1 Jag kom hem sent på kvällen.»hallå, Alisa, det är jag«, hörde jag på telefonsvararen.»du ring mig.«dorit hade det där tonfallet som hon bara använde för dåliga nyheter.»jag har en begravning jag måste gå på i morgon«, meddelade jag min man.»hurså, vem är det som har dött?«frågade han.»ingen aning«, svarade jag.»du och dina väninnor«, sa han och log för sig själv. Nästa morgon fann jag svaret i tidningens dödsannonser. Fejge Friman, Dorits moster, den legendariska daghemsföreståndaren, hade lämnat oss. Vid middagstid infann jag mig på begravningsplatsen i utkanten av vårt gamla kvarter. Jag upptäckte Dorit i den lilla skaran av sörjande. Hon hälsade på mig med en hastig blick. Jag svarade med en lätt antydd nickning. Sen sökte jag med blicken efter vänner från barndomen. 9
Men jag såg att det bara var jag där. Det förvånade mig inte. Sen eviga tider var det jag, den trogna anhängaren av begravningar, som alltid dök upp vid graven, som kom på besök under schivan och kom ihåg de dödas minnesdagar. Alltid inbjuden, ställer alltid upp. Vilken ironisk ära, tänkte jag. Det var kanske för att jag var veteranen bland alla kvarterets föräldralösa och kanske därför att jag, precis som min mor, alltid brukar dyka upp på begravningarna med en vallmokaka.»helenas kichl.«jag mindes kakan med ett leende. ~»Om det blir en begravning den här veckan, då följer du med mig till schivan«, sa min mor varje helg till kakan som hon tog upp ur»drömformen«,»men om vi blir bjudna på födelsedagskalas, då täcker jag dig med chokladkräm och så går vi på festen tillsammans.«varje vecka inväntade min mors vallmokaka i kylskåpet sin uppgift. Jag antar att till och med vallmokakan var medveten om vilken onjutbar skapelse den var och att också den var glad när det under den kommande veckan vare sig blev begravning eller födelsedagsfest och man till slut var tvungen att kasta den i sophinken. ~ 10
Jag återvände till verkligheten. Vid kanten av den öppna grav som väntade på Fejge, den barnlösa daghemsföreståndaren, stod Dorit, systerdottern som hade varit som en dotter för henne. Inte en tår i ögonen. Dorit Rosenfeld var, då precis som nu, vacker på ett stilla vis, hon hade tjockt kastanjebrunt hår och honungs ögon. Hon var flickan med de bästa korten på hand i kvarteret: Dorit hade inte bara en mor och en far utan också en mycket snygg bror, dessutom en moster och morbror. Det vara bara hon som hade en fullständig familj. Jag betraktade henne. Det kastanjebruna hade visserligen bleknat en aning men hon hade fortfarande håret samlat i en tjock, respektingivande fläta, och både leendet, som fick vem som helst att smälta, och honungsögonen hade hon kvar. För tio år sen hade hennes mor dött och vi hade återsetts just här, på begravningen. Vi återupptog kontakten och sen dess ses vi alltid på hennes fars dödsdag, liksom på hennes mors och hennes morbrors, Fejges mans, dödsdagar. Tre gånger om året möts vi här på begravningsplatsen och härifrån går vi sen på bio, på eftermiddagsföreställningen, bara vi två. Efteråt har Dorit alltid bråttom hem, hon bor i Emek Jesreel.»Familjefester«kallar jag våra morbida möten. Från och med idag har vi en familjefest till, från och med idag kommer vi att ses fyra gånger om året. 11
Begravningsceremonin gick mot sitt slut.»fejge återvänder till Wladek, sin man och till Itta, sin syster och till Schmulik, sin svåger hela familjen är åter samlad«, sa rabbinen och snubblade nästan på orden, så snabbt talade han, han måste vidare till ännu en begravning. Innan Fegje hade täckts av jord vara alla de sörjande försvunna. ~»Så bra vi har det och så skönt«, hörde jag åter från Fejges dragspel, och minnet återkallade överraskande en het sommarmorgon. Fejge hade samlat daghemsbarnen till rytmiklektion, barnen fick tamburiner, själv spelade hon entusiastiskt dragspel och hon hade, av alla, valt ut Chajale Fink till rollen som den lilla fisken som dansade i vattnet till musiken.»så kyler vi ned den heta ökenvinden«, sa Fejge med ett snett leende. Jag hatade rytmiken, jag hatade dragspelet, tamburinerna och också Chajale, skvallerbyttan.»psst«, viskade jag till Dorit som satt bredvid mig. Jag visste att hon var stött för att inte Fejge valt henne till rollen som den lilla fisken.»kom, vi sticker!«det gillade Dorit. ~»Dina ögon avslöjar vad du vill utan att du behöver säga något«, sa hon en gång till mig när vi redan blivit stora. 12
