Bosse Raunavaara www.bosseraunavaara.com elektroniskpost@bosseraunavaara.com

Bosse Raunavaara www.bosseraunavaara.com elektroniskpost@bosseraunavaara.com

V O L T E R E T A S

Bosse Raunavaara Kullerbyttor om tjurar Vo l t e r e t a s Hägglunds förlag

dtp Macintosh Performa POD 007 Copyright Bosse Raunavaara 2001 Omslagsbild: Julio Aparicio, målning (detalj) av Humberto Parra Typsnitt: Times New Roman 12/14,4 (Original: Times 11/14) Tryck: Majorna Copy, 2001 ISBN 91-7123-098-9

F ö r o r d När man som svensk intresserar sig för tjurfäktning så ter sig, till att börja med, ämnet ganska lätt att överskåda. När man sedan lärt sig de viktigaste grunderna, kanske hjälpligt kan tillgodogöra sig texter om tjurar på spanska språket, då inser man att ämnet, konstarten, är så omfattande att det förmodligen behövs mer tid än den tid man har kvar att leva för att man ska kunna anse sig vara en någorlunda auktoritet på området. När man sedan ska tala eller skriva om tjurfäktning på ärans och hjältarnas språk, svenska, så står man inför ett nytt, oväntat problem, själva ordet tjurfäktning! Det spanska verbet torear översätter vi till att tjurfäkta, en översättning som är så dum att hälften kunde vara nog. Ännu dummare låter det ju när den initierade, just för att visa att han vet vad han talar om, använder den kortare varianten fäkta istället. Han gjorde några bra fäktningar på 60-talet men... Ordet är förstås inte en direktöversättning från spanskan men man kan ju se framför sig en svensk ädling, någon gång på 1800- talet, som på sin resa runt Europa nått Spanien och där får se en tjur och en man med värja och genast så kopplar han ihop det med vad han brukade ägna sig åt hemma på herrgården i Mälardalen, fåktning. Stolleprov, säger jag, men mycket av forskningen, historieskrivningen m.m. som man bedrev på 17- och 1800-talen, och som vi fortfarande bygger vår verklighet på, gick till på detta helt ovetenskapliga sätt. Om ädlingen tagit sig tid till att försöka förstå vad han såg så skulle han ju snabbt ha vänt sig till spanjorerna runt i kring och av dem skulle han lika snabbt ha fått ordet torear. Då kanske vi 5

hade talat om att tjurera i dag, istället för att tjurfäkta. Tjurfäktaren, el torero på spanska, skulle då ha kallats tjurerare och allt skulle ha varit lättare, och mer logiskt, för oss aficionados a los toros, tjurfäktningsälskare. (Man bör komma ihåg att aficionado inte automatiskt syftar till tjurar. I Spanien finns det aficionados al fútbol, aficionados al flamenco osv. Fotbollsälskare, flamencoälskare etc. etc. Det ska alltså klargöras vad det handlar om, att det handlar om tjurar, när man använder ordet.) Nu är ju uttrycket tjurfäktning här för att stanna, trots mina åsikter om det kloka däri. Vi får väl använda det då, om vi måste och om den spanska motsvarigheten inte ligger rätt i mun. Även om vi bor i Sverige och man talar svenska i Sverige så är det ju faktiskt så att det är spanskan som är... ja, tjurfäktningens språk och att detta med tjurarna och dess språk blir korrekt är absolut viktigare än vad man talar för språk i Sverige. Hyssna och Hisingen i augusti år 2001. Bosse Raunavaara 6

Klockan fem på eftermiddagen börjar det nästan aldrig, det förstod jag så småningom och hästarna tyckte jag alls inte synd om. I. Att de skulle börja klockan fem på eftermiddagen, tjurfäktningarna, det hade jag läst i Hemingways Döden på eftermiddagen. Nu var klockan en bra bit efter fem och ännu hade ingenting hänt, man hade ännu inte öppnat portarna till arenan La Monumental vid Las Ventas i Madrid. Jag hade anlänt i god tid, tyckte jag, redan klocka fyra och i biljettluckan hade jag fått min första biljett till denna Spaniens Fiesta Nacional. Barrera sol, una, hade jag sagt samtidigt som jag, för säkerhets skull, höll upp pekfingret. Vem vet, una kunde ju ha haft en helt annan betydelse än ett. Det var ju en jämra tur att det fanns platser lediga där, längst ner vid barreran på solsidan, barrera sol var ju de enda platser jag lyckats lära mig namnet på, utantill. I Hemingways bok hade jag, när jag för tredje gången i rad läste den, kommit fram till stället där han skriver, på ett ungefär: Har du ännu inte sett en corrida så skulle det vara lämpligt att göra det nu, lättast är att börja med en novillada och bästa platsen att börja på är i Madrid. Bak i boken finns en förteckning över var och när de viktigaste taurina ferias infaller, eftersom vi befann oss i maj månad så verkade ju det som Papa skrev om Madrid passa som hand i handske. Där stod något om den 15 maj och något som visst hette San Isidro. Sagt och gjort, flygbiljett ordnades och resebyrån hjälpte till med hotellreservation. Jag minns precis hur jag kände det där jag satt på resebyrån, trots att 7

det gått 15 år sedan dess, när resebyråtjänstemannen, en kvinna, hade problem att hitta lediga rum och jag lutade mig bakåt och upplyste henne med en (vill jag tro, i alla fall) överseende min: Ja, San Isidro börjar ju den l5:e, då brukar det vara fullt i Madrid, utan att ha en aning vad jag pratade om! Gu va gôtt jag mådde. När jag nu stod där framför ingången och väntade började jag lite åt gången ana vad en Feria Taurina handlade om. På 30-talet, på Hemingways tid, hade San Isidro omfattat 3-4 corridas om året, här framför portalen kunde jag riikna till fler än 20 corridas, i rad (!), på affischerna som satt uppklistrade på båda sidor av dörrarna. Den här söndagen gav man en novillada men med början nästkommande onsdag så skulle det alltså vara tjurar i Madrid ända in i juni månad. Hade jag varit något lite, lite mer bevandrad i spanska språket så hade jag dessutom hunnit gå till nått kafé för att få något att äta, på affischerna stod ju tydligt och klart textat på spanska: a las siete de la tarde, en punto, prick klockan 19 skulle man börja. Jag hade kommit till plaza de toros i taxi strax före klockan fyra. Då hade jag sedan frukost suttit i Retiroparken i centrala Madrid och studerat ordlistan i Hemingway bok, ordlistan med taurina termer och uttryck. Estoque, muleta, capa, descabello, barrera, underliga ord och alla snurrade de i huvudet mitt. Hemma hade jag ju försökt utftöra både en verónica och rebolera med filt i stället för capa. Där hemma ja, jag hade sagt att jag skulle till Madrid bara för att se om detta som Hemingway skrev om tjurar var sant eller inte. Man hade redan förstått att det var ute med mig att jag var på väg att bli tokig och att det bara var en tidsfråga innan jag skulle bli bortförd, med tvång, i ambulans och i bojor och grejer. I nästan ett år hade jag helt gått upp i Hemingways produktion och det som min omgivning tolkade som begynnande galenskap var alltså en brinnande längtan i mitt bröst, att få bekräftat att tjurfäktning var en konstart och inte ett cir- 8

