KLIMATETIK: HANDOUT 3

KLIMATETIK: HANDOUT 3 ERIC BRANDSTEDT FILOSOFISKA INSTITUTIONEN, LUNDS UNIVERSITET Handout Kurs: FPRA21:5, FPRK01:3, FPRM10, FPRM20 e-mail: eric.brandstedt@fil.lu.se FÖRELÄSNING 3: DEN INTERGENERATIONELLA STORMEN Gardiner börjar med att notera att den intergenerationella dimensionen av klimatförändringarna på många sätt är lik det som inom politisk teori kallas för majoritetens diktatur, därför kallar han det för samtidens diktatur. Han försöker förklara detta problem genom att definiera vad som menas med inter-generationell rättvisa; med andra ord, vad som avses med talet om generationer. Ett första problem för talet om generationer är att det verkar svårt att individuera generationer som diskreta enheter. Folk föds och dör, och generationer förändras således ständigt. Hur ska vi då, t.ex., bestämma storleken på dessa generationer. Tre olika alternativ: (1) en generation definieras utifrån hur lång tid det tar att byta ut dess medlemmar (vilket ger generationer i storleksordningen 15-30 år); (2) en generation definieras utifrån vilka som nu existerande människor inte kommer interagera med (vilket ger generationer i storleksordningen 200 år); och (3) en generation definieras utifrån alla nu existerande (vilket ger generationer i storleksordningen 100 år). En ytterligare fråga är när dessa generationer ska anses starta. Jämför med det populära talet om ålderskohorter i termer av the Baby Boomers (1946-1964), Generation X (1960-1980), Generation Y (1980-2000), etc. Varför är den uppdelningen moraliskt relevant? Ett tredje problem har att göra med överlappningen som finns mellan olika generationer och vad det betyder för rättvisefrågan. En annan fråga man kan ställa sig är varför vi överhuvudtaget bör prata om framtida rättvisa i kollektivistiska termer av generationer (alternativt: familjer, grupper, samhällen, nationer, etc.) snarare än i individualistiska termer av personer. Gardiner föredrar talet om generationer för att det renodlar ett framtidsorienterat moraliskt problem (som specificeras nedan). Intergenerationell buck-passing Gardiner börjar pumpa våra intuitioner om intergenerationell rättvisa med ett sago-exempel där en generation som föds till goda förutsättningar förstör på ett avgörande sätt för kommande generationer (genom att skicka vidare en global finanskris, hemska krig, miljökatastrofer, utbredd fattigdom, etc.). Han vill få oss att känna att denna generation handlar fel gentemot kommande generationer. Han menar att det även är rimligt att säga att de gör fel gentemot sina föregångare genom att underminera deras ansträngning. De handlar fel genom att de utnyttjar sin temporala ställning, där föregående och kommande generationer saknar inflytande över dem. Gardiner presenterar därefter det rena scenariot som är tänkt att renodla det framtidsorienterade problemet. Vi antar här att generationer är icke-överlappande och att de endast har ett inflytande på kommande generationer. Dessa generationer har möjlighet att producera två typer av produkter front-tunga (som ger en fördel direkt medan kostnaden tillkommer en kommande generation) och bak-tunga (som ger en direkt kostnad och en fördel för kommande generationer). Om vi antar att dessa generationer endast är intresserade av sin egen generations välbefinnande så talar allt för att de kommer att konsumera front-tunga produkter. Samma logik kan antas gälla för samtliga generationer med följden att senare generationer kommer få allt större kostnader som utgångsläge. Gardiner skriver: It seems highly plausible to say that the infliction of high costs on later groups for the sake of modest benefits for oneself is at least unfair or unjust (s. 152). Han menar att problemet framstår som särskilt 1

