Yttrande över Scenkonstpensionsutredningens betänkande (SOU 2009:50) 1. Inledande synpunkter

Till Finansdepartementet 103 33 STOCKHOLM Sänds även per e-post till: registrator@finance.ministry.se handläggare: Åsa Hollmén Stockholm den 29 oktober 2009 Yttrande över Scenkonstpensionsutredningens betänkande (SOU 2009:50) 1. Inledande synpunkter Svensk Scenkonst har beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet och vill med anledning härav framföra följande. Svensk Scenkonst vill framhålla att utredaren genomfört ett mycket efterlängtat och välbehövligt utredningsarbete. Scenkonstbranschen har under lång tid brottats med allehanda pensionsproblem som genom åren har tilltagit i antal och allvarsgrad. Parterna på scenkonstområdet har i tio års tid varit sysselsatta med frågan bl.a. inom ramen för en arbetsgrupp inom regeringskansliet. Det är ingen överdrift att påstå att pensionsfrågan har kommit att bli något av scenkonstbranschens ödesfråga. Kostnadsutvecklingen vad avser pensionspremier har tidvis varit sådan att några av Svensk Scenkonsts största medlemmar hotats av konkurs. Behovet av att se över pensionsreglerna på området har därför länge varit stort. Så har nu skett. Utredaren har lagt fram ett väl avvägt och framtidsinriktat förslag som beaktar såväl institutionernas som de anställdas behov. Vi värdesätter särskilt att 1

han på ett lättbegripligt sätt lyckats beskriva mycket komplicerade frågor och förhållanden. Svensk Scenkonst kommenterar följande i utredningen: 1. Problembilden vad gäller dagens pensionssystem. Vi lämnar konkreta exempel på hur nuvarande regler slår mot både individer och institutioner 2. Utredarens förslag till nytt system vad avser a. den föreslagna fortsatta statliga regleringen om omställning för dansare och sångare b. övergångsbestämmelser c. förslaget till nytt kollektivavtal 3. Vi presenterar även vissa jämförande beräkningar avseende dagens system och det föreslagna nya systemet med ekonomiskt utfall för individen 4. Finansieringsförslaget och resonemangen kring framtida kostnader 5. Frågan om eventuell pensionsförbättring för dem som redan avgått med pension Vi inleder med en sammanfattning av våra ställningstaganden i sak. 2. Sammanfattning Problemen med nuvarande system kan i huvudsak relateras till det allmänna pensionssystemets utformning där livsinkomstprincipen nu gäller, till de tillsvidareanställdas rätt att stanna kvar i sin anställning till 67 års ålder och till kraftigt ökade och oförutsebara pensionskostnader. Sammantaget har dessa problem fått till följd att vissa konstnärsgrupper - framför allt dansare och sångare - riskerar att drabbas av yrkesförbud p.g.a. de höga pensionskostnaderna. Frilansarna drabbas självfallet särskilt hårt. Problemen att anställa dem påverkar i sin tur den konstnärliga utvecklingen och kvaliteten på institutionerna. Utredaren föreslår mot denna bakgrund att nuvarande system ska upphöra per utgången av 2011 och ersättas med en statligt reglerad omställningsersättning och efterlön för dansare och sångare. I övrigt ska pensionsvillkoren regleras i kollektivav- 2

tal. Möjligheten för dansare och sångare att gå i pension vid 41 respektive 52 års ålder försvinner. Svensk Scenkonst tillstyrker utredarens förslag. Svensk Scenkonst delar utredarens uppfattning att det tillhör en gången tid att gå i pension vid 41 eller 52 år. Det kan av vissa naturligtvis upplevas som en försämring att denna förmån upphör men Svensk Scenkonst anser att det är bättre att dansare och sångare erbjuds en möjlighet att bredda sin kompetens och/eller växla karriär. Fortsatt arbete måste vara syftet med de ersättningar som ska erbjudas dem. Den föreslagna omställningsersättningen fyller den funktionen. Omställningsersättningen och efterlönen föreslås vidare finansieras genom sänkning av statsbidragen. Institutionerna ska inte löpande belastas med en premiekostnad för omställningsersättningen och efterlön. Statsbidragen för de institutioner som anställer dansare och sångare ska istället minska i nivå med den beräknade kostnaden för omställningsförmånerna. Det är ett radikalt och väl genomtänkt förslag. Den speciella problembild som branschen drabbats av kräver speciella lösningar. Med dessa förslag skulle en stor del av problemen undanröjas. Staten skulle ta ett fortsatt kulturpolitiskt ansvar för dansares och sångares villkor och även möjliggöra en positiv utveckling av dans- och operakonsten. De nya förslagen skulle också innebära lättnader för frilansarna jämfört med idag. Risken att drabbas av yrkesförbud minskar väsentligt och dessutom är möjligheten att få del av de föreslagna omställningsförmånerna större än dagens möjligheter att få en pension före 65. När det gäller övriga pensionsvillkor föreslår utredaren hur ett nytt kollektivavtal om pensioner skulle kunna se ut på scenkonstområdet. Svensk Scenkonst välkomnar förslaget. Ett neutralt förslag kommer att underlätta parternas arbete när det är dags att uppta förhandlingar i frågan. Utredaren föreslår en övergång till en helt avgiftsbestämd pensionsplan. Avgiftsbestämd pension ger snabbt institutionerna förutsebara kostnader och varje insatt krona kommer dessutom de anställda till del, vilket ger en väsentligt effektivare resursanvändning än idag. Konstnärerna föreslås få högre pensionsavsättningar än övriga anställda. Detta är nödvändigt - inte minst för att 3

