Tallskogens hemlighet
Tallskogens hemlighet Åsa Öhnell
Tidigare böcker utgivna av Åsa Öhnell: Snögubbens hemlighet, 2013 Droppstensgrottans hemlighet, 2013 Elefantförarens hemlighet, 2013 Tallskogens hemlighet Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se info@idusforlag.se Text: Åsa Öhnell Omslagsbild: isockphoto.com, dreamstime.com Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn 2014 ISBN: 978-91-7577-046-8
Till Fia
E 6 Mannen var trött. Han hade kört många timmar, men nu var han snart vid rastplatsen. Där skulle han sova. Inte tänka. Han ville inte veta vad som fanns under skynket i bagageutrymmet, men han kunde gissa. Det var inte så svårt. Det hade hörts pip och gnäll. Pipen hade låtit allt svagare och nu var det tyst. Han borde gå och se efter, men han hade lovat att inte titta. Bara köra och lämna nycklarna till mannen som väntade på honom. Där syntes rastplatsen. Han slog på blinkern, svängde in och parkerade bilen. Det var fortfarande tyst där bak. Han fällde sätet och lutade sig bakåt. Han var trött. Han tvekade igen. Skulle han gå och lyfta på skynket? Nej. De visste nog vad de gjorde. Han gäspade stort. Bara sova. I morgon skulle han lämna bilen på över- 7
enskommen plats och ta tåget hem. Pengarna skulle han få senare. Han tänkte på sin dotter. Han saknade henne redan. Men om han hade tur skulle han snart ha jobbat ihop tillräckligt för att kunna ta med henne till Sverige. Hon skulle kunna gå i skola här. Bara han klarade sig nästa gång också. 8
1. Nej, men hej på dig, Klara! Rut hade öppnat dörren på glänt och hennes ansiktsfärg skar sig mot det orangeblommiga förklädet hon bar för dagen. Klara reagerade inte. Det där med stil var inte Ruts starka sida. Mår du bra? Det hände inte ofta att Rut ringde till henne, men det hade hon gjort nu, ringt och lämnat ett meddelande. Det knallar och småspringer, sa Rut. Stå inte bara där och glo! Kom in! Hon öppnade dörren på vid gavel och ryckte till när hon fick syn på personen bredvid Klara. Jaha. Isabella von Silverknorr, eller hur? Rut snörpte lite på munnen. Men Bella lät sig inte generas. Inte von, bara Silverknorr, sa hon glatt. Fast jag brukar kallas Bella. 9
Jojo, Klara och Bella, muttrade Rut. Klarabella. Du ville ha hjälp? skyndade sig Klara att säga. Rut nickade. Jag har ett jobb till dig som jag tror att du kommer att gilla. Och som tack för hjälpen tänkte jag bjuda på fika. Rut kastade en blick på Bella. Ja, det är lika bra att ni får komma in båda två, sa hon. Du kan väl också hjälpa till för all del. Man ska inte döma hunden efter håren. Det där sista var det bara Klara som hörde och hon tyckte att Rut var orättvis. Det var inte Bellas fel att hennes föräldrar var rika, varför nu det skulle vara fel alls. Men Rut hade sina åsikter och det gick inte att diskutera med henne. Vad vill du att vi ska göra? undrade Klara när de stod i köket. Förmodligen skulle Rut vilja att de krattade löv eller något annat urbota trist, men de fick stå ut. Rut var den bästa grannen i 10
världen och dessutom var hennes bullar värda lite hårt arbete. Olga kommer strax hit, sa Rut. Olga var Ruts städerska. Hon kom inte varje vecka, men någon gång då och då. Inte bara till Rut, utan till flera av grannarna i kvarteret. Klara tyckte att hon skulle komma till dem också. Hon tyckte om Olga och hon tyckte dessutom inte om att städa. Men pappa var för snål och mamma hade någon idé om att man skulle ta hand om sin egen lort. Klara kunde inte riktigt begripa det, för när de var på semester och bodde på hotell fick de både städat och bäddat. Mamma brukade dessutom alltid gnälla över att städaren på hennes jobb inte skurade ordentligt i hörnen. Men det var tydligen en annan sak hemma. Hon ska göra en riktig storstädning, sa Rut. Men så ringde hon för en stund sedan och ville avboka. Hennes dotter har slagit ut en tand och är på väg till tandläkaren och nu måste Olga passa hennes valp. Valp? Klara vaknade till. 11
