FLERSPRÅKIGHET OCH SPRÅKKONTAKT I SYDASIEN Anju Saxena Uppsala universitet 1. Introduktion Den sydasiatiska subkontinenten dukar upp ett dignande smörgåsbord med språk som tillhör fyra olika språkfamiljer och som uppvisar varierande typologiska särdrag. Den har också en lång tradition av flerspråkighet. Det är ingen som vet hur många språk som talas i området, men ca 1000 språk är ett ofta angivet antal. Man kan undra hur folk som talar ett språk kommunicerar med dem som har ett annat modersmål. Det händer ofta att talare från mer eller mindre enspråkiga samhällen ser flerspråkighet som ett kommunikationshinder. 1 Folk i flerspråkiga samhällen utvecklar sätt att kommunicera där de (åtminstone många av dem) behåller sitt modersmål samtidigt som de kommunicerar med talare av andra språk på ett annat språk. Med andra ord: De blir två- eller flerspråkiga. Som exempel kan vi ta Sydasiens största och folkrikaste stat Indien. Flerspråkighet är utbrett i Indien. Det finns inte en enda indisk delstat som är enspråkig. Även om ett landskap har ett dominerande språk finns det stora grupper av befolkningen som talar andra språk. I Andhra Pradesh t.ex. är telugu det officiella språket, men det finns stora grupper i delstaten som talar kannada, urdu, marathi, oriya och andra språk. 1 Följande citat ursprungligen anfört av Phillipson (2003) illustrerar denna inställning i ett nötskal: The most serious problem for the European Union is that it has so many languages, this preventing real integration and development of the Union. The ambassador of the USA to Denmark, Mr Elton, 1997 1 (2003: 1; kursivering i originalet) Not 1 lyder: 1 This remark was made at an informal lunch at the University of Roskilde, Denmark. (2003: 208)
2 Anju Saxena Syftet med artikeln är att diskutera språksituationen i Sydasien. Vi ska börja med att beskriva vilka länder som hör till Sydasien och några av de språk som talas där. Sen ska vi koncentrera oss på ett av länderna Indien och flerspråkighetssituationen där för att kunna tala om den sociala delen av flerspråkighet (vad det betyder för individen att vara en medlem av ett flerspråkigt samhälle) och språkliga förändringar som kan vara en direkt konsekvens av den språkkontakt som flerspråkigheten innebär. 2. Språk i Sydasien Sydasien består av sju stater: Indien, Pakistan, Bangladesh, Nepal, Bhutan, Sri Lanka och Maldiverna. Några av huvudspråken i Pakistan är urdu, punjabi, sindhi och balochi. Dessutom talas en rad mindre språk (Ethnologue [http://www.ethnologue.com] räknar upp sammanlagt 69 språk som talas i Pakistan). Trots att urdu är statsspråk i Pakistan, talas det som modersmål av mindre än 8% av befolkningen (källa: Ethnologue). De nämnda urdu, punjabi och sindhi och många andra av språken i Pakistan tillhör den indoariska grenen av den indoeuropeiska språkfamiljen, medan balochi tillhör dess iranska gren. Brahui är dock ett dravidiskt språk som talas i Baluchistan. Engelska talas också i stor utsträckning. I Bangladesh talar en betydande del av befolkningen bengaliska (som också kallas bangla), ett indoariskt språk. I Nepal är det indoariska språket nepalesiska (eller nepali) statsspråk, men det finns också flera andra språk (t.ex. de tibetoburmanska språken newari, bantawa och thangmi). Minoritetsgrupper i Nepal har länge kämpat för att få erkännande från regeringen för sina minoritetsspråk. I Bhutan är bhutanesiska (också kallat dzongha) statsspråk. Det är ett tibetoburmanskt språk. Dessutom talas många andra språk (t.ex. de tibetoburmanska språken gongduk och lepcha och det indoariska språket nepalesiska) i det området. Två stora språk i Sri Lanka är singhalesiska (ett indoariskt