Hon hade alltid inbillat sig att hon kunde se igenom mig, veta vad jag tänkte, vad jag önskade mig. Jag kände en välbekant liten ilska stiga upp inom mig. ~»Kom, vi letar efter min far«, föreslog jag henne den gången. Dorit rodnade.»kom!«jag drog ut henne medan de andra barnen ställde sig upp för att dansa och vi sprang ut på gatan, förskräckta över vårt eget mod. Vi sprang över gatan där det bara var Lump-Mietek med sin halvblinda åsna som kom gående, vi lämnade lumpsamlaren och hans skräp bakom oss och landade hos El- Koslowski som försökte svalka ner affären med en gnisslande fläkt där han stod ensam vid kassan och längtansfullt väntade på kunder som inte kom.»var är min far?«frågade jag honom. Herr Koslowski teg generad och tog ner en gammal ficklampa från en hylla. Han gav den till mig och kastade en ilsken blick på Dorit. Utanför stötte vi på Lump-Mietek som girigt betraktade min ficklampa.»var är min far?«frågade jag honom också.»någonstans«, svarade han med ett tandlöst leende och sträckte ut en hand efter ficklampan.»nej, då får du den inte«, avfärdade jag honom. 13
»Klafte, fräcka unge«, skällde han. Jag hade en känsla av att han ville säga något mer, men Dorit bestämde att vi skulle springa ifrån honom. Jag drog henne mot vår lägenhet. Jag hade tänkt ut att min far kanske kom hem till oss när jag inte var där. Denna tanke behöll jag för mig själv, jag avslöjade den inte ens för Dorit. Jag sa bara till henne att min far var en sån där sorts far som gömde sig. Jag berättade inte att jag en gång hade sett honom försvinna bakom vårt hus för att skynda bort genom allén, antagligen på väg till sitt gömställe, och en gång hade jag till och med sett honom i Fejges kök. Jag var rädd att Dorit skulle säga att det var dumheter, att det inte alls kunde vara så. I stället berättade jag för henne att jag skulle leka kurragömma med min far, han skulle gömma sig och jag skulle leta, och en dag skulle jag hitta honom. Till min glädje hörde Dorit bara på utan att säga något. En dag kommer min far att dyka upp, sa jag till mig själv, trots min mors tigande, trots Dorits tigande, trots alla andras tigande, även om jag inte hade något bevis för att han existerade, även om jag inte visste hur han såg ut och inte heller visste hur jag skulle kunna känna igen honom. Jag visste bara att en dag skulle vi mötas. Men från El-Koslowski gick vi först till synagogan.»var är min far?«frågade jag vaktmästaren i synagogan som fläktade sig mot hettan med en näsduk. Han försökte komma undan mig och började stamma fram något om den underbara snön som hade funnits i Bialystok. 14
Jag lämnade besviken synagogan. Nu ville jag bara hem, men Dorit insisterade på att vi först skulle gå till doktor Wollmanns mottagning.»då går jag hellre tillbaka till daghemmet«, sa jag ilsket.»din far kanske är hos doktor Wollmann, han kanske inte mår så bra.«dorit drog mig i riktning mot läkarmottagningen.»men min mor arbetar där«, skrek jag till henne.»om någon inte kommer hem så är han antingen sjuk eller så har det hänt något annat hemskt med honom, det vet ju vem som helst. Vi måste gå till doktor Wollmann«, övertalade hon mig. Kanske är min far där, tänkte jag plötsligt, kanske hälsar han på min mor på jobbet. Men på gården utanför läkarmottagningen stötte vi på Fejge från daghemmet.»det är hennes fel«, sa Dorit snabbt. Jag kastade en rasande blick på henne.»stackars Helena, det här barnet är verkligen en plåga för henne«, hörde jag Fejge mumla. Jag nöp Dorit i armen.»hon mådde inte bra.«dorit kände sig tvungen att ta mig i försvar. Men Fejge hörde inte alls på. Hon hade fått nog av mig, av Dorit, nog av hettan och sköljde sig i ansiktet med vatten från en slang i rabatten. Vattnet droppade ner på hennes vita blus och gjorde så att hennes stora behå, som höll uppe de tunga brösten, syntes. 15
»Letar ni efter hennes far?«frågade Fejge Dorit tyst och Dorit svarade jakande på hennes fråga genom att nicka stumt. Jag ville nypa Dorit igen men Fejge hade redan tagit mig i armen, släpat tillbaka mig till daghemmet och spärrat in mig på toaletten.»men varför bara mig? Vad har jag gjort?«skrek jag förtvivlat. Jag hörde hur Fejge sa till de andra barnen att det var förbjudet att springa iväg från daghemmet och att mitt straff skulle vara en varning för de andra.»det stinker här!«vrålade jag från min ensamcell som luktade urin.»jag hoppas att du dör i Hitlers grav!«jag sparkade på dörren. Fram mot middagstid kom Itta, Dorits mor, Fejges syster, till daghemmet.»du är zedrejt«, skrek hon till Fejge och försökte öppna dörren åt mig,»förryckt är vad du är!«hon ryckte i handtaget och nyckeln, men dörren bara skakade.»det här är inte Majdanek!«hörde jag henne vråla till Fejge.»Vad har du gjort, har du låst in henne? Alltså, dig tror jag vad som helst om!såja, såja«, svarade Fejge,»jag är dålig och du, vad är du? Du är en rättfärdig, va?«och på jiddisch spottade hon ur sig:»ich ken nischt fargessn «Jag satt på toalettlocket och tjöt. Jag fattade att de hade glömt bort mig, jag var säker på att jag måste stanna kvar här i all evighet. Plötsligt blev det alldeles tyst på daghemmet. Till och 16
