Karpesjö Consulting 1

Transkript

1 1

2 2 Karpesjö Consulting Ur Miljöpolitikens spelplan av Miljöforskningsberedningen överlämnad till regeringen Historisk bakgrund (kap 1) När tankar om naturskydd först framträdde i slutet av 1800-talet var målet i första hand att skapa reservat och att skydda enskilda anslående objekt. Naturklenoderna uppfattades som ett nationellt arv som skulle bevaras åt kommande generationer. Synsättet växte fram vid sidan av en vidare, och delvis annorlunda idé som handlade om bevarandet och vården av landets naturresurser. Skogsvårdsrörelsen var en viktig exponent för denna idé. Ett landmärke var skogsvårdslagen från 1903 som bland annat stipulerade återplanteringskrav efter avverkning. År 1909 antogs naturskyddslagen. Landets nio första nationalparker bildades samma år liksom även Svenska Naturskyddsföreningen. Det fördes också en intressant idédiskussion inom naturvården som fortfarande är både aktuell och relevant. Frågan gällde själva syftet med naturvården, om naturen ska bevaras för sin egen eller för människans skull. På det stora hela, men med en hel del nyanser, blev svaret att naturen skulle bevaras för människan. Naturområden kunde undantas från samhällets ekonomiska anspråk men syftet var likafullt att tillfredsställa människans långsiktiga behov. I nära anslutning till denna fråga diskuterades människans roll i naturskyddet. Det fanns i naturvårdsrörelsens barndom en bristande förståelse för hur det svenska landskapet utvecklats och därmed för mulens och liens fundamentala roll. När de första nationalparkerna bildades upphörde därför den aktiva hävden på Ängsö och i Garphyttan. Med tiden rättades detta till och ängsbruket blev en del av naturvården, men spörsmålet om människans betydelse och roll i landskapet diskuteras flitigt än idag.

3 3 Karpesjö Consulting I början av 1960-talet genomgick naturvården en förvandling. Industrisamhällets baksida började bli alltmer uppenbar och välfärdssamhällets framväxt och miljöproblemens allvar skapade en ny situation. Vetenskapliga rön och en snabbt växande genre av miljölitteratur gav bränsle åt en betydande opinionsbildning. Rachel Carsons bok Silent Spring (Tyst Vår) från 1962, brukar ofta nämnas som den kanske viktigaste väckarklockan. I boken beskrev marinbiologen Carson vad hon uppfattade som förödande effekter av användandet av bekämpningsmedel, bland annat DDT. I Sverige fick denna litteratur en stark förankring, men det fanns också flera litterära föregångare som Harry Martinson, Elin Wägner och Albert Viksten samt ornitologen Erik Rosenberg. Den senare brukar beskrivas som den svenska fältornitologins fader. När han på 1960-talet noterade hur exempelvis gulsparvarna blev färre tolkades det helt korrekt skulle det visa sig som ett resultat av kvicksilverbetat utsäde. Även vissa politiker var tidigt ute. I april 1961 dök miljöproblem för första gången på allvar upp i en valrörelse, närmare bestämt i Västtyskland. Willy Brandt uttalade sina berömda ord om att himlen över Ruhr måste bli blå på nytt: Der Himmel über dem Ruhrgebiet muss wieder blau werden. Detta mål formulerades således året före Rachel Carson kom med sin bok. Det första verkligt viktiga internationella miljöavtalet slöts 1963 och handlade tidstypiskt nog om kärnvapen. Det partiella provstoppsavtalet om förbud mot kärnvapenprov i atmosfären slöts således nio år före FN:s miljökonferens i Stockholm Miljöorganisationerna började nu växa, få sällskap av nya organisationer och med tiden framstå som folkrörelser. På det institutionella området tas viktiga steg. År 1963 klev Ingemar Eidem från industrin in till finansminister Gunnar Sträng med ett förslag om att skapa ett gemensamt miljöforskningsinstitut, IVL, för industrin och staten. IVL grundades 1966 och Olof Palme rekommenderade att IVL skulle läggas under jordbruksdepartementet. Året efter skapades Naturvårdsverket. Vidare gavs Länsstyrelserna och kommunerna viktiga roller. Nya regelverk beslutades, bland annat fick Sverige en Miljöskyddslag Det är svårt att idag föreställa sig hur allvarlig miljösituationen i själva verket var under sextiotalet i stora delar av den då industrialiserade världen. Vissa regioner i Europa plågades av giftig smog. Bekämpningsmedel som DDT och kvicksilver orsakade omfattande fågeldöd och många arter försvann snabbt ur vår fauna. Industriers och hushållens avlopp rann orenat ut i vattendragen. Skogs- och jordbruket genomgick en snabb rationalisering och resultatet blev ett förändrat och delvis utarmat landskap. I många länder, inte minst i Sverige, rasade en hård strid om utbyggnaden av vattenkraft. I vårt land fanns endast fyra outbyggda älvar kvar. Vattenkraftsintresset hade alltid varit starkt och till och med Stora Sjöfallet ett av landets praktfullaste och mäktigaste naturobjekt av närmast ikonisk betydelse exploaterades utan större motstånd omkring 1920, trots att det låg inom en nationalpark. Med tiden vände vinden. En stark opinion växte fram för att skydda de återstående älvarna och rönte framgångar bland annat efter en bitter och långdragen strid om Vindelälvens framtid. Många miljöengagerade människor fick också lära sig samiskt klingande namn när de 1970 demonstrerade under banderollen Rädda Kaitum, rädda Sjaunja!för att förhindra en exploatering av dessa norrbottniska stormyrar och taigaområden. Vattenkraftsstriden kom för lång tid att prägla miljödebatten och miljöopinionen i Sverige. Med tiden blev de fyra outbyggda älvarna skyddade som nationalälvar och andra miljöstrider har sedan dess kommit i förgrunden. Men vattenkraftsfrågan ligger och pyr på djupet i det svenska miljömedvetandet och kan nog snabbt blossa upp igen om nya exploateringsplaner väcks till liv.