Flerspråkighet och språkkontakt i Sydasien 3 språk; singhaleserna utgör majoritetsgruppen i Sri Lanka) och tamil (ett dravidiskt språk). Engelska används också ofta i administration mm. Det officiella statsspråket på Maldiverna är det indoariska språket dhivehi (också kallat maldiviska). Engelska och några indiska språk talas också på Maldiverna. 2.1 Språk i Indien Linguistic Survey of India (Grierson 1866 1927) identifierade 179 språk och 544 dialekter. Enligt 1951 års folkräkning fanns det 845 språk (inkl. dialekter) i Indien, därav 60 som hade 100 000 talare eller fler. I folkräkningen 1961 talade 91% av befolkningen ett av femton huvudspråk och siffran steg till 95,58% i 1981 års räkning. Enligt Sharma (2001) hade 96,29% av Indiens befolkning 1991 ett av huvudspråken (s.k. Schedule VIII-språk) som modersmål och resten, 3,71%, talade språk som inte finns nämnda som huvudspråk i den indiska konstitutionen. De språk som nämns som huvudspråk i konstitutionen (Eighth Schedule of Indian Constitution) beskrivs som officiella språk. Ursprungligen omfattades 15 språk: assamesiska, bengaliska, gujarati, hindi, kannada, kashmiri, malayalam, marathi, oriya, panjabi, sanskrit, sindhi, tamil, telugu och urdu. År 1992 tillades konkani, manipuri och nepali i Eighth Schedule med hjälp av det 71:a tillägget i konstitutionen. (Engelskan har en särskild status i Indien; den får användas i officiella sammanhang.) Språken som talas i Indien tillhör huvudsakligen fyra språkfamiljer: (i) indoeuropeiska språk, (ii) dravidiska språk, (iii) tibetoburmanska språk och (iv) austroasiatiska språk. Dessutom finns några andra språkfamiljer sporadiskt representerade, liksom s.k. språkliga isolat, alltså språk utan kända släktspråk. Den indoeuropeiska språkfamiljen representeras huvudsakligen av de indoariska språken som utgör en egen gren av den indoeuropeiska språkfamiljen. Det är den största språkgruppen i
4 Anju Saxena Indien. Den näst största språkfamiljen är de dravidiska språken. Det är oklart hur och med vilka språkfamiljer (utanför Indien) som de dravidiska språken är besläktade. Ibland sägs det att den inte har någon släkt utanför Indien. Det finns dock några som vill hävda att de dravidiska språken är besläktade med de uraliska och altaiska språkfamiljerna (Asher 1994, V2, s. 1063). Numera talas de dravidiska språken huvudsakligen i den södra delen av Indien. Det sägs att de dravidiska språken talades i Indien när indoarierna kom till Indien. De tibetoburmanska språken är en underavdelning av den sinotibetanska språkfamiljen. De talas i det subhimalajiska området, från norra Bihar, norra Bengal och Assam fram till nordöstra delarna av landet. Det sägs att dessa språk är äldre än de indoariska i Indien. De omnämns i den äldsta sanskritlitteraturen som Kiratas. Den austroasiatiska språkfamiljen representeras av mundaspråken, med språk som mundari, santhali som talas i centrala, östra och nordöstra Indien, samt av mon-khmerspråken (t.ex. khasi och nikobaresiska). De socialt dominerande språken i Indien tillhör två språkfamiljer: indoariska språk och dravidiska språk. Även om de flesta av de sydasiatiska länderna har sina egna språk, och statsgränser och språkgränser ofta sammanfaller, är språkgränserna inte diskreta. T.ex. bengaliska som är statsspråket i Bangladesh är också det officiella språket i den indiska delstaten Bengal. På samma sätt är nepalesiska statsspråket i Nepal, men talas också i Indien, och urdu som är statsspråk i Pakistan har även en stor grupp talare i Indien. 3. Flerspråkighet i Indien Den indiska subkontinenten har en lång historia av språklig mångfald och flerspråkighet, som sträcker sig över mer än tre årtusenden. Indien kallas därför ofta det mest språkligt och kulturellt mångfaldiga området i världen.