moraliskt tvivelaktigt om vi antar att fördelarna med de front-tunga produkterna är relativt triviala (t.ex. flygresor till exotiska länder) medan kostnaden för dessa som tillkommer alla kommande generationer är allvarliga (som att folk lider och dör i förtid). Hur ska vi mer detaljerat förklara denna moraliska intuition? Ett förslag är att den generation som resonerar på ett sådant sätt gör sig själv till ett undantag där de på ett partiskt sätt favoriserar sina intressen över andras. Ett annat förslag att det är en kränkning av grundläggande negativa rättigheter, genom att detta beteende orsakar framtida människors lidande och död. Gardiners analys handlar om vad han kallar för intergenerationell buck-passing : varje generation skapar fördelar för sig genom att illegitimt skicka kostnaderna för dessa till kommande generationer, och motsvarande, undviker kostnader och därmed underlåter att skicka vidare fördelar till kommande generationer. Denna logik upprepas för varje generation, oavsett var i historien de befinner sig, vilket leder till en kumulativ effekt. Gardiner kallar detta problem för lite olika saker; utöver intergenerational buck-passing, kallar han det the central problem of intergenerational buckpassing eller kortare the central problem, samt the pure intergenerational problem ( det centrala problemet samt det rena intergenerationella problemet [RIP]). Repetition: den grundläggande strukturen på fångarnas dilemma är följande: (FD1) Det är kollektivt rationellt att samarbeta: varje aktör föredrar utfallet som uppkommer av att alla samarbetar över det utfallet som uppkommer av att ingen samarbetar. (FD2) Det är individuellt rationellt att inte samarbeta: när varje aktör har möjligheten att bestämma huruvida hen ska samarbeta så föredrar var och en (rationellt) att inte samarbeta, oavsett vad de andra gör. Parallellen i intergenerationell etik är följande: (RIP1) För nästan varje generation är det kollektivt rationellt att samarbeta (inte släppa ut växthusgaser): nästan varje generation föredrar utfallet som uppkommer av att alla samarbetar (ingen släpper ut) över det utfallet som uppkommer av att ingen samarbetar (alla släpper ut). (RIP2) Det är individuellt rationellt att inte samarbeta (att släppa ut): när varje generation har möjligheten att bestämma huruvida den ska samarbeta (släppa ut) så föredrar var och en (rationellt) att inte samarbeta (släppa ut), oavsett vad de andra gör. Viktigt att notera här är skillnaden mellan FD1 och RIP1, d.v.s. att det kollektivt bästa inte gäller för samtliga aktörer i den intergenerationella kontexten. Varför? Det beror på att i och med att generationerna är utspridda över tid och givet antagandet om att de är icke-överlappande så finns det inget sätt som den första generationen kan vinna på att samarbeta (inte släppa ut). Dessutom finns en skillnad mellan FD2 och RIP2 i att den förra kan upplösas genom att parterna talar med varandra, den gäller bara kontingent; den senare är däremot ett nödvändigt villkor på grund av den intertemporala kontexten (åtminstone givet den renodlade RIP). I den intergenerationella kontexten så kommer det gälla att när en enskild generation frågar sig huruvida den bör samarbeta eller inte så kommer de redan ha en del av svaret givet av sina föregångare; föregångarna har antingen samarbetat eller ej, det är inget som den nu existerande generationen kan påverka. Alltså kommer varje generation endast vara intresserade av att samarbeta om dess föregångare har samarbetat. Dessa två drag av den intergenerationella kontexten gör problemet mycket värre än det klassiska fångarnas dilemma: den första generationen har skäl att inte samarbeta och detta kommer fortplanta sig och gälla för alla därefter följande generationer. RIP är dessutom värre än FD eftersom standardlösningar inte är tillgängliga här, som att appellera till ett upplyst egenintresse eller ömsesidighet. Men samtidigt kan man argumentera att detta rena problem sällan eller aldrig instansieras i verkligheten. Gardiner menar dock att det trots det är en relevant analys. Han gör det genom att analysera dess olika drag: Till att börja med är ett drag den temporala asymmetrin att grupperna är utspridda över tid. Detta är inte tillräckligt för att beskriva det relevanta problemet. 2