kus-gladiator-spektakel som mest gick ut på att plåga och förlöjliga ett stackars nötkreatur. Redan före denna den första corridan så visste jag alltså att detta var något jag skulle vilja vara med om fler gånger i livet. Så blev det, detta år såg jag åtta tjurfäktningar och under några år minst tredubblade jag föregående års antal besök på olika plazas de toros vart år. Och jag tycker fortfarande inte synd om hästarna, en sak som Hemingway märkte att nykomlingar oftast gjorde. Tvärtom, jag förstår helt och hållet nobelpristagaren när han anser att man borde plocka av pikadorhästarna alla madrasser och andra sängkläder. (El peto, kallas hästarnas skydd.) Denna tekniska detalj kräver lite mer utrymme att förklara än vad jag har tillgång till just nu, så vi lämnar den därhän så länge. Bredvid mig vid barreran satt, på ena sidan, en mustaschprydd, cigarrökande spanjor och på andra sidan ett amerikanskt, grånat, äldre par där kvinnan talade spanska. Den äldre, grånade, amerikanske mannen var mycket vetgirig och när hans fru tolkade och vidarebefordrade hans frågor om vad som hände på arenan och hans undringar om tjurarna i allmänhet till spanjorerna runt i kring då lyssnade jag, lika vetgirigt som amerikanen, både på hans frågor, ställda på engelska, och på svaren som hans fru översatte från spanskan. Bland det jag uppsnappade genom amerikanerna var att tiden för en corridas början berodde på hur länge det var kvar till skymningen, starten blev alltså senare och senare, ju längre framemot sommaren det led. Att man ändrade klockorna för sommartid på våren inverkade också, naturligtvis. Av den mustaschprydde, cigarrökande spanjoren lärde jag mig förmodligen mycket, mycket mer, fast just då förstod jag det inte. Att han var regelbunden besökare på arenan framstod dock helt klart. Med jämna intervaller kom en barman genom el callejón, gången mellan planket framför första radens sittplatser och planket runt själva ringen, med whisky och is. Den enda ansats till kontakt blev en armbåge i sidan på mig när den tredje av matadorerna eller novillerosarna (matador de toros novillos 9

är ju den egentliga titeln för dessa noviser) gick ett ärevarv. Foto, sa han och pekade på min instamatickamera. På den tiden, på 80-talet, fanns det fortfarande kypare som serverade konjak direkt ur flaskan i små plastmuggar ute på sittplatserna i Madrid när det var lite kyligt i luften. Av dem lärde jag mig att man oftare säger copita än copa, när man vill ha konjak eller avec. Ett litet glas isället för ett glas. De har lite pippi på det, spanjorerna, att beställa allt de dricker i små glas. Fast å andra sidan beställer de, vad de nu dricker, ganska ofta. Vill man på svenskt vis ha ett rejält glas med en gång, då får man använda varianten: Una copita de coñac, pero qué sea grande! Den första resan i den taurina världen lät mig bli bekant med toreros som: Carmelo, El Fundi och Luis Miguel Calvo, de tre novillerosarna från premiärcorridan (novilladan). Av dem är det bara El Fundi som är aktiv, på riktigt, i dag. Carmelo blev ganska snabbt banderiljär (banderillero) och Calvo, som debuterade med pikadorer när jag såg honom, blev skådespelare. Han tog sin alternativa och blev matador men han hade få kontrakt, så skådespeleriet tog nog större delen av hans tid. I dag syns han då och då som banderillero i olika cuadrillas. Han har setts i svensk TV. Det var han som spelade sonen i den spanska pjäsen Juncal som sändes 1985. Av de Matadorer de Toros jag såg, Luis Francisco Esplá, Víctor Mendes, El Soro, Espartaco, Antoñete och Curro Romero och någon till blev jag mest imponerad av L F Esplá, fast detta skulle ju komma att ändras längre fram. Under denna vecka i Madrid bodde jag på ett hotell vid sydöstra hörnet av Retiro. På hotellet blev jag bekant med en äldre dam, svenska, vars dotterdotter studerade spanska i Valencia. Hon hade kommit till Madrid för att umgås lite med mormor och hon berättade mycket, innerligt och gott om Valencia. Även av det jag läst av Hemingway hade jag förstått att Valencia var värt ett besök och att man kunde se tjurar där. Tanken att nästa resa 10

skulle gå till Valencia var född och, eftersom jag är som jag är, så gick ju naturligtvis nästa resa till Andalusien istället. Sommaren gick, på TV-aktuellt talade man om tjurrusningar i Pamplona. Det missade jag det året. Hemingways Blodig sommar på engelska fanns att köpa i bokhandeln i Göteborg och längtan efter fler corridas blev bara större och större när jag läste om Antonio Ordóñez, sonen till Cayetano El Niño de la Palma, som var förebilden till Pedro Romero i Och solen har sin gång. I september befann jag mig åter på spansk mark. Även denna gång hade Hemingways bok styrt min flygbiljettsbokning. Fiestan San Fermín i Pamplona och fiestan San Jaime i Valencia, båda festerna hålls i juli månad, var lagda på lut till ett senare år. Nu var målet istället Sevilla och San Miguel. I slutet av september firar även spanjorerna Sankt Mikael (Miguel) och de två corridas man då håller i Sevilla ansågs tydligen vara väl värda ett besök. Under denna resa, en fjortondagarsvistelse, såg jag Rafael de Paula, Manolo Cortés, någon Campuzano och Pepe Luis Vargas i Sevilla. Ett besök, och en corrida, i Ronda hann jag också med. Där såg jag Francisco Ruiz Miguel, Julio Robles och Curro Vázquez. När jag ser dessa namn i dag och bland dem namn på Maestros som Paula, Cortés, Robles och Vázques, Toreros som jag i dag verkligen beundrar, då blir jag lite svettig när jag minns att den jag tyckte bäst om då var Pepe Luis Vargas. En eftermiddag i Mijas utanför Málaga bara råkade jag hamna på en festival utan både pikadorer och hästar. (En festival är en välgörenhetstjurfäktning, oftast. Man brukar uppträda gratis och skänka biljettintäkterna till något behjärtansvärt ändamål. Tjurarna brukar ju då inte heller vara av nån bättre kvalité eller större storlek. Där i Mijas var de ju så små att inga pikadorer behövdes.) En av dem som uppträdde var Andrés Vázquez, en matador med en lång och, emellanåt, succéartad karriär. Att han hade flera svenska vänner och hade varit i Sverige fler gånger än vad jag hade varit i Spanien, det skulle det dröja några år innan jag blev medveten om. 11

