Yttrande i mål M angående Nordkalk AB:s ansökan om tillstånd till bergtäkt och vattenverksamhet på fastigheten Bunge 1:64, Gotland

1(16) SWEDISH ENVIRONMENTAL PROTECTION AGENCY YTTRANDE 2013-12-19 Ärendenr: NV-07012-13 NACKA TINGSRÄTT Mark- och miljödomstolen Box 1104 131 26 Nacka Strand Yttrande i mål M 3666-13 angående Nordkalk AB:s ansökan om tillstånd till bergtäkt och vattenverksamhet på fastigheten Bunge 1:64, Gotland Saken Mark- och miljödomstolen har i aktbilaga 15 till Mål nr M 3666-13 gett Naturvårdsverket tillfälle att yttra sig över den av bolaget i oktober 2013 ingivna kompletteringen av ansökan om tillstånd till bergtäkt och vattenverksamhet på fastigheten Bunge 1:64 på Gotland. I det följande avger Naturvårdsverket sitt yttrande i ärendet. Naturvårdsverkets yrkanden Naturvårdsverket yrkar att markoch miljödomstolen: 1. förelägger Nordkalk att inkomma med a. en uttömmande och på vetenskaplig grund förankrad beskrivning av hydrogeologiska förhållanden som ännu inte redogjorts för, efterbehandlingens hantering samt dennas påverkan på kringliggande Natura 2000-områden (Bästeträsk, Bräntings Haid och Gildarshagen), och b. en erforderlig ansökan om dispens från artskyddsförordningen, samt BESÖK: STOCKHOLM VALHALLAVÄGEN 195 ÖSTERSUND FORSKARENS VÄG 5, HUS UB POST: 106 48 STOCKHOLM TEL: 010-698 10 00 FAX: 010-698 10 99 E-POST: REGISTRATOR@ NATURVARDSVERKET. SE INTERNET: WWW. NATURVARDSVERKET. SE

NATURVÅRDSVERKET 2(16) 2. ger berörda remissmyndigheter, organisationer och sakägare möjlighet att yttra sig över kompletteringarna inför huvudförhandlingen i målet, 3. undanröjer väsentliga motsägelser som föreligger mellan nya och gamla underlaget för att möjliggöra en fullständig, exakt och slutlig prövning i samlad form av bolagets ansökan, 4. avslår Nordkalks ansökan, 5. avslår Nordkalks ansökan om verkställighetsförordnande. Sammanfattning Naturvårdsverket anser sammanfattningsvis att: ansökningsunderlaget innehåller alltför stora brister och motsägelsefulla uppgifter för att en fullständig, exakt och slutlig prövning i samlad form ska låta sig göras. Inkommer inte bolaget med för prövningen nödvändiga kompletteringar, enligt Naturvårdsverkets yrkande, bör ansökan avvisas enligt 22 kap. 2 miljöbalken, den av sökanden valda platsen för verksamheten inte uppfyller kravet på en lämplig lokalisering enligt 2 kap. 6 miljöbalken detta redan utifrån den bedömda skadan på unika förekomster av livsmiljöer och arter, stoppregeln i 2 kap. 9 miljöbalken är tillämplig i sammanhanget, vilken stadgar att verksamheter med en påverkansgrad av ifrågavarande slag endast får bedrivas om regeringen finner att det finns särskilda skäl, hushållningsbestämmelserna i 4 kap. miljöbalken äger företräde framför motsvarande bestämmelser i 3 kap., varvid det också av 4 kap. 8 miljöbalken framgår att verksamheter som kan medföra skada på Natura 2000-områden endast får komma till stånd efter det att ett sådant tillstånd har meddelats, det särskilt bör noteras att bolaget väsentligt ändrade sin ansökan i samband med huvudförhandlingen i markoch miljödomstolen i september 2011, vilket framgår av ingivna skrivelser i målet samt markoch miljödomstolens dom av den 30 november 2011. Förändringarna var av så väsentlig grad att vikt svårligen kan läggas vid förhållanden som bolaget nu hänvisar till, men som härrör till tiden före september 2011, i synnerhet beskrivningen av efterbehandlingsfasen är så bristfällig att tillstånd till den sökta verksamheten redan på den grunden inte kan ges, bolaget inte har kunnat visa, på vetenskaplig grund, att det inte föreligger några rimliga tvivel om att verksamheten inte kan ha en skadlig inverkan på berörda Natura 2000-områden, varför tillstånd inte

NATURVÅRDSVERKET 3(16) kan meddelas med stöd av 7 kap. 28 b miljöbalken. villkoren för att ge tillåtelse med stöd av 7 kap. 29 miljöbalken inte är uppfyllda. Utveckling av Naturvårdsverkets talan Naturvårdsverket åberopar, som skäl för sina yrkanden, tidigare skrivelser och yttranden som ingivits i målet, och därutöver: Naturvårdsverkets yttrande, daterat 2013-11-13, i mål M 463-08 angående SMA Svenska Mineral AB:s ansökan om tillstånd enligt miljöbalken för fortsatt och utökad kalkstensbrytning på fastigheten Bunge Stucks 1:368 på Gotland (Mål nr M 463-08, aktbilaga 209), Naturvårdsverkets ärendenr NV-06800-13 (bifogat som bilaga 1). Högsta domstolens beslut den 18 juni 2013 i mål nr. T 3158-12. Högsta domstolens beslut den 18 juni 2013 i mål nr. T 3158-12 Högsta domstolen har i sitt beslut återförvisat målet till markoch miljödomstolen för prövning i de delar som nu upphävts i Mark- och miljööverdomstolens dom den 5 juli 2012 i mål M 10582-11 samt markoch miljödomstolens dom den 30 november 2011 i mål M 5418-10. Detta innebär att en fullständig prövning ska göras enligt miljöbalken. I detta ingår enligt Naturvårdsverket förutom 7, 9 och 11 kap. även riksintresseavvägningen, lokaliseringsprövningen och efterbehandlingen då beslut i dessa frågor inte får fattas utan att tillstånd enligt 7 kap. 28 b eller 29 miljöbalken först har fattats, vilket framgår av 4 kap 8 miljöbalken. Dessa frågor måste också behandlas i ett sammanhang för att konsekvenserna för kringliggande Natura 2000-områden ska kunna bedömas på ett med EU-rätten förenligt vis. Vilket är det egentliga prövningsunderlaget? Bolaget har sedan prövningen inleddes 2006 genomfört ett antal större förändringar i sak, vilket gör det svårt att bedöma vilket underlag som faktiskt åberopas i en viss frågeställning. Detta medför vidare att det är likaledes svårt att avgöra vilka delar av bolagets ansökan som egentligen omfattas av domstolarnas tidigare prövningar. Detta påpekades även senast i markoch miljödomstolens dom från 2011, se exempelvis sid. 35 i domen, men också av regeringen i en skrivelse till EU-kommissionen i mars 2012. Det av bolaget i målet senast ingivna underlaget utgör inget undantag, utan innehåller även det nya förändringar i sak som sammantaget gör att det inte längre är möjligt att följa tråden i bolagets argumentation. Det gäller exempelvis att länshållningsvattnet inte längre avses renas, att förändringar i skyddsåtgärdernas utformning gentemot tidigare föreslås etc., detta samtidigt som bolaget hänvisar bakåt till äldre utredningar för fördjupad information trots att detta äldre material i ett flertal fall presenterar data som direkt motsägs av det som presenteras i nuvarande aktbilagor 16 38. Enligt Naturvårdsverkets bedömning är dessa missförhållanden rörande prövningsunderlaget något som ytterligare visar att underlaget i dess nuvarande skick inte möjliggör en fullständig, exakt och slutlig prövning i samlad form av bolagets ansökan. Se även vidare nedan under rubriken Krav på miljökonsekvensbeskrivning.

NATURVÅRDSVERKET 4(16) Lokaliseringen av verksamheten Rörande lokaliseringen av Nordkalks sökta verksamhet hänvisar Naturvårdsverket till verkets yttrande, daterat 2013-11-13, (bilaga 1). Vad som i det yttrandet framförs rörande lokaliseringsprövningen (sid. 13-16) för SMA:s verksamhet på fastigheten Bunge Stucks 1:368 ska i detta sammanhang gälla Nordkalks sökta verksamhet på fastigheten Bunge Ducker 1:64. Det ska för Bunge Ducker 1:64 dock tydligöras att förekomsten av höga och unika naturvärden hör till de högsta kända och mest koncentrerade i landet. Nordkalks påstående att täktområdets naturvärden är ungefär desamma som i vilka slumpvis valda områden som helst på norra Gotland överensstämmer inte med inventeringsresultat och andra av naturvårdsmyndigheterna med vetenskapligt fastställda metoder insamlade och systematiskt dokumenterade fakta. Det torde idag i stället vara vetenskapligt ostridigt att själva täktområdet och övriga angränsande oskyddade områden hyser exceptionellt höga naturvärden som (vid sidan av angränsande Natura 2000-områden) saknar motstycke på Gotland, i övriga Sverige samt internationellt. Enbart kombinationen och förekomsten av skogliga nyckelbiotoper (enligt Skogstyrelsens klassificering av skogliga värdekärnor) samt klass 1-våtmarker (enligt Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas nationella våtmarksinventering) inom täktområdet saknar i sig motstycke i Sverige. Därtill finns en förekomst av olika typer av kalkhällmarker, inklusive förekomst av den sällsynta och säregna undergruppen karsthällmarker, som enligt vår bedömning är av nationell betydelse. I själva täktområdet finns exempelvis också en stor del av den kända världspopulationen av växten gaffelfibbla och insekten hårig dolkstekel. Förutom att själva livsmiljöerna för alltid utplånas om täkten kommer till stånd, kommer de arter som förekommer där att försvinna. Det är enligt Naturvårdsverkets bedömning uppenbart att bl.a. dessa ovan nämnda två arters bevarandestatus nationellt, och kanske även internationellt, kraftigt skadas om täkten kommer till stånd. Mot bakgrund av de mycket höga naturvärden som området hyser anser Naturvårdsverket att området bör områdesskyddas enligt miljöbalken, varför det följaktligen också finns upptaget i verkets nationalparksplan som ett objekt som bör prioriteras för en framtida nationalparksbildning. Naturvårdsverket anser således att den av sökanden valda platsen för verksamheten inte uppfyller kravet på en lämplig lokalisering enligt 2 kap. 6 miljöbalken enbart utifrån den bedömda skadan på unika förekomster av livsmiljöer och arter och att bolagets ansökan därför ska avslås. Vidare anser Naturvårdsverket att stoppregeln i 2 kap. 9 miljöbalken är tillämplig i sammanhanget. Denna stadgar att verksamheter med en påverkansgrad av ifrågavarande slag endast får bedrivas om regeringen finner att det finns särskilda skäl. För att en sådan regeringsprövning ska komma till stånd krävs enligt 21 kap. 7 miljöbalken att markoch miljödomstolen, med eget yttrande, överlämnar tillståndsfrågan till regeringens avgörande om tillstånd anses motiverat på denna grund.

NATURVÅRDSVERKET 5(16) Riksintresseavvägningen Rörande riksintresseavvägningen av Nordkalks sökta verksamhet hänvisar Naturvårdsverket till verkets yttrande, daterat 2013-11-13 (bilaga 1). Vad som i det yttrandet framförs rörande riksintresseavvägningen (sid. 12-13) för SMA:s verksamhet på fastigheten Bunge Stucks 1:368 ska i detta sammanhang gälla Nordkalks sökta verksamhet på fastigheten Bunge Ducker 1:64. I fallet Bunge Ducker 1:64 vill Naturvårdsverket särskilt erinra om att såväl dåvarande miljödomstolen som Miljööverdomstolen bedömde att en täkt på den aktuella platsen skulle påtagligt skada natur- och kulturmiljön på det sätt som 3 kap. 6 miljöbalken avser att förhindra. Naturvårdsverket vill också förtydliga att vid en avvägning mellan oförenliga intressen utpekade enligt bestämmelser i 3 kap. miljöbalken, gäller enligt 3 kap. 10 2 stycket miljöbalken, att beslut med stöd av paragrafens första stycke inte får strida mot bestämmelserna i 4 kapitlet. Detta innebär i sig att hushållningsbestämmelserna i 4 kapitlet äger företräde framför motsvarande bestämmelser i 3 kapitlet miljöbalken. Naturvårdsverket vill särskilt peka på att det av 4 kap. 8 miljöbalken framgår att verksamheter som kan medföra skada på Natura 2000-områden endast får komma till stånd efter det att ett sådant tillstånd har meddelats. Bestämmelsen innebär att frågan om Natura 2000- tillstånd ska prövas först, då den utgör en grundförutsättning för att andra tillstånd enligt miljöbalken ska kunna meddelas. Det görs inga undantag för tillåtlighetsförklaringar enligt 17 kap. eller 22 kap. 26 miljöbalken. Tillämpningen av EU:s naturvårdsdirektiv i svensk rätt EU:s miljölagstiftning ska ges stort genomslag i medlemsländernas nationella lagstiftningar. Bestämmelserna i EU:s naturvårdsdirektiv har, med utgångspunkt i vad som närmast är relevant rörande Nordkalks sökta verksamhet, i första hand införts i miljöbalken, områdesskyddsförordningen och artskyddsförordningen, vilka berörs i tillämpliga delar i det följande. 7 kap. 28 a miljöbalken Bestämmelsen, som motsvarar artoch habitatdirektivets artikel 6.2 och 6.3, och enligt artikel 7 också gäller för särskilda skyddsområden, anger att det krävs tillstånd för att bedriva en verksamhet som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område. Nordkalk har framfört att Naturvårdsverkets uppfattning är att varje påverkan eller effekt som Bungetäkten kan ge upphov till på Natura 2000-områdena som gränsar mot täkten skulle vara otillåten, även om den är helt begränsad. Naturvårdsverket är inte alls av den uppfattningen tvärtom anser vi, helt i enlighet med lagens mening och rådande praxis, att regelverket inte syftar till att generellt förbjuda påverkande verksamheter av olika slag. Däremot råder tillståndsplikt i de fall betydande påverkan kan uppkomma, och det finns tvingande kriterier som måste vara uppfyllda för att tillstånd ska kunna meddelas. I EU-kommissionens vägledningsdokument Skötsel och förvaltning av Natura 2000-områden, Artikel 6 i artoch habitatdirektivet 92/43 EEG finns riktlinjer

NATURVÅRDSVERKET 6(16) för hur medlemsstaterna ska tolka vissa nyckelbegrepp i artikel 6 i artoch habitatdirektivet, och det framgår också att toleransnivån skiljer sig åt när det rör försämring av livsmiljöer och störning av arter (se avsnitt 3.4 i dokumentet); En störning skall vara betydande. Ett visst mått av störningar kan alltså tålas. Det är inte nödvändigt att visa att de betydande konsekvenserna säkert kommer att inträda, utan åtgärder skall vidtas om störningen kan få sådana konsekvenser. Detta avspeglar principerna om förebyggande och försiktighet. Någon liknande marginal finns inte för försämringar. Det finns dock ett visst utrymme när det gäller tolkningen av vad som kan anses vara försämring [se nedan]. Försämring innebär att livsmiljön försämras rent fysiskt. Den kan bedömas direkt med hjälp av ett antal indikatorer och kan t.ex. innebära att området förminskas eller livsmiljöernas egenskaper ändras. I sammanhanget måste också beaktas de för artoch habitatdirektivet grundläggande begreppen bevarandestatus och gynnsam bevarandestatus. Med det senare avses att en livsmiljös naturliga utbredningsområde och de ytor den täcker inom detta område är stabila eller ökande. Försämring av livsmiljöerna och habitaten genom att ett skyddat område förminskas, eller att livsmiljöernas egenskaper ändras, är inte förenligt med artoch habitatdirektivets krav utom i de fall förutsättningarna i artikel 6.4 respektive 7 kap. 29 miljöbalken är uppfyllda ( tvingande orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse ), se vidare om detta i det följande. Krav på miljökonsekvensbeskrivning För att påverkan av Nordkalks sökta verksamhet på berörda skyddade områden ska kunna bedömas i enlighet med de krav som lagstiftningen uppställer måste naturligtvis prövningsunderlaget innehålla alla i sammanhanget relevanta fakta och omständigheter. Detta utgör också ett krav enligt 6 kap. 7 4 stycket miljöbalken. Nordkalk hänvisar till av bolaget i målet ingivna handlingar. Härvid bör noteras att bolaget väsentligt ändrade sin ansökan i samband med huvudförhandlingen i markoch miljödomstolen i september 2011, vilket framgår av ingivna skrivelser i målet samt markoch miljödomstolens dom av den 30 november 2011. Förändringarna var av så väsentlig grad att vikt svårligen kan läggas vid förhållanden som bolaget nu hänvisar till, men som härrör till tiden före september 2011. Naturvårdsverket anser sammantaget att den MKB som har ingivits av Nordkalk inte kan godkännas enligt 6 kap. 9 miljöbalken. MKB:n håller förvisso i begränsade delar hög kvalitet. Mot detta kontrasterar dock att andra för tillståndsprövningen helt avgörande delar är mycket bristfälliga, missvisande eller saknas helt. Enligt Naturvårdsverket måste verksamhetens hela livscykel

