Sjukhus- eller klinikvårdtillfällen som underlag vid beräkning av vikter till NordDRG
NÄTVERKET FÖR PATIENTKLASSIFICERING (NPK) Huvuddelen av NPK är förlagt till Socialstyrelsen (SoS), men bygger på en nätverkslösning med två medarbetare från Sveriges kommuner och landsting (SKL) samt fyra anställda på SoS. Vid Socialstyrelsen är NPK en del av enheten Öppna jämförelser inom avdelningen Statistik och utvärdering. NPK har en referensgrupp med representanter för sjukvårdregionerna och andra organisationer. SoSs hemsida nås på adressen; http://www.socialstyrelsen.se/klassificeringochkoder/norddrg SKLs hemsida med anknytning till KPP http://www.skl.se/vi_arbetar_med/statistik/sjukvard/kpp Du får gärna citera Socialstyrelsens texter om du uppger källan, exempelvis i utbildningsmaterial till självkostnadspris, men du får inte använda texterna i kommersiella sammanhang. Socialstyrelsen har ensamrätt att bestämma hur detta verk får användas, enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen). Även bilder, fotografier och illustrationer är skyddade av upphovsrätten, och du måste ha upphovsmannens tillstånd för att använda dem. 2
Förord NordDRG är ett sekundärt patientklassificeringssystem som används i den svenska sjukvården. Systemet är uppbyggt med grupper som både är medicinskt och resursmässigt homogena. NordDRG systemet valideras med kostnadsdata från Kostnad per patient (KPP) databasen. Kostnadsdata används också för att beräkna DRG-vikter. Sveriges kommuner och Landsting (SKL) förvaltar databasen med finansiering delvis av statliga medel via Socialstyrelsen. För att skapa stabilt underlag till de nationella DRG-vikterna har frågan uppstått om de ska baseras på sjukhus- eller klinikvårdtillfällen och hur sjukhusvårdtillfällen ska skapas. Rapporten vänder sig till personer i landstingen som arbetar med sjukvårdsadministration och ersättningsfrågor samt beslutsfattare i sjukvården. Rapportens syfte är att belysa komplexiteten i den här frågan och presenterar förslag till lösning för de nationella viktlistorna. Rapportens författare är Lisbeth Serdén, Enheten för öppna jämförelser. Mona Heurgren Enhetschef Enheten för öppna jämförelser Avdelningen för statistik och utvärdering 3
Innehåll Förord 3 Sammanfattning 6 Sjukhus- eller klinikvårdtillfällen 7 Bakgrund 7 Förklaring sjukhus- och klinikvårdtillfälle 7 Hur var det tänkt från början? 7 Vårdtillfällen i KPP-databasen 8 Organisation av sjukvården 8 Exempel på organisatoriska konsekvenser 9 Metoder för att skapa sjukhusvårdtillfällen 9 Modeller för sjukhusvårdtillfällen 10 Introduktion 10 Principdiskussion 10 Resultat av tillämpning av olika modeller av skapade sjukhusvårdtillfällen samt av klinikvårdtillfällen 11 Diskussion 13 Remissförfarande och ställningstagande 13 Beslut 14 4
5
Sammanfattning Varje år tar Socialstyrelsen fram nationella vikter för NordDRG inom ramen för Nätverket för Patientklassificering, NPK, som är ett nätverkssamarbete mellan Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Kostnadsdata kopplat till vårdtillfällen i KPP-databasen utgör underlag till vikterna. Cirka 8 procent av vårdtillfällena kan läggas ihop till sammanhängande s.k. sjukhusvårdtillfällen. I rapporten utreds hur dessa ska hanteras i den nationella viktberäkningen. Det viktigaste avvägandet vid valet mellan sjukhus- eller klinikvårdtillfällen som underlag för viktlistor är hur vikterna ska användas och hur vården är organiserad. Efter att ha inhämtat synpunkter från NPKs Nationella viktgrupp och Policygrupp har beslut fattats av NPKs Policygrupp 2012-10- 10 att ta fram en viktlista baserad på sjukhusvårdtillfällen. Viktlistan ska vara