4 4 Karpesjö Consulting De nya myndigheterna fick börja med en storstädning som många gånger gav stor effekt ofta kanske större än väntat. Måns Lönnroth, före detta statssekreterare på Miljödepartementet och vd för miljöforskningsstiftelsen Mistra, har berättat hur han år 1985 lyssnade på ett samtal mellan Ingvar Carlsson och Valfrid Paulsson. Ingvar Carlsson: Nå Valfrid, hur går det nu med miljöpolitiken? Valfrid Paulsson skall ha svarat: Jo tack, storstädningen är avklarad. Med det menade han att industrins utsläpp gått ner kraftigt. Fem år senare kunde miljöminister Birgitta Dahl säga: Inom tio år skall industrins utsläpp vara nere på ofarliga nivåer. Samtidigt som gamla problem stökades undan fick vi upp ögonen för nya. Under 1970-talet handlade det om försurningen, under 80-talet om hotet mot ozonskiktet och slutet av 80- talet började även klimatfrågan framstå som alltmer alarmerande. Samtidigt kom nya kemikalier som gavs snabb och global spridning, inte minst genom växande konsumtion och handel. Dessutom ökade hoten mot den biologiska mångfalden allt snabbare, framför allt i ett internationellt perspektiv. Från gränsöverskridande luftföroreningar till europeisk integration (kap 2) Miljöpolitiken har under det senaste halvseklet blivit alltmer internationell. Det började med insikten på 1960-talet om att föroreningar inte stannar vid nationella gränser när försurningsfrågan på allvar stod på den politiska dagordningen. Orsakerna till att just svenska sjöar, och sjöar i de övriga skandinaviska länderna hade blivit så sura att fisken dog är komplexa, men när forskarna insåg att regnvattnet innehöll höga halter av svavelsyra blev det uppenbart att Sveriges miljö i hög grad påverkades av svavelhaltiga utsläpp från eldning av kol och olja i Storbritannien och kontinenten. När FN kallade till den första internationella miljökonferensen i Stockholm 1972 var försurningsfrågan given på dagordningen. Ett av de viktigaste resultaten av konferensen blev principen att ett land har ansvar för miljöeffekterna av sina utsläpp även utanför sina egna gränser. Men Stockholmskonferensen handlade inte bara om gränsöverskridande föroreningar. Den innebar också inledningen på miljöfrågans integrering i världspolitiken. Vid tiden för Stockholmskonferensen var de hårda motsättningarna mellan Väst och Öst fortfarande högst levande, men ännu viktigare för den gryende internationella miljöpolitiken var den ökande spänningen mellan Nord och Syd. Där fanns en fundamental motsättning i synen på utveckling som har kommit att prägla miljöpolitiken inom alla områden. Medan miljöengagemanget i industrivärlden, med en växande miljö rörelse, ofta handlat om en reaktion mot den tillväxtideologi som karaktäriserat utvecklingen, såg många länder i Syd tillväxt som en förutsättning för att komma tillrätta med miljöproblemen. Den globala miljöpolitiken har på många plan handlat och handlar alltjämt om att hitta sätt att överbrygga denna motsättning. Frågan om gränsöverskridande luftföroreningar har sedan Stockholmskonferensen utvecklats till att omfatta en rad olika ämnen vilka också upptagits i flera internationella avtal. Bland de långväga, hälsovådliga luftföroreningarna riktades uppmärksamheten även mot kväveoxider och deras bidrag till övergödning av mark och hav. Under 1990-talet blev det uppenbart att även organiska miljögifter som PCB och DDT kunde spridas över stora områden, i princip över hela jorden. Bland annat var och är halterna av dessa miljögifter mycket höga i djur och människor runtom i Arktis, trots att det saknas lokala utsläppskällor. Mycket av giftet i de norra polarområdena kommer i själva verket från biocidspridning i Ostasiens jordbruk.

5 5 Karpesjö Consulting Det fanns även en växande oro över den globala spridningen av kvicksilver. På exempelvis Färöarna noterades såpass höga halter metylkvicksilvers hos befolkningen att det fanns anledning att oroa sig för hjärnans utveckling hos foster och spädbarn. Den viktigaste direkta källan befanns vara det kött från grindval som ingår i den traditionella mathållningen. För att skydda barnen har man nödgats ta till kostrekommendationer, framför allt för gravida kvinnor; alltså omfattande förändring av urgamla traditioner. Hur kvicksilvret hamnat i grindvalarna är en berättigad fråga, och svaret är föga överraskande att det rest långväga från sina ursprungskällor som bland annat är koleldning och guldutvinning på andra sidan jorden. Nya konventioner och ramavtal År 1992, två decennier efter Stockholmskonferensen, var det återigen dags för världens länder att samlas kring miljöfrågorna. Slutet på det kalla kriget hade öppnat för nya möjligheter och det fanns en känsla av optimism kring internationellt samarbete. De miljöpolitiska framgångarna under 1980-talet hade skapat förutsättningar att formulera en global miljöpolitik, fast nu handlade det inte enbart om miljön. Temat speglade den världspolitiska förändring som skett sedan Stockholmskonferensen, inte minst med tredje världens allt starkare röster, och fokus låg nu på miljö och utveckling. Mötet som ägde rum i Rio de Janeiro blev också en politisk väckarklocka för att i internationella avtal kraftsamla runt hoten från klimatförändringar, sjunkande biologisk mångfald, minskande skogar, ökenspridning och så vidare. Trots tidvis knepiga förhandlingar med starka motsättningar, inte minst mellan Nord och Syd, kom tre globala miljöavtal på plats: FN:s klimatkonvention, United Nations Convention on Climate Change, konventionen om biologisk mångfald, Convention on Biological Diversity, samt ökenkonventionen, United Nations Convention to Combat Desertification. För skogsfrågorna var motsättningarna alltför stora och det stannade därför vid en principöverenskommelse utan samma institutionalisering i den internationella politiken som en konvention innebär. Dessutom kom man överens om handlingsprogrammet Agenda 21 som visserligen inte var bindande på samma sätt som konventioner men som ändå angav en gemensam inriktning. De ovan nämnda konventionerna var så kallade ramavtal vilka angav målen för politiken utan att i detalj styra vilka medel som skulle användas. Konventionerna kan kanske bäst beskrivas som ett slags minsta gemensamma nämnare i en tid då USA:s president offentligt deklarerade att den amerikanske livsstilen inte var förhandlingsbar samtidigt som tredje världens representanter dels krävde ansvar i frågan om i-ländernas historiska utsläpp, dels krävde att få öka de egna utsläppen för att gynna sina växande ekonomier. Inom konventionen om biologisk mångfald kom debatten att handla om vem som skulle äga och kunna dra ekonomisk nytta av naturens genetiska rikedom mot bakgrund av den växande bioteknikindustrin. Här kom dessutom andra frågor snabbt upp på dagordningen som tydligt visade att miljöpolitiken inte kunde hanteras separat från andra politikområden. Frågan om äganderätt kopplades snabbt samman med dispyter kring patentlagstiftning och snart nog till frihandelsförhandlingarna inom GATT. Kopplingen till de politiskt känsliga jordbruksfrågorna blev också tydlig. Frågor om matsäkerhet och livsmedelsförsörjning har alltid varit centrala, nationella intressen, samtidigt som livsmedelsförsörjningen blivit alltmer sammanflätad med överstatlig handel av varor och en global jordbruksindustri med starka multinationella företag. Bioteknikens genombrott komplicerade bilden ytterligare eftersom det ekonomiska värdet av genetisk mångfald började bli alltmer uppenbar.

