Vitryssland: Drömmar och slavhandel

Tanja, 22 år, som flydde från Moskva och anmälde den som rekryterat henne till sexhandeln. De namn som nämns i texten är alla ändrade utom just Tanjas. Hon vill öppet berätta sin historia, både i Vitryssland och utomlands. Här tillsammans med Elena Avtuskho. Vitryssland: Drömmar och slavhandel I den vitryska staden Barysau finns unga kvinnor som utnyttjats i sexhandel. De flesta hamnar i Ryssland och belägger sig själva med skuld. Det finns en underliggande dröm om att tjäna pengar och träffa den rätte som ska lösa alla problem, säger Elena Avtuskho som arbetar i frivilligorganisationen Pravincia. Ett Pretty Woman-syndrom. 24 januari 2006 Jag känner ofta att jag ingenting alls har, därför jag är ingen, ingen förstår mig. Alla andra människor är så annorlunda, och att närma sig dem är svårt. Jag har en känsla av att leva i en annan värld. Jag bär en mycket tung börda i min själ, den är svår att berätta om. Jag går längs gatan och allt irriterar mig, jag vill skrika, men jag lugnar ner mig själv. Jag är i rummet, men även rummet irriterar mig. Jag vet inte var jag ska ta vägen så att allt ska kännas bra. Från Oksanas dagbok 27 september 2005

Plötsligt kastar hon askfatet i ansiktet på mannen framför sig. Hon har fått nog och tänker: Men vad gör jag? Det är ju mitt fel, inte hans fel, att jag är här. Samma dag lämnar Oksana bordellen i den holländska staden nära den franska gränsen. Hon är trött på att lirka ur männen pengar för drinkar och själv tvingas dricka med, att alltid vara full; trött på att gå en trappa upp och genomföra samlag med främmande personer, eller utföra andra handlingar som hon ännu kanske aldrig kommer att kunna berätta om eller skriva ned i sin dagbok. Jag betraktade mig själv som en trasa som blev dum i huvudet. Drömmen om pengar faller samman. Hon har en dröm om att köpa en lägenhet där hemma eller någonstans i Europa. Studera. Leva ett gott liv. Det är hennes tredje resa utomlands för att sälja sin kropp. Hon är 21 år. Oksana sökte upp en polisstation, blir vänligt bemött och placeras på ett hem för asylsökande. Efter några veckor var hon tillbaka till Vitryssland. Utvisad. Hon har med sig 400 euro. Vad är en människa mest rädd för i ett krig? En människa i krig är mest rädd för att slåss, men han slåss för sitt fosterland, för sin framtid och barnens framtid och deras mammors. Från Oksanas dagbok 30 september 2005 Alla super, ingen gör något Oksana föddes och växte upp i en by i södra Vitryssland. När hon var tio år dog hennes mamma. Hennes pappa är alkoholiserad och arbetar inte längre. Hennes yngre bror bor kvar. Hon har inte besökt byn på fyra år. Det var fullständigt meningslöst bo kvar. Alla super, ingen gör något. Absolut ingenting. Jag hade en kusin i Barysau, så jag bestämde mig när jag var 17 år att flytta till henne och hennes familj. Oksana letade länge efter ett arbete och till sist hittade hon ett som försäljare i en fruktkiosk. Hon arbetade varannan vecka och fick 100 000 rubel i månaden, 345 svenska kronor. Hon träffade en ung man som hon tyckte mycket om och de blev ett par. Men efter ett år blev ägaren tvungen att avsluta sin verksamhet. Verksamheten var inte registrerad. Jag visste inte hur jag skulle göra, om jag skulle bo kvar. Då blev jag erbjuden ett arbete som au pair i Israel. Det var en man, som jag inte kände, som kom med idén, vi träffades bara och han erbjöd mig ett jobb där. Oksana tyckte att det lät spännande. Hon ville gärna resa, se sig om, och hon lockades av att tjäna mer pengar. Hon ville inte längre tränga ihop sig med kusinen och hennes familj. Det kunde inte skada att försöka och pojkvännen kunde vänta. Ändå fanns oron där Mannen som förmedlade arbetet i Israel arrangerade med hennes visum, pass och flygbiljett. Det är känt att sådant kan gå väldigt snabbt om man har de rätta kontakterna. Och pengar. En vanlig medborgare, utan avsikt att försöka muta sig till utresetillstånd, kan få vänta i veckor eller månader. Avtalet var att hon skulle arbeta som au-pair. Om hon tyckte det fungerade bra kunde hon se fram emot andra arbetsuppgifter. Allt kunde ha vara frid och fröjd. Ändå fanns oron där. Jag minns när jag satte mig på flygplanet från Minsk. Jag grät, kände mig osäker. Jag försökte intala mig själv att jag inte skulle oroa mig. Hon blev mött på flygplatsen av en man och förstod genast att något inte stämde. Han tog hennes pass och hon fördes till en lägenhet. Det fanns ingen annan utväg. Jag grät, skrek och vägrade att arbeta i början. Jag kunde inte sova på nätterna. Hela tiden funderade jag på hur jag skulle kunna rymma. Men det var svårt göra något. Ägaren han som nu hade hand om mig var vän med polisen. Jag pratade med flera andra tjejer i samma situation, många av dem var drogberoende. Oksana blev kvar nio månader

