FORSKNINGSÖVERSIKT Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält Fjärde årsrapporten 2007
Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält Fjärde årsrapporten från en projektgrupp som tillsatts med anledning av ett regeringsuppdrag till FAS Anders Ahlbom, ordförande Maria Feychting Yngve Hamnerius Lena Hillert cçêëâåáåöëê ÇÉí=Ñ ê=~êäéíëäáî= çåü=ëçåá~äîéíéåëâ~é=
Innehåll Förord... 3 Inledning... 4 Epidemiologiska studier av symptom och psykomotoriska funktioner... 5 Experimentella studier av symptom och psykomotoriska funktioner... 6 WHO... 10 Sammanfattning av rapport från WHO:s workshop om elöverkänslighet... 10 WHO:s Faktablad... 11 EU kommissionen, Scientific Committee on Emerging and Newly Identified Health Risks (SCENIHR)... 12 Sammanfattning av SSI:s EMF-rapport 2006... 12 Extremt lågfrekventa elektromagnetiska fält (ELF)... 12 Radiofrekventa elektromagnetiska fält (RF)... 13 Avslutande diskussion... 14 Appendix... 16 Referenser... 18 2
Förord Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) har av regeringen i uppdrag att bevaka frågor som rör forskning om elöverkänslighet. Uppdraget innebär att FAS, i samråd med forskningsaktörer och andra som FAS finner lämpligt dokumentera och informera om kunskapsläget. Till detta uppdrag har en särskild arbetsgrupp under ledning av professor Anders Ahlbom anlitats. Arbetsgruppen har, förutom Anders Ahlbom bestått av professor Maria Feychting, överläkare, medicine doktor Lena Hillert och biträdande professor Yngve Hamnerius. FAS vill tacka arbetsgruppen för nedlagt arbete med att ta fram årets rapport. FAS har valt att sedan 2003 årligen publicera en ny rapport. Avsikten är att varje år identifiera och diskutera aktuella och relevanta vetenskapliga framsteg och uppmärksammade rapporter, varför fokus varierar från år till år. Årets rapport har en inriktning mot radiofrekventa fält som används för mobiltelefoni och självrapporterade besvär och psykomotoriska funktioner. Vidare innehåller rapporten sammanfattningar av slutsatserna i årsrapporten från Statens strålskyddsinstituts internationella expertgrupp, från en rapport från WHO samt från de avsnitt om elöverkänslighet som finns i en rapport från EU. Stockholm januari 2007 Rune Åberg Huvudsekreterare Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap 3
Inledning Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) har genom beslut av regeringen fått i uppdrag att bevaka frågor som rör forskning om elöverkänslighet och att regelbundet dokumentera och rapportera om kunskapsläget. För att genomföra detta uppdrag har FAS uppdragit åt professor Anders Ahlbom att leda en projektgrupp med uppgift att årligen framställa en rapport över den vetenskapliga utvecklingen inom området. I projektgruppen ingår även professor Maria Feychting, IMM, Karolinska Institutet; överläkare, medicine doktor Lena Hillert, Centrum för folkhälsa, Stockholms läns landsting; samt biträdande professor Yngve Hamnerius, Chalmers Tekniska Högskola. Utgångspunkten för arbetet är två grundliga översiktsrapporter som presenterades år 2000, nämligen den svenska RALF-rapporten (Bergqvist et al., 2000) och den engelska Stewartrapporten (IEGMP, 2000). Avsikten är att varje år identifiera och diskutera väsentliga aktuella och relevanta vetenskapliga framsteg och uppmärksammade rapporter. Fokus kommer att variera från ett år till ett annat beroende på aktualitet. Projektgruppens första rapport utkom för tre år sedan och var inriktad på forskning om radiofrekventa elektromagnetiska fält i relation till symtom (FAS, 2004). I den rapporten fanns också en sammanfattning av slutsatserna i SSI:s expertgrupps årsrapport för 2003 (IEGEMF, 2005). Följande års rapport fokuserade på kraftfrekventa fält i relation till symtom (FAS, 2005). Denna rapport innehöll också kommentarer med anledning av vissa nypublicerade resultat inom andra områden, nämligen de första resultatredovisningarna från den så kallade Interphone-studien. Tredje årets rapport hade en inriktning mot elektromagnetiska fält kring mobiltelefoni och redovisade både vissa resultat från WHO:s EMF-program och aktuella epidemiologiska och experimentella studier (FAS, 2006). I den rapporten sammanfattades också relevanta delar av en rapport från SSI:s vetenskapliga råd för EMF frågor (IEGEMF, 2006a). Publicerade studier under 2006 visar att det tidigare observerade skiftet av fokus mot radiofrekventa fält består. Årets rapport har därför en inriktning mot radiofrekventa fält som används för mobiltelefoni och självrapporterade besvär och psykomotoriska funktioner. Liksom i tidigare rapporter finns också en sammanfattning av slutsatserna i årsrapporten från Statens strålskyddsinstituts internationella expertgrupp (IEGEMF, 2006b). Rapporten innehåller också sammanfattningar av en rapport från WHO (WHO, 2006b) och av avsnitten om elöverkänslighet ur rapport från EU (SCENIHR, 2006). Det bör noteras att i föreliggande rapport används, på samma sätt som i tidigare rapporter, termen elöverkänslighet för att beskriva den tolkning av orsaken till upplevda besvär som en del personer gjort. Projektgruppen använder således termen utan att ta ställning till om ett samband föreligger mellan elektromagnetiska fält och symptom. 4