6 6 Karpesjö Consulting Agenda 21 satte upp långsiktiga mål och riktlinjer för arbetet med hållbar utveckling och hade bland annat skrivningar om hur arbetet skulle bedrivas gemensamt av världens regeringar, regioner och viktiga samhällsgrupper. I Sverige sjösattes ett ambitiöst program med syfte att lokalt arbeta med Agenda 21, och nya resurser gav en skjuts till kommunernas miljöarbete. Mötet i Rio 1992 och de framsteg som gjordes där illustrerar hur stora historiska skeenden kan samspela på ett sätt som öppnar nya möjligheter att föra miljöpolitiken framåt. Ambassadör Bo Kjellén, som ledde den svenska delegationen i Rio, lyfte bland annat fram FN:s starka normativa roll under perioden samt att många nya tankar fick avtryck i internationell lagstiftning. Förhandlingarna var förvisso hårda, men de ledde framåt. De nya ideal som institutionaliserades i Rio var bland annat idén om gemensamt ansvar för jorden miljö samt att ansvaret vilade särskilt tungt på den industrialiserade världen. Inom ramen för tankarna på hållbar utveckling befästes också normen om ett gemensamt ansvar för social och ekonomisk utveckling. Tankarna hade sin grund i den genomgripande förändring och utveckling som skett i synen på miljö och utveckling, och som väsentligen hängde samman med Tredje världens starkare röst i det internationella samtalet. Miljöfrågornas globalisering handlade alltså inte bara om vår gemensamma atmosfär och natur, utan lika mycket om ett slags erkännande av kolonialepokens politiska historia och konsekvenser. EU-samarbete och klimatfrågan i världspolitikens fokus De nya problemen hade benägenheten att bli alltmer globala och komplexa och att i allt högre utsträckning vara en funktion av samhällsutvecklingen i stort. Successivt har därför miljön blivit föremål för ett omfattande internationellt institutionsbygge. I detta har EU spelat en nyckelroll. Efter den första fasens storstädning i Europa lades under 1980-talet grunden för en europeisk miljöreglering inom EU. Den institutionalisering som påbörjades har successivt förstärkts. Efter Sovjetimperiets fall utsträcktes utvecklingen till Östeuropa, vilket fick mycket stora och positiva effekter för hela Europas miljö, även om somliga delar av miljön också drabbades hårt. Samtidigt med denna utveckling inom EU såg under 80-talet ett stort antal regionala samarbetsavtal dagens ljus om bland annat Rhen, Nordsjön och Östersjön. En särskild framgång blev Montrealprotokollet vilket syftade till att skydda ozonskiktet. Miljöfrågan flyttades under 80- och 90-talen högt upp på den politiska agendan inom unionen. Samtidigt försvagades i mitten av 90-talet USA:s intresse för miljöfrågorna, åtminstone internationellt. Från 1990 talet och framåt har klimatfrågan seglat upp som en dominerande faktor inom miljöpolitiken och en allt viktigare fråga i världspolitiken överlag. Denna globala ödesfråga har kommit att utvecklas till ett alldeles eget politikområde och de stora klimatkonferenserna står numera i fokus för såväl världens ledare som media, vilket fick sin tydliga illustration i Köpenhamn I denna fråga har EU framstått som en alltmer drivande kraft. En brytpunkt i den internationella klimatpolitiken skedde under våren 2001 när en ny administration under president George Bush vände ryggen mot den internationella klimatprocessen överhuvudtaget och Kyotoprotokollet i synnerhet. Inför EU:s ambassadörer förklarade presidentens säkerhetsrådgivare Condoleezza Rice att: Kyoto was dead on arrival with this administration. Detta ledde dock till en febril aktivitet från EU:s sida och under Sveriges ledning, som då innehade ordförandeskapet för unionen. EU lyckades uppbåda tillräckligt stöd från världens övriga länder för att Kyotoprotokollet skulle kunna räddas och omsider träda i kraft trots motstånd från USA.