baserad på sjukhusvårdtillfällen där vårdtillfället med högst DRG-vikt och de primärkoder som tillhör det vårdtillfället bildar sjukhusvårdtillfällen. En referensviktlista grundat på insamlade klinikvårdtillfällen ska finnas att tillgå. Till år 2014 tar Socialstyrelsen fram en viktlista baserad på sjukhusvårdtillfällen samt en referensviktlista baserad på insamlade klinikvårdtillfällen. Förtydligande till beslut 2012-10-10, av Lisbeth Serdén 2014-12-09. Även all annan information från de utvalda klinikvårdtillfällen som bildar sjukhusvårdtillfällen följer med till sjukhusvårdtillfället som t.ex. DRG-kod, DRG-vikt, MVO, inrättning, mm. 6
Sjukhus- eller klinikvårdtillfällen Bakgrund Som underlag till viktlistor för NordDRG på nationell nivå, använda Socialstyrelsen Kostnad Per Patient (KPP). Därför speglar vikterna de kostnader som finns i KPP-databasen. Underlaget till viktlistorna består av en blandning av sjukhus- och klinikvårdtillfällen. Analysen i den här rapporten handlar om underlaget till viktlistorna i NordDRG ska bestå av sjukhus- eller klinikvårdtillfällen. Frågan om sjukhus- eller klinikvårdtillfällen presenterades och diskuterades under policygruppsmötet den 3 november 2011. Kontentan av diskussionen blev att det finns för- och nackdelar med båda typerna av vårdtillfällen. Det finns ingen lösning som löser alla problem eller passar för alla användningsområden. Innan beslut kan fattas behöver vi bättre kunskapsunderlag med analyser av olika metoder. Policygruppsmötet fattade beslut om att NPK tar fram en problemorienterad rapport i frågan. Förklaring sjukhus- och klinikvårdtillfälle Ett klinikvårdtillfälle avser tiden mellan inskrivning och utskrivning på en och samma klinik. Ett sjukhusvårdtillfälle avser tiden mellan inskrivning och utskrivning på sjukhuset oavsett hur många kliniker som varit involverade i vården. Det innebär en sammanslagning av flera på varandra följande klinikvårdtillfällen vid samma sjukhus. En patient skrivs in och ut vid en klinik för att samma dag som utskrivningen sker från den första kliniken skrivs in vid en ny klinik. Hur var det tänkt från början? Problemet med klinik- eller sjukhusvårdtillfällen fanns inte när man utvecklade DRG i USA då förutsättningarna för att byta klinik inte fanns. Patienten hade en vårdepisod på samma klinik, från in- till utskrivning, även om patienten vårdats för fler sjukdomar. I Sverige är det praxis att patienten förs över till andra kliniker om patienten får nya tillstånd diagnostiserade. I Sverige har tanken varit att DRG ska beskriva sjukhuscasemix. Casemix står för patientsammansättning. Underlagen för vikterna borde därför lämpligen vara beräknade på sjukhusvårdtillfällen. Från början kom KPPdatabasen mest att omfatta data från universitetssjukhus med skapade sjukhusvårdtillfällen. 7
Vårdtillfällen i KPP-databasen KPP-databasen har över tid ändrat omfattning och även den ingående mixen av sjukhus. Från början var det så gott som uteslutande universitetssjukhus och en större andel sjukhusvårdtillfällen. Läns- och länsdelssjukhus har oftare redovisar klinikvårdtillfällen, men man ska betänka att dessa vårdtillfällen till stor del omfattar den totala vårdepisoden. Det behöver alltså inte betyda att det är så stor skillnad över tiden, eftersom universitetssjukhusens sjukhusvårdtillfällen kan vara jämförbara med de mindre sjukhusens klinikvårdtillfällen. Det eftersträvansvärda är att få så likvärdiga vårdtillfällen som möjligt som underlag till viktlistorna. I det perspektivet är det betydelsefullt att de vårdepisoder som är uppdelade på fler vårdtillfällen, klinikvårdtillfällen, förs samman till sjukhusvårdtillfällen. Att