12 Manne Molin var kulturredaktör. Eller hade varit. Nu satt han i ett rum i källaren och tittade på videofilmer dagarna i ända. Det var så konstigt så det borde inte vara sant. Men lika fullt satt han där. Moa hade inte lyckats få reda på bakgrunden. Majken hade svamlat. Bernt sa att han inte visste. Kajsa trodde att Manne en gång varit nyhetschef men sparkats, i det här fallet, snett nedåt två våningar. Inte ens Karl-Alfred kunde, eller ville, ge besked. Hon frågade Olle, hon frågade Margit men blev inte klok på svaren. Hon måste gå till botten med det här. Eller i alla fall till källaren. Antingen var det ett personalproblem att tidningen hade en medarbetare som inte ville delta i det dagliga jobbet. Eller så var det kanske ett arbetsmiljöproblem? Källaren var knappast en godkänd arbetsplats. Eller så var det både och. Hur som helst så borde det inte få fortsätta. Hon gick trappan ned och klampade hårt med klackarna så att Manne Molin skulle höra att det var någon som kom. Hon ville inte överraska honom. Källaren vidgade sej åt höger. På ena sidan fanns pannrummet, på den andra en stor lokal där ljus silade in genom låga breda källarfönster uppe vid taket. Det hördes röster. Hon stannade och lyssnade. Engelska med amerikansk brytning. Moa tittade in. En stor tv var igång på en hylla i rummets bortersta hörn. Framför apparaten satt någon. Hon hostade lagom högt. Ingen reaktion. Hallå Manne, sa hon med hög röst. Mannen snurrade runt i stolen och såg förvånad ut. Jag kommer kanske och stör och du får ursäkta. Men jag skulle vilja tala lite med dej, fortsatte hon. Manne Molin hade ett ansikte fyrkantigt som tv-rutan och svart 50
bakåtstruket hår som såg fett ut. Han hade glasögon med stora svarta bågar. När han reste sej ur tv-fåtöljen syntes det att han var både lång och bred. Han var i sextioårsåldern. Jag hörde dej inte, sa han. Kan du dra ned ljudet lite? Manne tog fjärrkontrollen och stängde av filmen. Han såg missnöjd ut. Moa såg sej om efter en stol. Förutom fåtöljen som verkade bekväm fanns det i rummet ett skrivbord med en dator av äldre modell och en kontorsstol med hjul. Hon tog stolen och rullade fram den till fåtöljen och satte sej mitt emot Manne. Berätta. Vad gör du nu? började hon. Jag har sett två filmer nu på morgonen. Jag ska se två till idag. Och två i morgon. Eller tre om jag hinner. Hinner för? Jag ska ju skriva också. Du tittar alltså på videofilmer här nere och sen skriver du en filmkrönika? Gör du något mer? Manne såg besvärad ut. Jag har skrivit om tv också men det var ett tag sen. Ja, vi har ju inga tv-krönikor längre. Men Manne, du står som kulturredaktör i mina papper. Hur går det ihop? Manne skruvade sej. Vred sej lite fram och tillbaka i snurrfåtöljen innan han svarade. Jag fick ju det jobbet av din företrädare, av Eskil Levin alltså. Men det var svårt att komma in i rollen. Det var helt enkelt svårt att samarbeta. Samarbeta med vem? Eller vilka? Det var några av dem som skriver, några av kulturmänniskorna i stan. Och redigerarna med förresten. Nej, det gick inte att komma in i rollen. Men, fortsatta han, det finns fortfarande dom som ringer till mej och vill skriva artiklar. Men jag säger nej. Moa nöp sej i hakan. Det gör du säkert rätt i, sa hon. Hon funderade över hur hon skulle fortsätta. Jo, Manne, du har ju varit både reporter och chef efter vad jag 51
har hört. Du kan väl berätta om det. Jag har varit reporter, visst, men det var många år sen. Skrev långa reportage. Intervjuer. Det var en skojig tid. Längtar du tillbaka? Det kom inget svar. Vad hände sen då? Du var chef här en tid? Eller? Manne såg nu mycket besvärad ut. Han sa: Axelson som var chefredaktör före Levin, eller förresten det var en emellan också, det är tio år sen. Eller tolv faktiskt. Han, Axelson alltså, behövde en ny nyhetschef. Det var en som hade dött. Jag hoppade på det. Jag skulle inte ha gjort det. Det blev konflikter, bara konflikter. Bråk. Hur blev det bråk? Jag