Svensk lagstiftning föreskriver inte

Kapitel 22 Psykologiska perspektiv på bevisvärdering Pär Anders Granhag och Karl Ask Svensk lagstiftning föreskriver inte någon specifik metod för hur domstolen ska värdera bevis i brottmål. Däremot framgår det tydligt att bevisvärderingen ska bygga på den fria bevisprövningens princip, dvs. att parterna i en rättegång får åberopa all den bevisning som de kan få fram (fri bevisföring), och att denna bevisning ska prövas fritt av domstolen (fri bevisvärdering). Det finns också ett preciserat beviskrav, som uttrycker att en fällande dom kräver att det är ställt utom rimligt tvivel att det gick till så som åklagaren påstått i sin gärningsbeskrivning. Beviskravet kan sägas ge vägledning för domstolens bevisprövning på så sätt att en fällande dom förutsätter att det inte finns något konkret stöd för att det som inträffat kan ha gått till på något annat sätt än vad åklagaren påstår. Även om ovanstående principer och krav är grundläggande för svensk processrätt, så säger de väldigt lite om hur domstolens bevisvärdering faktiskt går till. Domstolen kan i vissa fall använda sig av riktlinjer formulerade av högsta instans (Högsta domstolen), men mycket oftare lutar den sig mot s.k. erfarenhetssatser för att avgöra värdet hos ett givet bevis. Dessa erfarenhetssatser uttrycker ledamöternas egna kunskaper och livserfarenheter, som i sin tur formar deras uppfattningar, föreställningar, attityder etc. Det står därmed klart att psykologi spelar en viktig roll vid domstolens bevisvärdering. Internationellt sett är juridiskt beslutsfattande ett relativt omfattande rättspsykologiskt forskningsområde (se t.ex. Hastie, 1993; Wrights man, 1999). Området har starka kopplingar till kognitiv psykologi (se kapitel 5), och särskilt till forskningen om människors bedömningar och beslutsfattande. I Sverige är dock området anmärkningsvärt eftersatt (för några undantag, se Goldsmith, 1980, samt Sjöberg, 1999). Detta är problematiskt, eftersom många internationella studier har en uppläggning som speglar en annan rättsordning än den svenska, vilket gör att resultaten från dem är svåra att översätta till svenska förhållanden. I detta kapitel redogörs för delar av den internationella forskning som trots allt har relevans för bevisvärdering i svensk rätt. Bland annat beskrivs den s.k. berättelsemodellen, som är den mest etablerade psykologiska modellen för bevisvärdering. Dessutom uppmärksammas ett antal psykologiska faktorer som påverkar bevisvärdering i domstol. (För rent juridiska aspekter på bevisvärdering, se kapitel 21.) Bevisvärdering: metoder och modeller Det har föreslagits många olika metoder för hur bevisvärdering i domstol bör gå till, men också modeller av hur bevisvärderingen faktiskt går till. Lite förenklat kan man skilja mellan en grupp av logiska (matematiska) metoder och en grupp av psykologiska (kognitiva) modeller. Nå

408 Kapitel 22: Psykologiska perspektiv på bevisvärdering gonstans mellan dessa två grupper kan man placera en s.k. hypotestestande metod. Logiska (matematiska) metoder De logiska metoderna är normativa (föreskrivande) i bemärkelsen att de har som mål att definiera hur bevisvärdering i domstol bör gå till. Det finns flera olika typer av logiska metoder (Levett, Danielsen, Bull Kovera & Cutler, 2004). I Sverige finns en närmast historisk kamp mellan två logiska metoder den s.k. temametoden och den s.k. värdemetoden (Diesen, 1997). Båda bygger på relativt komplicerade och abstrakta resonemang, och här är inte målsättningen att gå i närkamp med dessa. Lite förenklat kan man dock säga att temametoden utgår ifrån s.k. frekvensteori, som uttalar sig om hur många gånger en viss händelse kommer att inträffa vid ett stort antal upprepningar av exakt samma förhållanden. För att illustrera med ett exempel kan man anta att av 100 vittnen som gjort iakttagelser av en gärningsman under exakt samma förhållanden (avstånd, ljusförhållanden, tid för observation etc.) så kommer 85 att korrekt kunna peka ut honom i en efterföljande vittneskonfrontation. I ett sådant fall säger frekvensteorin att det är en sannolikhet på 85 procent att vittnets utpekande är korrekt. Värt att notera är att den sannolikhet som uttrycks inte säger något bestämt om hur det förhåller sig i det specifika fallet. Den säger bara att då omständigheterna varit av ett visst slag så görs ett korrekt utpekande i 85 fall av 100 (och ett felaktigt utpekande i 15 fall av 100). Värdemetoden har liksom temametoden ambitionen att precisera sannolikheter i termer av siffror, men skillnaden är att den har som mål att uttala sig om säkerheten i slutsatsen att en viss händelse har följt på just de specifika omständigheter som rått i det aktuella och enskilda fallet. Då ett vittne exempelvis har iakttagit en person under x sekunder, på ett avstånd av y meter, med ljusförhållanden av slaget z etc., så är sannolikheten xx procent för att ett senare utpekande är korrekt. Kort sagt, där temametoden säger: i de fall då omständigheterna är p, är sannolikheten x procent för att vittnet har gjort ett korrekt utpekande, säger värdemetoden: i detta specifika fall var omständigheterna q, vilket innebär att sannolikheten är x procent för att vittnets utpekande är korrekt. Det viktiga i sammanhanget är inte vad som skiljer temametoden från värdemetoden, utan att de båda utgår ifrån sannolikhetskalkyler, att varje bevis som presenteras i ett brottmål ges ett värde (en sannolikhet), och att dessa sannolikheter sedan vägs samman med hjälp av en formel. Båda metoderna antar att den slutliga sannolikheten för den tilltalades skuld kan redovisas som ett värde mellan 0 och 1 (eller 0 och 100 procent). Viktigt för sammanhanget är också att de båda logiska metoderna utsatts för skarp kritik, bland annat för grundtanken att de etiketterar respektive bevis med en sannolikhet. Att avgöra denna sannolikhet är en närmast omöjlig uppgift, eftersom det mycket sällan finns någon empiriskt förankrad mall att falla tillbaka på. Man tvingas därför via olika antaganden konstruera och arbeta med fiktiva frekvenser. Dessutom är människor i regel mycket dåliga på att kombinera olika sannolikheter (Gilovich, Griffin & Kahneman, 2002). Kort sagt finns det väldigt lite som talar för att bevisvärdering i domstol går till på det mekaniska sätt som de logiska (normativa) metoderna förespråkar. Därmed är inte sagt att dessa metoder skulle vara utan värde. De understryker betydelsen av att de olika bevis som finns i ett visst mål struktureras och systematiseras och kan därmed bidra till att domare skärper sin analys (Diesen, 1997). Hypotestestande metod Den hypotestestande metoden skiljer sig från de logiska metoderna genom att den har sin utgångspunkt i formuleringen utom rimligt tvivel i stället för i sannolikheter kopplade till olika bevis. Lite förenklat kan man säga att metoden beskriver den process som äger rum då man avgör om det finns skäl att tvivla på att en viss händelse inträffat. Uttrycket utom rimligt tvivel ska tolkas som att det framstår som praktiskt ta

