SOPHIE ZETTERMARK ATT LÄKA EN MÅ BRA-DAGBOK
Torsdag 30 juni 2016 Jag mår äntligen bra: jag känner mig stabil och full av ett underbart lugn, jag har inga destruktiva mönster och ingen önskan att ha det heller: jag tar hand om mig själv, bevarar mig själv istället för att fördärva mig. Vad är det som får mänskor att fly in i ett undvikande beteende? Mitt undvikande beteende har varit att jag har tagit hand om andra istället för att ta hand om mig själv. Det är inget problem att ta hand om andra i sig, men när det blir på bekostnad av att ta hand om sig själv, då blir det ett problem. När det blir ensidigt i en relation att den ene bara tar hand om den andre, då blir det ett problem. När en känner att en nästan håller på att gå under eller bränna ut sig själv, då blir det ett problem. Jag har varit så rädd för att ta hand om mig själv: jag har varit rädd för vad jag ska möta, vem jag ska bli om jag inte tar hand om andra och är en god medmänska, jag har varit rädd för att jag inte klarar av att ta hand om mig själv, att jag är dömd att vara fast i destruktiva mönster. Nu gör jag det, nu tar jag hand om mig själv, och allt jag känner är befrielse.
Fredag 1 juli 2016 Vad gör mänskor för att må bra? Inte bara det de gör varje dag för att må bra, för att ta hand om sig själv, utan för att må bra i själva kärnan av vad som är dem, allra längst in. Vad gör en för att läka det som gått sönder, vad gör en när ens kärna, den en verkligen är, har blivit splittrad av att livet under så lång tid varit så hårt, så svårt, så tufft? Går det överhuvudtaget att läka när en känner det som att allt en består av är sår på sår? Jag vill tro det, jag vill tro att det kommer först en period av stygn en period där en försöker hitta provisoriska lösningar, stygn, för att läka det som gått sönder och att det sedan kommer en faktisk tid av läkande. Men vad kommer efter den? Hur lever en ihopläkt, hur undviker en nya sår, nya svårigheter, nya problem? Var hittar man styrkan för att leva ihopläkt och bibehålla det? För jag tror ju att allt förändras, ibland i riktningar vi inte hade någon aning om, att jag är satt i ständig förändring och att såren och det läkta förändras i takt med det. Hur gör en för att hitta nya sätt att läka på, sätt som följer med den förändring en alltid är stadd i?
När en är så van vid att ta hand om andra istället för sig själv: själva frågan vad behöver jag för att må bra? känns så svår att ställa, än svårare att ställa frågan vad behöver jag i den här relationen för att må bra, för att känna mig omhändertagen, för att känna att jag får lika mycket stöd som jag ger ut?. Den frågan känns inte bara nästintill omöjlig att ställa, den känns omöjlig. Att helt plötsligt behöva fokusera på vad jag behöver, vad jag känner och vill, är som att vakna upp: från att ha gått till att hela tiden klara mig själv utan stöd annat än från föräldrarna, så går jag nu till att kräva, ja faktiskt kräva, jag kräver aldrig någonting i relationer eftersom jag tycker att det är problematiskt att kräva, istället brukar jag prata om förväntningar en har på den andre, men i detta fall, ja kräva, att jag får samma stöd och samma respekt som jag ger ut. Jag vet inte om jag klarar av det: jag har klarat mig själv så länge nu att jag inte vet hur en ber om hjälp, min första instinkt är alltid att klara av saker ensam, att inte vara till besvär, att inte vara en börda för någon annan. Hur bryter en det mönstret och vågar be om hjälp, vågar visa sig sårbar, enbart sårbar, istället för både sårbar och stark samtidigt? Hur gör en för att våga?
Lördag 2 juli 2016 Vad gör en när de destruktiva mönster en har haft har inneburit en skev trygghet för en och en inte vågar släppa dem? Vad gör en när en är så rädd för att släppa dem att en hela tiden återskapar dem trots att själva behovet av ett destruktivt mönster för länge sedan försvunnit? En finner en eller flera nya tryggheter, en väljer att släppa det gamla och se fram emot någonting nytt, en samlar mod, kraft och vilja nog att gå vidare. Kanske handlar det i grund och botten om självkänsla: är jag en person som förtjänar att må bra? Som förtjänar att inte ha några destruktiva mönster som skydd för det jag inte vågar ta tag i, det jag inte vågar möta? Är jag en så pass bra person att jag förtjänar att må bra? Det finns inga mönster, det finns inga färdigheter, det finns ingen hjälp att få för hur jag ska må bra: det är självklart att det finns tips och råd, men själva kartan, min egen karta, måste jag själv rita upp. Och det är en tanke långt mycket mer skrämmande än allt vad de destruktiva mönstren har fört med sig och förstört.
Att må bra: att ta hand om sig själv, att bevara sig själv istället för att fördärva sig. Att må bra: att inte använda destruktiva mönster som skydd för det en inte vågar närma sig, inte vågar möta. Att må bra: att känna att en utvecklas i den takt en klarar av, att en inte står stilla och stampar i samma sanka vatten. Att må bra: att vara i relationer som ger lika mycket som de tar och där en ömsesidigt tar hand om varandra istället för att den ene tar hand om den andre konstant. Att må bra: att släppa det gamla, ruttna och gå vidare. Att må bra: att tycka att en är en så pass bra person att en förtjänar att må bra utan destruktiva mönster som skydd. Att må bra: att älska sig själv, att älska mänskorna, att älska livet, i all dess komplexitet, i alla dess svårigheter och problem, i detta fantastiska som vi har blivit givna och som en behöver vara tacksam för, varje dag, varje timme, varje minut en får behöver en vara tacksam över och ta vara på, detta liv som på samma gång kan vara så oerhört svårt och tufft och fantastiskt, detta liv som jag älskar över allt annat.