Epidemiologiska studier av symptom och psykomotoriska funktioner En epidemiologisk studie i Österrike (Hutter et al., 2006) har studerat samband mellan rapporterade symptom, sömnproblem samt resultat i psykomotoriska tester och exponeringsnivåer för radiofrekventa fält från basstation i närområdet. Med hjälp av operatörer valdes tio basstationer ut, fem i Wien och fem på landsbygden i Kärnten (Carinthia). Basstationerna skulle ha varit i bruk i minst 2 år och inga protestaktioner skulle ha förekommit i området. Önskemål var också att inga andra basstationer fanns i närheten, vilket enbart kunde uppfyllas på landsbygden, och att sändning var begränsad till GSM 900 bandet. För varje basstation valdes 36 bostäder ut. I Wien valdes bostäderna slumpmässigt från telefonkatalogen och personer i dessa bostäder kontaktades per telefon. Deltagarna skulle vara äldre än 18 år, ha bott i huset i minst ett år och vistas i bostaden i minst åtta timmar om dygnet. 40% avböjde främst pga. tidsproblem. I Kärnten gjordes urvalet från kartor, och personerna kontaktades direkt i sina hem (pga. att husens nummer inte speglar det geografiska läget). Bortfallet var här något mindre, 32%. Deltagarna informerades om att studien avsåg att undersöka miljöfaktorer och hälsa, mobiltelefoni nämndes inte specifikt. Data avseende utfall och exponering kunde inhämtas för 336 personer i åldern 18 till 91 år. Avstånd från basstation var 20 250 m i Wien och 24 600 m på landsbygden. Enkät och tester på dator utfördes i deltagarnas hem. Psykomotoriska tester inkluderade minnestest, test av reaktionstid och sökhastighet (memory task, choice reaction task, perceptual speed). Symptomgrad rapporterades på en skala från 0 (inte alls) till 3 (starka). I analyserna omvandlades dessa data till en tvådelad variabel (symptom ja eller nej). Det framgår inte i artikeln vilket tidsperiod som frågan avsågs att belysa. En spektral radiofrekvensmätning utfördes i personernas sovrum efter att enkät och tester genomförts. Då basstationens medeluteffekt beror på trafikbelastningen har man i studien valt att räkna om data till det teoretiska maximala värdet för den utvalda basstationen (dvs. om basstationen utnyttjar sin kapacitet till 100%). Utvärdering görs mot denna framräknande maximala exponering vid basstationens frekvenser och deltagarna delas in i tre grupper, <0,1 mw/m 2, 0,1-0,5 mw/m 2 samt >0,5 mw/m 2 (medelvärden 0,04, 0,23 respektive 1,3 mw/m 2 ). Medelexponeringen var något högre på landsbygden än i staden. Författarna anger att man från början avsåg att indela materialet i fyra grupper men pga. de låga uppmätta nivåerna valde man att kombinera de två lägsta grupperna. Tre av 14 symptom (huvudvärk, kalla händer eller fötter och koncentrationssvårigheter) uppvisade signifikant samband mellan förekomst av symptom och exponering. Resultaten är justerade för ålder, kön, region, mobiltelefonerande och rädsla för skadliga hälsoeffekter från basstationer. Man fann inte något signifikant samband mellan exponering och rapporterad sömnkvalitet. Däremot var oro för hälsoeffekter från basstationer associerat med sänkt sömnkvalitet. 5
I de psykomotoriska testerna observerades en snabbare reaktion i test av sökhastighet (perceptual speed) vid högre exponering. Sambandet var signifikant efter att de tre covariaterna som inte var signifikanta (oro för hälsoeffekter från basstationer, kön och mobiltelefonanvändning) tagits bort från modellen. Det finns en del obesvarade frågor, bl.a. avseende exponeringsklassificeringen. Den sammanlagda exponeringen för radiofrekventa fält (där även andra basstationer och andra eventuella exponeringar för radiofrekventa fält ingår) redovisas inte. Uppgift finns inte om deltagarnas egen användning av mobiltelefon, en exponering som är betydligt högre än den från basstationer. Rekryteringsförfarandet kan innebära att personer med hälsoproblem blir överrepresenterade pga. att de är lättare att få kontakt med i hemmet samt har större motivation att delta i en studie om miljörelaterade hälsoeffekter. Resultaten kan dock inte avfärdas trots studiens svagheter, men frågeställningarna behöver belysas i ytterligare studier innan säkra slutsatser kan dras. Provokationsstudier kan också bidra till vår kunskap om eventuella hälsoeffekter av exponering för radiofrekventa fält från basstationer. Man bör dock notera att i de epidemiologiska studierna är frågeställningen något annorlunda, dvs. avseende ett samband mellan långvarig exponering och mer stadigvarande besvär. I den österrikiska studien var ett av inklusionskriterierna att deltagarna skulle ha bott i bostaden i minst ett år. Experimentella studier av symptom och psykomotoriska funktioner För tre år sedan rapporterades en holländsk provokationsstudie, den s.k. TNO studien, av radiofrekvensexponering motsvarande de från basstationer för GSM 900, 1800 och UMTS 2100 (tredje generationens mobiltelefoni) (Zwamborn et al., 2003, se även FAS, 2004). I studien ingick dels personer som uppgav att de fick olika typer av besvär i samband med exponering för radiofrekventa fält, dels personer som inte hade några besvär. I TNO studien uppvisade såväl besvärsgruppen som kontrollgruppen ökade symptom under exponering för UMTS basstation, men inga samband mellan symptom och GSM 900 respektive 1800. Det fanns även sprida resultat i de psykomotoriska testerna, men utan uppenbar konsekvens avseende grupp, utfall och exponering. En ny studie har nu genomförts i Schweiz för att testa om resultaten i TNO studien kan upprepas (Regel et al., 2006). I den schweiziska studien inkluderades förutom blindexponering (0 V/m) och 1 V/m (motsvarande TNO) även en högre fältstyrka 10 V/m för att ge möjlighet att studera en eventuell dos-respons effekt. Samma signal som i TNO studien användes men en annan antennmodell. Motiveringen till det senare var att man önskade en jämnare fältstyrkefördelning. Helkropps SAR var 6,2 µw/kg och 620 µw/kg för 1 resp 10 V/m. Maximalt lokalt 10 g SAR var 45 respektive 4500 µw/kg. Dessa nivåer är långt under exponeringsnivåer under samtal med mobiltelefon men ungefär i samma storleksordning som i studien av Hutter och medarbetare refererad ovan (Hutter et al., 2006). Studiegruppen bestod av 33 personer i besvärsgruppen (14 män och 19 kvinnor med självrapporterad känslighet för radiofrekventa fält från mobiltelefoner, trådlösa telefoner eller antenner) och 84 personer utan besvär (41 män och 43 kvinnor). Det finns inte uppgift om personer i besvärsgruppen även reagerade för andra typer av elektrisk utrustning. 6