sektion V: psykologi i domstolen 409 get uteslutet att den åtalade är oskyldig. Målsättningen är alltså inte att nå en siffermässigt preciserad sannolikhet för att en viss händelse inträffat, utan att avgöra om det är ställt utom rimligt tvivel att händelsen inträffat så som åklagaren påstår. Kärnan i metoden är att åklagarens gärningsbeskrivning ses som en hypotes, vilken testas mot de bevis och omständigheter som finns i målet. Poängen med att pröva hypotesen (gärningsbeskrivningen) är att avgöra om den är riktig i bemärkelsen att det är orimligt att tvivla på att det gick till så som föreslås i gärningsbeskrivningen. Ett viktigt steg i arbetet med att testa hypotesens hållbarhet är att ställa upp alternativa hypoteser och undersöka i vilken mån dessa kan falsifieras (se kapitel 3). Ett exempel på en alternativ hypotes är att någon annan än den tilltalade utfört brottet. Om det finns en eller flera alternativa hypoteser som inte kan falsifieras så uppstår naturligtvis tvivel kring riktigheten i åklagarens gärningsbeskrivning, och den tilltalade bör därför frikännas. En alternativ hypotes kan inte vara av vilket slag som helst, utan den måste vara rimlig och länkad till åklagarens gärningsbeskrivning. Med detta avses att den måste vara förenlig med fakta i målet (t.ex. att personen X har bragts om livet). Däremot ska den byta ut en central bit i åklagarens gärningsbeskrivning (t.ex. att det var person A som utförde dådet) mot en annan hypotes (t.ex. att det var någon annan än A som utförde dådet). Den hypotestestande metoden förespråkar visserligen att bevisvärderingen genomförs systematiskt men inte att det sker på det närmast mekaniska sätt som de logiska metoderna föreslår. (För mer om den hypotestestande metoden, se kapitel 21.) Psykologiska (kognitiva) modeller Det har gjorts flera försök att utifrån ett psykologiskt perspektiv beskriva de processer som äger rum vid bevisvärdering i domstol (Jackson, 1996). Kärnan i de olika modeller som har presenterats är en och samma, nämligen att åklagarens gärningsbeskrivning betraktas som en berättelse (ett narrativ ). Gemensamt är också att modellerna strävar efter att försöka precisera de psykologiska mekanismer som är verksamma vid konstruktionen och utvärderingen av åklagarens berättelse. En av de första modellerna presenterades av de amerikanska forskarna Bennet och Feldman (1981). De utgick från antagandet att det som fäller avgörandet i domstolsförhandlingar är om ledamöterna upplever berättelsen (gärningsbeskrivningen) som övertygande eller ej, inte hur ledamöterna viktar och summerar enskilda bevis. Några år senare presenterade Pennington och Hastie (1986) en mer utvecklad variant av psykologisk modell för bevisvärdering, den s.k. berättelsemodellen (från engelskans story model ). Berättelsemodellen bedöms vara den mest sofistikerade av de psykologiska modellerna (Levett m.fl., 2005), och den utgör därför kärnan i detta kapitel. Dessutom uppmärksammas även det förarbete som gjordes av Bennet och Feldman, liksom den alternativa modell som utvecklats av nederländska forskare under namnet anchored narratives (Wagenaar, van Koppen & Crombag, 1993). Det finns en grundläggande skillnad mellan de metoder som har beskrivits ovan och berättelsemodellen: De förra gör anspråk på att säga något om hur bevisvärdering bör gå till (dvs. de är föreskrivande metoder), medan berättelsemodellen i stället gör anspråk på att säga något om hur bevisvärdering i domstol faktiskt går till (dvs. den är en beskrivande modell). Berättelsemodellen I detta avsnitt beskrivs de viktigaste inslagen i berättelsemodellen och de tre huvudsakliga informationskällor som används för att utvärdera och konstruera en berättelse.

410 Kapitel 22: Psykologiska perspektiv på bevisvärdering Modellens grunddrag och konsekvenser Berättelsemodellens utgångspunkt är psykologisk kunskap om hur människor går till väga då de tar del av komplicerad information, sådan som kräver mental representation och organisering för att bli begriplig. Om informationen utgörs av flera relaterade delar så finns en stark och naturlig strävan efter att förstå hur det hela hänger ihop. För att skapa en meningsfull helhet konstruerar vi ofta en slags berättelse. Mot bakgrund av psykologisk forskning kan man faktiskt påstå att människans kognitiva apparat närmast är specialdesignad för att förstå, lagra och återge information i form av berättelser (Schank, 1982). De bevis som presenteras i domstol är bra exempel på information som kräver både mental representation och organisation, och det är därför meningsfullt att analysera bevisvärdering i termer av berättelser (Bennet & Feldman, 1981; Pennington & Hastie, 1986). Modellens namn har alltså sin grund i ett synsätt där brottmålsprocessens kärna utgörs av den berättelse som åklagaren presenterar (dvs. själva gärningsbeskrivningen), den alternativa berättelse som försvaret ofta presenterar och domstolens bedömning av hur bevisad åklagarens berättelse är. Åklagarens berättelse, och i vilken grad den anses bevisad, är naturligtvis en direkt spegling av kvaliteten på den polisutredning som föregått åklagarens beslut att väcka åtal (se kapitel 8). Mycket av forskningen kring berättelsemodellen har fokuserat på hur det går till då domstolens ledamöter utvärderar de berättelser som presenteras, samt hur de själva konstruerar berättelser utifrån de bevis som presenteras (Levett m.fl., 2005). Man har identifierat tre typer av kunskaps- eller informationskällor som är särskilt relevanta i detta sammanhang: (1) de bevis som presenteras inför rätten, (2) specifika personliga erfarenheter och personlig kunskap om mål och händelser av det slag som behandlas (erfarenhetssatser) och (3) de kriterier som utmärker en övertygande berättelse. Nedan uppmärksammas dessa tre källor och de problem som finns förknippade med dem. Källa 1: bevisen i målet De bevis som presenteras i ett mål bildar sällan på egen hand en sammanhängande berättelse. Det kan t.ex. vara så att olika vittnen sett olika delar av ett händelseförlopp, och även om dessa pusslas samman så återstår luckor. Dessutom presenteras de olika bevisen inte