1
http://www.naturvardsverket.se/stod-i-miljoarbetet/rattsinformation/direktiv/eu-register- --forfattningar-inom-miljobalkens-omrade/ Under länken ovan har Naturvårdsverket samlat EU:s gällande rättsakter på miljöbalkens område. Det är direktiv som har införlivats i svensk miljölagstiftning eller ska göra det. Här finns också EU-förordningar och de gäller direkt utan att införlivas i nationell lagstiftning. EU-registret innehåller förordningar och direktiv som beslutats av EU-rådet, ensamt eller tillsammans med parlamentet. Direktiven har helt eller delvis införlivats i svensk lagstiftning, men det kan också vara några rättsakter där sista genomförandedatum för införlivande passerats. Oftast ingår inte rättsakter som beslutats enbart av EU-kommissionen, till exempel direktiv om tekniska anpassningar. Inte heller ingår andra rättsakter än förordningar och direktiv. Kopplingen till miljöbalken I registret listas EU:s rättsakt och ansvarig svensk myndighet. Under rubriken svenska bestämmelser redovisas i vilka svenska författningar knutna till miljöbalken som EUlagstiftningen införlivats i. Endast grundförfattningar anges i de fall det finns en konsoliderad version, det vill säga att man samlat en rättsakt och alla dess ändringar och rättelser i en enda text. Det gör det lättare att se vad som gäller.
5
6
7
9
Miljöbalken trädde i kraft 1999 och är en sammanställning av tidigare lagstiftning som berör yttre miljöfrågor. Den liksom annan lagstiftning revideras efter hand. Dess syfte är att främja en hållbar utveckling. Nuvarande och kommande generationer ska ha en hälsosam och god miljö. En hållbar utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde, samt människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl. Miljöbalken är en allmänt hållen ramlag, som under sig behöver förordningar, föreskrifter och allmänna råd för att kunna vara effektiv. 1 Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl. Miljöbalken skall tillämpas så att 1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan, 2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas, 3. den biologiska mångfalden bevaras, 4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas, 5. återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.
11 Karpesjö Consulting Avd. 1 Övergripande bestämmelser 1 kap Miljöbalkens mål och tillämpningsområde 2 kap. Allmänna hänsynsregler 3-4 kap. Hushållning med mark och vatten 5 kap. Miljökonsekvensnormer (MKN) 6 kap Miljökonsekvensbedömningar (MKB) Avd. 2 Skydda naturen 7 kap. Skydd av områden 8 kap. Särskilda bestämmelser om skydd för djur och växtarter Avd 3. Särskilda bestämmelser för vissa verksamheter 9 kap. Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd 10 kap. Förorenade områden 11 kap. Vattenverksamhet 12 kap. Täkter, jordbruk och annan verksamhet 13 kap. Genteknik 14 kap. Kemiska produkter 15 kap. Avfall och producentansvar Avd. 4 Prövning av mål och ärenden 16-25 kap. Regeringens tillåtlighetsprövning, bestämmelser om miljödomstolar m.m. Avd. 5 Tillsyn 26-28 kap. Tillsyn Avd. 6 Påföljder 29 kap. Straffbestämmelser 30 kap. Miljösanktionsavgifter Avd. 7 Ersättning och skadestånd 31-33 kap. Ersättningar, skadestånd, miljöskadeförsäkring
Miljöbalkens hänsynsregler riktar sig till alla som gör något som kan inverka negativt på miljöbalkens syfte - en hållbar utveckling - d.v.s. alltifrån någon form av miljöfarlig verksamhet till konsument. Hänsynsreglerna ska tillämpas vid alla verksamheter och aktiviteter. En skälighetsavvägning skall göras vid bedömningen av om reglerna är uppfyllda eller inte Enligt bevisbörderegeln är det verksamhetsutövaren som ska visa att hänsynsreglerna efterlevs. Det ligger till grund för miljöbalkens tillämpning. 2 kap. Allmänna hänsynsregler m.m. Tillämpning och bevisbörda 1 När frågor prövas om tillåtlighet, tillstånd, godkännande och dispens och när sådana villkor prövas som inte avser ersättning samt vid tillsyn enligt denna balk är alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skyldiga att visa att de förpliktelser som följer av detta kapitel iakttas. Detta gäller även den som har bedrivit verksamhet som kan antas ha orsakat skada eller olägenhet för miljön. (Bevisbörderegeln) I detta kapitel avses med åtgärd en sådan åtgärd som inte är av försumbar betydelse i det enskilda fallet. Hänsynsregler 2 Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning för att skydda människors hälsa och miljön mot skada eller olägenhet (Kunskapskravet). 3 Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått (Försiktighetsprincipen) i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I samma syfte skall vid yrkesmässig verksamhet användas bästa möjliga teknik (Bästa möjliga teknik). Dessa försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.
