Regnbågen slutar här - Alexandra Lindvall, SPJ08 Thea tar på sig jeansjackan med hålet i. Hon skulle nog kunna sy en kort kjol av den om hon bara iddes. Istället snörar hon sina kängor och känner hur tårna viker sig för att kunna få plats. Hennes mamma har sagt att hon omöjligt har råd att köpa nya kläder så fort Thea växer en centimeter, det är bara det att Thea inte bara har växt någon centimeter denna sommar. En decimeter överensstämmer nog mer med verkligheten. Lite hade hon nog hoppats på att få några nya kläder idag, då hon fyller år, men eftersom att hennes mamma är på affärsresa för tillfället så låter hon sina förhoppningar sina. Efter en snabb blick i hallspegeln öppnar hon dörren och går ut. Eftersom att hon vet att hon kommer att bli väldigt änglig senare om hon inte kommer ihåg utifall hon låst dörren efter sig eller inte, så koncentrerar hon sig på att vrida om nyckeln tills det klickar till. Thea är glad att de, hon och hennes mamma, lyckades få en lägenhet i Sundsvalls innerstad så att hon slapp bo ute på landet där bussarna går ungefär två gånger per dag.theas pappa bor i Göteborg med sin nya fru och deras barn. Hon stannar upp framför fontänen som står bakom Stadshuset. Stannar där tills hon kan se hur statyn i mitten visar konturerna av två människor som pratar. Om man däremot bara går förbi och kastar ett snabbt ögonkast på den så ser man endast formen av en något knölig vas. Men Thea vet som sagt bättre. Lätt uttråkad vandrar hon vidare med riktning mot centrum. Försöker dra jeansjackan närmre kroppen, något som visar sig vara ett näst intill omöjligt stycke då den åtminstone är två storlekar för liten. Trots att de senaste sommardagarna har varit rekordvarma så är denna natt riktigt kylig. Just my luck, tänker Thea och ler bittert för sig själv. Hennes mamma hade ringt från Stockholm tidigare denna kväll, där hon är på kurs för jobbets räkning, och frågat om inte Thea kunde vara så gullig och kila ner på staden och köpa en present åt sig själv eftersom att hon inte hade hunnit innan hon for. Självklart skulle hon betala tillbaka till henne sedan. Och det måste ju faktiskt Thea förstå att mamma inte alltid hade tid, det var ju inte hennes fel att det var så mycket på jobbet nu. Thea fick faktiskt ta och bjuda till lite hon också.
Tänk på barnen i Afrika, hade Theas mamma sagt, så kanske du förstår att du faktiskt har det väldigt bra ställt. Du måste sluta vara så egoistisk. Att det faktiskt är ganska sent på kvällen och att det knappast är några butiker öppna vid den här tiden ville hon inte lyssna på. Så därför är nu Thea på väg mot Hemköp, som faktiskt är öppet den här tiden enligt annonsen i dagens tidning, för att köpa sig lite godis och en tidning. Hon skulle kunna kolla på någon film eller läsa om någon av sina böcker, även om hon nästan kan dem utantill vid det här laget. De flesta hon umgicks med skulle antagligen ta det här tillfället i akt, föräldrafritt och allt, och ordna en riktig brakfest. Men Thea tycker inte att de där festerna som hennes klasskamrater pratar om för jämnan är så fasligt roliga som de försöker påskina. Kanske är hon bara en tråkig och osynlig person som har helt fel uppfattning om vad som är roligt. Jo, så är det nog. Hon har alltid tyckt att hon är lite konstig. Faktiskt hade hon varit på en av de där festerna i samband med skolavslutningen. De var precis som hon trodde de skulle vara; tråkiga, ytliga och fyllda av sprit, massor av sprit. Hon gick på toa hela tiden bara för att få slippa allt, men vid ett av dessa toabesök kom Kristoffer in på toaletten. Thea förbannade sig själv tyst för att hon inte hade låst dörren. Kristoffer hade med sig en spritflaska och först såg han inte för att han bara mumlade om att han skulle ha sina pengar tillbaka. Sedan fick han syn på henne med simmiga ögon. Vad gör du här, din jävla hora? Då hade Thea lämnat festen. Hon föredrog faktiskt att bli ignorerad för att hon var ingenting än att bli våldtagen för att hon var en hora. Thea är en sådan duktig och skötsam flicka, hade hennes lärare sagt vid utvecklingssamtalet vid slutet av vårterminen. Kanske hade de rätt. Hon är ju inte direkt sådan att hon söker sig till bråk, snarare tvärt om. Hon flyr dem.när hon tänker efter har hon nog aldrig gjort något man kan kalla modigt eller imponerande, snarare präglas hennes liv utav fega beslut och åtaganden. Jag vill inte vara Thea längre, tänker hon.
