1 STERN ALA PETRI - Bakgrund; Daniel Stern: 5-barnsfar. Psykoanalytiker, och spädbarnsforskare. - Publicerade 1985 boken Spädbarnets interpersonella värld, vilket snabbt blev en oerhört tung klassiker inom utvecklingspsykologin. - Sterns definition av ett Själv: att konstant och avgränsat kunna identifiera sig Själv och andra. - Det nya var att Stern tillskrev barnet kompetens och ett eget jag eller Själv, vilket i sig då var ganska revolutionerande inom utvecklingspsykologin. Dock knappast bland mödrar och fäder. Psykoanalysen hade tidigare beskrivit den här perioden som ett primärstadium, som uteslutande bestod av begär och tillfredsställelse, lustprincipen och stimulusbarriär. - Stern utgick från det observerbara spädbarnet, alltså spädbarnsstudier. Det som i mycket möjliggjorde detta var faktiskt videotekniken som gav nya möjligheter att samla in empiri. - Tidigare var det gängse att utgå från det kliniska spädbarnet, det vill säga, en vuxens retrospektiva skapande av sin barndom under psykoanalys. - Stern beskriver utvecklingslinjer och domäner, till skillnad från sina föregångare som sett utvecklingen i faser, med tillhörande driftskonflikter (Mahler m fl.), och utvecklingsteman vilka skulle lösas (Erikson). Fasteorin hade sin grund i psykoanalysen, och menade bland annat att barnet initialt befann sig i en autistisk och symbiotisk värld, något som Stern via sin revolutionerande forskning ville avfärda. Han menade att hur är det möjligt att uppleva sammansmältning om man först inte upplevt sig vara separerat? - Sterns utvecklingslinjer och domäner kan betraktas som integrativa processer som finns med och samexisterar under hela livet. Med
2 utvecklingslinje menar Stern en speciell sorts Självupplevelse, och kvalité av socialt relaterande. Genom dessa alltmer komplicerade upplevelseperspektiv integrerar barnet sina erfarenheter av socioemotionella möten, relationer alltså, samt kognitiva och affektiva kompetenser. - Stern diskuterar inte den prenatala fasen så ingående, men forskning tyder på att det redan i denna period finns något slags begynnande Själv; experiment med musik och studier av temperament och motorik. - Stern betonar process framför produkt. FEM KÄNSLOR AV SJÄLVET 1. Emergent self: Känslan av ett begynnande och uppvaknande Själv som formas vid födseln. Under denna period dominerar känslor helt, Stern betonar det han kallar för vitalitetsaffekter. Viktiga begrepp, och iakttagelser som enligt Stern, från scratch påvisar det kompetenta spädbarnet, och ett avgränsat Själv; - Konstruktionism; organisation, dynamisk process, meningsskapande att systematisera världen. Spädbarnets förmåga att urskilja människor som en unik form av stimuli, exempelvis när barnet väljer sin egen mammas röst och modersmjölk framför andras, viljan att välja människoansikten framför andra bilder, förmågan att imitera. Barnet söker generaliserbarhet för att göra världen begriplig. - Vitalitetsaffekter; kärleksfulla handlingar, känslokommunikation innan det verbala språket utvecklats. Ljudmetaforer, rytm, musik, se Ett litet barns dagbok. Barnet visar inte bara lycka eller avsky, utan också förvåning, intresse och sorg. Jämför med Tomkin s kategoriaffekter. Vitalitetsaffekterna skiljer sig från kategoriaffekterna på så vis att de senare saknar urskiljbara biologiska mönster. När vitalitetsaffekterna låter sig fångas och
3 underordnas barnets intentioner, är ögonblicket när det uppvaknande Självet uppstår. Kanske är det denna tidiga utvecklingslinje av vitalitet vi upplever i musik, dans och andra konstnärliga uttryck, i kärleken och i det ordlösa mötet med naturen. - Amodal perception; en förmåga att med olika sinnen ta in information, koppla ihop dessa intryck och skapa en enhetlig bild av världen. Nappexperimentet som visar att 3 veckor gamla barn, efter att ha haft en ögonbindel under sugandet av sin napp sedan med hjälp av synen kan välja just denna napp bland andra. Stern diskuterar utan att ge ett svar huruvida detta rör sig om något medfött eller tidig inlärning. 2.Core self: Känslan av ett kärnsjälv som formas mellan cirka två till sex månaders ålder: joller, leende, blickkontakt, allt detta ser Stern som manifestationer av ett Själv. Här sker ett kvalitativt språng, nästan som en andra födelse menar Stern. Det är under denna socialt mycket aktiva period som känslan av ett kärnsjälv formas. 4 byggstenar som genom det episodiska minnet grundar kärnsjälvet: - Agens; bemästrande av sina egna ageranden, egen vilja, handlingar, konsekvenser av egna handlingar, exempelvis armen rör sig när man själv så vill. - Koherens; innefattar känslan av att vara en avgränsad fysisk helhet, ökad affekt, ökad motorik. Sammanhang, upplever tidsmässig, rumslig och konfigurativ struktur. - Affektivitet; upplevelse av mönster av affekter som hör samman med andra upplevelser av Självet, t ex ansiktsuttryck i relation till rörelsemönstret, glädjeuttryck etc. Hit räknas såväl kategori- som vitalitetsaffekter.