alltid i kronologisk ordning. Dessa faktorer bidrar till att domstolens ledamöter själva måste spela en aktiv roll vid konstruerandet av berättelser. Ledamöterna utgår naturligtvis från de bevis som presenteras, men dessa måste sedan struktureras om och placeras in på rätt plats i den berättelse som växer fram. Eventuella luckor i berättelsen kan hanteras på olika sätt. Är de uppenbara identifieras de naturligtvis lätt och underminerar berättelsens värde. Är de mindre uppenbara, eller upplevs de som mindre önskvärda, har människor ofta inga större svårigheter att lösa detta problem. Mot bakgrund av den bevisning som finns kan vi t.ex. dra slutsatser om vad som troligtvis har hänt. Andra liknande situationer kan också användas som mall, och vi kan söka i vårt minne efter hur det brukar gå till (jämför scripts, se kapitel 5). Psykologisk forskning visar att människor har en stark tendens att gå bortom den information som finns given. Ett exempel: g En god vän berättar att han förra onsdagen var på en fotbollsmatch i Göteborg, och att han där omgavs av jublande fans i blåvita halsdukar. Det ligger då nära till hands att du sluter dig till och i ett senare skede minns det hela som att din vän sett IFK Göteborg spela på Ullevi, och att IFK vann matchen. Med andra ord så går din slutledning utöver den information som premisserna bjuder. En rättsligt mer relevant illustration av samma fenomen presenterades av de amerikanska forskarna Pennington och Hastie (1986), som lät en större grupp potentiella jurymedlemmar ta del av en filmatisering av en verklig rättegång. Olika jurymedlemmar kom, utifrån exakt samma underlag, fram till olika domar (t.ex. mord, dråp och självförsvar). Detta är i sig inte förvånande,

sektion V: psykologi i domstolen 411 utan det verkligt anmärkningsvärda visade sig då deltagarna ombads argumentera för sin dom, dvs. redogöra för vad de ansåg hade inträffat. Resultatet visade att sättet de valt att konstruera sin berättelse på var systematiskt relaterat till den dom de förespråkade. Skillnaderna mellan berättelserna var dock inte begränsade till att bevisen värderats olika, utan utgjordes också av olika slutsatser kring vad de inblandade gjort, tänkt, avsett etc. Den information som hade sitt ursprung i personernas egna slutsatser, och som alltså inte framgick av filmen, utgjorde inte mindre än 45 procent av den berättelse som de baserade sin dom på. Kort sagt spelade subjektiva komponenter en betydande roll för konstruktionen av berättelser. Om människor själva, genom egna slutsatser, kan generera nästan hälften av sina berättelser, är det inte förvånande att ett och samma bevisunderlag kan mynna ut i många olika berättelser och därmed flera olika domslut. Resultatet av Penningtons och Hasties studie pekar direkt på ett av berättelsemodellens mer centrala antaganden, nämligen att ett bevis endast får mening och värde om det ses i ljuset av en sammanhängande berättelse. Berättelsen, som är central för själva bevisvärderingen, kan i sin tur till vissa delar komma att utgöras av subjektiva slutsatser om vad som inträffat. Rättspsykologisk forskning visar också att de bevis som presenterats tidigt tenderar att få större genomslag än de som presenteras senare, en s.k. primacy effect (Pennington & Hastie, 1988; 1993; se även kapitel 5). Exempelvis visade Schum (1993) att nästan hälften av en grupp potentiella jurymedlemmar som fick ta del av ett vittnesmål som gick emot tidigare presenterad bevisning valde att antingen ignorera vittnesmålet eller att omtolka det, så att det i stället kom att tala för den redan inslagna linjen. Schum tolkade utfallet av sin studie som stöd för att tidigt presenterade bevis är avgörande för tolkningen och värderingen av bevis som presenteras i ett senare skede. Dessa forskningsresultat kastar ljus på en av de få allmänna riktlinjer som finns för domstolens bevisvärdering, nämligen att denna inte får grundas på en totalvärdering av det material som finns i det aktuella målet utan att varje presenterat bevis ska värderas för sig. Tillspetsat utgår berättelsemodellen ifrån att bevisens värde bestäms i ljuset av berättelsen (gärningsbeskrivningen), medan de lagförarbeten som finns om svenska domares förpliktelser säger att berättelsens (gärningsbeskrivningens) värde ska bestämmas via en bedömning av de enskilda bevisen. Forskning visar att berättelsens mest grundläggande struktur ofta läggs upp på ett mycket tidigt skede, och att denna struktur sedan används aktivt för att tolka och värdera de olika bevis som presenteras (Studebaker & Penrod, 2005). Mot bakgrund av rättspsykologisk forskning kan man alltså kraftigt ifrågasätta att respektive bevis verkligen värderas var för sig. I stället ger forskningen stöd för att respektive bevis får mening och värde inom ramen för en berättelse, och att slutbedömningen baseras på ett totalintryck (Pennington & Hastie, 1986; 1988). Källa 2: erfarenhetssatser Den andra informationskällan med relevans för konstruktion och utvärdering av berättelser är de personliga erfarenheter och kunskaper som domstolens ledamöter har om verkligheten i allmänhet och mål av det aktuella slaget i synnerhet. Dessa erfarenheter och kunskaper går under namnet erfarenhetssatser. Erfarenhetssatser används för att bedöma om relevanta bevis (t.ex. ett vittnesmål) faktiskt bevisar förekomsten av ett rättsfaktum (t.ex. att en person blivit misshandlad). I sin enklaste form kan erfarenhetssatser beskrivas som kunskap om hur två omständigheter normalt sett är relaterade till varandra, t.ex. att ett mycket kraftigt slag med ett järnrör mot en överarm orsakar skador av typen x. Erfarenhetssatsen säger då att om det finns skador av typen x, kan vi anta att slaget med röret varit mycket kraftigt. Just den här delen av berättelsemodellen har specialstuderats av holländska forskare, som presenterat en variant på modellen kallad anchored narratives (Wagenaar, van Koppen & Crombag, 1993). Centralt för anchored narrati

