Dramats form Var sak har sin tid. På samma sätt som det är viktigt i vilken ordning bilderna i en scen klipps efter varan- dra, så är det av betydelse också i vilken ordning saker händer i filmen. För att det ska bli spännande och för att den dramatiska effekt man vill förmedla bäst ska komma till sin rätt. Detta är dramaturgi. Som mottagare av en berättelse försöker man alltid orientera sig i den och dra sam- band. Berättaren måste vara medveten om vad han förmedlar. Publiken kommer att dra egna slutsatser som kan vara annnorlunda än det berättaren vill säga. När man berättar en historia väljer man att berätta vissa saker och väljer bort andra. Det finns många modeller för dramaturgisk analys av film. För många för att förklara alla i ett sånt här häfte. Syftet här blir att visa hur du med din klass kan bryta ner en be- rättelse så att ni kan se hur manusförfattaren och regissören har valt att berätta sin berättelse. Ett drama innehåller en början, en mitt, och ett slut. Den första delen av en berättelse kallas för anslag. Här etableras en känsla hos betraktaren. Denna känsla är utgångs- punkten och vår ingång i berättelsen. Då har du gjort en överenskommelse med publiken vilken genre och vilka regler som gäller för just den här filmen. Som påpekas under avsnittet karaktärer, är karaktärerna viktiga berättarverktyg i berättelsen. De behöver en ordentlig presentation så att vi kan lära känna dem och tro på dem. Vi måste också förstå karaktärernas relation till varandra. En fördjupning av karaktärerna. Detta för att bättre förstå konflikten. Vi måste också veta i vilken tid och miljö berättelsen äger rum. Film handlar om problem. Konflikter mellan människor och åsikter.en berättelse kan innehålla många konflikter. Vad som är huvudkonflikten är värt att diskutera. I en grupp kan det finnas flera åsikter om detta. I början av en berättelse råder en slags jämvikt. Ett status quo. Någonting händer och status quo rubbas. Därav konflikten. När
konflikten är löst och en sida har fått övertaget råder ett nytt status quo. Upptrappningen av konflikten är den längsta delen av filmen. Där kämpar två uppfattningar mot varandra. I modern film kan det verka som det bara är två karaktärer som kämpar mot varandra, men de representerar varsin åsikt eller ideologi. De personifierar varsin kraft som driver berättelsen framåt. Karaktärsutvecklingen pågår under hela upptrappningen, så att huvudkaraktären mot slutet har utvecklats från det han/hon var i början. Hur mycket karaktären har utvecklats skiljer sig beroende på vilken funktion den har i berättelsen. För en fullbordad utveckling av dramat måste konflikten få en lösning. En slutgiltig konfrontation där en sida får övertaget. På vilket sätt upplösningen sker beror ofta på vilken filmgenre det är. Det kan vara komplext eller tydligt. I vissa fall löses konflikten enbart genom kraft, men det är mer sällsynt än vad man kan tro. Oftast är lösningen av mer psykologisk natur. Efter upplösningen följer en avtoning. En nedtrappning i intensitet som visar följderna av upplösningen. Kanske är den mer känd för dig som slutkyssen eller hjälten rider bort i solnedgången. Utan denna del skulle man känna sig snopen och kanske en aning lurad på konfekten. Inom skräckfilmsgenren är det är också vanligt
att här introducera en möjlig fortsättning. Att antyda för publiken att allt inte är så solklart som det verkar. Är monstret verkligen dött? Eller, Var det verkligen den goda sidan som vann? Vändpunkter För att berättelsen ska utvecklas finns det vändpunkter i berättelsen. Då tillförs någonting så att berättelsen tar en ny vändning. Någonting uppdagas så att huvudkaraktären kan utvecklas. Dessa vändpunkter placeras efter en fjärdedel och efter tre fjärdedelar i berättelsen. Många filmer följer detta mönster nästan på sekunden. Genom att studera och diskutera vad vändpunkterna är i en berättelse kommer man ett steg på vägen att förstå konflikten. Ett budskap är inte förmedlat förrän det är mottaget Film är ett kommunikationsinstrument. Regissören förmedlar en berättelse till oss enligt hans värderingar och åsikter. Men det som fullbordar kommunikationen är hur vi tar emot de bilder och ljud som visas. När man själv skapar en historia ska man tänka på hur man bäst får fram det man vill säga. Vad vill jag förmedla? Vad är det bästa sättet att uttrycka detta? Vem vill jag nå? Vilka är min publik? Hur når jag dem bäst? Varje scen/bild/situation måste ha ett syfte. Vad är syftet?
Dramaturgikurva Nedan visas en så kallad dramaturgi kurva som innehåller de delar i en film som be- skrevs på föregående sida. Den visar också graden av intensitet, eler spänning i en film. Detta är en ungefärlig beskrivning av en berättelses struktur, och man bör därför inte stirra sig blind på den. Den fungerar däremot bra som ett diskussionsunderlag. Det kan vara intressant att rita upp en egen kurva för en film man sett. Anslag- Fångar publikens intresse. Ger en föraning om filmens innehåll. Presentation- Var, när, och med vilka berättelsen äger rum. Fördjupning- Går djupare än presentationen. Presenterar karaktärernas förhållande till varandra,deras livssituation, konflikter dem emellan. Leder berättelsen framåt. Konfliktens upptrappning- Olika krafter drar åt olika håll. Motsätttningar i form av idéer eller kamp om makt över andra. Konfliktlösning/Vändpunkt- Filmens klimax. Någon sida får övertaget och utnyttjar det.
Avtoning- Följderna av det som hänt vid konfliktlösningen. Konfliktlösningens konsekven ser. Ett bokslut.