dessa grupper har kortare karriärer. De högre avsättningarna kan också förväntas ge betydande förbättringar av tjänstepensionen från 65 års ålder jämfört med idag. Svensk Scenkonst har låtit genomföra beräkningar där vi jämför pensionsutfall från 65 års ålder i nuvarande system och det föreslagna systemet. Jämförelsen har gjorts för dansare och sångare i olika årskullar och för olika tänkbara scenarier. I samtliga fall får individen ett mer positivt utfall i det föreslagna nya systemet. Det bör poängteras att dessa förbättringar också skulle komma alla frilansare till del. Utredaren föreslår också att parterna inrättar en eller flera omställningsfonder för förtida avgång av konstnärliga skäl. Svensk Svenkonst tror det skulle vara en värdefull resurs. Musiker och skådespelare som inte omfattas av förslaget om omställningsersättning kan även de av både fysiska och konstnärliga skäl behöva sluta sin karriär före 65 års ålder. Branschens Trygghetsråd TRS samt allianserna bör här tillsammans med parterna arbeta fram modeller för olika former av stöd. 3. Problembilden Svensk Scenkonst har under de senaste åren i flera olika sammanhang beskrivit problemen med dagens pensionssystem. Utredaren lämnar också en fyllig redogörelse i denna del och Svensk Scenkonst instämmer helt i de slutsatser som dras. Vi ser det dock som angeläget att även här belysa de problem branschen brottas med samt ytterligare fördjupa resonemangen, bl.a. genom att ge några konkreta exempel på hur systemet idag påverkar både individuella anställda och institutionerna. Svensk Scenkonst har också noterat att debatten kring dessa frågor, framförallt när det handlar om de anställdas förmåner, ibland tenderar att bli något missvisande ofta beroende på att man diskuterar olika saker och blandar ihop frågor kring tjänstepension och allmän pension. Svensk Scenkonst ska därför göra ett försök att reda ut begreppen i denna del. 3.1 Det allmänna pensionssystemet Nuvarande allmänna ålderspensionssystem beslutades av riksdagen 1998. Det innebär att den allmänna pensionen numera ska grunda sig på hela livsinkomsten och inte på de femton bästa inkomståren som var fallet i det gamla ATP-systemet. En sådan reform får naturligtvis stora konsekvenser för alla i ett samhälle. När varje in- 4

tjänad krona påverkar den framtida pensionen får de val man kan göra under ett yrkesliv helt andra effekter i pensionshänseende än vad de fick tidigare. Att studera länge och komma in sent i yrkeslivet får betydelse - att sluta arbeta tidigt likaså. Att hamna i ett yrke som av strukturella skäl kanske helt försvinner, att tvingas in i arbetslöshet och kanske få återvända till skolbänken får också konsekvenser i form av pensionsbortfall. Pensionsreformen kommer alltså att på något sätt påverka de flesta i vårt samhälle. Signalen är tydlig man måste i framtiden arbeta längre för att nå upp till samma pensionsnivåer som det gamla ATP-systemet gav. I pensionsutfall för individen kan man säga att ATP-systemet förväntades ge ca 55-60 % av en slutlön i pension om man arbetade i 30 år. Många påstår att nuvarande pensionssystem kan ge ca 50 % om man arbetar lika länge. En sänkning som alltså de flesta har att vänta om man inte fortsätter att arbeta ytterligare ett antal år. Som ett led i pensionsreformen genomfördes 2003 även en förändring i Lagen om anställningsskydd (LAS) av innebörd att alla tillsvidareanställda har rätt att kvarstå i anställning fram till 67 års ålder. Det blev därmed förbjudet att i kollektivavtal ha regler som tvingade anställda att lämna sin tjänst i pensioneringssyfte före 67 års ålder. På scenkonstområdet kom pensionsreformen och även förändringen i LAS att få allvarliga konsekvenser eftersom branschen har, och är beroende av, ett stort antal yrkesverksamma konstnärer och artister som av både konstnärliga och fysiska skäl inte kan arbeta i sitt konstnärliga yrke fram till 65 år och ännu mindre till 67. Framförallt gäller detta dansare och sångare. Dessa grupper har idag en möjlighet att avgå med tjänstepension vid 41 respektive 52 års ålder (mer om det nedan). De kan då klara sig förhållandevis väl under åren fram till 65 års ålder. Men om de väljer att inte fortsätta arbeta efter att den konstnärliga karriären är över får detta en dramatisk effekt på den allmänna pension de ska uppbära från 65 års ålder pensionen blir mycket låg. Frågan uppkommer då om detta är ett problem som bör hanteras på något sätt - och om så är fallet - hur det då lämpligen ska lösas. Svensk Scenkonst anser absolut att problemet ska hanteras, men frågan är hur? En väg att gå är att bygga upp system som gynnar yrkesväxling och omställning och ger dansare och sångare bättre möjligheter att bibehålla sin försörjningsförmåga och 5

fortsätta tjäna in pension. Svensk Scenkonst tror att en sådan modell är fördelaktig både ur ett samhälls- och individperspektiv. Det bör framhållas att utredaren inte har haft i uppdrag att se över det allmänna pensionssystemets regler. Uppdraget har varit att se över det tjänstepensionssystem som gäller på scenkonstområdet och överväga om det inom ramen för det systemet går att hitta regleringar som underlättar för konstnärsgrupperna. Utredaren har lagt sådana förslag. Dessa kommenteras nedan under avsnitt 4. 3.2 Dagens tjänstepensionssystem PISA och AIP Tjänstepensionsvillkoren för de anställda vid de statsunderstödda teater- dans- och musikinstitutionerna regleras nu och sedan lång tid tillbaka i en särskild förordning den s.k. PISA-förordningen - men även sedan några år i ett kollektivavtal (AIPavtalet). Om man bortser från övergångsbestämmelser och lön över 7,5 inkomstbasbelopp skulle man förenklat uttryckt kunna säga att pension före 65 års ålder regleras i förordningen och pension från 65 år i AIP-avtalet. Flertalet inom de konstnärliga yrkena har, enligt PISA-förordningen, en lägre pensionsålder än 65 år. Dansare och sångare har som nämnts möjlighet att gå i pension vid 41 respektive 52 års ålder och de var före LAS-ändringen 2003 skyldiga att avgå vid 44 respektive 55 års ålder. För skådespelare är pensionsåldern 59 år och för musiker 60 eller 63 beroende på var man är anställd. De artister som idag avgår vid de lägre åldrarna får en tjänstpension fram till 65- årsdagen på ca 65 % av sin slutlön. Det är en s.k. förmånsbestämd pension som utges. En förutsättning för att artisterna ska erhålla denna tjänstepension före 65 år är dock att de innehar en anställning som t.ex. dansare på 41-årsdagen. Om sådan anställning saknas upphör rätten till pension före 65. Det innebär att flertalet frilansande konstnärer aldrig kommer i åtnjutande av denna förmån, trots att arbetsgivarna betalat in premier ofta avsevärda belopp. Pensionen är vad man kallar antastbar. Pensionsförmånerna från och med 65 år är kollektivavtalsreglerade och innebär idag en avgiftsbestämd pensionsavsättning om 4,3 %, vilket antas ge en tjänstepen- 6