13 Karpesjö Consulting 4 Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall undvika att använda eller sälja sådana kemiska produkter eller biotekniska organismer som kan befaras medföra risker för människors hälsa eller miljön, om de kan ersättas med sådana produkter eller organismer som kan antas vara mindre farliga (Produktvalsprincipen). Motsvarande krav gäller i fråga om varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt eller bioteknisk organism. Lag (2006:1014). 5 Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd skall hushålla med råvaror och energi (Hushållningsprincipen) samt utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning (Kretsloppsprincipen). I första hand skall förnybara energikällor användas. Val av plats 6 För en verksamhet eller åtgärd som tar i anspråk ett mark- eller vattenområde ska det väljas en plats som är lämplig med hänsyn till att ändamålet ska kunna uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön. (Lokaliseringsprincipen) Vid prövning av frågor enligt 7 kap., tillståndsprövning enligt 9 och 11 kap., regeringens tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. och prövning av verksamheter enligt 9 kap. 6, 6 a och 6 b, 11 kap. 9 a och 12 kap. 6 ska bestämmelserna i 3 och 4 kap. tillämpas endast i de fall som gäller ändrad användning av mark- eller vattenområden. Ett tillstånd eller en dispens får inte ges i strid med en detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (2010:900). Små avvikelser får dock göras, om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas. Lag (2013:758). Rimlighetsavvägning 7 Kraven i 2-5 och 6 första stycket gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning ska särskild hänsyn tas till nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder (Skälighetsavvägning). När det är fråga om en totalförsvarsverksamhet eller en åtgärd som behövs för totalförsvaret, ska vid avvägningen hänsyn tas även till detta förhållande. Trots första stycket ska de krav ställas som behövs för att följa en miljökvalitetsnorm som avses i 5 kap. 2 första stycket 1. Om det finns ett åtgärdsprogram som har fastställts för att följa normen, ska det vara vägledande för bedömningen av behovet. Vid prövning av tillåtlighet, tillstånd, godkännande eller dispens för en verksamhet eller åtgärd som ger en ökad förorening eller störning och kan antas på ett inte obetydligt sätt bidra till att en miljökvalitetsnorm som avses i 5 kap. 2 första stycket 1 inte följs, får verksamheten eller åtgärden vid avvägningen enligt första och andra styckena tillåtas om den 1. är förenlig med ett åtgärdsprogram som har fastställts för att följa normen, 2. förenas med villkor om att vidta eller bekosta kompenserande åtgärder som ökar möjligheterna att följa normen i en utsträckning som inte är obetydlig, eller 3. trots att den försvårar möjligheterna att följa miljökvalitetsnormen på kort sikt eller i ett litet geografiskt område, kan antas ge väsentligt ökade förutsättningar att följa normen på längre sikt eller i ett större geografiskt område. Lag (2010:882). Ansvar för skadad miljö 8 Alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön ansvarar till dess skadan eller olägenheten har upphört för att denna avhjälps i den omfattning det kan anses skäligt enligt 10 kap (Skadeansvaret). I den mån det föreskrivs i denna balk kan i stället skyldighet att ersätta skadan eller olägenheten uppkomma.