NATURVÅRDSVERKET 7(16) innefattas i prövningsunderlaget, dvs. förberedande arbeten, själva driftsfasen samt efterbehandlingsfasen. Det måste alltså även för efterbehandlingsdelen stå klart att åtgärderna inte orsakar skada på kringliggande Natura 2000-områden för att tillstånd för verksamheten i dess helhet ska kunna meddelas. Det krävs alltså att det i MKB:n i erforderlig utsträckning redogörs för hur efterbehandlingen påverkar de kringliggande Natura 2000-områdena (se vidare nedan för en beskrivning av effekterna av olika efterbehandlingsalternativ). Såvitt Naturvårdsverket erfar är i synnerhet beskrivningen av efterbehandlingsfasen i MKB:n så bristfällig att tillstånd till den sökta verksamheten redan på den grunden inte kan ges. Då underlaget innehåller brister och Nordkalk inte ansökt vare sig om tillstånd för vattenverksamhet eller Natura 2000-tillstånd för efterbehandlingen är ansökan ofullständig och kan inte ligga till grund för prövning. Domstolen bör därför förelägga Nordkalk att inkomma med kompletterande underlag i dessa delar. Inkommer inte en sådan komplettering bör ansökan avvisas enligt 22 kap. 2 miljöbalken. Verksamhetens påverkan på Natura 2000-områdenas grund- och ytvatten m.m. Några av de mest omdebatterade frågeställningarna i Natura 2000-prövningen har varit vattenrelaterade geologiska frågeställningar samt omfattningen av eventuell påverkan på särskilt vattenberoende naturmiljöer (och dess arter): Innebär täktverksamheten en avsänkning av grundvattennivåerna inne i de Natura 2000-områden som gränsar direkt mot täkten? Hur långt (och djupt) sträcker sig i så fall influensområdet? Innebär täktverksamheten att ytvattenflödenas omfattning, årstidsvisa variation samt ytvattnets fysikaliska egenskaper och kemiska parametrar förändras inne i Natura 2000-områdena? Är de beräkningsmodeller som bolaget använt för beräkning av hydogeologiska parametrar relevanta eller användbara i Bunge Ducker 1:64? Har den indata som använts i beräkningsmodellerna den omfattning och kvalitet som krävs för att göra analyser som kan anses vara vetenskapligt vederhäftiga? Är de tektoniska/hydrologiska/hydrogeologiska undersökningar som ingår i miljökonsekvensbeskrivningen tillräckligt omfattande och väl genomförda för att möjliggöra en samlad och slutlig bedömning av effekterna på vattenförhållandena till följd av täktverksamheten? Ger det kontrollprogram som föreslås möjligheter till snabb och säkerställd identifiering av hydrologiska och hydrogeologiska förändringar av Natura 2000- områdena? Nordkalk har i ovanstående frågeställningar redovisat en annan uppfattning än vad motparterna och remissmyndigheterna gjort (med undantag av Sveriges Geologiska undersökning, SGU). I det nu ingivna underlaget hävdar Nordkalk fortsatt att grundvattenavsänkningen är obetydlig. Vidare att ytvattenpåverkan är försumbar sett i ett större perspektiv efter att försiktighetsmått och skyddsåtgärder beaktats. Slutsatserna baseras på de hydrogeologiska

NATURVÅRDSVERKET 8(16) beräkningsmodeller och indata som huvudsakligen togs fram inför tillåtlighetsprövningen och bolaget hänvisar fortfarande bakåt till dessa rapporter. Naturvårdverket bedömer att inget i bolagets redovisade material gör att det går att utesluta omfattande grundvattenavsänkningar såväl horisontellt som vertikalt i Natura 2000-områdena. Tvärtom finns det mycket i materialet som talar för en uppenbar risk för omfattande grundvattenavsänkning. Vidare är det uppenbart att det finns en risk för omfattande påverkan på ytvattnets kvalitet, kvantitet, årstidsvisa samt geografiska fördelning m.m. De av bolaget föreslagna skyddsåtgärderna med t.ex. sildammar och konstgjord infiltration av orenat länshållningsvatten utgör enligt Naturvårdsverket undermåliga lösningar för aktuell plats och syfte. Vi anser dessutom att de beräkningsmodeller som bolaget använt inte är lämpliga för ändamålet och vidare att indata inte är av tillräcklig kvalitet och kvantitet för att med tillförlitlighet svara på avgörande hydrogeologiska frågeställningar. Vi redogör mer i detalj för detta i vårt expertyttrande av hydrogeologen prof. Bo Olofsson (bifogat som bilaga 2), men vill redan här påtala att det av sagda yttrande bl.a. framgår att: prövningsunderlaget ur hydrogeologiskt perspektiv inte uppfyller de krav som bör ställas. Det gäller alltså inte bara efterbehandlingsfasen och motsägelser i underlaget, utan även att: a) de basundersökningar av hydrogeologisk relevans som gjorts inte är tillräckliga, b) den geologiska/tektoniska modell som använts inte har verifierats, c) den grundvattensänkningsmodell som använts är olämplig och ger en felaktig bild, d) det kontrollprogram som föreslås har omfattande brister, bl.a. att utvärderingsmetoden för grundvattennivådata är olämplig, e) lämpliga skadeförebyggande och återställande åtgärder saknas (kopplade till villkor och mätprogram) som kan säkerställa att någon skada/störning av betydelse på Natura 2000 inte uppstår. Detta gör, var för sig och än mer tillsammans, att underlaget inte uppfyller de krav som måste ställas i det här fallet krav som enligt Högsta domstolen ska säkerställa att prövningen sker utifrån bästa möjliga information och kunnande", eller som EU-domstolen uttrycker det, "bästa möjliga vetenskapliga information på området". Sammantaget anser vi att bolaget inte kan dra de slutsatser de gör utifrån sina beräkningsmodeller, analyser och befintliga indata. Naturvårdsverket vill också påtala att oavsett hur goda hydrogeologiska beräkningsmodeller och indata man än har så är det ändå bara modeller det handlar om och hydrogeologiska frågeställningar får därför oftast helt säkra

NATURVÅRDSVERKET 9(16) svar först i retroperspektiv dvs. när effekterna kan mätas och utvärderas i efterhand. I Bungefallet finns åtminstone två sådana händelser där det går att jämföra verklighetens negativa utfall med det av bolaget i denna prövning tidigare anförda positiva antaganden; I fallet med provtäkterna anförde bolaget och SGU att det endast skulle ske en mycket begränsad grundvatteninträngning brotten skulle istället långsamt fyllas av ytvatten och ytligt grundvatten. I dag vet vi att både Nordkalk och SGU gjorde felbedömningar eftersom provtäkterna snabbt fylldes. I det andra fallet har det visat sig att Nordkalk genom sin verksamhet i kalkbrottet i Klinthagen orsakat omfattande grundvattenavsänkningar i det angränsande Natura 2000-området Hoburgs myr. Det har visat sig att det kan röra sig om en grundvattenavsänkning omfattande flera meter i djupled i vissa partier samt ett påverkansområde som bitvis sträcker sig mer än 600 700 meter in under Natura 2000-området från brytfronten räknat (se vidare bilaga 2 för en utförlig redovisning). Under Miljödomstolsprövningen 2009 samt i efterkommande prövningar i markoch miljödomstolen samt Mark- och miljööverdomstolen 2011 respektive 2012 har bolaget ingivit material samt under synen på huvudförhandlingarna särskilt förevisat exakt detta område som en särskild synepunkt. Bolagets hydrogeologiska konsulter har då särskilt framhållit att Klinthagentäkten är ett utmärkt exempel på att det inte blir någon grundvattenpåverkan på närliggande Natura 2000-områden vid kalkbrytning. Detta synsätt fick uppenbarligen gehör hos dåvarande Miljööverdomstolen som i domen 2009 (s. 16) skriver: Även om förhållandena inte är helt jämförbara och slutsatserna ska dras med viss försiktighet visar erfarenheter från Klinthagentäkten att grundvattenförhållandena 50 m från täkten är opåverkade trots att inga skyddsåtgärder vidtagits. Idag vet vi att Nordkalk och dess konsulter missbedömde de hydrogeologiska förhållandena i detta fall. Bolaget och dess konsulter hävdar trots detta alltjämt att det endast blir en mycket begränsad, om ens någon, grundvattenavsänkning i de angränsade Natura 2000- områdena om täkten i Ducker kommer till stånd. Naturvårdsverket anser att denna uppfattning är felaktig och inte når upp till kravet på vetenskaplighet som det formulerats i EU-domstolens dom i Waddenzemålet (C-127/02). Kommer eventuella förändringar i grund- och ytvatten att riskera skada utpekade livsmiljöer? Nordkalk och samtliga motparter gör helt skilda bedömningar i frågan om en eventuell påverkan på hydrologin i angränsande Natura-områden också innebär en risk för skada på utpekade livsmiljöer och arter. Enligt Nordkalk kommer inte ens en grundvattenavsänkning i deras s.k. worst case -scenario riskera att mer än i begränsad omfattning påverka kontaktzonerna mellan täkten och Natura 2000-området men inga otillåtna skador kommer att uppstå. Vidare bedömer bolaget att ytvattenpåverkan blir i det närmaste obetydlig efter att försiktighetsmått och skyddsåtgärder räknats ifrån. Naturvårdsverkets bedömning är att det är mycket troligt att det blir en omfattande grundvattenavsänkning. Påverkan på ytvattnet riskerar även den att bli omfattande, vilket medför en uppenbar risk för skada på de angränsande Natura 2000-områdenas naturtyper (särskilt de mest vattenberoende miljöerna).

NATURVÅRDSVERKET 10(16) Enligt vår bedömning är det inte en fråga om skador kommer att uppstå, utan osäkerheten handlar enbart om hur omfattande skadorna blir. Naturvårdsverket är väl medveten om skillnaden mellan en verksamhet som ger upphov till en begränsad och tillåten påverkan på utpekade livsmiljöer, i motsats till de omfattande areella, strukturella och funktionella skador som nu riskerar uppkomma om täkten kommer till stånd. Vi har i detalj redogjort för de tänkbara effekterna och skadorna på Natura 2000-områdena i tidigare yttranden i förevarande mål, till vilka vi därför hänvisar. Inget i av bolaget senast ingivet material har fått Naturvårdsverket att omvärdera denna ståndpunkt. Enligt Naturvårdsverkets bedömning finns det med andra ord ingen möjlighet för prövningsmyndigheten att ur ett vetenskapligt perspektiv utifrån det material som bolaget presenterat försäkra sig om att de berörda Natura 2000- områdena inte kommer att ta skada av den sökta täktverksamheten. Den samlade vetenskapliga naturvårdsexpertisen i form av regeringens expertmyndigheter för naturvård (bl.a. Naturvårsverket, Länsstyrelsen, ArtDatabanken), samt de ideella motparter som besitter särskild naturvårdsbiologisk expertkunskap (såsom bl.a. de botaniska föreningarna) har alla hittills i stort sett samstämmigt argumenterat för att verksamheten riskerar att skada utpekade habitat och arter. Enligt Naturvårdsverkets uppfattning föreligger alltså inte tillräckliga skäl för att godkänna den av Nordkalk sökta verksamheten, eftersom ett godkännande förutsätter att det inte föreligger några rimliga tvivel om att verksamheten inte kan ha en skadlig inverkan på området (se Högsta domstolens beslut T3158-12). Verksamhetens bedöms även påverka Natura 2000-området Gildarshagen I Naturvårdverkets fördjupade analys inför den kommande prövningen i markoch miljödomstolen gör vi nu bedömningen att det är en uppenbar risk för skada även på Natura 2000-området Gildarshagen (SE0340145) vid en utbrytning av Bunge Ducker 1:64. Risken för att den sökta täkten kan påverka även detta Natura 2000-område har inte prövats fullt ut tidigare, främst på grund av att tillräckligt underlag i MKB:n saknats för att möjliggöra en närmare analys. Naturvårdsverket och flera andra motparter påpekade under den tidigare prövningen i dåvarande miljödomstolen respektive Miljööverdomstolen att bolaget inte tillräckligt visat att ingen skada på Gildarshagen riskerade uppkomma. Nordkalk har dock hittills i prövningen hävdat att Gildarshagen överhuvudtaget inte påverkas av täkten, eftersom det ligger i ett annat hydrologiskt system (dvs. beläget utanför den av bolaget angivna ytvattendelaren) och med hänvisning till bolagets egenhändigt beräknade influensområde. Bolagets uppfattning delades även av dåvarande Miljööverdomstolen i domen 2009, och tydliggörs särskilt i frågan om vilka som ska anses vara sakägare i målet (s. 18). Inför denna prövning har Naturvårdsverket därför på nytt skärskådat tidigare ingivet material, men även genomfört egna analyser via hydrogelogen prof. Bo Olofsson (bilaga 2). Det står därvid klart, enligt vår bedömning, att det finns en uppenbar risk för skada på Gildarshagens utpekade livsmiljöer och särskilt på den säregna källkupolmyren Bluttmo (som i Natura 2000-systemet huvudsakligen klassificeras som Källor med tuffbildning 7220). Det hänger samman med att vi till skillnad från Nordkalk gör bedömningen att en utbruten

NATURVÅRDSVERKET 11(16) täkt på Bunge Ducker 1:64 uppenbart riskerar att påverka såväl yt- som grundvattenrörelser i de områden som bolaget anser ligga i ett annat hydrologiskt system och utanför det anförda influensområdet. Den vattendelare som bolaget hänvisar till i täktens södra delar och som anges separera täktområdet från det andra hydrologiska systemet där Gildarshagen är beläget, är enligt vår bedömning orealistisk och saknar förankring i vetenskapliga data. Vattendelaren avser dessutom endast ytvattenflöde. Oavsett var i brottet den sydliga grundvattendelaren är belägen så riskerar en 25 meter djup täkt att ändra på dess geografiska belägenhet. En hydraulisk förbindelse mellan täktområdet och Gildarshagens Natura 2000-område gynnas även av kalklagrens lutning åt just detta håll. De strukturmätningar som hittills utförts pekar dessutom rakt mot Gildarshagen och Bluttmo myr. Vår bedömning är med andra ord att det troligen sker en grundvattenströmning från Bunge Ducker 1:64 (alternativt från Ojnare myr) till det lägre belägna Natura 2000-området Gildarshagen i sydost. Avgörande för prövningen är dock att det av bolaget ingivna materialet inte möjliggör en detaljerad analys av detta. Bolaget har helt enkelt inte undersökt och redovisat data för detta scenario eftersom de, enligt vår bedömning, gjort ett förenklat och troligen felaktigt antagande d.v.s. läget för en vattendelare som inte har stöd i redovisade data och att Gildarshagen därför ligger i ett annat hydrologiskt system. I det sökta täktområdet finns också en förekomst av kartshällmarker i en omfattning som inte redogjorts för av bolaget. Dessa kartssprickor är (i täktområdets södra delar) huvudsakligen orienterade direkt mot Gildarshagen så är även fallet med den konstaterade sprickzonen som löper NV SO genom Ojnare myr. Även den rikliga kalktuffbildningen i Bluttmo myr indikerar ett grundvatten som transporterats längre sträckor. Ingenting i nu, eller tidigare, av Nordkalk ingivet material vederlägger detta. Det innebär att bolaget inte på vetenskaplig grund kunnat visa att det inte föreligger några rimliga tvivel om att verksamheten inte kan ha en skadlig inverkan på Natura 2000-området Gildarshagen. Vi redogör för ovanstående mer i detalj i vårt expertyttrande av hydrogeologen prof. Bo Olofsson (bilaga 2). Mot bakgrund av ovanstående bör domstolen förelägga Nordkalk att inkomma med kompletterande underlag i dessa delar. Inkommer inte en sådan komplettering bör ansökan avvisas enligt 22 kap. 2 miljöbalken. Efterbehandlingen fortfarande inte beslutad, redovisad och konsekvensanalyserad. Från att tidigare hållit val av efterbehandlingsmetod helt öppen anger bolaget i senast ingivet material att de avser att troligen låta vattenfylla brottet. De vidhåller dock liksom tidigare att det inte har någon som helst betydelse eftersom valet av efterbehandlingsmetod ändå inte på något sätt kommer att påverka Natura 2000-områdena. Enligt Naturvårdsverkets bedömning är dessa slutsatser felaktiga och har heller inget vetenskapligt stöd i redovisat material. Vi har i tidigare ingivna yttranden i detalj redogjort för dessa och vill här därför bara översiktligt förklara varför val av efterbehandlingsmetod och ett tillräckligt

NATURVÅRDSVERKET 12(16) underlagsmaterial för att bedöma konsekvenserna av denna är nödvändigt för en Natura 2000-prövning som ska svara mot unionsrättens krav på fullständighet, exakthet och slutlighet. Naturvårdsverket gör bedömningen att efterbehandlingen i fallet Bunge Ducker 1:64 riskerar att skada tre angränsande Natura 2000-områden, på samma sätt och i samma omfattning som under den tid täkten är i drift. Det beror på att täkten såväl i drift som under efterbehandlingen: skär av en sammanhängande helhet av Klass 1-våtmarker och särskilt utpekade Natura 2000-habitat, som är beroende av och anpassade för ett intrikat system av årstidsvarierande ytvattenflöden, men där vissa livsmiljöer, bl.a. rikkärren, också är beroende av grundvattenmatade källflöden. bedöms riskera att orsaka omfattande grundvattenavsänkningar vars influensområden kommer att sträcka sig långt in under tre omgivande Natura 2000-områden. Effekterna av påverkan på såväl yt- som grundvatten riskerar att orsaka omfattande skada på utpekade livsmiljöer. ligger dikt an Natura 2000-områdena Bräntings haid respektive Bästeträsk i väster och norr, men också mycket nära angränsande till Gildarshagen i sydost. I många fall när det gäller efterbehandling av berg- och kalktäkter är situationen annorlunda eftersom de har en bra lokalisering, vilket står i kontrast mot den helt olämpliga lokaliseringen för den sökta verksamheten vid Bunge Ducker 1:64. En annan viktig aspekt gällande efterbehandlingen är de mycket långa tidsrymder det handlar om. Professor Bo Olofsson har utifrån de uppgifter Nordkalk lämnat beräknat att det handlar om uppfyllnadstider mellan 70 och 100 år för täkten. I uppfyllnadsalternativet undantas avrinningsområdet för Bräntings haid respektive Bästeträsk omfattande vattenvolymer, samtidigt som försiktighetsmått och skyddsåtgärder ska fortsätta att fungera i åtminstone uppemot ett sekel. Om efterbehandlingen trots allt skulle handla om att fortsätta länspumpa brottet så innebär det att det för all framtid på konstgjord och mekanisk väg ska fortsätta att infiltreras vatten i Bästeträsks Natura 2000-område, samt att någon under evinnerlig tid ska se till att underhålla sildammar, skyddsdiken etc. I det sammanhanget måste det återigen tydliggöras att Naturvårdsverket och samtliga motparter som besitter särskild naturvårdsbiologisk expertkunskap alla hittills huvudsakligen samstämmigt underkänt de av bolaget föreslagna försiktighetsmåtten och skyddsåtgärderna. Dessa åtgärder saknar nämligen vetenskapligt stöd och det finns heller ingen redovisad erfarenhet som visar att sådana åtgärder skulle fungera i praktiken. Efterbehandlingen ensam gör enligt Naturvårdsverket att det inte föreligger förutsättningar för att bevilja tillstånd enligt 7 28 a miljöbalken för den av Nordkalk sökta verksamheten eftersom detta förutsätter att det inte föreligger några rimliga tvivel om att verksamheten inte kan ha en skadlig inverkan på området (se Högsta domstolens beslut T 3158-12).