7 7 Karpesjö Consulting För EU har miljöpolitiken, och då särskilt klimatfrågan, således kommit att bli ett så viktigt område att det i någon mån definierar unionen. Miljö och klimat är därmed ett slags svar på frågan varför EU behövs. Dessutom är klimatfrågan ett av de få områden där EU har kunnat demonstrera sin potentiella betydelse på världsarenan när nu unionen kan hålla samman och tala med en röst. Miljöarbetet idag organisation, mål och principer Som nämnts lades grunden för det moderna miljöarbetet i Sverige under 60-talet. Därefter följde en konsolidering av miljövårdens organisation och arbetssätt. Utvecklingen drevs i hög grad på av den växande miljöopinionen som fick sin prägel av de olika miljöfrågor som successivt avlöste varandra. Och det institutionella bygget fortsatte. Av stor betydelse var inrättandet av Kemikalieinspektionen år 1986 och antagandet av Lagen om kemiska produkter vilken reglerade kemikalieanvändningen. Ursprungligen sorterade miljöfrågorna under Jordbruksdepartementet. Den första januari 1987 inrättades emellertid ett Miljödepartement i form av Miljö- och energidepartementet. Den administrativa närheten till jordbruksfrågorna lever dock fortfarande kvar i Riks dagen där miljöfrågorna hanteras av Miljö- och Jordbruksutskottet. Utvecklingen av miljöpolitiken var inte enbart institutionell. I grunden, såväl i Sverige som internationellt, låg också en idéutveckling samt en förändring av arbets- och förhållningssätt. Viktiga principer formulerades. Värd att särskilt framhålla är försiktighetsprincipen som innebär att osäkerhet inte får vara en förevändning för att inte agera. Egentligen beskriver förstås principen ett förhållningssätt; människan ska inte förändra de fysikaliska och biologiska systemen om det inte är möjligt att med rimlig säkerhet förutse effekterna. Särskild försiktighet ska tillämpas då effekterna kan bli irreversibla. Grundtanken är att en generation inte har rätt att beröva kommande generationer möjligheter och förutsättningar. Vid prövningen av miljöfarlig verksamhet tillämpas principen att ny verksamhet ska använda Bästa Tillgängliga Teknik, Best Available Technology. En viktig princip i sammanhanget är också att förorenaren skall betala: den så kallade PP-principen, Polluter Pays Principle. Av och till pågår en diskussion om huruvida principen att förorenaren skall betala är tillämpbar mer generellt, till exempel gentemot de areella näringarnas miljöpåverkan och stora konsekvenser för biologisk mångfald. Inom kemikaliepolitiken där Sverige tidigt var ett föregångsland utvecklades substitutionsprincipen som innebär att farliga ämnen ska ersättas med mindre farliga så fort sådana uppstår för samma användningsområde. Sverige har drivit på för att få genomslag för denna princip inom EU och trots stor tveksamhet rönt framgång på flera områden, exempelvis ifråga om biocider. Att de ovan nämnda principerna ofta har ett stort stöd innebär dock inte att de alltid tillämpas i praktiken. Det är ganska sällan förorenaren betalar och ny teknik och nya kemikalier och material sätts på marknaden utan att ha testats. Om de testas och det finns misstankar om farliga effekter kan det ändå ta lång tid innan åtgärder sätts in. Hela Miljöforskningsberedningens rapport Miljöpolitikens spelplan kan laddas ner kostnadsfritt från nätet.

8 --forfattningar-inom-miljobalkens-omrade/ Under länken ovan har Naturvårdsverket samlat EU:s gällande rättsakter på miljöbalkens område. Det är direktiv som har införlivats i svensk miljölagstiftning eller ska göra det. Här finns också EU-förordningar och de gäller direkt utan att införlivas i nationell lagstiftning. EU-registret innehåller förordningar och direktiv som beslutats av EU-rådet, ensamt eller tillsammans med parlamentet. Direktiven har helt eller delvis införlivats i svensk lagstiftning, men det kan också vara några rättsakter där sista genomförandedatum för införlivande passerats. Oftast ingår inte rättsakter som beslutats enbart av EU-kommissionen, till exempel direktiv om tekniska anpassningar. Inte heller ingår andra rättsakter än förordningar och direktiv. Kopplingen till miljöbalken I registret listas EU:s rättsakt och ansvarig svensk myndighet. Under rubriken svenska bestämmelser redovisas i vilka svenska författningar knutna till miljöbalken som EUlagstiftningen införlivats i. Endast grundförfattningar anges i de fall det finns en konsoliderad version, det vill säga att man samlat en rättsakt och alla dess ändringar och rättelser i en enda text. Det gör det lättare att se vad som gäller.

9

10 Miljöbalken trädde i kraft 1999 och är en sammanställning av tidigare lagstiftning som berör yttre miljöfrågor. Den liksom annan lagstiftning revideras efter hand. Dess syfte är att främja en hållbar utveckling. Nuvarande och kommande generationer ska ha en hälsosam och god miljö. En hållbar utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde, samt människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl. Miljöbalken är en allmänt hållen ramlag, som under sig behöver förordningar, föreskrifter och allmänna råd för att kunna vara effektiv. 1 Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl. Miljöbalken skall tillämpas så att 1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan, 2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas, 3. den biologiska mångfalden bevaras, 4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas, 5. återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.

11 11 Karpesjö Consulting Avd. 1 Övergripande bestämmelser 1 kap Miljöbalkens mål och tillämpningsområde 2 kap. Allmänna hänsynsregler 3-4 kap. Hushållning med mark och vatten 5 kap. Miljökonsekvensnormer (MKN) 6 kap Miljökonsekvensbedömningar (MKB) Avd. 2 Skydda naturen 7 kap. Skydd av områden 8 kap. Särskilda bestämmelser om skydd för djur och växtarter Avd 3. Särskilda bestämmelser för vissa verksamheter 9 kap. Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd 10 kap. Förorenade områden 11 kap. Vattenverksamhet 12 kap. Täkter, jordbruk och annan verksamhet 13 kap. Genteknik 14 kap. Kemiska produkter 15 kap. Avfall och producentansvar Avd. 4 Prövning av mål och ärenden kap. Regeringens tillåtlighetsprövning, bestämmelser om miljödomstolar m.m. Avd. 5 Tillsyn kap. Tillsyn Avd. 6 Påföljder 29 kap. Straffbestämmelser 30 kap. Miljösanktionsavgifter Avd. 7 Ersättning och skadestånd kap. Ersättningar, skadestånd, miljöskadeförsäkring

12 Miljöbalkens hänsynsregler riktar sig till alla som gör något som kan inverka negativt på miljöbalkens syfte - en hållbar utveckling - d.v.s. alltifrån någon form av miljöfarlig verksamhet till konsument. Hänsynsreglerna ska tillämpas vid alla verksamheter och aktiviteter. En skälighetsavvägning skall göras vid bedömningen av om reglerna är uppfyllda eller inte Enligt bevisbörderegeln är det verksamhetsutövaren som ska visa att hänsynsreglerna efterlevs. Det ligger till grund för miljöbalkens tillämpning. 2 kap. Allmänna hänsynsregler m.m. Tillämpning och bevisbörda 1 När frågor prövas om tillåtlighet, tillstånd, godkännande och dispens och när sådana villkor prövas som inte avser ersättning samt vid tillsyn enligt denna balk är alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skyldiga att visa att de förpliktelser som följer av detta kapitel iakttas. Detta gäller även den som har bedrivit verksamhet som kan antas ha orsakat skada eller olägenhet för miljön. (Bevisbörderegeln) I detta kapitel avses med åtgärd en sådan åtgärd som inte är av försumbar betydelse i det enskilda fallet. Hänsynsregler 2 Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning för att skydda människors hälsa och miljön mot skada eller olägenhet (Kunskapskravet). 3 Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått (Försiktighetsprincipen) i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I samma syfte skall vid yrkesmässig verksamhet användas bästa möjliga teknik (Bästa möjliga teknik). Dessa försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