I det turistiska men mycket vackra lilla samhället Marbella, tillbragte jag tiden mellan de taurina utflykterna under vistelsen. Bara 5-10 meter ifrån en hel rad med plastiga barer och restauranger låg på den tiden ett litet, på utsidan fallfärdigt hus med en bar dit aldrig någon gick, varken utlänningar eller lokalbefolkning lockades av den trasiga fasaden. Baren var mörk och flamencogitarrmusiken spelades på hög volym. Barmannen hade en liten hårtofs i nacken, (en coleta?), kanske hade han närt drömmen att bli torero. Han serverade skinka, oliver av varierande slag och han lärde mig att inte beställa söt sherry till, fino skulle det vara, gôrtorr sherry, alltså. Oftast var det bara barmannen, en ständigt berusad, medelålders, svensk kvinna som blivit över ur någon chartergrupp och jag i baren. Vi kom bra överens alla tre trots att vi inte kunde prata med varandra. Hon, den svenska damen som missat flyget hem, hon kunde bara inte prata tack vare sin berusning, barmannen talade ju bara spanska eftersom han var spanjor och själv är jag ju från Hisingen. Väggarna var tapetserade med affischer - carteler från Valencia, bara från Valencia, och jag kommer ihåg att spanjoren försökte berätta saker för mig om dem men jag förstod ju inte alls vad han sa. Förmodligen hade han någon personlig anknytning till Valencia eller trakten där omkring, i Marbella borde det ju vara mer logiskt att hänga upp affischer från Málaga eller någon annan andalusisk stad. Nåväl, jag förstod inte vad han sa men att läsa gick lite bättre, jag kände igen namnet på Toreron Luis Francisco Esplá, han förekom flera gånger, Las Fallas stod det och mars nämndes och affischerna bar alla olika årtal. Det stod således helt klart för mig att det, precis som Hemingway skriver i sin bok, ges en rad corridas i Valencia i mars vart år. Tydligen gällde samma förändring i Valencia i mars som i Madrid i maj, fast i mindre skala, antalet corridas var betydligt fler än dem som Ernest Hemingway fick uppleva på sin tid. 12

I slutet av året träffade jag, genom en bekants bekant, en spanjor som var heltrött på alla mina frågor och funderingar om Spanien och tjurar, sekreteraren i Peña Taurina Los Suecos, en svensk förening för tjurfäktningsälskare. Sekreteraren bodde nästan granne med mig och spanjoren hade han haft som elev många år tidigare. Det enda han lyckats lära spanjoren, en katalan, var just tjurfäktning. Är man sekreterare i Peña Taurina Los Suecos och samtidigt lärare, då blir lektionerna mest prat om tjurar. Nästan hälften av medlemmarna i föreningen visade sig ha spanska smeknamn. Sekreteraren kallas Gallito, likt den historiske matadoren. Eftersom jag påminner om Gallito, när jag står framför en tjur, säger sekreteraren själv. Han har faktiskt prövat på och någon gång har han också lyckats över förväntan. Hans kamrater sa redan när jag träffade dem första gången att han babblade så att det lät som en hönas kackel, egentligen ville man kalla honom la gallina, hönan, men det gick ju inte eftersom han var man, så det fick bli Gallito i stället, Den lille tuppen. Det är knappt att man minns vad han egentligen heter längre. Det var i alla fall en fantastisk, ny bekantskap, denna förening. Min afición a los toros kunde helt plötsligt få näring på svenska. Peña Taurina Los Suecos hade bildats 1975 men många av medlemmarna hade ju då redan rest till Spanien under 10, 20 eller 30 år och den kunskapsbank de representerade var ofantlig. För vissa av dem gällde det spanska talesättet: När Columbus kom tillbaka från sin första resa till las Américas, då var de redan på plats! Som nybliven medlem, nummer trettiofem vill jag minnas, så skulle jag ju genast uppfostras och råd om vart nästa spanska resa skulle gå haglade över mig. Sevilla och Feria de Abril, i april förstås, och San Fermín i Pamplona i juli, återkom oftast men när jag hörde att några medlemmar planerade en tripp till Valencia redan i februari-mars nästkommande år, då slog jag till. Vidskeplig som en zigensk Torero är jag, Valencia hade ju dykt upp på båda de två tidigare resorna, detta såg jag som ett 13

tecken från nån sorts högre makt. Dessutom låg ju februari-mars närmare i tid än både april och juli! Pamplona var jag redan övertygad om att jag skulle få se så småningom, San Fermín är ju inte helt okänt för den som läst sin Hemingway och att Sevilla var värt ett besök till, det hade jag redan bestämt när jag var där i september. Nu var det emellertid Valencia som gällde. Den vintern räddades genom tjurföreningens stora videotek, jag såg nog en corrida om dagen, på det sättet. Det året inföll firandet av La Magdalena i den lilla staden Castellón, huvudstaden i provinsen de la Plana strax norr om Valencia, före fiestan Las Fallas i Valencia som vi var på väg till. Därför stannade vi till i just Castellón några dagar. Anförare vid denna expedition var Gallito. Han hade sänt skriftlig beställning på biljetter, entradas, i förväg och i biljettluckorna både i Castellón, och senare i Valencia, låg snygga kuvert märkta med Gallito och Peña Taurina Los Suecos och kuverten innehöll exakt det beställda, det vara bara att betala. För mig fantastiskt, jag som, kunskapsmässigt, var begränsad till barrera sol, una eller svartabörsen. (La reventa på spanska, en mer eller mindre officiellt accepterad inofficiell marknad för biljetter av alla de slag i Spanien.) I Madrid hade jag någon dag stått inför flera hundra meter kö vid biljettluckan, då hade det visat sig att alla som inte längre köade för att köpa biljett i folkhavet utanför arenan ägnade sig åt att sälja sin dito. Ticket?, var frågan och man pekade på det på biljetten tryckta priset, t ex 3 000 pesetas, och sa: Faif taosend, 5 000, så det var bara att betala. I Sevilla hade dessa reventa-människor lagt på betydligt mer, men där var de ju så vänliga att de lät sig bjudas på öl efteråt. En god affär kräver ju en god avslutning. I Sevilla i september är arenan nästan aldrig helt fullsatt som den alltid är i Madrid i maj. Med sevillansk reventa-logik så blir alltid priset högre om efterfrågan är låg eftersom ju försäljningen då är sämre. Varför kunden inte väntar tills biljettluckan öppnat, som i mitt fall, det 14