sionsförmån på minst 10-15 % beroende på inbetalningstid, som komplement till den allmänna pensionen från 65 års ålder. I och med allmänna pensionssystemets utformning riskerar dock konstnärsgrupperna framför allt dansare och sångare - att få en kraftigt försämrad pension efter 65 år om de lämnar förvärvslivet redan vid 41 eller 52 år. Det allra flesta vill sluta som artister när de inte längre klarar av att utföra sina arbetsuppgifter med den konstnärliga kvalitet som krävs. Det nya allmänna pensionssystemets utformning i kombination med de nya reglerna om rätt att stanna till 67 har dock fått till följd att allt fler väljer att stanna kvar i sin anställning av rent ekonomiska skäl, trots att de fysiskt och konstnärligt inte längre klarar av sin uppgift. Det finns idag inga incitament för de anställda att lämna sina anställningar och söka nya försörjningsmöjligheter. Institutionerna kan naturligtvis överväga att säga upp de anställda p.g.a. för dålig arbetsprestation men torde ha stora svårigheter att påvisa saklig grund enligt LAS regler. En uppsägningssituation är dessutom en mycket oönskad utväg för alla inblandade. 3.3 Institutionernas ekonomi oförutsebara kostnader En ytterligare komplikation med dagens system är kostnaderna och de förändringar som skett vad gäller formerna för att fastställa pensionspremierna. Vi lämnade för ett par år sedan ett system med branschutjämnad solidarisk premie och övergick till ett system med institutionsspecifika premier. I det nya systemet har kostnaderna på individnivå för de anställda blivit mer synliga och på ett oväntat sätt kommit att påverka de enskilda institutionernas ekonomi. För dansarna är pensionspremien i flera fall minst lika hög, ofta mycket högre, än den lön som utbetalas. Samma sak gäller för sångare och andra grupper med låg pensionsålder. För Skånes Dansteater har exempelvis premien för dansarna varierat mellan 50 130 % av lönen under 2007-2009. Institutionens totala pensionskostnader har ökat från ca 12 % av lönesumman 2003 till 41 % 2008, utan att detta helt kompenserats anslagsvägen. Den genomsnittliga pensionspremien för dansare på Kungliga Operan var 2008 närmare 80 % och för sångsolister nästan 60 %. Operans totala pensionskostnader har fördubblats sedan 2003. 7

Som ytterligare exempel kan nämnas den obehagliga överraskning länsteatern på Gotland drabbades av när man efter bara ett par månader med den nya institutionsspecifika premien kunde konstatera att man redan betalat mer i premier än vad man enligt levererade prognoser skulle erlägga för ett helt år. Det visade sig hänga samman med att man anställt tre frilansdansare för en produktion något som prognosmakarna självfallet inte kunde känna till. Ett annat exempel är Värmlandsoperan som pjäsengagerade att antal körsångare på deltid för en viss operaproduktion. När premiefakturorna i efterhand kom in visade det sig att pensionskostnaden för vissa av körsångarna var tre gånger så hög som den lön de fått för samma period en deltidslön på ca 9 000 kr genererade en premie på 33 000 kr! En merkostnad som naturligtvis var helt omöjlig för institutionen att förutse. Även för talteatrar kan premierna variera kraftigt mellan månaderna, om än på lägre nivåer än för opera- och dansinstitutionerna. För Stockholms Stadsteater varierade premien från ca 4-9,5 % under 2007. Ett annat problem är att en institutions agerande kan få konsekvenser för en annan. Om institution A höjer lönen för en artist som senare arbetar på institution B kan det vara den senare som får bära de ekonomiska konsekvenserna av institution A:s agerande. Även här finns flera exempel. När en av Stockholm Stadsteaters skådespelare var tjänstledig under en kort tid för att arbeta som sångerska på en operainstitution drabbades teatern av en rejäl premieökning. Före tjänstledigheten var månadspremien 4 545 kr. När skådespelaren kom åter var premien 49 564 kr! Pengar som teatern sedermera förvisso fick tillbaka då rätt arbetsgivare debiterats men teatern fick ligga ute med pengarna och levde i ovisshet huruvida kostnaden slutligen skulle drabba dem eller den andra arbetsgivaren. Huvudskälet till övergången till institutionsspecifika premier var att varje arbetsgivare skulle stå för sin kostnad. Det fungerar dåligt i en bransch med hög rörlighet. Teateralliansen, som också omfattas av PISA-förordningen, är en institution 8