412 Kapitel 22: Psykologiska perspektiv på bevisvärdering ves är att ett bevis vilket det än må vara endast tillmäts värde om man kan förankra det, eller finna stöd för det, i en generell regel. Kvaliteten på dessa generella regler, eller erfarenhetssatser, har avgörande betydelse för själva bevisvärderingen. Om ett bevis förankras i en säker (dvs. empiriskt väl underbyggd) regel, så bidrar detta alltså positivt till bevisvärderingens säkerhet, men om det förankras i en osäker (dvs. empiriskt tveksam) regel, så bidrar detta negativt. De flesta av de regler domare använder för att förankra bevis är sannolikt säkra (t.ex. att utfallet av ett DNA-test genomfört av Statens Kriminaltekniska Laboratorium är att lita på ). Men det finns också tveksamma förankringsregler i omlopp, och både utländska och svenska studier visar att vissa av de regler som används vid utvärdering av utsagor från målsägande och vittnen är extra problematiska. Några exempel på tveksamma förankringsregler är att poliser är bättre vittnen än övriga (Wagenaar et al., 1993), simultana vittneskonfrontationer är de mest tillförlitliga (Granhag, Strömwall & Hartwig, 2005; se även kapitel 14), om ett vittne berättar samma sak vid olika förhörstillfällen talar det för att utsagan är tillförlitlig (Strömwall & Granhag, 2003), och om två eller fler vittnen berättar samma sak bör deras utsagor tillmätas en hög grad av tillförlitlighet (Wagenaar & Crombag, 2005). (För mer om problem kring att bedöma utsagors tillförlitlighet, se kapitel 20.) Källa 3: kriterier för en övertygande berättelse Den tredje informationskällan med relevans för konstruktion och utvärdering av berättelser är de uppfattningar som domare har om vad som kännetecknar en övertygande berättelse. Forskarna Bennet och Feldman (1981) var tidigt ute med att studera betydelsen av berättelser i rättsliga sammanhang och inriktade sig bland annat på vad som utmärker övertygande berättelser. I en inflytelserik studie ombads hälften av en större grupp studenter att muntligt berätta en sann (självupplevd) historia, medan den andra hälften ombads att berätta en påhittad historia. Efter varje berättelse skulle övriga studenter försöka avgöra om den historia de precis lyssnat till var sann eller fabricerad. Resultatet visade att studenterna gissade rätt ungefär lika ofta som de gissade fel, vilket är ett intressant resultat i sig. Studiens bidrag till utvecklingen av berättelsemodellen var dock att de berättelser som accepterades som sanna alla bar gemensamma drag, och att dessa drag saknades i de historier som bedömdes som fabricerade. Mer precist utmärktes de berättelser som bedömdes som sanna (utan att nödvändigtvis vara det) av att det gick lätt att identifiera den centrala handlingen, och att det fanns ett sammanhang som gav naturliga och sannolika förklaringar till varför de inblandade agerade som de gjorde. Rättspsykologiska forskare har sedan Bennet och Feldmans klassiska studie lagt mycket kraft på att studera vad som är viktigt, eller till och med nödvändigt, för att en berättelse ska framstå som övertygande. Det har visat sig att listan över relevanta faktorer är lång (Levett m.fl., 2005). Här presenteras de sex viktigaste faktorerna som påverkar i vilken grad en berättelse bedöms som övertygande: 1. Berättelsen måste täcka alla eller de allra flesta av de bevis som presenterats i målet. Ju fler bevis berättelsen täcker, och därmed skänker mening till, desto mer övertygande framstår den. 2. Berättelsen måste stämma överens med de fakta som finns i målet. Den får med andra ord inte innehålla inre motsägelser eller motsäga något bevis. 3. Berättelsen måste vara rimlig; dvs. den får inte strida mot det sannolika. 4. Berättelsen måste uppfylla kraven på fullständighet. Den får alltså inte sakna något väsentligt led i händelseförloppets utveckling. Helst ska alla de handlingar som ägt rum kunna förklaras av antingen fysiska orsaker ( Den svaga belysningen gjorde att hon föll... ), psykologiska orsaker ( Hans suggestion av flickan förklarar varför hon )

sektion V: psykologi i domstolen 413 eller syften ( Tanken på att bli ensam arvinge förklarar varför han ). 5. Berättelsen bedöms i regel som mer övertygande om bevisen presenterats i den naturliga kronologiska ordningen än om de presenterats i en annan ordningsföljd. 6. Berättelsen måste vara unik; dvs. det får inte finnas en alternativ berättelse som framstår som mer eller lika övertygande. Om så ändå skulle vara fallet tappar båda berättelserna i styrka (jämför den hypotestestande metoden). I sammanhanget är det viktigt att notera att det är en sak att lista faktorer som är viktiga eller nödvändiga för att en berättelse ska bedömas som övertygande, och en helt annan sak att hålla isär tillförlitliga och icke tillförlitliga berättelser (se kapitel 20). En övertygande berättelse behöver naturligtvis inte vara sann, inte heller framstår en sann berättelse nödvändigtvis som övertygande. En jämförelse visar att det här finns vissa likheter mellan berättelsemodellen och den hypotestestande metoden. Båda försöker beskriva den process som äger rum då riktigheten i åklagarens gärningsbeskrivning prövas, och därför kan faktiskt den hypotestestande metoden sägas ha anstrykning av en modell. Båda formulerar också krav som måste uppfyllas för att åklagarens gärningsbeskrivning ska accepteras som övertygande, och båda poängterar betydelsen av att styrkan i alternativa berättelser värderas. Berättelsemodellen utmärks dock av att den i högre grad betonar betydelsen av själva berättelsen, och att den preciserar de krav som en övertygande berättelse måste uppfylla. Det är värt att understryka att berättelsemodellen är just en modell över bevisvärderingen, där dess värde ligger i att den erbjuder ett verktyg för att förstå och analysera juridiskt beslutsfattande. Psykologiska faktorer med relevans för bevisvärdering Den roll som psykologiska faktorer spelar för bevisvärdering är inte begränsad till hur man konstruerar berättelser och utifrån dessa bedömer värdet av olika bevis. I detta avsnitt uppmärksammas ett urval av de psykologiska faktorer som enligt både allmänmänskliga ideal och processrättsliga principer för saklighet och objektivitet inte borde men ändå har visat sig påverka hur bevis värderas. I sammanhanget bör noteras att det mesta av den internationella forskningen på området har använt sig av s.k. mock jurors (personer utan juridisk skolning) som försöksdeltagare. I de flesta studier anses dessa personer representera potentiella jurymedlemmar. Men att överföra fynden från dessa studier till svenska förhållanden är inte oproblematiskt, eftersom jurygrupper inte förekommer i det svenska rättsväsendet (förutom med sällsynta undantag, t.ex. tryckfrihetsmål). Resultaten är dock relevanta, eftersom lekmän verkar som nämndemän i svenska domstolar. Presentationsformatets betydelse En av de mer grundläggande processrättsliga principerna i Sverige är den s.k. muntlighetsprincipen, vilken innebär att allt processmaterial ska läggas fram muntligen vid en huvudförhandling i domstol (Bylander 2006; Bylander & Lindblom, 2005). Med andra ord ska t.ex. vittnen uppträda fysiskt i domstolen. Men även om så oftast sker händer det att domstolen får ta del av vittnesbevisning i andra presentationsformer, som via ett telefonförhör, via ett videoförhör som hölls under förundersökningen eller via videolänk (då vittnet inte anses behöva infinna sig i själva rättssalen). En liknande situation uppstår då någon av parterna (oftast åklagaren) väljer att försöka rekonstruera ett händelseförlopp som är centralt för målet. Domstolens ledamöter kan då få lyssna till hur någon sakkunnig verbalt rekonstruerar förloppet (t.ex. en expert på badkarsolyckor), men parten kan också välja helt