Det andra draget hos RIP är den kausala asymmetrin: tidigare generationer har ett kausalt inflytande över senare generationer men inte vice versa. Det här är relevant för frågan om huruvida RIP är en användbar analys: om den kausala asymmetrin även gäller i vår konkreta situation så kan RIP vara en bra analys. Utifrån detta drag kan även generationer definieras; Gardiner skriver a generation is a group which has a place in the temporal sequence and which stands in the basic causal relations with predecessors and successors described by the causal assymtry (s. 165). Det tredje draget hos RIP är asymmetriskt oberoende intressen: föregångares handlingar ligger i senare generationers intressen, men inte vice versa, vilket utesluter ömsesidigt fördelaktiga lösningar över generationsgränser. Det tredje draget kan dock kompliceras. För det första verkar det finnas vissa ömsesidiga relationer som är möjliga över generationsgränser (utan att förutsätta bakåtkausalitet), t.ex. genom indirekt reciprocitet (generation 1 hjälper generation 2 som hjälper generation 3) eller genom att en fördel som generation 1 ger till generation 2 betalas tillbaka med tacksamhet åt andra hållet. Men även om detta stämmer så är det sannolikt att de fördelar som är förknippade med att inte samarbeta trots allt är större än de som eventuellt kan uppnås av att samarbeta (t.ex. vinsten av att förbränna växthusgas är större än den tacksamhet som kommande generationer skulle visa oss om vi lät bli att göra det). Generellt gäller att de fördelar som är förknippade med att fortsätta att konsumera bak-tunga produkter (och orsaka växthusgaser) är stora, säkra, påtagliga och direkta, medan fördelarna med att inte göra det (t.ex. låta bli att släppa ut växthusgaser) är små, osäkra, abstrakta och uppskjutna. Ett fjärde drag hos RIP är dess motivationella antaganden. I grundformen antas att varje generation endast är intresserad av sig själv, att intressena är generationsspecifika. Detta antagande är möjligt att justera, både göras mjukare och hårdare, utan att problemet förlorar sin grundform. Ett femte drag är att RIP involverar temporalt utspridda produkter. Detta passar väl överens med klimatförändringarna där ett stabilt klimat är ett tydligt exempel på en sådan produkt. Men kan justeras eller slopas med avseende på andra problem utan att grundformen av RIP ändras. Ett sjätte drag är den sekventiella aspekten, att grupperna/generationerna följer efter varandra i en temporal sekvens. Det är detta som leder till upprepningen. Men inte heller detta antagande är avgörande för att RIP skall vara giltigt; det är möjligt med intergenerationell buck-passing endast mellan två generationer också. (Det enda helt avgörande draget är det andra.) Applikation av analysen Gardiner undersöker nu hur RIP får olika konsekvenser beroende på hur vi förstår generationsbegreppet utifrån de tre tidigare förslagen (30 år, 100 år, 200 år). Den bredaste definitionen av generation är den som till synes passar bäst överens med RIP analysen. Gardiner argumenterar att denna syn skulle kunna användas för att beskriva vissa katastrofscenarier för klimatförändringarna över längre tidshorisonter. Men denna totala avsaknad av överlappning är inte relevant för de mest framträdande framtidsorienterade problem vi står inför. Istället handlar de flesta intergenerationella problem till synes om olika grader av överlappande generationer. Gardiner skiljer mellan svagt och starkt överlappande generationer. Enligt definitionen av en generation som alla nu levande får vi en svag överlappning eftersom nästa generation då delvis kommer in i existens medan nuvarande generation finns kvar. Men under en sådan delvis överlappning kommer det ändå vara så att det råder en kausal asymmetri mellan nuvarande generationen (som fullt ut existerar) och den kommande generationen (som ännu inte fullt ut existerar). Enligt definitionen av generation som ålderskohorter (ca. 30 årsgrupper) kommer det vara en stark överlappning av olika generationer kommer existera parallellt, men det kommer fortfarande råda en kausal asymmetri i den meningen att den äldre generationen kommer ha större politisk makt och inflytande än den yngre. Gardiner behandlar därefter två potentiella faktorer som skulle kunna göra RIP opassande för 3