4 - Kontinuitet; innefattar en känsla av varaktighet och minne med sitt förgångna, möjlighet att notera regelbundenheter. Exempel; att barnet kan minnas text och musik från den prenatala perioden. Dessa 4 kompetenser är ickemedvetna, och utgör alltså kärnsjälvet. De fungerar ickemedvetet och finns med i den vuxnes psykologiska liv. Brister i dessa Självupplevelser hos en vuxen kan jämföras med psykotiska episoder. Av dessa 4 byggstenar blir det rigs eller scheman med sig Själv och andra. Dessa scheman bygger på episodiska minnen, alltså minnen av specifika händelser. Episoderna innehåller såväl affektiva, kognitiva som beteendekomponenter. Specifika likartade händelser, som blir till minnen, generaliseras sedan och blir till en abstraktion av många specifika minnen, en slags genomsnittsminne enligt Stern. Det är alltså dessa genomsnittsupplevelser som blir till rigs, eller scheman med Själv och andra. Exempel; när barnet får välja bland figurer och former så föredrar den ett genomsnitt av de stimuli de tidigare fått se. Stern hävdar att samma skeende gäller för minnen av relationer. När rigs aktiveras så återupplever spädbarnet olika sätt att vara på med sig Själv och andra. - Aktiv följeslagare ett rigs som bygger på erfarna relationer, jämför med övergångsobjekt, interpersonella schemata. 3. Subjective self: Känslan av ett subjektivt Själv som formas mellan cirka sju till femton månaders ålder. Nio månader och empatiutveckling: medvetenhet om andras subjekt. - Affektintoning; modifierad spegling, förlöpare till empati. Barnet ger något till vårdnadshavaren, som påverkas, och som ger något tillbaka till barnet som gynnar dennes utveckling. 4. Verbal self: Känslan av ett verbalt Själv som formas mellan femton månader och två års ålder. Språket möjliggör ett nytt inslag i det sociala relaterandet. Det verbala innebär dock ett tveeggat svärd. Exemplet med snöret och bollen.