14 Slutavvägning 9 Kan en verksamhet eller åtgärd befaras föranleda skada eller olägenhet av väsentlig betydelse för människors hälsa eller miljön, även om sådana skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått vidtas som kan krävas enligt denna balk, får verksamheten bedrivas eller åtgärden vidtas endast om regeringen finner att det finns särskilda skäl (Stoppregeln). En verksamhet eller åtgärd får inte bedrivas eller vidtas om den medför risk för att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller miljön försämras avsevärt. Vad som sägs i första och andra stycket gäller inte, om regeringen har tillåtit verksamheten enligt 17 kap. 1, 3 eller 4. Lag (2002:175). 10 Om en verksamhet eller åtgärd är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt kan regeringen tillåta denna, även om förutsättningarna är sådana som anges i 9 andra stycket. Detta gäller dock inte om verksamheten eller åtgärden kan befaras försämra det allmänna hälsotillståndet (Stoppregeln dispens av regeringen). Beslut enligt första stycket får förenas med villkor för att tillgodose allmänna intressen.
MKB:s syfte är att vara underlag för beslut om tillstånd genom att identifiera och beskriva direkta och indirekta effekter på: människor, djur och växter mark, vatten och luft landskap och kulturmiljö hushållning med mark och vatten Verksamhet med betydande miljöpåverkan: uppgifter för att bedöma miljöpåverkan planerade försiktighetsåtgärder och försiktighetsmått alternativa platsval och verksamhetsutformningar nollalternativ Verksamhet utan betydande miljöpåverkan: MKB-innehållet anpassas till vad som behövs för att uppfylla syftet med MKB:n 15
16 Karpesjö Consulting Lagrummet 1-2 i dess fulltext: 1 En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd att anlägga, driva eller ändra verksamheter enligt 9, 11 eller 12 kap. eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av bestämmelser i dessa kapitel. En sådan beskrivning skall finnas även vid tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. samt i en ansökan om tillstånd enligt 7 kap. 28 a. Regeringen får föreskriva att det skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning även i dispensärenden eller andra ärenden enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken där det behövs för att kunna bedöma miljöpåverkan. Regeringen får även föreskriva om undantag från skyldigheten enligt första stycket att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning för verksamheter vars miljöpåverkan kan antas bli mindre betydande. Att en miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas när en myndighet eller kommun gör en miljöbedömning av en plan eller ett program följer av 12. Lag (2004:606). 2 Om det behövs för att miljöpåverkan skall kunna bedömas, får regeringen föreskriva att det skall finnas en miljökonsekvensbeskrivning 1. i ärenden enligt annan lag, av vilken det framgår att hänsyn till människors hälsa eller miljön skall beaktas vid lagens tillämpning, 2. i särskilda ärenden av annat slag inom miljöbalkens område än som avses i 1. I fråga om sådana miljökonsekvensbeskrivningar som avses i första stycket gäller vad som sägs i detta kapitel, om inte något annat har föreskrivits. Förordning om miljökonsekvensbeskrivningar (1998:905) Kompletterar bestämmelserna i 6 kap miljöbalken om miljökonsekvensbeskrivningar. I den till förordningen tillhörande bilaga 1 finns en lista på vilka verksamheter och åtgärder som alltid antas medföra betydande miljöpåverkan. Bilaga 2 till förordningen är ett hjälpmedel för tillsynsmyndigheten när den har att bedöma om en verksamhet som inte uppräknas i bilaga 1 kommer att leda till betydande miljöpåverkan. Naturvårdsverkets allmänna råd om miljökonsekvensbeskrivningar NFS 2001:9 Ger förtydliganden till miljöbalken och förordningen om när MKB krävs, om samråd, bedömning av miljöpåverkan, utformning av beslut etc.