NATURVÅRDSVERKET 13(16) 7 kap. 28 b miljöbalken Bestämmelsen, som motsvarar artikel 6.3 artoch habitatdirektivet, anger att alla planer och projekt (med undantag av sådana nyttiga åtgärder som omtalas i 7 kap. 28 a 2 st.) som enskilt eller i kombination med andra planer eller projekt kan påverka området på ett betydande sätt, ska godkännas först sedan behöriga nationella myndigheter försäkrat sig om att det berörda området inte kommer att ta skada. För en närmare beskrivning av bestämmelsens innebörd hänvisas till Högsta domstolens beslut den 18 juni 2013 i mål nr. T 3158-12, punkterna 7-13 samt punkten 20. Vidare hänvisas till Naturvårdsverkets yttrande, daterat 2013-11-13 (bilaga 1). Vad som i det yttrandet framförs rörande en samlad prövning av kumulativa effekter (sid. 8-9) för SMA:s verksamhet på fastigheten Bunge Stucks 1:368 ska i detta sammanhang gälla Nordkalks sökta verksamhet på fastigheten Bunge Ducker 1:64. Mot bakgrund av ovan anförda står det enligt Naturvårdsverket klart att förutsättningar saknas för att lämna tillstånd enligt 7 kap. 28 a miljöbalken. Vår bedömning gäller såväl förberedande arbeten som faktisk kalkbrytning på platsen, men innefattar också det faktum att skadeverkningar av verksamheten kan befaras pågå under mycket lång tid efter det att brytningen har avslutats. Det står också klart att det inte går att fastställa villkor som garanterar att skada på de skyddade områdena inte uppkommer, varför Naturvårdsverket i nuläget lämnar villkorsfrågan därhän. 7 kap. 29 miljöbalken Bestämmelsen, som motsvarar artikel 6.4 artoch habitatdirektivet, anger att trots bestämmelserna i 28 b får tillstånd lämnas om följande tre förutsättningar samtidigt är uppfyllda: 1. det saknas alternativa lösningar, 2. verksamheten eller åtgärden måste genomföras av tvingande orsaker som har ett väsentligt allmänintresse och 3. de åtgärder vidtas som behövs för att kompensera för förlorade miljövärden så att syftet med att skydda det berörda området ändå kan tillgodoses. Ett beslut om tillstånd med stöd av första stycket får lämnas endast efter regeringens tillåtelse. Ärendet tillställs regeringen genom att den prövande myndigheten alternativt domstolen (19 kap. 2 resp. 21 kap. 7 miljöbalken), med eget yttrande överlämnar frågan till regeringen för prövning. Av prop. 1997/98:45 s. 871 framgår att yttrandet ska avse samtliga de omständigheter som har betydelse för tillåtlighetsfrågan. Härvid bör beaktas att regeringen vid sin prövning endast får ta hänsyn till sådana omständigheter som rör: 1. människors hälsa, 2. den allmänna säkerheten, 3. väsentliga miljöskyddsintressen, eller

NATURVÅRDSVERKET 14(16) 4. andra tvingande förhållanden som har ett allt överskuggande allmänintresse. (I fråga om omständigheter som avses i punkten 4 ska EU-kommissionen beredas tillfälle att yttra sig innan ärendet avgörs.) Ovan uttömmande omständigheter som regeringen kan lägga till grund för sin prövning framgår av 20 områdesskyddsförordningen. Naturvårdsverket konstaterar att det rörande Nordkalks sökta verksamhet endast kan bli aktuellt att vid en eventuell regeringsprövning ta hänsyn till punkten 4; andra tvingande förhållanden som har ett allt överskuggande allmänintresse. Nordkalks eget intresse i frågan utgör ett enskilt intresse och kan därför inte beaktas. De arbetstillfällen som verksamheten förmodas kunna tillskapa utgör förvisso ett allmänintresse ur ett Gotländskt perspektiv, men detta intresse utgör inte tvingande förhållanden som har ett allt överskuggande allmänintresse i den mening som avses i bestämmelsen 1. Lämnas området orört finns för framtiden möjligheter att i motsvarande mån tillskapa arbetstillfällen exempelvis inom naturturism/besöksnäring och andra mindre exploaterande branscher istället. Sammantaget anser Naturvårdsverket att samtliga villkor i 7 kap 29 miljöbalken inte är uppfyllda. Det ankommer därför på markoch miljödomstolen att pröva om tillstånd enligt 7 kap. 28 a miljöbalken kan meddelas. Risk för fördragsbrottstalan Att meddela Natura 2000-tillstånd under rådande omständigheter skulle kunna leda till att talan om fördragsbrott väcks rörande Sveriges åsidosättande av unionsrättsliga skyldigheter, i detta fall i form av bristande efterlevnad av artoch habitatdirektivet. Dispens från förbuden i artskyddsförordningen Rörande dispens från förbuden i artskyddsförordningen för Nordkalks sökta verksamhet hänvisar Naturvårdsverket till verkets yttrande, daterat 2013-11-13 (bilaga 1). Vad som i det yttrandet framförs rörande artskyddet (sid. 16 22) för SMA:s verksamhet på fastigheten Bunge Stucks 1:368 vad gäller den juridiska tolkningen ska i detta sammanhang gälla även Nordkalks sökta verksamhet på fastigheten Bunge Ducker 1:64. När det gäller förekomsten av hotade och sällsynta arter på själva fastigheten Bunge Ducker 1:64 (sökta täkten) samt i omgivande oskyddade områden vill vi här dock göra några särskilda förtydliganden. Vid bedömningen av behovet av att meddela artskyddsdispens, måste i målet rörande Bunge Ducker 1:64 alla de arter som kan anses vara berörda av 1 Se avsnitt 5.3.2 i EU-kommissionens vägledningsdokument Skötsel och förvaltning av Natura 2000-områden, Artikel 6 i artoch habitatdirektivet 92/43 EEG för ett vidare resonemang i frågan om vad som ska avses med tvingande förhållanden som har ett allt överskuggande allmänintresse.

NATURVÅRDSVERKET 15(16) artskyddsförordningens förbudsregler beaktas för såväl skyddade som oskyddade av verksamheten påverkade områden. Artskyddsförordningens förbudsregler gäller oavsett förekomsten av områdesskydd eller ej. Naturvårdsverket vill i sammanhanget exemplifiera med följande berörda arter: fjärilarna Svartfläckig blåvinge och Apollofjäril samt fåglarna Nattskärra, Pärluggla, Havsörn, Kungsörn och Ängshök. När det gäller de hotade arter som inte omfattas av artskyddsförordningens förbudsregler så finns unika förekomster av några av Sveriges mest hotade arter på själva täktområdet. Vi har tidigare redan nämnt insekten Hårig dolkstekel och växten Gaffelfibbla. Om täkten kommer till stånd hotas den regionala bevarandestatusen och troligen påverkas även den långsiktiga nationella bevarandestatusen negativt för dessa arter. Det finns dessutom ett flertal andra, i ett svenskt perspektiv, mycket sällsynta och i rödlistan hotklassade arter inom Bunge Ducker 1:64, vars bevarandestatus påverkas och som också måste beaktas i prövningen (se även avsnittet Lokaliseringen av verksamheten ovan). Det finns ingenting i hittills ingivet material som visar hur Nordkalk avser att mildra denna påverkan på arternas regionala bevarandestatus. Nordkalk hävdar att en dispens enligt artskyddsförordningen inte är aktuell eftersom Miljööverdomstolen i sin dom 2009 bedömt att någon sådan inte behövs. Denna Miljööverdomstolens bedömning utgör inte i sig någon regelrätt prövning enligt artskyddsförordningen, utan får närmast anses avse Miljööverdomstolens bedömning av förväntade skador på naturmiljön inom täktområdet. Själva artskyddsfrågan, och möjligheterna att lämna erforderlig dispens utifrån de grunder som anges i 14 artskyddsförordningen, lämnades därmed därhän. Naturvårdsverket anser att domstolen, mot bakgrund av ovanstående, måste förelägga Nordkalk att inkomma med en i sammanhanget erforderlig ansökan om artskyddsdispens, samt därtill kompletterande bedömningsunderlag, med angivande av åberopade skäl, för att frågan ska kunna prövas. Naturvårdsverket konstaterar att dispens dock endast får ges enligt de kriterier som framgår av 14 artskyddsförordningen. I detta fall kan kriterierna i bestämmelsen omöjligen uppfyllas, varför en eventuell ansökan om dispens följaktligen ska avslås. Detta medför i sig att täktverksamhet inte får bedrivas inom av artskyddsförordningen berörda områden. Beslut om detta yttrande har fattats av generaldirektören Maria Ågren. Vid den slutliga handläggningen har i övrigt deltagit avdelningschefen Lena Callermo, biträdande avdelningschefen Rikard Janson, föredragande, enhetschefen Anders Johnson, sektionschefen EvaLinda Sederholm, handläggarna Krister Mild och Conny Jacobson samt

NATURVÅRDSVERKET 16(16) miljörättsjuristerna Torunn Hofset och Nils Hallberg. Maria Ågren Rikard Janson Kopia till: Bilagor: Bilaga 1: Naturvårdsverkets yttrande, daterat 2013-11-13, i mål M 463-08 angående SMA Svenska Mineral AB:s ansökan om tillstånd enligt miljöbalken för fortsatt och utökad kalkstensbrytning på fastigheten Bunge Stucks 1:368 på Gotland (Mål nr M 463-08, aktbilaga 209), Naturvårdsverkets ärendenr NV-06800-13. Bilaga 2: Bunge expertyttrande av Bo Olofsson, prof. hydrologi 20131213.

1 (22) SW E D I SH E N V IR O N M EN T A L P R OT E C T IO N AG E NC Y YTTRANDE 2013-11-13 Ärendenr NV-06800-13 Mark- och miljödomstolen Nacka tingsrätt Box 1104 131 26 Nacka Strand Yttrande i mål M 463-08 angående SMA Svenska Mineral AB:s ansökan om tillstånd enligt miljöbalken för fortsatt och utökad kalkstensbrytning på fastigheten Bunge Stucks 1:368 på Gotland (Mål nr M 463-08, aktbilaga 209) Mark- och miljödomstolen har i samband med ärendets kungörelse (aktbilaga 209) berett Naturvårdsverket möjlighet att yttra sig över bolagets ansökan med tillhörande miljökonsekvensbeskrivning (aktbilaga 208). Naturvårdsverkets yrkanden Naturvårdsverket yrkar i första hand att ansökan ska avvisas på grund av för prövning bristande underlag. Naturvårdsverket yrkar i andra hand såvida domstolen avser att gå vidare med prövningen att ansökan om tillstånd ska avslås. Sammanfattning av grunderna för Naturvårdsverkets yrkanden Miljökonsekvensbeskrivningen: Naturvårdsverket anser att miljökonsekvensbeskrivningen (MKB:n) inte kan godkännas enligt 6 kap. 9 miljöbalken. MKB:n håller i begränsade delar en mycket hög kvalitet (t.ex. redovisningen av naturvärden i täktens närområde). Mot detta kontrasterar att andra delar är mycket bristfälliga, missvisande eller saknas helt. För det fall markoch miljödomstolen finner att ansökan kan prövas, visar det befintliga underlaget ändå tydligt, att tillstånd till den sökta verksamheten inte kan ges. Därtill är påverkan, samt risken för påverkan, på unika förekomster av växtoch djurarter samt naturtyper, inklusive närliggande Natura 2000-områden, alltför stor. B E SÖ K: ST O C K H O LM - V ALH AL L AV ÄG E N 195 Ö ST E R SU N D - F O R SK AR E N S V ÄG 5, HUS U B K IR U N A - K ASE R N G AT AN 14 P O ST: 106 48 ST O C K HO LM TEL: 010-698 10 00 F AX: 010-698 10 99 E-POST: R E G IST R AT O R@NAT U RV AR D SV E R K E T.SE IN T E R N E T: WWW. N AT U R V AR D SV E R K E T.SE

NATURVÅRDSVERKET 2 (22) Prövningens omfattning: Naturvårdsverket anser att omfattningen av markoch miljödomstolens prövning behöver utökas till en vidare omfattning än vad som kan uttolkas av Mark- och miljööverdomstolens återförvisning av ärendet i dom 2012-05-15 (M 5077-11). Det beror enligt vår bedömning dels på att väsentliga nya uppgifter om naturvärden tillkommit som inte beaktats i tidigare domar; dels att beslutet från Högsta domstolen (HD) 2013-06-18 (T 3158-12) innebär en praxis-förskjutning som gör att tillståndsfrågan måste prövas i ett vidare juridiskt perspektiv. Kravet på en samlad prövning framgår av artikel 6.3 i artoch habitatdirektivet, dess svenska motsvarighet i 7 kap. 28 b miljöbalken samt därtill hörande tillämplig nationell och EU-rättslig praxis. Samlad prövning av Bunge Stucks och Bunge Ducker: Naturvårdsverket kan inte annat än se att en samlad prövning måste ske, inte minst mot bakgrund av att vi gör bedömningen att respektive täkt var för sig riskerar att skada utpekade narturtyper samt hotade utpekade och rödlistade arter i respektive täktområde, i närliggande myrekosystem samt i närliggande/angränsande Natura 2000-områden. Vi bedömer att dessa båda täktverksamheter kumulativt skulle medföra en omfattande förlust av biologisk mångfald på regional, nationell och EU-nivå. Natura 2000-prövning: Naturvårdsverket anser att en korrekt och samlad prövning av den sökta verksamhetens påverkan på miljön i närliggande Natura 2000-områden behöver ske i enlighet med bestämmelserna i 7 kap. 28 a och 28 b miljöbalken. Den sökta verksamhetens påverkan på bl.a. yt- och grundvatten samt vattenkemin riskerar att skada utpekade narturtyper och arter i det nedströms liggande Bästeträsks Natura 2000-område (SE 3401209). Det gäller såväl medan kalkbrytningen pågår men även under mycket lång tid efter att brytningen avslutats. Enligt Naturvårdsverkets bedömning saknas förutsättningar för att lämna tillstånd enligt 7 kap. 28 b miljöbalken. Av 4 kap. 8 miljöbalken framgår vidare att en användning av mark och vatten som kan påverka ett Natura 2000-område, och som omfattar verksamheter eller åtgärder som kräver tillstånd enligt 7 kap. 28 a, endast får komma till stånd om sådant tillstånd har lämnats. Av 3 kap. 10 1 stycket miljöbalken framgår att om ett område är av riksintresse för flera oförenliga ändamål, så ska företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Beslut med stöd av första stycket får dock, enligt 2 stycket samma paragraf, inte strida mot bestämmelserna i 4 kap., vilket i detta fall innebär att Natura 2000-tillstånd först måste lämnas innan verksamheten får komma till stånd. Riksintresseavvägningen: Naturvårdsverket anser att den planerade täkten skulle innebära ett mycket omfattande ingrepp i ett område som är av riksintresse för naturvården. Enligt vår bedömning kommer den planerade täkten ge upphov till påtaglig och irreversibel

NATURVÅRDSVERKET 3 (22) skada enligt 3 kap. 6 miljöbalken. Givet de unika förekomsterna av skyddade och hotade arter i såväl täktområdet som i direkt angränsande oskyddade, samt närliggande skyddade områden, torde det enligt vår uppfattning stå helt klart att den långsiktigt bästa hushållningen med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt är att området bevaras opåverkat och att riksintresset enligt 3 kap. 6 miljöbalken bör ges företräde vid en avvägning mot riksintresset för kalkbrytning. Lokaliseringsprövningen: Naturvårdsverket anser att sökanden inte har visat att den valda platsen för den utökade verksamheten uppfyller kravet på en lämplig lokalisering enligt 2 kap. 6 samt 3 kap. 1 miljöbalken, utifrån områdets internationellt unika naturvärden. Det gäller både förekomsten av ett stort antal sällsynta och hotade växt- och djurarter, samt flera naturtyper i bl.a. EU:s artoch habitatdirektiv vars bevarandestatus i Sverige riskerar bli ogynnsams om täkten kommer till stånd. Sökanden har därmed inte förmått att visa, i enlighet med 2 kap 6 miljöbalken, att platsen för den utökade verksamheten är lämplig för att ändmålet ska kunna uppnås med minsta intrång och olägenhet för miljön. Stoppregeln i 2 kap. 9 miljöbalken: Att vid ovan beskrivna förhållanden medge tillstånd till bolagets ansökan finner Naturvårdsverket inte heller förenligt med 2 kap. 9 miljöbalken, vilken ger vid handen att verksamheter med en påverkansgrad av ifrågavarande slag endast får bedrivas om regeringen finner att det finns särskilda skäl. För att en sådan regeringsprövning ska komma till stånd krävs enligt 21 kap. 7 miljöbalken att markoch miljödomstolen, med eget yttrande, överlämnar tillståndsfrågan till regeringens avgörande om tillstånd anses motiverat på denna grund. Av förarbetena till bestämmelsen (prop. 1997/98:45 del 1 sid. 236 ff.) framgår att syftet med bestämmelsen är att kunna förbjuda utövandet av verksamheter och vidtagandet av åtgärder som kan orsaka stora skador. Stoppregeln anger en högsta acceptabel störningsnivå. Verksamheter och åtgärder som orsakar störningar som ligger över denna nivå ska inte få bedrivas. Den gäller såväl ny som befintlig verksamhet och åtgärder. Tillämpningen av stoppregeln ska inte heller begränsas till de fall miljöpåverkan kan härledas till en ensam verksamhet. I vissa fall, t.ex. om en verksamhet medför ytterligare påverkan på ett redan mycket belastat eller ett särskilt känsligt område, behöver påverkan från den aktuella verksamheten inte heller vara så stor i sig för att det ska vara miljömässigt motiverat att förbjuda verksamheten. Det kan vara fråga om både bestående skada och mer tillfälliga effekter. De sammanlagda effekterna av verksamheten eller åtgärden ska beaktas. Artskyddsförordningens regler: Naturvårdsverket anser att verksamheten omfattas av fridlysningsbestämmelserna enligt 4 och 6 8 artskyddsförordningen (AF). Ett stort antal arter i området för den planerade täkten och i täktens direkta omgivningar är förtecknade i förordningens bilaga 1 och 2, samt är vidare listade som hotade i Rödlistan och har dessutom en ogynnsam populationsutveckling. I själva täktområdet kommer dessa arters livsmiljöer att för evigt utplånas, och i täktens direkta omgivningar bedöms