Exponeringstiden var 45 minuter med en vecka mellan exponeringstillfällena. Exponeringen genomfördes dubbelblint, dvs. varken försöksledare eller försökspersoner kände till de faktiska exponeringsförhållandena. Två symptomformulär användes för att studera effekt av exponering, varav det ena var detsamma som i TNO studien. Ytterligare ett formulär, framtaget för att dokumentera andra orsaker till nedsatt välbefinnande som t.ex. förkylning, sömnkvalitet föregående natt m.m., var inkluderat. Deltagarna ombads även att rapportera upplevd grad av exponering på en VAS skala (0-100 mm). Psykometriska tester för minne, reaktionstid och uppmärksamhet genomfördes under exponeringarna (testserier startade vid början av exponering respektive efter 22 minuter). En test för uppmärksamhet var identisk med en av testerna i TNO studien (visual selective attention task, VSAT). Denna test uppvisade i TNO studien signifikant förändring i såväl besvärsgrupp som kontrollgrupp (förbättrad uppmärksamhet) efter exponering för UMTS. Resultaten i den nya studien kunde inte bekräfta resultaten i TNO studien. Man fann ingen effekt av exponering på välbefinnande (symptom) i något av de två formulären, inklusive det som uppvisat signifikanta resultat i TNO studien. Inte heller resultaten i det test, VSAT, som båda grupperna i TNO studien uppvisat en påverkan av UMTS i, skiljde sig mellan blindexponering och de båda aktiva exponeringarna. Det fanns inte något samband mellan uppskattade och faktiska exponeringsnivåer i någon av grupperna. Gruppen som rekryterats utifrån rapporterade besvär av radiofrekventa fält rapporterade mer symptom och skattade exponeringen som högre än kontrollgruppen gjorde. De övriga testerna uppvisade inte heller någon säker påverkan av radiofrekvensexponering. I besvärsgruppen noterades en interaktionseffekt mellan exponering och session i en av sex uppgifter avseende reaktionshastighet (2-Choice Reaction Time Task), resultaten för 10 V/m avvek något från 0 och 1 V/m. I kontrollgruppen fanns under session ett en liten skillnad mellan de olika exponeringarna avseende precision i en uppgift (1-back task). Dessa båda resultat var dock inte signifikanta efter justering för multipla tester. Den schweiziska studien kunde således inte bekräfta fynden i TNO studien. En större studiegrupp och väl dokumenterad exponering och dosimetri i den schweiziska studien jämfört med TNO gör att stödet för en negativ hälsopåverkan av UMTS för närvarande får anses mycket svagt. Ytterligare upprepningsstudier pågår. Tre ytterligare provokationsstudier har publicerats under 2006, samtliga avseende exponering som vid mobiltelefonerande. Studierna har haft delvis olika inriktning, besvär eller fysiologiska reaktioner hos personer med mobiltelefonrelaterade besvär respektive påverkan på kognitiva funktioner hos friska personer. Rubin och medarbetare inkluderade 60 personer (delvis rekryterade genom en förening för elöverkänsliga) som rapporterat huvudvärk inom 20 minuter vid bruk av GSM 900 mobiltelefon, och 60 besvärsfria kontrollpersoner (Rubin et al., 2006). Som exponeringskälla användes en testtelefon av den typ som tagits fram inom ramen för det brittiska statliga forskningsprogrammet (The Mobile Telecommunication and Health Research Programme). Telefonen var fäst vid försökspersonens huvud med ett 7
pannband. Exponeringen var antingen blindexponering, GSM 900 eller exponering för en kontinuerlig signal vid 900 MHz (CW 900). Lokalt SAR var 1,4 W/kg för både GSM och CW. Exponeringens längd var 50 min och det var minst 24 timmar mellan sessionerna. Symptom registrerades på en VAS skala 0 100 mm och inkluderade huvudvärk samt sex övriga symptom (trötthet, yrsel, illamående, klåda/stickningar/sveda i huden, hetta/ brännande känsla i huden, smärta/torrhetskänsla i ögon). Rapporterad huvudvärk ökade under exponeringssessionerna, men det fanns inte något säkert samband med exponering för radiofrekventa fält och symptom eller skillnad i reaktioner mellan grupperna. Även blindexponeringarna gav upphov till symptomökning. I den besvärsgruppen rapporterade 60% att de trodde att exponering var aktiv under GSM exponering och 63% under blindexponering. Antalet allvarliga reaktioner (avbrytande av studien eller av enskild exponering pga. besvär) studeras också. Deltagarna kunde be att få avbryta tidigare än efter 50 min. Detta inträffade vid 17 tillfällen för personer i besvärsgruppen. Fem personer i besvärsgruppen avbröt helt medverkan i studien med motiveringen att de fått svåra besvärsreaktioner (ytterligare fyra personer avbröt medverkan men i dessa fall var orsaken till detta beslut okänd). Dessa 22 fall av svåra reaktioner (avbruten exponering eller medverkan i studien) inträffade vid fem tillfällen med GSM, nio med CW och åtta med blindexponering. Författarna diskuterar att det faktum att symptom utlöstes under blindexponering tyder på att psykologiska faktorer kan spela en viktig roll vid mobiltelefonrelaterade symptom. Studien stöder således slutsatsen att den utpekade besvärsutlösande exponeringen (radiofrekventa fält) inte är en nödvändig faktor för att utlösa besvär som tolkas som beroende av dessa fält, dvs. samma besvärsreaktioner kan utlösas utan att exponering för radiofrekventa fält föreligger. Det går däremot inte utifrån resultaten att utesluta att radiofrekventa fält under vissa betingelser kan utlösa symptom. Gruppen som rekryterats utifrån rapporterade besvär var troligen relativt heterogen. Tretton personer