underlaget bör vara enhetligt för sitt syfte vid framställning av viktlistor är det metodmässigt enda rätta sättet att angripa uppgiften. Men vilka behov finns hos landsting/sjukhus för olika typer av viktlistor beroende på organisation, typ av sjukhus eller ersättningsmodeller? Hur beskriver och ersätter landstingen sin sjukvård? Inför insamlingen av KPP-data för 2010 beslöt NPK att sjukhusen skulle lämna in klinikvårdtillfällen. De flesta sjukhus levererade också klinikvårdtillfällen till KPP-databasen med undantag för sjukhusen i Västra Götalandsregionen samt Norrlands Universitetssjukhus som vid inlämnandet av data redan konstruerat sjukhusvårdtillfällen av de klinikvårdtillfällen som har kunnat sammanlänkas. Viktlistan för 2012 innehåller därför i mycket mindre omfattning än tidigare sjukhusvårdtillfällen. Organisation av sjukvården Det finns inga enhetliga definitioner av vad ett sjukhus eller en klinik är. I den nationella termbanken finns ingen definition av vad ett sjukhus är och sex landsting har avskaffat sjukhusbegreppet. I KPP-databasen är sjukhus det som inlämnade landsting anger som sjukhus t.ex. Dalarna är ett sjukhus och Skånes Universitetssjukhus är ett sjukhus och det innebär att ett sjukhus kan bestå av mer än en geografisk adress. Det närmaste en definition av klinik man kan komma är via begreppet vårdtillfälle. I termbanken är ett vårdtillfälle tiden mellan in- och utskrivning inom ett medicinskt verksamhetsområde (klinik/basenhet/motsvarande). Landstingen organiserar vården olika och det får följder för innebörden av sjukhus- och klinikvårdtillfällen. Ett klinikvårdtillfälle kan bestå av vård vid en inrättning men också vård vid flera inrättningar inom en sjukhusgrupp eller inom ett landsting där sjukhusbegreppet avskaffats. Ett sjukhusvårdtillfälle kan omfatta vård vid flera kliniker inom samma inrättning men också flera kliniker vid flera inrättningar inom en sjukhusgrupp eller ett landsting. I det mest extrema fallet skulle man då kunna tala om landstingsvårdtillfällen. 8
Exempel på organisatoriska konsekvenser Mats Fernström, sakkunnig DRG vid Socialstyrelsen, har sammanställt några praktiska exempel på vad organisationen av vården ger för följder beträffande begreppen sjukhus- och klinikvårdtillfällen. Samma medicinska problem kan generera ett eller flera klinikvårdtillfällen beroende på lokala rutiner för hur sjukhusen har organiserat vården. Ex: På sjukhus A läggs alla patienter med akuta buksmärtor in på medicinkliniken för utredning. Om utredningen visar att buksmärtorna beror på en åkomma som behöver opereras, t.ex. blindtarmsinflammation, flyttas patienten till kirurgkliniken. För operationsfallen uppstår här alltså två klinikvårdtillfällen. På sjukhus B läggs alla patienter med akuta buksmärtor in på kirurgkliniken och för operationsfallen blir det då bara ett vårdtillfälle. Begreppet sjukhusvårdtillfälle, se tidigare beskrivning, kom till för att kompensera organisatoriska skillnader mellan sjukhusen i de medicinska beskrivningssystemen. Om man i exemplet ovan ska jämföra vårdtid eller kostnader för operationsfallen på sjukhus A och sjukhus B bör man alltså slå ihop de båda klinikvårdtillfällena på sjukhus A till ett sjukhusvårdtillfälle för att jämförelsen ska bli korrekt. Begreppet sjukhusvårdtillfälle löser dock bara en del av problemet med att organisatoriska skillnader försvårar jämförelser i vården. Jämförelserna försvåras även av att man i en del landsting har koncentrerat viss verksamhet till endast ett eller ett par sjukhus. Ex. En patient med hjärtinfarkt läggs in på sjukhus A. Utredning visar att patienten behöver en