NATURVÅRDSVERKET 4 (22) arternas livsbetingelser försämras avsevärt på ett sätt som även det strider mot fridlysningsbestämmelserna i AF. Vi anser vidare att förutsättningarna för att meddela dispens enligt 14 eller 15 AF inte är uppfyllda. Sällsynta och hotade rödlistade arter: Naturvårdsverket anser att tillstånd inte kan meddelas eftersom den sökta täktverksamheten kommer att försämra livsbetingelserna för ett stort antal djuroch växtarter som är hotade (enligt Rödlistan) och sällsynta, och därför inte är förenliga med bestämmelserna i bl.a. 2 kap. 6 samt 3 kap. 1 och 6 miljöbalken. Bolagets egna sentida undersökning bekräftar bilden av täktområdets, och de direkt omgivande oskyddade områdenas, unika artförekomster. Många av dessa arter omfattas inte av förbuden i AF eftersom de inte är listade i AF:s bilaga 1 och 2 men hanterades tidigare av den s.k. stoppregeln för täkter. Naturvårdsverket utvecklar nedan dessa bedömningar. Bakgrund Mark- och miljööverdomstolen ändrade, genom dom den 15 maj 2012 i mål nr M 5077-11, Mark- och miljödomstolens tillstånd till täkt på fastigheten Bunge Stucks 1:368, meddelat genom deldom den 25 maj 2011 i mål nr M 463-08, och gav SMA Mineral AB ett begränsat tillstånd till fortsatt täktverksamhet inom ett område kallat A H. Samtidigt återförvisades målet till markoch miljödomstolen för fortsatt handläggning av i målet återstående frågor avseende tillstånd till ytterligare utökad täktverksamhet. Bolaget har inkommit med en ansökan om utökad täktverksamhet med tillhörande miljökonsekvensbeskrivning (aktb. 208), vilka Naturvårdsverket av markoch miljödomstolen har beretts tillfälle att lämna yttrande över (aktbilaga 209 i mål M 463-08). Bolaget gör gällande att tillåtlighet för den fortsatta täktverksamheten föreligger. Naturvårdsverket delar inte bolagets uppfattning, utan anser tvärtom att alla frågor rörande den planerade utökningen av täkten nu ska prövas. Naturvårdsverket anser att Högsta domstolens dom den 18 juni 2013 (mål nr T 3158-12) ändrar förutsättningarna i nu aktuell prövning om tillstånd till täktverksamhet. Grunderna för Naturvårdsverkets ställningstaganden Miljökonsekvensbeskrivningen Naturvårdsverket bedömer att miljökonsekvensbeskrivningen(mkb:n) inte kan godkännas enligt 6 kap. 9 miljöbalken. MKB:n håller i vissa bitar en mycket hög kvalitet, det gäller fr.a. själva inventeringsunderlaget av naturvärden i områden

NATURVÅRDSVERKET 5 (22) utanför täkten. Mot detta kontrasterar att andra delar är mycket bristfälliga och i flera fall direkt missvisande. Vidare saknas underlag för avgörande delar helt information som är direkt nödvändig för domstolens bedömning av t.ex. risken för påverkan på Natura 2000, efterbehandling, kontrollprogram, vattenverksamheten, artskydd m.m. Det saknas också logiska kopplingar mellan exempelvis inventeringsresultaten av naturvärden (som bl.a. visar på internationellt unika artförekomster) och slutsatserna som rör villkor, skyddsåtgärder, försikthetsmått och kontrollprogram. Det saknas även en beskriven och konsekvensanalyserad efterbehandlingsplan vilket krävs för att en fullständig och samlad Natura 2000-prövning ska kunna ske (se Högsta domstolens beslut i mål nr T 3158-12). Det presenterade kontrollprogrammet förmår, enligt vår bedömning, varken detektera skador på Natura 2000-områdets arter och naturtyper, eller på hotade arter i oskyddade områden som gränsar till täkten. Det finns ingenstans i ansökan eller förslag i kontrollprogram som visar att bolaget har en förståelse för hur arter som är mycket sällsynta, har små utbredningsområden, är svårspridda riskerar att påverkas genom förlust av habitat, fragmenteringseffekter, barriäreffekter m.m. Naturvårdsverket konstaterar också att bolaget underlåtit att redovisa naturvärden på själva det sökta täktområdet, inklusive förekomst av arter som t.ex. omfattas av artskyddsförordningens bestämmelser, eller livsmiljöer som Sverige har ett särskilt ansvar för i ett EU-perspektiv genom bl.a. artoch habitatdirektivet. Vidare saknas i MKB:n mer fullständiga undersökningar för ett flertal viktiga organismgrupper i naturvårdssammanhang, inklusive fåglar, en grupp som är förhållandevis lättstuderad. I bolagets ansökan uppges Hau träsk vara recipient för ett förorenat länshållningsvatten. Trots det redovisar sökanden varken verksamhetens effekter på själva sjön, eller de naturvärden (och eventuella effekter på dessa) i och runt själv Hau Träsk, samt det område Haugrönan där Hau Träsk mynnar i Östersjön. Trots att Naturvårdsverket och flera av de övriga motparterna upprepat, i tidigare yttranden och under huvudförhandlingarna, pekat på brister i MKB:n har bolaget ändå valt att inte komplettera underlaget så att en samlad och fullständig prövning kunnat ske. I den nu återförvisade prövningen kvarstår bristerna och sökanden har dessutom valt att ytterliga försöka snäva in prövningen ytterligare. Bristerna i MKB:n ska inte gå ut över naturmiljön utan ska belasta bolaget och är ett skäl i sig för domstolen att avvisa yrkandet om tillstånd För det fall markoch miljödomstolen finner att ansökan kan prövas, visar nu tillgängligt underlag ändå tydligt, att tillstånd till den sökta verksamheten inte kan ges. Därtill är påverkan, samt risken för påverkan, på unika förekomster av växtoch djurarter samt naturtyper, inklusive närliggande Natura 2000-områden, alltför stor. Den sökta täktverksamheten är därmed inte förenlig med svensk lagstiftning, EU-lagstiftning och praxis såsom den utformats av bl.a. Högsta domstolen samt EU-domstolen.

NATURVÅRDSVERKET 6 (22) Prövningens omfattning Enligt Naturvårdsverkets bedömning behöver omfattningen av markoch miljödomstolens prövning utökas till en vidare omfattning än vad som kan uttolkas av Mark- och miljööverdomstolens återförvisning av ärendet i dom 2012-05-15 (M 5077-11) och inte minst i förhållande till vad sökanden anför. Det beror enligt vår bedömning dels på att väsentliga nya uppgifter om naturvärden tillkommit som inte beaktats i tidigare domar; dels att markoch miljödomstolens dom (M 463-08) baserats på antaganden som inte längre kan åberopas på grund av ett beslut från Högsta domstolen (HD) 2013-06-18 (T 3158-12), som i sig innebär en praxisförskjutning som gör att tillståndsfrågan måste prövas i ett vidare juridiskt perspektiv. I sin dom (M 463-08) fann markoch miljödomstolen [ ]att tillstånd enligt 7 kap. 28 a miljöbalken nu kunde lämnas. Domstolen har i sitt domskäl lutat sig på den dåvarande tillståndsdomen i Mark- och miljööverdomstolen (M 10582-11) rörande Nordkalks sökta verksamhet i Bunge Ducker. Mark- och miljödomstolen skriver i domskälen bl.a. Vid bedömning av om tillstånd enligt 7 kap. 28 a miljöbalken nu kan ges måste slutligen beaktas det faktum att MÖD i Nordkalkmålet kom fram till att ett sådant tillstånd skulle lämnas i det fallet samt att MÖD i sin bedömning då hade att ta hänsyn även till effekterna av SMA:s verksamhet. Vidare anför domstolen att med de begränsningar, skyddsåtgärder etc. som SMA åtagit sig, samt genom krav och villkor i övrigt [ ]finns det skäl att anta att de negativa effekterna kan begränsas så att de i vart fall inte blir större än effekterna av Nordkalks verksamhet, som direkt gränsar till Natura-2000-området. Domstolen argumenterar sedan vidare att [ ]gör att miljödomstolen inte finner anledning att göra någon annan bedömning när det gäller SMA:s verksamhet än MÖD:s bedömning när det gäller Nordkalks verksamhet. Miljödomstolen har i denna bedömning så långt möjligt även beaktat de samlade effekterna av båda kalkbrotten. Det är uppenbart att markoch miljödomstolen när det gäller SMA (M 463-08) till stor del baserar sin bedömning på vad (dåvarande) Miljööverdomstolens kom fram till gällande Nordkalks verksamhet. Det är väl känt att i november 2011 samma år gör markoch miljödomstolen (dit Bunge Ducker-ärendet återförvisats av MÖD för meddelande av tillstånd och föreskrivande av nödvändiga villkor m.m.) i dom M 5418-10 gör bedömningen att det inte går att meddela tillstånd eftersom det inte är klart vilka effekter en brytning skulle få: Mark- och miljödomstolen finner att domstolen med det material som domstolen har att bedöma inte kan dra några säkra slutsatser om vilken grad av påverkan på miljön som den ansökta verksamheten kan ha på längre sikt. Mark- och miljödomstolen känner osäkerhet om hur Miljööverdomstolens dom bör tolkas och hur långtgående verkningar den har. Enligt markoch miljödomstolens mening kan en verksamhet inte anses tillåtlig utan att prövningsmyndigheten -

NATURVÅRDSVERKET 7 (22) oavsett var i instansordningen den befinner sig - samtidigt anger vilket eller vilka villkor som konstituerar verksamhetens tillåtlighet. Genom dom M 10582-11 har Mark- och miljööverdomstolen år 2012 ändrat markoch miljödomstolens dom och meddelat Nordkalk tillstånd till kalkstenstäkt, samt föreskrivit villkor och försiktighetsmått m.m. Genom Högsta domstolens beslut i juni 2013 (T 3158-12) har en praxisförskjutning skett som gör att frågan om Natura 2000-tillstånd kan meddelas eller ej måste prövas i ett vidare juridiskt perspektiv. Bolaget gör i ansökan gällande att tillåtlighet för den fortsatta täktverksamheten föreligger samt att prövningen nu i huvudsak ska hantera frågor angränsande till vattenhanteringen som inte behandlades av Mark- och miljööverdomstolen. Naturvårdsverket delar inte bolagets uppfattning, utan anser tvärtom att alla frågor rörande den planerade utökningen av täkten nu måste prövas. Rörande Natura 2000-prövningen anser Naturvårdsverket att detta klart och tydligt framgår av Högsta domstolens beslut den 18 juni 2013 (mål nr T 3158-12), av vilken bland annat framgår att unionsrätten ställer krav på att det; [ ] ska göras en fullständig, exakt och slutlig bedömning i samlad form, när en ansökan om tillstånd avser en verksamhet som kan påverka ett Natura 2000-område. Unionsrätten ska ges ett effektivt genomslag på miljö-rättens område. Vid tillståndsprövningen ska därför domstolen först ta ställning till om en bedömning som uppfyller unionsrättens krav har skett i tillåtlighetsdomen. Det torde mera sällan vara fallet, med hänsyn till att det närmare innehållet i tillståndet och villkoren för detta återstår att fastställa. Därmed ska den samlade bedömningen göras vid tillståndsprövningen. Tillåtlighetsdomens rättskraft hindrar inte detta. (Jfr EUdomstolens av-göranden den 13 januari 2004 i mål C-453/00, Kühne & Heitz, REG 2004, s. I-00837, punkt 28, den 16 mars 2006 i mål C-234/04, Kapferer, REG 2006, s. I-02585, punkterna 20 och 21, och den 5 oktober 2010 i mål C-173/09, Elchinov, REG 2010, s. I-08889, punkterna 27-32, samt Jörgen Hettne och Ida Otken Eriksson, red., EU-rättslig metod, 2 uppl. 2011, s. 226 232.) Naturvårdsverket konstaterar, såsom Högsta domstolen också påpekar, att; [ ] en samlad bedömning ska ske vid tillståndsprövningen och att den ska svara mot unionsrättens krav på fullständighet, exakthet och slutlighet. Naturvårdsverket anser följaktligen att tillåtligheten för bolagets fortsatta verksamhet inte får hindra att en sådan fullständig, exakt och slutlig bedömning i samlad form nu görs avseende såväl SMA:s sökta verksamhet på fastigheten Bunge Stucks 1:368, som Nordkalks motsvarande verksamhet på fastigheten Bunge Ducker 1:64. Härvidlag krävs som redan påpekats att samtliga kumulativa effekter beaktas rörande respektive sökt verksamhets hela livslängd, vilket inkluderar såväl eventuella förberedande arbeten som utbrytnings- och efterbehandlingsfas.

NATURVÅRDSVERKET 8 (22) Sammantaget innebär detta enligt vår mening att en prövning enligt 7 kap. 28 miljöbalken, lokaliseringsprövning, riksintresseavvägning samt prövning utifrån artskyddsförordningens förbudsregler måste ske vid en ny samlad prövning som ska vara fullständig, exakt och slutlig. Samlad prövning av kumulativa effekter krävs Ingen annanstans i Sverige eller inom EU-området i övrigt har två närliggande bergtäkter av jämförbart slag och omfattning riskerat att påverka så höga naturvärden och unika artförekomster som just i Bunge-området på Gotland. Det är i sammanhanget väl känt att naturvårdsmyndigheterna samt flera av remissinstanserna och sakägarna under domstolsprocesserna för de båda täkterna har argumenterat för en samordnad prövning för att just kunna hantera den kumulativa påverkan av SMA:s respektive Nordkalks sökta verksamheter på naturmiljön. Naturvårdsverket vill ånyo erinra om att även EU-kommissionen i ett brev i februari 2012 (Pilot 2958/2012/ENVI) uppmärksammade regeringen på att de sammanlagda effekterna av de planerade kalkbrytningsverksamheterna i Bunge-området måste vara klarlagda innan projekten kan godkännas. Naturvårdsverket kan inte annat än se att en samlad prövning (av de sammanlagda effekterna av de planerade verksamheterna) måste ske i enlighet med vad som framgår av artoch habitatdirektivet och tillgänglig nationell och EU-rättslig praxis. Detta inte minst mot bakgrund av att verket nu, liksom tidigare, gör bedömningen att respektive täkt var för sig riskerar att skada utpekade narturtyper samt hotade utpekade och rödlistade arter i respektive täktområde, närliggande myrekosystem samt nedströms liggande Bästeträsks Natura 2000-område (SE 3401209). Av Högsta domstolens beslut i juni 2013 (T 3158-12) framgår, som ovan angivits, att unionsrätten kräver att det ska göras en fullständig, exakt och slutlig bedömning i samlad form, när en ansökan om tillstånd avser en verksamhet som kan påverka ett Natura 2000-område. Den samlade bedömningen ska göras vid tillståndsprövningen och eventuella tidigare tillåtlighetsdomars rättskraft påverkar inte detta faktum. Naturvårdsverket vill åter tydliggöra att vi bedömer att den kumulativa effekten av de båda täkterna inte rör sig om en lokal, begränsad påverkan utan att det tvärtom otvetydigt är så att utbredda irreversibla skador kommer att uppstå på utpekade arter och habitat i närliggande Natura 2000-områden. Den osäkerhet som i dagsläget eventuellt föreligger handlar enbart om skadornas omfattning. Utöver effekterna på berörda Natura 2000-områden kommer mycket höga naturvärden i själva täktområdena och angränsande oskyddade områden att påverkas negativt eller gå helt förlorade, vilket innebär omfattande förlust av biologisk mångfald på regional, nationell och EU-nivå. Verksamhetsområdena för Bunge Stucks respektive Bunge Ducker ligger i nära anslutning till varandra, inom samma avrinningsområde, och bildar tillsammans med angränsande Natura 2000-områdena samt några oskyddade skogs- och myrekosystem ett ekologiskt sammanhängande storområde med en egenartad och

NATURVÅRDSVERKET 9 (22) känslig hydrologi samt exceptionellt höga naturvärden unika omständligheter inte enbart i Sverige utan även internationellt. Enligt vår bedömning är det uppenbart att den kumulativa påverkan av de sökta täktverksamheterna innebär ökade negativa effekter på naturmiljön- och även direkt skada på utpekade habitat Den samlade prövningen måste därför, förutom Natura 2000-prövningen, även omfatta de kumulativa effekterna i riksintresseavvägningen, lokaliseringsprövningen, möjligheterna till dispens från förbuden i artskyddsförordningen, samt kravet på miljökonsekvensbeskrivningarnas innehåll m.m. Natura 2000-prövning Naturvårdsverket anser att en korrekt och samlad prövning av den sökta verksamhetens påverkan på miljön i närliggande Natura 2000-områden ska ske i enlighet med bestämmelserna i 4 kap. 8 samt 7 kap. 28 a och 28 b miljöbalken. Enligt Naturvårdsverkets bedömning innebär verksamheten en uppenbar risk för skada på det nedströms näraliggande Natura 2000-området Bästeträsk (SE 3401209), det gäller såväl utpekade naturtyper såväl som vissa utpekade arter. För att kunna göra en korrekt Natura 2000-prövning krävs också en beskriven och konsekvensanalyserad efterbehandlingsplan, samt ett kontrollprogram som kan detektera en påverkan på Natura 2000-områdets arter och naturtyper, innan en påverkan övergår i en skada. Dessa saknas, enligt vår mening, fortfarande. Högsta domstolen har i beslut18 juni 2013 (T 3158-12) i detalj tydliggjort hur en Natura 2000-prövning som uppfyller unionsrättens krav ska gå till. Naturvårdsverket har redan ovan redogjort för varför vi, till skillnad mot bolaget, anser att det krävs en utökad prövning som också omfattar att pröva verksamheten utifrån Natura 2000-regelverket. I korthet innebär detta att de behöriga nationella myndigheterna måste försäkra sig om att de Natura 2000-områden som kan komma att beröras av bolagets planerade verksamhet inte kommer att ta skada. Enligt Naturvårdsverket måste verksamhetens hela livscykel innefattas i Natura 2000-bedömningen, dvs. också förberedande arbeten och efterbehandlingsfasen, vilket nu inte är fallet. Det ska ur ett vetenskapligt perspektiv inte föreligga några rimliga tvivel om att verksamheten inte kan ha en skadlig inverkan. Bedömningen, som det ankommer på de nationella myndigheterna att göra, kan inte anses som lämplig om den innehåller brister och saknar fullständiga, exakta och slutliga bedömningar och slutsatser, på grundval av vilka varje rimligt vetenskapligt tvivel kan skingras vad beträffar de planerade arbetenas påverkan på berörda Natura 2000-områden (se bl.a. Waddenzeemålet (C-127/02) och målet C-404/09; kommissionen mot Spanien.). Enligt Naturvårdsverkets bedömning saknas en samordnad bedömning av de kumulativa effekterna genom andra pågående och planerade verksamheter, dvs. kommunens vattenuttag ur Bästeträsk samt Nordkalks närliggande täkt (se ovan under Samlad prövning av kumulativa effekter krävs ).