Definitioner 1 Med miljöfarlig verksamhet avses 1. utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader eller anläggningar i mark, vattenområden eller grundvatten, 2. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom annat utsläpp än som avses i 1 eller genom förorening av mark, luft, vattenområden eller grundvatten, eller 3. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för omgivningen genom buller, skakningar, ljus, joniserande eller icke-joniserande strålning eller annat liknande. 2 Med avloppsvatten avses 1. spillvatten eller annan flytande orenlighet, 2. vatten som använts för kylning, 3. vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom detaljplan som inte görs för en viss eller vissa fastigheters räkning, eller 4. vatten som avleds för avvattning av en begravningsplats. 3 Med olägenhet för människors hälsa avses störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig.
18 Karpesjö Consulting Förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Innehåller en bilaga i vilken man definierar vilka verksamheter som kräver tillstånd eller anmälan samt vilka myndigheter som ansvarar för tillståndsprövning. Ändringar av verksamheten kräver nytt tillstånd. Obs. Ändring 2004: Tillstånd krävs dock inte om ändringen är mindre och inte innebär att en olägenhet av betydelse för människors hälsa eller miljön kan uppkomma. Tillståndsplikt verksamhet A-anläggningar tillståndsprövas av mark- och miljödomstolen. Exempel är flygplatser, avfallsdeponier och oljeraffinaderier. B-anläggningar tillståndsprövas av miljöprövningsdelegationen inom länsstyrelsen. Exempel är avloppsreningsverk, energianläggningar och täkter. Anmälningspliktig verksamhet C-anläggningar anmäls till kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd. Exempel är bensinstationer och sjukhus. Förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd Naturvårdsverket Handbok 2003: 5 Tillståndsprövning och ansökan för miljöfarlig verksamhet Allmänt råd : Läsanvisningar till bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Innehåller förteckning över miljöfarlig verksamhet som omfattas av tillstånds- och anmälningsplikt med exempel.
Kemiska produkter är alla kemiska ämnen och beredningar av kemiska ämnen. Kemiska ämnen är grundämnen och deras föreningar. Kemiska beredningar är sammansatta varor t.ex. lösningar, emulsioner, pulverblandningar 14 kap. 1 I detta kapitel finns bestämmelser om kemiska produkter och biotekniska organismer och om varor som på grund av sitt innehåll eller behandling har sådana egenskaper att de behöver regleras som kemiska produkter eller biotekniska organismer. I kapitlet finns också bestämmelser om utrustning för hantering av kemiska produkter och biotekniska organismer. Lag (2011:734). Relevanta hänsynsregler: Kunskapskravet, Försiktighetsprincipen Produktvalsprincipen Några viktiga förordningar och allmänna råd: Förordning om kemiska produkter och biotekniska organismer (1998:941). Kemikalieinspektionen får meddela föreskrifter om försiktighetsmått, produktval, miljö- och hälsokontroll, produktinformation, uppgiftsskyldighet samt registrering i produktregister. Förordning om kemikalieavgifter (1998:942): Kemikalieavgifter tas ut som årsavgift och produktavgift av den som yrkesmässigt tillverkar eller till Sverige för in kemiska produkter som skall vara anmälda till produktregistret. Kemikalieinspektionens föreskrifter om kemiska produkter och biotekniska organismer: Regler om förpackningar och förvaring av hälso- och miljöfarliga kemiska produkter, varuinformationsblad, förhandsanmälan, anmälan till produktregistret, utredningsöversikt för kemiska produkter, tillståndskrav och andra begränsningar