i Israel. I första hand såldes hennes tjänster till ryssar eller män från de forna sovjetrepublikerna. Efter en tid träffade hon en man som sa att han ville hjälpa henne bort från hallicken och prostitutionen. Hon flyttade in hos honom, kontaktade polisen och lämnade ett vittnesmål om vad hon tvingats till, men vägrade att vittna inför domstol. Hon var alldeles för rädd för det. Hon hade lyckats få med sig pengarna som hon tjänat ihop, 10 000 dollar, 74 500 svenska kronor. Om man utgår från en normallön per månad på 100 dollar i Vitryssland, motsvarade Oksanas besparing mer än åtta årslöner. Nu gällde det bara att försöka komma hem. Hon blev utvisad ur Israel och sattes på ett plan till Minsk. Hon vågade inte ta med sig alla pengar och deponerade merparten hos sin vän i Tel Aviv. Han var förtjust i henne och sa att han skulle hälsa på. Det var svårt komma tillbaka. Min kusin hade nu två barn och det var stökigt hemma hos henne. Hon grälade ofta med sin man. Jag grubblade mycket över vad jag skulle göra och hade problem med psyket. Min vän i Israel skickade kläder och mjukisdjur till mig. Han ringde och ville komma och hälsa på. Men jag svarade inte i början. Jag orkade inte. Sedan när jag försökte nå honom, gick det inte. Han svarade inte i telefonen eller besvarade mina brev. Han hade mina pengar. Nu tror jag att jag aldrig får tag i dem. Hjälp hos kvinnogruppen Pravincia Barysau ligger en timmes bilresa öster om huvudstaden Minsk. Oksana träffade samme arbetsförmedlare igen. Nu föreslog han att hon skulle åka till en nattklubb i Holland. Den låg i en mindre stad. Där var förhållandena bättre, lovade han. Efter en månad stack jag iväg, jag ville ändå bara rymma från mig själv. På nattklubben fanns många prostituerade, de flesta var unga kvinnor från Litauen. Till skillnad från Oksana hade de Det gick ut på att vi tjejer skulle bli bjudna på dyra drinkar. Sedan skulle vi följa med männen en trappa upp till ett rum. De var ofta mellan 25 och 30 år, några var närmare 50 år. 75 euro kostade ett samlag, klubben behöll 50. Ägaren var ganska schysst, han kunde gå runt och fråga om allt var OK?. Vi kunde inte prata med varandra så mycket, men jag lärde mig litet holländska. Ägaren ville att vi skulle dricka mycket, han tjänade ju pengar på det. Men jag tyckte inte om det, det var hemskt att hela tiden vara berusad. Efter fyra månader åkte hon tillbaka till Barysau. Och efter ytterligare en månad reste hon igen till Holland och samma nattklubb. Det var då händelsen med askfatet inträffade. Men nu när hon återvände kunde hon inte bo hos kusinen. Istället sökte hon hjälp hos kvinnogruppen Pravincia som hon hade hört talas om. De erbjöd henne psykologisk hjälp och hon fick låna en lägenhet. Genom deras försorg fick Oksana erbjudande om att gå en servitrisutbildning som hon tackade ja till. Hon lyckades också hitta ett arbete på en inomhusmarknad där hon säljer DVD-och CD-skivor. Pojkvännen från förr har hon skymtat på stan. Men hon vill inte ta kontakt med honom. Hon vill

inte att han ska veta vad hon gjort och hon säger att det skulle vara svårt att träffa en ny man. Oksana gråter när hon pratar om det, stryker bort tårar från kinderna med handens baksida. Vi sitter i ett hörnbord på en tom restaurang i ett källarplan. Vid bardisken hörs ljudet av en liten TV. Den mörka lokalen används också som dansställe och i taket snurrar sakta en blänkande discokula. Nej, det skulle inte gå så bra, inte nu, säger hon och ser oändligt sorgsen ut. Hon är liten, späd, med ett rart utseende. Hon har vackra ögon och blonderat halvlångt hår. På tallriken framför henne ligger maten kvar. Hon har svårt att äta. Nu sätter jag mig ned och skriver i min dagbok. Jag vill fly, men du kan inte fly från dig själv för du behöver tid och allt kommer att bli bra. Allt är så här: när du inte har någonstans att bo och du tänker på hur framtiden ska bli, och du drömmer om att åka utomlands, att hitta ett jobb och någonstans att bo där. Tiden går och jag kommer att hitta något bättre. Och jag kommer att lära mig språket bit för bit. Jag kommer att lära mig det och kommer att få vänner. Och det sägs att det är alltid bra där du inte är, och där vi är, är det alltid dåligt. Från Oksanas dagbok 7 oktober 2005 Från gruppvåldtäkt till prostitution i Moskva Alexandra och Vanja är kusiner, ett år skiljer dem åt, och de har känt varandra sedan de var små. Idag är de 17 och 18 år gamla. Alexandra har två barn, tre och ett år gamla. Vanja väntar barn med en äldre man, som samtidigt agerat som hennes hallick. Båda är uppväxta med mammor som varit ensamstående. Alexandra har aldrig träffat sin pappa och när jag frågar vem han är säger hon kort fråga min mamma!. Under hösten 1999 inträffar händelser som förändrar deras liv. Alexandra tror att det är just dessa händelser som senare är orsaken till att de båda flickorna säljs till en hallick i Moskva. Hon vet inte exakt varför, hur hela historien hänger ihop, men deras liv tog abrupt en annan riktning. Deras kroppar hade förmodligen, det är inte hennes egna ord upphört vara deras egna. Samtidigt finns det många förebråelser, många om inte.... Hon upprepar en mening flera gånger. Hade det inte hänt hade jag aldrig hamnat i Moskva. Om jag berättat allt för mamma, då hade jag inte hamnat i Moskva, och jag skulle inte ha sålt doger. På grund av allt det som hände i Moskva föddes min dotter i sjunde månaden. Sedan fortsatte jag. Jag hamnade nästan i fängelse. Men min mamma hjälpte mig igen. Men varför litar vi inte till de goda, som gör gärningar som är goda? Vi tar råd från vänner, sådana som ger bra råd och då nappar man igen på dessa. På grund av det gör vi illa våra föräldrar. Vi skadar våra barn. Varför gör vi så? Vi vet inte själva. Ja, jag förstår att det inte är rätt, man jag gör tvärtom. När vi förstår att det är fel, då är det försent. Det är för länge sedan känt att barn kan gå i vissa spår efter sina föräldrar. Och vill vi att våra barn ska vara slavar eller narkomaner? Men varför gör vi så här då? Vi får inte tänka på oss själva, inte tänka på vår egen njutning, att vi ska ha kul och tro att våra barn inte känner till olyckorna och eländet. Låt oss tänka på barnen. Utdrag från Alexandras brev till mig 1 december 2005 1999 börjar en grupp killar att reta och följa efter Alexandras kusin Vanja. Hon går i årskurs sju. Det sker både i skolan och när hon ska gå hem. De bor i samma bostadsområde. Vanja har astma och kan inte delta i några idrottsliga aktiviteter. Hon presterar svagt i skolan och går ofta hem

