I den nya vattenlagen är motiveringarna till sökande av tillstånd i stora drag desamma som i den gamla vattenlagen. Därmed är det inte alls självklart att verksamhetsutövarna ens med stöd av den nya vattenlagen skulle vara skyldiga att ansöka om tillstånd för hamnverksamheten, speciellt då Olli Karapuu har gett sitt skriftliga samtycke till alla bryggor i Porta Marina och till stranddetaljplanen (vattenlagen 587/2011, 3 kap. 2 2 och 3 mom.). Det har inte kommit till kännedom att verksamheten i båthamnarna skulle ha förorsakat eventuell skada eller olägenhet för en enskild före augusti 2014. Med beaktande av synpunkterna ovan är de besvär som Oy Porta Marina Ab och Stormälön Mariina Oy anfört över regionförvaltningsverkets beslut förståeliga och motiverade. Trots den eventuella olägenhet som verksamheten i båthamnarna har medfört för grannarna (omfattningen av olägenheten är svår att bedöma) anser miljönämnden att verksamheten inte har stridit mot vattenlagen. Miljönämnden anser att regionförvaltningsverkets ålägganden till hamnföretagarna om att bryggorna i Oy Porta Marina Ab och Stormälön Mariina Oy ska avlägsnas och halveras huvudförpliktelserna 1 och 2 samt föreläggandet av vite som är förenat med huvudförpliktelserna bör upphävas. Kompletterande material Miljönämndens beslut om ansökan om förvaltningstvång enligt miljöskyddslagen,

13.4.2016, 67 Miljönämndens beslut om besvär med anledning av beslutet om ansökan om förvaltningstvång, 17.8.2016, 126 Beslut Förslaget godkändes. Delgivning Vasa förvaltningsdomstol