Okhaldhunga Times juni 2012 Kära gamla och nya läsare av Okhaldhunga Times! Det är med glädje och tillförsikt vi ånyo tar över redaktörskapet för denna anrika tidskrift. För er som läst OT under flera år är vi kanske bekanta, men vi tar en kort presentation för dem som tillkommit de senaste åren. Vi är en norsk-svensk familj som till vardags bor i Uddevalla, längs svenska västkusten. Lars Even arbetar som barnläkare och Amanda håller på att specialisera sig till ortoped. För 3 år sedan arbetade vi ca ett halvår här i Okhaldhunga medan Erik och Kristin var på hemmauppehåll. Med oss hade vi Samuel, då 1 år, nu fyllda 4 år. Sedan dess har familjen utökats med Elona, nu 1,5 år. Vi kom till Okhaldhunga för ca en månad sedan nu och innan dess har vi arbetat knappt fyra månader på Tansens sjukhus, ett missionssjukhus längre väster ut i Nepal. Vi är väldigt glada att vara tillbaka här igen och ser fram emot att få arbeta här på sjukhuset över sommaren medan Kristin och Erik är hemma i Norge. Kuvöstvilling I majnumret av OT skrevs det om tvillingar som förlöstes med kejsarsnitt och där den ene tyvärr inte överlevde natten. Efter fyra veckor med tålmodig skötsel, matning på sond genom näsan och till slut en hel del jobb för att få bebin att amma vanligt kunde föräldrarna för ett par dagar sedan flytta ut den lille brodern ur kuvösen för gott. Han äter nu bra från sin mors bröst och har tagit sig över 1800 grams-strecket, mår bra och idag har vi skrivit ut honom. Nu är det dags att gå hem! Vi är väldigt glada att detta gått så bra.
Nyfödd i kuvösen och sedan redo att gå hem Hans plats i kuvösen har nu tagits över av en annan nyfödd pojke som också blev förlöst med kejsarsnitt för ett par dagar sedan. Hans mamma blev inskickad till sjukhuset av en observant läkare på ett litet sjukhus ca 1 dags vandring härifrån. Han hade insett att barnet var för stort för den lilla kvinnans bäcken och att en vanlig förlossning aldrig skulle vara möjlig. Eftersom de inte gör kejsarsnitt på det sjukhuset blev hon alltså insänd hit, vilket med stor säkerhet räddade mammans liv. För barnet är läget väldigt kritiskt fortfarande och vi är osäkra om han kommer att klara sig och i så fall till vilken sorts liv. Han behöver all förbön han kan få.
Stelkramp De flesta av oss har ett förhållande till ordet stelkramp. Det brukar oftast röra sig om att man tycker att den där sprutan i armen i 6e klass eller inför utlandsresan är förfärligt obehaglig. Det är väldigt ovanligt att man i Norden sett en person som verkligen fått sjukdomen stelkramp, tetanus, och väl är det. Här har vi den senaste veckan lagt in två patienter med tydliga tecken på sjukdomen och båda har fått det efter ganska små, triviala sår. De delar nu ett mörkt och tyst rum för att minska de stimuli som utlöser kramperna och efter att ha gett den sista medicinen för sjukdomen som fanns i vårt apotek kan vi nu bara vänta, be och se. Ingen av dessa personer var vaccinerade varken i barndomen eller i vuxen ålder. Zoologisk rundvandring "Det finns många djur i vår Herres hage" brukar man säga när man inte riktigt förstår sig på folks olikheter. Okhaldhunga sjukhus är också något av en zoologisk trädgård där vi inte riktigt förstår oss på alla de märkliga kryp som bestämt sig för att bo här. Till exempel undrar jag vad Gud tänkte när han skapade den här lille figuren som suttit på ett anslag ovanför tvättfatet på sköterskeexpeditionen i en dryg vecka? Eller varför svalorna absolut vill bygga bo inne i patientrummen? Varför det regnar myror från taket i operationssalen, som kryper upp i hårfästet och biter till hårt medan man opererar? Vad gör operationsavdelningens omklädningsrum till den perfekta bostaden för två små ödlor? Varifrån kom den skorpion som plötsligt kom krypande över vår vardagsrumsmatta och som inte hör hemma i faunan här?... Recycling För två år sedan föll en av våra patienter och bröt underarmens båda ben. Hon blev då opererad med metallplattor över båda frakturerna. Sedan dess har hon mått bra, men nu hade hon för några dagar sedan oturen att åter falla och hon bröt samma arm, även nu båda benen, och detta just nedanför de gamla plattorna som fortfarande satt kvar. Härom dagen öppnade vi i de gamla ärren igen, lättade på de gamla plattorna, la tillrätta frakturerna och kunde så fästa plattorna igen. Den ena frakturen behövde en längre platta än tidigare men annars återanvändes skruvarna och den gamla plattan igen. Återanvändning är ju populärt i många sammanhang men här handlade det mest om att urvalet av skruvar var ytterligt begränsat och att hålla ner kostnaden för en mycket fattig patient.
Helikoptertransport För första gången i Okhaldhunga sjukhus historia har en patient inkommit hit med helikopter. Vid ett fåtal tillfällen har patienter transporterats härifrån till större sjukhus med helikopter men för ca en vecka sedan fick vi till vår förvåning se en helikopter landa på majsåkern ovanför sjukhuset, snabbt lämpa av en svårt sjuk man och sedan väldigt snabbt ge sig av igen. Det visade sig vara en man som av misstag förgiftats med insektsgift i sitt hem i granndistriktet. En helikopter befann sig i närheten och eftersom piloten var från Okhaldhunga och hade bra erfarenheter från sjukhuset här flögs patienten hit. Han fick snabbt behandling och läget stabiliserade sig under dagen men tyvärr dog han plötsligt under nästkommande natt. En övervakning av det slag som möjligen i tid skulle kunna avslöja en plötslig död som denna har vi inte här och alla patienter går tyvärr inte att rädda. Ortopedbesök Vi har för några veckor sedan haft besök av ett litet ortopediskt team bestående av dr Pradip från Anandabans sjukhus utanför Kathmandu, hans fru Elisa och en svensk ortoped P-G Öhrn. Det var ingen stor anstormning av ortopedpatienter medan de var här men en del patienter blev opererade av dem och för de enskilda patienterna var detta mycket viktigt. Ett exempel är den här mannen. Han har epilepsi sedan många år men trots detta klättrar han (liksom många nepaleser) i träd för att ta ner blad till foder till familjens djur. Under en sådan klättring fick han för en tid sedan ett epileptiskt anfall och föll handlöst till marken. Resultatet blev en lårbensfraktur som behandlades i sträck under många veckor här på sjukhuset. Nu hade historien upprepat sig och han inkom åter igen med en lårbensfraktur, nu på det andra benet. Så uppgiven han såg ut när han trodde att han skulle bli liggande på sjukhuset i 8-10 veckor igen i sträck! Men då ortopedteamet fått med sig instrument för att sätta en inre fixation i form av en märgspik så kunde han bli opererad och var sedan efter några dagar uppe och började så smått stödja på sitt ben. Det är stor skillnad på 10 dagars och 10 veckors sjukhusvistelse!
När jag nu sitter på balkongen och skriver färdigt det här med regnet ösande ner från en öppen himmel och dimman så tät att Tekampur, byn på andra sidan dalen, helt försvunnit kan man ju fundera på om monsunen redan är här... Så, en varm, hjärtlig men regntung hälsning från oss här i Okhaldhunga Elona, Samuel, Lars Even och Amanda