som riskerar att drabbas särskilt hårt av detta fenomen eftersom alliansens hela affärsidé är att artisterna ska vara tjänstlediga och arbeta hos andra arbetsgivare. Pensionssystemets utformning får dessutom negativa effekter på lönebildningen. Individuell lönesättning motverkas. Arbetsgivare som ger dansare och sångare större lönelyft senare i karriären kan riskera efterföljande premieökningar om flera hundra procent. Också när man anställer dansare eller sångare som arbetat utomlands under ett antal år riskerar man att drabbas av väldigt höga pensionskostnader. Detta för att arbetsgivaren då under väldigt kort tid måste betala ikapp pensionsintjänandet för dansare som återvänder efter ett antal års bortovaro. Allt detta får självfallet till följd att institutionerna drar sig för att anställa yrkeskategorier med höga pensionskostnader. En ytterligare komplikation som utredaren pekat på är osäkerheten rörande arbetsgivarnas avdragsrätt för nuvarande pensionspremier. Eftersom pensionsförmånerna före 65 års ålder är antastbara förefaller det enligt utredaren som att de inte är avdragsgilla. Det får anses vara ett mycket tungt vägande skäl att frångå dagens system. 3.4 Osäkra förmåner för de anställda Det som gör det hela än mer svårartat är att de höga summor institutionerna erlägger i pensionspremier i flertalet fall inte genererar någon förmån för den anställde, eller så ger de i och för sig rätt till en förmån men den utnyttjas inte av de anställda. Merparten av kostnaden för de konstnärliga grupperna med lägre pensionsålder är relaterad till möjligheten att avgå med pension vid t.ex. 41 eller 52 år. Detta är en förmån som de frilansande konstnärerna i de allra flesta fall alltså aldrig får del av, och då den tillsvidareanställda personalen i allt större utsträckning väljer att utnyttja sin rätt att stanna kvar efter uppnådd pensionsålder har premier erlagts i onödan också för en stor del av denna kategori. Alltfler utländska dansare arbetar på institutioner i Sverige. Skånes Dansteater har ett stort inflöde av utländska dansare som gästar institutionen under några år och sedan försvinner hem eller vidare till andra delar av världen. Det är inte ovanligt att man betalat in hundratusentals kronor i pensionspremier för dessa dansare när 9

de lämnar landet. Pengar de aldrig kommer att få del av och institutionen får inte heller dem tillbaka. 3.5 Inlåsningseffekter Yrkesförbud - Konstnärlig utarmning Då allt fler anställda väljer att utnyttja sin rätt att stanna kvar i sin anställning på grund av osäkerhet kring pensionsvillkor och nya arbetsmöjligheter hamnar institutionerna i en ohållbar situation. Med en successivt äldre skara artister kan man inte utföra sitt uppdrag med den kvalitet som anslagsgivare och publik har rätt att kräva. På Skånes Dansteater är 20 % av de tillsvidareanställda dansarna 41 år eller äldre, 40 % är mellan 36 och 40 år. 40 % av Göteborgsoperan dansare är mellan 36 och 40 år, liksom 35 % av Kungliga Operans dansare. 17 % av Göteborgsoperans sångare är över 52 år och lika stor andel befinner sig i åldern 47-51 år. Mer än en tredjedel av Kungliga Operans sångare ligger också i det åldersspannet. Sammanfattningsvis kan konstateras att dagen system är fullständigt omöjligt att leva med. Situationen är dessutom akut. Pensionskostnaderna för dansare och sångare har ökat dramatiskt för institutionerna utan att man fått full täckning för merkostnaderna. Man har inte råd att nyanställa i den takt som behövs. Verksamheten riskerar att utarmas konstnärligt. De kulturpolitiska satsningar man vill genomföra exempelvis inom dansområdet riskerar att gå helt om intet. Konstnärliga grupper med höga pensionskostnader riskerar att ställas utanför arbetsmarknaden och mer eller mindre drabbas av yrkesförbud. Det är alltså hög tid att lämna det system vi har idag och övergå i något nytt, framtidsinriktat och branschanpassat. 4. Nytt system Utredaren föreslår att nuvarande PISA-förordning ska upphöra per den 31 december 2011 och ersättas med en statligt reglerad omställningsersättning för dansare och sångare. Dock ska de som vid den tidpunkten har högst fem år kvar till pension fortsätta att omfattas av nuvarande system. I övrigt ska pensionsvillkoren regleras i kollektivavtal. 10

4.1 Omställningsersättning och efterlön för dansare och sångare i statlig regi Hel ersättning Utredaren föreslår att dansare och sångare får rätt till omställningsersättning enligt en särskild förordning med nivån 85 % de första fyra åren och 65 % det femte året. Efter fem år utbetalas en ersättning kallad efterlön om 40 %. Den betalas fram till 65 års ålder. För rätt till hel ersättning krävs en tjänstetid om sammanlagt minst 16 år vid institution. Omställningsersättningen kan för dansare uppbäras tidigast från 39 års ålder och senast från 44 år, för sångare tidigast från 48 år och senast vid 53. Man måste vidare ha en anställning som dansare eller sångare vid 39 respektive 48 år eller ha anställning minst sex månader därefter. Man kan även välja att avstå från omställningsersättningen och ta ut efterlön under hela perioden på nivån 49 % för dansare och 56 % för sångare. En förutsättning för att få omställningsersättning och efterlön är att man lämnar sin anställning. Gör man inte det senast vid 44 eller 53 år upphör rätten till förmån helt om inte arbetsgivaren medger annat. Svensk Scenkonst tillstyrker förslaget i dess helhet. Vi delar utredarens uppfattning att det tillhör en gången tid att gå i pension vid 41 eller 52 år. I stället behöver dansare och sångare en möjlighet att växla karriär eller bredda sin kompetens. Fortsatt arbete måste vara syftet med de ersättningar som ska erbjudas dem. Den föreslagna omställningsersättningen fyller den funktionen. Vi vill också betona att en absolut förutsättning för att Svensk Scenkonst oreserverat ska kunna ställa sig bakom utredarens förslag är att rätten till omställningsersättning är villkorad på så sätt att man måste lämna sin anställning senast vid 44 eller 53 år för att få den. Idag finns få incitament för de anställda att lämna sina tillsvidareanställningar för att skola om sig. Med utredarens förslag skapas sådana incitament, vilket avsevärt mildrar de under avsnitt 3.5 beskrivna inlåsningseffekterna. Svensk Scenkonst anser även att konstruktionen med efterlön är bra. Många kommer säkert att lyckas skaffa sig ny eller bibehållen försörjning efter artistkarriären. Med den föreslagna omställningslösningen kommer möjligheterna definitivt att öka jämfört med idag. Men andra kanske får svårt att få annat än ströjobb eller dåligt betalda jobb. Då är efterlönen ett bra komplement. 11