414 Kapitel 22: Psykologiska perspektiv på bevisvärdering andra presentationsformer för sin rekonstruktion, t.ex. video eller datoranimering. Rättspsykologisk forskning visar att ett och samma material kommunicerat i olika presentationsformer mycket väl kan uppfattas och bedömas helt olika. Därför redovisas i denna del av kapitlet delar av forskningen kring presentationsformatets betydelse (Granhag & Landström, 2005). Mot bakgrund av grundläggande psykologisk forskning finns goda anledningar att förvänta sig att visuella presentationsformer som film och datoranimeringar har ett starkare genomslag än muntliga och skriftliga presentationsformer. Forskning inom kognitiv psykologi har t.ex. visat att människor i regel har bättre minne av bilder (t.ex. skisser och fotografier) än av ord som de fått läsa eller lyssna till (Paivio, Philpchalk & Rowe, 1975). Studier med mer rättslig inriktning har visat att brottsplatsfotografier och videorekonstruktioner väcker starkare känslomässiga reaktioner än muntliga beskrivningar av samma plats eller händelseförlopp (McAuliff, Nemeth, Bornstein & Penrod, 2003). Livfulla presentationsformer som video och detaljerade animeringar inte bara fångar och behåller människors uppmärksamhet. De ger också en god känsla för rum och tid, vilket bidrar till att dessa presentationsformer väcker starka känslomässiga reaktioner. Känslors roll och betydelse kommer att diskuteras mer utförligt senare i kapitlet. Att presentationsformen är en faktor som påverkar vårt minne och våra bedömningar av information som vi tar del av har länge varit känt inom psykologin, men det är först på senare som man utfört forskning med tydlig rättslig relevans. Strömwall och Granhag (2003) fann att försöksdeltagare som enbart fått läsa ett vittnesmål upplevde det som mindre detaljrikt och fullständigt än de deltagare som hade fått se en videoinspelning eller lyssna på en bandupptagning av exakt samma vittnesmål. Kort sagt bedömde de som sett videon eller hört ljudupptagningen vittnesmålet klart mer positivt, jämfört med dem som endast fått läsa vittnesmålet. Landström, Granhag och Hartwig (2005) placerade juridikstuderande i en domstolsliknande situation, där de antingen fick se och höra ett vittne som uppträdde live (dvs. var fysiskt närvarande) eller ta del av samma vittnesmål via video. Studien visade att de som sett vittnet live hade en mer positiv inställning till vittnets trovärdighet. Ett annat resultat med betydelse för bevisvärdering var att de som tagit del av vittnesmålet live dessutom upplevde att de hade ett bättre minne av det. En närmare analys visade dock att det inte fanns några skillnader i faktisk minnesprestation mellan grupperna. Det närvarande vittnet gjorde med andra ord ett starkare intryck. Barns vittnesmål är ett annat angeläget område där man kartlagt betydelsen av olika presentationsformer. För det första har man i ett flertal studier funnit att barn som vittnar via videolänk är mer avslappnade. Därför kan de lämna mer fullständiga vittnesmål än barn som vittnar live i rättssalen (se t.ex. Saywitz & Nathansson, 1993). För det andra har det visat sig att risken för att yngre barn (5 6 år) ska falla offer för ledande frågor (i den mån sådana ställs) är mindre då de ges chans att vittna via videolänk (Goodman m.fl., 1998; se även kapitel 15). För det tredje har man funnit att barn som vittnar direkt i rättssalen tenderar att bedömas som mer trovärdiga och korrekta än barn som vittnar via videolänk (Swim m.fl., 1993; Tobey m.fl., 1995). Detta resultat får stöd av annan forskning som visar att ett barns vittnesmål uppfattas som mer tillförlitligt när barnet varit fysiskt närvarande än då det vittnat via video (Ross m.fl., 1994; Landström, Granhag & Hartwig, 2007). Att barn som vittnar via videolänk bedöms mer ofördelaktigt än barn som vittnar live är naturligtvis ett potentiellt problem. Auktoriteter inom området menar dock att även om upplevelsen av barnets trovärdighet undermineras något av att det vittnar via videolänk, kan det totala utfallet ändå vara till barnets fördel eftersom barnet slipper de stressande upplevelserna i rättssalen (Goodman m.fl., 1998). I sammanhanget bör påpekas att det för svenska förhållanden är mycket sällsynt att barn under 14 15 år finns med under själva domstolsförhandlingarna, utan yngre barns vittnesmål läggs i stället fram genom videoinspelade polisförhör. Det finns i dag flera studier som visar att det

sektion V: psykologi i domstolen 415 sätt som förhör filmas på påverkar bedömningar av den förhördes trovärdighet. Den amerikanske forskaren Daniel Lassiter har via en omfattande serie studier visat att personer som tar del av ett förhör där en misstänkt erkänner ett brott tenderar att se erkännandet som mer frivilligt och tillförlitligt om kamerafokus ligger enbart på den misstänkte än om fokus ligger både på den misstänkte och på förhörsledaren (Lassiter, 2004; Lassiter, Geers, Munhall, Handley & Beers, 2001; Lassiter, et al., 2002). Lassiters rekommendation är därför att alltid spela in förhör så att man ser både den förhörde och förhörsledaren, för att på så vis tydliggöra eventuella påtryckningar som sker under förhöret. En annan aspekt av inspelningsformatet är avståndet mellan kameran och den som intervjuas, och speciellt har man här studerat effekterna på bedömningar av barns vittnesmål. Generellt sett visar forskningen att barn som visas i närbild (från axlarna och uppåt) bedöms som mindre trovärdiga än barn som visas på halvdistans (Westcott, Clifford & Davies, 1991) eller på långt håll (Landström & Granhag, under tryckning). Förklaringen till dessa resultat tros ligga i att de som tar del av närbilderna tenderar att fokusera mer på barnets ansikte och där plocka upp signaler som tyder på ansträngning, oro, nervositet etc. Dessa signaler inverkar i sin tur negativt på bedömningen av trovärdighet. Forskningsresultaten kring effekterna av kamerans fokus och avstånd visar att de som arbetar med policyfrågor kring standardisering av inspelningsprocedurer i polisförhör