NATURVÅRDSVERKET 10 (22) Naturvårdsverket vill i sammanhanget också peka på att det av 4 kap. 8 miljöbalken framgår att verksamheter som kan medföra skada på Natura 2000- områden endast får komma till stånd efter det att ett sådant tillstånd har meddelats. Stadgandet innebär att frågan om Natura 2000-tillstånd ska prövas först, då den utgör en grundförutsättning för att andra tillstånd enligt miljöbalken ska kunna meddelas. I 4 kap. 8 miljöbalken görs inga undantag för tillåtlighetsförklaringar enligt 17 kap. eller 22 kap. 26 miljöbalken. Av 3 kap. 10 1 stycket miljöbalken framgår vidare att om ett område är av riksintresse för flera oförenliga ändamål, så ska företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Beslut med stöd av första stycket får dock, enligt 2 stycket samma paragraf, inte strida mot bestämmelserna i 4 kap., vilket i detta fall innebär att Natura 2000-tillstånd först måste lämnas innan verksamheten får komma till stånd. I övrigt vad gäller de juridiska förutsättningarna hänvisar Naturvårdsverket till vad som ovan anförts med anledning av Högsta domstolens beslut den 18 juni 2013 (mål nr T 3158-12). Vattenhanteringen: Den utökade ansökan innebär att naturligt yt- och grundvatten som idag tillförs det avrinningsområde som Bästeträsk Natura 2000-område ingår i, kommer att minska. Bolaget anför att man avser att infiltrera rent vatten utanför täktområdet och nedanför Littorinavallen så att nederbördsområdet och Natura 2000-området får del av samma kvantiteter som tidigare. Det finns ett flertal problem med detta förfaringsätt enligt vår bedömning: Dels är det inte fullt utrett om nuvarande täkt har börjat påverka grundvattensituationen i nedströms liggande terrängavsnitt och i så fall hur. Det finns rapporter om sinande källflöden m.m. Naturvårdsverket kan inte se att bolaget har tagit hänsyn till detta i sina beräkningar. Naturvårdsverket anser att bolagets förhoppning att Bungeberget ska kunna motsvara behovet av kompensationsvatten är väl optimistisk, samt att projektet med vattenbytet saknar de säkerhetsmarginaler som måste finnas i projekt av denna art. Beräkningarna om vilka vattenvolymer som finns tillgängliga i Bungeberget bygger också på ett obevisat antagande att berget är tätt och att bolaget inte stöter på några uppspruckna vattenförande delar av berget. Ett antagande som också framförts av Nordkalk i deras föreliggande ansökan rörande Bunge Ducker, men som i efterhand visat sig vara felaktigt vad gäller t.ex. provtäkterna i Bunge Ducker, samt påverkan från deras nuvarande täkt i Klinthagen på grundvattensituationen i angränsande Hoburgs myr. Nordkalk avser också att genom artificiell infiltration kompensera för förlusten av naturligt yt- och grundvatten i Bästeträsks Natura 2000- område. Vi bedömer att det finns storskaliga risker med ett sådant kumulativt förfarande inom samma avrinningsområde.

NATURVÅRDSVERKET 11 (22) Bolaget beskriver inte i detalj hur infiltrationen ska lösas tekniskt, ej heller hur samma vattenkemiska parametrar på det artificiellt infiltrerade vattnet jämfört med naturligt yt- och grundvatten ska kunna erhållas. Efterbehandlingen: Bolaget har valt att endast presentera skissartade alternativ till olika sätt att efterbehandla den utbrutna täkten. Enligt bolagets framställan beror det på att det om några decennier kan finnas bättre teknik för efterbehandling än vad som nu är känt, att samhällets behov av hålet i marken kan vara annorlunda idag. Vi håller med om att denna bedömning kan vara riktig för efterbehandling av täkter generellt. Så är det, enligt vår bedömning, dock inte i detta fall då valet av efterbehandlingsmetod är avgörande för vilka risker för påverkan och skada som finns på närliggande Bästeträsk Natura 2000-område. De två huvudsakliga alternativen ett vattenfyllt brott eller en ständigt länspumpad utbruten täkt innebär båda risker för en otillåten skada på Natura 2000-området men på olika sätt. Att för all framtid hålla den utbrutna täkten fri från inläckande grundvatten är inte realistiskt just med tanke på tidsaspekten. Vem ska sköta dikesrensning, uppföljning av kontrollprogram, pumpning, rening och infiltration av vatten, ens i ett kortare perspektiv av några decennier efter att täkten brutits ut. Vi har ovan redan ifrågasatt bolagets tekniska förslag att kompensera förlusten av naturligt yt- och grundvatten som genom verksamheten fråntas Bästeträsks avrinningsområde. Det andra alternativet att låta vattenfylla brottet innebär även det problem eftersom det kan ta flera decennier innan det sker på naturlig väg, under vilken tid Bästeräsks nederbördsområde också fråntas naturlig tillförsel av yt- och grundvatten. Bolaget anför att det går att minska riskerna för negativ påverkan genom att minska tiden att vattenfyllla brottet genom att via rörledningar pumpa vatten från sjön Bästeträsks utlopp i havet till täkten. Några uppenbara problem med detta är att det handlar om en verksamhet som dels är tillståndspliktig; dels att Nordkalk i sin ansökan för Bunge Ducker har föreslagit att pumpa samma vatten för att påskynda en eventuell uppfyllnad av sin utbrutna täkt efter avslutad verksamhet. Enligt Naturvårdsverket finns en uppenbar risk för skada på utpekade arter och habitat i Natura 2000-området Bästeträsk. Dessa riskbedömningar framgår bl.a. av vårt allmänna resonemang ovan under Miljökonsekvensbeskrivningen och Samlad prövning av kumulativa effekter ; samt mer i detalj nedan under Dispens från förbuden i artskyddsförordningen och delvis även under Övriga rödlistade arter som inte omfattas av artskyddsförordningen. Sammanfattningsvis saknas det, enligt vår bedömning, förutsättningar för att tillstånd enligt 7 kap. 28 b miljöbalken ska kunna lämnas. Denna bedömning gäller separat för SMA:s sökta verksamhet men vid en kumulativ bedömning, tillsammans med Nordkalks planerade kalktäkt i Bunge-Ducker, anser vi att skaderisken blir ännu större.

NATURVÅRDSVERKET 12 (22) Prövning enligt 7 kap. 29 miljöbalken Det enda sättet att annars konstaterade skador till trots kunna erhålla Natura 2000-tillstånd är enligt den särskilda tillståndsprocessen i 7 kap. 29 miljöbalken. Av 7 kap. 29 miljöbalken, som motsvaras av artikel 6.4 i artoch habitatdirektivet, framgår att trots 28 b får tillstånd enligt 28 a lämnas, om 1. det saknas alternativa lösningar, 2. verksamheten eller åtgärden måste genomföras av tvingande orsaker som har ett väsentligt allmänintresse och 3. de åtgärder vidtas som behövs för att kompensera för förlorade miljövärden så att syftet med att skydda det berörda området ändå kan tillgodoses. Naturvårdsverket gör sammantaget bedömningen att det inte finns möjlighet för regeringen att meddela tillåtelse enligt de rekvisit som uppställs i 7 kap. 29 miljöbalken, eftersom vi bedömer att det finns alternativa lösningar och att det inte föreligger tvingande orsaker av väsentligt allmänintresse. Riksintresseavvägningen Det sökta brytningsområdet ingår i det större område Bäste träsk med omgivningar (NRO09007) som enligt 3 kap. 6 miljöbalken utpekats som ett riksintresse för naturvården. I det s.k. registerbladet för riksintresseområdet anförs att områdets mest framstående värden består av de omfattande, ostörda hällmarks- och våtmarkskomplexen med rik biologisk mångfald, bland annat många rödlistade arter. Området är i en särklass i sitt slag på Gotland och i Sverige, särskilt med avseende på välutvecklade naturtyper i stora mosaiker som utgör en sammanhängande yta, samt graden av orördhet. Förutsättningar för bevarandet av riksintressets naturvärden anges vara att områdets karaktär av nästan helt oexploaterat landskap kan bihållas, samt att den naturliga hydrologin bevaras. Enligt Naturvårdsverkets uppfattning skulle den planerade täkten innebära ett mycket omfattande ingrepp i ett område som är av riksintresse för naturvården. Enligt Naturvårdsverket kommer den planerade täkten ge upphov till påtaglig och irreversibel skada i den betydelse som avses i 3 kap. 6 miljöbalken. Den aktuella fastigheten (som också omfattar den nu sökta verksamheten) har dessutom pekats ut av SGU som riksintresse avseende ämnen och material för landets mineralförsörjning enligt 3 kap. 7 miljöbalken. Om ett område enligt 3 kap. 10 miljöbalken omfattas av två oförenliga riksintressen skall det riksintresse ges företräde som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med mark, vatten och den fysiska miljön i övrigt. För naturmiljon talar, enligt Naturvårdsverkets bedömning att den värdefulla naturmiljön är unik och bunden till platsen men att det för kalkbrytning finns andra möjliga lokaliseringar. Vidare finns ett stort antal hotade rödlistade arter i området

NATURVÅRDSVERKET 13 (22) av internationellt bevarandevärde, samt naturtyper av särskilt bevarandevärde i enligt EU:s artoch habitatdirekt (t.ex. flera typer av hällmarker på kalk t.ex. Karsthällmarker 8240, Basiska berghällar 6110, Nordiskt alvar 6280 och Kalkgräsmarker 6210 i direktivets klassificering av naturtyper). Vi anser att den skada verksamheten medför genom att bilda ett dagbrott är omöjlig att reparera eller ersätta med kompensationsåtgärder inte minst eftersom en stor andel av livsmiljöerna i det sökta täktområdet är s.k. substratnaturtyper som inte nybildas, vilket innebär att dessa naturtyper när de väl brutits ut för alltid kommer att minska i förekomst i världen. Vid en riksintresseavvägning i det aktuella fallet anser Naturvårdsverket att det är avgörande att den stora oreparerbara skadan på naturmiljön av riksintresse som täktens dimensioner och placering innebär, inte kan ersättas av liknande naturmiljö på annan plats, medan kalk (trots fördelarna för sökanden att nyttja den aktuella fastigheten) faktiskt kan utvinnas på andra platser såväl på norra Gotland som på fastlandet eller utomlands. Enligt vår bedömning är det i detta fall inte är möjligt att både skydda naturmiljön och samtidigt bedriva täktverksamheten, eftersom den fysiska inverkan är för stor och att skyddsåtgärder och försiktighetsmått inte kan ändra det förhållandet. Sammanfattningsvis gällande riksintresseavvägningen är Naturvårdsverkets uppfattning att det torde stå helt klart att den långsiktigt bästa hushållningen med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt är att området bevaras opåverkat och att riksintresset enligt 3 kap. 6 miljöbalken ges företräde vid en avvägning mot riksintresset för kalkbrytning. Denna bedömning gäller separat för SMA:s sökta verksamhet, men vid en kumulativ bedömning tillsammans med Nordkalks planerade kalktäkt i Bunge Ducker, är det uppenbart att den irreversibla skadan på riksintresset blir ännu större. Föreslagen markanvändning är, enligt vår mening, således inte förenlig med hushållningsbestämmelserna. Vad gäller den sökta verksamhetens påverkan på Natura 2000-områden, och därmed behovet av att Natura 2000-tillstånd meddelas, erinras också om bestämmelsen i 4 kap. 8 miljöbalken, som redogjorts för ovan. Lokaliseringsprövningen I Prop. 2008/09:144 skriver regeringen När tillstånd till en täkt ska ges är det också viktigt att säkerställa att intrånget i naturmiljön blir så liten som möjligt. Med en tillämpning av bestämmelserna i främst 2 och 3 kapitlet miljöbalken är det möjligt att åstadkomma en allsidig prövning som omfattar dessa aspekter. Enligt 2 kap. 3 miljöbalken ska alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd utföra de skyddsåtgärder, följa de begränsningar och vidta de försiktighetsmått som i övrigt behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

NATURVÅRDSVERKET 14 (22) Lokaliseringsregeln i 2 kap. 6 miljöbalken Enligt lokaliseringsregeln i 2 kap. 6 första stycket miljöbalken ska det för en verksamhet eller åtgärd som tar ett mark- eller vattenområde i anspråk väljas en plats som är lämplig med hänsyn till att ändamålet ska kunna uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön. I Prop. 2008/09:144 samt i ett antal domar (se exempelvis MÖD 2008:44, MÖD 2009:48, MÖD 2010:6) finns stöd för synsättet att om det material som ska utvinnas ur den tilltänkta täkten kan ersättas med material från andra täkter eller om det finns andra närbelägna områden som skulle vara bättre att exploatera för täktverksamhet, kan prövningsmyndigheten med tillämpning av 2 kap. 6 första stycket konstatera att lokaliseringen är olämplig. När ansökan avser uttag av ett material där tillgången är mycket begränsad, finns det däremot i princip ingen alternativ lokalisering. Avvägningsregeln i 3 kap. 1 I 3 kap. 1 finns en grundläggande bestämmelse om att mark och vattenområden ska användas för det eller de ändamål som områdena är mest lämpade för, och i 6 finns en bestämmelse som har betydelse från allmän synpunkt för att skydda områdena mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. De bestämmelserna är tillämpliga oavsett om området för den avsedda täkten är av riksintresse eller inte (se Prop. 2008/09:144, s. 13). 3 kap. 1 är en avvägningsregel. Det innebär bl.a. att kortsiktiga ekonomiska motiv inte får leda till att man åsidosätter långsiktiga behov av skydd för värden som är knutna till markoch vattenområden och som är väsentliga från allmän synpunkt. Om en ansökan är avser uttag av ett täktmaterial där tillgången är begränsad och det därför inte är möjligt att pröva alternativa lokaliseringar, samtidigt som den valda platsen är olämplig på grund av höga naturvärden, kan ansökan avslås med av 3 kap. 1 miljöbalken (se Prop. 2008/09:144, s. 13). Vid prövning av en täktverksamhet ska prövningsmyndigheten också överväga om man pga. den allmänna hänsynsregeln i 2 kap. 3 miljöbalken behöver precisera några krav på att anpassa verksamheten så att den inte försämrar livsbetingelserna för djur och växter. Om villkor om försiktighetsmått inte räcker för att undvika att täktverksamheten orsakar skada eller olägenhet av väsentlig betydelse, är stoppregeln i 2 kap. 9 miljöbalken tillämplig (se Prop. 2008/09:144, s. 14). Det torde vara ostridigt att det sökta täktområdet, omgivande oskyddade områden samt näraliggande Natura 2000-områden hyser mycket höga naturvärden som saknar motstycke på Gotland, i Sverige och internationellt. En i stort samstämmig naturvårdsexpertis bestående av Naturvårdsverket, Länsstyrelsen, ArtDatabanken, och flera ideella naturvårdsorganisationer med särskilda expertkunskaper, har redan tidigare gjort bedömningen att den sökta verksamheten påtagligt kommer att skada naturmiljön och allvarligt försämra livsbetingelserna för växter och djur. Naturvårdsverket vill även understryka att de skyddsåtgärder och försiktighetsmått som bolaget nu anger i den ingivna MKB:n inte är tillräckliga för att förhindra att skada på miljön uppstår.