Hela tiden hade hennes mamma trott att hon skulle få en son, brukade hon berätta för Thea när hon var liten. Det hade läkarna också trott, att det var en liten pojkbebis i mammas mage. Hennes mamma hade till och med köpt blå kläder och sytt ett litet täcke som hon hade broderat in Theo på. Hon hade gråtit när hon fick veta att det var en flicka. På kvällen efter att hon och Thea kommit hem från BB tog hon bort O:et och sydde dit ett A istället på alla små täcken och kläder hon gjort i ordning så fint. Det var lättast så. Jag heter inte Thea, fortsätter hon i tankarna, för Thea är dum och Thea borde dö. Ingen tycker om Thea. Eller jo, några. Men de låtsas nog bara. Det spelar ändå ingen roll. De är så dumma i huvudet att hon ändå inte vill vara med dem. Det enda de gör är att prata om sina killar och alla som de har legat med. Förut brukade i och för sig Thea också ljuga om killar som hon varit med. Men inte nu längre. Det spelar ändå ingen roll. Inte när de ser rakt igenom henne och förstår att hon ljuger. Thea hajar till lite när hon inser att hon befinner sig framför ingången till Hemköp, hon har varit så upptagen i sina egna tankar att hon inte har sett sig för vart hon styrt sina steg. Men uppenbarligen kan hennes hjärna, eller fötter eller vad det nu är som styr, vägen mellan lägenheten och Hemköp så pass bra ändå, eftersom att hon kom rätt. Lättad över värmen när dörrarna stängts bakom henne tar hon ut händerna ur byxfickorna och låter dem hänga efter sidorna istället. Går in i butiken och styr direkt stegen mot godishyllorna. Hon låter fingertopparna dras utmed glasväggen som formar butiken till ett U. Hon väljer ut två tablettaskar och tänker att hon nog kan unna sig en lite dyrare chokladkaka också, hon fyller ju trots allt år. Efter att ha stått och velat en liten stund bestämmer hon sig för en lite mörkare choklad med bitar av pistage i. Det låter gott, tänker Thea. Vid tidningarna gör hon som hon brukar, blundar och tar den första som nuddar vid hennes framsträcka hand. En gång så råkade hon få upp en porrtidning när hon gjorde på det här sättet, vilket orsakade en väldigt pinsam stämning vid kassan när Thea upptäckte misstaget. Därför har hon nu centrerat sitt valområde till där tjejtidningarna ligger. Thea brukar roa sig med att rita fula mustascher på Paris Hilton och hennes små vänner i tidningarna, och klippa ut bokstäver och klistra in dem i ett fotoalbum som är det närmsta dagbok Thea har. Efter att ha betalat går Thea ut ur kylan igen, chokladkakan stoppar hon i den av jackfickorna som inte är trasig.
Utanför öppnar hon en av tablettaskarna, den med ZOO. Hon tar upp en tablett och kastar ner den i en brunn. Sedan en till och en till och en till.hela tiden mumlar hon tyst för sig själv; jag är så lycklig, jag är så lycklig När hela tablettasken är tömd trycker Thea ner den i närmaste sopkorg och river istället försiktigt upp plasten till chokladkakan. Bryter av en bit och stoppar in den i munnen. Tänker att hon gissade rätt, blandningen mellan pistage och choklad var faktiskt riktigt gott. Hon minns plötsligt en dag då de skulle leka charader med klassen, hon hade suttit som vanligt längst bak och låtsats tappa en penna på golvet för att då skulle läraren kanske glömma att hon fanns och välja någon annan. Tyvärr så råkade hon slå huvudet hårt i bordets kant vilket inte bara gav motsatt effekt utan även en mindre tjusig bula i pannan. Både Lina och Erika, som var de som hon umgicks mest med, fnissade hysteriskt åt hennes högröda ansikte, vilket Thea faktiskt inte tyckte var speciellt kul, alls. Hennes ögon tårades av förödmjukelse där hon stod framför sin klass och försökte få dem att förstå att hon skulle föreställa en schlagersångerska som var inlåst i en bastu, så att läraren skulle låta henne få gå och sätta sig på sin plats längst bak i klassrummet igen. Men det var ingen som förstod någonting. Just sådana där saker brukar Thea råka ut för jämnan, det är som att hon dras till generande situationer. Där hon nu går längs Storgatan kan hon höra skrik och rop några kvarter bort. Förmodligen ett gäng ungdomar som fått i sig för mycket att dricka, tänker hon. Inser sekunden efteråt att hon tänker på dem, ungdomarna, som om de tillhörde en annan grupp än henne. Men vad är hon själv då? Är inte hon också en ungdom? Trött på sina tankegångar ruskar hon på huvudet, som om tankarna endast vore ett par irriterande flugor som gick lätt att skaka bort. Hon går förbi några äldre män som står utanför Pressbyrån. Samtliga klädda i kostym och med en cigarrett i mungipan. Thea tycker att det verkar vara ett konstigt ställe att umgås på, speciellt eftersom att de uppenbarligen är klädda för en finare fest eller middagsbjudning. Dessutom röker de. Visst kan hon acceptera vissa sorters beteenden, men vid rökning går ändå gränsen. Hon kan inte förstå hur man kan vilja skada inte bara sig själv utan också sin omgivning. Inte på det sättet.