Svensk Scenkonst delar också utredarens uppfattning att dessa förmåner måste regleras i en förordning. Denna del är i princip omöjlig för parterna att åstadkomma själva inom ramen för ett kollektivavtal. Inga jämförbara grupper eller lösningar finns i samhället i övrigt. Det skulle inte gå att hitta finansiering eller någon försäkringsgivare som skulle vara beredd att ta sig an så speciella förmåner för ett så litet kollektiv. Svensk Scenkonst anser att detta måste ses som ett utslag av statlig kulturpolitik - inte statlig arbetsgivarpolitik. Därmed borde anordningen inte störa de principer som kan antas råda inom det senare området. Halv ersättning Utredaren föreslår att dansare och sångare som inte får ihop 16 men 8 års anställningstid ska kunna få omställningsersättning på 70 % under tre och ett halvt år och därefter en efterlön på 20 % om åldersvillkoren i övrigt är uppfyllda. Detsamma gäller dem som anställts på långtidskontrakt med viss omfattning tidigast från 34 respektive 43 års ålder. Svensk Scenkonst tillstyrker även den delen i förslaget. Svensk Scenkonst vill också framhålla att det föreslagna nya systemet skulle innebära en avsevärd förbättring för alla frilansande dansare och sångare (och även musikalartister, vilka betraktas som sångare i dagens system). Idag får de så gott som aldrig del av den pension före 65 års ålder som arbetsgivaren haft höga kostnader för. Då krävs som sagt att de har en dansar- eller sångaranställning just på 41- respektive 52-årsdagen. Med det nya systemet ökar deras chanser betydligt. För hel ersättning krävs i förslaget dessutom bara 16 tjänsteår, istället för de 20 år som krävs idag, och för halv ersättning krävs 8 tjänsteår. Möjligen kan man ha synpunkter på att de som anställts på långtidskontrakt enligt ovan och fått ihop sammanlagt 16 års anställningstid inte har rätt till hel omställningsersättning. 12

4.2 Övergångsbestämmelser Införande Utredaren föreslår att det nya systemet ska införas 1 januari 2012. Åldersgrupper som vid den tidpunkten har högst fem år kvar till pensionsåldern, de institutionschefer som är fortsatt anställda utan avbrott från 31 december 2011 samt de som uppbär tillfällig sjukpension fortsätter dock omfattas av nuvarande bestämmelser. Svensk Scenkonst tillstyrker förslaget till övergångstid. Som tidigare påpekats är det angeläget att vi snarast får till stånd nya regler. När ett avtalsområde byter pensionsplan är det dock brukligt att ha någon form av övergångsregler som anger om den tidigare planen ska fortsätta att gälla för vissa grupper av anställda. De anställda bör få en rimlig tid att anpassa sig till en ny plan. Fem år får anses vara en rimlig tid. Den känns dessutom igen femårig övergångstid tilllämpades även 2003 vid övergången från PA 91 till PA 03. Övergångsfribrev Som nämnts ovan betalar institutionerna idag avsevärda belopp för konstnärernas pensionsförmåner före 65 års ålder. Trots detta kommer en stor del av dessa medel aldrig de anställda till del eftersom pensionsförmånerna före 65 års ålder är antastbara. Utredaren föreslår att denna antastbarhet delvis ska upphöra genom att de som varit anställda 30 dagar under 2011 och 30 dagar under 2012 faktiskt tillgodoräknas den pension före 65 år de kan anses ha tjänat in t.o.m. 31 december 2011. Tillgodoräknandet sker i form av ett s.k. övergångsfribrev som utbetalas vid 65 års ålder. Svensk Scenkonst tillstyrker förslaget. Detta är en högst rimlig övergångsregel. På detta sätt kommer stora delar av de höga premier arbetsgivarna erlagt genom åren faktiskt att komma individen till del, något Svensk Scenkonst välkomnar. Detta är dessutom en stor förbättring för branschens alla frilansare. Utredarens förslag om fribrevsrätt för de oantastbara delarna i PISA-förordningen har Svensk Scenkonst självfallet inte heller några invändningar emot. 13

Sjukpension/Efterlevandepension I PISA-förordningen finns förutom bestämmelser om ålderspension bestämmelser om sjukpension och efterlevandepension. Dessa är s.k. riskförmåner som betalas genom kollektiva riskpremier. Inga avsättningar görs på individnivå. Utredaren föreslår att dessa förmåner ska fortsätta att gälla som idag, d.v.s. i SPV:s regi, till och med 2016. Detta för att ge parterna gott om tid att klara ut hur dessa förmåner ska vara utformade och försäkrade i framtiden. Svensk Scenkonst tillstyrker förslaget. Det är bra att parterna får extra rådrum att reglera dessa förmåner. Premiebefrielse I den riskpremie som institutionerna betalar till SPV ingår även en premiebefrielseförsäkring d.v.s. en försäkring som går in och betalar avgiftsbaserade pensionspremier vid långvarig sjukdom. Avgiftsbestämda pensionsplaner innehåller regelmässigt en premiebefrielsedel. Så är dock inte fallet för scenkonstområdet. Vårt AIP-avtal omfattas inte av någon premiebefrielse trots att man faktiskt betalar för det inom ramen för den riskpremie som erläggs till SPV. Institutionerna måste idag alltså själva fortsätta att betala AIP-avgifter för anställda och före detta anställda som uppbär sjukpension. Detta är inte hållbart i längden. Det kan bli betungande för en liten arbetsgivare och avgiftsbetalningen måste också säkras för den händelse en institution läggs ner. Utredaren föreslår att den premiebefrielseförsäkring institutionerna redan betalar för idag också ska ge premiebefrielse för AIP-avgifterna vid långvarig sjukdom. Detta ska gälla till och med 2016. Därefter förutsätts parterna ha löst samtliga riskförmåner på annat sätt. Svensk Scenkonst tillstyrker förslaget och delar därmed utredarens uppfattning att premiebefrielse bör genomföras redan 2010 inom ramen för SPV-systemet. 14