och i rättssalen bör konsultera rättspsykologisk forskning (Landström, 2008). Enligt beslutade men ännu inte genomförda rättegångsreformer ska ljud- och bilddokumentation av förhör i svensk domstol komma att bli regel, vilket gör dessa frågor hög aktuella. Avslutningsvis finns det anledning att uppmärksamma ytterligare en aspekt av presentationsformatet, nämligen manipulation av rekonstruktioner. Ett illustrativt exempel på detta förekom i det rättsliga efterspelet till de s.k. EUkravallerna i Göteborg sommaren 2001. En av svårigheterna bestod i att avgöra vad som hände vid Vasaplatsen, där demonstranten Hannes Westberg skottskadades svårt av en polis. För att försöka få grepp om händelsen användes dokumentärt filmmaterial som tagits av både privatpersoner och yrkesfotografer. Journalisterna Jan Josefsson och Hannes Råstam visade i SVTs Uppdrag granskning att den film som åklagaren använde i åtalet mot Westberg hade redigerats under förundersökningens gång. Den kom att utgöras av snabba klipp mellan olika platser och hade redigerats på ett sätt som ökade förvirringen kring skeendet. Dessutom hade en ljudsekvens från ett helt annat tillfälle lagts på den filmsekvens som visade när Westberg sköts, där tyska slagord skanderades mot polisen. På så vis dramatiserades verkligheten, och den rådande hotbilden förstärktes. Samma film användes då överåklagaren valde att lägga ned förundersökningen mot de poliser som var inblandade i skjutningen, mot bakgrund av att de handlat i nödvärn. Yttre press och inre känslor Man får lätt uppfattningen att domstolsförhandlingar inte har med känslor att göra. Termer som rekvisit, prejudikat och bevisrättsdoktrin för inte omedelbart tanken till det subjektiva och känslomässiga, utan snarare till det objektiva och analytiska. Det krävs dock inga djupare funderingar för att inse att det bakom en domstolsförhandling ofta finns en allvarlig konflikt en konflikt som kan utlösa mycket starka känslor (se även kapitel 27 och 28). Det är inte bara parterna som kan bli känslomässigt engagerade utan rimligen också domarna. I detta avsnitt beskrivs närmare vilka känslor som kan väckas, hur detta kan gå till, samt hur känslorna kan påverka bevisvärderingen och bedömningens slutresultat i form av domstolens dom. Det finns flera olika anledningar till att en domare skulle kunna vara känslomässigt påverkad. Känslor kan väckas antingen före eller under själva förhandlingen. Skälen till att någon skulle vara känslomässigt påverkad redan i förväg kan variera från rent privata till att en intensiv mediabevakning bidragit till piska upp ett speciellt stämningsläge (se kapitel 23). Effekterna av medias bevakning är naturligtvis mycket svåra att

416 Kapitel 22: Psykologiska perspektiv på bevisvärdering bestämma, men det vore närmast osannolikt att inte domstolens ledamöter skulle ha påverkats av det tryck som rådde i samband med t.ex. styckmordet på Catrine Da Costa, Knutbyhärvan och morden på statsminister Olof Palme och utrikesminister Anna Lindh. Resultat från amerikanska studier av s.k. pretrial publicity (dvs. mediabevakning inför en rättegång) är problematiska att överföra till svenska förhållanden utan jury, men det kan det ändå vara värt att notera att en jury som på förhand exponerats för negativ information om den tilltalade (t.ex. i form av mediareportage) är klart mer benägen att fälla honom eller henne, jämfört med en jury som inte fått samma negativa information (Steblay m.fl., 1999). Ett konkret exempel på detta finns att hämta från en studie genomförd av Christina Studebaker och hennes kollegor (2000) kring potentiella jurymedlemmars uppfattningar om skuldfrågan i det bombdåd som ägde rum 1995 i Oklahoma City. Resultatet visade att uppfattningarna om den misstänkte Timothy McVeighs skuld varierade kraftigt beroende på var de tillfrågade bodde. Av de tillfrågade som bodde i delstaten Oklahoma, och som hade exponerats för omfattande negativ mediarapportering om McVeigh, svarade 50 procent att de var absolut säkra på att McVeigh var skyldig till dådet. Av de tillfrågade som bodde i Denver, där medias bevakning varit klart mindre intensiv, svarade endast 18 procent att de var absolut säkra på McVeighs skuld. Studien visade också att ju mer känslomässigt påverkade personerna hade blivit av bombdådet, desto mer säkra var de på att McVeigh var skyldig. Starka önskemål om att finna en skyldig kan alltså leda till benägenheten att anse att en utpekad tänkbar gärningsman verkligen är den skyldige (jämför kapitel 8). Även om känslor alltså kan väckas redan på förhand, är det förmodligen vanligare att de väcks under själva förhandlingarna. Det kan finnas flera olika källor till känslor under en rättegång, som berättelser från målsägande (t.ex. ett våldtäktsoffers känslomässiga beskrivning av sitt lidande), vittnesbörd från offrens anhöriga (som när anhöriga till de två mördade poliserna i Malexander uttryckte sin vrede och sorg i rättssalen) eller detaljer i de bevis som presenteras (t.ex. upprörande fotografier från en brottsplats). Nedan redogörs för ett par av de mest centrala fynden i forskningen kring hur olika känslor påverkar rättsliga bedömningar. Forskare har studerat effekterna av emotionella reaktioner på bevis som omfattar obehagliga detaljer. Sådana studier kan gå till så att en grupp personer får ta del av ett textavsnitt som beskriver ett mordoffers skador, medan en annan grupp får se detaljerade och obehagliga fotografier på samma offer. Den bakomliggande hypotesen är att de emotionella reaktionerna, som antas väckas i högre grad av fotografier än av text, kommer att störa de rationella delarna av beslutsprocessen och på så vis underminera personens förmåga att koppla rätt värde till det aktuella beviset. Det finns flera forskningsresultat som ger stöd för den hypotesen. Ett exempel är en studie av Douglas, Lyon och Ogloff (1997) som visade att de personer som fått se detaljerade fotografier av ett mordoffer var mer benägna att se den tilltalade som skyldig, jämfört med dem som inte fått se fotografier på den döde. Studien är extra intressant eftersom den också visade att de som fått se fotografier rapporterade att de varken borde ha eller hade påverkats av fotografierna. I stället hävdade de att de hade agerat på ett rättvist och sakligt sätt gentemot den tilltalade. En uppföljande svensk studie av Angela Ahola och hennes kollegor visade att de bedömare som sett fotografier på ett brottsoffers skador var benägna att döma ut längre straff än de som inte som inte fått se samma fotografier, fastän de i övrigt hade erbjudits exakt samma bakgrundsinformation (Ahola, Hellström & Christianson, 2007). Andra studier inom samma forskningsspår visar att personer som tagit del av bevis som visar obehagliga detaljer i brottmål har en lägre tröskel för att acceptera en gärningsbeskrivning utom rimligt tvivel (Kassin & Garfield, 1991; Bright & Goodman-Delahunty, 2006). I civilmål har de också en tendens att utdöma högre skadestånd till ett offer än de som tagit del av samma bevis presenterade på ett mer neutralt sätt (se t.ex. Whalen & Blanchard, 1982). Man har också funnit att personer som försatts i negativ