ensam. Hon har inte många vänner. Hennes mamma har ensamt försörjningsansvar och gör sitt yttersta för att Vanja och hennes äldre bror ska få en bra uppväxt. En dag efter skolan tvingas Vanja ned i ett källarutrymme i samma bostadsområde där hon bor. Där våldtas hon av flera killar tre dagar i rad. När hon fem år senare beskriver händelsen vid ett köksbord i sin mors spartanskt möblerade lägenhet, får jag bilden av jakt. Vanja är en mager, lång flicka med insjunkna ögon. Hennes tänder är idag grå och svarta. Hon ger bilden av att vara ett skadat djur som inte följer eller hinner med flocken. Någon och några hade tidigt fått vittring på ett lättfångat byte. Efter den första våldtäkten skolkade jag från skolan, jag gömde mig i en garderob hemma och grälade med min mamma. Jag ville inte berätta vad som hänt. Vanja återvänder efter ett tag till skolan, men hoten från killarna fortsätter. Hon är ständigt rädd. Det händer att hon ber någon vuxen om hjälp med att komma hem. En gång får en granne se till att hon kommer innanför lägenhetsdörren, och killarna försvinner, men vid ett annat tillfälle under en idrottstävling när hon sitter på läktaren känner hon sig åter trängd. Hon pratar med skolans socialpedagog som är på plats, och säger till dem, och efter det försvinner de. Hon går hem ensam, men innan hon hunnit till porten är de där och rycker tag i henne. Hon blir åter våldtagen, den här gången av fyra eller fem. Hon minns inte exakt. Till sist berättar Vanja för sin mamma vad som hänt henne flera gånger. Mamman skriver en anmälan till skolan. Då kom det en socialpedagog hem till oss och skällde på mamma. Det var som om det var hennes fel. Och mitt. Det var ju meningslöst. Killarna skällde också på mig. Egentligen var det ingen reaktion alls från skolan. Tvingades ned i en källare I december 1999 ska Alexandra följa med Vanja hem. De går tillsammans och det är mörkt ute. Snart är de framme vid porten. Då kommer Vanjas plågoandar och ställer sig i deras väg. Vanja blir rädd, men tror att de ska klara sig undan. Nu är de ju två, om än bara 11 och 12 år gamla. Men killarna tvingar ned dem i en källare. Alexandra berättar hur de sa att de skulle slita sönder hennes kläder om hon inte lydde. I källaren blir de slagna och våldtagna. En av de yngsta killarna, Alexandra tror att han är allt mellan nio och tolv år, står upp och kissar på henne. Det är nu berättelserna går en aning isär beroende på vem som berättar: Alexandra, hennes mor Olga eller Vanja. Men det är tydligt att Alexandra hålls kvar nere i källaren mot sin vilja i mer än tio dagar, att Vanja lyckas fly men också återvänder till källaren, men inte vågar berätta vad som händer, och att flera killar upprepade gånger våldtar flickorna. Alexandra säger att de sammanlagt var åtta. De dricker dessutom vodka. Alexandra är livrädd, fram till nu har hon inte känt till vad ett samlag är och hon har inga sexuella erfarenheter. I efterhand diskuterar hon och hennes mamma orsakerna. De tror att Alexandras utseende kan ha haft betydelse, varit till hennes nackdel. Hon är tidigt utvecklad till följd av medicinering för problem med sköldkörtlarna. Hormonerna har påskyndat hennes pubertet. På ett fotografi som tas veckorna innan våldtäkten står hon finklädd tillsammans med sin bror i en vit klänning med sprund och bara axlar. Det är lätt att tro att hon skulle kunna vara 15, kanske 16 år. Samtidigt har de unga männen visat att de är beredda ge sig på yngre. Kusinen Vanja är inte tidigt utvecklad. Alexandras mamma letar efter sin dotter. Hennes bror Andrej, som är fem år äldre, letar också. Mamman frågar Vanja som inte vet. Hon kontaktar polisen, som inte har tid, men de lånar henne

en bil som hon tacksamt utnyttjar och åker runt till olika adresser. En polis kommer med och letar efter ett tag. Till sist är det några andra, yngre kusiner till Alexandra som pekar ut källaren där hon finns. Hennes mamma hittar dit och ringer polisen. Alexandra och Vanja får följa med till polisstationen och berätta. Men de uppfattar inte mötet med polisen som ett förhör. Polisen verkar vara mer intresserade av frågor om narkotika och stickmärken. De skickas hem och efter en tid återvänder flickorna till skolan. Förhördes inte de unga män som våldtagit er? Nej, inte vad jag vet. Jag ville inte själv inte in på förhör. Jag kände skuld. Varför? Jag vet inte, vet inte... det sitter i det omedvetna. Nu är jag mer vuxen och kan förklara för någon annan, skydda mig själv. Men då kände jag bara skuld. Kände du då till någon annan som varit med om något liknande som Vanja och dig? Jag hade praktiskt taget inga väninnor. Vet inte. Pratade någon i skolan om det? Nej, inte vad jag kommer ihåg. Ur intervjun med Alexandra 20 oktober 2005 I skolan blir Alexandra trakasserad av sina plågoandar. Några killar i hennes klass vet vad som hänt och de retas. Hon börjar skolka. Alexandras mamma plågas av våldtäkten. Hon lider med sin dotter. Hon känner sig maktlös när polisen inte utreder händelsen och umgås med tankar om hämnd. Hon pratar med sin son Andrej och brorsonen, Vanjas storebror, om vad de skulle kunna göra för att straffa pojkgänget. Men sedan hon får klart för sig att hennes dotter känner sig hotad i skolan skriver hon en anmälan till polisen. Hon namnger några av gärningsmännen inklusive den yngsta pojken som hade kissat på på hennes dotter. Föräldrarna till pojkarna får ta del av anmälan och de ska kallas till förhör. Då söks hon upp av den yngsta pojkens mamma som gråter och vädjar till henne. Om hon inte drar tillbaka sin anmälan är det detsamma som att mörda pojken. Han kommer inte att klara av att hamna i fängelse. Den yngste pojken är också den som berättat något och visat ånger för vad som hände när han var med i källaren. Olga viker sig och går mamman till mötes. Hon drar tillbaka sin anmälan. Jag ville inte vara den som påbörjade ett åtal. Det borde vara ungdomspolisen som tog tag i det. Hämnd som slutar i fängelse Behovet av hämnd fortsätter ändå att prägla samtalen i Alexandras familj. De är kränkta, varken skola eller polisen agerar. Olga är bitter mot sitt eget folk: Vitryssen bryr sig inte om andras liv. Hon drömmer, både dagdrömmar och mardrömmar, om att kastrera de unga männen. Hon diskuterar saken med sin son. Jag drömde om att skaffa en bil, fånga in dem och köra ut dem i skogen. Där skulle jag skära bort deras... organ, berättar hon. Jag planerade att köpa en peruk och hade till och med skaffat mig speciella knivar, sådana man använder för medicinskt bruk. Men så blev jag sjuk och lades in för att operera min ena njure. Under tiden fortsatte min son att planera hämnden tillsammans med sin kusin, Vanjas äldre bror, och en kompis till honom. Tiden efter operationen var jag matt. Andrej kom hem en dag och sa att