Hon blänger på dem men de verkar inte ens ha märkt av hennes närvaro, så istället så suckar hon så djupt och högt hon kan och forsätter sedan att gå. Man kan få cancer också, tänker Thea vidare. Hennes ena farbror dog i cancer för att han hade rökt. Han hade fått veta att han skulle dö och att läkarna inte kunde göra något åt det mer än att underlätta hans bortgång så mycket som möjligt. Thea har alltid undrat hur man skulle reagera om man fick veta att man skulle dö. Varje gång har hon sett framför sig en person som gråter med sina nära och kära. En sorglig, rätt så patetisk bild. Theas pappa sa då att hennes farbror blivit galen när han fick veta att han endast hade några få månader kvar i livet. Hon reflekterade inte mer över det vid den tidpunkten, detta antagligen för att hon blott var åtta år och hennes syn på världen var barnsligt oskyldig, men hon minns ändå att hon fann det underligt. Självklart vet hon nu, såhär i efterhand att hennes farbror inte blev galen för att han fått beskedet att han skulle dö. Hon har i varje fall alltid undrat om man inte gråter mycket då, eftersom man faktiskt får veta att man skall dö. Jag vill inte ha cancer, tänker Thea. Jag tänker aldrig, aldrig röka eller sola eller ha mobilen påslagen när jag sover. Det är nog mest det där med tårarna som skrämmer Thea, tänk om hon skulle börja gråta inför läkaren. Eller i klassrummet. Eller kanske mitt på en fest. Hon känner hur nackhåret reser sig i nacken och ryser till. Nej, sådant där skulle hon inte tänka på. Rosor växer upp, blommar och vissnar. Sedan på våren blomstrar de igen. Ett liv är ungefär likadant. Fast man växer inte upp igen. Man har sina dagar, och sedan går det utför, utför och utför. Tills man dör. Precis så var det, Thea skulle dö som en vissen ros. Absolut inte tidigare. Thea är nästan hemma nu. Skönt, tänker hon, det är så kyligt här ute. När hon kommer hem ska hon koka upp tevatten, definitivt. Hon hoppas på att det finns lite mjölk kvar i kylskåpet. Det går visserligen att dricka te ändå, men hon föredrar verkligen att ha mjölk i. Men så hör Thea skrik igen. Eller kanske inte skrik, mera rop. Men det är i synnerhet illviljan i deras röster som får Thea att reagera. Som får henne att misstänka att det kanske inte bara är ett par ungdomar som fått i sig för mycket att dricka.
