Okhaldhunga Times augusti 2012

Transkript

1 Okhaldhunga Times augusti 2012 Kära vänner! Kycklinguppfödare blev vi inte. Vår sucess rate beträffande att hålla liv i kycklingar är lika med noll. I förra numret berättade vi om Smör och Sylt, de två kycklingar som blev resultatet av vår hönas 3 veckors ruvande på 7 ägg. Till Samuels förtvivlan dog de bägge inom ett dygn strax efter senaste OTs publicering i någon för oss okänd sjukdom, trots ivrigt matande och påhejande. Våra nepalesiska vänner försäkrade oss om att vi skött dem på rätt sätt och att det bara är sådant som ofta händer även erfarna kycklinguppfödare. Utan att dra fler paralleller än så mellan kycklingar och människor så är också vad som ibland händer här på sjukhuset. Vi har inte alltid redskapen att ta reda på helt och fullt vad det är som är fel eller hur vi skulle kunna hjälpa patienterna bättre och ibland går de helt enkelt inte att rädda. Vi upplever att våra nepalesiska kollegor är mentalt bättre förberedda på att det är så som det ibland bara är, medan vi fortfarande går runt med vår önskan att helt förstå och tro på att alla går att hjälpa om vi bara klurar och undersöker lite till. Men en del är helt enkelt för sjuka för att klara sig, som den 20 dagar gamla pojken som dog i morse. Andra är kanske psykologiskt inte tillgängliga att hjälpa, som mannen nedan. Han hade varit här på sjukhuset i två månader redan då vi kom i slutet av april. Han hade fallit och dels brutit lårbenet, dels fått en massa skador på hud och muskulatur. Han låg i sträckbehandling under väldigt många veckor, fick sina sår omlagda och så småningom hudtransplantat. Det såg ut att läka till slut och man tog honom ur sträckbehandlingen men benet var tyvärr inte tillräckligt starkt utan frakturen gick upp igen. Vi fick till slut skickat honom till Kathmandu för att operera benet och han hade en lång tid av rehabilitering där efteråt. Trots en förlängd rehabiliteringsperiod på det sjukhuset blev han inte förmögen att röra benet speciellt mycket och var väldigt svår att motivera till någon egen medverkan i behandlingen. För några dagar sedan kom han till oss, åter igen med smärta i benet. Ur läkningssynpunkt ser allt bra ut men han är, av rädsla som vi inte lyckas avhjälpa, ovillig att röra benet och blir en funktionellt ohjälpt patient trots all tid (allra främst hans egen!) och alla resurser som är nedlagda för att hjälpa honom. Alla blir inte bra och det är jobbigt. Desto mer uppmuntrande är det när patienterna blir bra och situationer reder ut sig! De här tvillingarna föddes för några veckor sedan, utan att deras mamma sedan tidigare

2 visste om att hon bar på två foster. Det var först när det första barnet var ute som det visade sig ligga en till där inne och den hade planer om att komma ut med armen först. Det är för stor risk att låta ett barn födas så och därför blev tvilling nummer två född med kejsarsnitt. De klarade sig båda bra och här är släkt och bekanta samlade för att beundra de små skatterna. glädje och beundran av välmående tvillingar

3 Beläggning Patienttillströmningen till Okhaldhunga sjukhus varierar kraftigt. Under en och samma vecka hade vi vid ett tillfälle 63 inneliggande patienter och dessutom 4 på hotellet bredvid. Senare samma vecka var patientantalet 31. Dessa ojämnheter är förstås delvis beroende på sammanträffanden - att folk helt enkelt är olika mycket sjuka - men också för att vi nu varit inne i en period av kraftig arbetsbelastning ute i byarna, med hirs- och rissådd. Folk har helt enkelt inte tid och möjlighet att ta med sina anhöriga till sjukhuset i en sådan period eftersom det så starkt påverkar möjligheten till försörjning under hela året. Det är en tuff verklighet att förhålla sig till! Fylld "training hall" (som normalt inte är till för patientsängar) en av våra allra mest belastade dagar. Bruten käke Den här patienten kom till oss för ca sex veckor sedan. Hon hade då råkat slå upp ett stort vedträ rakt över underkäken när hon huggit ved. En mindre bit av vedträet satt kvar i hakan, hon hade sår på underläppen och hon hade brott på käkbenet på tre ställen. Hon hade inte ekonomisk möjlighet att söka vård på något sjukhus i Kathmandu där tillgång till käkkirurg kunde finnas och vi fick därför ge henne icke operativ behandling. Detta innebär att man, efter att ha behandlat de yttre såren, binder samman tänderna i under och överkäken med ståltråd efter att man försökt lägga frakturerna så bra som möjligt på plats. Sedan har man alltså munnen stängd i 5 veckor, en mentalt