de verkliga problemen: (1) faktiska möjligheter till ömsesidigt utbyte, och (2) personliga band mellan generationer. RIP antar att det inte finns något ömsesidigt utbyte, men som vi redan sett är detta inte är rimligt antagande i den verkliga situationen; frågan är bara om de generationsgemensamma intressen som existerar är tillräckliga för att upplösa RIP. Gardiner argumenterar, först, att även om den kausala asymmetrin skulle kunna neutraliseras något av de partiella överlappningarna mellan generationer, så är det tveksamt om det fullt ut upplöser den (t.ex. finns det en möjlighet för tidigare generationer att sätta agendan, vilket kan vara svårt att neutralisera). Vad gäller möjligheten att personliga band mellan generationer skulle upplösa RIP så medger Gardiner att det skulle kunna mildra problematiken, men inte fullt ut upplösa den. De personliga banden vi har gentemot framtida personer kommer i grader korresponderande mot deras temporala position; för de som ligger närmare i tid, eller existerar parallellt, är de starkare än för de avlägsna. Ett tydligt exempel på RIPs relevans, enligt Gardiner, kommer från att studera existerande politiska och ekonomiska institutioner. Dessa är oftast tydligt utformade efter ett mycket kortsiktigt intresse, t.ex. över en regeringsperiod. Detta gäller trots stark överlappning och leder till den typ av maktasymmetri som även finns inom RIP. Förmildrande omständigheter (1) Den osynliga handen, eller idén om att tillväxt kompenserar för alla tänkbara problem. En vanlig tanke bland t.ex. ekonomer som pratat om intergenerationella frågor är att utgå ifrån att kommande generationer kommer ha det överlag bättre ställt än tidigare generationer på grund av en ständigt växande ekonomi. Gardiner menar att det ligger något i denna tanke, men ifrågasätter huruvida den skulle fullt ut kompensera för annat buck-passing. Även om vi har en tillväxt så skulle den kunna ätas upp av de massiva framtida kostnaderna för att hantera klimatförändringarna. Det skulle också kunna finnas konsekvenser av RIP (t.ex. kränkningar mot framtida personers grundläggande rättigheter) som inte kan kompenseras ekonomiskt. Man skulle även kunna lägga till ett mer grundläggande ifrågasättande av tillväxtekonomins vara (i ljuset av de senaste årens stora ekonomiska kriser; eller med hjälp av s.k. ekologisk ekonomi ). Dessutom skulle det kunna vara så att även om tillväxt har positiva effekter på kort eller medellång sikt så kanske det på längre sikt enbart leder till en kostnad: The short-term invisible hand of economic growth could then turn into the longer-term invisible boot of environmental catastrophy (Gardiner 2011, s. 176). (2) Osäkerhet om framtiden har av vissa förts fram som en förmildrande omständighet. Om vi inte kan veta vad som kommer räknas som en kostnad i framtiden kan det vara svårt att slå fast att RIP är relevant. Gardiner argumenterar för att osäkerhet är generellt överbetonad: även om det finns en osäkerhet i förhållande till framtida teknik och vilka preferenser framtida personer kommer ha, så kan vi med stor sannolikhet utgå från att grundläggande behov kommer vara desamma och att klimatförändringarna är ett hot mot tillgodoseendet av dessa. (3) En tredje omständighet har att göra med att våra val idag kommer påverka kompositionen och storleken på framtida generationer. En specifik instans av detta problem som har diskuterats flitigt i denna debatt är Derek Parfits non-identity problem (vi kommer även behandla detta på seminarium 3). Generellt är problemet följande, givet ett relevant exempel: om vi väljer business-as-usual så kommer klimatförändringarna att drabba framtida personer, men om vi inte hade valt detta utvecklingspår så hade inte heller dessa personer existerat; givet att deras liv fortfarande är värda att leva under detta scenario, så är frågan på vilket sätt vi har skadat dem? Detta problem är relevant för RIP i följande mening: RIP1 antagandet om att det är kollektivt rationellt för nästan alla generationer att samarbeta verkar nu ifrågasättas (kan den 4