13 13 Karpesjö Consulting 4 Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall undvika att använda eller sälja sådana kemiska produkter eller biotekniska organismer som kan befaras medföra risker för människors hälsa eller miljön, om de kan ersättas med sådana produkter eller organismer som kan antas vara mindre farliga (Produktvalsprincipen). Motsvarande krav gäller i fråga om varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt eller bioteknisk organism. Lag (2006:1014). 5 Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd skall hushålla med råvaror och energi (Hushållningsprincipen) samt utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning (Kretsloppsprincipen). I första hand skall förnybara energikällor användas. Val av plats 6 För en verksamhet eller åtgärd som tar i anspråk ett mark- eller vattenområde ska det väljas en plats som är lämplig med hänsyn till att ändamålet ska kunna uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön. (Lokaliseringsprincipen) Vid prövning av frågor enligt 7 kap., tillståndsprövning enligt 9 och 11 kap., regeringens tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. och prövning av verksamheter enligt 9 kap. 6, 6 a och 6 b, 11 kap. 9 a och 12 kap. 6 ska bestämmelserna i 3 och 4 kap. tillämpas endast i de fall som gäller ändrad användning av mark- eller vattenområden. Ett tillstånd eller en dispens får inte ges i strid med en detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (2010:900). Små avvikelser får dock göras, om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas. Lag (2013:758). Rimlighetsavvägning 7 Kraven i 2-5 och 6 första stycket gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning ska särskild hänsyn tas till nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder (Skälighetsavvägning). När det är fråga om en totalförsvarsverksamhet eller en åtgärd som behövs för totalförsvaret, ska vid avvägningen hänsyn tas även till detta förhållande. Trots första stycket ska de krav ställas som behövs för att följa en miljökvalitetsnorm som avses i 5 kap. 2 första stycket 1. Om det finns ett åtgärdsprogram som har fastställts för att följa normen, ska det vara vägledande för bedömningen av behovet. Vid prövning av tillåtlighet, tillstånd, godkännande eller dispens för en verksamhet eller åtgärd som ger en ökad förorening eller störning och kan antas på ett inte obetydligt sätt bidra till att en miljökvalitetsnorm som avses i 5 kap. 2 första stycket 1 inte följs, får verksamheten eller åtgärden vid avvägningen enligt första och andra styckena tillåtas om den 1. är förenlig med ett åtgärdsprogram som har fastställts för att följa normen, 2. förenas med villkor om att vidta eller bekosta kompenserande åtgärder som ökar möjligheterna att följa normen i en utsträckning som inte är obetydlig, eller 3. trots att den försvårar möjligheterna att följa miljökvalitetsnormen på kort sikt eller i ett litet geografiskt område, kan antas ge väsentligt ökade förutsättningar att följa normen på längre sikt eller i ett större geografiskt område. Lag (2010:882). Ansvar för skadad miljö 8 Alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön ansvarar till dess skadan eller olägenheten har upphört för att denna avhjälps i den omfattning det kan anses skäligt enligt 10 kap (Skadeansvaret). I den mån det föreskrivs i denna balk kan i stället skyldighet att ersätta skadan eller olägenheten uppkomma.

14 14 Slutavvägning 9 Kan en verksamhet eller åtgärd befaras föranleda skada eller olägenhet av väsentlig betydelse för människors hälsa eller miljön, även om sådana skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått vidtas som kan krävas enligt denna balk, får verksamheten bedrivas eller åtgärden vidtas endast om regeringen finner att det finns särskilda skäl (Stoppregeln). En verksamhet eller åtgärd får inte bedrivas eller vidtas om den medför risk för att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller miljön försämras avsevärt. Vad som sägs i första och andra stycket gäller inte, om regeringen har tillåtit verksamheten enligt 17 kap. 1, 3 eller 4. Lag (2002:175). 10 Om en verksamhet eller åtgärd är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt kan regeringen tillåta denna, även om förutsättningarna är sådana som anges i 9 andra stycket. Detta gäller dock inte om verksamheten eller åtgärden kan befaras försämra det allmänna hälsotillståndet (Stoppregeln dispens av regeringen). Beslut enligt första stycket får förenas med villkor för att tillgodose allmänna intressen.

15 MKB:s syfte är att vara underlag för beslut om tillstånd genom att identifiera och beskriva direkta och indirekta effekter på: människor, djur och växter mark, vatten och luft landskap och kulturmiljö hushållning med mark och vatten Verksamhet med betydande miljöpåverkan: uppgifter för att bedöma miljöpåverkan planerade försiktighetsåtgärder och försiktighetsmått alternativa platsval och verksamhetsutformningar nollalternativ Verksamhet utan betydande miljöpåverkan: MKB-innehållet anpassas till vad som behövs för att uppfylla syftet med MKB:n 15