kranskärlsvidgning varför hon/han förs över till sjukhus B, vilket är det enda sjukhus i detta landsting som utför behandlingen. Efter behandlingen återförs patienten till sjukhus A för fortsatt övervakning. I detta fall genereras tre sjukhusvårdtillfällen men om patienten hade sökt direkt på sjukhus B hade det bara blivit ett enda sjukhusvårdtillfälle. Ytterligare problem vid jämförelser är att en och samma klinik kan vara organiserad så att den finns på två eller flera sjukhus, och då kan ett klinikvårdtillfälle bli mer än ett sjukhusvårdtillfälle. Dessutom kan flera sjukhus organisatoriskt ha slagits ihop till ett enda (trots att byggnaderna ligger i olika städer), och då kan det aldrig kan bli mer än ett sjukhusvårdtillfälle hur mycket patienten än flyttas. Metoder för att skapa sjukhusvårdtillfällen Om det är sjukhusvårdtillfällen som ska utgör underlag för viktlistor finns det flera olika tillvägagångssätt att skapa sjukhusvårdtillfällen på. Landstingen/sjukhusen definierar själva sina vårdtillfällen Skapa sjukhusvårdtillfällen i enlighet med nationell definition i landstingen Skapa sjukhusvårdtillfällen i enlighet med nationell definition på Socialstyrelsen/SKL 9
Det finns för- och nackdelar med de olika metoderna. Metoden där landsting/sjukhus själva definierar sina vårdtillfällen (mekanisk framkörning) har främst den fördelen att vårdtillfällen som hör ihop är definierade av sjukhusen men det innebär också att olika metoder används vid de olika landstingen/sjukhusen. Transparensen blir lägre för hur vårdtillfällenas kostnader räknas fram. En annan lokal metod är att låta ansvarig läkare bedöma vilka vårdtillfällen som hör ihop. Det här är den metod som är mest medicinskt korrekt och ger lika hantering vid olika sjukhus. Nackdelarna är att transparensen blir dålig och att den skapar merarbete på sjukhusen. Metoden att landstingen/sjukhusen använder en nationellt definierad modell med mekanisk sammanslagning av vårdtillfällen på sjukhus har den fördelen att alla gör lika men resultatet skapar nya fall som inte behöver vara medicinskt korrekta. Metoden med mekanisk framkörning av sjukhusvårdtillfällen av Socialstyrelsen/SKL har de fördelarna att det blir lika för alla, det blir enklare att göra om eller göra tidsserier samt avlastar sjukhusen. Nackdelarna med den här metoden, i likhet med andra metoder, är att den skapar nya fall som inte alltid är medicinskt korrekta samt att sjukhus i KPP-databasen är definierade så olika. Sjukhusvårdtillfällen som Socialstyrelsen/SKL skapar kan endast tas fram inom den definition av sjukhus som lämnats in i KPP-databasen. Modeller för sjukhusvårdtillfällen Syftet med att konstruera sjukhusvårdtillfällen är att dessa ska bli jämförbara med de klinikvårdtillfällen där hela vården skett på en och samma klinik. Konstruktionen av sjukhusvårdtillfällen kan göras på flera sätt. Mats Fernström har beskrivit olika modeller. Introduktion Att vårdtiden för sjukhusvårdtillfället = summan av klinikvårdtillfällenas vårdtider och att kostnaden för sjukhusvårdtillfället = summan av kostnaden för klinikvårdtillfällena är i princip givet. Men oklarhet råder om hur vi bör hantera den medicinska informationen (diagnos-, åtgärds- och DRG-koder). Det kan göras på en mängd olika sätt. Principdiskussion För att skapa ett sjukhusvårdtillfälle måste man välja något av klinikvårdtillfällena som hör ihop för en patient. De alternativ som diskuterats är att man väljer: klinikvårdtillfälle med den högsta DRG-vikten enligt befintlig viktlista eller det dyraste klinikvårdtillfället I de allra flesta fall blir det sannolikt samma DRG-kod men det kan bli olika om aktuellt DRG har fått väsentligt ändrat innehåll pga ett beslut i utvecklingsprocessen för NordDRG. Eftersom ett av de viktigaste syftena med att 10