20 Karpesjö Consulting Kemikalieinspektionens föreskrifter om klassificering och märkning: Kemiska produkter skall vara märkta enligt dessa föreskrifter så den som hanterar den kemiska produkter vet vilka försiktighetsmått m m som skall vidtas. Kemikalieinspektionens begränsningsdatabas: De ämnen eller ämnesgrupper som är begränsade för vissa användningsområden De ämnen som är bedömda som cancerframkallande, mutagena eller reproduktionsstörande (CMR-ämnen) Kemikalieinspektionens Prioriteringsguide (PRIO): ger exempel på farliga ämnen och om hur man kan gå till väga när man bedömer vilka kemiska ämnen som är acceptabla ur hälso- och miljösynpunkt. Guiden består av en enkel modell för riskbedömning av kemiska ämnen samt en mängd olika kriterier som enskilt eller tillsammans ska ge tillräckligt underlag för ett så bra beslut som möjligt när man väljer kemikalier. REACH REACH är en kemikalielagstiftning i EU som ersätter stora delar av de kemikalieregler som gällde före den 1 juni 2007 i EU och i Sverige. Reglerna finns i en EG-förordning och ska därför tillämpas direkt av företagen, utan att översättas i svenska regler. REACH står för Registration, Evaluation, Authorisation and Restriction of Chemicals. På svenska: Registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier. Förordningen trädde i kraft inom hela EU den 1 juni 2007, men bestämmelserna i REACH började gälla stegvis.. REACH grundas på principen att det är tillverkare, importörer och nedströmsanvändare som bär ansvaret för att de ämnen som de tillverkar, släpper ut på marknaden eller använder inte har några skadliga hälso- och miljöeffekter. REACH gäller i huvudsak för kemiska produkter, dvs. ämnen och beredningar/ preparat. Registreringskraven gäller till exempel den som tillverkar kemiska ämnen eller den som importerar kemiska ämnen och beredningar. REACH innehåller krav på användare av kemikalier som inte har någon motsvarighet i tidigare lagstiftning. En del nya krav ställs också på de som hanterar varor som innehåller kemikalier. Nya krav ställs på att de som hanterar kemikalier ska ta fram data om kemikaliernas egenskaper och bedöma riskerna. En ny tillståndsprövning införs för kemikalier som har allvarliga hälso- och miljöfarliga egenskaper. Förändringar av regelverk i Sverige pågår för anpassning till krav i REACH. Den 15 oktober 2014 publicerade Kemikalieinspektionen en svensk version av Vägledning för leverantörer av varor. Den innehåller praktiska råd om skyldigheten att lämna information om varor som innehåller vissa särskilt farliga ämnen (Artikel 33). Information om REACH finns på http://www.kemi.se/reach
Till förordningen hör bilagor som definierar vad som är avfall. Bilagorna motsvarar den Europeiska Avfallskatalogen (EWC) som gäller inom EU. Några andra viktiga förordningar och föreskrifter: Lag om skatt på avfall(1999:673) Skatt (avfallsskatt) skall betalas för avfall som förs in till en avfallsanläggning där farligt avfall eller annat avfall till en mängd av mer än 50 ton per år slutligt förvaras Producentansvar: Bilar, däck, förpackningar, returpapper,elektriska och elektroniska produkter. Förordning om producentansvar för förpackningar (1997:185): Reglerar producenternas ansvar för förpackningar. Avgift skall erläggas till REPA-registret. Naturvårdsverks föreskrifter om transportdokument för transport av farligt avfall (SNFS 1997:4): Regler om transportdokument. Transport-dokument skall upprättas vid avrop hos transportör. Naturvårdsverkets föreskrifter om tillstånd eller anmälningsplikt för yrkesmässig transport av avfall (NFS 1999:8) Naturvårdsverkets föreskrifter om deponering, kriterier och förfaranden för mottagning av avfall vid anläggningar för deponering av avfall: Krav på kunskap om avfall som skall deponeras. Provning av ackrediterat lab.. Förteckning av avfall som får tas emot utan provning. Kriterier för icke farligt och farligt avfall
Regionala miljödomstolar (del av tingsrätt) Umeå (inklusive Luleå) Östersund, Stockholm Vänersborg Växjö Miljööverdomstolen Svea hovrätt I vissa fall är Miljööverdomstolen slutinstans. Högsta instans Högsta domstolen.