ställde krav. Han hade höjt rösten. Krav på reportrarna. Men ingen lyssnade, ingen ville lyssna. Det måste ha varit hemskt, sa Moa. Men Axelson då? Fick du inget stöd från honom? Han slutade. Det var något med ekonomin, något som inte stämde. En dag var han bara var borta. Vad hände med dej då? Kylen. Frysboxen. Jag blev petad. Sen fick jag inga jobb. Om jag skrev något så kom det inte in. Eller så strök dom ner det så det inte var min text längre. Och sen slutade jag skriva för jag kunde inte längre. Herregud, tänkte Moa. Var det ett mobboffer som satt i den gammaldags snurrfåtöljen framför henne. Sen kom Eskil Levin så småningom och sa att jag skulle bli kulturredaktör. Jag gjorde verkligen ett försök. Men att komma in i rollen, nej det gick inte. Det blev tyst en kort stund så när som på ett dovt muller från pannrummet på andra sidan väggen. Någon gång hördes hissen när den landade i källaren och vaktmästarna skulle till förråden. Annars var det en mycket tyst plats. Väggarna var skrovligt vita och taket genomkorsades av blänkande ventilationstrummor. Moa bröt tystnaden. Jag tycker att du ska bli reporter igen. Vi behöver erfarna killar 52
som du. Vi kan resonera om vilka områden du skulle bli bäst på. Men här nere i källaren kan du inte fortsätta. Mannen framför henne snurrade hastigt ett halvt varv med fåtöljen och sen tillbaka igen. Reporter? Nej, nej. Jag har inga kontakter kvar, det måste du förstå. Jag skriver gärna men jag kan inte gå ut. Och jag vill sitta kvar här. Det här är inte redaktionen Manne. Du får inte sitta här, det är ingen godkänd arbetslokal. Tidningen kan få myndigheterna på sej. Du måste vänja dej vid tanken att flytta upp och vara en av oss andra i redaktionen. Men jag skriver ju videokrönikorna. Jag måste ju kunna få tid till det. Men Manne, det är så här att video inte längre är det som gäller. Folk laddar ner filmerna från nätet. Det går inte att bevaka och skriva om film på samma sätt längre. Men jag vet att det är många som läser. Jag hör det, hör det på stan. Manne var pressad. Och Moa ville ju inte sätta kniven i honom. Men videokrönikorna måste bort. De hade ingen funktion i en modern tidning. Men kanske en övergångslösning? Hon sa: Jag har tänkt att vi ska göra i ordning en arbetsplats åt dej där uppe. Hon nickade mot taket. Du får börja lite smått som reporter. Vi tar det lugnt. Du kan få en dag för film i veckan. Men vi får tala om hur det ska bli i tidningen. Manne såg plågad ut. Vad hinner jag se på en dag? Och reporter? Jag kan inte gå ut. Jag kan inte göra det längre. Jag tror att du måste vänja dej. Du har gjort det förut och du kan komma igen. Du gör inte jobbet som kulturredaktör och du har bättre betalt än de flesta av reportrarna har jag sett. Manne knep ihop ögonen och Moa trodde att han skulle börja gråta. Men han spärrade upp dem igen och det fanns en farlig glimt i hans ögon när han hest viskade: 53
Nej, nej, kan inte Jag tror du behöver hjälp Manne, sa Moa försiktigt. Hon reste sej för att gå. I maj är du på reporterschemat. Och behöver du hjälp för att klara av det så ska du tala med mej. Vi ordnar det tillsammans. Hon backade ut ur rummet. Det kändes inte bra att vända ryggen mot den här mannen. Hans ögon följde henne. Han såg allt annat än lugn ut. Moa gick trapporna upp. Hon kände sej illa till mods. Vad var det hon hade fått se? Vad var det för en figur som hon hade stört ritningarna för? Som bar sej åt som ett hotat djur. Kanske gick det att förstå de undvikande svaren från kollegorna. När hon var tillbaka i redaktionskorridoren kolliderade hon med Burken som hastigt kom ut från toan. Hon fick en ingivelse. Bernhard, sa hon. Hon ville inte använda ett öknamn när hon talade till sin medarbetare. Du jobbade väl här när Manne Molin var nyhetschef? Burken nickade. Hur var han? Burken skakade på huvudet. En varg, en som bet och revs. Han kunde inte ta argument, han bara fräste. Skrek åt folk. Ja, det gick ju bara inte. 54