konstruera sjukhusvårdtillfällen i KPP-databasen är att göra en prospektiv DRG-viktlista för det kommande året är principen det dyraste klinikvårdtillfällets DRG-kod lämpligast. När det gäller övrig medicinsk information (primärkoder, dvs. diagnosoch åtgärdskoder) kan man överväga olika alternativ: man inkluderar bara de primärkoder som ingår i det dyraste klinikvårdtillfället man inkluderar samtliga primärkoder från alla klinikvårdtillfällena och som huvuddiagnos väljs den från det dyraste klinikvårdtillfället (huvuddiagnoserna i de andra klinikvårdtillfällena blir då bidiagnoser) man inkluderar samtliga primärkoder från alla klinikvårdtillfällena och som huvuddiagnos väljs den från det första klinikvårdtillfället (huvuddiagnoserna i de andra klinikvårdtillfällena blir då bidiagnoser) Det första alternativet är enkelt men det kan bli svårt att förstå vårdtillfällets höga kostnader om man inte inkluderar alla primärkoder och det finns risk för felaktiga slutsatser i utvecklingsprocessen utredningar för NordDRG. Alternativet att huvuddiagnosen hämtas från det första klinikvårdtillfället, stämmer bäst överens med bestämmelserna för val av huvuddiagnos (huvuddiagnos = den primära anledningen till vården) såvida inte det första klinikvårdtillfällets huvuddiagnos bara är en s.k. symtomdiagnos (koder för symtom ska bara användas när man inte kan ställa en patologiskt eller anatomiskt baserad diagnos). I så fall bör huvuddiagnosen hämtas från det första klinikvårdtillfället med en patologiskt/anatomiskt baserad diagnos. Detta kräver dock att vi definierar vilka diagnoskoder som kan anses stå för s.k. symtomdiagnoser men det är ingen omöjlig uppgift. Resultat av tillämpning av olika modeller av skapade sjukhusvårdtillfällen samt av klinikvårdtillfällen Av ovanstående metoder och modeller för att konstruera sjukhusvårdtillfällen har vi valt åtta olika modeller för att testa på KPP-databasen. Modellerna ska jämföras sinsemellan samt med den befintlig insamling av KPP-data som i huvudsak består av klinikvårdtillfällen. Nästan alla som lämnade in data till KPP databasen 2010 lämnade klinikvårdtillfällen, dock inte Västra Götaland och Norrlands Universitets sjukhus. Sjukhusbegreppet som används är det som inlämnade enhet valt. Det medför vissa skillnader mot Patientregistret, PAR. Det innebär att i KPP-databasen är exempelvis Dalarna ett sjukhus, Karolinska sjukhuset omfattar Karolinska i Solna och Huddinge samt viss kliniker vid Södersjukhuset och Danderyd. De klinikvårdtillfällen som valts till sjukhusvårdtillfällen är de där en patient inom sjukhuset skrivits ut och samma datum skrivits in igen. Detta oavsett inskrivnings- eller utskrivningssätt. 1. Huvuddiagnos väljs den från det dyraste klinikvårdtillfället och inkluderar bara de primärkoder som ingår i detta vårdtillfälle 11
2. Huvuddiagnos väljs den från det dyraste klinikvårdtillfället och inkluderar samtliga primärkoder från alla ingående klinikvårdtillfällen 3. Huvuddiagnos väljs den från det första klinikvårdtillfället med en patologiskt/anatomiskt baserad diagnos (exklusive R-diagnos) och inkluderar samtliga primärkoder från alla ingående klinikvårdtillfällen 4. Huvuddiagnos väljs från det första klinikvårdtillfället oavsett diagnos och inkluderar samtliga primärkoder från alla ingående klinikvårdtillfällen 5. Huvuddiagnos väljs från det sista klinikvårdtillfället oavsett diagnos och inkludera samtliga primärkoder från alla ingående klinikvårdtillfällen 6. Huvuddiagnos väljs från det mittersta