allt var klart. Nu behövde de inga knivar, de hade skaffat sig ett gevär för att kunna skrämmas. Vi sitter i familjens vardagsrum i tvårumslägenheten och Olga har plockat fram all brevväxling hon haft med myndigheterna. De tre småbarnen har lagt sig. Hon visar ett pressklipp som säger att polisen gripit tre unga män där en av dem beskjutit en polisbil. Det är därför de slagit honom i fängelset, säger hon sorgset. Polismördare, säger de om honom. Vakter har slagit honom så svårt på benen att han knappt kan gå. Nu är benen inflammerade, de ruttnar. Hämndaktionen slutade alltså med att de tre unga männen stoppas av den lokala trafikpolisen. Men de vägrar stanna och blir desperata, oroliga att bli upptäckta i sin stulna bil och med ett olagligt gevär, så de försöker komma undan. Ännu har de inte lyckats med sitt uppsåt att fånga in några av de unga män som förgrep sig på Alexandra och Vanja. Under biljakten tar Vanjas bror upp geväret och skjuter mot polisbilen. Poliserna får förstärkning och lyckas till sist få stopp på jakten. Ingen polis blir skadad. I den kommande rättegången fick den då 17-årige Andrej elva års fängelse, Vanjas bror som hade skjutit mot polisbilen fick 20 års fängelse och deras vän fick elva år. Under rättegången nämns inte motivet för deras aktion. Han gjorde det för att han älskade sin syster så mycket. Olga läser upp en egen dikt hon skrivit ur minnet. Tårarna rinner längs kinderna. Jag ber till änglarna att de ska skydda dig med sina vingar om det kommer moln ner över dig om det blir tråkigt för mig att leva Jag ber dig om förlåtelse för min sons alla jordiska synder Min son, vad har du gjort, varför gjorde du så? Jag vill förvandla mig till en fluga för att kunna flyga till ditt fängelse och om det är nödvändigt försvara dig från det onda. Min Gud! Jesus, Guds son! Du bar ditt kors på dina axlar när du var 33 år Min son har inte blivit så gammal ännu som du var då Du led för människornas synder och vi druknar i synder och människorna har inte förstått någonting Det gör man bara när man fastnat i djävulens nät Men nu ber jag för min son Hjälp honom att bära sitt kors och ge mitt modershjärta glädje istället för sorg Hjälp honom med att ta bort hans bojor lägg honom hemma i sin säng och vid hans huvud inga vakter Jag ska stå där istället Jag ska kyssa hans händer och kinder stryka min hand över hans hjässa Kanske ber jag om för mycket hjälp mig att lida tillsammans med min son Dikten Till sonen 9 augusti 2001

En pojke tar sitt liv Alexandra fortsätter att gå i skolan. Hon börjar årskurs sju, skaffar sig en pojkvän som är några år äldre. Det går inte så bra för henne med skolarbetet, men trakasserierna mot henne upphör. Två av de åtta unga män som begick våldtäkten går det illa för. En tar sitt liv när han hoppar från femte våningen och en sitter i fängelse. Alexandra tror att Gud ska straffa dem alla. Hon blir med barn och i slutet av årskurs sju får hon Igor. Barnets pappa vill inte ta något ansvar, men kommer då och då på besök. När hon börjar i årskurs åtta får hon undervisning i hemmet. Hennes mamma och mammans pojkvän hjälper henne med barnet. Alexandra är uttråkad av det intensiva familjelivet, känner sig inte beredd att ta hand om vare sig själv eller sin son. Hon är ute mycket med nya vänner och kusinen Vanja. I februari 2003 är hon gravid igen, den här gången med en ung man som hon beskriver att han älskar att bråka och skulle behöva komma till ett fängelse. Hon vill inte berätta för sin mamma att hon väntar barn igen. Någon abort blir det inte tal om. Vanja och Alexandra träffar personer som berättar att de kan tjäna pengar i Moskva. En ung kvinna säger att de kan söka upp Sergej, en 25-åring med bra kontakter. Han köpte tågbiljetter och följde med oss. Vi kom till en lägenhet i Moskva där det bodde en ung kvinna. Hon sa bara att vi skulle vila ut och att Sergej senare skulle förklara för oss vad vi skulle göra. När han kom sa han bara: Ja, ni ska ska arbeta på marknaden. Ni ska sälja er själva. Vi ville inte gå med på det, men han sa att han hade våra pass och att det var enda lösningen för oss. Han hotade oss och sa att om vi inte gjorde som han sa skulle han köra ut oss till ett bygge. Om vi var mer medgörliga skulle han ge oss bra kunder inne i stan. Dottern Anja föds Alexandra följde med Sergei och en annan man ut på stan. Vanja fick stanna kvar i lägenheten, hon hade mens. Efter tre dagar fick Alexandra veta att hon skulle läras upp, bli mer skicklig med kunderna. Hon kunde dra in pengar. För varje samlag betalades 150 dollar. En fjärdedel gick till hon som ägde lägenheten och resten till Sergej. Alexandra och Vanja fick 200 rubel per dag, 60 svenska kronor, och det skulle räcka till tunnelbana eller taxi, och mat. Men Alexandra ville hem. Hon argumenterade med Sergej om att hon måste få åka. Hon sa att mormor var sjuk och till sist att hon var gravid. Sergej försökte tvinga henne till abort, men graviditeten var för långt gången. Till sist blev hon släppt. Vanja stannade kvar i Moskva. Alexandra kom hem, tillbaka till Barysau. Hon hade lyckats spara ihop 8 000 rubel, 2 400 svenska kronor. Efter litet mer än en månad den 29 september 2003 föds dottern Anja. Flickan kommer för tidigt, i sjunde månaden, och hennes hälsotillstånd är till en början kritiskt. De flyttar in hos Alexandras mamma och under några månader är Alexandra med sina två barn, mer än någonsin. Sedan vill hon ut, bort, ut till sina vänner. Hon prövar narkotika. Det är heroin, amfetamin och hemgjord så kallad vint. Det är ett preparat som baseras på effidron, ett uppiggande medel. I hennes bostadsområde finns flera missbrukare och de lär henne hur hon ska injicera. När hennes mamma fick veta att dottern använde droger anmälde hon henne för polisen, det var den 24 februari 2004.