Förordning om verksamhetsutövares egenkontroll (1998:901) Särskilda krav på egenkontroll för anmälnings- och tillståndspliktiga verksamheter. En verksamhetsutövare ska bland annat: Fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att förebygga skador och olägenheter. Genom egna undersökningar hålla sig underrättad om verksamhetens miljöpåverkan. Förteckna de kemiska produkter som hanteras i verksamheten. På begäran av tillsynsmyndigheten ange ett förslag till kontrollprogram. Enligt 4 i förordningen om verksamhetsutövarens egenkontroll ska det för varje verksamhet också finnas en fastställd och dokumenterad fördelning av det organisatoriska ansvaret för de frågor som gäller för verksamheten enligt miljöbalken med följdförfattningar. Naturvårdsverkets allmänna råd om egenkontroll NFS (2001:2) Ger förtydligande av innebörd av krav i miljöbalken och förordningen om egenkontroll om t.ex.: omvända bevisbördan, ansvar för egenkontroll, kravet på kunskaper, bästa möjliga teknik samt utförande av egenkontrollen: planering, beräkningar, risker, undersökning av föroreningar etc. Se även Mätning och provtagning i vissa verksamheter, NFS 2000:15, samt SNV:s Handbok 2001:3 Egenkontroll. 23
Allmänna bestämmelser om tillsyn och egenkontroll. Företag som omfattas av tillståndsplikt är skyldiga att lämna årlig miljörapport. För att fullgöra sina uppgifter enligt miljöbalken har en myndighet och den som på myndighetens uppdrag utför ett arbete rätt att få tillträde till fastigheter, byggnader, andra anläggningar och att där utföra undersökningar och andra åtgärder. Förordning om tillsyn enligt miljöbalken (2011:13) Definierar vilka tillsynsmyndigheterna är och vilka tillsynsområden de ansvarar för. Länsstyrelsen gör i princip tillsyn över A-anläggningar, kan delegeras till kommunen. Kommunen utövar tillsyn över B-anläggningar. En mycket stor del av arbetet med att säkerställa att miljöbalkens bestämmelser följs ska utföras av verksamhetsutövarna själva. Bestämmelser om egenkontroll gäller alla som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder inom hela miljöbalkens tillämpningsområde. (se ff.) Sådan tillsyn som utövas direkt gentemot den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd kallas i miljöbalken för operativ tillsyn. Den operativa tillsynen består av både kontroll och rådgivning. Operativ tillsynsmyndighet kan vara en kommun, en länsstyrelse eller en annan regional myndighet eller en central myndighet. En tillsynsmyndighet är skyldig att anmäla sådana överträdelser som kan vara straffbara enligt miljöbalken till polis/åklagare. Myndigheten ska enbart ta ställning till om överträdelsen ägt rum och kan vara straffbar. Myndigheten ska bortse från om en anmälan kan resultera i en fällande dom och från alla andra omständigheter. Särskilda miljöåklagare har hand om frågor om miljöbrott.
Straffsatser: Böter eller fängelse Miljöbrott upp till 6 år Vållande till miljöstörning upp till 2 år Myndigheterna Miljöfarlig kemikaliehantering upp till 2 år Otillåten miljöverksamhet upp till 2 år har skyldighet att Försvårande av miljökontroll upp till 2 år Bristfällig miljöinformation upp till 1 år anmäla brott! Nedskräpning upp till 1 år Miljösanktionsavgift 5000 kr-1000000kr Miljösanktionsavgifter, exempel: Utan tillstånd anlägger miljöfarlig verksamhet som klassas som A: 600 000:-, B: 250 000:- Driver anläggning utan tillstånd A, B Underlåter att mäta utsläpp från fast förbränningsanläggning (SO2, NOx, O2, CO2) Underlåter att föra journal över kalibrering samt underhåll av fast förbränningsanläggning Åsidosätter skyldighet lämna miljörapport A-verksamhet 10 000:-, B-verksamhet 5000:- Ansvar trots delegering: Om företagaren känt till, haft anledning att misstänka oegentligheter (strikt ansvar eller oaktsamhet) Om det skett med företagarens vilja och vetskap (uppsåt) Om företagaren ej respekterar delegeringen utan i detalj kontrollerar den delegerade verksamheten.