5 Fördröjda imitationslekar, rollspel, och dela upplevelser med ord. Spegelexperimentet vid 1 1/2 års ålder. 5. Narrative self: Känslan av ett historieberättande Själv som formas ungefär mellan tre till fyra års ålder. Inträdandet i den berättande världen. Personliga pronomen blir vanliga, en annan kvalité av Självupplevandet. Differentiering mellan det observerade och det kliniska spädbarnet. Stern menar att vi nu allt mer med hjälp av språket söker fånga livet och världen, men han menar att detta är dömt att misslyckas eftersom språket tar oss ut ur upplevelsen. Vi är inte längre kvar i upplevelsen utan istället pekar på den, undantaget konstnärliga uttryck. KONKRETISERING I DET KLINISKA - Eftersom vi utvecklas genom relationer, så behöver patienten relationen i psykoterapin som ett utrymme för att göra nya erfarenheter av hur det är att interagera med sig själv, och andra människor. - Frågor som vart i utvecklingen patologin har sitt ursprung blir inte så intressant, när man ser på utvecklingen i utvecklingslinjer som kontinuerligt följer med oss hela livet. Detta ger också en större flexibilitet åt psykoterapin. Därav kanske också att terapier med olika fokus fungerar, de tar sin utgångspunkt i olika upplevelser av Självet. - Amodal perception och inlärning, NLP. - Begreppet regression mister sin traditionella betydelse, ett spädbarn har fantasi, minne och verklighetskontakt, jämför med psykos och regression, där man tidigare hävdat en återgång till en tidigare funktionsnivå, det är att göra barnet orättvisa. - Söka patologin i något av områdena för Självutveckling. Exempelvis temat ensamhet kan betraktas på olika sätt utifrån vilken del av upplevelsen av Själv man tar sin utgångspunkt; är upplevelsen
6 kopplad till kärnsjälvet kan den lindras genom att bli berörd och hållen. Hänger den samman med det subjektiva Självet kan en verbal empatisk känslomässig respons vara det som hjälper. - Preverbala interaktionsområden uppmuntrar till användandet av vitalitetsaffekter i terapin, som ett sätt att förstå samspelet mellan människor. Det betyder uppmärksammande av tonen i upplevelsen, intensiteten i den subjektiva upplevelsen. Detta är lika viktigt som att fånga huruvida patienten är glad, ledsen, arg eller uttråkad. - Vi får inte låsa oss vid att vi är bundna till att diskutera det ickespråkliga inom språkets ram. Spädbarnets värld är en icke-språklig värld, och Stern beskriver den som en värld av omedelbar upplevelse. Därav kanske att terapier med en mer intoning av det icke-verbala fungerar, dansterapi, musikterapi etc. - Affektintoning som ett sätt att uttrycka empati blir viktig i terapin. Det riktar ljuset mot det ickeverbala uttryckandet av känslor. - Medvetenhet om fenomenet affektreglering blir ett potent verktyg i terapin, bl a för att lära patienten att trösta sig själv. - Man söker en historieberättande narrativ sanning, en nyckelmetafor som fungerar i terapin, en historia som kan inrymma och ha tillräckligt med kraft för att skapa förståelse och förändring. Det behöver inte vara en exakt historisk sanning. Patienten kan själv välja mellan sina interaktionsområden där berättelsen fungerar bäst, samtidigt som terapeuten är uppmärksam inom vilken domän nyckelmetaforen i huvudsak utspelar sig. SAMMANFATTNING - Sterns grundteori handlar som sagt om barnets uppfattningar av att vara ett Själv. Han tillskriver barnet ett kompetent Själv från första början, han betonar vidare att det inte finns något som ett patologiskt barn, bara patologiska samspel.
7 - Stern talar om 5 olika Självuppfattningar, som präglar barnets utveckling. Redan i den första domänen är barnet själv med och aktivt skapar och organiserar sitt Själv. Det andra av dem har framför allt att göra med känslan av kroppslig koherens och växelverkan, det tredje med känslan av samspel mellan ens egna och andras avsikter och humör, och det fjärde är det verbala Jaget. Gränserna går ungefär vid två månader, sju-nio månader och ett och ett halvt år. Den femte utvecklingslinjen handlar om barnets förmåga att via språket symbolisera och skapa en berättelse om sitt liv. Stern understryker att de olika Jagkänslorna inte ersätter utan kompletterar varandra - de förspråkliga Själven finns kvar på olika nivåer också i vuxenlivet. - Självupplevelserna hänger samman med aktuella och dynamiska skeenden, och ska inte ses som avlagringar från historisk tid, alltså inte i faser, såsom anal och tvång, individualism och beroende, vilka enligt Stern saknar empiriskt grund. - Upplevelsen av ett Själv är den organiserande principen i utvecklingen, denna upplevelse av ett Själv är alltid enligt Stern kopplat till en relation. - Klinisk implikation; medvetenhet om relationens betydelse i rummet, de olika domänerna av Själv, samt vikten av den narrativa approachen, där man söker mening och sammanhang. REFERENSER: Havnesköld, L. Daniel Sterns teorier om Självutveckling en introduktion Havnesköld, L. Utvecklingspsykologi Johnsen, A m fl Samspel och Självutveckling Stern, D. - Moderskapskonstellationen Stern, D. Spädbarnets interpersonella värld Stern, D. Ett litet barns dagbok Petri Mykkänen 2004