uppgav att de reagerade på mobiltelefoner på mer än en meters avstånd och lika många rapporterade att de var elöverkänsliga. Antal samtal per vecka respektive samtalslängd vid ett typiskt mobiltelefonsamtal skilde sig inte märkbart mellan besvärs- och kontrollgrupp. Det senare tyder på att de flesta i besvärsgruppen inte hade så svåra besvär att de ändrat sin mobiltelefonanvändning i någon större omfattning, men samtidigt förekom fall där exponering eller medverkan avbröts pga. svåra besvärsreaktioner. I den andra brittiska studien (Russo et al., 2006) medverkade 168 universitetsstuderande (99 kvinnor och 69 män, 17 till 41 år gamla) i en dubbelblind provokationsstudie för att studera eventuella effekter av radiofrekventa fält på kognitiva funktioner. Samma typ av testtelefon och exponeringar som i studien ovan (Rubin et al., 2006) användes. Hälften av deltagarna exponerades för GSM och hälften för CW som aktiv exponering. Inom dessa två exponeringsgrupper fästes telefonen på höger sida för hälften av deltagarna och på vänster sida för den andra hälften. Exponeringstiden var 35 40 minuter med en vecka mellan blind och aktiv exponering. 8
De psykomotoriska testerna inkluderade tester för reaktionstid, matematisk förmåga och uppmärksamhet (Simple reaction time, 10-choice reaction time, subtraction task och Vigilant task). Exponeringen avbröts då deltagarna var färdiga med testerna. De fick då fylla i samma symptomformulär som före exponeringen. Ingen effekt av GSM eller CW kunde upptäckas oavsett om försökspersonen haft telefonen på vänster eller höger sida. En svensk studie fokuserade på besvär och fysiologiska reaktioner vid exponering motsvarande GSM 900 mobiltelefoner (Wilén et al., 2006). För att exponeringen skulle täcka in de delvis skilda områden som exponeras av olika modeller av mobiltelefoner använde man en exponeringsmodell med en antenn placerad på 8,5 cm avstånd från huvudet (en på varje sida men enbart höger sida aktiv exponering). Lokalt SAR 1 g var 1 W/kg (10 g 0,8 W/kg). Exponering under 30 minuter skedde vid två tillfällen under två skilda dagar, vid det ena tillfället med aktiv exponering och vid det andra utan aktiv exponering. Blind- och aktiv exponering skedde i slumpmässig ordning. Det var inte möjligt att genomföra studien dubbelblint då exponeringen delvis påverkade mätutrustningen för fysiologiska reaktioner. Försöksdeltagarna var dock helt ovetande om exponeringsförhållandena och det förekom inga visuella, auditiva eller andra indikationer på aktiv exponering. Tjugo personer med mobiltelefonrelaterade besvär (16 män och 4 kvinnor) och 20 kontrollpersoner, matchade mot besvärsgruppen avseende ålder, kön och typ av yrke, medverkade i studien. Personer som uppgav att även annan elektrisk utrustning än mobiltelefoner utlöste besvär eller att de var elöverkänsliga exkluderades. Man kan notera att besvärsgruppen använde mobiltelefon mer (fler samtal och längre samtalstid per dag) och även hade använt mobiltelefon längre tid än kontrollgruppen. Några fler i besvärsgruppen använde handsfree. Besvärsgruppen rapporterade mer symptom inte bara i relation till mobiltelefonanvändning utan även i allmänhet. Registrering av fysiologiska reaktioner inkluderade hjärtfrekvensvariabilitet, lokalt blodflöde (blodtryck i ringfinger), elektrodermal aktivitet (konduktans i huden) och andningsfrekvens. Kritiska Flimmer Frekvensen (Critical flicker fusion threshold) undersöktes för 25 75 Hz. Arbetsminne och reaktionstid testades. Tester utförda före start av exponering dag ett användes som utgångsvärden. En andra omgång tester utfördes efter avslutad exponering. Fysiologiska variabler registrerades under hela försöket. 18 personer i besvärsgruppen rapporterade besvär i samband med exponeringar (aktiv eller blind) jämfört med ingen person i kontrollgruppen. Resultaten kunde inte påvisa några effekter av radiofrekventa fält på de undersökta variablerna. Kontrollerna presterade signifikant bättre än besvärsgruppen i minnestester i utgångstesterna (fler korrekta svar och kortare reaktionstid i Short term memory functions). Denna skillnad fanns dock inte vid de senare testtillfällena. Som i tidigare studier på elöverkänsliga observerades fysiologiska skillnader mellan besvärsgruppen och kontrollgruppen. Dessa skillnader var dock inte relaterade till exponering för radiofrekventa fält. I motsats till studierna på elöverkänsliga, där skillnader noterats redan i vila, uppvisade gruppen med enbart mobiltelefonrelaterade besvär avvikande resultat enbart i samband med viss mental belastning (dvs. under minnestest eller test av kritisk flimmerfrekvens). Resultaten visar samma tendens till 9
ökad sympatisk aktivering i besvärsgruppen som tidigare noterats. Bland annat uppvisade besvärsgruppen högre aktivitet i det lågfrekventa bandet och lägre i det högfrekventa vid analys av hjärtfrekvensvariabilitet. Ytterligare studier är motiverade för att undersöka likheter och skillnader mellan grupper som rapporterar allmän elöverkänslighet respektive enbart mobiltelefonrelaterade besvär. Eventuella könsskillnader behöver också belysas. Detta var inte möjligt i denna studie pga. det låga antalet kvinnliga försökspersoner. Sammanfattningsvis kunde inte heller denna studie upptäcka några effekter av radiofrekventa fält, medan däremot vissa skillnader i fysiologiska reaktioner noterades mellan grupperna med respektive utan mobiltelefonrelaterade besvär. WHO Sammanfattning av rapport från WHO:s workshop om elöverkänslighet En rapport från WHO:s workshop om elöverkänslighet i Prag, Tjeckien, 2004 har publicerats under 2006 (WHO, 2006b). Rapporten ger en bred översikt över den besvärsbild som kommit att benämnas elöverkänslighet, inklusive definition, diskuterade