Om jag bara lyssnat på min mamma, då hade jag inte hamnat i Moskva. Jag skulle inte ha sålt droger. Men nu är jag inte prostituerad längre, jag använder inte droger. Att jag har så idag är min mammas förtjänst. Tänk att jag inte lyssnade på mamma, då hade jag inte varit så lösaktig, det blev inget bra av det. Utdrag från Alexandras brev till mig 1 december 2005 Om man placerar oss i en stinkande hink så överlever vi Vanja kommer också tillbaka från Moskva, men planerar att åka tillbaka. Hon har skaffat en ny hallick, berättar hon, en som är mycket bättre och inte så grym som Sergej. Hon får behålla mer av pengarna. I maj 2004 åker båda flickorna till Moskva. Jag ville tjäna pengar. Min mamma hade fått en dotter och hon var hemma, det var bara min styvfar som arbetade. Barnbidragen är så låga. Jag minns hur jag själv blev retad i skolan för att jag inte hade fina kläder. Mina barn skulle inte behöva vara med om det. Alexandra vet nu vad som förväntas av henne. Hon träffar också en man som är 44 år och som agerar som hennes hallick. De blir också ihop och flyttar samman i en lägenhet. Av 150 dollar får hon behålla hälften, men dessa pengar ska också räcka till hyra, mat, transport och annat, som till exempel smink. Hon rekryterar även andra unga kvinnor från Barysau. En av dem, Tanja som växt upp på barnhem, kommer senare att anmäla Alexandra för människohandel. Alexandra grips och sommaren 2005 tillbringar hon tre månader i häkte. Sedan släpps hon. Det gick inte att bevisa att hon medvetet lurat med någon till Moskva och med hänsyn till hennes ringa ålder, 16 år, släpps hon. Det här med att sitta i häkte, det måste ha varit märkligt. Ja, det var obehagligt. Men om man placerar oss i en stinkande hink så överlever vi. Tiden innan häktet har hennes pojkvän hamnat i bråk med en annan man. Konflikten blir våldsam. Mannen mördas. Alexandra ser allt. I november tar polisen honom och hans sätts i häkte. Hon vittnar mot sin pojkvän och hallick. Hon berättar bara vad hon själv sett, men det leder till att hon hotas av sin tidigare pojkvän inifrån häktet. Hennes mamma får också ta emot hotfulla brev. I december 2005 säger Alexandra att hon slutat med sitt gamla liv. Hon vill inte tillbaka till Moskva och hon använder inga droger. Hon sitter i köket hemma hos sin mamma. Mamma Olga är upprörd över hoten från dotterns tidigare hallick och suckar tungt. Mina barn behöver mig, jag tänker på det när jag inte vet om jag orkar fortsätta leva. Min Alexandra är inte så smart, jag måste leva för hennes och barnens skull. Men mamma, invänder Alexandra, du behöver inte vara orolig... Hon säger inte så mycket, men vill lyssna till vad hennes mamma berättar och har ingenting emot att hennes historia blir känd. Däremot vill hon inte låta publicera sitt porträtt i Vitryssland. Det skulle kunna skada hennes barn. De visar ett brev som sonen och brodern Andrej skickat från fängelset. De har inte sett honom sedan april 2005 och oroar sig för hur han mår. Nu har de fått veta att han blivit inlagd på sjukhus. I sin önskan att hjälpa honom med pengar gjorde Alexandra en kort tågresa till Ryssland, precis på andra sidan gränsen. Hon försökte smuggla cigaretter. Med sig hade hon ett brev från sin bror som beskrev förhållandena i fängelset. Kanske kunde det hjälpa henne om hon åkte fast. Men gränspolisen kontrollerade Alexandras väskor och det blev en rapport till polisen i Barysau. Hon

förlorade alla 57 limpor. En limpa per resenär är tillåten att ta med sig in i Vitryssland. Nu väntar ett så kallat administrativt straff, i värsta fall kan det bli ett högt bötesbelopp. Tillsammans har Alexandra och hennes mamma lämnat in en vädjan om nåd på grund av dålig ekonomi och en förklaring till varför hon, Alexandra, försökte skaffa fram pengar. Olga har till och med skrivit ett långt brev till president Alijksandr Lukasjenka. Hon berättar i brevet vad som hänt henne och barnen och vädjar om stöd och nåd. Hon menar att han, landets högste ledare, inte kan vara medveten om vilka bördor som åläggs svårt drabbade. Någon måste berätta sanningen. För att försäkra sig om att brevet inte försvinner på posten har hon på egen hand åkt till Minsk och registrerat brevet vid sekretariatet. Hon visar upp kvittot. Mamma, jag kommer hur du brukade diska. Om jag bara vore hemma så skulle jag hjälpa dig. Jag är orolig för Alexandra och hoppas att hon inte ska upprepa sina fel. Utdrag från Andrejs brev till sin mamma December 2005 Tanja spelade med ett tag Tanja är 22 år och bor i ett rum i ett övergivet hus i en by utanför Barysau. I rummet finns en säng, ett litet bord med en stol och en hylla. En vedeldad spis i rummet intill värmer upp rummet. Det finns inget rinnande vatten och på gården ett utedass. Hon bor ihop med en man som just avtjänat ett fängelsestraff. Snart ska de flytta in i ett bättre hus och Tanja arbetar med djuren på kollektivjordbruket i byn. Lönen är inte stor, men Tanja är nöjd. Hon är uppväxt på barnhem sedan hennes föräldrar hade svårt att ta hand om henne som liten. Jag har haft tur som klarat mig! De trodde säkert att jag bara var en naiv brud från en by, som man kunde göra vad som helst med. I mars 2005 fick hon erbjudande om att arbeta på marknaden i Moskva. Hon och en väninna träffade Alexandra som berättade att det fanns möjligheter att tjäna pengar. De tyckte det var värt att pröva, men bestämde sig för att åka olika dagar. Tanja tog tåget till Moskva med Alexandra. Hennes nya bekantskap hade dock en äldre manlig vän med sig. Under resan förklarade Alexandra att det egentligen inte var på marknaden de skulle arbeta, utan att hon, Tanja, skulle prostituera sig. När hon protesterade blev hon hotad av Alexandras vän hallicken. Så jag spelade med. Tänkte förstås genast på hur jag skulle lyckas fly. Hon togs till en lägenhet i Moskva. Tanja fick nya kläder och håret färgat. Hon anvisades en plats längs en motorled i Moskva tillsammans med andra unga kvinnor. De flesta var ryskor, många av dem var beroende av droger. Där stod också flera vitryskor. De var ständigt övervakade. En mamma är ofta kvinnornas första instans, en äldre kvinna, tidigare prostituerad. Den mamma som jag skulle vända mig till var i fyrtioårsåldern. Hon fick ta hand om pengarna, det var 3000 rubel för varje gång, 900 svenska kronor. Men av dessa pengar skulle hallicken ha 2 700 rubel. Under de två veckor som jag var där hade hon hela tiden samma kläder. Hennes röst var grov, hon kedjerökte. Ansiktet var svullet. Kanske drack hon mycket. När jag frös mycket fick jag sätta mig i en gammal bil tio minuter och värma upp mig. Det var kallt att stå så där vid vägkanten i kjol. Under sin korta period i Moskva upplevde hon flera gånger hur polisen var inblandad. De kunde agera som en sorts hallick, beskyddare, och plocka av kvinnorna 500 rubel per gång. Det hette också att polisen hade en lördag i månaden. Då fick jag och andra flickor följa med till polisstationen för att städa och plocka undan skräp. Det värsta var ändå att jag inte kunde få hjälp av dem att fly, här var det