sektion V: psykologi i domstolen 417 sinnesstämning på grund av bevisens framställning är bättre på att upptäcka motsägelser inom ett vittnesmål än personer som befinner sig i neutral sinnesstämning (Semmler & Brewer, 2002). Resultatet tyder på att personer i negativ stämning gör en mer noggrann analys av vittnesmålet, vilket rimmar väl med forskning som visat ett samband mellan negativ sinnesstämning och mer djupgående kognitiv informationsbearbetning (se kapitel 5). Noteras bör att även om det i dag finns studier som pekar mot en benägenhet att koppla ett högre värde till bevis som redovisas med obehagliga detaljer, så är studierna än så länge relativt få, och resultaten måste därför ses som preliminära. Inom ytterligare ett forskningsspår har man studerat hur de känslor som väcks i en viss situation kan leva kvar och påverka den informationsbearbetning som sker i en helt annan situation (Lerner & Keltner, 2000). I en studie fann Goldberg, Lerner och Tetlock (1999) t.ex. att deltagarnas benägenhet att tillskriva någon ansvar i ett civilrättsligt mål, och strängheten i sanktionen de utdömde, påverkades av de känslor som hade väckts av en händelse de tidigare läst om. Ju starkare ilska som väckts av det tidigare fallet, desto mer villiga var deltagarna att göra en skadevållare ansvarig i det andra helt orelaterade målet. Forskningsfynd av denna typ tyder alltså på att rättsliga bedömningar kan påverkas inte bara av känslor som väcks i omedelbart samband med den aktuella rättegången, utan även av sådana som bedömaren bär med sig sedan tidigare. Effekter av sociala stereotyper Som har diskuterats i kapitel 6 är människors bedömningar mycket känsliga för olika typer av social påverkan. I detta avsnitt ges exempel på olika sociala stereotyper som visat sig påverka rättsliga bedömningar. Typiska och icke typiska offerreaktioner Inom ett intressant forskningsspår har man studerat hur bedömningar av brottsoffers trovärdighet påverkas av de känslouttryck som offret uppvisar (Rose, Nadler & Clark, 2006; Winkel & Koppelaar, 1991). I en studie av ett norskt forskarteam användes tre olika videoinspelningar där ett kvinnligt våldtäktsoffer berättade om vad hon utsatts för (Kaufmann m.fl., 2003). I den första versionen var hennes känsloutspel relativt neutralt, i den andra versionen stämde utspelet överens med den gängse uppfattningen om ett våldtäktsoffers reaktioner (hon såg upprörd ut och grät), och i den tredje versionen bröt utspelet mot samma uppfattning (hon såg avslappnad ut och log). Det ska noteras att hennes berättelse var ordagrant identisk i de tre versionerna. Resultaten visade att hon bedömdes som mest trovärdig av dem som sett henne agera i enlighet med rådande förväntningar, och som minst trovärdig av dem som sett henne bryta mot förväntningarna. Intressant var också att de som sett den neutrala versionen eller sett när kvinnan bröt mot förväntningarna bedömde hennes trovärdighet som lägre än personer som bara fått läsa en utskrift av hennes vittnesmål. Studiens resultat nyanserar alltså det tidigare diskuterade fyndet att videoframställningar har ett starkare och mer positivt genomslag än text. Denna princip gäller endast förutsatt att den person som visas på video agerar i enlighet med de förväntningar som finns. Om så inte sker kan effekten bli den motsatta. I en uppföljande studie visades de tre videoversionerna för en grupp norska domare (Wessel m.fl., 2006). Resultatet visade att domarnas trovärdighetsbedömningar inte i någon större utsträckning skiljde sig mellan de olika versionerna. Ellen Wessel och hennes medarbetare har två förklaringar till detta resultat. För det första menar de att domare är relativt vana vid att se offer agera med begränsat eller obefintligt känslomässigt utspel. Med andra ord verkar stereotypa uppfattningar kring ett verkligt offers reaktioner inte vara lika spridda hos domare som hos lekmän. För det andra menar man att domare, i sin juridiska expertroll, är skickligare än lekmän på att skilja mellan relevant (i detta fall vad offret faktiskt berättar) och irrelevant information (i detta fall offrets emotionella reaktioner). Resultatet belyser frågan om lekmän (t.ex. nämndemän) dömer annorlunda än jurist

418 Kapitel 22: Psykologiska perspektiv på bevisvärdering domare. Det ger också stöd för de slutsatser som dragits av Diesen (1997) att juristdomare är mindre benägna att påverkas av ovidkommande information (t.ex. egna subjektiva upplevelser av sympati och antipati), samt att de är bättre på att bedöma relevans. Frågan om nämndemän dömer annorlunda jämfört med juristdomare behöver dock undersökas mer systematiskt. Forskning visar också att många vuxna håller sig med stereotypa uppfattningar om hur barn uppträder då de sanningsenligt berättar om något traumatiskt. Exempelvis har Gail Goodman och hennes kollegor (1992) visat att barn som utsatts för sexuella övergrepp, men som inte uppvisade något stereotypt offerbeteende (vare sig grät eller visade uppgivenhet), bedömdes som mindre trovärdiga än barn som agerade i linje med det förväntade offerbeteendet. Resultatet är alarmerande eftersom annan forskning visar att de flesta av de barn som utsatts för övergrepp agerar lugnt och sansat då de berättar om sina upplevelser (Wood, Orsak, Murphy & Cross, 1996; se även kapitel 10 och 15). Ställer man de stereotypa uppfattningar som finns om barns typiska offerbeteende mot de forskningsresultat som visar att barn blir mindre stressade då de vittnar via videolänk (Goodman et al., 1998; Orcutt et al., 2001), så ser man ett dilemma. För just dessa barn finns nämligen en ökad risk att de, mot bakgrund av vuxnas stereotypa uppfattningar, felaktigt bedöms som mindre trovärdiga. Kön och attraktivitet Naturligtvis borde inte benägenheten att fälla en tilltalad (eller straffets längd) påverkas av den tilltalades kön eller utseende. Men internationell rättspsykologisk forskning visar att det finns en tendens att för exakt samma brott utdöma hårdare straff för män än för kvinnor (Cramer, 