NATURVÅRDSVERKET 15 (22) Stoppregeln i 2 kap. 9 miljöbalken Att vid ovan beskrivna förhållanden medge tillstånd till bolagets ansökan i det förefintliga målet finner Naturvårdsverket inte förenligt med bestämmelserna i bl.a. 2 kap. 6 samt 3 kap. 1 och 6 miljöbalken. Vi finner det inte heller förenligt med den så kallade stoppregeln i 2 kap. 9 miljöbalken, vilken ger vid handen att verksamheter med en påverkansgrad av ifrågavarande slag endast får bedrivas om regeringen finner att det finns särskilda skäl. För att en sådan regeringsprövning ska komma till stånd krävs enligt 21 kap. 7 miljöbalken att markoch miljödomstolen, med eget yttrande, överlämnar tillståndsfrågan till regeringens avgörande om tillstånd anses motiverat på denna grund. Bolagets fastighet Bolaget har i sin tidigare ansökan och under tidigare huvudförhandlingar uppgivit att de inte har tillgång till någon annan fastighet på Gotland med kalkstensfyndigheter än just Bunge Stucks, och att de därmed inte kunnat undersöka andra lämpliga områden och därför inte kunnat identifiera andra lämpliga fyndigheter på ön. Den revkalksten som bolaget bryter i nuvarande brott är mycket vanligt förekommande på Gotland, och den översiktliga förekomsten går också lätt att identifiera på den nyligen, av SGU, utgivna berggrundskartan över Gotland. Andra konkurrerande bolag har även nyligen gjort stora markköp för framtida kalktäktsverksamhet i de områden där bergrundskartan visar att Gotlands mäktigaste lager av revkalksten förekommer. Vi anser därför det står klart att det finns andra lämpliga fyndigheter på Gotland fyndigheter där höga naturvärden och andra problem med t.ex. vattenhantering inte föreligger i motsvarande grad. Det finns därför inte enligt vår bedömning några skäl till undantag från bestämmelserna i 2 kap. 6 miljöbalken pga. av att ansökan skulle avse uttag av ett material där tillgången är mycket begränsad, och att det därför inte skulle finnas möjlighet till en alternativ lokalisering. Att sökanden enbart har tillgång till en enda fastighet och att kalksten är ett s.k. markägarmineral innebär naturligtvis ett problem i planeringen för bolaget, och kräver därför god framförhållning. Det innebär också att bolaget måste ha en öppen och förutsättningslös inställning i frågan om att hitta andra lämpligare lokaliseringar inte minst eftersom bolaget sedan många år varit medveten om områdets mycket höga naturvärden, problematiska vattenhantering samt den kumulativa negativa påverkan av verksamheten, tillsammans med den planerade täkten i Bunge Ducker, bedöms ge upphov till på naturmiljön. Att en sökande för egen del enbart har tillgång till en enda fyndighet kan därför inte vara ett tvingande skäl till att andra lämpliga lokaliseringar saknas. Det finns inget stöd för ett sådant synsätt i förarbetena till 2 kap. miljöbalken eller i praxis (jfr. också Prop. 2008/09:144). Det skulle också innebära att verksamhetsutövare som har en långsiktig planering för råvaruförsörjning och därmed planerar för möjligheten att alternativa lokaliseringar kan behövas, skulle missgynnas i förhållande till bolag som enbart utgår från den egna kalkstensfyndigheten i ansökningsprocessen.

NATURVÅRDSVERKET 16 (22) Sammantaget gällande lokaliseringen anser Naturvårdsverket därför att sökanden inte har visat att den valda platsen för den utökade verksamheten uppfyller kravet på en lämplig lokalisering enligt 2 kap. 6 miljöbalken. Stöd för detta synsätt finns i praxis, se bl.a. M 10072-12 (Sällstorp i Hallands län), M 7639-11 (Gullberget Söderhamn) och M-8344-11 (Mästermyr, Gotlands län). Dispens från förbuden i artskyddsförordningen Fridlysningsbestämmelserna i 4 9 artskyddsförordningen Inom, och i direkt anslutning till, det sökta utökade täktområdet förekommer en rad arter som omfattas av förbudsreglerna i 4 samt 6 8 artskyddsförordningen (AF). Ett stort antal arter i området för den planerade täkten och i täktens direkta omgivningar är förtecknade i förordningens bilaga 1 samt 2, samt är vidare listade som hotade i Rödlistan och har dessutom i flera fall en ogynnsam populationsutveckling nationellt. Bolaget har översiktligt redovisat vissa artförekomster inom täktområdet men inga detaljinventeringar är redovisade. Det innebär att ytterligare ett antal arter kan förekomma som också omfattas av nämnda bestämmelser. Naturvårdsverkets ställningstagande kan därför komma att skärpas i denna fråga om/när mer kunskap redovisas av bolaget eller andra. Nedanstående uppräkning av arter som omfattas av 4, 6,7 och 8 AF får därför ses som preliminär, och omfattar arter såväl inom det sökta täktområdet, som i direkt angränsande närområden: fjärilarna svartfläckig blåvinge och apollofjäril; fåglarna nattskärra, trädlärka, kungsörn, havsörn, ängshök, nattskärra och trädlärka; kräldjuret hasselsnok; ett flertal kärlväxter, inklusive ett flertal orkidéer, samt fagerrönn (avarönn). Enligt artskyddsförordningen (2007:845) ska: 4 I fråga om vilda fåglar och i fråga om sådana vilt levande djurarter som i bilaga 1 till denna förordning har markerats med N eller n är det förbjudet att 1. avsiktligt fånga eller döda djur, 2. avsiktligt störa djur, särskilt under djurens parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder, 3. avsiktligt förstöra eller samla in ägg i naturen, och 4. skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser. Förbudet gäller alla levnadsstadier hos djuren. 6 I fråga om sådana vilt levande kräldjur, groddjur och ryggradslösa djur som anges i bilaga 2 till denna förordning är det förbjudet att i den omfattning som framgår av bilagan 1. döda, skada, fånga eller på annat sätt samla in exemplar, och 2. ta bort eller skada ägg, rom, larver eller bon. 7 I fråga om sådana växtarter som i bilaga 1 till denna förordning har markerats med N är det förbjudet att avsiktligt plocka, samla in, skära av, dra upp med rötterna eller förstöra växter i deras naturliga utbredningsområde i naturen. Förbudet gäller alla stadier i växternas biologiska cykel.

NATURVÅRDSVERKET 17 (22) 8 I fråga om sådana vilt levande kärlväxter, mossor, lavar, svampar och alger som anges i bilaga 2 till denna förordning är det förbjudet att i den omfattning som framgår av bilagan 1. plocka, gräva upp eller på annat sätt ta bort eller skada exemplar av växterna, och 2. ta bort eller skada frön eller andra delar. Faller verksamheten inom artskyddsförordningens förbudsregler? Enligt Naturvårdsverkets bedömning i det här aktuella fallet är verksamheten inte tillåten eftersom den bryter mot 4 respektive 6 8 artskyddsförordningen: De ovan listade arterna är upptagna i bilaga 1 och 2 till förordningen. Kalktäkten kommer att utplåna livsmiljöerna för samtliga arter som idag förekommer inom det sökta verksamhetsområdet. De unika mosaikartade livsmiljöer med en särpräglad flora som är livsmiljö för flertalet av ovan listade arter kommer ju av uppenbara skäl att försvinna för alltid när täktverksamheten kommer igång. Merparten av dessa miljöer utgörs av s.k. substratnaturtyper som inte nybildas, t.ex. olika typer av alvar och hällmarker, vilket innebär att dessa naturtyper för alltid kommer att minska i förekomst i världen om täkten kommer till stånd. Den sökta verksamheten kommer för flera av ovanstående arter innebära att deras fortplantningsområden i de områden som direkt gränsar till täkten kommer att skadas. Det beror bl.a. på att flera av dessa arter har ett begränsat geografiskt utbredningsområde, är svårspridda och har en liten (eller t.o.m. mycket liten) totalpopulation, och med en koncentration på norra Gotland, och särskilt inom det gemensamma avrinningsområdet för de båda sökta verksamheterna i Bunge Stucks och Bunge Ducker. Det medför att även små förändringar i arternas livsmiljöer och utbredningsområden genom exv. fragmentering, barriäreffekter och förlust av individer i arternas metapopulationer kan innebära att för flera av dessa arters kan den långsiktiga bevarandestatusen hotas av den sökta verksamheten även om förekomsten huvudsakligen finns i områden som omger själva täkten. Sökanden är medveten om att verksamheten (anläggning, verksamhet och mänsklig närvaro m.m.) kan störa vissa av arterna särskilt vissa av fågelarterna, och främst arter som havs- och kungsörn (utanför det sökta området), ängshök (utanför det sökta området), nattskärra (både inom täktområdet samt i angränsande områden), samt ytterligare några av områdets fågelarter. Jämför dom i mål C-103/00 och C-221/04 om begreppet avsiktligt. För att överhuvudtaget kunna meddela tillstånd till den sökta verksamheten krävs därför, enligt Naturvårdsverkets bedömning, en dispens från förbuden i 4 samt 6 8 artskyddsförordningen. Finns det skäl enligt artskyddsförordningen för att meddela dispens? Enligt 14 och 15 artskyddsförordningen kan Länsstyrelsen i det enskilda fallet ge dispens från förbuden i 4 9 : 14 Länsstyrelsen får i det enskilda fallet ge dispens från förbuden i 4, 5 och 7 som avser länet eller en del av länet. En dispens får ges endast om 1. det inte finns någon annan lämplig lösning,

NATURVÅRDSVERKET 18 (22) 2. om dispensen inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde, och 3. dispensen behövs a) för att skydda vilda djur eller växter eller bevara livsmiljöer för sådana djur eller växter, b) för att undvika allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom, c) av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet eller av andra tvingande skäl som har ett allt överskuggande allmänintresse, d) för forsknings- eller utbildningsändamål, e) för återinplantering eller återinförsel av arten eller för den uppfödning av en djurart eller den artificiella förökning av en växtart som krävs för detta, eller f) för att under strängt kontrollerade förhållanden selektivt och i liten omfattning tillåta insamling och förvaring av vissa exemplar i en liten mängd. 15 Länsstyrelsen får i det enskilda fallet ge dispens från förbuden i 6, 8 och 9 som avser länet eller en del av länet, om det inte finns någon annan lämplig lösning och dispensen inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Annan lämplig lösning (14 punkt 1; 15 ): Naturvårdsverket har under punkten Lokaliseringsprövning ovan, mer i detalj redovisat varför vi anser den sökta verksamheten är olämpligt placerad och att bolagets redovisning av alternativa lokaliseringar är otillräcklig. Vi hänvisar till ovanstående analys och konstaterar därför här enbart att det, enligt Naturvårdsverkets bedömning, finns således andra alternativa, mer lämpliga lokaliseringar varför undantaget i 14 p 1 inte kan aktualiseras. Upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus (14 punkt 2; 15 ): Ett undantag från artskyddsbestämmelserna får inte försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos de berörda arternas bestånd i deras naturliga utbredningsområde. I artoch habitatdirektivet resp. fågeldirektivet sägs bl.a. att: En arts bevarandestatus är summan av de faktorer som påverkar den berörda arten och som på lång sikt kan påverka den naturliga utbredningen och mängden hos dess populationer inom det territorium som anges i artikel 2. Bevarandestatusen anses "gynnsam" när - uppgifter om den berörda artens populationsutveckling visar att arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö, och - artens naturliga utbredningsområde varken minskar eller sannolikt kommer att minska inom en överskådlig framtid, och - det finns, och sannolikt kommer att fortsätta att finnas, en tillräckligt stor livsmiljö för att artens populationer skall bibehållas på lång sikt. Normalt påverkas inte en arts bevarandestatus av att enstaka individer dödas, eller deras boplatser och födosöksområden förstörs vanligtvis inte ens om det handlar om sällsynta rödlistade arter. Det kan däremot vara fallet för svårspridda arter, med mycket små nationella utbredningsområden och en låg totalpopulation. Det handlar ofta om arter med särpräglade krav på miljön vilket innebär att de ofta

NATURVÅRDSVERKET 19 (22) bara förekommer i livsmiljöer, som även de är ovanliga och sårbara. Så är fallet med ett flertal av de ovan uppräknade arterna och många av dessa växter och insekter förekommer huvudsakligen i de lika sällsynta solgynnade mosaikmiljöer som bildas av s.k. kalkhällmarker och karsthällmarker i täktområdet såväl som i angränsande områden. Naturvårdsverket gör bedömningen att gynnsam bevarandestatus för flera av arterna försvåras av såväl förlusten av livsmiljöer i själva täktområdet såväl som av negativa effekter på omgivande områden. Den sökta verksamheten riskerar inte bara förekomsten av någon enstaka art som omfattas av artskyddsförordningens förbudsregler utan det handlar om förekomster av ett stort antal sådana arter. Sammantaget innebär detta att den sökta verksamhetens påverkan på arterna bedöms leda till: negativ populationsutveckling på regional nivå i många fall, och i några fall även på nationell nivå att arternas naturliga utbredningsområden kommer att minska i flera fall att lämpliga livsmiljöer för flera arter kommer att försvinna så att det försvårar för dessa växt- och djurarter att på lång sikt bibehålla sina populationer. I detta fall gäller det särskilt för arter knutna till kalkhällmarker, karsthällmarker, och andra undertyper av Nordiskt alvar. Enligt vår mening kan därför inte undantag ges från artskyddsbestämmelserna i den mening som förstås av 14 2 punkten eller 15 artskyddsförordningen. Beaktande av kumulativa effekter en del av försiktighetsprincipen: För att kunna göra en riktig bedömning av risken för påverkan på arternas regionala och nationella bevarandestatus behöver bedömningen omfatta övriga kumulativa effekter som påverkar de aktuella arterna. I detta fall vet vi att Nordkalk har ansökt om en liknande verksamhet i Bunge Ducker. Såväl naturvårdsmyndigheterna som ett flertal övriga motparter har bedömt att Nordkalks sökta verksamhet kommer att få en mycket stor negativ påverkan på ett flertal av de metapopulationer av ovan nämnda arter som i Sverige finns koncentrerade särskilt till dessa båda sökta kalktäkter samt i omgivande/angräsande Natura 2000-områden. Ju fler negativa kriterier man får vid en sådan kumulativ analys av påverkansfaktorer, desto viktigare blir försiktighetsprincipens intentioner. Ur vår synvinkel ger en sådan förenklad analys av kumulativa effekter vid handen att en dispens enligt 14 2 punkten eller 15 artskyddsförordningen inte kan ges. Tvingande skäl med ett allt överskuggande allmänintresse (14 punkt 3c): I det här ärendet är frågan om verksamheten är sådan att den kan godkännas av hänsyn av tvingande skäl som har ett allt överskuggande allmänintresse (14 3c). Detta begrepp är inte definierat i artoch habitatdirektivet eller i fågeldirektivet men allmän hälsa och säkerhet är uppräknade som sådana intressen. Ett likande begrepp finns i artikel 6.4 i habitatdirektivet (jfr prop. 2000/01:11, s 69). Här klargörs att med begreppet avses en plan eller ett projekt som är oundgängligt för att skydda

NATURVÅRDSVERKET 20 (22) grundläggande intressen i människors liv, såsom hälsa, säkerhet och miljö eller som är grundläggande för staten och samhället eller offentliga tjänster. Endast allmänna intressen kan hävdas mot direktivet. Projekt som endast gynnar företag eller enskilda kan inte tillåts. Inte heller kortsiktiga ekonomiska intressen. Kommissionen betonar i sin vägledningsmanual för artikel 6.4 (artikel 16.1 c habitatdirektivet) att det allmänna intresset måste vara väsentligt/eller allt överskuggande. Det innebär att inte varje slag av allmänintresse av social eller ekonomisk karaktär är tillräckligt, i synnerhet när man väger dem mot de intressen som direktivet skyddar. Det framhålls också att ett väsentligt allmänintresse måste vara långsiktigt. Kommissionen har yttrat sig i ett antal ärende över vad som kan anses vara tvingande orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse (artikel 6.4, 2 st habitatdirektivet). Enligt Naturvårdsverkets bedömning kan därför inte en fastighet som av Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) utpekats som riksintresse, avseende ämnen och material för landets mineralförsörjning enligt 3 kap. 7 MB, vara av ett allt överskuggande allmänintresse. I det här aktuella fallet är det frågan om ett privat intresse och inte en offentlig verksamhet. Endast allmänna intressen kan hävdas mot direktivet. Inte varje slag av allmänt intresse kan heller aktualiseras utan det måste ha ett överskuggande allmänt intresse. Även om verksamheten skulle betraktas som ett allmänt intresse är det tveksamt om en kalktäkt kan utgöra ett överskuggande allmänt intresse som kan mäta sig mot de intressen direktivet syftar till att skydda. Att kalksten är ett s.k. markägarmineral och att sökanden endast haft tillgång till denna enda fastighet är i sig inget skäl till att inte redovisa andra alternativa lokaliseringar. Förslag till försiktighetsmått är inte tillräckliga: Om en sökt verksamhet riskerar att påverka arter som är skyddade enligt AF kan skyddsåtgärder och försiktighetsmått som undanröjer eller minimerar den negativa påverkan, i vissa fall innebära att förbuden i förordningen inte aktualiseras. Det enda försiktighetsmått som vi kan se har en direkt bäring på artskyddsförordnings förbudsregler är att bolaget i MKB:n säger sig att ha för avsikt att närmare presentera förslag till åtgärder efter fältstudier sommaren 2013. Inga sådana försiktighetsmått har dock presenterats i aktuell ansökan (ej heller några resultat av fältstudierna från själva täktområdet). Bolagets förslag till flytt av stenblock med de hotade lavarna öländsk tegellav och röd guldskivlav har ingen bäring på artskydds-förordningens förbudsregler eftersom arterna inte är listade i förordningens bilagor. Övriga rödlistade arter som inte omfattas av artskyddsförordningen I såväl själva täktområdet, som i dess angränsande närmaste omgivningar, förekommer ett mycket stort antal arter som i Rödlistan tillhör någon av de tre högsta hotklasserna (Akut hotad - CR, Starkt hotad - EN och Sårbar - VU). Endast ett fåtal av dessa rödlistade arter omfattas av AF:s skydd. Inom området finns