klinikvårdtillfället oavsett diagnos och inkludera samtliga primärkoder från alla ingående klinikvårdtillfällen 7. Huvuddiagnos väljs den från det klinikvårdtillfälle som har den högsta DRG-vikten och inkluderar bara de primärkoder som ingår i detta vårdtillfälle 8. Huvuddiagnos väljs den från det klinikvårdtillfälle som har den högsta DRG-vikten och inkluderar samtliga primärkoder från alla ingående klinikvårdtillfällen KPP databasen innehåller i utgångsläget 1 036 292 vårdtillfällen 2010. Efter gruppering och trimning av databasen med 5 procent för vårdtillfällen med högst kostnad återstår en databas med 984 018 klinikvårdtillfällen. Av databasens drygt 1 miljon vårdtillfällen är det möjligt att bilda sjukhusvårdtillfällen av 80 000 vårdtillfällen eller ca 8 procent av databasen. Databasen har grupperats och sjukhusvårdtillfällen bildats enligt ovanstående kriterier (alternativ 1 8) och efter trimning återstår en databas med ca 943 460 vårdtillfällen där sjukhusvårdtillfällen ingår. Alternativet 6 som bedöms snarlikt alternativ 5 har utelämnats, eftersom det är vanligast att ett sjukhusvårdtillfälle består av endast två klinikvårdtillfällen. Den avgörande skillnaden i grupperingen av sjukhusvårdtillfällen mellan alternativen är om man tar med alla medicinsk information eller inte samt om huvuddiagnos väljs från klinikvårdtillfälle med högst DRG-vikt. Det är stora skillnader mellan alternativ 1, 7 och 8 jämfört med övriga alternativ eftersom de här alternativen endast innehåller primärkoder från ett klinikvårdtillfälle och/eller huvuddiagnos väljs från klinikvårdtillfälle med högst DRG-vikt. Det är små skillnader mellan alternativen 2, 3, 4, och 5. Alternativ 2 är det mest kostnadshomogena alternativet med huvuddiagnosen från det dyraste klinikvårdtillfället inklusive samtliga primärkoder från ingående klinikvårdtillfällen. Alternativ 4 är mer medicinskt homogent alternativ med huvuddiagnos från det första klinikvårdtillfället i övrigt lika som alternativ 2. Sjukhusvårdtillfällen ger generellt en liten omfördelning av ersättningen med en liten ökning för läns-/länsdelssjukhusen medan universitets-/ regionsjukhusen får en minskning. 12
Diskussion Det centrala vid valet mellan sjukhus- eller klinikvårdtillfällen som underlag för viktlistor är användningen av vikterna. Om vikterna ska användas för jämförelser eller ersättning på kliniknivå eller patientregistret (PAR) så bör vikterna baseras på klinikvårdtillfällen eftersom PAR innehåller klinikvårdtillfällen. Är avsikten att använda vikter för jämförelser eller ersättning på sjukhusnivå bör sjukhusvårdtillfällen användas som underlag till viktlista. Sjukhusen/landstingen har organiserat sin vård på olika sätt vilket försvårar användningen av en gemensam viklista. Ett försök att överbrygga de organisatoriska skillnaderna är att konstruera sjukhusvårdtillfällen med syfte att de ska bli jämförbara med klinikvårdtillfällen där hela vården skett på en och samma klinik. Men det är inte helt oproblematiskt. Att rutinmässigt slå ihop alla på varandra direkt följande klinikvårdtillfällen till ett sjukhusvårdtillfälle löser bara en del av problemet med olika organisatoriska förhållanden och ibland kan det dessutom ge en missvisande bild av vården. Att en patient flyttas från en klinik till en annan kan ibland bero på att det under vårdtiden uppkommer ett nytt medicinskt problem. Det kan exempelvis vara en patient under utredning på en medicinklinik som ramlar och får en höftfraktur varför hon/han förs över till ortoped- eller kirurgklinik för operation. Att en patient vårdas på mer än en klinik kan också bero på att hon/han redan vid inkomsten