Kollektiva premier För att snabbt ge institutionerna förutsebara pensionskostnader föreslår utredaren att man övergångsvis arbetar med kollektiva premier för konstnärsgrupperna som enligt övergångsreglerna ska fortsätta att omfattas av nuvarande PISA-förordning. Kollektiva premier skulle således tillämpas under åren 2010 2016. Svensk Scenkonst tillstyrker utredarens förslag men poängterar att det endast kan vara en temporär lösning. Kollektiva premier är inte en lösning för framtiden. 4.3 Nytt kollektivavtal Utredaren föreslår att alla pensionsförmåner fr.o.m. 2012 ska regleras i kollektivavtal. Han lämnar också ett detaljerat förslag hur ett sådant avtal skulle kunna vara utformat för att det samlade systemet ska hålla sig inom nuvarande kostnadsramar. Det är Svensk Scenkonsts uppfattning att parterna kommer ha god hjälp i kommande förhandlingar om ett nytt pensionsavtal av det förslag som utredaren nu lagt fram. Eftersom frågan i första hand ligger i händerna på parterna skulle Svensk Scenkonst kunna avstå från att recensera utredarens förslag i denna del. Vi väljer dock motsatt väg och lämnar utförliga kommentarer på förslagets olika delar. Vi tror det har ett värde för den framtida diskussionen kring utredarens totala förslag. Avgiftsbestämt system Utredaren föreslår en i alla delar avgiftsbestämd pensionsplan och han anser att det är vårt nuvarande AIP-avtal som ska byggas ut. Det är ett mycket bra förslag. Som nämnts ovan får dagens system med förmånsbestämda pensioner förödande konsekvenser för vår bransch. En avgiftsbestämd plan däremot skulle ge arbetsgivarna tydliga och förutsebara kostnader och varje insatt krona skulle komma individen till del även alla frilansare skulle få del av kakan. En betydligt bättre resursanvändning än idag således. Utredaren föreslår följande pensionsavgifter: 15

Nuvarande pensionsålder 41 år 8,3 52 år 7,5 59 år 6,0 60 år 6,0 63 år 6,0 65 år 4,5 Avgift i % av lön Tillgodoräkning 7,5 ibb > 7,5 ibb fr.o.m. t.o.m. den månad följande ålder uppnås 45 40 40 40 40 30 18 år 44 år 23 år 55 år 23 år 65 år 23 år 65 år 23 år 65 år 23 år 65 år På arbetsmarknaden i övrigt kan man säga att nivån 4,5 % för lönedelar upp till 7,5 ibb och 30 % för lönedelar över blivit normgivande. Vi har idag en avgift på 4,3 % för samtliga lönedelar. Som synes är avgifterna för den konstnärliga personalen högre än normen på arbetsmarknaden, i vissa fall avsevärt högre. För dansare föreslås en avgift på 8,3 %. Nära nog en fördubbling alltså. Det kan också förväntas ge en nästan dubbelt så hög tjänstepension från 65 års ålder jämfört med idag. För sångarna blir det en höjning med ca 74 %. Återigen bör betonas att dessa förbättringar också skulle komma alla frilansare till del om de genomförs. De föreslagna högre avgifterna för konstnärlig personal är motiverade av följande skäl: Dansare och sångare kommer även i fortsättningen att ha kortare karriärer och därmed också kortare intjänandeperioder än övriga anställda vilket motiverar en högre avgift. När det gäller skådespelare och musiker förlorar de rätten till ålderspension före 65 år. De s.k. övergångsfribreven ger dem dock värdet av det som de hunnit tjäna in per den 31 december 2011. För framtiden kan man konstatera att det finns möjlighet att ta ut allmän pension från 61 års ålder. Det bör också vara möjligt att ta ut sin tjänstepension några år före 65 års ålder. Det möjliggörs med en högre avgift. I övrigt finns för skådespelare och musiker inte samma sakliga skäl för omställning och yrkesväxling. Sådana frågor kan arbetsgivarna hantera på annat sätt för dessa grupper och den föreslagna omställningsfonden kan också fylla en funktion (mer nedan). 16

Utredaren föreslår utöver de ovan angivna avgifterna också tilläggsavgifter för vissa bestämda övergångsgenerationer. Detta för att de anställda inte ska förlora på övergången från ett förmånsbestämt till ett avgiftsbestämt pensionssystem. Svensk Scenkonst tycker förslaget med tilläggsavgifter är bra. Det möjliggör ett snabbt systemskifte utan förluster för de anställda och arbetsgivarna får snabbt tydliga och förutsebara kostnader. Omställningsfond Utredaren föreslår vidare att parterna sätter av medel (1 % av den totala lönesumman) till en eller flera fonder för förtida avgång av konstnärliga skäl. Svensk Scenkonst tror att en sådan lösning skulle kunna vara mycket värdefull för branschen. Musiker och andra konstnärsgrupper som inte omfattas av förslaget om omställningsersättning kan även de av både fysiska och konstnärliga skäl behöva sluta sin karriär före 65 års ålder. Det vore önskvärt att i sådana situationer ha en instans att vända sig till där man kan skapa individuellt anpassade lösningar som gynnar både verksamhet och individ. Fonden/fonderna förutsätts också vara en resurs för dansare och sångare under omställningsperioden då de ska bredda sin yrkeskompetens eller växla karriär. Svensk Scenkonst anser att branschens Trygghetsråd TRS samt Dansalliansen är värdefulla samarbetspartners för att vidareutveckla en sådan modell. Institutionschefer Utredaren föreslår att inga institutionschefer, oavsett ålder, som anställs 2012 eller senare ska omfattas av PISA-förordningen. Utredaren anser inte heller att institutionschefer ska omfattas av kollektivavtalet om man inte särskilt kommer överens om det. På arbetsmarknaden i övrigt är det normala att högre chefer kommer överens om pensionsvillkor vid anställningstillfället. Ofta finns behov av olika lösningar på individnivå. Idag har vi en låsning i detta avseende i.o.m. att avvikelser från PISAförordningens regler kräver regeringstillstånd. Det är olyckligt. Det naturliga är att frågan om högre chefers pension är föremål för fri förhandling. Det är en konkurrensfördel vid chefsrekrytering 17