är det ju inte upp till försäljaren att fråga om. Av vad vi såg i Castellón minns jag José María Manzanares och en estocada där tjuren dog som om den träffats av blixten. Estocadan, och faenan som föregick den, belönades med två öron. På samma corrida såg jag Lucio Sandín för första gången. Sandin hade tidigare fått ena ögat utstångat av en tjur i Sevilla och han skulle bara hålla på några år till, erbjudandena om kontrakt var få men jag tyckte alltid att det var roligt att se honom med en tjur. I dag är Lucio Sandín legitimerad optiker. Vi missade Manolo Montoliús alternativa i Castellón med några dagar. Montolú hade varit populär banderillero åt Antoñete och när denne nu försökte dra sig tillbaka så bestämdes att Montoliú skulle bli Matador de Toros, i vuxen ålder, så att säga. När Manolo blev stångad och dog i Sevilla 1 maj 1992, då miste svenskarna en kär vän och hela världen en stor torero. (Se Ricardo Delgados fotografi på nästa uppslag.) En av de svenskar jag lärde känna i Castellón var Stefan Lindwall Stefanito. Stefan, en malmöit som tillbringat nästan hela sitt vuxna liv utanför Sverige, mestadels i Spanien, blev en av Montolús bästa vänner. Mig visade Stefanito andra sidor av Spanien. Med väldigt milt våld och, förmodligen, helt utan protester från min sida drog han mig ut i nattlivet i den lilla staden. Man kan aldrig föreställa sig hur denna sömniga stad lever upp på natten under sin fiesta. Det måste upplevas för att kunna förstås. Att träffa damer ingår ju i nattlivet och det gjorde vi. Stefan agerade tolk och på någon bar träffade vi en mörk skönhet och han såg genast att jag gärna ville höra vackra ord av henne. När han översatte hennes frågor och undringar så blev det en tolkning mer i stil med vad han trodde att jag ville höra än en korrekt översättning. Jag ljög så bara in i hel..., har han erkänt senare, fast på skånska. Jag är honom evigt tacksam. När vi sedan fortsatte expeditionen mot Valencia var jag således förälskad upp till hårfästet, som en tonårsyngling. Adress till damen hade jag längst bak i mitt spansk-svensk-spanska fick- 15

16

17

lexikon och jag förstod att jag var tvungen att verkligen lägga manken till och lära mig mer spanska för att kunna uppvakta henne. De fraser jag kunde, som jag lyckats lära sedan besöket i Madrid, fraser som: Soy sueco, jag är svensk och vivo en Gôttemborgå, jag bor i Göteborg, var ju fraser som inte gick att upprepa i all oändlighet. Troligen kunde de betraktas som utslitna efter denna första natt på fiestan i Castellón. I Valencia började den taurina träningen och utbildningen på allvar. En av dem som väntade på vår ankomst var don Ingvarón, en fabrikör från nedre Norrland med en brinnande afición a los toros. Fabrikör, det lät ju som någonting från 20-talet eller så men det tog jag inte så allvarligt och inte han heller, tydligen. Man brukar tala om Ronda- eller Sevillaskolan, när man talar om olika stilar hos toreros. Artista eller tremendista, ord som betyder precis det som det låter som att de betyder, är andra typbestämningar. Det var någon som skrev att det egentligen bara finns bra eller dåliga toreros. En tredje har sagt att alla toreros som vågar stå kvar framför tjuren är bra. För mig blev uppdelningen självklar eftersom det slumpade sig så att jag fick Gallito och fabrikören don Ingvarón som mentorer. De är bästa vänner men har fundamentalt motsatta åsikter om tjurfäktning. Den ene, Gallito, förespråkade något som han kallade Arte och den andre, don Ingvarón, talade sig varm för dominans över tjuren, man skulle riktigt känna hur farligt det är och se hur matadoren behärskar sin rädsla och övervinner den. Arte verkade väcka känslor som liknade de känslor som väcks av poesi, vacker musik eller de känslor som vackra tavlor väcker hos betraktaren. Så fattade åtminstone jag det de försökte säga när de försökte omvända varandra med mig mitt emellan. Tillsammans gjorde vi tre ett besök på Peña Dámaso González ute i stadsdelen Nazaret vid hamnen, El Grao på traktens språk. Dámaso González var den optimala representanten för den dominans Ingvarón förespråkade. Där i peñans bar grälades det ordentligt och det pekades på fotografier på väggarna, ben och armar ansågs peka åt fel 18

håll av någon medan andra framhöll att det var precis så det skulle se ut. Just då höll jag nog med don Ingvarón, men jag dristade mig inte till att säga något, jag var ju så ny i sällskapet. Samma dag såg jag den nyblivne matadoren Manolo Montoliú på arenan i Valencia, det gick inget vidare för honom och när vi andra åkte iväg till peña Dámaso så åkte Stefan Lindwall för att besöka Montoliú på hotellet och peppa honom lite. Han var den ende besökaren, en sak som Manolo aldrig glömde. (Den som läst Peder Sjögrens Svarta palmkronor känner igen miljöerna El Grao och Nazaret, hamnen och kvarteren där det mesta i boken utspelar sig. Den som inte läst Svarta palmkronor kanske borde tänka på att göra det.) Från Valencia återvände jag till Sverige fylld med nya taurina intryck att smälta. Fiestan Las Fallas hade även i övrigt gjort stort intryck på mig med alla sina blomsterparader, fyrverkerier och sina mer än 300 jättebål mitt inne i staden, som avslutade det hela. Sen var det ju damen i Castellón... En intensiv tid av studier i spanska språket vidtog. Brev och resor till Castellón de la Plana blev det, flera stycken och spanskan flöt bättre och bättre. Till Pamplona kom jag, i sällskap av Gallito och don Ingvarón vilka fortfarande försökte om-vända varandra med mig mitt emellan. Ferian i Teruel, La Vaquilla eller Feria del Ángel de Teruel, besökte jag också. Där, på platsen där det hände, om det nu någonsin hände, lärde jag mig berättelsen om Los Amantes de Teruel, De förälskade i Teruel. Fast då var jag ju i rätt sällskap för sådana berättel ser... sällskap från Castellón. En annan viktig person träffade jag för första gången i Pamplona i juli. El Niño de la Caseta, han lyssnar inte till annat namn eller tilltal. Toreros brukar ofta kallas El Niño de och så något taurint substantiv. Barnet från eller barn av, och så vidare. Caseta är ju de tältbarer man ställer upp under fiestas i, framför allt, Andalusien. Hepp! Den första mening jag hörde El Niño rikta direkt till mig var 19