Flerspråkighet och språkkontakt i Sydasien 5 Flerspråkighet i Indien är en del av det indiska arvet. Det är en viktig del av den komplexa indiska kulturen. Det är inte något nytt fenomen. Indisk historia visar många fall på språkbyte mellan olika språk (t.ex. mellan pali och sanskrit, tamil och sanskrit och ardhmagadhi och sanskrit). Under mogulperioden fanns t.ex. folk som var kunniga både i persiska/arabiska och sanskrit. Det fanns många som förespråkade användning av olika språkstilar, både litterärt språk och vardagsspråk. Kända indiska poeter som Tulsidas, Vidyapati och författarna till Apbhramsa i norra Indien och Azhwars and Nayanmars i Sydindien skrev på en vardaglig språkform, trots att de kunde det litterära språket (dvs. sanskrit). Vilket språk eller språkstil som en rollfigur använde sig av i en pjäs berodde på vilken roll den spelade i pjäsen. Flerspråkighetssituationen är stabil i Indien. En andra och även en tredje generation gujaratitalare i Bombay (där det dominerande språket är marathi) fortsätter t.ex. att tala gujarati som sitt modersmål. Stabil flerspråkighet är typisk i den indiska kontexten. Den skiljer sig således mycket från det mönster som man ser i länder som USA, där man ger upp sitt modersmål och tar över engelska, eller det dominanta språket i det nya landet, som sitt modersmål. Här är språkbyte det vanligaste och modersmålbevarandet ett undantag. I Indien är det tvärtom: Där är modersmålsbevarande det vanligaste och språkbyte ett undantag. Pattanayak (1990) beskriver den indiska flerspråkighetssituationen som en icke-konfliktfylld typ av flerspråkighet, där olika språk används i olika kontexter och för att utföra olika funktioner. Han beskriver modersmål som ett uttryck för grundidentitet och gruppsolidaritet. Folk identifierar sig med ett visst språk, en viss etnisk grupp, religion och kulturell grupp genom sitt modersmål. Modersmålet ger barnet en förankring i kulturen. För honom är respekten för mångfalden en viktig förutsättning för att flerspråkighet ska kunna bli en framgång i samhället. Samhällelig flerspråkighet är en etablerad tradition i Indien, där inte alla språk som talas i ett område används i alla kontexter och för att utföra alla funktioner. Språkanvändningen i den indiska kontexten är ofta
6 Anju Saxena funktionsberoende, där ett språk används i skolan och på jobbet, medan ett annat används för religiösa syften och ett tredje i hemmet. Individer i sådana samhällen kan tala alla dessa språk flytande eller kan vara sådana som talar sitt modersmål flytande medan deras språkkunskap i de andra språken är tillräcklig för att utföra en viss aktivitet i en viss social kontext. Pandit (1972) ger ett lysande exempel på samhällelig flerspråkighet i Indien. Beakta följande språkpraxis hos en affärsman från Gujarat i hans vardag. Hans modersmål är gujarati. Han är bosatt i Bombay (där marathi är det dominerande språket). För att handla grönsaker, använder han vardaglig marathi med grönsakshandlaren, sen åker han metro in till city. Eftersom många biljettförsäljare är anglo-indier (och inte gujaratieller marathitalare) talar han vardaglig hindi med dem när han köper biljetten. För att utföra sina affärer kommer han i kontakt med folk som talar gujarati, kacchi och konkani. Han förstår och pratar de språken. Han har så pass hög utbildning att han läser en engelsk tidning, på kvällen tittar han på teven där han tittar på en hindifilm tillsammans med sin familj. Det antal språk som han använt under en dag har varit sex. Värt att beakta är att han endast kunde använda dem i begränsade och specifika kontexter. Han pratade kacchi i affärssamtalen, köpte grönsakerna på marathi och tågbiljetterna på hindi och han läste tidningen på engelska, men det är inte nödvändigt att han kan göra affärer på engelska, skriva ett personligt brev på marathi eller tala hindi i sociala situationer. De lingvistiska konsekvenserna av sådana kontaktsituationer är konvergens av språkliga strukturer. Det skulle inte vara korrekt att säga att han behärskar sex språk. Han hade full kompetens i sitt modersmål (gujarati) samtidigt som han hade begränsad kompetens på specifika områden i ett antal andra språk. Närhelst han saknade uttryck eller hamnade i svårigheter, utnyttjade han sin egen grammatiks resurser. Hans hindi tenderade att bli hindilexikon med underliggande gujaratigrammatik. Hans marathi och kacchi visade också gujaratidrag, dvs. han kunde en grammatik, men använde ett antal språk i specifika situationer; dessa