Ja, valp, sa Rut. Den är liten och kan tydligen inte lämnas ensam, men jag tänkte att du... ni två kunde passa den medan Olga och jag städar. Klara och Bella tittade på varandra. Detta var definitivt bättre än att kratta löv! Vi kan ta med den till oss, sa Klara. Vi stänger bara in Rune i ett annat rum för säkerhets skull. Då kan ni städa i fred här. Precis vad jag hoppades på, sa Rut. Tänk på att ni måste passa den hela tiden. Den är inte rumsren och biter tydligen i sladdar och allt annat den hittar. Inga problem, sa Klara. När kommer Olga? Hon borde vara här när som helst! Just då hördes en knackning. Var är valpen? Klara och Bella försökte kika fram bakom Rut, men det var inte lätt, för hon tog upp nästan hela dörröppningen. Gottag! Olgas mjuka röst. Var do vill 12
steda? Så fick hon syn på Klara och Bella. Ni passa valp? Hon öppnade kappan och Klara såg att något rörde sig där. Var det verkligen en hund? Klara tyckte mer att det såg ut som en råtta. Vad är det? undrade hon. Är det en valp? Ja, valp! sa Olga. Micket fin valp. Chihuahua. Jetefin stamtavla. Och nu såg Klara att det verkligen var en valp. Den minsta hon någonsin hade sett. Inte större än att den fick plats i Olgas hand. Pälsen var slät och lite gråbrun och ögonen stora. Båda framtassarna var alldeles vita. Åhhh sa hon och Bella i mun på varandra. Ni passa valp? sa Olga. Ni vara forsiktig! Jadå sa Klara. Vi ska vara jätteförsiktiga. Hon tog emot valpen och höll den stadigt intill sig, så att hon inte skulle tappa den om den sprattlade till. Valpen viftade på sin lilla svans och försökte nå upp och slicka henne i ansiktet. 13
Vad heter den? Napoleon, sa Olga. Kommer från micket bra kennel i Halland. Kennel Petite. Fin stamtavla! Och han har många fina syskon. Åtta stycken! Ovanligt många. Men han var den ende hanen. Alla andra var tikar. Hrm, fnös Rut. Jag ringer när det är dags för fika. Hallå? Klara? Mamma hade kommit hem och mötte dem i hallen. Vad är det där för något? hon spärrade upp ögonen. Ska det där föreställa en hund? Det är en chihuahua, sa Klara. En valp Det ser jag väl, sa mamma. Är det din, Bella? Bella skakade på huvudet. Vi bara passar den, sa Klara. Modeaccessoar, muttrade mamma, fast hennes ögon glittrade till. Fjantigt. För den där kan väl inte ens skälla ordentligt, som Rune gör? Taxar är också ganska små, men de 14
kan i alla fall skälla. En hund ska dessutom gå att jaga med! När jag var liten Men mamma, du jagar väl aldrig med Rune! sa Klara. Mamma snörpte lite på munnen och spelade stött. Jag kan om jag vill! Mamma hade faktiskt jagat en del uppe i Norrland, där hon växte upp, men det var innan Klara föddes. Och Rune. Det där är ingen riktig hund! sa mamma och blinkade retfullt med ena ögat. Fast lite söt är den allt. Hon böjde sig ner och började gulla med Napoleon. Gud, vad näpen den är ändå! Och så liten! En sådan skulle man ha! Men halledusingen då! Puttiduttisnutti På tal om det, är det bra med din lillebror, Bella? Bella nickade och log. Jodå, Harry mår bra, förutom att han skriker om nätterna, fast det gör alla bebisar, säger mamma. Bellas lillebror var bara ett par månader gammal och Klara var inte imponerad hittills. 15