vid avskedet när San Fermín redan var över: Qué cerdo eres, sa han när vi tog farväl. Cerdo betyder ju gris eller svin och eres står för du är. Jag tog det som en hederstitel, vilket det förmodligen också var. Förmodligen hade vi dessutom talats vid flera gånger under fiestan fast just då råkade det ha fallit mig ur minnet. Under en av resorna till Castellón såg jag Álvaro Amores, en annan stor svenskvän, ta sin alternativa. Under en annan resa hittade jag till Oropesa del Mar där jag på dess Placita Monumental såg Castellóntoreron Carrasco. Jag har föreslagit att peña Los Suecos ska ge honom ett pris, det skulle kunna kallas Por el más esperado debú con caballos. Det har gått 14 år sedan jag såg honom och han har ännu inte debuterat med pikadorer. Just då tyckte jag att alla tjurfäktare och all tjurfäktning var bra. I början av min tredje säsong i el mundo taurino hade jag flyttat till Valencia och börjat plugga spanska på, så att säga, plats. Castellón låg ju inte långt bort och stor och fin lägenhet hade jag hittat vid Balcón de Levante, alldeles vid La Avenida del Puerto, Den Stora Gatan i Peder Sjögrens bok. Det amorösa äventyret i Castellón tog sin ände, så nu kunde jag ägna tiden helt åt tjurar och spanska språket. Redan i januari såg Stefan Lindwall (då placerad i Alicante) och jag årets första corrida i Modóvar i Alicanteprovinsen och söndagen den 8 februari fick Stefanito mig till Gandía, fast jag egentligen inte ville. Gandía ligger i själva provinsen Valencia, vid havet, strax söder om stan och eftersom det bara var att ta ett pendeltåg dit lät jag mig övertalas. Julio Aparicio, sonen till 50-talets stora stjärna med samma namn, skulle debutera på alla möjliga sätt. Det var premiär klädd i traje de luces, ljusdräkt, det var premiär med pikadorer, och vilken premiär! Hemingways vän, toreron Antonio Ordóñez (då blivande hedersmedlem i Peña Taurina Los Suecos) var där. En annan Hemingwayvän, fotografen Francisco Cano (sedan länge hedersmedlem i samma peña) 20

dök upp i sällskap med Stefanito. Det engelsk-skotska paret Valerie och Bill Law kom naturligtvis eftersom de redan kände Aparicio och hans familj. Det var första gången jag träffade detta brittiska par, det skulle bli fler gånger. Alla var alltså där för att se Julito Aparicio triumfera vilket han också gjorde. Två öron och två öron och en svans blev Julios belöning. (Tjurarna, ungtjurarna, var från uppföderiet El Torreón.) Den kände tjurfäktningsskribenten Vicente Zabala skrev en krönika i ABC så fylld med lovord att han blev tvungen att bekräfta att det inte var feltryck i en senare krönika. För mig var det som om alla polletter ramlat ned samtidigt. Det var ju precis så det skulle vara. Gallito hade alltså rätt, det kunde vara som poesi! Överlyckliga över vad vi varit med om bildade Valerie, Bill, Stefanito och jag Peña Taurina Julio Aparicio Internacional senare på kvällen på hotellet där Julito höll hov efter sin triumf. (För att riktigt förstå vad jag vill säga bör man nog se videoupptagningen från denna historiska dag.) Veckan som följde blev en pina för fröknarna på skolan där jag pluggade, de var ju totalt ointresserade av tjurfäktning. Jag babblade på och försökte visa vad jag menade med kompendier och bordsdukar som muleta eller capote och en stol eller nåt annat som tjur. Helt plötsligt trodde jag mig förstå vad Curro Romero gjort i Madrid den där första resan. Detaljer jag sett Rafael de Paula göra i verkligheten och saker som både Curro och Paula gjorde på de videokassetter jag sett under vintern blev, på nått underligt sätt, helt självklara. Och det var mig uppenbarat. Uppenbarelse på spanska, aparición, låter ju nästan som Aparicio... Jag blev kvar i Valencia resten av det året. På nåt sätt mötte jag nu hela livet med blicken mycket högre riktad. När myndigheterna gav mig uppehållstillstånd och ett spanskt ID-kort med nummer och stämplar och mitt pekfingeravtryck inplastat, kän- Nästa uppslag: Julio Aparacio i Fitero, mars 2000. Foto: A. Arévalo. 21

22

23

des det underbart att ta ledigt från studierna och åka runt i Spanien på olika ferias. Nio stycken blev det den säsongen. Dessutom såg jag en massa löscorridas både i och runt Valencia och i Madrid, Sevilla och andra platser. Min lägenhet vid Balcón de Levante fick härbärgera några svenskar både under Las Fallas i mars och Feria de San Jaime i juli. I mars lärde jag känna Rosa, Roos heter han i efternamn, Tommy Karlsson från Helsingborg, honom har vi inte ibland oss längre, och min 16 år yngre bror Patrick. Brorsan hade jag ju sett många gånger tidigare men just den veckan i Valencia sa han till mig: Fan brorsan, jag har inte känt dig förrän nu. Så var det. I juli fick balkongen besök av några riktigt farliga göteborgare. En av besökarna var Klas Götesson Suerte. Suerte på spanska betyder ju tur som i att ha tur men också tur som i capa-tur/passering med capan eller danstur, så det passar ju bra som smeknamn på en aficionado. Lite Göteborgshumor är det också i namnet, mannen i fråga bor ju i Surte utanför Göteborg. Den andre julibesökaren kallades för Pequeñín, liten, av smeknamnet framgår klart, åtminstone för en göteborgare, att bäraren är stor som ett hus. Han är Peña Taurina Los Suecos kassör i dag. Andra, för mig, viktiga medlemmar jag träffade för första gången det året, första gången på spansk mark i alla fall, (det är ju först där man lär känna varandra på rätt sätt), var presidenten för föreningen, Verdura eller grönsaka. Grönsaka för att han påstår sig vara renlevnadsman. Han kom till Sevilla och Feria de Abril dagen efter det att Pepe Luis Vargas hade blivit livshotande skadad på La Maestranza, Sevillas tjurfäktningsarena. Jag hade ju varit på plats, eller åtminstone haft biljett, men hur det nu var så hade jag kommit i slang med några sevillabor och vi hade tjôtat bort halva corridan så det som hela stan talade om dagen efter hade jag absolut ingen aning om. Du var där och du vet ingenting, Vargas ligger faktiskt för döden, jag fick ju höra nyheten redan på flyget!, sa han och tittade förundrat på 24