pengarna som bestämde allt. Tanjas kunder var ofta armenier eller tjetjener. Många stannade till efter arbetet på sin väg hem. Det fanns lägenheter att åka till eller studenthem. En del kvinnor åkte iväg till byggen. En gång flyttades jag till Jaroslavaleden. Där fanns det en hallick som var grym, en gång såg jag hur han sparkade in en ung tjej i en bil. Där blev jag också anvisad att serva sju män samtidigt. De hade en kondom som alla använde. De sköljde av kondomen i vatten mellan gångerna. Det var hemskt. Efter två veckor såg Tanja en chans att ge sig av. Hon träffade två som hon särskilt betonar snälla polismän. De hjälpte henne till Vitebskstationen i Moskva och hon lyckades ta sig till Smolensk. Men hon var fortfarande på den ryska sidan. Jag satt fast i Smolensk i två dygn, ingen av personalen ville hjälpa mig på tåget hem. Jag var hungrig och grät och försökte övertala personalen att jag hade flytt och var utan pengar. Till sist var det en snäll man som sålde glass på stationen som gav mig hundra rubel. Då kunde jag ta mig till Orsha, den resan kostade 68 rubel. Därmed var jag nästan hemma. När Tanja kom tillbaka till Barysau gjorde hon en polisanmälan och berättade vad som hänt henne. Samtidigt var hon rädd att Alexandra och hennes hallick skulle hitta henne. Hon gömde sig i byn en tid. Hon fick hjälp av frivilligorganisationen Pravincia. De ska försöka hjälpa henne med bostad och pengar. Tanjas mamma, som bor i byn intill, är glad att dottern är tillbaka. Hon kontaktade polisen när hon förstod att allt inte stod rätt till med hennes resa till Moskva. Jag är så glad att hon lever! Katja såldes när hon var 11 år I samma bostadsområde där Alexandra bor finns Katja. Hon sitter i sin mormor och morfars lägenhet och har tråkigt. Kommittén för minderårigas affärer har lovat att hon ska få undervisning i hemmet. De har hon också enligt lag rätt till. De kommer aldrig och Julia misströstar. Nu vill hon läsa. På två år har hon inte varit i skolan. När vi ses efter ytterligare två månader, den 15 december 2005, har ännu inget hänt. Pravincias eldsjäl, Elena Avtuskho, är den enda person utanför familjen som försöker stödjer henne, får ta emot en skur av besvikelse och ilska. Varför händer inget? Måste jag bara sitta här? Jag kan inte gå ut, alla vet vad som hänt. Katjas fall upprörde starkt när det blev känt av kvinnogrupper och myndigheter i Vitryssland. Själv hörde jag talas om henne i oktober 2003 och det var Katjas öde som förde mig till Barysau. Den 16 mars 2004 åkte jag dit för första gången i sällskap med en jurist från den vitryska helsingforskommittén, Oleg Gulak. I staden fanns också en grupp kvinnor som tröttnat på det utbredda kvinnovåldet i staden och startat en frivilligorganisation, Pravincia. De vill erbjuda skydd för kvinnor som blir slagna och informera allmänhet och myndigheter om problemet. Den allmänna uppfattningen är att det är en kvinnas plikt att ta hand om sin familj och stanna kvar, även om mannen slår henne ibland. Och är hon så dum att hon stannar kvar i ett sådant förhållande, och inte anmäler mannen för polisen, är det hennes eget beslut eller fel. Först erbjöd medlemmarna i Pravincia husrum i sina egna lägenheter för kvinnor på flykt. Det blev ohållbart, eftersom de själva hade familjer att ta hand om. Efter ett tag lyckades de hyra en lägenhet med stöd av de lokala myndigheterna.

De senaste åren har gruppens arbete mer och mer kommit att handla om unga offer i sexhandeln. Elena Avtuskho, journalist på tidningen Barysau Nyheter, har träffat på tjugo fall i staden. Här finns 150 000 invånare och hon tror att hon bara sett toppen av ett isberg. Från början såg jag inte dessa flickors situation. När man frågar dessa flickor om de blivit utsatta för våld svarar de oftast nej, de vet helt enkelt var gränserna går för vad man får göra och inte göra mot en annan människa. Efter en tid och många samtal brukar de berätta. De unga kvinnor, oftast minderåriga, som Elena Avtuskho har kontakt med, är uteslutande från miljöer med svår social problematik. Många har missbrukande föräldrar och har dålig utbildning eller ingen alls. För de män som är inblandade gäller samma sak. Vi har upptäckt att flera återvänder till prostitution, trots allt de varit med om. Det finns en underliggande dröm om att tjäna pengar och träffa den rätte. Ett Pretty Women -syndrom. Hon har hört hur flickor förtjust beskriver hur de kan tjäna hundra dollar på en man!. I verkligheten är det få som kan lägga undan några pengar och om de lyckas få med sig något, vet de sällan hur de ska hantera sina pengar och liv när de återvänt. Missbruk av alkohol och narkotika i den utsatta gruppen är utbrett. När de också förstår att hallicken tar det mesta och att de inte kan besluta om verksamheten själva, försöker en del bli egna. Ibland agerar de som hallickar och försöker övertala sina väninnor att åka. Om de själva vill sluta med prostitution kan de tvingas att ordna med en ny som ersätter dem. Katjas födelse var turbulent. Hennes mamma var 18 år och hennes pappa i samma ålder. De studerade i Minsk när de berättade för sina föräldrar att de väntade barn. Pappans föräldrar motsatte sig både relationen och barnet. När de vägrade göra abort tog pappans familj avstånd från sin son. Det slutade med att han tog livet av sig. Katja växte upp med sin mor och morföräldrar. Hennes mamma började periodvis missbruka alkohol, men träffade en ny man och fick en son. Idag har hon lämnat dem och lever tillsammans med en ny man. Hon har fortsatt dricka. I köket skramlar någon med disken och Katja säger att det är hennes mamma som tillfälligt bor i lägenheten. Hon dricker inte så mycket nu. Hennes kille har brutit benen på henne. Vad? Jag vet inte, såg ju inget, men hon hamnade på sjukhus med svåra skador. Huvud, armar, ben... han är alkoholist, men hon är beroende av honom. Nu har hon just kommit hit. Vet du om han ångrar sig? Kanske det, jag vet inte. Katjas mamma kastar en snabb blick på mig från köket när jag ska gå och säger goddag, men hon vill inte låta sig intervjuas. Mormor Anastasia ställer däremot gärna upp och vittnar om alla händelser. Men först gråter hon hejdlöst. Vad gör vi med våra barn! Varför är alla våra barn så dåliga? Jag har arbetat hårt i hela mitt liv och så händer allt detta. Hon har haft anställning på en kartongfabrik i hela sitt liv. Hon och hennes man flyttade från Kamerov i Sibirien till Barysau 1959. Det var det året som befolkningen förbjöds att ha egna djur. Korna togs från folk. Det var kallt och litet mat. I butiken fanns det bara mjöl, vodka och öl. Inget annat. I Barysau fick de både lägenhet och arbete. Julia beskriver hon som en snäll och rar flicka, men hon förstår inte vad som hände med henne för några år sedan.