Flerspråkighet och språkkontakt i Sydasien 7 utgör vardagsvarieteter, som föraktas av skollärare, men som används av de flesta tvåspråkiga talare. Sådana omständigheter gynnar kontaktbetingade språkförändringar. 3.1 Språkkontakt i Indien När två språk kommer i kontakt med varandra resulterar det ibland i språkförändring. Att ett språk lånar ett ord från ett annat är ju väldigt vanligt, t.ex., tjej (romani), ciabatta (italienska, det betyder toffel, men refererar också till ett sorts bröd), kolbász (ungerska, det betyder korv på ungerska) i dagens svenska. Sydasien erbjuder ett utmärkt underlag för att undersöka kontaktbetingande språkförändringar. Van Driem (1991) beskriver den komplexa språksituationen bland talare av lohorung och limbu (östliga kirantispråk en underavdelning av tibeto-burmanska språk som talas i Nepal), där talarna försöker anamma nepali, de högre kasternas språk i regionen, medan de lägre hantverkarkasterna vars modersmål är nepali anpassar sitt språk till kirantispråket en situation där båda språkgrupper påverkas i ett och samma geografiska område. Vanligast är ju att språk lånar lexikaliska enheter från andra språk. Men om kontakten har varit intensiv och långvarig kan ett av de inblandade språken bli mycket påverkat. Man ser i sådana situationer kontaktbetingade språkförändringar på alla nivåer, dvs. på ljudnivå, på ordnivå och på satsnivå. Den s.k. areallingvistiken undersöker situationer som uppstår när en grupp språk varit i kontakt under en längre period och uppvisar gemensamma strukturella drag som inte kan förklaras med släktskap. Man talar då om sprachbund eller språkförbund (eller språkarea). Ett språkförbund är ett geografiskt område med en grupp av tre eller flera språk som delar vissa strukturella drag till följd av språkkontakt snarare än till följd av en tillfällighet eller arv från ett gemensamt urspråk. (Thomason 2001; min översättning). Två välkända exempel på sprachbund är Balkan (först beskrivet av Sandfeld 1930) och Sydasien
8 Anju Saxena (ibland också refererat som Indien i litteraturen). Vad beträffar Sydasien var Emeneau (1957, 1980) den förste som övertygande konstaterade att den månghundraåriga kontaktsituationen har påverkat språken i området så pass mycket att språk som talas i Indien är mer lika varandra än språk som de är besläktade med (t.ex. indoariska med de övriga indoeuropeiska språken). Masica (1976) lade fram nya bevis för att stödja Emeneaus hypotes. OV-mönstret i sydasiatiska språk har föreslagits som ett områdesspecifikt drag på den indiska subkontinenten (Masica 1976). Indoariska språk, liksom andra språkfamiljer i området, karaktäriseras av OV-ordföljd samt vänsterförgrenande syntax ( left-branching pattern ) (Dryer 1992) medan andra indoeuropeiska språk som engelska och svenska uppvisar VO-ordföljd och högerförgrenande syntax ( rightbranching pattern ). Matisoff (1990) grupperar de tibetoburmanska språken i en indosfär och en sinosfär, pga. de regionala influenser de utsatts för. Språken inom sinosfären talas i den region där kinesiska dominerar och språken inom indosfären talas där indiska språk dominerar. Tibetoburmanska språk inom indosfären uppvisar typiskt retroflexa klusiler, postsententiala relativsatser och en utvidgad grammatikalisering av verbet säga (Saxena 1988, 1995). Typiska drag inom sinosfären är utvecklingen av toner, enstavighet och isolerande struktur (LaPolla under utg.). Nära kontakt mellan olika språkfamiljer och också mellan språk som tillhör olika grenar av en språkfamilj (t.ex. inom den tibetoburmanska språkfamiljen) har resulterat i omfattande lån av lexikaliska och grammatiska drag. Problemet blir större eftersom gränserna mellan språk är flytande och ett språk i ett område kan ha talats i århundraden, vilket har resulterat i språkförändringar som beror på språkkontakt. Det skapar förstås många praktiska problem i att klassificera språk genetiskt (den genetiska klassificeringen av newari är fortfarande under debatt).