26
Lag om skydd mot olyckor(2003:778): Den som får kännedom om en brand eller olycka som innebär fara liv eller allvarlig risk skall tillkalla hjälp. Ägare till byggnader skall hålla utrustning för släckning av brand och för livräddning vid brand. Vid särskild risk för brand skall i skriftlig form en redogörelse för brandskyddet lämnas. Där verksamheten innebär fara för att en olycka skall orsaka allvarliga skador skall den som utövar verksamheten hålla beredskap med personal och egendom för att hindra eller begränsa sådana skador. Vid utsläpp av giftiga eller skadliga ämnen från en anläggning skall den som utövar verksamheten underrätta. Lag om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor (1999:381): För verksamheter där farliga ämnen förekommer i mängder som regeringen föreskriver ställs krav på anmälning, riskvärdering, handlingsprogram och, i särskilda fall, säkerhetsrapport i samråd med kommunen. Lag om brandfarliga och explosiva varor (1988:868) : reglerar hantering av brandfarliga och explosiva varor ifråga om skyddet mot explosion eller brand. Den som hanterar brandfarliga eller explosiva varor skall vidta de åtgärder och de försiktighetsmått som behövs för att förhindra brand eller explosion och för att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa eller egendom genom brand eller explosion. I lagen finns krav på förprövning av vissa verksamheter som hanterar brandfarliga varor. Hantering av explosiva varor fordrar alltid tillstånd. Sprängämnesinspektionens föreskrifter ger anvisningar
Farligt gods är ämnen eller föremål som kan vara explosiva, brandfarliga, självantändande, oxiderande, giftiga, smittfarliga, radioaktiva eller frätande. Utgångspunkt för all reglering av farligt godstransporter, oberoende av transportslag, utgörs av de s k FNrekommendationerna., utarbetad inom ramen för FN:s ekonomiska och sociala råd, ECOSOC. Med FN-rekommendationerna som underlag utarbetas de speciella regler som ska gälla för land-, sjö- och lufttransporter. Lagregleringens syfte är att genom samverkan minska riskerna vid transporter och konsekvenserna av en kemikalieolycka. För trafiksäkerheten finns särskilda expertmyndigheter, transportmyndigheterna har ansvar för de frågor som gäller det farligt godset. Lag om transport av farligt gods (2006:263), Förordning om transport av farligt gods (2006:311), Föreskrifter om transport av farligt gods på väg (ADR-S). Transporthandlingar v id varje transport: märkning av fordon, färdplanering godsdeklaration, märkning och varningsetiketter på kollin, avsändarens intyg, transportkort, förarintyg. Ibland krävs även fordonscertifikat, tillstånd, dispens eller avtal, samt enlastplan. Alla farligt godstransporter på land, sjö eller i luften ska följa reglerna om transport av farligt gods. Bestämmelserna gäller oftast också vid kortare mellanlagring i magasin, på terminal eller liknande. Den som klassificerar, förpackar eller låter transportera farligt gods behöver i första hand använda sig av följande regelverk: ADR/ADR-S för internationella/nationella landsvägstransporter. RID/RID-S Föreskrifter om internationella/nationella farligt godstransporter på järnväg. IMDG-koden för farligt godstransporter till sjöss. ICAO-TI (IATA-DGR) för farligt godstransporter i luften.