mig. Otroligt, slank det ur honom och så tillade han, leende: Du måste bli Presidente i stället för mig!. I dag vet jag att han egentligen ville ifrågasätta mitt förstånd men eftersom han är så snäll så blev det helt tvärtom. Sedan det året har min taurina värld mest handlat om Julio Aparicio. Valerie och Bill Law, Stefan Lindwall och senare också El Niño, Suerte och en annan världsmedborgare, Tommy Tom Källene (född på Källö-Knippla utanför Göteborg) och jag, vi har jublat av lycka, och Bill har sagt sitt berömda histórical, när det gått bra för Julito. När det gått mindre bra, för det har det gjort ibland, så har vi lidit som om vi hade något blodsband till pojken. När han som novillero presenterades i Pamplona 1989 var vi där. Vi var med när han fick sin alternativa av Curro Romero i Sevilla 1990. Där, i Sevilla, var det föresten Bill som körde Aparicio till arenan just i den bil vi brukade använda (i dag är den skrotad) när vi försökte hänga med i vår Toreros takt under hans turnéer. En anekdot: Bill Law såg aldrig alternativaceremonien, hur Curro Romero och Julito bytte muleta mot capote och hur Curro, symboliskt, överlät den första tjuren till den nye matadoren. Bill var ju tvungen att parkera bilen och han hade svårt att hitta en ledig parkeringsplats! I maj 1994 gjorde Aparicio sin mest berömda faena i Madrid och några av oss fanns naturligtvis på plats och njöt. När han tappade motivationen, och kanske självförtroendet, 1998 våndades vi och vi förstod att han hade det svårt. När han drog sig tillbaka i början av juni blev vi nästan lättade, han behövde få vila och tänka över sitt liv. Nu i år är han tillbaka, nytänd och på gott humör. Denna säsong år 2000 tänker han ta det försiktigt, han har talat om 10-15 corridas och han vill helst hålla sig från de större städerna. Skulle någon av de stora arenornas empresarios höra av sig så ser han till att förhandlingarna spricker, utan att han direkt har tackat nej. 25

Man kan ju undra varför det skulle ta så lång tid för mig att hitta tjurarna i Hemingways produktion. Redan långt tidigare hade jag ju läst flera av romanerna och ett stort antal av novellerna, nåja, man får inte vara sämre än att man bättrar sig. För mig är Hemingway nobelpristagare och författare först i andra hand. Hans viktigaste gärning är, tycker jag, att han visat mig, och många andra, hur det är att vara utlänning i Spanien. Han har visat att om man verkligen älskar något så underligt som tjurfäktning och om man då visar spanjorerna att man menar allvar, då öppnar sig hela denna förunderliga värld och man blir mottagen med öppna armar. Hemingway älskade verkligen Spanien, den spanska kulturen, musiken, litteraturen och i dag är han erkänd i den taurina världen just på det sätt han ville, som en auktoritet och kännare av la tauromaquia. När Döden på eftermiddagen kom ut, så grymtades det lite men man var väl mest förvånad över att en utlänning kunde åstadkomma något så högtstående. Hemingway gav mig idéer och ledde mig på rätt spår, tack vare hans bok har livet blivit mycket rikare, jag har fått ett nytt språk och ett nytt hemland, pånyttfödd, fast i en vuxen kropp. Bland de utlänningar av diverse nationaliteter man träffar på runt om i Spanien i dag har det blivit populärt att låtsas som om man inte hade hört talas om Hemingway innan man åkte till Spanien första gången för att se tjurfäktning eller vara med på festerna i Pamplona och andra platser. Det är ju naturligtvis ett utslag av snobberi, visst var det Hemingways förtjänst. Att man sedan återvänder gång på gång är ju Spaniens, spanjorernas och tjurarnas förtjänst. Nu, i början av augusti 2000 har Julio Aparicio en corrida i Baeza (Jaen) i Andalusien. Tittar man noga på de olika andalusiska arenornas program så ser man att man på en sexdagarsperiod skulle kunna få se Rafael de Paula, Julio Aparicio, Manzanares och Curro Romero. Vem vet, kanske hittar vi dit, åtminstone till Baeza. 26

Om hur Moses från Espartinas kommer tillbaka (återuppstår?) medan kärleken till Faraon från Camas konstateras stå över allt världsligt. II. Juan Antonio Ruiz Espartaco är högaktuell efter sin reaparición/resurrección (återkomst/återuppståndelse) säsongen I 999. Att El Moisés de Espartinas öppnar säsongen så in i vassen starkt som han gör, efter flera års frånvaro, borde ju ha resulterat i floder av lovord från hans många beundrare här i Sverige, så icke. I Castellón toppar han en av de viktigaste dagarna, den 12 mars, och i Valencia den 18:e samma månad, och senare i Sevilla på Domingon, delar han cartel med El Maestro Curro Romero El Faraón de Camas. För att Peña Taurina Los Suecos tidskrift ska kunna spegla 100 procent av medlemmarnas åsikter så krävs det ju att alla skriver, annars så blir ju tidningen något curro-vinklad. Att los curristas inte har pelos en la lengua, inte håller tand för tunga, det vet vi ju sen gammalt. Knäppt heter en ny avdelning i tidningen. Den har kommit till efter starka påtryckningar av ett flertal medlemmar och denna gång får vi betrakta avdelningen som ett pilotavsnitt. Tanken är att vi alla ska leta i våra gömmor efter bilder av peñakamrater i ovanliga och skojiga situationer. Till exempel en bild av snäll, blyg och tystlåten kamrat som redan före el chupinazo i Pamplona ballat ur och, med huvudet i paket, hamnat i rullstol. Ännu roligare skulle det kanske vara med bilder av toreros som, för en gångs skull, gör nåt dumt, gör bort sig eller gör något annat de vanligtvis inte brukar göra. (Observera att alla bilder av Julio 27