orsaksfaktorer, forskning och rekommendationer för utredning och behandling (för slutsatser se även WHO:s Faktablad Elöverkänslighet, som beskrivs nedan). Inbjudna föredragshållare har skrivit om sina respektive ämnen. I ett separat kapitel redovisas slutsatserna från mötet i arbetsgruppen Characterization, Diagnosis and Treatment under workshopen. I rapportens sammanfattning konstateras att elöverkänslighet inte är ett erkänt syndrom samt att elöverkänslighet är dåligt definierat och används i olika betydelser. Elöverkänslighet kan dels avse ett medicinskt tillstånd baserat på den drabbades egna tolkningar av orsaken till ohälsan och dels användas för att beskriva en förmåga hos vissa individer att förnimma eller reagera på elektromagnetiska fält vid signifikant lägre nivåer än de flesta andra människor. Eftersom termen elöverkänslighet kan uppfattas som att ett samband mellan ohälsa och elektromagnetiska fält har påvisats föreslogs vid mötet i Prag ett alternativt arbetsnamn, Idiopathic Environmental Intolerance (IEI) with attribution to EMF. Arbetsdefinitionen för IEI beskrivs enligt följande: ett förvärvat tillstånd med multipla återkommande symptom associerat med olika miljöfaktorer som tolereras av de flesta människor utan förklaring genom känt medicinskt, psykiatriskt eller psykologiskt tillstånd. I rapporten framhålls att vetenskapliga studier av god kvalitet har visat att symptom inte förefaller att vara korrelerade till exponering för elektromagnetiska fält. Majoriteten av studierna indikerar också att elöverkänsliga inte kan detektera elektromagnetiska fält bättre än personer utan denna besvärsbild. Det finns fynd som tyder på att psykiatriska tillstånd och stress till följd av oro för skadliga effekter av elektromagnetiska fält, snarare än fälten i sig, skulle kunna orsaka besvären. Det finns ett behov att fokusera forskningen på att karakterisera fysiologiska reaktioner hos elöverkänsliga. 10
WHO rapporten poängterar att elöverkänsliga har reella symptom och ohälsa, men vetenskapligt stöd saknas för att besvären orsakas av elektromagnetiska fält och det finns inte stöd för att minskad exponering för elektromagnetiska fält skulle innebära en minskning av symptom attribuerade till elektromagnetiska fält. En best practice för utredning och behandling av elöverkänsliga individer skulle kunna tas fram av en internationell grupp läkare inom ramen för WHO:s EMF projekt. Myndigheter bör vara proaktiva och förebygga problem med nya teknologier genom att utveckla strategier för riskkommunikation samt tillhandahålla balanserad information och uppmuntra till dialog i närbesläktade frågor. WHO:s Faktablad Elektromagnetiska fält och folkhälsan, Elöverkänslighet WHO Faktablad 296 december 2005 WHO:s faktablad om elöverkänslighet (WHO, 2005) baseras på WHO:s workshop om elöverkänslighet, se ovan (WHO, 2006b), en tidigare internationell konferens om EMF och ospecifika hälsosymptom (COST244(bis), 1998), en europeisk kommissionsrapport (Bergqvist et al., 1998) samt nyare genomgångar av litteraturen. I faktabladets slutsats framhålls att Oavsett orsaken kan elöverkänslighet vara handikappande för den som drabbas. Elöverkänslighet har inga tydliga diagnoskriterier och det finns inga vetenskapliga fakta som binder symptomen för elöverkänslighet till EMF-exponering. Dessutom är elöverkänslighet ingen medicinsk diagnos och det är inte heller säkert att störningen utgör ett enskilt medicinskt problem. För läkare påpekas i faktabladet att behandling av drabbade personer ska inriktas på symptomen och den kliniska bilden, inte på åtgärder inriktade på att reducera eller eliminera elektromagnetiska fält på arbetsplatsen eller i hemmet. Detta kräver en bred utredning med såväl medicinsk och psykologisk utvärdering som, i relevanta fall, bedömning av arbetsplatsen (t.ex. avseende luftföroreningar, belysning och ergonomi). Självhjälpsgrupper kan, utöver behandling av professionella, vara en värdefull resurs för elöverkänsliga personer. WHO rekommenderar att balanserad och riktad information tas fram av myndigheter och görs tillgänglig för elöverkänsliga personer, vårdpersonal och arbetsgivare. Forskningen bör följa upp de fynd som i en del studier indikerat en obalans i det autonoma nervsystemet hos elöverkänsliga. Elektromagnetiska fält och folkhälsa, Basstationer och trådlös teknik WHO Faktablad 304 maj 2006 Faktabladet (WHO, 2006a) diskuterar den oro för hälsorisker som förekommit i samband med utbyggnaden av trådlös teknik, men konstaterar att insamlade data hittills inte kunnat visa att radiofrekventa fält från basstationer skulle orsaka korteller långsiktiga hälsoeffekter. Trådlösa nätverk som i allmänhet använder svagare signaler bedöms följaktligen inte heller kunna förväntas ge negativa hälsoeffekter. 11
Slutsatsen i faktabladet är följande: Med tanke på de mycket låga exponeringsnivåerna och de forskningsresultat som samlats in hittills finns det inget övertygande vetenskapligt bevis för att svaga RFsignaler från basstationer och trådlösa nät orsakar negativa hälsoeffekter. Ovanstående gäller nivåer under internationella riktlinjer för exponering. I områden där dessa kan överskridas och det kan finnas risk för skadliga exponeringsnivåer bör myndigheterna begränsa tillträdet. EU kommissionen, Scientific Committee on Emerging and Newly Identified Health Risks (SCENIHR) En expertgrupp har tillsatts för att ta fram en förnyad bedömning av möjliga effekter av elektromagnetiska fält på människors hälsa. En tidigare bedömning presenterades 2001 av The Scientific Committee on Toxicity, Ecotoxicity and the Environment (CSTEE), Possible effects of Electromagnetic Fields (EMF), Radio Frequency Fields (RF) and Microwave Radiation on Human Health (CSTEE, 2001). Den nya rapporten, Preliminary