NATURVÅRDSVERKET 21 (22) förekomster av några av Sveriges mest sällsynta arter arter som inte är listade i artskyddsförordningen. Även bolagets MKB bekräftar bilden av täktområdets, och de direkt omgivande oskyddade områdenas, unika artförekomster. Naturvårdsverket bedömer att den sökta täktverksamheten kommer att försämra livsbetingelserna för ett stort antal sällsynta djuroch växtarter som är klassificerade i Rödlistans tre högsta hotklasser. Vid behovsprövning för täkter i 9 kap. 6 a miljöbalken fanns tidigare den s.k. stoppregeln till skydd för biologisk mångfald. Den löd: Vid prövning av en ansökan om tillstånd till täkt skall behovet av det material som kan utvinnas vägas mot de skador på djuroch växtliv och på miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd får inte lämnas till en täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande. Denna speciella kravregel togs bort så sent som 1 augusti 2009 (Prop. 2008/09:144), efter förslag från bl.a. Sveriges Bergmaterialindustri. I skälens för regeringens proposition är det tydligt uttalat att en allsidig prövning av frågor som rör hushållning och förekomst av biologisk mångfald nu istället ska åstadkommas med en tillämpning av bestämmelserna i främst 2 och 3 kap. miljöbalken (se t.ex. s. 1 samt 12-14). Regeringen skriver; Enligt 1 kap. 1 miljöbalken ska balken tillämpas så att den biologiska mångfalden bevaras. Ett borttagande av stoppregeln innebär därmed inte att förutsättningarna för att bevara den biologiska mångfalden minskar. Vid lokaliseringsprövningen av en täktansökan ska alltid naturvärdena på platsen beaktas och, om värdena har betydelse från allmän synpunkt, skyddas så långt som möjligt. Det följer av 2 kap. 6 och 3 kap. 1 och 6 miljöbalken. Bevarandevärdet kan utgöras av en ovanlig växt- eller djurart. Om villkor om försiktighetsmått inte räcker för att undvika att täktverksamheten orsakar en skada eller olägenhet av väsentlighet betydelse, är stoppregeln i 2 kap. 9 miljöbalken tillämplig. (s. 14 i propositionen). Vad Naturvårdsverket erfar har inga domar avkunnats vid prövning av kalktäkter efter stoppregelns bortagande, som beaktar förekomsten av höga naturvärden och risken för att förlora biologisk mångfald, inklusive sällsynta och hotade arter på det sätt som regeringen föreslagit och riksdagen beslutat angående regeringens lagändring i proposition 2008/09:144. Tvärtom har Mark- och miljööverdomstolen i dom rörande förevarande täktområde, respektive i Nordkalks ansökan rörande Bunge Ducker 1:64, enligt Naturvårdsverkets bedömning, inte alls dömt såsom lagstiftaren avsåg när de särskilda prövningsreglerna om täkter i 9 kap. 6a miljöbalken togs bort. Det torde vid det här laget vara ostridigt att de sökta täktområdena i Stucks respektive Ducker, ensamt och var för sig, samt deras direkt angränsande omgivningar (Naturreservat och Natura 2000-områden oaktade), likaledes ensamma och var för sig, har exceptionellt höga och internationellt unika naturvärlden, inklusive förekomst av ett stort antal mycket sällsynta och hotade arter. Naturvårdsverket, Länsstyrelsen Gotlands län, ArtDatabanken, samt ett stort

NATURVÅRDSVERKET 22 (22) antal övriga motparter (inklusive ideella organisationer med särskild expertkunskap, såsom t.ex. de botaniska föreningarna) har alla hittills i stort samstämmigt argumenterat för att respektive sökt verksamhet på ett avsevärt sätt risker utarma områdets biologiska mångfald, samt att negativt påverka några av Sveriges mest sällsynta arters bevarandestatus negativt inte enbart i ett lokalt och regionalt perspektiv, utan även nationellt. Om det inte går att omsätta lagstiftarnas direkta beslut om hur balken ska användas efter stoppregelns borttagande, för att skyddet för naturmiljön inte ska urholkas vid prövning av täkter i ett område som Bunge Stucks med exceptionellt höga och unika naturmiljöer och artförekomster är det enligt oss svårt att se under vilka omständigheter det i så fall ska kunna ske. Bolaget har föreslagit att man som ett försiktighetsmått avser att flytta lösa kalkblock med förekomst av de ytterst sällsynta lavarna öländsk tegellav och röd guldskivlav. Bolagets konsult gör bedömningen att det inte är förekomsten av lämpliga livsmiljöer som saknas utan att det är arternas spridningsförmåga som är det största problemet, och att det därför borde vara möjligt att flytta blocken med lavar till andra lämpliga platser. Naturvårdsverket ställer sig tveksam till denna förenklade analys och tror det finns en uppenbar risk för att denna translokalisering kan misslyckas långsiktigt. Sammantaget gör Naturvårdsverket därför bedömningen att tillstånd inte kan meddelas eftersom den sökta verksamheten kommer att försämra livsbetingelserna för ett stort antal djuroch växtarter som är hotade och sällsynta. Beslut om detta yttrande har fattats av sektionschefen EvaLinda Sederholm Vid den slutliga handläggningen har i övrigt deltagit miljörättsjuristen Nils Hallberg samt Conny Jacobson och Krister Mild, den sistnämnde föredragande. EvaLinda Sederholm Krister Mild

LAND WATER AND WASTE MANAGEMENT GROUP Brytning av kalksten på Bunge Ducker 1:64 Hydrogeologiska synpunkter Bo Olofsson 2013-12-13 LWWMG Bo Olofsson Tunavägen 32 Mob: 070 361 7652 194 55 Upplands Väsby boolof@lwwmg.se Org nr.556651-4450

INNEHÅLLSFÖRTECKNING UPPDRAGETS SYFTE OCH UPPLÄGG... 3 UNDERLAGSMATERIAL OCH UTREDNINGAR... 3 BERÄKNINGSMODELLER... 6 Den geologiska modellen... 7 Grundvattensänkningsmodellen... 9 Den numeriska saltvattenmodellen... 12 KONTROLLPROGRAM... 12 Kontrollprogram för grundvatten... 12 Kontrollprogram för ytvatten och täktvatten... 14 Kontrollprogram för ekologi... 15 EFTERBEHANDLINGSFAS... 15 SKADEFÖREBYGGANDE ÅTGÄRDER... 17 Grundvattensänkning... 17 Ytvattenflödespåverkan... 17 Vattenrening... 17 SAMMANFATTNING... 18 REFERENSER... 19 2

Uppdragets syfte och upplägg Högsta Domstolen har i beslut 2013-06-18 återförvisat frågan om tillstånd för täktverksamhet på Bunge Ducker 1:64 till Mark- och Miljödomstolen (MD) för en samlad och slutlig bedömning av täktens konsekvenser för omgivande natur- och vattenförhållanden. Naturvårdsverket har bett undertecknad att göra en sammanfattande bedömning av de hydrologiska och hydrogeologiska konsekvenserna av täktverksamheten, vilken gränsar till Natura 2000-områdena Bästeträsk och Bräntings haid samt andra närliggande skyddade områden såsom Gildarshagen med Bluttmo myr. De huvudsakliga frågeställningar som ska behandlas är: Är de tektoniska/hydrologiska/hydrogeologiska undersökningar som ingår i miljökonsekvensbeskrivningen tillräckligt omfattande och väl genomförda för att möjliggöra en samlad och slutlig bedömning av effekterna på vattenförhållandena till följd av täktverksamheten? Kan de geologiska och hydrogeologiska modeller som presenterats bedömas vara lämpliga att använda och ge en korrekt bild av de hydrogeologiska förhållandena? Är de bedömningar och slutsatser som dras av Nordkalk (med konsulter) rörande hydrogeologiska konsekvenser säkra eller i vart fall sannolika? Finns alternativa tolkningar av tillgängliga data? Kan de hydrogeologiska undersökningar och bedömningar som utförts betraktas som "bästa möjliga vetenskapliga information och kunnande"? Ger det kontrollprogram som föreslås möjligheter till snabb och säkerställd identifiering av hydrologiska och hydrogeologiska förändringar av Natura 2000- områdena? Ger de konsekvensbegränsande åtgärder som föreslås möjligheter att förhindra hydrologiska och hydrogeologiska förändringar i Natura 2000-områdena? Det är inledningsvis viktigt att påpeka att jag inte tar ställning till täkten som sådan utan förstår industrins behov av högkvalitativ kalksten. Uppdraget är dock att sakligt och vetenskapligt granska det hydrogeologiska beslutsunderlaget och de slutsatser som dragits rörande hydrogeologin vid Bunge Ducker. Det är också sökanden som har undersökningsplikten varför uppdraget endast i liten utsträckning omfattat egna kompletterande analyser eller beräkningar. Underlagsmaterial och utredningar Undertecknad har under lång tid följt de utredningar som framtagits och haft ett flertal uppdrag att bedöma utredningsmaterialets omfattning och slutsatser. Av de bedömningar jag tidigare på uppdragsbasis lämnat anses yttrandena LWWMG 2007-02-18, LWWMG 2008-08-15 samt LWWMG 2009-08-03 vara mest relevanta. En stor mängd utredningar som relateras till de hydrogeologiska frågeställningarna har tagits fram av Nordkalk (se utredningshistorik IVL 2013-10-28), varav åtta inom grundvatten, tre huvudsakligen rörande geologi/geofysik samt sex omfattande ytvatten. Detta ger intryck av ett mycket omfattande hydrogeologiskt/hydrologiskt undersökningsmaterial. I verkligheten är dock de faktiska undersökningarna tämligen begränsade även om de i regel är väl utförda. Följande sammanställning visar en del av undersökningarnas omfattning och i mitt tycke, brister 3

Undersökning Var? Hur? Kommentar GEOLOGI/TEKTONIK Geologiska/tektoniska studier (sprickmätningar) Har utförts i centrala och södra täktområdet (Erlström 2005) Större sprickor och strukturer Studier av borrkärnor Geofysiska undersökningar Har utförts genom flygbilder och övrig fjärranalys (Erlström 2005) Viss geologisk information redovisas bara från tre borrhål (av ca 230) (Erlström 2005) Har genomförts inom 7-15% av täktområdet, huvudsakligen i östra delen och nordöst om täkten (Erlström & Persson 2008) HYDRAULISKA UNDERSÖKNINGAR Smalhålstester 6 smalhålstester spridda inom täktområdet. Inga mätningar gjorda utanför täktområdet (Follin 2006) Korttidsprovpumpningar Grundvattennivåmätningar Modellering av saltvattenuppträngning 8 platser i eller i anslutning till täktområdet + 1 plats öster om täkten (Follin 2007) Mätningar huvudsakligen i täktområdet (bl a Follin 2006) Gjord med Darcy tools (Follin 2008) HYDROLOGISKA UNDERSÖKNINGAR Flödesmätningar i Flera viktiga punkter är ytvattendrag medtagna såväl i anslutning till täkten som inom Natura2000 - områdena.(bl a IVL 2007, Vattenkemi i yt- och grundvatten Nederbördsmätningar 2008) Grundvattenprov i täktområdet. Ytvattenprov vid flödesmätningsstationer i täkt och Natura2000-områden (bl a IVL 2008) SMHIs station i Fårösund-Ar används Information verkar saknas från de viktigaste och känsligaste områdena utanför själva täkten, t ex Natura 2000-områdena De översiktliga kartor som presenterats från SGU stämmer inte alls överens, dvs visar olika bilder. Oklart vad de olika strukturerna representerar samt deras hydrogeologiska betydelse. Information verkar saknas om sprickor och tektonik på djupet. Information från andra täkter (ibland flera mil bort) anges som huvudsaklig informationskälla Inga undersökningar presenteras från Natura 2000-områdena, t ex Brantings haid. De undersökningar som utförts indikerar dock förekomst av brantstående sprickor samt ev salt grundvatten. SGU rekommenderar kontrollborrning Smalhålstesterna visade hydraulisk kond 2*10-6 m/s inom de 10 översta metrarna, gissningsvis 10 ggr lägre på djupare nivåer (Intervall 1*10-7 -- 3*10-6 m/s) Medianvärde 7*10-7 m/s Inga pumpningar eller observationspunkter i Natura 2000-områdena. Hydr.kond: medianvärde 4*10-7 m/s (Intervall 6*10-8 -- 1*10-5 m/s) Inga mätningar presenterade av grundvattennivåer i de hydrologiskt känsliga Natura 2000-områdena Teoretisk modell som på ett tydligt sätt visar att uppträngning av salt grundvatten i täkten kommer att ske om möjlighet (i form av vertikala flödesstrukturer) finns Mätningar sedan 2007 ger vissa flödes- och nivåmätningar Vattenprov i borrhål visar att salt grundvatten är vanligt förekommande i täktområdet. Ytvattenprov ger referensdata för naturlig ytvattenkemi Mätningar saknas från området. Relevansen av SMHIs mätningar oklar 4

Sammanställningen ovan är på intet sätt heltäckande men visar att det grundläggande hydrogeologiska underlagsmaterialet är i mitt tycke mycket bristfälligt eftersom det verkar saknas mätningar av geologi, geofysisk och hydrogeologi i de områden som inte får påverkas, dvs Natura 2000-områdena. Det går alltså inte med trovärdighet eller på vetenskaplig grund att visa att förhållandena i Natura 2000-områdena sannolikt är likvärdiga med de områden som studerats. Att naturmiljöerna inte är likadana i de områden som studerats jämfört med de där mätningar utförts, liksom att de hydrauliska egenskaperna ibland varierar med flera tiopotenser även inom de områden som studerats, tyder istället på att varje delområde är unikt och att de geologiska och hydrogeologiska förhållandena varierar högst påtagligt. Vetenskapligt går det alltså inte att dra trovärdiga slutsatser och beskriva de hydrogeologiska förhållandena i de troligtvis hydrauliskt heterogena områden som inte alls studerats eftersom det på grund av brist på mätningar inte går att visa att samma förhållanden gäller. Bristen på relevanta undersökningar gör att de hydrogeologiska konsekvensbeskrivningarna blir gissningar med mycket stor osäkerhet. Jag bedömer således att de geologiska/hydrogeologiska undersökningar som ingår i underlaget för prövningen inte är tillräckligt omfattande för att möjliggöra en samlad och slutlig bedömning av effekterna på grundvattenförhållandena i Natura 2000- områdena. De hydrologiska mätningarna (främst flödesmätningar och vattenkemisk provtagning) är mer omfattande och har i ett antal punkter pågått sedan 2007. Det är högst osäkert huruvida SMHIs nederbördsmätningar i Fårösund är representativa för förhållandena på Bunge Ducker 1:64 med omgivningar. Figur 1 visar månadsnederbörden från SMHIs tre nederbördsstationer på norra Gotland. Fårösund visar ca 30% lägre nederbörd än HejnumD som mer representerar de inre delarna av Gotland. 80 60 40 20 0 jan feb mar apr maj jun jul aug sep okt nov dec Figur 1 30 års månadsmedelvärden (1971-2000) för nederbörd (mm) från tre nederbördsstationer på norra Gotland. Data från SMHI. FårösundAr VisbyD HejnumD Nederbörden borde uppmätas lokalt i området så att osäkerheterna om vattenmängder mm minimeras. Ett sämre alternativ i nuläget är att istället använda SMHIs interpolerade data från flera nederbördsstationer och som beräknas för rutor 4*4 km. Det saknas också kontinuerliga flödesmätningar från flöden som passerar väg 148, liksom kontinuerliga mätningar av de hydrogeologiska förhållandena på Bluttmo myr. Slutligen saknas helt flödesmätningar av avrinningen från Bästeträsk. 5

Generellt är de hydrologiska flödesmätningarna i Natura 2000-områdena Bästeträsk och Bräntings haid något mer omfattande än de hydrogeologiska, medan nederbördsdata är bristfälligt och flödes- och nivådata från Gildarshagen ofullständigt. Dessutom saknas hydrologiska nivåmätningar från de flesta av de större och mindre våtmarker som finns i Bräntings haid och Bästeträsk samt flödesmätningar från Bästeträsks avrinning. Dessa mätningar är nödvändiga för att möjliggöra adekvata bedömningar av täktens eventuella konsekvenser på de ytligaste hydrologiska systemen. Vilka kompletterande hydrologiska/hydrogeologiska undersökningar bör då utföras för att kunna möjliggöra en samlad och slutlig bedömning av täktens påverkan på Natura 2000- områdena? Min bedömning är att minst följande studier måste utföras för att möjliggöra en samlad bedömning: Geologiska/tektoniska studier i de områden som måste skyddas (bl a Natura 2000- områdena) med syfte att kartlägga flödesstrukturer och flödesriktningar för grundvattnet Hydrauliska tester (t ex provpumpningar och spårämnesförsök) i Natura2000- områdena för att erhålla kvantifierbara data till de beräkningsmodeller som används Långtidsobservationsserier för yt- och grundvattennivåfluktuationer i Natura 2000- områdena Manchettester i borrhål för att identifiera variationer i hydraulisk konduktivitet med djupet (har föreslagits av Follin 2008) Extensiva och systematiska icke-förstörande geofysiska mätningar såväl inom täktområdet som omkringliggande hydrologiskt känsliga områden för att kartlägga förekomst av vertikala och horisontella flödesstrukturer. Kontrollborrningar av de anomalier som identifierats vid geofysiska undersökningar (har föreslagits av SGU 2008) Mätningar av nederbörd, vind och temperatur i täktområdet Mätning av avrinning från Bästeträsk Mätningar av flöden och nivåer i Bluttmo myr. En del av dessa mätningar kräver ingrepp i Natura2000-områdena (t ex borrningar) medan andra är icke-förstörande (geofysik) Beräkningsmodeller Naturvårdsverket har bett undertecknad att bedöma tillämpbarheten av de modeller som har använts vid Bunge Ducker samt bedöma om resultaten från dessa modeller är säkra eller i vart fall sannolika. Det råder, visar MÖDs domslut 2009 (s 15), stor förvirring vilka modeller som använts, liksom min tidigare bedömning av resultatet av dessa. Det finns i huvudsak tre olika typer av modeller som använts. Jag beskriver nedan dessa tre, hur jag ser på dem och hur de använts liksom deras utfall. 6