Aparicio utförande en lyckad pase och som är insända med hänvisning till: En torero som gör nåt han vanligtvis inte brukar göra kommer att betraktas som en förolämpning.) Arbetsrättsfallet i Andalusien - där en älskare av Curro Romeros konst med tjurar först blev avskedad för att han angripit en kund som inte delade kärleken till samma konst och där arbetsrättsdomstolen i Sevilla sedan konstaterade att uppsägning inte skett på skälig grund och i laga ordning med motiveringen att man måste förstå att en currista blir sur om det talas illa om Curro och den som talar illa om Curro får stå sitt eget kast, han må vara kund eller inte - har, ur en rent juridisk synvinkel, ingående granskats av Peña Taurina Los Suecos juridiska expert som kommit fram till att verkligheten är otrolig och det är jävligt gôtt att leva. Fallet (och tidningsartiklarna om fallet) har nu även studerats, rent grammatikaliskt, av Institutionen för romanska språk vid Göteborgs universitet, detta under ledning av vår gode vän Rick Ernstsson El Sevillano. Med vederbörligt tillstånd reproduceras således här den slutgiltiga tolkningen till svenska av Jorge A. Rodriguez artikel La pasión por Curro Romero justifica una pelea con un cliente, den ur El Pais, fredag den 12 februari 1999. Till frågan om rättvisan. Man brukar säga att kunden alltid har rätt. Härförleden visade det sig att det påståendet är felaktigt, åtminstone i Sevilla. Men vilket universellt påstående inbegriper Andalusiens huvudstad? Den 10:e mars 1998 gjorde en kund misstaget att på saneringsfirman Arance i Sevilla förolämpa El Faraón de Camas - Curro Romero*. I en oanständig ton raljerade han över Curros kompetens som tjurfäktare, och menade att hans begränsade antal föreställningar under säsongen bl. a. berodde på bristande mod. Närvarande var bl a José Domingo Ruiz Florencio, chaufför och medarbetare på Arance, och därtill av omgivningen känd som currista. * El Mundo, Andalucia samt El Pais 12 de Febrero de 1999. 28

Om man ska förolämpa någon bör man ha ordentligt på fötterna. Eller kan man välja att förolämpa någon som ingen bryr sig om, och på det sättet undvika pinsamma konsekvenser. Att denna kund lydde varken det ena eller andra rådet, tyder antingen på avsaknad av självbevarelsedrift eller på sällsynt dålig stil. Hur som helst, chauffören Ruiz Florencio kunde icke tygla de känslostormar som påhoppet blåst upp. Chocken över det barbariska, känslokalla och okunniga påståendena kunden fällde, gjorde honom förståeligt nog sårad och så småningom rosenrasande. Okvädingsord som - Idiot!, - Hanrej! och - Horunge! kom i upphetsningen över hans läppar, tumult uppstod, och hade inte en säkerhetsvakt ingripit skulle med all säkerhet handgemäng uppstått emellan kund och anställd. Konsekvensen blev att ledningen för Arance beslöt att suspendera Ruiz Florencio från arbetet som chaufför. Skälet angavs vara att han startat ett bråk med en kund, som nästan ledde till slagsmål enligt Arbetsdomstolens 54:e paragraf, andra stycket, skulle vara skäl nog för uppsägning. Eftersom Arance tolkade situationen så fel blev nu hela episoden rättssak. I Tribunal Superior de Justicia de Andalucía utföll slutligen domen till Ruiz Florencio och hela den taurina världens fördel. Domaren, som enligt uppgift är currista även han, förklarade att: Kunden visste mycket väl om chauffören Ruiz Florencios djupt rotade förkärlek för Curro, och en sådan känsla är evig, ett sätt att förstå livet på. Kunden borde rimligtvis förstått att ge maximal respekt åt den som förstår livet på detta sätt. Det är inte underligt att den aktuelle chauffören instinktivt reagerade i aggression på de förolämpningar han utsattes för, tvärtom snarare logiskt. Vidare var han inte angripare, utan den angripne. Fallet kan inte inbegripas i paragraf 54, andra stycket. Tänkt om vi haft ett lika förnuftigt rättsväsende i Sverige! Rättvisa blev skipad i en i allra högsta grad prejudicerande rättegång. Jag tolkar utfallet så att det är helt okej att förolämpa en torero, bara det inte handlar om fel dito. Förolämpa, mina damer och herrar, men förolämpa rätt! Inga uppgifter föreligger om Ruiz Florencio återgått till sitt arbete på Arance. Vore jag han skulle jag definitivt undvika 29

det. En så oförstående arbetsgivare kan väl ingen anställd ha! Vivan Ruiz Florencio, Curro Romero, el juez ése, y la justicia! 30

Om hur två öron kan förändra en hel värld och hur hoppet om en ljus framtid kan hållas vid liv. III. När Curro Romero tog emot de två öron han förärades efter sin fantastiska faena i Sevilla den 17 april 1999, tog han udden av all eventuell s.k. sekelskiftesångest som möjligen kunde ha funnits bland de boende på el cotarro taurino. Han visade oss, alla vi som av någon outgrundlig ynnest fastnat för El Arte y La Tauromaquia, att ljuset alltid uppenbarar sig för den som tror. Bara vi nu får behålla nån sorts fred i vår omgivning, ha tak över huvudet och lite mat på bordet dagligen, då har vi all! Pan y Toros. Bröd och tjurar. Olé.. I Peña Los Suecos har vi ett antal videokopior att tillgå av denna den, näst intill, ultimata corridan. Se den, se om den, igen och igen. När man i framtidens historieböcker läser om Julián López El Juli (han kommer förmodligen att få en stor plats i denna bok, Curro har ju sin plats inbokad sedan många, många år) och hans första temporada som Matador de Toros så kommer det troligtvis att vara späckat med hänvisningar till Curro Romero och hans 41:a temporada: Det var det året då Curro slog världen med häpnad, etc., etc.. Efter Curros quite (dos y media) i Valencia den 18 mars, trodde man ju att denna säsong redan var fullbordad, bättre kunde det ju inte bli. Det visade sig alltså att denna quite, och örat El Faraón skar samma eftermiddag, bara var en förrätt! Otroligt! Detta att starta med maximal kapacitet och sedan bara öka det är ju nåt som inte ens den tuffaste San Fermín-firare klarar. Viva El Arte Puro! 31

Aparicio i Granada den 15 juni 1995. Under sistlidna Feria de Abril i Sevilla ordnade Peña Taurina Los Suecos president en liten banquette på Hotel Béquer där han delade ut minnesplaquetter till journalisten och författaren Antonio Burgos och till de taurina tidskrifterna 6Toros6 och Aplausos. Båda tidningarna har ju, med stolthet, rapporterat hur de mottagit sin respektive plaquette. I Aplausos publicerades bild av den stolte journalisten Juan Belmonte där han, som representant för ägaren Salvador Pascual, poserade med vår tavla och i 6Toros6 kunde vi läsa hur rörd chefredaktören José Carlos 32 FOTO: ARJONA