Opinion on Possible Effects of Electromagnetic Fields (EMF) on Human Health, finns nu tillgänglig på internet för kommentarer (SCENIHR, 2006). Även elöverkänslighet behandlas i rapporten. Avseende extremt lågfrekventa fält (ELF) noteras att det inte finns några vetenskapliga bevis för ett samband mellan symptom och elektriska eller magnetiska fält. Dagens kunskap visar att ELF varken är en nödvändig eller tillräcklig faktor för att utlösa ohälsa i form av besvär hos individer som rapporterar elöverkänslighet. Om ELF utgör en bidragande faktor återstår ännu att visa. Antalet studier som undersökt ett samband mellan radiofrekventa fält och symptom är mer begränsat än för ELF. De resultat som föreligger tyder på att radiofrekventa fält inte påverkar symptombilden. Exponeringsnivåerna från basstationer är betydligt lägre än de nivåer som en person exponeras för under samtal med mobiltelefon. Forskning avseende symptom och exponering från basstationer motiveras framförallt av den oro som uttrycks i den allmänna befolkningen. Sammanfattning av SSI:s EMF-rapport 2006 Rapporten kommer att överlämnas till Statens strålskyddsintitut för kommande publicering (IEGEMF, 2006b) Extremt lågfrekventa elektromagnetiska fält (ELF) Genotoxicitet Huvuddelen av tidigare djurförsök och cellförsök har inte funnit att ELF fält har genotoxisk påverkan vid sådana fältstyrkor som befolkningen exponeras för. Aktuella studier har inte förändrat den bilden. Det finns dock indikationer på att ELF fält skulle kunna ha biologisk påverkan tillsammans med andra kemiska eller fysikaliska exponeringar, men dessa resultat kan inte bidra till att förklara de resultat som ses vid exponeringar under 100 mikrotesla, dvs. vid exponeringar som förekommer i den allmänna miljön. 12
Mekanismer De effekter som ligger till grund för nu gällande riktvärden för ELF magnetfält utlöses bara vid fält av sådan styrka att de förekommer ytterst sällan i den allmänna miljön. Det finns mekanismer som diskuterats och som potentiellt skulle kunna ha effekt vid låga exponeringsnivåer, t.ex. mekanismer vid smala bandbredder som involverar resonansfenomen och radical pair mekanismer. Inte för någon av dessa har man dock kunnat påvisa att de har någon koppling till barnleukemirisk, som är den hälsoeffekt som har störst vetenskapligt stöd. Radical pair mekanismen är sannolikt den för närvarande mest sannolika. Epidemiologi En nyligen publicerad studie av leukemi hos barn i relation till ELF magnetfält tyder på att ett samband finns och stödjer därmed resultaten från tidigare forskning. En undersökning har studerat överlevnad hos barn med leukemi och relationen till ELF magnetfält och funnit ett samband. Detta är en ny ansats och därmed av intresse även om storleken på denna studie var liten. Inget av dessa resultat påverkar slutsatsen i IARC:s utvärdering, nämligen att ELF magnetfält är possibly carcinogenic to humans. Radiofrekventa elektromagnetiska fält (RF) Genotoxicitet Ett antal olika genotoxistiska studier har genomförts både i djurförsök och i cellförsök och med olika exponeringar. Huvuddelen av dessa studier har inte sett några genotoxiska effekter. Resultaten från den så kallade REFLEX studien (del i ett EUprogram) indikerar dock att vissa effekter på DNA skulle kunna förekomma. Resultaten är dock svårtolkade och en bättre förståelse av utfallen och oberoende upprepningar krävs innan slutsatser kan dras. Experimentella studier på människa Resultaten från forskningen om kognitiva effekter är motsägelsefulla men ingen enskild tydlig effekt har kunna urskiljas. Många väl genomförda större studier har inte lyckats upprepa resultat från mindre studier som tidigare rapporterat samband. En upprepning av den så kallade TNO undersökningen som rapporterade ökade symtom vid exponering av UMTS (3G)-lika signaler har inte funnit några samband med symtom och har alltså inte kunnat upprepa TNO resultaten. Skillnader mellan RF känsliga personer och personer som inte är RF känsliga har påvisats i ett flertal studier bland annat på parametrar som är relaterade till det autonoma nervsystemet, men någon koppling till RF exponering har inte kunnat ses. Personer som är RFkänsliga har dessutom oftare symtom t.ex. huvudvärk, illamående, yrsel, än andra, men dubbelt blinda försök tyder på att förekomsten av dessa symtom är oberoende av exponering för RF fält. Mekanismer Aktuella gränsvärden baseras på effekter från temperaturstegring. Det finns några hypoteser om effekter också vid lägre exponeringar, så kallade icke-termiska effekter. En sådan hypotes innebär att effekter uppstår via aktivering av temperaturreceptorer som finns på många ställen i kroppen. En annan hypotes innebär att vissa 13
RF signaler demoduleras och därmed får en förstärkt påverkan till exempel på cellmembran. Epidemiologi Nyare epidemiologiska studier om mobiltelefoni och cancer ändrar inte tidigare slutsatser att det för hjärntumörer hos vuxna inte tycks finnas något samband med användning av mobiltelefoni upp till omkring tio år. För längre tids användning talar också forskningen emot en sådan riskökning, men det finns än så länge bara ett fåtal studier tillgängliga. För tumörer i hörselnerven tycks inte heller korttidsanvändning av mobiltelefoni ha något samband, men för längre tids användning finns en del data som tyder på att ett samband skulle kunna finnas. En nyligen publicerad undersökning från Danmark påverkar inte denna bedömning. En undersökning av symtom hos en befolkning bosatt nära basstationer har visat på samband mellan symtom och exponering för RF fält. Avslutande diskussion Det finns en förhållandevis omfattande forskning kring möjliga hälsoeffekter av mobiltelefonanvändning, som har diskuterats i föregående rapporter till