Flerspråkighet och språkkontakt i Sydasien 9 4. Om extrem konvergens Det finns studier (t.ex. Gumperz och Wilson 1971, Subbarao och Arora 1990) som visar att resultatet av nära språkkontakt under en längre tid inte nödvändigtvis betyder ett byte från en grammatik till en annan. I stället har de inblandade språkens grammatik konvergerat till ett stadium som innebär att språkbytet inte omfattar mer än ett lexikaliskt byte mellan språken inom en invariant grammatisk struktur. Vi ska nu titta närmare på ett extremfall av konvergens. Gumperz och Wilson (1971) redogör för språksituationen i byn Kupwar, där gujarati, urdu (indoariska språk) och kannada (dravidiskt språk) talas. Som vi kan se i exemplen nedan liknar den grammatiska strukturen i alla tre språkvarieteterna som talas i Kupwar varandra mer än de liknar sina standardvarieteter. Kupwar Ja-nej frågor Standardkannada Standardurdu kudri kw - häst du sålde-q kya g o ii dii vad häst du sålde Kupwar-urdu g o i diy ky häst du sålde vad Kupwar-marathi g o i dil s k y häst du sålde vad Kupwar-kannada ku ri kw i yan häst du sålde vad Indirekt frågestruktur Standardurdu bol-o [ ki k h g y- th k l ] säg att var du gjorde gå igår
10 Anju Saxena Säg (mig) vart du gick igår. Standardkannada [ r m n ellige k l s beku nt ] s m sye Ramana var skicka bör att tveksam Det är inte klart vart Ram ska skickas. Kupwar-kannada he ri [ki y lli hog idid ninni ] säg att var du gick igår Säg (mig) vart du gick igår. 5. Sammanfattning I Sydasien finner vi en brokig mångfald av samhälls-, språk- och kulturmönster. Det finns såväl nomadiserande som bofasta grupper, ett antal religioner, ett flertal odlingsmetoder, såväl engifte som månggifte (polygami, såväl polyandri som polygyni), ett antal arkitektoniska stilar, etc. På samma sätt råder en omfattande språklig mångfald i Sydasien, där strukturellt vitt skilda språk brukas sida vid sida. Detta faktum, tillsammans med en lång historia av flerspråkighet, gör Sydasien till ett spännande område för undersökning av frågor om samspel mellan språk och samhälle och också om språkförändringar, däribland vilken roll språkkontakt spelar i språkförändringar. Litteratur van Driem, George 1991 Taal en identiteit: Indo-Arisch expansionisme in oostelijk Nepal. Bijdragen tot de Taal-, Land- en volkenkunde, 147.1: 61 73. Dryer, Matthew S. 1992 The Greenbergian word order correlations. Language 67.3: 547 619. Emeneau, M. B. 1956 India as a linguistic area. Language 32:3 16
Flerspråkighet och språkkontakt i Sydasien 11 1980 India and linguistic areas. I: Anwar S. Dil (red.), Language and linguistic area: essays by Murray B. Emeneau, 126 166. Stanford, CA: Stanford University Press. Grierson, G.A. 1903-1928 Linguistic survey of India, vol. 1 11. Calcutta Gumperz, J. J. och R. Wilson 1971 Convergence and creolization. A case from the Indo-Aryan/Dravidian border in India. I: D. Hymes (red.), Pidginization and creolization of languages, 151 167. Cambridge: Cambridge University Press. Kuiper, F.B.J. 1967 The genesis of a linguistic area. Indo-Iranian journal 10.2/3: 81 102 (omtryckt i: Southworth, F.C. and M.L. Apte (red.), Contact and convergence in South Asian languages. A special issue of International Journal of Dravidian Linguistics 3.1) LaPolla, Randy J. under utg. The role of migration and language contact in the development of the Sino-Tibetan language family. I: R.M.W. Dixon and A.Y. Aikhenvald (red.), Areal diffusion and genetic inheritance: Case studies in language change. Oxford: Oxford University Press. Masica, Colin P. 1976 Defining a linguistic area: South Asia. Chicago: University of Chicago Press. Matisoff, James A. 1990 On megalocomparison. Language 66. 106 120. Pandit, Prabodh B. 1972 India as a sociolinguistic area. Poona: University of Poona. Pattanayak, D. P. 1990 Introduction. I: D.P. Pattanayak (red.) Multilingualism in India, pp. v xii. Clevedon: Multilingual Matters Ltd. Phillipson, R. 2003 English-only Europe? Challenging language policy. London: Routledge. Sandfeld, K. 1930 Linguistique balcanique: problèmes et résultats. Paris: Champion. Saxena, Anju 1988 On syntactic convergence: The case of the verb say in Tibeto Burman. I: Shelley Axmaker, Annie Jaisser and Helen Singmaster (red.), Proceed-
12 Anju Saxena ings of the Fourteenth Annual Meeting of the Berkeley Linguistics Society, 375 388. California: University of California, Berkeley. 1995 Unidirectional grammaticalization: Diachronic and cross-linguistic evidence. Sprachtypologie und Universalienforschung (STUF), 350 372 Sharma, J.C. 2001 Multilingualism in India. Language in India. http://www.languageinindia.com/dec2001/jcsharma2.html Subbarao, K.V. och Harbir Arora 1990 On extreme convergence: The case of Dakkhini Hindi-Urdu. I: Aditi Mukerjee (red.), Language Change and Language Contact. Hyderabad: Osmania University. Thomason, Sarah 2001 Language contact. Edinburgh University Press.