till sjukhuset har flera, av varandra oberoende, medicinska problem. Att i sådana fall slå ihop klinikvårdtillfällen till sjukhusvårdtillfällen ger inte en korrekt medicinsk beskrivning. Den bästa lösningen på beskrivningsproblemet kunde vara att ansvarig läkare gjorde en bedömning från fall till fall om det aktuella vårdtillfället ska slås ihop med ett eventuellt föregående vårdtillfälle, oavsett på vilken klinik eller vilket sjukhus det ägt rum. För nationell enhetlighet kunde Socialstyrelsen utfärda anvisningar för hur bedömningen ska göras. Uppgiften om eventuell sammanslagning skulle då kunna bli en ny variabel i PAR och i KPP-databasen och ligga till grund för vilka vårdtillfällen som bör aggregeras i den nationella statistiken. I dagsläget saknas individuell bedömning för sammanslagning av klinikvårdtillfällen till sjukhusvårdtillfällen och inrapporteringen till KPPdatabasen har skett efter olika principer. De flesta landsting/sjukhus rapporterar från och med 2010 klinikvårdtillfällen med några undantag. Det finns ingen nationell enighet om hur sjukhusvårdtillfällena ska konstrueras. Att i efterhand konstruera sjukhusvårdtillfällen kan göras på många sätt (som presenterats tidigare). Oavsett hur man gör blir resultatet en mer eller mindre felaktig beskrivning av de konstruerade sjukhusvårdtillfällena (ca 4 procent vårdtillfällen), men man bör välja det alternativ som framstår som minst dåligt. Remissförfarande och ställningstagande Rapporten skickades ut på remiss till NPKs Nationella viktgrupp och Policygrupp i juni 2012. Svar lämnades av sex landsting/regioner och sjukhus. De förslag som fanns att ta ställning till var följande: 13
Socialstyrelsens förslag till viktlista för ersättningsändamål på sjukhusnivå tas fram genom att huvuddiagnos väljs den från det dyraste klinikvårdtillfället och inkluderar samtliga primärkoder från alla ingående klinikvårdtillfällen. Som service till sjukhusen framställer Socialstyrelsen även viktlista för jämförelse av medicinskt innehåll på sjukhusnivå där huvuddiagnos väljs från det första klinikvårdtillfället oavsett diagnos och inkluderar samtliga primärkoder från alla ingående klinikvårdtillfällen. En viktlista med klinikvårdtillfällen som motsvarar insamlingen till KPP-databasen för jämförelser mellan kliniker. Av svaren formulerade Socialstyrelsen följande ställningstagande beträffande val av sjukhus- eller klinikvårdtillfällen som underlag vid beräkning av vikter till NordDRG. En viktlista publiceras av Socialstyrelsen Sjukhusvårdtillfällen modell högsta DRG-vikten, endast primärkoder, utgör underlag för viktlista Enkelt, kräver ingen omgruppering Inga nya vårdtillfällen skapas Enhetlig metod VGR lämnar sjukhusvårdtillfällen med högsta DRG-vikten till KPP-databasen Referensviktlista med klinikvårdtillfällen Beslut Det finns inte en gemensam viktlista som kan överbrygga organisatoriska olikheter och olika användningsområden bland användarna. Efter att ha vägt in remissvar och synpunkter från NPKs Nationella viktgrupp och Policygrupp kommer en viktlista att tas fram inom ramen för NPK-samarbetet. Viktlistan ska baseras på sjukhusvårdtillfällen där vårdtillfället med högst DRG-vikt och de primärkoder som tillhör det vårdtillfället bildar sjukhusvårdtillfällen. En referensviktlista grundat på insamlade klinikvårdtillfällen ska finnas att tillgå. Beslut fattades av Policygruppen 2012-10-10. Förtydligande till beslut 2012-10-10, av Lisbeth Serdén 2014-12-09. Även all annan information från de utvalda klinikvårdtillfällen som bildar sjukhusvårdtillfällen följer med till sjukhusvårdtillfället som t.ex. DRG-kod, DRG-vikt, MVO, inrättning, mm. 14