16 16 Karpesjö Consulting Lagrummet 1-2 i dess fulltext: 1 En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd att anlägga, driva eller ändra verksamheter enligt 9, 11 eller 12 kap. eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av bestämmelser i dessa kapitel. En sådan beskrivning skall finnas även vid tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. samt i en ansökan om tillstånd enligt 7 kap. 28 a. Regeringen får föreskriva att det skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning även i dispensärenden eller andra ärenden enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken där det behövs för att kunna bedöma miljöpåverkan. Regeringen får även föreskriva om undantag från skyldigheten enligt första stycket att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning för verksamheter vars miljöpåverkan kan antas bli mindre betydande. Att en miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas när en myndighet eller kommun gör en miljöbedömning av en plan eller ett program följer av 12. Lag (2004:606). 2 Om det behövs för att miljöpåverkan skall kunna bedömas, får regeringen föreskriva att det skall finnas en miljökonsekvensbeskrivning 1. i ärenden enligt annan lag, av vilken det framgår att hänsyn till människors hälsa eller miljön skall beaktas vid lagens tillämpning, 2. i särskilda ärenden av annat slag inom miljöbalkens område än som avses i 1. I fråga om sådana miljökonsekvensbeskrivningar som avses i första stycket gäller vad som sägs i detta kapitel, om inte något annat har föreskrivits. Förordning om miljökonsekvensbeskrivningar (1998:905) Kompletterar bestämmelserna i 6 kap miljöbalken om miljökonsekvensbeskrivningar. I den till förordningen tillhörande bilaga 1 finns en lista på vilka verksamheter och åtgärder som alltid antas medföra betydande miljöpåverkan. Bilaga 2 till förordningen är ett hjälpmedel för tillsynsmyndigheten när den har att bedöma om en verksamhet som inte uppräknas i bilaga 1 kommer att leda till betydande miljöpåverkan. Naturvårdsverkets allmänna råd om miljökonsekvensbeskrivningar NFS 2001:9 Ger förtydliganden till miljöbalken och förordningen om när MKB krävs, om samråd, bedömning av miljöpåverkan, utformning av beslut etc.

17 Definitioner 1 Med miljöfarlig verksamhet avses 1. utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader eller anläggningar i mark, vattenområden eller grundvatten, 2. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom annat utsläpp än som avses i 1 eller genom förorening av mark, luft, vattenområden eller grundvatten, eller 3. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för omgivningen genom buller, skakningar, ljus, joniserande eller icke-joniserande strålning eller annat liknande. 2 Med avloppsvatten avses 1. spillvatten eller annan flytande orenlighet, 2. vatten som använts för kylning, 3. vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom detaljplan som inte görs för en viss eller vissa fastigheters räkning, eller 4. vatten som avleds för avvattning av en begravningsplats. 3 Med olägenhet för människors hälsa avses störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig.

18 18 Karpesjö Consulting Förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Innehåller en bilaga i vilken man definierar vilka verksamheter som kräver tillstånd eller anmälan samt vilka myndigheter som ansvarar för tillståndsprövning. Ändringar av verksamheten kräver nytt tillstånd. Obs. Ändring 2004: Tillstånd krävs dock inte om ändringen är mindre och inte innebär att en olägenhet av betydelse för människors hälsa eller miljön kan uppkomma. Tillståndsplikt verksamhet A-anläggningar tillståndsprövas av mark- och miljödomstolen. Exempel är flygplatser, avfallsdeponier och oljeraffinaderier. B-anläggningar tillståndsprövas av miljöprövningsdelegationen inom länsstyrelsen. Exempel är avloppsreningsverk, energianläggningar och täkter. Anmälningspliktig verksamhet C-anläggningar anmäls till kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd. Exempel är bensinstationer och sjukhus. Förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd Naturvårdsverket Handbok 2003: 5 Tillståndsprövning och ansökan för miljöfarlig verksamhet Allmänt råd : Läsanvisningar till bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Innehåller förteckning över miljöfarlig verksamhet som omfattas av tillstånds- och anmälningsplikt med exempel.

19 Kemiska produkter är alla kemiska ämnen och beredningar av kemiska ämnen. Kemiska ämnen är grundämnen och deras föreningar. Kemiska beredningar är sammansatta varor t.ex. lösningar, emulsioner, pulverblandningar 14 kap. 1 I detta kapitel finns bestämmelser om kemiska produkter och biotekniska organismer och om varor som på grund av sitt innehåll eller behandling har sådana egenskaper att de behöver regleras som kemiska produkter eller biotekniska organismer. I kapitlet finns också bestämmelser om utrustning för hantering av kemiska produkter och biotekniska organismer. Lag (2011:734). Relevanta hänsynsregler: Kunskapskravet, Försiktighetsprincipen Produktvalsprincipen Några viktiga förordningar och allmänna råd: Förordning om kemiska produkter och biotekniska organismer (1998:941). Kemikalieinspektionen får meddela föreskrifter om försiktighetsmått, produktval, miljö- och hälsokontroll, produktinformation, uppgiftsskyldighet samt registrering i produktregister. Förordning om kemikalieavgifter (1998:942): Kemikalieavgifter tas ut som årsavgift och produktavgift av den som yrkesmässigt tillverkar eller till Sverige för in kemiska produkter som skall vara anmälda till produktregistret. Kemikalieinspektionens föreskrifter om kemiska produkter och biotekniska organismer: Regler om förpackningar och förvaring av hälso- och miljöfarliga kemiska produkter, varuinformationsblad, förhandsanmälan, anmälan till produktregistret, utredningsöversikt för kemiska produkter, tillståndskrav och andra begränsningar

20 20 Karpesjö Consulting Kemikalieinspektionens föreskrifter om klassificering och märkning: Kemiska produkter skall vara märkta enligt dessa föreskrifter så den som hanterar den kemiska produkter vet vilka försiktighetsmått m m som skall vidtas. Kemikalieinspektionens begränsningsdatabas: De ämnen eller ämnesgrupper som är begränsade för vissa användningsområden De ämnen som är bedömda som cancerframkallande, mutagena eller reproduktionsstörande (CMR-ämnen) Kemikalieinspektionens Prioriteringsguide (PRIO): ger exempel på farliga ämnen och om hur man kan gå till väga när man bedömer vilka kemiska ämnen som är acceptabla ur hälso- och miljösynpunkt. Guiden består av en enkel modell för riskbedömning av kemiska ämnen samt en mängd olika kriterier som enskilt eller tillsammans ska ge tillräckligt underlag för ett så bra beslut som möjligt när man väljer kemikalier. REACH REACH är en kemikalielagstiftning i EU som ersätter stora delar av de kemikalieregler som gällde före den 1 juni 2007 i EU och i Sverige. Reglerna finns i en EG-förordning och ska därför tillämpas direkt av företagen, utan att översättas i svenska regler. REACH står för Registration, Evaluation, Authorisation and Restriction of Chemicals. På svenska: Registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier. Förordningen trädde i kraft inom hela EU den 1 juni 2007, men bestämmelserna i REACH började gälla stegvis.. REACH grundas på principen att det är tillverkare, importörer och nedströmsanvändare som bär ansvaret för att de ämnen som de tillverkar, släpper ut på marknaden eller använder inte har några skadliga hälso- och miljöeffekter. REACH gäller i huvudsak för kemiska produkter, dvs. ämnen och beredningar/ preparat. Registreringskraven gäller till exempel den som tillverkar kemiska ämnen eller den som importerar kemiska ämnen och beredningar. REACH innehåller krav på användare av kemikalier som inte har någon motsvarighet i tidigare lagstiftning. En del nya krav ställs också på de som hanterar varor som innehåller kemikalier. Nya krav ställs på att de som hanterar kemikalier ska ta fram data om kemikaliernas egenskaper och bedöma riskerna. En ny tillståndsprövning införs för kemikalier som har allvarliga hälso- och miljöfarliga egenskaper. Förändringar av regelverk i Sverige pågår för anpassning till krav i REACH. Den 15 oktober 2014 publicerade Kemikalieinspektionen en svensk version av Vägledning för leverantörer av varor. Den innehåller praktiska råd om skyldigheten att lämna information om varor som innehåller vissa särskilt farliga ämnen (Artikel 33). Information om REACH finns på