5. Jämförande beräkningar Många som idag arbetar på institutionerna ställer sig naturligtvis frågan hur kommer det nya systemet att påverka mig? Vad kommer jag att få i pension i framtiden om det nya systemet införs, och hur står sig den pensionen jämfört med dagens system? Detta är naturligtvis svåra frågor att besvara och alla försök att svara måste bygga på beräkningar där antaganden görs om framtiden som naturligtvis ingen med absolut säkerhet kan veta att de verkligen kommer att stämma. Trots detta har Svensk Scenkonst låtit genomföra vissa beräkningar där total ålderspension från 65 år jämförs (både allmän pension och tjänstepension). Vi tror att det kan ha ett värde för den fortsatta diskussionen. Av tabellerna nedan framgår vad nuvarande system ger individen och vad det föreslagna systemet förväntas ge. Beräkningarna har för respektive pensionsålder 41 och 52 år utförts för fyra födelseårsgrupper. Inom varje födelseårsgrupp har tre beteenden illustrerats. I samtliga dessa fall har antagits att personerna vid anställning efter 41 respektive 52 års ålder inte längre omfattas av det nya pensionsavtalet. Vid ny anställning kommer de att omfattas av ett pensionsavtal med premiebestämd pension med ITP-avtalets premiesatser. Dessa nivåer har i princip blivit norm på arbetsmarknaden i övrigt och föreslås i och för sig även gälla i det nya pensionsavtalet på scenkonstområdet för alla utom konstnärlig personal som föreslås få högre avgifter. Det är alltså fråga om ganska försiktiga antaganden i dessa beräkningar. Beräkningarna är utförda av Karl-Åke Carlström som också utfört försäkringstekniska beräkningar åt utredningen. De här presenterade beräkningarna grundar sig således på samma material, d.v.s. verkliga personer ur PISA-kollektivet. 1. I det första fallet lämnar den anställde sin konstnärliga tillsvidareanställning och fortsätter att arbeta med liknande eller annat utan avbrott till 65 år och behåller den lön som han hade vid 41 respektive 52 års ålder. Lönen fram till 65 uppräknas enligt vissa antaganden. Efter pensionsåldern gäller ITP-planens premiesatser. 2. I det andra fallet gör personen ett uppehåll under tiden som omställningsersättningen utbetalas. Efter fem år, då efterlön börjar utbetalas, får personen en ny ITP-anställning där lönen är lika stor som den som gällde vid 41 respektive 52 års ålder, dock uppräknad under fem år med antagen löneökning. Personen har med andra ord i den nya anställningen en pensionsgrundande lön lika stor som personen i det första fallet har. 3. I det tredje fallet jobbar personen inte alls efter 41 respektive 52 års ålder. Beräkningsresultatet som anges här nedan visar den totala pensionen inklusive allmän pension uttryckt i procent av den lön som personen skulle ha haft om anställningen varat ända fram till 65 år. 18

Scenario 1 Scenario 2 Scenario 3 Nuv.plan Ny plan Nuv.plan Ny plan Nuv.plan Ny plan Dansare 1993 68,2% 75,3% 62,5% 69,7% 33,6% 40,6% Dansare 1988 64,3% 72,8% 57,5% 66,2 % 30,6% 39,1% Dansare 1983 64,6% 73,6 % 57,8% 67,1% 30,9% 39,9% Dansare 1978 64,0% 76,6% 57,2% 70,1% 30,3% 42,9% Scenario 1 Scenario 2 Scenario 3 Nuv.plan Ny plan Nuv.plan Ny plan Nuv.plan Ny plan Sångare 1988 60,3% 67,0% 54,0% 60,6% 41,9% 48,5% Sångare 1981 61,5% 67,8% 55,7% 61,3% 42,9% 49,1% Sångare 1974 60,4% 65,8% 54,0% 59,4% 41,9% 47,4% Sångare 1967 59,9% 66,4% 53,6% 60,0% 41,5% 48,0% Vad man omedelbart kan konstatera är att det föreslagna nya systemet ger individen bättre utfall oavsett ålder och beteende. Mellan olika beteenden är skillnaden stor oavsett födelseårsgrupp medan det mellan födelseårsgrupperna med samma beteende uppstår små differenser. De differenser som finns i det senare fallet är till övervägande del slumpmässiga. Då det är väldigt få personer i varje födelseårsgruppen kan en enstaka person få en onormalt stor påverkan på medelvärdet. En slutsats som man kan dra av beräkningsresultatet, vid jämförelse mellan födelseårsgrupper med samma beteende, är att utredaren har lyckats med att sy ihop förslagets samtliga komponenter så att någon uppenbar orättvisa inte uppstått mellan födelseårsgrupperna. Inte heller mellan de båda pensionsåldrarna uppstår någon oförklarlig orättvisa. Skillnaderna som uppstår beror dels på att dansarna antagits börja arbeta vid en tidigare ålder medan sångarna jobbar längre beroende på den högre pensionsåldern. 19

De redovisade procenttalen är allmängiltiga för alla med en slutlön understigande 7,5 inkomstbasbelopp. I dagsläget motsvarar detta en månadslön på 31 800 kr. Svensk Scenkonst har också låtit utföra beräkningar för personer med 65 års pensionsålder. Detta för att få en rättvisande jämförelse av pensionsutfall för dansare och sångare som ställer om och får jobb till 65 års ålder och den som har normal pensionsålder och fortsätter i sitt yrke till 65. Vi har tittat på jämförbara personer på scenkonstområdet med liknande löneläge. Men jämförelsen är lika relevant för andra akademikergrupper i samhället med liknande lönekarriär, t.ex. lärare eller bibliotekarier. Beräkningarna, som avser utfallet i den nya planen, har utförts för två olika födelseår, den som är 23 år respektive 30 år vid ingången av 2012. Pension i % av lönen vid 65 år Född 1988 Född 1981 Dansare 72,8% 74,2% Sångare 67,0% 67,8% Pensionsålder 65 år 63,1% 61,5% Av tabellen framgår tydligt att dansare och sångare får ett bättre utfall än den med 65 års pensionsålder. Detta har naturligtvis sin grund i att de i den föreslagna planen har en betydligt högre pensionsavgift. En slutsats man kan dra av beräkningsresultaten är att det borde finnas visst utrymme för dansare och sångare att göra några års uppehåll i karriären eller att periodvis ha något lägre inkomster utan att de för den skull får ett så mycket sämre pensionsutfall än den som arbetar till 65 års ålder. 6. Finansiering och framtida kostnader Utredaren föreslår att det nya systemet med omställningsersättning och efterlön finansieras genom en sänkning av statsbidragen till de institutioner som anställer dansare och sångare. Även pensionen före 65 års ålder för de dansare och sångare som 20