Arévalo var över utmärkelsen han mottagit ur den svenske peñapresidentens hand. Tavlorna tillverkades här på Hisingen. Vi hittade, som av en händelse, målningen av Julio Aparicio, skapad av toreron och konstnären Humberto Parra. Den gjorde vi om till bakgrund för minnesplaketterna. Texterna (och motiveringen till utdelandet av minnestavlorna) löd: en agradecimiento a su gran labor a favor de nuestra fiesta de los toros. (Tack för att ni jobbar för tjurkonstens bästa.) Peñans sekreterare Gallito spikade ihop en ram och skar ut passepartout med en otrolig precision och kassören Pequeñín övervakade det hela, ibland med uppmuntrande tillrop och ibland med missnöjda fnysningar. Inspiration till sitt konstverk har Humberto Parra fått från ett foto taget av den taurine fotografen Arjona (foto tv) i Granada den 15 juni 1995. El torero på bilden är alltså Julito Aparicio, tjuren är från Mary Camacho. Denna faenan ansågs som en av de bästa det året. Med monteran på, och musiken hade han stoppat, skänkte Julito världen allt vad han hade i hjärtat, placer de dioses, skrev Filiberto i Aplausos. Den som tycker att el derechazo på bilden skulle ha mer av echar la pata pa lante och meter la cadera kan ju istället ägna sitt tittande åt bilden från den l8 maj 1994 (fotot på nästa sida). Det var då Julio presterade sin mest kända faena, en av detta sekels bästa, åtminstone i Madrid. Tjuren i Madrid, en sobrero från Alcurrucén, hette Cañego. Det kanske är synd att dra upp andra torerosar, nu när hela världen vacklar omkring, lyckligt leende, i sitt currismo-rus. Från peña Julito Aparicio meddelas dock att dess torero var histórical på festivalen i Málaga, den 25 april. Nåja, för dess president, mr Law, är ju allting histórical, de mer sansade medlemmarna Valerie (mr Laws fru), Stefanito Lindwall och Tom Källene intygar emellertid att Julito faktiskt var helt otrolig. Så här skrev den excentriske kritikern Pacurrón i Málaga Sur den 26 april 1999: 33

Aparicio i Madrid den 18 mai 1991. FOTO: CANO Julio Aparicio fick oss att minnas hur det var när han började sin karriär, detta gjorde oss mycket förhoppningsfulla och optimistiska inför framtiden. Förhoppningsfulla och optimistiska för det är nog ingen som tror att denne store artist ska ha dragit sig tillbaka för alltid. Hans faena var långsam, stilfull, tilltalande 34

och full av detaljer som bara han kan göra och man såg att han trivdes. Vi önskar och hoppas att Julito Aparicio har funnit sig själv igen. Stora artister som han behövs alltid. Kamraterna träffade Julito både före och efter el festejo. Man avslutade kvällen på Málagamatadoren Javier Condes pappas restaurang El Sal Gordo. Övriga närvarande var Javier Conde, Condes far, Julio Aparicio (fadern) och, förstås, Julito själv. Julito sa att - kanske, kanske - om allt går bra i år så finns det möjlighet att han plockar fram el traje de luces nästa år! Tänk vilken säsong det kan bli: en Curro som bara vill mer och mer och en motiverad och nytänd Julito! Ojalá! Jag avslutar med en hälsning från Antonio Burgos: Saludos curristas, porque el arte cae siempre para el mismo lado, de quien sigue esperando a Julito... 35

Gammal är ju naturligtvis äldst. IV. El Juli-manien breder ut sig, till glädje för empresarios och andra månglare runt El Planeta del Toro Den rekordunge Toreron och superstjärnan Julián López El Juli har verkligen rört om i grytan. Skulle Vicente Zabala (padre) återuppstå och se detta skulle han nog ha dö en gång till av ren förskräckelse, han skrev en krönika l993-94 om lille Julián och han använde superlativ nästan i klass med dem han använde när han hade sett Julito Aparicio i Gandía 1987. Men det bidde ingen arte av El Juli, det bidde bara en ny El Cordobés. El Juli har säkert förutsättningar för att bli en stor artist men han kommer aldrig att få möjlighet att visa det, alla som tjänar pengar på honom kommer att göra allt för att han ska fortsätta som nu. Redan den gamle El Cordobés försökte ta sig ur cirkusen efter ett tag, han ville försöka sig på att bli torero på riktigt men, som El Pipo, managern/apoderadon, sa långt senare, fritt översatt: Det tog jag snabbt ur honom... Det verkar som om den moderna tiden, med början under 60- talet, skapar en ny sorts stjärnor i den taurina världen. Kanske är det det moderna sättet att blanda in marknadsföring i alla möjliga och omöjliga lägen. Den moderna superstjärnetjurfäktaren är något helt annat än, till exempel, Manolete var på sin tid, den moderna stjärnan är mer en popidol än en torero. Vad som saknas i dag är den romantiska synen på vår älskade konstart som fanns förr. El Currismo är någonting helt annat. Curro har nog vett på 36

att ta betalt men han säljer inte sin själ! Någon motsvarighet till Curro och el currismo har aldrig funnits. Sé siempre fiel a ti mismo - var alltid ärlig mot/trogen dig själv, sa Curro när han gav Julito Aparicio la alternativa. Har vi tur så uppstår nån motsvarighet till el currismo även nästa sekel, nån motsvarighet, något lika stort, fast ändå någonting helt nytt och annorlunda. El julitismo. Vår lille kassör, Pequeñín, var ende svensk på plats i Baeza den 16 augusti när Curro, med gudomlig ynnest lät publiken ta del av sin konst. (De delar med sig ibland, gudarna.) Liten, som tidigare bara talade om tre toreros: El Viti, El Viti och El Viti, talar nu om Curro med nästan samma vördnad som han tidigare visade när han talade om Su Majestad.* När tidningen Ideal dagen efter skrev om vår Maestro, använde man fraser som Curro Romeros Apoteos, Mirakel och, naturligtvis, Faraon från Camas. Curo hade inte uppträtt i Baeza på, en si så där, trettio år men man tyckte att tiden stått stilla, han närmade sig tjurarna som om han fortfarande varit lite över trettio. Han var magnifik med capoten och från det han tog emot den första tjuren till estocadan på den sista, hade han publiken med sig. Två kompletta faenas fick man se, Curro var lika bra med båda händerna och gång efter gång avslutade han sina muletapasseringsserier på sitt eget, mycket personliga sätt, med trincherillas. Encierron - tjurarna - kom från los Hermanos Sampedro och var mycket bra. Den första tjuren lyckades Curro inte få slut på riktigt ordentligt men den andra fick han in värjan i på ett korrekt sätt. Två öron blev belöningen. * Kanske är det någon som inte minns att man kallade Santiago Martín El Viti för Su Majestad - Hans Majestät. Dels var det väl för att hans initialer S M också kunde uttydas som Su Majestad men mest var det nog för hans hållning och utstrålning, både på och utanför arenan - stolt, rakryggad och majestätisk. 37