När hon åkte till Moskva ringde hon hem en gång och sa att hon ville bli hämtad. Men hon visste inte vilken adress hon befann sig på. Morfar åkte iväg och letade, men det gick inte få tag i henne. Man får leva, man får inte dö på grund av detta Katjas kontakt med mamman är sporadisk, men under alla år har hon vägrat skriva under papper där hon avsäger sig sina föräldrarättigheter. Det skulle till exempel underlätta för myndigheterna att placera Katja på institution. Annars krävs det samtycke och det har varit svårt att samarbeta, ibland hitta, henne. När Katja var på ett hem i Minsk, som öppnats av FN, och poliserna skulle hämta henne en dag, kom hennes mamma precis innan och tog med sig sin dotter. Problemen för Katja började på allvar sommaren 2001. Hon var elva år, hade tröttnat på skolan, och umgicks med några äldre vänner. De var i 20-årsåldern. De var så mycket äldre än dig. Ja, men vi hade bara ett gemensamt intresse, vi drack och... ja, det var bara det som förenade oss. Du var elva år när du tog tåget till Moskva. Vad hände? Det var en flicka som uppmanade mig att åka med. Vi hade en gemensam kompis. Hon var 19 år och skulle dit och besöka en kille. Då visste jag inte att hon var prostituerad. Hon var vänlig, trevlig med mig. Och det kändes lockande att åka med till Moskva en helg. Katja kom till en lägenhet i Moskva. Där fanns det fler unga tjejer. Jag satt där i tre dagar. Hon som hade tagit med mig dit presenterade sin pojkvän, han var 25, en helt vanlig människa. Så gick de ut och handlade kläder. De kom tillbaka och jag fick kläder och skor. Det var till mig och en annan flicka. Sedan sa den där killen till mig: Klä på dig! Nu ska du ut och arbeta! Pravincia har fått veta att Katja blev misshandlad redan de första dagarna i Moskva, men det är inget hon själv väljer att berätta om. Katja förstod ingenting. Hur så? Vad då arbeta? undrade jag. Sedan begrep jag. Vad kunde jag göra? Han hade slagit ihjäl mig om jag vägrat. Jag vet att flickor råkat illa ut. Några flickor hade berättat för mig att de var rädda för de där hallickarna. Om de vägrade blev de hotade med att de kunde hamna i en sjö i skogen. Han sa till mig att det var ingen idé att jag skulle försöka sticka iväg: Vi kan leta efter dig, i utlandet! Det var otäckt. Efter två månader i Moskva såldes Katja till en hallick i en annan rysk stad, Razan. Där lyckades hon till slut slita sig från en kund och springa rakt i famnen på en polisman som hjälpte henne tillbaka till Vitryssland. Under tiden i Moskva var hon tvungen att ta emot män i lägenheten dygnet runt. En gång trodde hon att plågan var slut. Det kom en prydligt klädd man och uppträdde artigt. Han hade en fin bil och skjutsade henne utanför staden. Där låstes hon in på en byggarbetsplats en vecka. Under den perioden utnyttjades hon av fyrtio moldaviska arbetare. Hon skjutsades tillbaka till lägenheten i Moskva, svårt medtagen. Dagarna efter ankomsten lämnades hon ifred. Den 25-årige mannen som agerade som Katjas hallick i Moskva är enligt polisen dömd till ett långt fängelsestraff. Den 19-åriga kvinnan som lockade med henne till Moskva angavs av Katja i förhör. Hon åtalades, men frigavs dagen innan rättegången. Hon hade ett barn och bor nu i en annan stadsdel i Barysau. För Katja blev hemkomsten svår. Hon fick hjälp från Pravincia med att försöka hinna ikapp den

avbrutna skolgången, men hennes återanpassning till skolan gick dåligt. Alla visste om vad som hänt. Hon kände sig utanför och började skolka. Myndigheterna utredde om hon skulle få komma till en internatskola, men eftersom hon hade den smittsamma formen av Hepatit C ville ingen ta emot henne. Hennes humörväxlingar gjorde henne svår att samarbeta med. Katja sökte sig till kompisar som drack och snart hade hon prövat narkotika. Hon använde både amfetamin och heroin. Hennes morföräldrar stängde dörren för henne och hon flyttade runt mellan olika kompisar. Pravincia försökte träffa och motivera henne till behandling. En vändpunkt kom när hennes mormor anmälde sitt barnbarn för polisen. I slutet av 2004 stal hon med hjälp av några andra en TV från lägenheten. Pengarna skulle gå till knark, effidron. Det kostade 25 dollar för ett gram. Vad sa din mormor? Hon skrev ju en anmälan. Var det bra? Ja, kanske det. Nej, det var bra. Annars skulle det ha varit värre idag. Jag skulle ha varit efterlyst. Straffet är inte grymt i mitt fall. Under rättegångsförhandlingen hade Katja med sig sin mamma och en socialinspektör. Det rörde sig om ringa brott och Katja var inte straffmyndig. Har du lyckats bryta kontakten med dina gamla kompisar nu? Ja, dom har slutat vara mina kompisar. Man får leva, man får inte dö på grund av det här. En flicka kallas för lätta pengar Handeln med narkotika går i allt större utsträckning hand i hand med försäljningen av en ung flicka. Hos polisen i Barysau upptäckte man för många år sedan hur unga män som ägnade sig åt narkotikahandel även uppträdde som hallickar. Det finns en avgörande skillnad: flickan kan säljas flera gånger om, narkotikan säljs en gång. En flicka att sälja kallas för att tjäna lätta pengar ; om man lämnar av henne i en lägenhet kan man få ett belopp på 150 dollar och uppåt. Polisen Alexander Kudin arbetar med narkotika och prostitution och hans kollega Vitalij Kazak med försvunna människor. De anser båda att brottsligheten kring sexhandeln är svår att utreda. Kvinnorna vill sällan vittna. Om de börjar berätta får de problem. Det kan vara mycket besvärligt om fallet behandlas i domstol. En del skäms och vill inte att deras liv som prostituerade ska bli känt. En del är också nöjda med att tjäna mycket pengar och vill inte vittna av den anledningen. Att Ryssland blivit intressant som sexmarknad beror på den liberala lagstiftningen. En hallick kan inte dömas där om personen inte uppträder våldsamt och grovt utnyttjar en annan människa. De prostituerade bryr de sig inte om även om det finns ett så kallat administrativt straff. I Vitryssland kan en hallick dömas till mellan två till fem års fängelse. Rätten tar hänsyn till om de utnyttjat en omyndig person. Alexander Kudin berättar hur han träffat en ung kvinna i sitt hem som tjänat ihop pengar till bandspelare, nya kläder och andra saker. Snart skulle hon ta med sin syster till Moskva. Det finns situationer där polisen vet att det pågår handel med människor och prostitution, men de säger sig inte kunna ingripa. Det första fall som de känner till var 1997 när en 21-årig kvinna från Barysau blev kidnappad i Grekland. Hon togs med våld till en källare där hon utnyttjades sexuellt. Till sist lyckades hon rymma och tog sig till den vitryska ambassaden i Aten. I Tyskland har en kvinna från staden försvunnit. Hon ringde hem 2000, då var hon 20 år, och