under den femåriga övergångstiden går kvar på de gamla reglerna ska finansieras på detta sätt. På så sätt belastas institutionerna inte direkt, men indirekt av dessa kostnader. SPV ska alltså inte ta betalt av institutionerna utan istället debitera de myndigheter som för närvarande utbetalar statsbidrag till institutionerna. Svensk Scenkonst tillstyrker förslaget. Det är ett radikalt men mycket klokt förslag. Den speciella problembild som utförligt beskrivits ovan kräver speciella lösningar. Omställningsersättningen och efterlönen måste ses som kulturpolitiska åtgärder för att säkra en dans- och operakonst på hög nivå. Med detta förslag undanröjs problemet att höga pensionskostnader påverkar institutionernas anställningsbeslut och därmed också repertoaren och i förlängningen den konstnärliga utvecklingen och kvaliteten. Tveksamheterna kring avdragsrätten löses också. Det är omöjligt för parterna att inom ramen för en kollektivavtalad lösning hitta finansieringslösningar som löser dessa problem. Det är därför nödvändigt att staten tar ett kulturpolitiskt ansvar för denna viktiga fråga och löser finansieringen på det sätt som utredaren föreslår. Svensk Scenkonst vill dock poängtera vikten av att det förs en dialog med berörda institutioner när en modell för hur anslagen ska sänkas tas fram. Med tanke på de erfarenheter som finns från tidigare justeringar av statsbidragen kan det nog ha stort värde för alla inblandade. Svensk Scenkonst vill också framhålla att justeringarna denna gång bör bygga på underlag rörande personalsammansättning m.m. från flera år. Detta för att få en så rättvis bild som möjligt inför beslutet om bidragssänkning. Vad gäller framtida pensionskostnader om det nya systemet införs så har utredaren genomfört noggranna kostnadsberäkningar för sina förslag. Dessa visar att åtgärderna mer än väl ryms inom nuvarande kostnadsramar. Det är till och med så att de redan vid införandet 2012 skulle innebära en besparing på drygt 17 miljoner kr. Kostnaderna fortsätter sedan att minska i takt med att övergångsgenerationerna fasas ut. Dessa beräkningar måste givetvis göras om i samband med ett införande utifrån då rådande förutsättningar men utredarens beräkningar har rejäla säkerhetsmarginaler och torde därför stå sig rätt väl. 21

Svensk Scenkonst vill verkligen framhålla hur viktigt det är att institutionerna får behålla eventuella överskott som uppstår vid ett systemskifte. Det skulle på ett ovärderligt sätt kunna hjälpa till att vidareutveckla institutionernas verksamheter men behöver inte minst finnas till parternas förfogande för de förhandlingar som ska ta vid om nytt kollektivavtal. 7. Eventuell pensionsförbättring för dem som redan avgått Utredaren har inte haft i uppdrag att lämna förslag på ändringar av pensionsvillkoren för dem som redan gått i pension. Detta har dock varit en fråga som diskuterats ingående under de senaste årens debatt om scenkonstens pensionssystem. Framför allt kan man konstatera att de dansare och sångare som gick i pension på 1990-talet har råkat illa ut. Under större delen av den tid de var yrkesaktiva och tjänade in tjänstepension var de garanterade en viss pensionsnivå både före och efter 65. Livsinkomstprincipen var ett okänt begrepp. Att bara ett par år innan pensionering drabbas av ett helt nytt och annorlunda pensionssystem som man inte har möjlighet ställa om till är inte riktigt rimligt. De som är aktiva idag har haft bättre möjligheter att uppfatta de nya signalerna om arbetslinjen och livsinkomstprincipen och därmed också fatta beslut och förbereda sig utifrån de nya förutsättningarna. Men för de grupper som gick i pension före den allmänna pensionsreformen är läget mer bekymmersamt. Utredaren föreslår mot den bakgrunden att Statens tjänstepensionsoch grupplivnämnd borde få i uppdrag att kunna pröva frågan om pensionsförbättring för dansare och sångare som drabbats av orimliga konsekvenser på grund av tidigare förändringar i de statliga pensionsavtalen och allmänna pensionssystemet. Svensk Scenkonst tillstyrker utredarens förslag. Det finns anledning att titta särskilt på vad som kan göras för dessa grupper. Även den statistik utredaren tagit fram vad gäller de redan avgångnas fortsatta inkomster visar att det finns grupper bland dessa som drabbas särskilt hårt. Svensk Scenkonst delar dock utredarens uppfattning att det garantisystem som diskuterats i olika sammanhang inte är en hållbar lösning. Men Svensk Scenkonst vädjar till regeringen att verkligen på allvar pröva utredarens förslag i denna del. 22

8. Avslutande kommentarer Svensk Scenkonst tillstyrker alltså att utredningens förslag i alla delar genomförs enligt den tidsplan som utredaren lagt fram. När så har skett har den fråga fått sin lösning som kommit att närmast förlama utvecklingen särskilt inom dans, opera och annan musikteater. En stor del av de nya resurser som tillförts de svenska operahusen under senare år har fått gå till att täcka skenande pensionskostnader. Om pensionsfrågan löses kommer det att ha en starkt vitaliserande effekt på svenskt musik-, dans- och teaterliv arbetstillfällena kommer med all sannolikhet att öka. Den konstnärliga kreativiteten behöver inte längre hämmas av hänsynstaganden till olika konstnärliga yttringars effekter på institutionernas pensionskostnader. Särskilt i en tid när gränserna mellan musik- dans- och talteater alltmer suddas ut är detta en förutsättning för att inte den konstnärliga utvecklingen skall avstanna inom institutionerna och enbart vara hänvisad till de fria scenkonstlivet. Om förslagen genomförs ökar också väsentligt institutionernas möjligheter att överblicka sin ekonomi på längre sikt. Detta kommer också underlätta avtalsrörelserna inom området. SVENSK SCENKONST Ingrid Dahlberg Ordförande Sture Carlsson Förbundsdirektör 23