21 Till förordningen hör bilagor som definierar vad som är avfall. Bilagorna motsvarar den Europeiska Avfallskatalogen (EWC) som gäller inom EU. Några andra viktiga förordningar och föreskrifter: Lag om skatt på avfall(1999:673) Skatt (avfallsskatt) skall betalas för avfall som förs in till en avfallsanläggning där farligt avfall eller annat avfall till en mängd av mer än 50 ton per år slutligt förvaras Producentansvar: Bilar, däck, förpackningar, returpapper,elektriska och elektroniska produkter. Förordning om producentansvar för förpackningar (1997:185): Reglerar producenternas ansvar för förpackningar. Avgift skall erläggas till REPA-registret. Naturvårdsverks föreskrifter om transportdokument för transport av farligt avfall (SNFS 1997:4): Regler om transportdokument. Transport-dokument skall upprättas vid avrop hos transportör. Naturvårdsverkets föreskrifter om tillstånd eller anmälningsplikt för yrkesmässig transport av avfall (NFS 1999:8) Naturvårdsverkets föreskrifter om deponering, kriterier och förfaranden för mottagning av avfall vid anläggningar för deponering av avfall: Krav på kunskap om avfall som skall deponeras. Provning av ackrediterat lab.. Förteckning av avfall som får tas emot utan provning. Kriterier för icke farligt och farligt avfall

22 Regionala miljödomstolar (del av tingsrätt) Umeå (inklusive Luleå) Östersund, Stockholm Vänersborg Växjö Miljööverdomstolen Svea hovrätt I vissa fall är Miljööverdomstolen slutinstans. Högsta instans Högsta domstolen.

23 Förordning om verksamhetsutövares egenkontroll (1998:901) Särskilda krav på egenkontroll för anmälnings- och tillståndspliktiga verksamheter. En verksamhetsutövare ska bland annat: Fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att förebygga skador och olägenheter. Genom egna undersökningar hålla sig underrättad om verksamhetens miljöpåverkan. Förteckna de kemiska produkter som hanteras i verksamheten. På begäran av tillsynsmyndigheten ange ett förslag till kontrollprogram. Enligt 4 i förordningen om verksamhetsutövarens egenkontroll ska det för varje verksamhet också finnas en fastställd och dokumenterad fördelning av det organisatoriska ansvaret för de frågor som gäller för verksamheten enligt miljöbalken med följdförfattningar. Naturvårdsverkets allmänna råd om egenkontroll NFS (2001:2) Ger förtydligande av innebörd av krav i miljöbalken och förordningen om egenkontroll om t.ex.: omvända bevisbördan, ansvar för egenkontroll, kravet på kunskaper, bästa möjliga teknik samt utförande av egenkontrollen: planering, beräkningar, risker, undersökning av föroreningar etc. Se även Mätning och provtagning i vissa verksamheter, NFS 2000:15, samt SNV:s Handbok 2001:3 Egenkontroll. 23

24

25 Allmänna bestämmelser om tillsyn och egenkontroll. Företag som omfattas av tillståndsplikt är skyldiga att lämna årlig miljörapport. För att fullgöra sina uppgifter enligt miljöbalken har en myndighet och den som på myndighetens uppdrag utför ett arbete rätt att få tillträde till fastigheter, byggnader, andra anläggningar och att där utföra undersökningar och andra åtgärder. Förordning om tillsyn enligt miljöbalken (2011:13) Definierar vilka tillsynsmyndigheterna är och vilka tillsynsområden de ansvarar för. Länsstyrelsen gör i princip tillsyn över A-anläggningar, kan delegeras till kommunen. Kommunen utövar tillsyn över B-anläggningar. En mycket stor del av arbetet med att säkerställa att miljöbalkens bestämmelser följs ska utföras av verksamhetsutövarna själva. Bestämmelser om egenkontroll gäller alla som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder inom hela miljöbalkens tillämpningsområde. (se ff.) Sådan tillsyn som utövas direkt gentemot den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd kallas i miljöbalken för operativ tillsyn. Den operativa tillsynen består av både kontroll och rådgivning. Operativ tillsynsmyndighet kan vara en kommun, en länsstyrelse eller en annan regional myndighet eller en central myndighet. En tillsynsmyndighet är skyldig att anmäla sådana överträdelser som kan vara straffbara enligt miljöbalken till polis/åklagare. Myndigheten ska enbart ta ställning till om överträdelsen ägt rum och kan vara straffbar. Myndigheten ska bortse från om en anmälan kan resultera i en fällande dom och från alla andra omständigheter. Särskilda miljöåklagare har hand om frågor om miljöbrott.