med Fejge och Itta slutade upp att skrika åt varandra. Jag förstod att min mor hade kommit. Vad skulle hända nu? Jag visste inte om jag skulle vara glad eller om jag borde bli ännu räddare. Jag lade örat mot toalettdörren. Min mor krävde att Wladek, Fejges man, skulle hämta Chajales bägge fäder, kvarterets radiotekniker.»de kommer att bryta upp dörren och samtidigt passa på att utnyttja tillfället till att montera in en hjärna i din frus och hennes systers huvuden«, sa min mor till honom, och till Fejge och Itta sa hon:»nu kan ni fortsätta att bråka!«jona och Jissachar, Chajales fäder, utförde ett mirakel med skruvmejseln och befriade mig från toaletten. Precis när dörren till sist brutits upp hoppade jag ut med ett skutt. Jag såg Chajale som kramade sina fäder och Dorit som gömde sig mellan Fejge och sin mor. Fejge, som hade bleknat, gick fram till mig och bad om förlåtelse och försökte krama mig. Jag höll på att kvävas av hennes svettlukt, med tillsats av den sötaktiga parfymen»courage«som hade surnat i värmen mellan hennes berg till bröst. Jag stötte bort henne och svor på att aldrig någonsin förlåta henne. Min mor ville gå därifrån.»en så mager flicka borde man ha spärrat in i köket i stället för på toa«, sa hon avslutningsvis till Fejge. Det var bara jag och Fejge som inte skrattade. 17
Jag tog ut min ilska på Dorit.»Från och med nu är jag bara vän med Chajale!Men vad har jag gjort?«stammade hon.»du släpade iväg mig till läkarmottagningen medan min far väntade hemma på mig«, fräste jag. Min mor hejdade diskussionen.»hennes far har farit bort, långt bort.«på hemvägen klapprade min mors klackar mot plattorna på gången.»varför rymde du?«frågade hon med is i blicken.»jag hatar rytmik«, svarade jag. Min mor gick med stora steg, hon gick och teg. Jag kom springande efter henne. Min far är tillbaka i Amerika, tröstade jag mig. När vi kom hem gick min mor ut i köket och hackade grönsaker till soppan, skar upp hönan, gjorde potatismos. Hela tiden hade hon läpparna hårt sammanpressade, halsmusklerna var spända. Hon bevärdigade mig inte med en blick, inte ens när jag slängde en blomvas i golvet och inte heller när jag ritade med pastellkritor på väggen. Fram emot kvällen kom Itta för att höra efter hur det var med mig. Hon kom in i mitt rum med en chokladkaka, tillgjort leende och medlidsam blick, sen gick hon ut i köket för att småprata med min mor.»äsch, den lilla nebbech«, hörde jag henne säga till min 18
mor,»doritke sa att hon letade efter sin far igen.«hon suckade, den gamla skvallerkärringen.»schsch«, min mor skyddade mig på sitt gamla vanliga sätt. Och så en gång till,»schsch«. Jag kokade av ilska mot min mor, mot Itta och mot Dorit, tjallarna. Jag gick iväg till Chajale Fink för att trösta mig och hämnas. Chajale svävade i en alldeles egen värld i en rosa balettdräkt som slöt tätt intill hennes magra kropp. Snörena på balettskorna slingrade sig kring hennes smala underben och hennes långa hår hade satts upp i en fläta som lindats likt en krona kring hennes huvud. Hon satt på sängen i sitt rum som var fullt med dockor, hårspännen, balettkläder, alla slags utklädningsgrejor och ett piano rytmik för avancerade. När jag hade blivit mätt på tröst och hämnd, slank jag ut, satte mig på gräsmattan och tittade på Jona och Jissachar, hennes fäder. De rotade i trasiga radioapparater, skruvade samman och lödde fast delar tills de hade åter givit de nästan döda apparaterna deras röst. Efter en stund märkte Chajale att hon hade tappat bort mig och ropade från sitt fönster att jag inte längre var välkommen att besöka henne. Då gör jag väl inte det då, viskade jag och satt kvar och fortsatte att titta på Jona och Jissachar. Vad skulle hon ha två fäder till? Jag var rasande. Varför hade hon två medan jag inte ens hade en enda? 19