4 ganska påfrestande behandling. Hon hade dessutom ganska dåligt tandstatus sedan tidigare och när hon fick en ordentlig infektion nära käkleden var hon nära att ge upp behandlingsförsöket. Här på bilden är hon dock på väg in på vår lilla operationssal för att ta bort trådarna efter fullgjorda dryga 5 veckors behandling, mycket lättad och glad. C-båge process Det finns många tillfällen när vi som doktorer önskar att vi hade röntgenblick. Ofta rör det sig om att man vill lägga ett brutet ben i så gott läge som möjligt eller se om man lyckats få en led som varit ur led på rätt plats. Som det görs här idag är det oftast så att patienten (som ofta är ett barn) är sövd för att man ska kunna röra leden eller benet utan smärta, man gör så gott man kan, lägger gips eller bandage, patienten vaknar så småningom upp ur sin narkos efter ett par timmar och därefter kan man gå till röntgenrummet för en kontrollbild så att man kan se om det blev så som man hade hoppats. Annars är det bara att ta tillbaka patienten igen och göra hela proceduren en gång till När vi opererar måste vi ofta öppna ett mycket större område än vad som hade behövts om vi samtidigt hade kunnat använda en röntgenapparat för att se hur frakturen betedde sig. Sedan ett drygt halvår har en insamling pågått i vår utvidgade bekantskapskrets och nu har tillräckligt mycket pengar samlats in för att kunna betala en c-båge, en sådan snabbröntgen som vi ofta känner att vi skulle behöva. Det känns väldigt roligt och i samtal med den övriga personalen på sjukhuset har vi också förstått att det är något man förväntar sig ha stor nytta av. Post på avvägar Det här är skylten på hyllan där man ska lägga utgående post här på sjukhuset. Hyllan under, för inkommande post, har ingen skylt alls och det är lite talande för hur postgången här fungerar. För ca tre veckor sedan fick vi veta från UMNs huvudkontor i Kathmandu att vi hade två paket som var på väg ut till oss. Efterspaningar säger att de varit med på ett flyg som skulle landat på Paplu flygplats 15 timmars vandring härifrån som inte fick lov att landa pga vädret. Sedan har de setts ligga i ett hörn på flygplatsen i Kathmandu igen och för några dagar sedan fick vi veta att "nu finns de på plats i Paplu!" Vårt sändebud gick då till flygplatsen för att där mötas av - det finns inga paket här! Bara

5 att knalla hem de 15 timmarna igen... Men, den som väntar på något gott väntar inte för länge! Igår dök paketen plötsligt upp mitt ibland läkemedel och utrusning i en busstransport. Svårigheter med transporter är en av monsunens nackdelar och det är ju okej när det gäller ett paket till oss men betydligt värre när det gäller prover, reservdelar till apparatur på sjukhuset eller transporter ut och in av patienter och personal. Bröllop och män utomlands Den kvinna som hjälper till i vårt hem, vår "didi" Buddhi Maya, har en speciell plats i våra hjärtan. Hon var vår didi redan när vi var här för tre år sedan och hon kom också den långa vägen till Tansens missionssjukhus, där vi var fyra månader innan vi kom hit i april, för att arbeta hos oss. Hon är i 50-årsåldern och har tre barn. Liksom väldigt många här har hennes söner åkt utomlands för att försöka arbeta ihop pengar eftersom det är så ont om betalda arbeten här i landet. För att finansiera biljetter till utlandet och annat i samband med resorna tar människor här stora lån med en förfärligt hög ränta (ofta 4-5 % per månad) och i vår didis fall, liksom för många andra kvinnor, blev lånet taget i hennes namn. Hon har haft en oerhörd press på sig att betala räntor för de två sönernas lån under de år de varit ute. Nu har äntligen den yngre sonen kommit hem igen, betalat av sitt lån och härom veckan hölls det bröllop i kyrkan och i deras hem. Nu bor två svärdöttrar, två barnbarn och en son tillsammans med Buddhi Maya i hennes lilla enrums-hus. Det är en tät, men varm gemenskap och en stor glädje! Vi vill tacka er för förböner för Okhaldhunga sjukhus och oss och för de bidrag som ges till arbetet. Vi ser varje dag konkreta behov som på så sätt fylls här på sjukhuset och i vår vardag här - det är väldigt viktigt för att det ska fungera här! Varma hälsningar från familjen Övregaard