generation som är offer för klimatförändringarna verkligen rationellt föredra att en annan utveckling hade valts, då det hade inneburit att de inte hade existerat alls?). Gardiner pekar på några problem för denna invändning: för det första är inte alla val s.k. olikapersonersval. Dessutom gäller inte icke-identitetsproblemet i de fall då framtida personers liv inte är värda att leva. Dessutom kan man ifrågasätta, utifrån en idé om generationer som relevanta, huruvida specifika identiteter för framtida personer är relevanta när vi fattar val i dag. Gardiner summerar kapitlet med att RIP verkar vara ett extremt svårlöst problem och att det verkar relevant i någon form för de faktiska problem vi står inför. Han menar inte att detta ska få oss att ge upp frågan om att lösa framtidsorienterade problem, utan istället att a good diagnosis may contribute substantially to a cure (s. 184). En intergenerationell kapprustning Detta kapitel tar sin utgångspunkt i den farhåga om drastiska och abrupta klimatförändringar, och så kallade tröskeleffekter, som blivit en mer påtaglig risk senaste åren. Vad betyder detta för RIP analysen? Gardiner undersöker om huruvida detta fokusskifte från gradvisa till abrupta klimatförändringar på något sätt skulle kunna göra det intergenerationella problemet mer lättlöst; att det t.ex. skulle upplösa det politiska dödläget eller allmänt höja motivationen att göra något åt problemet. Gardiner argumenterar emot detta, och för att RIP analysen fortfarande är giltigt; dessutom föreslår att möjligheten till abrupta klimatförändringar tvärtom kan förvärra läget genom att de leder till en typ av intergenerationell kapprustning. Abrupta klimatförändringar Gardiner skiljer mellan två paradigm inom klimatforskningen: det gradvisa paradigmet, där forskarna arbetade under idén om att klimatförändringarna var gradvisa och ett linjärt fenomen, och det abrupta paradigmet, där man ser klimatförändringarna som icke-linjära, stokastiska och klimatsystemet som delvis uppbyggt kring trösklar. Det abrupta paradigmet kan peka på en rad fruktade trösklar i klimatsystemet som skulle kunna leda till katastrofala klimatförändringar. Till exempel om Grönlands inlandsis skulle smält och höja den globala havsvattennivån med sju meter (detta skulle även innebära en positiv återkopplingseffekt där uppvärmningen skulle accelerera ytterligare). Ett annat exempel är om den termohalina cirkulationen (däribland Golfströmmen) skulle saktas ned eller helt stannas av, vilket skulle leda till bland annat radikalt lägre temperaturer i norra Europa. Ett tredje exempel är stora utsläpp av metangas, dels från havens djup och dels från en tinande tundra i Sibirien och andra ställen. Tre orsakar till den politiska trögheten (1) En förklaring till varför inget, eller så lite, händer politiskt i klimatfrågan skulle kunna vara att folk anser att det inte är ekonomiskt rättfärdigat att handla än, utan att vi borde avvakta. Utifrån det abrupta paradigmet skulle man dock kunna tillbakavisa en sådan förklaring; givet att vi står inför abrupta och katastrofala klimatförändringar så verkar vi ha tydliga skäl att handla nu, det verkar ekonomiskt rättfärdigat. (2) En annan förklaring till den politiska trögheten är psykologisk: det som förklarar passiviteten är att folk inte är nog motiverade ännu, och de kan bara bli det genom att klimatförändringarna anses akuta. Genom det abrupta paradigmet skulle folks affektiva system kunna aktiveras istället för det analytiska som verkar inom det gradvisa paradigmet, och detta skulle kunna öka motivationen att hantera problemet. (3) En tredje förklaring är den perfekta moraliska stormen, och i synnerhet den intergenerationella buck-passing som Gardiner beskrivit. Det abrupta paradigmet skulle 5