Först blir hon alldeles kall och stel av skräck, tänk om det är henne de ropar efter? Tänk om det är hon som är offer för deras hätskhet ikväll? Sedan tänker hon att det givetvis inte kan förhålla sig på det sättet, hon kan ju inte ens se männen ifråga, för det var mansröster hon hade hört. Nej det måste vara något annat, någon annan. Hon ruskar lätt på sig själv och går vidare, men kastar ideligen blickar över axeln, som för att se till att hon inte är förföljd. Vad dum jag är, tänker Thea. Det är klart att det inte är mig de är efter. Vem skulle vilja mig någonting? Jag är inte avvikande på något sätt, åtminstone inte utåt. Det var dumt av mig att börja oroa mig. Så går hon vidare, som om hon inget hört. Som om hon inte alldeles nyss kallsvettats av blotta tanken på starka nävar mot hennes späda kropp. Det är honom hon får syn på först. Han, som står mittemellan pojke och man, svår att definiera åldern på mer exakt. Thea ser hur han kommer fram vid hörnet på ett hus som ligger lite längre bort, hur han rusar blint framåt. Hon står själv alldeles för långt bort för att kunna se hur han ser ut i ansiktet, men hans kropp är lång och tanig. De där benen borde kunna springa iväg från vad det nu är som jagar honom, tänker Thea som inser att hon återigen har stannat upp. Hon borde skynda sig hemåt, som ligger bara något kvarter bort. Borde skynda sig och glömma pojken som nästan är man. Hon ser upp på honom igen, precis i tid för att se honom snava och falla. Det tycks ta en evighet innan han slår i marken, och när han gör det skvätter gruset åt sidorna. Thea tar ett stapplande steg framåt mot honom, hon borde hjälpa honom upp. Göra något. Men just då kommer några män framspringande från samma hörn som pojkmannen dykt upp från endast några minuter tidigare. Thea känner igen rösterna tydligt, det måste ha varit de här männen som vrålade tidigare. Antagligen, tänker hon, efter honom som nu ligger med ansiktet mot marken, för rädd för att våga andas. Hon vet att de vet att han har givit upp, att han tänker låta dem få vad de nu vill ha. Att han inte tänker fortsätta kämpa emot. Thea vill ropa åt honom att springa, springa för allt han är värld eller slå tillbaka. Men hon står tyst. Alltid står hon tyst. De ser henne inte för hon är en skugga, och hon skulle lätt kunna slinka förbi dem och ta sig hemåt. Glömma allt. Men istället står hon kvar, precis lite fastfrusen som tidigare, och ser hur männen omringar den yngre killen. När första slaget utdelas vet hon inte vad som är värst. Att se eller att höra. Saliv blandas med blod i hennes mun, hon har bitit sönder läppen. Hon skulle kunna springa iväg till Pressbyrån, där måste det ju vara öppet nu. Där skulle hon nog kunna hämta hjälp. Eller gå hem och ringa efter någon. Hon förbannar sig själv för att hon inte tog med mobilen då hon gick ut, det skulle förmodligen varit lättare. I och för sig tvekar hon på om hon verkligen hade vågat ringa 112 om hon nu hade haft den chansen.
Om jag nu inte står i begrepp att sticka härifrån, kan jag väl lika gärna försöka stoppa det själv, tänker Thea dystert. Hon funderar på att harkla sig men inser att det skulle vara menlös, de skulle ändå inte höra något. Att springa fram och försöka dra isär dem kommer definitivt inte på fråga. Hon har hört alldeles för många historier berättas om gängslagsmål och gruppvåldtäkter för att våga sig på något sånt. Hon står fortfarande kvar på samma ställe när hon hör hur killens revben knäcks och det vänder sig i magen på henne. Jag vill inte dö, tänker hon panikslaget, tänk om de ser mig, tänk om? Männen garvar och Thea känner en stark ovilja emot dem när de gör high five med varandra. Hon ser hur de spottar på killens nu nästan orörliga kropp, ser blodet som ligger som en huvudkudde under honom. Bara låtsasblod, bara låtsasblod, försöker hon övertyga sig själv. Snälla, låt det vara över. När hon inte längre kan se männens ryggtavlor känner hon sig trygg nog att kliva fram ur mörkret. Hon ska gå hem nu, det är precis vad hon ska göra. Lite längre ner på gatan ser hon Ja- Nej- och Vet ej-skyltarna stå och glimma. Ovanför sig har hon Köpmangatan.. Hon rycker till när hon hör ett rosslande läte från platsen där killen ligger. Det finns ingenting du kan göra. Gå härifrån nu Thea, försöker hon övertala sig själv. Men hon vänder sig om, biter sig hårt i underläppen och tar några fler steg närmre. Hon har varit feg, annorlunda, tillbakadragen hela sitt liv. Det skulle lika gärna kunna vara hon som låg där på marken. Fanns det någon chans för henne, om hon bara gick härifrån nu? Eller skulle synden straffa sig själv? Tänk om han dör. Tänk om han dör och jag kunde ha förhindrat det. Hon ser framför sig hur Lina och Erika ivrigt diskuterar vilka som slog ihjäl killen och sedan lämnade honom att dö. Fanns det någon i närheten? Varför hände det? Hon ser framför sig hur hon svarar diffust på deras frågor, hur hon viker undan med blicken när de undrar vad hon tror. Innan hon hinner ändra sig, eller ens börja tveka, går Thea framåt tills hon står bredvid killen. Hon sträcker ut en hand: Kom, vi måste nog ta dig till sjukhuset.