För att förebygga riskerna beslutade EU 1996 att verksamheter som utför transporter av farligt gods på väg och järnväg, samt lastar och lossar sådana transporter ska utse säkerhetsrådgivare. Reglerna finns i Statens räddningsverks föreskrifter om säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods (SRVFS 2006:9). Ansvarig myndighet är Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) före detta Statens Räddningsverk (SRV). Man har inte ändrat föreskriftens titel. Alla som i sin verksamhet utför transporter av farligt gods eller som avsänder farligt gods ska ha en eller flera säkerhetsrådgivare. Dennas uppgift är att, under verksamhetsledningens ansvar, vidta erforderliga åtgärder så att olyckor i samband med farligt gods förebyggs. De som ska ha säkerhetsrådgivare ska meddela till MSB vem/vilka personer som är säkerhetsrådgivare. Säkerhetsrådgivarens uppgifter Säkerhetsrådgivaren ska inom ramen för företagets verksamhet och under ledningens ansvar tillse att åtgärder vidtas för att transporterna ska kunna ske under bästa möjliga säkerhetsförhållanden. Säkerhetsrådgivaren ska övervaka efterlevnaden av bestämmelserna för transport av farligt gods och ge företaget råd om sådana transporter. Vidare ska säkerhetsrådgivaren årligen överlämna en rapport om företagets transporter av farligt gods. Säkerhetsrådgivaren ska kontrollera att företaget har rutiner och metoder för hantering av farligt gods. Rutiner och metoder ska bland annat finnas för kontroll av fordonsutrustning och för lastning och lossning. Rutiner ska dessutom finnas för att säkerställa att berörd personal har tillräcklig utbildning och att uppgifterna dokumenterats. Om en olycka inträffar, ska säkerhetsrådgivaren upprätta en rapport till verksamhetsledningen som ska skicka rapporten vidare till MSB. Åtgärder ska införas inom verksamheten för att förhindra att olycksfall, tillbud eller svåra överträdelser upprepas. En nödåtgärdsplan med instruktion för nödsituationer kan också behöva upprättas. Utförliga arbetsbeskrivningar och instruktioner ska finnas för personal som lämnar farligt gods för transport, utför transport eller lastar och lossar farligt gods. Ledningen ska tillhandahålla nödvändiga resurser för att säkerhetsrådgivaren ska kunna fullgöra sitt uppdrag.
30 Karpesjö Consulting Miljöregelverk förutom Miljöbalken Nationalstadsparksförordning (2009:55) Förordningen (2009:1031) om producentansvar för läkemedel Lag (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter Lag (1990:1332) om avgifter för miljöfarliga batterier Förordning (2008:834) om producentansvar för batterier Lag (2007:162) om bilskrotningsfonden Bilskrotningsförordning (2007:186) Lag (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg Förordning (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg Lag (1998:814) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning Förordning (1998:929) om gaturenhållning och skyltning Jaktlag (1987:259) Jaktförordning (1987:905) Förordning (1982:840) om statsbidrag till kalkning av sjöar och vattendrag Förordning (2003:262) om statliga bidrag till klimatinvesteringsprogram Lag (1966:314) om kontinentalsockeln Kontintentalsockelförordning (1966:315) Lag (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion Förordning (1991:339) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion Rennäringslag (1971:437) Rennäringsförordningen (1993:384) Skogsvårdslag (1979:429) Skogsvårdsförordning (1993:1096) Förordning (1997:716) om statsbidrag till anläggande av allmän skoterled m.m. Terrängkörningslag (1975:1313) Terrängkörningsförordning (1978:594) Lag (1985:620) om vissa torvfyndigheter Förordning (1985:626) om vissa torvfyndigheter
31 Karpesjö Consulting Lag (2004:1199) om handel med utsläppsrätter Förordning (2004:1205) om handel med utsläppsrätter Lag (1976:997) om vattenförbund Lag (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet Förordning (1998:1388) om vattenverksamhet m.m. Lag (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer Förordning (1993:1053) om användning av vattenskoter Lag (2000:592) om viltvårdsområden Förordning (1980:896) om viltvårdsområden