FAS. Däremot har forskningen kring basstationer en mycket begränsad omfattning. Det beror antagligen på att exponeringsnivåerna är mycket låga jämfört med nivåerna från telefonerna, en tusendel eller lägre. Icke desto mindre finns en betydande oro för strålning från basstationerna hos delar av befolkningen och bland annat WHO har rekommenderat forskning kring möjliga hälsorisker. I detta års rapport diskuteras två sådana rapporter. Den ena är en epidemiologisk studie av symtom hos bosatta kring ett antal basstationer där författarna finner ett samband mellan exponering och symtomförekomst (Hutter et al., 2006). Även om artikeln väcker ett antal frågor som diskuterats ovan, så kan oklarheterna inte utan vidare förklara resultaten. Å andra sidan måste naturligtvis resultaten kunna upprepas i uppföljande forskning innan de kan tas för givna. Vi har i en föregående rapport diskuterat två tidigare delvis liknande studier, men funnit sådana metodologiska brister att de inte kan bidra i detta sammanhang. Den andra rapporten är en experimentell studie som är gjord som en uppföljning av den tidigare presenterade så kallade TNO studien (Zwamborn et al., 2003), som diskuterades i föregående års rapport. I denna uppföljning (Regel et al., 2006) finner man inga samband mellan exponering och symtom eller kognitiva effekter och man lyckas alltså inte bekräfta resultaten i TNO studien. Det är värt att notera att det finns en skillnad vad gäller underliggande frågeställning mellan studierna av symtom vid telefonanvändning och studierna av symtom hos boende kring basstationer. När det gäller telefonerna är det väsentligen fråga om korttidsexponering och akuta effekter medan det för basstationerna är frågan om långvarig exponering och om långvariga besvär. Vi har i vår granskning av den aktuella forskningen inte funnit några nya resultat som föranleder att riktlinjer eller gränsvärden för elektromagnetiska fält justeras. ICNIRP (International Commission for Non-Ionizing Radiation Protection) arbetar för närvarande med revisioner av guidelines både för statiska magnetiska fält, som 14
förekommer bland annat vid magnetröntgen, och ELF (Extremely low frequency fields), som förekommer i samband med elanvändning. 15
Appendix FAS har fått regeringens uppdrag att följa forskningen inom området elektromagnetiska fält (EMF) och hälsorisker med särskild betoning på elöverkänslighet och har därför tillsatt en arbetsgrupp som årligen rapporterar om den vetenskapliga utvecklingen till FAS. Avsikten med detta appendix är att redogöra för de metoder som arbetsgruppen använder. Den aktuella forskningen kan indelas i huvudområdena epidemiologi, experimentell forskning på människa, djurförsök och in vitro forskning. Forskning om biofysikaliska mekanismer, dosimetri och exponeringsuppskattningar har också betydelse. Vid bedömningen av forskningsläget utvärderas först dessa huvudområden vart och ett för sig. Därefter vägs slutsatserna från de olika forskningsområdena samman till en sammanfattande bedömning. Huvudfrågeställningen i denna sammanfattande bedömning är om exponering för EMF orsakar hälsoeffekter. Svaret på denna frågeställning är inte nödvändigtvis ett klart ja eller nej, utan kan uttrycka den vetenskapliga osäkerheten. Ett spektrum av olika sjukdomar eller annan ohälsa förekommer i diskussionerna och dessa behandlas var för sig eller i närliggande grupper. Olika slag av elektromagnetiska fält behandlas också var för sig. Den huvudsakliga uppdelningen är i extremt lågfrekventa fält (ELF) som förekommer i samband med distribution och användning av elektricitet och radiofrekventa fält (RF) som förekommer vid mobiltelefoni. Epidemiologisk forskning och experimentell forskning utvärderas i princip på samma sätt. I allmänhet beaktas bara den forskning som är presenterad i engelskspråkiga vetenskapliga tidskrifter med sakkunniggranskning. Detta innebär dock inte att alla sådana artiklar tillmäts samma tyngd och relevans. I själva verket är det en huvuduppgift för expertgruppen att evaluera de vetenskapliga rapporterna och bedöma vilken vikt som ska ges till var och en. En viktig princip är att studier som tyder på samband mellan EMF och hälsorisker och studier som inte tyder på sådana samband bedöms lika noggrant. När det gäller den första gruppen, där resultaten tyder på hälsorisker, fokuseras utvärderingen på möjligheten av alternativ till kausalitet som förklaring till de positiva resultaten: Med vilken grad av säkerhet kan man utesluta att resultaten förklaras av systematiska fel, t.ex. confounding, selektiva urval eller av slumpen. När det gäller studier som inte funnit samband är huvudfrågeställningen om det kan finnas systematiska fel som döljer en eventuell reell risk, t.ex. negativ confounding eller för liten exponeringskontrast mellan exponerade och oexponerade; man måste också överväga om avsaknaden av samband kan vara ett utslag av slumpen, en möjlighet som är särskilt aktuell vid studier med låg power (dvs. väsentligen små studier). Uppenbarligen är frågan om så kallad statistisk signifikans av underordnad betydelse i dessa bedömningar. I stället baseras granskningen på ett antal faktorer som vägs samman till en sammanfattande bedömning av den enskilda undersökningen. För en fördjupad diskussion hänvisas t.ex. till Preamblen i IARCs Monografi serie (IARC 2002). När de aktuella enskilda undersökningarna har bedömts sammanfattas forskningsresultaten inom vart och ett av de olika huvudområdena för olika aktuella 16