Den geologiska modellen Den geologiska/tektoniska modell som Nordkalk presenterat har kraftigt förändrats under den utdragna processen allteftersom mätningar utförts och närmar sig numera delvis den erfarenhetsbaserade modell som jag sedan länge (2007) föreslagit för delar av området. Problemet är att det presenterats ytterst få mätdata som verifierar modellen och att det i själva verket endast finns en modell giltig för hela området när i verkligheten de hydrogeologiska förhållandena kraftigt varierar inom området. Välkänd hydrogeologisk vetenskaplig litteratur för motsvarande geologi (t ex Ford & Willams 2007) varnar uttryckligen för att applicera antaganden om homogena hydrauliska förhållanden för dylika områden där förhållandena i verkligheten är starkt heterogena och anisotropa. Någon sammantagen och slutlig geologisk modell över området har över huvud taget inte presenterats så det råder stor osäkerhet beträffande hur den geologiska modellen faktiskt ser ut eftersom modellen kraftigt förändrats och den senast presenterade geologiska modellen (IVL 2013) endast omfattar de 5 översta metrarna (trots att täkten ställvis är 25 m djup). Den geologiska modell som beskrivs i kompletteringen till MKB och i tidigare utredningar består dock (som jag uppfattar det), av en ytligt uppsprucken kalkberggrund (5 m mäktig) med smärre karstinslag i nordost och som underlagras av en närmast tät kalksten ner till ca - 20 m under täktbotten där plötsligt en eller flera starkt konduktiva (vattengenomsläppliga) zoner återfinns som effektivt förhindrar ett djupare liggande saltvatten att komma upp. Modellen förutsätter också att inga brantstående flödesstrukturer förekommer utom ytligt. Problemet är att det knappast finns några mätdata som verifierar modellen eftersom inga verifierande undersökningar utförts eller, i vissa fall såsom de geofysiska, delvis antyder andra förhållanden. Det är rimligt att anta att de övre delarna av kalkberggrunden uppvisar högre hydraulisk konduktivitet eftersom vittringsprocesserna i form av karstvittring kommer från ytan och därigenom vidgar fler sprickor. Däremot behöver inte antalet sprickor vara fler ytligt utan varierar i stor utsträckning beroende på geologiska lager och förekomst av revkroppar. För att karstvittring ska fortgå måste en borttransport av vatten med upplöst kalk ske. Att borttransporten endast skulle ske inom de 5 översta metrarna vore mycket otroligt även om den generella hyrauliska konduktiviteten (i form av medianvärden) helt korrekt borde minska med djupet. Troligtvis minskar antalet flödesstrukturer med djupet men inte nödvändigtvis den enskilda strukturens flöde eftersom den baseras på kemisk upplösning. Kalkberggrund med lagrad kalksten och revkalksten skiljer sig således avsevärt från t ex kristallin sprucken berggrund. Mediandjupet på borrade brunnar inom kalkstensområdena på Gotland är för övrigt 30 m (alltså inte 5 m, baserat på mer än 7000 brunnar ur brunnsarkivet, SGU) då de i regel är borrade tills tillräcklig vattenmängd erhållits. Inom Bunge Ducker finns inga manchettprovpumpningar som verifierar antagandet om att allt grundvatten rinner ytligt. Inledningsvis beskrev Nordkalk felaktigt att anledningen till våtmarksområdena i nordväst (delvis inom Bräntings haid) var att berggrundsytan var tät. Korttidsprovpumpningar nära detta område (utan mätpunkter i Natura 2000-området) samt det kraftiga och oväntade vatteninflödet till provtäkterna i norra täktområdet verifierade istället min förklaringsmodell om en tydlig hydraulisk förbindelse mellan yt- och grundvatten i detta område. Detta innebär dock inte att denna modell är giltig överallt eller längs hela gränsen mot Bräntings haid. Eftersom inga manchettprovpumpningar presenterats så förklaras modellen huvudsakligen utifrån den temperaturökning och COD- ökning som uppkom under korttidsprovpumpningen. Den höga temperaturen anger att det inträngande vattnet är ytligt, dock ingenting om var vattnet kommer in i borrhålet. Att underliggande kalksten är tät finns inga som helst mätningar som visar och skulle tvärtom vara ganska otroligt. Det stora 7

vatteninflödet i en av provtäkterna återfanns för övrigt i gränsen mellan lagrad kalksten och en underliggande revkropp. Beroende på hur revkropparna ligger borde således uppsprickningen variera betydligt. RMT-mätningar, huvudsakligen i östra delen och nordligaste delen av täktområdet visar att resistiviteten ofta är 300-500 ohmm. Eftersom massiv revkalksten borde ligga över 1000 ohmm så måste de lägre resistiviteterna förklaras av inslag av märgel (borde inte finnas i revkalksten men troligtvis i lagrad kalksten), uppsprickning av kalkstenen eller inneslutet relikt saltvatten. Att det skulle finnas en genomsläpplig zon under hela täktbotten och totalt avsaknad av brantstående genomsläppliga strukturer, vilket effektivt och över hela ytan 170 ha förhindrar uppträngning av ett djupare mycket salt grundvatten baseras, enligt vad som anges i de hydrogeologiska rapporter som framtagits, endast på att sådana subhorisontella zoner finns i File Haidar flera mil bort samt att den provpumpning som Gotlands kommun genomförde 2004 gav oväntade grundvattensänkningar på kilometeravstånd. Jag påpekar att dessa förmodade zoner inte verifierats i något av de ca 15 djupa borrhål (av 230) som borde penetrerat dessa. Utifrån ett strikt vetenskapligt synsätt stämmer således inte denna geologiska modell eller har åtminstone inte verifierats. De geofysiska undersökningar som utförts över en liten del av området pekar alltså på områden med lägre resistivitet som kan härröra från uppträngande saltvatten alternativt sprickzoner. Jag bedömer sannolikheten som låg att eventuella horisontella ihållande och genomsläppliga zoner underlagrar hela det 170 ha stora täktområdet som innehåller varierande geologi med revkroppar och lagrad kalksten samt bedömer sannolikheten som hög att det någonstans i eller i anslutning till täktområdet påträffas brantstående zoner som kan leda ett uppträngande starkt salt grundvatten in i täkten. Än värre är om horisontella genomsläppliga zoner faktiskt skulle finnas eftersom de då, på samma sätt som kommunens provpumpning, med tiden skulle kunna leda det salta uppträngande grundvattnet till de brunnar som hämtar dricksvatten från dylika zoner, kanske många kilometer bort, något som inte diskuterats i någon MKB-handling. Jag bedömer att den homogeniserade geologiska modell som Nordkalk använder i de hydrauliska beräkningarna inte är lämplig att använda här för att den inte tar hänsyn till att de geologiska förhållandena starkt varierar inom täktområdet samt omkringliggande områden. De troligtvis mest hydrauliskt heterogena områdena påträffas i östra och sydöstra delen av täktområdet som kännetecknas av kalkhällmarker med markanta öppna karststrukturer i orientering NV-SO samt i norra täktområdet, längs gränsen mot Bästeträsk Natura 2000- område. Den geologiska lagerföljden lutar också åt SO. Det är därför högst troligt att grundvattenströmning idag även sker längst karstsystem och lagergränser från täktområdet och öster därom mot de topografiskt lägre belägna områdena söder om väg 148. Den ytvattendelare som Nordkalk genom noggranna avvägningar avgränsat nära den sydöstra täktgränsen har knappast relevans med avseende på grundvattenströmningen. Allvarligt är att Natura 2000-området Gildarshagen med unika källkupoler på Bluttmo myr ligger i direkt skärning mellan orienteringen av dessa karststrukturer och den dokumenterade sprickzon som löper genom Ojnare myr, parallellt med östra täktkanten. För att sådana källkupoler ska utbildas krävs ett kanaliserat grundvattenflöde (vanligtvis genom karstsystem) och en hög kalkhalt. Sannolikheten att sydöstra delen av Bräntings haid, liksom Gildarshagen med Bluttmo myr står i hydrauliskt förbindelse med områdena norr om vägen bedömer jag därför som stor. Det finns två möjligheter att Bluttmo myr påverkas, dels direkt, dvs genom att tillflöden av grundvatten längs karststrukturer och lagerplan upphör (om sådan direktmatning till källorna förekommer) allteftersom täktverksamheten fortgår och bortledning av till täkten inläckande grundvatten görs, dels indirekt genom att täkten drivs ner 8

till +1 m, dvs ca 18 m djupare än det av SGU antagna tillrinningsområdet (SGU remissyttrande 2004-01-16) som ligger alldeles söder om vägen och nordväst om källområdet varvid tillflödet kan minska till källkupolerna samt 7 m djupare än själva källorna, varvid grundvattenflödet vänder och källorna sinar när täkten når maximalt djup. Enda möjligheten att förhindra påverkan längst de karststrukturer och sprickzoner som dokumenterats är då att det finns horisontella eller vertikala hydrauliska barriärer mellan täkten och Bluttmo myr. SGU föreslår redan i rapport 2005-02-23 "För att kunna upptäcka om risk föreligger för att påverka vattenförhållandena i Bluttmo myr bör en noggrann dokumentation ske vad avser grundvattennivåerna i S och SO mellan brytningsområdet och myren". Någon sådan dokumentation eller noggrannare hydrogeologisk analys av vattenflödena i Bluttmo myr har jag inte återfunnit i underlagsmaterialet. De fastigheter vid Stenstugu söder om vägen som Nordkalk föreslår att ingå i kontrollprogrammet för grundvatten bör således av samma anledning räknas som sakägare. Sammanfattningsvis bedömer jag den geologiska modell som Nordkalk presenterat som mycket oklar och knappast trolig generellt, däremot lokalt möjlig. Det största problemet är dock att den inte alls har verifierats vilket gör osäkerheten om grundvattenflödena mycket stor. Den oklara geologiska modellen gör att osäkerheten om eventuell omgivningspåverkan, t ex på Natura2000-områdena Bräntings haid, Bästeträsk och Gildarshagen med Bluttmo myr är stor. Grundvattensänkningsmodellen Den analytiska beräkningsmodell som använts för avsänkningsområdets storlek och som tillståndsansökan, villkor och kontrollprogram i hög grad baseras på är hämtad från Kresic (2007). Den analytiska beräkningen utgör en balans där påverkandeområdet utgör den gräns utanför vilken grundvattenbilningen kan kompensera inläckningen i täkten. Den gäller dock bara under vissa förutsättningar, t ex då berget kan klassas som homogent och isotropt och innebär en acceptans av grundvattenpåverkan motsvarande grundvattenbildningens storlek. Nordkalk presenterar i sin komplettering till MKB denna beräkningsmodell endast för de fem översta meterna och hävdar att grundvattenpåverkan aldrig kan sträcka sig längre än 300 m ("worst case"). Nordkalk har alltså i senaste kompletteringen till MKB återgått till att se 300 m som ett "worst case" till skillnad från Nordkalks hydrogeologiska expert som under tidigare domstolsprocesser beskrivit denna gräns som ett "basfall". Som komplement till beräkningarna har Nordkalk tidigare hänvisat till existerande täkter, t ex Klinthagen. Jag bedömer denna modell som felaktig och olämplig att använda i denna miljö, såväl på metodologisk som erfarenhetsmässig grund vilket jag skrivit i samtliga tidigare yttranden (och vill explicit framhålla detta eftersom MÖD i sin tillåtlighetsdom 2009-10-09 (s 15) felaktigt anger att jag ansett denna modell vara bra) Metoden förutsätter homogena geologiska förhållanden som inte är uppnådda. Grundvattensänkning kan komma att få en betydande utbredning längs dränerande strukturer, varför det är viktigt att dessa karteras. Sådan avsänkning, t ex längs karststrukturer, kan fortplantas till stora avstånd. Val av hydraulisk konduktivitet är den viktigaste parametern för utbredningen av påverkandeområdet. Värdena varierar mycket kraftigt i provpumpningarna. De mest representativa värdena från det ytliga berget, åtminstone i norra täktområdet, bör erhållas från provtäkterna som Nordkalk inledningsvis antog skulle bli närmast torra. Dessa värden på den hydrauliska konduktiviteten uppgår till 1-3*10-5 m/s. 9

De värden t ex på grundvattenbildning som används i kompletteringen till MKB (IVL 2013) är oklart framtagna. Om beräkningsmetoden förutsätter att hela nettonederbörden (P-E) inom området bildar grundvatten (vilket alltså inte klart framgår av de senaste beräkningarna) är detta är ett felaktigt antagande eftersom marken till stora delar och under vissa årstider är mättad (åtminstone under vinter och vår) och ytavrinning därför förekommer. Nordkalk planerar att genom dikessystem leda bort det ytavrinnande vattnet, varför detta ej kan medräknas i grundvattenbildningen som i sådana fall blir betydligt lägre. De senast presenterade beräkningarna (IVL 2013-10-31) visar olika scenarier på nettonederbörden som är kraftigt högre än vad som tidigare använts. Det är oklart hur värdena framräknats. Beräkningarna förutsätter att kalkstenen under 5 m under ytan är tät. Detta är med stor sannolikhet inte fallet varför beräkningarna istället bör (om modellen över huvud taget ska användas i täktens nordvästra del) i sådana fall hanteras som två akviferer med sporadisk kontakt. Då grundvattenbildningen ner till undre akviferen då antas begränsad kommer eventuell avsänkning längs flacka strukturer att kunna fortplanta sig långt utanför täkten. Där det finns hydraulisk förbindelse mellan de två akvifererna (om en sådan förenklad modell används) uppkommer lokal grundvattenavsänkning även i den övre akviferen, vilket skulle kunna uppkomma på stora avstånd från täkten och följer då strukturer i berget (varför det är viktigt att dessa karteras). Denna modell med två akviferer kan alltså vara giltig lokalt i nordvästra delen av täkten men knappast i östra delen av täktområdet där grundvattennivån ligger betydligt lägre och det är även osäkert om modellen är giltig längs sydöstra delen av Bräntings haid. En ytterligare allvarlig invändning är att avsänkningsberäkningen bygger på årsmedelvärden. Under växtperiod när den potentiella avdunstningen är betydligt högre än nederbörden och vegetationen upptar huvuddelen av nederbörden, sker i de flesta geologiska miljöer en naturlig grundvattensänkning, dvs grundvattenbildningen är mycket liten (ofta ingen alls) och kan inte kompensera den naturliga grundvattenavrinningen till täkten. En sådan trycksänkning kan sommartid fortplantas på stora avstånd från täkten. På vintern (och tidig vår) finns ett överskott av vatten och någon grundvattensänkning kanske inte ens är märkbar. Påverkandeområdet kommer således att variera i storlek högst betydligt mellan sommar och vinter. Av störst betydelse är detta naturligtvis på våren då en tidigareläggning av markens upptorkning är att förvänta, liksom under hösten med en senareläggning av mättade förhållanden i marken. En översiktlig beräkning av påverkandeområdet sommartid visar att radien minst fördubblas. Det står därför klart att 300 m inte är ett "worst case" utan att påverkandeområdet även i normalfallet periodvis kommer att sträcka sig längre från täkten. Detta gäller således även om hänsyn inte tas till orientering av de dränerande strukturerna. Figur 2 visar SGUs beräknade variation av nettonederbörd över året. 10

Figur 2 Variation av beräknad nettonederbörd under året (SGU 2005). Under sommaren är nettonederbörden mycket liten. Grundvattenbildningen är då troligtvis försumbar och balanserar således inte inläckaget till täkten varvid grundvattentrycksänkningen kan fortplantas till stora avstånd Det finns också andra analytiska beräkningsmodeller som kan användas men som också bygger på homogena isotropa förhållanden, t ex Huisman (1972). Förenklade analytiska modeller kan möjligtvis användas om strukturer kartläggs och deras hydrauliska egenskaper kan bedömas, varvid strukturerna behandlas separat. Detta kräver dock undersökningar av befintliga strukturer, vilket inte har utförts. Jag rekommenderar distribuerad numerisk modellering där olika strukturer läggs in med varierande hydraulisk konduktivitet. Det går då att studera variationerna av grundvattensänkningen över årstider och sätta osäkerhetsintervall på ingående parametrar, t ex beträffande den hydrauliska konduktiviteten. Problemet är alltjämt att hydrogeologiska data nästan helt saknas från de områden som ska bevaras, varför det är svårt att konstruera en trovärdig hydrogeologisk modell för täktens omgivning som bas för den numeriska modelleringen och svårt att få bra kalibreringar i hydrauliskt heterogen miljö. Den homogeniserade beräkningsmodell som använts för omgivningspåverkan kan dock knappast anses vara "bästa möjliga information och kunnande" Nordkalk har under lång tid hänvisat till förhållandena vid Klinthagen där borrhål nära täktkant har angivits vara opåverkade av täktverksamheten, vilket också anges i MÖDs tillåtlighetsdom 2009-10-09. Den bearbetning av grundvattendata från de 6 grundvattenborrhål som LWWMG AB utfört på uppdrag av Länsstyrelsen på Gotland 2013, visar att 4 av de 6 mätpunkter som fanns i kontrollprogrammet uppvisar grundvattensänkningar på mellan 1 och 7 m. Bearbetningen visade också att grundvattenpåverkan uppkom på avstånd mellan 300-500 m från täktkant, i ett fall betydligt längre avstånd. Detta stämmer alltså inte med de beräkningsantaganden som presenterats för Bunge Ducker 1:64. Täktverksamheten vid Klinthagen låg heller inte i rak linje av de mer brantstående dränerande strukturer som antas förekomma inom området utan grundvattensänkningarna kan härröra från subhorisontell dränering. Det går, hävdar jag likväl, inte generellt att jämföra dessa platser utan att tydliggöra de geologiska likheterna och skillnaderna mellan platserna. Varje plats måste istället anses som hydrologisk unik, vilket också bidrar till variationerna i naturmiljö men gör 11