Nere på stranden vid havet var Sandvargen och Zackarina mycket upptagna, var och en med sitt. Sandvargen var upptagen med att plaska runt i vattenkanten. Det sa plosch och det sa pläsch, och han stänkte och tänkte på allt som var bra och som alla borde ha. Han plaskade kuddar som var mjuka och honung till de sjuka, gröt i sugna magar och långa, soliga dagar. Kom och stänk, Zackarina! ropade Sandvargen. Men Zackarina hade inte tid, för hon var upptagen med sin cykel. Hon försökte göra ett 274
cykellås. Tog en pinne och knöt fast i bakhjulet med hopprepet. Hon knöt de allra krångligaste knutar hon visste och drog åt. Knaaak! Pinnen gick av. Måste ha en som är starkare, tänkte hon. Sandvargen tog en paus i plaskeriet och traskade upp på stranden. Nu hade Zackarina hittat en stadigare pinne, en som säkert inte skulle gå av. Hon slog den i sanden för att pröva hur stark den var slog så att det dångade och dammade. Vad gör du? sa Sandvargen nyfiket. Vad dångar du om? Zackarina bromsade pinnen och slutade slå, rufsig och svettig, och körde ner pinnen som ett svärd i sanden. Cykeltjuvarna, sa hon. Cykeltjuvarna? sa Sandvargen. Ja, för vet du vad de gör? sa Zackarina. De tar cyklarna. Bara tar dem och stjäl dem, fast det inte är deras! Visste du det? Sandvargen sa att han hade hört talas om saken. Jag med, sa Zackarina. De sa det i radion, att det var cykeltjuvar i farten. Hon blundade men såg ändå, alldeles tydligt. Såg tjuvarna, och hur de smög. Smög sig fram genom skogen, på natten. Med ficklampor i händerna och med svarta masker för ansiktet. Hon rös till och öppnade ögonen igen. Sandvargen kliade sig bakom örat. Jag undrar, mumlade han. Undrar var jag la den. 276
Han grubblade iväg över stranden och bort till sin grotta. Zackarina hörde hur han bökade runt där inne, tjoade till och kom blixtrande tillbaka. Med sig hade han ett svart rör. Röret var rätt litet och slitet, och det såg mycket gammalt ut. Den enda i världen, sa Sandvargen och höll upp det lilla röret. Enda vad då? sa Zackarina. Tjuvkikaren, sa Sandvargen. Han satte tjuvkikaren till ena ögat och blundade med det andra. Han sa att han hade fått den av sjörövarekaptenen Trätå för så där fyrahundratio år sedan. Eller kanske det var fyrahundratolv, på en tisdag. Och med tjuvkikaren, sa han, så kunde man kika på tjuvar, skurkar, bovar och banditer. Alla tjuvar i hela världen? sa Zackarina. Sandvargen nickade javisst och vred och mixtrade med kikaren. Sa att här såg han en bankrånare i England, och där var det visst en liten äppeltjuv i Kivik. 277 Jag vill också se, sa Zackarina. Jag vill se på cykeltjuvarna. Sandvargen ställde in kikaren på cykeltjuv och räckte den till Zackarina. Hon tittade i röret. Först var det bara darriga streck och flimriga färger. Men sedan blev bilden skarpare, och nu såg hon. Såg en kille. En stor, nästan vuxen. Hade en röd tröja på sig, och han lekte med en hund. Kastade iväg en pinne, som hunden sprang och hämtade. Killen klappade hunden. Och hunden viftade på svansen. Sedan var det någonting som knakade till i tjuvkikaren, och bilden försvann. Zackarina tittade på Sandvargen. Var det där en cykeltjuv? sa hon. Sandvargen tog kikaren och skakade på den. Det skramlade om den. Hoppsan! Den gick visst helt sönder, sa han. 278
Men han hade ju en hund, sa Zackarina. Sandvargen nickade och sa att tjuvar kunde ha allt möjligt. Till och med födelsedag och pannkaka till middag och blåa slipsar med små lila streck på. Och en del hade tandvärk också. Men varför tar de saker? sa Zackarina. Vet de inte att det är förbjudet? Sandvargen gav henne en krokig blick och skrattade till. Människorna, sa han, var de konstigaste djur han visste på hela Jorden. Ibland var de helt underbara och kokade hallonsylt och sjöng sånger och lekte kurragömma med sina barn. Men ibland ibland är människorna verkligen hemska mot varandra. Ja, för ibland tar de cyklar, sa Zackarina. Hon ryckte upp pinnen ur sanden. Den var stark och stadig. Sandvargen såg på henne, och det blänkte i hans stjärneögon. Ja, ibland tar de saker från varandra, sa han. Och ibland jagar de varandra med hårda käppar och slår varandra. 279 Zackarina tittade på pinnen i sin hand. Men vad ska man göra då? sa hon. Tja, själv tänker jag fortsätta att stänka, sa Sandvargen. Stänka? sa Zackarina. Det hjälper väl inte att stänka vatten på cykeltjuvar. Hjälper nog inte att slå på dem heller, sa Sandvargen. Zackarina slängde undan pinnen. Jag ska prata med pappa, sa hon. Jag ska be att han köper ett riktigt cykellås. Hon tog cykeln och hopprepet och styrde stigen hemåt. När hon försvunnit bakom stora granen tog Sandvargen ett språng ut i havet och började plaska igen. Det sa plosch och det sa pläsch, och vattendropparna gnistrade i solen som dyrbara diamanter. Och så stänkte han stänkte kring sig så mycket han bara orkade. Stänkte nallar som var mjuka och honung till de sjuka, stänkte klokt på de dumma och 280
ljus på de skumma, tröst till de tröstlösa och hopp till de hopplösa. Stänkte lugna nätter och mätta magar. Stänkte långa lekar och många glada dagar. 281