exponeringarna och hälsoutfall. Det innebär att resultaten av de olika undersökningar inom ett område (epidemiologi, experimentella studier på människa, etc.) integreras till en sammanfattande bedömning. Därvid beaktas både de enskilda studiernas metodologiska kvalitet och styrkan i de observerade sambanden mellan exponering och hälsoutfall. För att denna sammanvägning ska bli meningsfull måste både positiva och negativa studier vägas in på samma sätt oberoende av resultaten. I det slutliga steget integreras forskningsresultaten från de olika vetenskapliga huvudområdena. Härvid kombineras följaktligen för varje enskilt hälsoutfall all relevant vetenskaplig information från studier på människa, studier på djur etc. Det är följaktligen i detta steg som till exempel resultat från epidemiologisk forskning vägs samman med kunskap om eventuella biologiska eller biofysikaliska mekanismer. Eftersom epidemiologiska studier direkt undersöker hälsoeffekter hos människa är de av särskilt hög relevans och epidemiologiska resultat ges stor vikt vid denna sammanvägning. 17
Referenser Bergqvist U and Vogel E (eds). 1998 Possible health implications of subjective symptoms and electromagnetic field. A report prepared by a European group of experts for the European Commission, DGV. Arbete och Hälsa 1997:19. Stockholm, Sweden: Swedish Institute for Working Life. Bergqvist U, Hillert L, Birke E. 2000 Elöverkänslighet och hälsorisker av elektriska och magnetiska fält. Forskningsöversikt och utvärdering. Stockholm: Rådet för arbetslivsforskning. COST244(bis). 1998 Proceedings from COST 244bis International Workshop on Electromagnetic Fields and Non-Specific Health Symptoms. Graz, Austria, Sept 19-20, 1998. CSTEE 2001 (Scientific Committee on Toxicity, Ecotoxicity and the Environment). Possible effects of electromagnetic fields (EMF), radio frequency fields (RF) and microwave radiation on human health. Brussels: Scientific Committee on Toxicity, Ecotoxicity and the Environment (CSTEE). (http://www.mityc.es/nr/rdonlyres/fdcd3c06-363b-46ce- 96EE-403451120852/0/ccue_oct.pdf) FAS. 2004 Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält. Stockholm: Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. FAS. 2005 Elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält. Andra årsrapporten. Stockholm: Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. FAS. 2006 Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält. Tredje årsrapporten. Stockholm: Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. Hutter H-P, Moshammer H, Wallner P, Kundi M. 2006 Subjective symptoms, sleeping problems, and cognitive performance in subjects living near mobile phone base stations. Occup Environ Med 63:307-316. IEGEMF 2005 (SSI s Independent Expert Group on Electromagnetic Fields). Reports from SSI:s Independent Expert Group on Electromagnetic Fields 2003 and 2004. Stockholm: Statens strålskyddsinstitut. (SSI Rapport 2005:1) IEGEMF 2006a (SSI s Independent Expert Group on Electromagnetic Fields). Recent Research on EMF and Health Risks. Third annual report from SSI:s Independent Expert Group on Electromagnetic Fields 2005. Stockholm: Statens strålskyddsinstitut. (SSI Rapport 2006:2) IEGEMF 2006b (SSI s Independent Expert Group on Electromagnetic Fields). Recent Research on EMF and Health Risks. Fourth annual report from SSI:s Independent Expert Group on Electromagnetic Fields 2006. (Kommande publikation). IEGMP. 2000 Independent Expert Group on Mobile Phones (Chairman: Sir William Stewart). Mobile phones and health. Chilton, Didcot: Independent Expert Group On Mobile Phones. (http://www.iegmp.org.uk/) Regal SJ, Negovetic S, Röösli M, Berdinas V, Schuderer J, Huss A, Lott U, Kuster N, Achermann P. 2006 UMTS base station-like exposure, well being and cognitive performance. Environ Health Perspect 114:1270-1275. Rubin GJ, Hahn G, Everitt BS, Cleare AJ, Wessely S. 2006 Are some people sensitive to mobile phone signals? Within participants double blind randomised provocation study. BMJ 15:886-891. 18
Russo R, Fox E, Cinel C, Boldini A, Defeyter MA, Mirshekar-Syahkal D, Mehta A. 2006 Does acute exposure to mobile phones affect human attention? Bioelectromagnetics 27:215-220. SCENIHR (Scientific Committee on Emerging and Newly Identified Health Risks). Preliminary Opinion on Possible Effects of Electromagnetic Fields (EMF) on Human Health. (http://ec.europa.eu/health/ph_risk/committees/04_scenihr/docs/scenihr_o_006.pdf accessed December 9, 2006 ) WHO. 2005 Faktablad N o 296 December 2005. Elektromagnetiska fält och folkhälsan, Elöverkänslighet. (http://www.who.int/peh-emf/en/) WHO. 2006a Faktablad 304 Maj 2006. Elektromagnetiska fält och folkhälsa., Basstationer och trådlös teknik. World Health Organization. (http://www.who.int/peh-emf/en/). WHO. 2006b Proceedings of the WHO International Seminar and Working Group meeting on EMF Hypersensitivity - Prague, Czech Republic, 25-27 October 2004. Mild KH, Repacholi M, van Deventer E, Ravazzani P (eds.) Milan: World Health Organization. Wilén J, Johansson A, Kalezic N, Lyskov E, Sandström M. 2006 Psychophysiological tests and provocation of subjects with mobile phone related symptoms. Bioelectromagnetics 27:204-214. Zwamborn APM, Vossen SHJA, van Leersum BJAM, Ouwens MA, Mäkel WN. 2003 Effects of global communication system radio-frequency fields on well being and cognitive functions of human subjects with and without subjective complaints. The Hague, Netherlands; TNO Physics and Electronics Laboratory (TNO-report FEL-03-C148). (http://www.ez.nl/dsc?c=getobject&s=obj&objectid=143298&!dsname=ezinternet) 19
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap initierar och finansierar grundläggande och behovsstyrd forskning för att främja människors arbetsliv, trygghet och välfärd. POSTADRESS Box 2220, 103 15 Stockholm BESÖKSADRESS Westmanska Palatset, Wallingatan 2 TELEFON 08-775 40 70 TELEFAX 08-775 40 75 E-POST fas@fas.se INTERNET www.fas.se ORG.NUMMER 202100-5240 Best.nr. 2007-001. Prospect Communication