26 Straffsatser: Böter eller fängelse Miljöbrott upp till 6 år Vållande till miljöstörning upp till 2 år Myndigheterna Miljöfarlig kemikaliehantering upp till 2 år Otillåten miljöverksamhet upp till 2 år har skyldighet att Försvårande av miljökontroll upp till 2 år Bristfällig miljöinformation upp till 1 år anmäla brott! Nedskräpning upp till 1 år Miljösanktionsavgift 5000 kr kr Miljösanktionsavgifter, exempel: Utan tillstånd anlägger miljöfarlig verksamhet som klassas som A: :-, B: :- Driver anläggning utan tillstånd A, B Underlåter att mäta utsläpp från fast förbränningsanläggning (SO2, NOx, O2, CO2) Underlåter att föra journal över kalibrering samt underhåll av fast förbränningsanläggning Åsidosätter skyldighet lämna miljörapport A-verksamhet :-, B-verksamhet 5000:- Ansvar trots delegering: Om företagaren känt till, haft anledning att misstänka oegentligheter (strikt ansvar eller oaktsamhet) Om det skett med företagarens vilja och vetskap (uppsåt) Om företagaren ej respekterar delegeringen utan i detalj kontrollerar den delegerade verksamheten.

27 26

28 Lag om skydd mot olyckor(2003:778): Den som får kännedom om en brand eller olycka som innebär fara liv eller allvarlig risk skall tillkalla hjälp. Ägare till byggnader skall hålla utrustning för släckning av brand och för livräddning vid brand. Vid särskild risk för brand skall i skriftlig form en redogörelse för brandskyddet lämnas. Där verksamheten innebär fara för att en olycka skall orsaka allvarliga skador skall den som utövar verksamheten hålla beredskap med personal och egendom för att hindra eller begränsa sådana skador. Vid utsläpp av giftiga eller skadliga ämnen från en anläggning skall den som utövar verksamheten underrätta. Lag om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor (1999:381): För verksamheter där farliga ämnen förekommer i mängder som regeringen föreskriver ställs krav på anmälning, riskvärdering, handlingsprogram och, i särskilda fall, säkerhetsrapport i samråd med kommunen. Lag om brandfarliga och explosiva varor (1988:868) : reglerar hantering av brandfarliga och explosiva varor ifråga om skyddet mot explosion eller brand. Den som hanterar brandfarliga eller explosiva varor skall vidta de åtgärder och de försiktighetsmått som behövs för att förhindra brand eller explosion och för att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa eller egendom genom brand eller explosion. I lagen finns krav på förprövning av vissa verksamheter som hanterar brandfarliga varor. Hantering av explosiva varor fordrar alltid tillstånd. Sprängämnesinspektionens föreskrifter ger anvisningar

29 Farligt gods är ämnen eller föremål som kan vara explosiva, brandfarliga, självantändande, oxiderande, giftiga, smittfarliga, radioaktiva eller frätande. Utgångspunkt för all reglering av farligt godstransporter, oberoende av transportslag, utgörs av de s k FNrekommendationerna., utarbetad inom ramen för FN:s ekonomiska och sociala råd, ECOSOC. Med FN-rekommendationerna som underlag utarbetas de speciella regler som ska gälla för land-, sjö- och lufttransporter. Lagregleringens syfte är att genom samverkan minska riskerna vid transporter och konsekvenserna av en kemikalieolycka. För trafiksäkerheten finns särskilda expertmyndigheter, transportmyndigheterna har ansvar för de frågor som gäller det farligt godset. Lag om transport av farligt gods (2006:263), Förordning om transport av farligt gods (2006:311), Föreskrifter om transport av farligt gods på väg (ADR-S). Transporthandlingar v id varje transport: märkning av fordon, färdplanering godsdeklaration, märkning och varningsetiketter på kollin, avsändarens intyg, transportkort, förarintyg. Ibland krävs även fordonscertifikat, tillstånd, dispens eller avtal, samt enlastplan. Alla farligt godstransporter på land, sjö eller i luften ska följa reglerna om transport av farligt gods. Bestämmelserna gäller oftast också vid kortare mellanlagring i magasin, på terminal eller liknande. Den som klassificerar, förpackar eller låter transportera farligt gods behöver i första hand använda sig av följande regelverk: ADR/ADR-S för internationella/nationella landsvägstransporter. RID/RID-S Föreskrifter om internationella/nationella farligt godstransporter på järnväg. IMDG-koden för farligt godstransporter till sjöss. ICAO-TI (IATA-DGR) för farligt godstransporter i luften.

30 För att förebygga riskerna beslutade EU 1996 att verksamheter som utför transporter av farligt gods på väg och järnväg, samt lastar och lossar sådana transporter ska utse säkerhetsrådgivare. Reglerna finns i Statens räddningsverks föreskrifter om säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods (SRVFS 2006:9). Ansvarig myndighet är Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) före detta Statens Räddningsverk (SRV). Man har inte ändrat föreskriftens titel. Alla som i sin verksamhet utför transporter av farligt gods eller som avsänder farligt gods ska ha en eller flera säkerhetsrådgivare. Dennas uppgift är att, under verksamhetsledningens ansvar, vidta erforderliga åtgärder så att olyckor i samband med farligt gods förebyggs. De som ska ha säkerhetsrådgivare ska meddela till MSB vem/vilka personer som är säkerhetsrådgivare. Säkerhetsrådgivarens uppgifter Säkerhetsrådgivaren ska inom ramen för företagets verksamhet och under ledningens ansvar tillse att åtgärder vidtas för att transporterna ska kunna ske under bästa möjliga säkerhetsförhållanden. Säkerhetsrådgivaren ska övervaka efterlevnaden av bestämmelserna för transport av farligt gods och ge företaget råd om sådana transporter. Vidare ska säkerhetsrådgivaren årligen överlämna en rapport om företagets transporter av farligt gods. Säkerhetsrådgivaren ska kontrollera att företaget har rutiner och metoder för hantering av farligt gods. Rutiner och metoder ska bland annat finnas för kontroll av fordonsutrustning och för lastning och lossning. Rutiner ska dessutom finnas för att säkerställa att berörd personal har tillräcklig utbildning och att uppgifterna dokumenterats. Om en olycka inträffar, ska säkerhetsrådgivaren upprätta en rapport till verksamhetsledningen som ska skicka rapporten vidare till MSB. Åtgärder ska införas inom verksamheten för att förhindra att olycksfall, tillbud eller svåra överträdelser upprepas. En nödåtgärdsplan med instruktion för nödsituationer kan också behöva upprättas. Utförliga arbetsbeskrivningar och instruktioner ska finnas för personal som lämnar farligt gods för transport, utför transport eller lastar och lossar farligt gods. Ledningen ska tillhandahålla nödvändiga resurser för att säkerhetsrådgivaren ska kunna fullgöra sitt uppdrag.