berättade att hon hade det svårt och saknade sitt pass. Inget mer. En gång till har hon hört av sig till föräldrarna. Hennes bror har försökt leta efter henne i Berlin där man tror att hon finns. Hon är fortfarande borta. Vad gör hon? Vad har hänt? Hon var troligen rädd när hon ringde. Familjen vet vilket datum hon åkte iväg. Men hennes namn finns inte registrerat vid någon gränskontroll, vilket innebär att hon olagligt lämnat landet. Polisen i Barysau har 25 aktuella fall av registrerade personer som är försvunna; 21 män och fyra kvinnor. De flesta av dessa antas vara döda, men så länge det inte finns en död kropp kan inte polisen påbörja en utredning. Ökat problem i Vitryssland Sedan sekelskiftet har människohandel blivit alltmer uppmärksammat i Vitryssland. Det gäller både de som hamnar i sexindustrin (främst kvinnor) och de som utnyttjas som arbetskraft på olika arbetsplatser (främst män). Vitryska myndigheter inbjöd IOM, International Organization for Migration, som 2002 påbörjade ett arbete tillsammans med amerikanska, svenska och schweiziska myndigheter och organisationer. Den statistik som IOM presenterar för perioden september 2002 till oktober 2005 säger att man bistått 713 personer. 497 av dessa hade utnyttjats sexuellt, 70 procent. De flesta fall, 61 procent, har fångats upp av frivilligorganisationer och internationella organisationer. Rättsvårdande myndigheter står för 31 procent. Av de 713 som finns med i statistiken har lite mer än en tredjedel, 35 procent, varit i Ryssland. Därefter följer i tur och ordning Polen, Saudarabien, Turkiet, Cypern, Tyskland, Libanon, Tjeckien, Israel, Vitryssland, Österrike. När den vitryska regimen anklagar Västeuropa för att utnyttja de vitryska medborgarna i människohandeln nämns aldrig Ryssland eller Saudarabien. De baltiska och skandinaviska länderna, liksom övriga Europa, har endast enstaka fall redovisats. Samtidigt är statistiken på inget sätt fullständig. Mörkertalet är stort. Det som är tydligt är hur problemet eskalerat och främst rör kvinnor, de utgör 84 procent. Av dessa var 41 under 18 år. Gruppen av personer som rekryterar kvinnor in i sexhandeln har ökat. 2003 hade 32 dömts i Vitryssland för detta brott. Två år senare var antalet dömda 78. Men siffran kan lika gärna vara en beskrivning av att polisens utredningar blivit fler alternativt bättre och resulterat i åtal och straff. IOM kan ge stöd till olika organisationer och lokala myndigheter för återanpassning av drabbade. För att kunna ta sig hem från utlandet betalar IOM returbiljett, om de nu får kännedom om ett fall. De mest vanliga är att den drabbade inte vet var man ska vända sig för hjälp när de flyr. Polisen i Ryssland lämnar som intervjuerna visar inte alltid ut dessa uppgifter. De hemvändande får medicinsk och psykologisk hjälp en tid. 150 euro, uppdelat på tre utbetalningar, lämnas och extra stöd om personen har barn. Om de behöver rättshjälp kan de få stöd. En möjlighet som fler och fler tar tillvara är ekonomiskt bistånd för utbildning. Under 2005, fram till oktober, hade 131 personer utnyttjat den möjligheten. De flesta valde att satsa på yrken som frisör, chaufför, administration och datautbildning. I Barysau har det internationella engagemanget varit till stor hjälp. Pravincia har förmedlat hjälp där myndigheterna inte räckt till. Elena Avtuskho känner ändå en stor frustration. Svårast att hantera är omgivningens syn på de

drabbade. Många anser att kvinnorna och även i de fall när det gäller män får stå sitt kast. Vi känner ibland en total hjälplöshet när det gäller attityder. Hon visste vad som skulle ske, kan det heta. De kan även säga till oss att vi hjälper de prostituerade att fortsätta. Då får vi påpeka att vi är emot all handel med människor och prostitution. Det finns några mycket bra poliser och åklagare som arbetar med sexhandeln. Samtidigt är det andra som betraktar dessa unga kvinnor som kriminella och behandlar dem som sådana. Alexandra blev en gång slagen av en polis under ett förhör. Från den vitryska helsingforskommittén har man meddelat att man ska försöka ta redan vad som hänt Andrej, Alexandras bror. Han påstås ju bli slagen i fängelset vilket självklart strider mot vitrysk lag. Juristen Oleg Gulak är upprörd över förhållandena i Barysau. För att råda bukt på problemen föreslår han en anmälan till högsta polismyndighet i landet och publicitet. Vi kommer inte tillrätta med detta utan en öppen diskussion. Fakta Sexslavhandel innebär att människor utnyttjas med hjälp av tvång, hot, bedrägeri eller andra otillbörliga påtryckningar. Det är omöjligt att få fram några exakta uppgifter om sexslavhandeln omfattning eftersom den är olaglig och sker i det fördolda. Omfattningen har troligen ökat dramatiskt under de senaste åren i Europa. Den illegala sexindustrin tros omsätta 35 50 000 miljarder kronor årligen. International Organzation for Migration (IOM) uppskattar att mellan 700 000 och två miljoner kvinnor och barn utnyttjas i människohandeln varje år. Bara i Europa uppskattar IOM att minst 500 000 kvinnor och barn säljs till prostitutionsmarknader varje år. 70 procent luras in i sexhandeln. Den svenska rikskriminalpolisen beräknar att mellan 400 och 600 kvinnor och barn årligen kan ha blivit utsatta för människohandel för sexuella ändamål i Sverige. Enbart enstaka fall har haft koppling till Vitryssland.