nu kunna ses som fördelaktigt i den meningen att frestelsen att skjuta problemet framför sig inte skulle vara lika påtaglig om vi står inför abrupt och katastrofal klimatförändring i närtid. Gardiner försöker tillbakavisa dessa positiva effekter av det abrupta paradigmet, och tvärtom argumentera för att möjligheten till abrupta klimatförändringar gör hela problemet mer svårlöst. Det som försvårar problemet, och gör den intergenerationella buck-passing fortfarande relevant, är på ett övergripande plan att det finns fördröjningar i klimatsystemet. Det gör klimatproblemet resilient (svårt att rulla tillbaka), förskjutet (vid varje givet ögonblick så har vi inte sett de fullskaliga konsekvenserna av de existerande halterna av växthusgaser i atmosfären), och dess effekter är därmed substantiellt uppskjutna. Gardiner skiljer mellan två typer av närhet som skulle kunna vara relevanta för klimatförändringarna: att de är temporalt nära (de sker snart) och att de är kausalt nära (att våra handlingar snart kommer orsaka abrupta klimatförändringar). Det kan finnas en kausal, men inte temporal, närhet om vi är på väg att förpliktiga oss till katastrofala klimatförändringar, men att det kommer drabba först avlägsna generationer. Detta scenario kallar Gardiner för dominoeffekten ; om vår generation fäller första brickan kan det vara svårt eller omöjligt att hindra en negativ utveckling. Ett omvänt scenario, som Gardiner kallar för i korten, uppstår då det finns temporal men inte kausal närhet. Detta scenario skulle innebära att vi redan är förpliktigade till katastrofala klimatförändringar på grund av tidigare utsläpp av växthusgaser. Gardiner varnar att detta skulle kunna leda till fatalism (det har ingen betydelse vad vi gör) snarare än att bryta den politiska trögheten. Det skulle också troligtvis leda till en betoning av anpassningsåtgärder över mildringsåtgärder (adaptation over mitigation), vilket i sin tur skulle kunna leda till intergenerationella orättvisor. Med andra ord, menar Gardiner, att detta scenario skulle kunna leda till de typer av skugglösningar som han återkommande varnar för i boken. Gardiner skriver: In short, under the in the cards scenario, we may see the structural equivalent of an intergenerational arms race surrounding greenhouse gas emissions. Abrupt climate change may make life for a particular generation hard enough that it is motivated to increase its emissions substantially in order to cope. This may then increase the impact on a subsequent generation, with the same result. And so it goes on (2011, s. 201). Gardiner argumenterar för att det är sannolikt under detta scenario att den då existerande generationen skulle försöka lösa det akuta problemet på bekostnad av andra problem, och i synnerhet att idéer om att minska utsläppen av växthusgaser av intergenerationella skäl skulle nedtonas. Det kan till och med vara så att den typen av handlingar skulle vara moraliskt acceptabla, och därmed försvåra för en lösning på den intergenerationella buck-passing. Gardiner beskriver den kvarvarande möjligheten för att abrupta klimatförändringar skulle kunna bryta det politiska dödläget. Det som behövs är att hotet är tillräckligt temporalt nära för att agera som motivation, men samtidigt tillräckligt långt borta för att inte vara i korten. Han kallar detta scenario för det öppna fönstret. Frågan är om vi står inför ett sådant öppet fönster eller om katastrofala klimatförändringarna redan är i korten. Och även om vi står inför det öppna fönstret, kommer det hjälpa oss att välja de rätta handlingarna i tid, eller kommer vi t.ex. välja att skjuta upp beslutet eller riskfyllt utmana tröskeln genom att ytterligare närma oss den? 6