1992). Tilltalade med ett attraktivt utseende fälls dessutom mer sällan, och om de fälls så får de ett mildare straff än tilltalade med ett mer oattraktivt utseende (Dion, 1972). Ett svenskt forskarteam har i en serie intressanta experiment granskat dessa frågor. Bland annat har man visat att tilltalade av manligt kön för exakt samma brott dömdes strängare och fick en längre straffpåföljd än tilltalade av kvinnligt kön (Ahola, Christianson & Hellström, 2006; Ahola, Hellström & Christianson, 2007). Deras forskning visar också att den här könsdiskrimineringen var mer påtaglig vid brott av grövre natur (t.ex. mord) än vid brott av mindre allvarlig natur (t.ex. stöld). Ett uppföljande experiment utfört på olika grupper inom rättsväsendet visade flera anmärkningsvärda tendenser. Bland annat var grupper som poliser och åklagare strängare i sina bedömningar av män än kvinnor ( male-penalty effect ). Domare och nämndemän var också strängare i sina bedömningar av tilltalade med samma kön som de själva ( same-sex-penalty effect ). Den s.k. malepenalty -effekten kan rimligtvis förklaras utifrån att kvinnor betraktas som mindre aggressiva och därför inte lika kapabla till uppsåtliga brott som män, och att när kvinnor väl begår brott ligger det därför närmare till hands att åberopa förmildrade omständigheter. Varför man är hårdare i sina bedömningar av tilltalade med samma kön som det egna är svårare att förklara och kräver mer forskning. Möjligtvis kan effekten förklaras utifrån en tvåstegsprocedur, där man (1) upplever det som lättare att förstå och identifiera sig med personer med samma kön som man själv, men (2) också vinnlägger sig om att detta inte får slå igenom på själva bedömningen och därför i stället överkompenserar, vilket resulterar i en extra hård bedömning. Etnisk tillhörighet Det är sedan länge känt att bedömningen av en person till viss del påverkas av den personens grupptillhörighet. Med grupptillhörighet menas här allt från kön, ålder och yrkeskategori till supportergrupper och kriminella gäng (se kapitel 6). Man kan naturligtvis fråga sig i vilken utsträckning dessa effekter av grupptillhörighet slår igenom vid bevisvärdering. Torun Lindholm (2005) har i en serie intressanta studier tagit sig an frågan hur bedömning av utsagor påverkas av vittnets etnicitet. I en av hennes senare studier visades att etnisk tillhörighet inte spelade någon större roll för bedömningen av tillförlitlighet och trovärdighet om vittnet hade ett relativt dåligt minne av den ak

sektion V: psykologi i domstolen 419 tuella händelsen. Däremot uppfattades de etniskt svenska vittnen som hade ett gott minne av händelsen som klart mer trovärdiga än de vittnen med invandrarbakgrund som hade ett precis lika gott minne (Lindholm, 2008). Lindholm för fram två förklaringar till sitt resultat. Den ena är att bedömare, generellt sett, har negativa associationer till invandrare och därmed uppfattar dem som mindre trovärdiga. Den andra är att invandrare med annat modersmål än svenska uppvisar en högre frekvens av avbrott, tvekan, stakningar etc. när de talar, och att bedömare (felaktigt) tolkar detta som indikatorer på en låg trovärdighet. Sammantagna visar Lindholms studier att de bedömningar som görs av vittnesutsagor är exponerade för ett s.k. etnicitets-bias. Det är naturligtvis svårt att med bestämdhet uttala sig om hur, och i vilken utsträckning, detta etnicitets-bias visar sig inom det svenska rättsväsendet. Men en tämligen omfattande genomgång av Christian Diesen (2005) visar att personer med invandrarbakgrund tenderar att utsättas för negativ särbehandling i rättskedjans alla led (från att de anmäls oftare till att de behandlas sämre inom kriminalvården). När det gäller effekter av etnisk diskriminering på just bevisvärdering visar Diesens kartläggning att det tycks finnas en något förhöjd risk för invandrare att bli fällda på en utredning eller bevisning som inte räcker till för att fälla en svensk (s. 284), och att Invandrare får strängare straff än svenskar (s. 285). För mer om detta problem, se rapporten Diskriminering i rättsprocessen (Brå 2008:4). Summering I detta kapitel har valda delar av den rättspsykologiska forskning som utförts kring bevisvärdering redovisats. Bevisvärdering vid domstol går knappast till på det mekaniska vis som de logiska/matematiska metoderna förespråkar. Det finns alltså ett gap mellan bevisteori och praktik, och i detta gap ryms en uppsjö av psykologiska påverkansfaktorer. Den s.k. berättelsemodellen är en psykologiskt baserad modell med målet att beskriva hur bevisvärdering i domstol faktiskt går till. Modellen uppmärksammar de informationskällor som används när en berättelse konstrueras och utvärderas och kan användas för att identifiera potentiella svagheter hos respektive källa. Modellen preciserar också vad som krävs för att en berättelse ska uppfattas som övertygande. Berättelsemodellen har visat sig värdefull vid analys av rättsliga haverier, fram för allt när det gäller att spåra tveksamma förankringsregler för bevis (Wagenaar et al., 1993; Wagenaar & Crombag, 2005). Det finns också ett antal psykologiska påverkansfaktorer med relevans för bevisvärdering. Här har beskrivits hur presentationsformatet spelar roll för hur man upplever och bedömer muntlig bevisning, samt att valet av presentationsform kan påverka en rekonstruktions genomslag. Forskning visar att sättet att filma ett förhör kan påverka bedömningar av tillförlitlighet och trovärdighet. I sammanhanget bör noteras att det är en sak att visa att en viss presentationsform leder till ett ökat genomslag men en helt annan att visa att detta ökade genomslag skulle vara orättmätigt. Att undersöka om en viss presentationsform har för starkt eller för svagt genomslag, och därmed leder till att vissa bevis värderas orättmätigt högt eller lågt, är en framtida utmaning för forskningen. Här har också forskningsresultat kring hur känslor kan påverka rättsliga bedömningar redovisats. Känslor kan väckas både före och under själva domstolsförhandlingen, och dessa känslor kan mycket väl komma att påverka bevisvärderingen. Olika sociala stereotyper har också visat sig påverka bedömningar av trovärdighet som förväntningar kring offerbeteende och diskriminering mot bakgrund av kön, utseende och etnisk tillhörighet. Det kan noteras att det finns flera intressanta kopplingar mellan presentationsformat, känslor och sociala stereotyper. Det är t.ex. så att visuella presentationsformat inte bara väcker starkare känslor än textmaterial utan också i högre grad aktiverar stereotypa uppfattningar kring både offerbeteende